Eva Sternbergs Blogg

Januari - 2012

	Lördagen den 28 januari 2012 Svensken är aldrig utlänning 10 Svensken är aldrig utlänning En av de viktigaste frågorna på morgondagens arbetsmarknad är hur vi svenskar skall kunna samarbeta med människor från andra länder på ett jämlikt sätt. Redan idag är detta ett stort problem – men det är ändå ingenting i jämförelse med vad som förestår oss. Sverige är ett avlägset beläget land i norra Europa. Under de senaste femhundra åren har vi emellertid vid ett antal tillfällen fått storhetsvansinne. Vi har lagt under oss våra broderländer, ja, vi har till och med en gång gått så långt att vi försökte kolonialisera Nordamerika! Det finns hos oss svenskar en dröm om storhet, överlägsenhet och upphöjdhet, som tillhör vårt innersta väsen och som det säkert kommer att ta lång tid att förändra. När vi inte kunde behålla vår direkta makt över våra broderländer kunde vi i alla fall ha kvar känslan av överlägsenhet. Det är därför vi retar norrmän, finnar och danskar – ibland till raseri – och det är därför vi ibland tror, att vi på allvar är överlägsna andra. Det senaste sättet på vilket denna överlägsenhetskänsla tog sig uttryck, var när vi öppnade vårt land för en i stort sett obegränsad invandring av människor från andra länder. Det gällde att fylla ut de tomma platserna i industrin så fort som möjligt. Någon egentlig debatt, om detta var det bästa sättet eller ej, förekom inte. Det var självklart att människorna skulle komma till kapitalet – inte kapitalet till människorna! Det var lättare för svenska företagsledare att dra upp finska familjer med rötterna och placera dem i arbete vid varven eller fabrikerna i Göteborg, än det var att flytta kapitalet till norra Finland och bygga fabrikerna där. De svenska företagsledarna behövde ju inte vara med om uppbrottet, avskedet av de gamla, som inte ville eller kunde följa med. De behövde inte se barnen sitta stumma i svenska skolor i betongförorterna! Kort sagt, de svenska företagsledarna och de politiska ledarna levde i en aningslöshet och rentav oskuld, som endast eftervärlden kommer att med tillräcklig skärpa kunna utgjuta sig över. Denna kortsynthet, aningslöshet eller idioti – vad man nu vill kalla den för – kommer vi att få betala dyrt. De utlänningar, som har kommit hit har redan i stor utsträckning fått betala. Vår skuld återstår nästan helt intakt. Den nuvarande ekonomiska konjunkturen har med skärpa visat att vi – trots alla försäkringar om motsatsen – bara var intresserade av utlänningar som reservarbetskraft i goda tider. Vi vill inte att de skall stanna här och ta jobben från oss i dåliga tider! Det djupt tragiska i hela den här utvecklingen är att de som ville att människor skulle komma hit och jobba, inte var de som sedan skulle bygga deras bostäder, skapa skolor åt dem och se till hela deras personlighet. Åter kommer den för dagens arbetsliv så utmärkande uppdelning av människan i småbitar i dagen. Det är inte i företagsledarnas bostadsområden, som utlänningarna fick slå ned sina bopålar. Det är inte i deras söners och döttrars skolor som utlänningarnas barn går – återkopplingen fungerar så dåligt att problemet blir nästan olösligt. Det går an att tala vitt och brett om att utlänningarna, som kommer hit borde lära sig svenska – men svenska företagsledare kunde inte lära sig finska tillräckligt för att bygga fabrikerna i Finland! Det går an att tala om att utlänningarna måste lära sig att anpassa sig till svenska förhållanden – men företagsledarna vill inte bo i norra Finland – ens för en kortare tid. Det går an att tala om att den svenske arbetaren måste lära sig att umgås naturligt med utlänningar, men de svenska företagsledarna vill inte. Sverige utmärker sig tvärtom som det mest nationellt inriktade landet, när det gäller ”management”. Oerhört få organisationer och företag har en enda utlänning i någon högre befattning! Varför? Såvitt jag förstår beror det enbart på att svenska företagsledare har svårt att anpassa sig till människor med andra värderingar och attityder, att de har svårt att flytta till länder med andra seder och bruk, och att de trivs bäst med att umgås med sina företagsledande kolleger i Sverige. Men det är inte bara företagsledarna och politikerna det beror på. Om inte vi medarbetare hade ställt upp och genomfört de beslut vi fick oss förelagda, hade inte portarna för invandrande människor öppnats och snöret knutits fast kring kapitalpåsen här hemma här i Sverige. Människan är inte skapt att flytta från sitt eget land. Förr i världen användes förvisning från det egna landet till ett land, där ett annat språk talades, som värre straff än döden. Under de senaste decennierna har en myt brett ut sig – den säger att det är så lätt att flytta från ett land till ett annat och att särskilt barnen har lätt att anpassa sig i ett nytt land. För att denna myt skall kunna upphöjas till sanning fordras att flera faktorer finns för handen: att flyttningen skett genom ett aktivt initiativ från de flyttande – inte på grund av nödtvång, att landet som man flyttar till ser på ens eget land med välvilja och inte som underlägset, att barnen får en mjuk övergång och handledning i hur och varför de båda länderna är olika, att barnens språk inte nedvärderas i det nya landet, att föräldrarna redan kan de grundläggande strukturerna i det nya landets språk innan flyttningen äger rum, att de flyttande får möjlighet att relatera till såväl sina egna landsmän som det nya landets folk, och sist men inte minst viktigt: att det nya landets folk är öppna och har en stark känsla för alla människors lika värde, att de tar emot utlänningar med generositet och värme och är beredda att lära något av dem. Som alla säkert vet, är Sverige minst av allt ett sådant generöst, öppet land. Vi diskriminerar inte utlänningar i materiellt hänseende, men vi gör det i känslomässigt avseende. Vi är ovana vid att ha dagligt samröre med människor från andra länder. Vi har inte fått lära oss om andra människors värderingar genom tidigare folkomflyttningar, krig eller sammanslagning av stater. Vi är vana vid att bo utspritt med stora avstånd till varandra och har genom tiderna haft svårt att acceptera utlänningar. Ytterst få kan önska sig att som utlänningar komma till oss, utom möjligen sådana som är politiska flyktingar och flyr för sitt liv. Alla länder med någon självkänsla har en viss tendens att sätta sig själva och sina värderingar på toppen och därmed bilda inte bara svensktoppen utan också norsktoppen, fransktoppen och så vidare. Men vi svenskar gör det på ett så hämningslöst sätt, som om vi självklart vore mer värda, vackrare och klokare än alla andra människor! Det hände mig på en charterresa till Grekland för många år sedan, att vi stod en grupp svenskar utanför ett museum. Guiden skulle berätta för oss om vad vi skulle komma att få se. Hon började med att säga att ”som utlänningar har Ni kanske…” varpå snabbt en i gruppen svarade henne att ”vi är inte utlänningar, vi är svenskar!” Inte ens i Grekland är svenskar utlänningar! Svenskar är tydligen aldrig utlänningar. Den här attityden tror jag är mycket utbredd bland oss svenskar och hjälper därför inte att vi reser i massor med charterplan till andra länder. Vi lär oss ingenting av det – annat än att andra länders människor ska ställa upp och serva oss, när vi har semester. Vi är inte utlänningar i deras länder. Vi är svenskar på semester! Eftersom det ser ut som det gör i Sverige och människors attityder inte kan ändras över en natt, var det olycksaligt att vi öppnade dörrarna för intet ont anande utlänningar att lockas hit under sextiotalet och början på sjuttiotalet. Genom denna invandring har vi tagit på oss ett oerhört stort ansvar i mänskligt såväl som i ekonomiskt och politiskt avseende. På arbetsplatserna runt om i Sverige kommer Du som ung, nyanställd att möta dessa människor. Det gäller då för Dig att inte gå i samma fallgropar som Dina föregångare ofta har gjort: att förfölja dem för deras dåliga svenska, deras vitlökslukt, deras paprikamatsäckar, deras dobbel och spel, deras familjesammanhållning och egendomliga känsla för vad som är rätt och fel, deras skor i kylskåpet och hål i parkettgolvet för att odla majs i, deras starka känsla för vad som kan accepteras och inte accepteras i sexuellt avseende, deras sätt att se på kvinnor och barn, deras öppenhet, rättframhet, deras fel och brister och så vidare. Om igen gäller här att det bara är de olycksaliga två procentens skillnad – högst – mellan Dig och mig som svenskar och Stanislaw och Pedro som utlänningar. Vi är alla människor och som sådana är vi helt lika, har likadana behov av att få leva som fria, skapande människor utan att behöva klassas ned eller sättas in i en kategori: invandrare, utlänning, direktör, kvinna, man, barn, kulstöterska etc. Vad kan Du då göra som nyanställd för att inte hamna i samma fördomsfulla läge, som säkerligen många av Dina kolleger befinner sig i? Du kan som vanligt hålla ögon och öron öppna och lägga märke till vilka det är, som ständigt rackar ner på arbetskamrater och därvid med förkärlek gör det på utlänningar. Det är ofta fråga om människor som själva känner sig otrygga, missförstådda och rent allmänt hotade av andra människor på något sätt. Fundera över varför dessa människor känner sig osäkra! Riskerar de att förlora sina jobb? Är de nyskilda? Håller de på att förlora i popularitet på arbetsplatsen? Har de bristande självkänsla på grund av låg utbildning eller på grund av att de själva tror att de inget är värda? Eftersom man ofta känner sig osäker, när man har börjat ett nytt jobb, är risken utomordentligt stor att man själv går i fällan att se ned på utlänningar. Det är lätt att stärka sin egen självkänsla genom att dra en eller annan rolig historia om norrmän eller berätta om hur man just i omklädningsrummet såg en jugoslavisk käring byta vatten på några ostar, som hon höll på att ysta i tvätthallen. Att svenska förmän vattnar sina sillar i omklädningsrummet är på något sätt inte lika löjeväckande, inte heller är det lika vansinnigt roligt att fråga sin kollega om han eller hon vet vad en svensk gör med en bildörr i Sahara, hur en svensk metar torsk, hur en svensk begravs etc. Varje gång Du drar till med en rolighet som grundar sig på en kollegas ras, religion, kön eller ursprung – försök att tänka efter vad det står för hos Dig just då! Är Du irriterad? Osäker? Ledsen? Känner Du Dig underlägsen? Känner Du Dig ensam och vill få kontakt med Dian kolleger – även om det är på andra kollegers bekostnad? Vill Du gråta? Vill Du dölja att Du vill gråta genom att dra en fräck historia om villiga afrikanskor? När Du på detta sätt har rannsakat Dig själv kanske Du vågar besluta Dig för att tänka självständigt. Gå till kiosken eller cafeterian! Ring hem till Din morsa – morsor brukar ofta kunna ställa upp och ge ett tröstens ord. Tala med Din chef – förhoppningsvis är han eller hon inte en sådan som själv tar hem poänger på att förlöjliga utlänningar – och berätta om hur Du känner det. Att Du känner Dig frestad att stärka Din egen självkänsla genom att trycka ned andra, särskilt utlänningar, i skorna. Du vill växa – inte genom att bli större, mognare, mera generös och varm – utan genom att göra andra mindre. Genom att ta från dem heder och ära. Genom att förlöjliga dem som redan är svaga på grund av vår allmänt negativa inställning mot utlänningar i det här landet. Genom att pika människor för något, som de inte kan göra något åt, och som de inte heller vill göra något åt – sitt ursprung, sitt land, sin kultur. De kan göra lika litet åt detta, som Du kan åt Din klumpnäsa, Dina plattfötter eller Din kobenthet, Ditt spikraka, råttfärgade hår, Dina små grisögon eller Dina flaskliknande axlar! Ibland får jag en vision av att alla människor som bor och arbetar, lever och älskar i detta land, och som inte är svenskar, skulle slå sig samman och peka ut oss, förlöjliga oss, bespotta oss, anklaga oss för att ta deras jobb och levebröd från dem och köra ut oss från sina bostadsområden, härma vår löjliga svenska, skratta åt vår stelhet och självgodhet, vår känslolöshet och fantasilöshet, våra händelselösa liv, vår moral, vår oanade dumhet och tafatthet inför de stora livsfrågorna, vår oförmåga att njuta av livet, vår mänskiga snålhet, vår kyla: invärtes och utvärtes! Ja, i den visionen skulle utlänningarna dansa i stora grupper kring oss och vi skulle sitta fastkedjade i våra fördomar, med stora järnkulor kring fötterna och be dem sluta. Vi skulle ropa till dem att vi har ändrat oss: ”Vi skall lära oss av Er, vi skall förstå att även våra liv kan bli så mycket rikare och bättre om vi släpper in andra människors erfarenheter i det, om vi ser på alla människor som jämlika, som vi kan ge till och få av.” Vi skall be att få komma loss ur våra fördomars bojor och få vara med dem i dansen, känna oss som människor bland människor och inte som svenskar bland utlänningar! Ställ inte upp, Du nyanställde, i den vanliga gnällvalsen mot utlänningar! Håll dig ren! Betänk att för Dig är det en livsnödvändighet att bli klokare och mognare än dina föregångare! Vart femte barn som föds i Sverige idag har en mamma och pappa, som inte är födda här i Sverige. Du kommer med stor sannolikhet att arbeta ihop med människor från andra länder, älska dem, avla barn tillsammans med dem, bli vän med dem. Det är inte hos dem problemet ligger. Det är hos Dig om Du inte klart ser vad meningen är med att vara människa, nämligen att älska Din nästa såsom Dig själv – inte bara om denna nästa är svensk! 10 Svensken är aldrig utlänning En av de viktigaste frågorna på morgondagens arbetsmarknad, är hur vi svenskar skall kunna samarbeta med människor från andra länder på ett jämlikt sätt. Redan idag är detta ett stort problem – men det är ändå ingenting i jämförelse med vad som förestår oss. Sverige är ett avlägset beläget land i norra Europa. Under de senaste femhundra åren har vi emellertid vid ett antal tillfällen fått storhetsvansinne. Vi har lagt under oss våra broderländer, ja, vi har till och med en gång gått så långt att vi försökte kolonialisera Nordamerika! Det finns hos oss svenskar en dröm om storhet, överlägsenhet och upphöjdhet, som tillhör vårt innersta väsen och som det säkert kommer att ta lång tid att förändra. När vi inte kunde behålla vår direkta makt över våra broderländer kunde vi i alla fall ha kvar känslan av överlägsenhet. Det är därför vi retar norrmän, finnar och danskar – ibland till raseri – och det är därför vi ibland tror, att vi på allvar är överlägsna andra. Det senaste sättet på vilket denna överlägsenhetskänsla tog sig uttryck, var när vi öppnade vårt land för en i stort sett obegränsad invandring av människor från andra länder. Det gällde att fylla ut de tomma platserna i industrin så fort som möjligt. Någon egentlig debatt, om detta var det bästa sättet eller ej, förekom inte. Det var självklart att människorna skulle komma till kapitalet – inte kapitalet till människorna! Det var lättare för svenska företagsledare att dra upp finska familjer med rötterna och placera dem i arbete vid varven eller fabrikerna i Göteborg, än det var att flytta kapitalet till norra Finland och bygga fabrikerna där. De svenska företagsledarna behövde ju inte vara med om uppbrottet, avskedet av de gamla, som inte ville eller kunde följa med. De behövde inte se barnen sitta stumma i svenska skolor i betongförorterna! Kort sagt, de svenska företagsledarna och de politiska ledarna levde i en aningslöshet och rentav oskuld, som endast eftervärlden kommer att med tillräcklig skärpa kunna utgjuta sig över. Denna kortsynthet, aningslöshet eller idioti – vad man nu vill kalla den för – kommer vi att få betala dyrt. De utlänningar, som har kommit hit har redan i stor utsträckning fått betala. Vår skuld återstår nästan helt intakt. Den nuvarande ekonomiska konjunkturen har med skärpa visat att vi – trots alla försäkringar om motsatsen – bara var intresserade av utlänningar som reservarbetskraft i goda tider. Vi vill inte att de skall stanna här och ta jobben från oss i dåliga tider! Det djupt tragiska i hela den här utvecklingen är att de som ville att människor skulle komma hit och jobba, inte var de som sedan skulle bygga deras bostäder, skapa skolor åt dem och se till hela deras personlighet. Åter kommer den för dagens arbetsliv så utmärkande uppdelning av människan i småbitar i dagen. Det är inte i företagsledarnas bostadsområden, som utlänningarna fick slå ned sina bopålar. Det är inte i deras söners och döttrars skolor som utlänningarnas barn går – återkopplingen fungerar så dåligt att problemet blir nästan olösligt. Det går an att tala vitt och brett om att utlänningarna, som kommer hit borde lära sig svenska – men svenska företagsledare kunde inte lära sig finska tillräckligt för att bygga fabrikerna i Finland! Det går an att tala om att utlänningarna måste lära sig att anpassa sig till svenska förhållanden – men företagsledarna vill inte bo i norra Finland – ens för en kortare tid. Det går an att tala om att den svenske arbetaren måste lära sig att umgås naturligt med utlänningar, men de svenska företagsledarna vill inte. Sverige utmärker sig tvärtom som det mest nationellt inriktade landet, när det gäller ”management”. Oerhört få organisationer och företag har en enda utlänning i någon högre befattning! Varför? Såvitt jag förstår beror det enbart på att svenska företagsledare har svårt att anpassa sig till människor med andra värderingar och attityder, att de har svårt att flytta till länder med andra seder och bruk, och att de trivs bäst med att umgås med sina företagsledande kolleger i Sverige. Men det är inte bara företagsledarna och politikerna det beror på. Om inte vi medarbetare hade ställt upp och genomfört de beslut vi fick oss förelagda, hade inte portarna för invandrande människor öppnats och snöret knutits fast kring kapitalpåsen här hemma här i Sverige. Människan är inte skapt att flytta från sitt eget land. Förr i världen användes förvisning från det egna land till ett land, där ett annat språk talades, som värre straff än döden i Sydamerika. Under de senaste decennierna har en myt brett ut sig – den säger att det är så lätt att flytta från ett land till ett annat och att särskilt barnen har lätt att anpassa sig i ett nytt land. För att denna myt skall kunna upphöjas till sanning fordras att flera faktorer finns för handen: att flyttningen skett genom ett aktivt initiativ från de flyttande – inte på grund av nödtvång, att landet som man flyttar till ser på ens eget land med välvilja och inte som underlägset, att barnen får en mjuk övergång och handledning i hur och varför de båda länderna är olika, att barnens språk inte nedvärderas i det nya landet, att föräldrarna redan kan de grundläggande strukturerna i det nya landets språk innan flyttningen äger rum, att de flyttande får möjlighet att relatera till såväl sina egna landsmän som det nya landets folk, och sist men inte minst viktigt: att det nya landets folk är öppna och har en stark känsla för alla människors lika värde, att de tar emot utlänningar med generositet och värme och är beredda att lära något av dem. Som alla säkert vet är Sverige minst av allt ett sådant generöst, öppet land. Vi diskriminerar inte utlänningar i materiellt hänseende, men vi gör det i känslomässigt avseende. Vi är ovana vid att ha dagligt samröre med människor från andra länder. Vi har inte fått lära oss om andra människors värderingar genom tidigare folkomflyttningar, krig eller sammanslagning av stater. Vi är vana vid att bo utspritt med stora avstånd till varandra och har genom tiderna haft svårt att acceptera utlänningar. Ytterst få kan önska sig att som utlänningar komma till oss, utom möjligen sådana som är politiska flyktingar och flyr för sitt liv. Alla länder med någon självkänsla har en viss tendens att sätta sig själva och sina värderingar på toppen och därmed bilda inte bara svensktoppen utan också norsktoppen, fransktoppen och så vidare. Men vi svenskar gör det på ett så hämningslöst sätt, som om vi självklart vore mer värda, vackrare och klokare än alla andra människor. Det hände mig på en charterresa till Grekland för många år sedan, att vi stod en grupp svenskar utanför ett museum. Guiden skulle berätta för oss om vad vi skulle komma att få se. Hon började med att säga att ”som utlänningar har Ni kanske…” varpå snabbt en i gruppen svarade henne att ”vi är inte utlänningar, vi är svenskar!” Inte ens i Grekland är svenskar utlänningar! Svenskar är tydligen aldrig utlänningar. Den här attityden tror jag är mycket utbredd bland oss svenskar och hjälper därför inte att vi reser i massor med charterplan till andra länder. Vi lär oss ingenting av det – annat än att andra länders människor ska stanna upp och serva oss, när vi har semester. Vi är inte utlänningar i deras länder. Vi är svenskar på semester! Eftersom det ser ut som det gör i Sverige och människors attityder inte kan ändras över en natt, var det olycksaligt att vi öppnade dörrarna för intet ont anande utlänningar att lockas hit under sextiotalet och början på sjuttiotalet. Genom denna invandring har vi tagit på oss ett oerhört stort ansvar i mänskligt såväl som i ekonomiskt och politiskt avseende. På arbetsplatserna runt om i Sverige kommer Du som ung, nyanställd att möta dessa människor. Det gäller då för Dig att inte gå i samma fallgropar som Dina föregångare ofta har gjort: att förfölja dem för deras dåliga svenska, deras vitlökslukt, deras paprikamatsäckar, deras dobbel och spel, deras familjesammanhållning och egendomliga känsla för vad som är rätt och fel, deras skor i kylskåpet och hål i parkettgolvet för att odla majs i, deras starka känsla för vad som kan accepteras och inte accepteras i sexuellt avseende, deras sätt att se på kvinnor och barn, deras öppenhet, rättframhet, deras fel och brister och så vidare. Om igen gäller här att det bara är de olycksaliga två procentens skillnad – högst – mellan Dig och mig som svenskar och Stanislaw och Pedro som utlänningar. Vi är alla människor och som sådana är vi helt lika, har likadana behov av att få leva som fria, skapande människor utan att behöva klassas ned eller sättas in i en kategori: invandrare, utlänning, direktör, kvinna, man, barn, kulstöterska etc. Vad kan Du då göra som nyanställd för att inte hamna i samma fördomsfulla läge, som säkerligen många av Dina kolleger befinner sig i? Du kan som vanligt hålla ögon och öron öppna och lägga märke till vilka det är, som ständigt rackar ner på arbetskamrater och därvid med förkärlek gör det på utlänningar. Det är ofta fråga om människor som själva känner sig otrygga, missförstådda och rent allmänt hotade av andra människor på något sätt. Fundera över varför dessa människor känner sig osäkra! Riskerar de att förlora sina jobb? Är de nyskilda? Håller de på att förlora i popularitet på arbetsplatsen? Har de bristande självkänsla på grund av låg utbildning eller på grund av att de själva tror att de inget är värda? Eftersom man ofta känner sig osäker, när man har börjat ett nytt jobb, är risken utomordentligt stor att man själv går i fällan att se ned på utlänningar. Det är lätt att stärka sin egen självkänsla genom att dra en eller annan rolig historia om norrmän eller berätta om hur man just i omklädningsrummet såg en jugoslavisk käring byta vatten på några ostar, som hon höll på att ysta i tvätthallen. Att svenska förmän vattnar sina sillar i omklädningsrummet är på något sätt inte lika löjeväckande, inte heller är det lika vansinnigt roligt att fråga sin kollega om han eller hon vet vad en svensk gör med en bildörr i Sahara, hur en svensk metar torsk, hur en svensk begravs etc. Varje gång Du drar till med en rolighet som grundar sig på en kollegas ras, religion, kön eller ursprung – försök att tänka efter vad det står för hos Dig just då! Är Du irriterad? Osäker? Ledsen? Känner Du Dig underlägsen? Känner Du Dig ensam och vill få kontakt med Dian kolleger – även om det är på andra kollegers bekostnad? Vill Du gråta? Vill Du dölja att Du vill gråta genom att dra en fräck historia om villiga afrikanskor? När Du på detta sätt har rannsakat Dig själv kanske Du vågar besluta Dig för att tänka självständigt. Gå till kiosken eller cafeterian! Ring hem till Din morsa – morsor brukar ofta kunna ställa upp och ge ett tröstens ord. Tala med Din chef – förhoppningsvis är han eller hon inte en sådan som själv tar hem poänger på att förlöjliga utlänningar – och berätta om hur Du känner det. Att Du känner Dig frestad att stärka Din egen självkänsla genom att trycka ned andra, särskilt utlänningar, i skorna. Du vill växa – inte genom att bli större, mognare, mera generös och varm – utan genom att göra andra mindre. Genom att ta från dem heder och ära. Genom att förlöjliga dem som redan är svaga på grund av vår allmänt negativa inställning mot utlänningar i det här landet. Genom att pika människor för något, som de inte kan göra något åt, och som de inte heller vill göra något åt – sitt ursprung, sitt land, sin kultur. De kan göra lika litet åt detta, som Du kan åt Din klumpnäsa, Dina plattfötter eller Din kobenthet, Ditt spikraka, råttfärgade hår, Dina små grisögon eller Dina flaskliknande axlar. Ibland får jag en vision av att alla människor som bor och arbetar, lever och älskar i detta land, och som inte är svenskar, skulle slå sig samman och peka ut oss, förlöjliga oss, bespotta oss, anklaga oss för att ta deras jobb och levebröd från dem och köra ut oss från sina bostadsområden, härma vår löjliga svenska, skratta åt vår stelhet och självgodhet, vår känslolöshet och fantasilöshet, våra händelselösa liv, vår moral, vår oanade dumhet och tafatthet inför de stora livsfrågorna, vår oförmåga att njuta av livet, vår mänskiga snålhet, vår kyla: invärtes och utvärtes! Ja, i den visionen skulle utlänningarna dansa i stora grupper kring oss och vi skulle sitta fastkedjade i våra fördomar, med stora järnkulor kring fötterna och be dem sluta. Vi skulle ropa till dem att vi har ändrat oss: ”Vi skall lära oss av Er, vi skall förstå att även våra liv kan bli så mycket rikare och bättre om vi släpper in andra människors erfarenheter i det, om vi ser på alla människor som jämlika, som vi kan ge till och få av.” Vi skall be att få komma loss ur våra fördomars bojor och få vara med dem i dansen, känna oss som människor bland människor och inte som svenskar bland utlänningar! Ställ inte upp, Du nyanställde, i den vanliga gnällvalsen mot utlänningar! Håll dig ren! Betänk att för Dig är det en livsnödvändighet att bli klokare och mognare än dina föregångare! Vart femte barn som föds i Sverige idag har en mamma och pappa, som inte är födda här i Sverige. Du kommer med stor sannolikhet att arbeta ihop med människor från andra länder, älska dem, avla barn tillsammans med dem, bli vän med dem. Det är inte hos dem problemet ligger. Det är hos Dig om Du inte klart ser vad meningen är med att vara människa, nämligen att älska Din nästa såsom Dig själv – inte bara om denna nästa är svensk! 10 Svensken är aldrig utlänning En av de viktigaste frågorna på morgondagens arbetsmarknad, är hur vi svenskar skall kunna samarbeta med människor från andra länder på ett jämlikt sätt. Redan idag är detta ett stort problem – men det är ändå ingenting i jämförelse med vad som förestår oss. Sverige är ett avlägset beläget land i norra Europa. Under de senaste femhundra åren har vi emellertid vid ett antal tillfällen fått storhetsvansinne. Vi har lagt under oss våra broderländer, ja, vi har till och med en gång gått så långt att vi försökte kolonialisera Nordamerika! Det finns hos oss svenskar en dröm om storhet, överlägsenhet och upphöjdhet, som tillhör vårt innersta väsen och som det säkert kommer att ta lång tid att förändra. När vi inte kunde behålla vår direkta makt över våra broderländer kunde vi i alla fall ha kvar känslan av överlägsenhet. Det är därför vi retar norrmän, finnar och danskar – ibland till raseri – och det är därför vi ibland tror, att vi på allvar är överlägsna andra. Det senaste sättet på vilket denna överlägsenhetskänsla tog sig uttryck, var när vi öppnade vårt land för en i stort sett obegränsad invandring av människor från andra länder. Det gällde att fylla ut de tomma platserna i industrin så fort som möjligt. Någon egentlig debatt, om detta var det bästa sättet eller ej, förekom inte. Det var självklart att människorna skulle komma till kapitalet – inte kapitalet till människorna! Det var lättare för svenska företagsledare att dra upp finska familjer med rötterna och placera dem i arbete vid varven eller fabrikerna i Göteborg, än det var att flytta kapitalet till norra Finland och bygga fabrikerna där. De svenska företagsledarna behövde ju inte vara med om uppbrottet, avskedet av de gamla, som inte ville eller kunde följa med. De behövde inte se barnen sitta stumma i svenska skolor i betongförorterna! Kort sagt, de svenska företagsledarna och de politiska ledarna levde i en aningslöshet och rentav oskuld, som endast eftervärlden kommer att med tillräcklig skärpa kunna utgjuta sig över. Denna kortsynthet, aningslöshet eller idioti – vad man nu vill kalla den för – kommer vi att få betala dyrt. De utlänningar, som har kommit hit har redan i stor utsträckning fått betala. Vår skuld återstår nästan helt intakt. Den nuvarande ekonomiska konjunkturen har med skärpa visat att vi – trots alla försäkringar om motsatsen – bara var intresserade av utlänningar som reservarbetskraft i goda tider. Vi vill inte att de skall stanna här och ta jobben från oss i dåliga tider! Det djupt tragiska i hela den här utvecklingen är att de som ville att människor skulle komma hit och jobba, inte var de som sedan skulle bygga deras bostäder, skapa skolor åt dem och se till hela deras personlighet. Åter kommer den för dagens arbetsliv så utmärkande uppdelning av människan i småbitar i dagen. Det är inte i företagsledarnas bostadsområden, som utlänningarna fick slå ned sina bopålar. Det är inte i deras söners och döttrars skolor som utlänningarnas barn går – återkopplingen fungerar så dåligt att problemet blir nästan olösligt. Det går an att tala vitt och brett om att utlänningarna, som kommer hit borde lära sig svenska – men svenska företagsledare kunde inte lära sig finska tillräckligt för att bygga fabrikerna i Finland! Det går an att tala om att utlänningarna måste lära sig att anpassa sig till svenska förhållanden – men företagsledarna vill inte bo i norra Finland – ens för en kortare tid. Det går an att tala om att den svenske arbetaren måste lära sig att umgås naturligt med utlänningar, men de svenska företagsledarna vill inte. Sverige utmärker sig tvärtom som det mest nationellt inriktade landet, när det gäller ”management”. Oerhört få organisationer och företag har en enda utlänning i någon högre befattning! Varför? Såvitt jag förstår beror det enbart på att svenska företagsledare har svårt att anpassa sig till människor med andra värderingar och attityder, att de har svårt att flytta till länder med andra seder och bruk, och att de trivs bäst med att umgås med sina företagsledande kolleger i Sverige. Men det är inte bara företagsledarna och politikerna det beror på. Om inte vi medarbetare hade ställt upp och genomfört de beslut vi fick oss förelagda, hade inte portarna för invandrande människor öppnats och snöret knutits fast kring kapitalpåsen här hemma här i Sverige. Människan är inte skapt att flytta från sitt eget land. Förr i världen användes förvisning från det egna land till ett land, där ett annat språk talades, som värre straff än döden i Sydamerika. Under de senaste decennierna har en myt brett ut sig – den säger att det är så lätt att flytta från ett land till ett annat och att särskilt barnen har lätt att anpassa sig i ett nytt land. För att denna myt skall kunna upphöjas till sanning fordras att flera faktorer finns för handen: att flyttningen skett genom ett aktivt initiativ från de flyttande – inte på grund av nödtvång, att landet som man flyttar till ser på ens eget land med välvilja och inte som underlägset, att barnen får en mjuk övergång och handledning i hur och varför de båda länderna är olika, att barnens språk inte nedvärderas i det nya landet, att föräldrarna redan kan de grundläggande strukturerna i det nya landets språk innan flyttningen äger rum, att de flyttande får möjlighet att relatera till såväl sina egna landsmän som det nya landets folk, och sist men inte minst viktigt: att det nya landets folk är öppna och har en stark känsla för alla människors lika värde, att de tar emot utlänningar med generositet och värme och är beredda att lära något av dem. Som alla säkert vet är Sverige minst av allt ett sådant generöst, öppet land. Vi diskriminerar inte utlänningar i materiellt hänseende, men vi gör det i känslomässigt avseende. Vi är ovana vid att ha dagligt samröre med människor från andra länder. Vi har inte fått lära oss om andra människors värderingar genom tidigare folkomflyttningar, krig eller sammanslagning av stater. Vi är vana vid att bo utspritt med stora avstånd till varandra och har genom tiderna haft svårt att acceptera utlänningar. Ytterst få kan önska sig att som utlänningar komma till oss, utom möjligen sådana som är politiska flyktingar och flyr för sitt liv. Alla länder med någon självkänsla har en viss tendens att sätta sig själva och sina värderingar på toppen och därmed bilda inte bara svensktoppen utan också norsktoppen, fransktoppen och så vidare. Men vi svenskar gör det på ett så hämningslöst sätt, som om vi självklart vore mer värda, vackrare och klokare än alla andra människor. Det hände mig på en charterresa till Grekland för många år sedan, att vi stod en grupp svenskar utanför ett museum. Guiden skulle berätta för oss om vad vi skulle komma att få se. Hon började med att säga att ”som utlänningar har Ni kanske…” varpå snabbt en i gruppen svarade henne att ”vi är inte utlänningar, vi är svenskar!” Inte ens i Grekland är svenskar utlänningar! Svenskar är tydligen aldrig utlänningar. Den här attityden tror jag är mycket utbredd bland oss svenskar och hjälper därför inte att vi reser i massor med charterplan till andra länder. Vi lär oss ingenting av det – annat än att andra länders människor ska stanna upp och serva oss, när vi har semester. Vi är inte utlänningar i deras länder. Vi är svenskar på semester! Eftersom det ser ut som det gör i Sverige och människors attityder inte kan ändras över en natt, var det olycksaligt att vi öppnade dörrarna för intet ont anande utlänningar att lockas hit under sextiotalet och början på sjuttiotalet. Genom denna invandring har vi tagit på oss ett oerhört stort ansvar i mänskligt såväl som i ekonomiskt och politiskt avseende. På arbetsplatserna runt om i Sverige kommer Du som ung, nyanställd att möta dessa människor. Det gäller då för Dig att inte gå i samma fallgropar som Dina föregångare ofta har gjort: att förfölja dem för deras dåliga svenska, deras vitlökslukt, deras paprikamatsäckar, deras dobbel och spel, deras familjesammanhållning och egendomliga känsla för vad som är rätt och fel, deras skor i kylskåpet och hål i parkettgolvet för att odla majs i, deras starka känsla för vad som kan accepteras och inte accepteras i sexuellt avseende, deras sätt att se på kvinnor och barn, deras öppenhet, rättframhet, deras fel och brister och så vidare. Om igen gäller här att det bara är de olycksaliga två procentens skillnad – högst – mellan Dig och mig som svenskar och Stanislaw och Pedro som utlänningar. Vi är alla människor och som sådana är vi helt lika, har likadana behov av att få leva som fria, skapande människor utan att behöva klassas ned eller sättas in i en kategori: invandrare, utlänning, direktör, kvinna, man, barn, kulstöterska etc. Vad kan Du då göra som nyanställd för att inte hamna i samma fördomsfulla läge, som säkerligen många av Dina kolleger befinner sig i? Du kan som vanligt hålla ögon och öron öppna och lägga märke till vilka det är, som ständigt rackar ner på arbetskamrater och därvid med förkärlek gör det på utlänningar. Det är ofta fråga om människor som själva känner sig otrygga, missförstådda och rent allmänt hotade av andra människor på något sätt. Fundera över varför dessa människor känner sig osäkra! Riskerar de att förlora sina jobb? Är de nyskilda? Håller de på att förlora i popularitet på arbetsplatsen? Har de bristande självkänsla på grund av låg utbildning eller på grund av att de själva tror att de inget är värda? Eftersom man ofta känner sig osäker, när man har börjat ett nytt jobb, är risken utomordentligt stor att man själv går i fällan att se ned på utlänningar. Det är lätt att stärka sin egen självkänsla genom att dra en eller annan rolig historia om norrmän eller berätta om hur man just i omklädningsrummet såg en jugoslavisk käring byta vatten på några ostar, som hon höll på att ysta i tvätthallen. Att svenska förmän vattnar sina sillar i omklädningsrummet är på något sätt inte lika löjeväckande, inte heller är det lika vansinnigt roligt att fråga sin kollega om han eller hon vet vad en svensk gör med en bildörr i Sahara, hur en svensk metar torsk, hur en svensk begravs etc. Varje gång Du drar till med en rolighet som grundar sig på en kollegas ras, religion, kön eller ursprung – försök att tänka efter vad det står för hos Dig just då! Är Du irriterad? Osäker? Ledsen? Känner Du Dig underlägsen? Känner Du Dig ensam och vill få kontakt med Dian kolleger – även om det är på andra kollegers bekostnad? Vill Du gråta? Vill Du dölja att Du vill gråta genom att dra en fräck historia om villiga afrikanskor? När Du på detta sätt har rannsakat Dig själv kanske Du vågar besluta Dig för att tänka självständigt. Gå till kiosken eller cafeterian! Ring hem till Din morsa – morsor brukar ofta kunna ställa upp och ge ett tröstens ord. Tala med Din chef – förhoppningsvis är han eller hon inte en sådan som själv tar hem poänger på att förlöjliga utlänningar – och berätta om hur Du känner det. Att Du känner Dig frestad att stärka Din egen självkänsla genom att trycka ned andra, särskilt utlänningar, i skorna. Du vill växa – inte genom att bli större, mognare, mera generös och varm – utan genom att göra andra mindre. Genom att ta från dem heder och ära. Genom att förlöjliga dem som redan är svaga på grund av vår allmänt negativa inställning mot utlänningar i det här landet. Genom att pika människor för något, som de inte kan göra något åt, och som de inte heller vill göra något åt – sitt ursprung, sitt land, sin kultur. De kan göra lika litet åt detta, som Du kan åt Din klumpnäsa, Dina plattfötter eller Din kobenthet, Ditt spikraka, råttfärgade hår, Dina små grisögon eller Dina flaskliknande axlar. Ibland får jag en vision av att alla människor som bor och arbetar, lever och älskar i detta land, och som inte är svenskar, skulle slå sig samman och peka ut oss, förlöjliga oss, bespotta oss, anklaga oss för att ta deras jobb och levebröd från dem och köra ut oss från sina bostadsområden, härma vår löjliga svenska, skratta åt vår stelhet och självgodhet, vår känslolöshet och fantasilöshet, våra händelselösa liv, vår moral, vår oanade dumhet och tafatthet inför de stora livsfrågorna, vår oförmåga att njuta av livet, vår mänskiga snålhet, vår kyla: invärtes och utvärtes! Ja, i den visionen skulle utlänningarna dansa i stora grupper kring oss och vi skulle sitta fastkedjade i våra fördomar, med stora järnkulor kring fötterna och be dem sluta. Vi skulle ropa till dem att vi har ändrat oss: ”Vi skall lära oss av Er, vi skall förstå att även våra liv kan bli så mycket rikare och bättre om vi släpper in andra människors erfarenheter i det, om vi ser på alla människor som jämlika, som vi kan ge till och få av.” Vi skall be att få komma loss ur våra fördomars bojor och få vara med dem i dansen, känna oss som människor bland människor och inte som svenskar bland utlänningar! Ställ inte upp, Du nyanställde, i den vanliga gnällvalsen mot utlänningar! Håll dig ren! Betänk att för Dig är det en livsnödvändighet att bli klokare och mognare än dina föregångare! Vart femte barn som föds i Sverige idag har en mamma och pappa, som inte är födda här i Sverige. Du kommer med stor sannolikhet att arbeta ihop med människor från andra länder, älska dem, avla barn tillsammans med dem, bli vän med dem. Det är inte hos dem problemet ligger. Det är hos Dig om Du inte klart ser vad meningen är med att vara människa, nämligen att älska Din nästa såsom Dig själv – inte bara om denna nästa är svensk! 10 Svensken är aldrig utlänning En av de viktigaste frågorna på morgondagens arbetsmarknad, är hur vi svenskar skall kunna samarbeta med människor från andra länder på ett jämlikt sätt. Redan idag är detta ett stort problem – men det är ändå ingenting i jämförelse med vad som förestår oss. Sverige är ett avlägset beläget land i norra Europa. Under de senaste femhundra åren har vi emellertid vid ett antal tillfällen fått storhetsvansinne. Vi har lagt under oss våra broderländer, ja, vi har till och med en gång gått så långt att vi försökte kolonialisera Nordamerika! Det finns hos oss svenskar en dröm om storhet, överlägsenhet och upphöjdhet, som tillhör vårt innersta väsen och som det säkert kommer att ta lång tid att förändra. När vi inte kunde behålla vår direkta makt över våra broderländer kunde vi i alla fall ha kvar känslan av överlägsenhet. Det är därför vi retar norrmän, finnar och danskar – ibland till raseri – och det är därför vi ibland tror, att vi på allvar är överlägsna andra. Det senaste sättet på vilket denna överlägsenhetskänsla tog sig uttryck, var när vi öppnade vårt land för en i stort sett obegränsad invandring av människor från andra länder. Det gällde att fylla ut de tomma platserna i industrin så fort som möjligt. Någon egentlig debatt, om detta var det bästa sättet eller ej, förekom inte. Det var självklart att människorna skulle komma till kapitalet – inte kapitalet till människorna! Det var lättare för svenska företagsledare att dra upp finska familjer med rötterna och placera dem i arbete vid varven eller fabrikerna i Göteborg, än det var att flytta kapitalet till norra Finland och bygga fabrikerna där. De svenska företagsledarna behövde ju inte vara med om uppbrottet, avskedet av de gamla, som inte ville eller kunde följa med. De behövde inte se barnen sitta stumma i svenska skolor i betongförorterna! Kort sagt, de svenska företagsledarna och de politiska ledarna levde i en aningslöshet och rentav oskuld, som endast eftervärlden kommer att med tillräcklig skärpa kunna utgjuta sig över. Denna kortsynthet, aningslöshet eller idioti – vad man nu vill kalla den för – kommer vi att få betala dyrt. De utlänningar, som har kommit hit har redan i stor utsträckning fått betala. Vår skuld återstår nästan helt intakt. Den nuvarande ekonomiska konjunkturen har med skärpa visat att vi – trots alla försäkringar om motsatsen – bara var intresserade av utlänningar som reservarbetskraft i goda tider. Vi vill inte att de skall stanna här och ta jobben från oss i dåliga tider! Det djupt tragiska i hela den här utvecklingen är att de som ville att människor skulle komma hit och jobba, inte var de som sedan skulle bygga deras bostäder, skapa skolor åt dem och se till hela deras personlighet. Åter kommer den för dagens arbetsliv så utmärkande uppdelning av människan i småbitar i dagen. Det är inte i företagsledarnas bostadsområden, som utlänningarna fick slå ned sina bopålar. Det är inte i deras söners och döttrars skolor som utlänningarnas barn går – återkopplingen fungerar så dåligt att problemet blir nästan olösligt. Det går an att tala vitt och brett om att utlänningarna, som kommer hit borde lära sig svenska – men svenska företagsledare kunde inte lära sig finska tillräckligt för att bygga fabrikerna i Finland! Det går an att tala om att utlänningarna måste lära sig att anpassa sig till svenska förhållanden – men företagsledarna vill inte bo i norra Finland – ens för en kortare tid. Det går an att tala om att den svenske arbetaren måste lära sig att umgås naturligt med utlänningar, men de svenska företagsledarna vill inte. Sverige utmärker sig tvärtom som det mest nationellt inriktade landet, när det gäller ”management”. Oerhört få organisationer och företag har en enda utlänning i någon högre befattning! Varför? Såvitt jag förstår beror det enbart på att svenska företagsledare har svårt att anpassa sig till människor med andra värderingar och attityder, att de har svårt att flytta till länder med andra seder och bruk, och att de trivs bäst med att umgås med sina företagsledande kolleger i Sverige. Men det är inte bara företagsledarna och politikerna det beror på. Om inte vi medarbetare hade ställt upp och genomfört de beslut vi fick oss förelagda, hade inte portarna för invandrande människor öppnats och snöret knutits fast kring kapitalpåsen här hemma här i Sverige. Människan är inte skapt att flytta från sitt eget land. Förr i världen användes förvisning från det egna land till ett land, där ett annat språk talades, som värre straff än döden i Sydamerika. Under de senaste decennierna har en myt brett ut sig – den säger att det är så lätt att flytta från ett land till ett annat och att särskilt barnen har lätt att anpassa sig i ett nytt land. För att denna myt skall kunna upphöjas till sanning fordras att flera faktorer finns för handen: att flyttningen skett genom ett aktivt initiativ från de flyttande – inte på grund av nödtvång, att landet som man flyttar till ser på ens eget land med välvilja och inte som underlägset, att barnen får en mjuk övergång och handledning i hur och varför de båda länderna är olika, att barnens språk inte nedvärderas i det nya landet, att föräldrarna redan kan de grundläggande strukturerna i det nya landets språk innan flyttningen äger rum, att de flyttande får möjlighet att relatera till såväl sina egna landsmän som det nya landets folk, och sist men inte minst viktigt: att det nya landets folk är öppna och har en stark känsla för alla människors lika värde, att de tar emot utlänningar med generositet och värme och är beredda att lära något av dem. Som alla säkert vet är Sverige minst av allt ett sådant generöst, öppet land. Vi diskriminerar inte utlänningar i materiellt hänseende, men vi gör det i känslomässigt avseende. Vi är ovana vid att ha dagligt samröre med människor från andra länder. Vi har inte fått lära oss om andra människors värderingar genom tidigare folkomflyttningar, krig eller sammanslagning av stater. Vi är vana vid att bo utspritt med stora avstånd till varandra och har genom tiderna haft svårt att acceptera utlänningar. Ytterst få kan önska sig att som utlänningar komma till oss, utom möjligen sådana som är politiska flyktingar och flyr för sitt liv. Alla länder med någon självkänsla har en viss tendens att sätta sig själva och sina värderingar på toppen och därmed bilda inte bara svensktoppen utan också norsktoppen, fransktoppen och så vidare. Men vi svenskar gör det på ett så hämningslöst sätt, som om vi självklart vore mer värda, vackrare och klokare än alla andra människor. Det hände mig på en charterresa till Grekland för många år sedan, att vi stod en grupp svenskar utanför ett museum. Guiden skulle berätta för oss om vad vi skulle komma att få se. Hon började med att säga att ”som utlänningar har Ni kanske…” varpå snabbt en i gruppen svarade henne att ”vi är inte utlänningar, vi är svenskar!” Inte ens i Grekland är svenskar utlänningar! Svenskar är tydligen aldrig utlänningar. Den här attityden tror jag är mycket utbredd bland oss svenskar och hjälper därför inte att vi reser i massor med charterplan till andra länder. Vi lär oss ingenting av det – annat än att andra länders människor ska stanna upp och serva oss, när vi har semester. Vi är inte utlänningar i deras länder. Vi är svenskar på semester! Eftersom det ser ut som det gör i Sverige och människors attityder inte kan ändras över en natt, var det olycksaligt att vi öppnade dörrarna för intet ont anande utlänningar att lockas hit under sextiotalet och början på sjuttiotalet. Genom denna invandring har vi tagit på oss ett oerhört stort ansvar i mänskligt såväl som i ekonomiskt och politiskt avseende. På arbetsplatserna runt om i Sverige kommer Du som ung, nyanställd att möta dessa människor. Det gäller då för Dig att inte gå i samma fallgropar som Dina föregångare ofta har gjort: att förfölja dem för deras dåliga svenska, deras vitlökslukt, deras paprikamatsäckar, deras dobbel och spel, deras familjesammanhållning och egendomliga känsla för vad som är rätt och fel, deras skor i kylskåpet och hål i parkettgolvet för att odla majs i, deras starka känsla för vad som kan accepteras och inte accepteras i sexuellt avseende, deras sätt att se på kvinnor och barn, deras öppenhet, rättframhet, deras fel och brister och så vidare. Om igen gäller här att det bara är de olycksaliga två procentens skillnad – högst – mellan Dig och mig som svenskar och Stanislaw och Pedro som utlänningar. Vi är alla människor och som sådana är vi helt lika, har likadana behov av att få leva som fria, skapande människor utan att behöva klassas ned eller sättas in i en kategori: invandrare, utlänning, direktör, kvinna, man, barn, kulstöterska etc. Vad kan Du då göra som nyanställd för att inte hamna i samma fördomsfulla läge, som säkerligen många av Dina kolleger befinner sig i? Du kan som vanligt hålla ögon och öron öppna och lägga märke till vilka det är, som ständigt rackar ner på arbetskamrater och därvid med förkärlek gör det på utlänningar. Det är ofta fråga om människor som själva känner sig otrygga, missförstådda och rent allmänt hotade av andra människor på något sätt. Fundera över varför dessa människor känner sig osäkra! Riskerar de att förlora sina jobb? Är de nyskilda? Håller de på att förlora i popularitet på arbetsplatsen? Har de bristande självkänsla på grund av låg utbildning eller på grund av att de själva tror att de inget är värda? Eftersom man ofta känner sig osäker, när man har börjat ett nytt jobb, är risken utomordentligt stor att man själv går i fällan att se ned på utlänningar. Det är lätt att stärka sin egen självkänsla genom att dra en eller annan rolig historia om norrmän eller berätta om hur man just i omklädningsrummet såg en jugoslavisk käring byta vatten på några ostar, som hon höll på att ysta i tvätthallen. Att svenska förmän vattnar sina sillar i omklädningsrummet är på något sätt inte lika löjeväckande, inte heller är det lika vansinnigt roligt att fråga sin kollega om han eller hon vet vad en svensk gör med en bildörr i Sahara, hur en svensk metar torsk, hur en svensk begravs etc. Varje gång Du drar till med en rolighet som grundar sig på en kollegas ras, religion, kön eller ursprung – försök att tänka efter vad det står för hos Dig just då! Är Du irriterad? Osäker? Ledsen? Känner Du Dig underlägsen? Känner Du Dig ensam och vill få kontakt med Dian kolleger – även om det är på andra kollegers bekostnad? Vill Du gråta? Vill Du dölja att Du vill gråta genom att dra en fräck historia om villiga afrikanskor? När Du på detta sätt har rannsakat Dig själv kanske Du vågar besluta Dig för att tänka självständigt. Gå till kiosken eller cafeterian! Ring hem till Din morsa – morsor brukar ofta kunna ställa upp och ge ett tröstens ord. Tala med Din chef – förhoppningsvis är han eller hon inte en sådan som själv tar hem poänger på att förlöjliga utlänningar – och berätta om hur Du känner det. Att Du känner Dig frestad att stärka Din egen självkänsla genom att trycka ned andra, särskilt utlänningar, i skorna. Du vill växa – inte genom att bli större, mognare, mera generös och varm – utan genom att göra andra mindre. Genom att ta från dem heder och ära. Genom att förlöjliga dem som redan är svaga på grund av vår allmänt negativa inställning mot utlänningar i det här landet. Genom att pika människor för något, som de inte kan göra något åt, och som de inte heller vill göra något åt – sitt ursprung, sitt land, sin kultur. De kan göra lika litet åt detta, som Du kan åt Din klumpnäsa, Dina plattfötter eller Din kobenthet, Ditt spikraka, råttfärgade hår, Dina små grisögon eller Dina flaskliknande axlar. Ibland får jag en vision av att alla människor som bor och arbetar, lever och älskar i detta land, och som inte är svenskar, skulle slå sig samman och peka ut oss, förlöjliga oss, bespotta oss, anklaga oss för att ta deras jobb och levebröd från dem och köra ut oss från sina bostadsområden, härma vår löjliga svenska, skratta åt vår stelhet och självgodhet, vår känslolöshet och fantasilöshet, våra händelselösa liv, vår moral, vår oanade dumhet och tafatthet inför de stora livsfrågorna, vår oförmåga att njuta av livet, vår mänskiga snålhet, vår kyla: invärtes och utvärtes! Ja, i den visionen skulle utlänningarna dansa i stora grupper kring oss och vi skulle sitta fastkedjade i våra fördomar, med stora järnkulor kring fötterna och be dem sluta. Vi skulle ropa till dem att vi har ändrat oss: ”Vi skall lära oss av Er, vi skall förstå att även våra liv kan bli så mycket rikare och bättre om vi släpper in andra människors erfarenheter i det, om vi ser på alla människor som jämlika, som vi kan ge till och få av.” Vi skall be att få komma loss ur våra fördomars bojor och få vara med dem i dansen, känna oss som människor bland människor och inte som svenskar bland utlänningar! Ställ inte upp, Du nyanställde, i den vanliga gnällvalsen mot utlänningar! Håll dig ren! Betänk att för Dig är det en livsnödvändighet att bli klokare och mognare än dina föregångare! Vart femte barn som föds i Sverige idag har en mamma och pappa, som inte är födda här i Sverige. Du kommer med stor sannolikhet att arbeta ihop med människor från andra länder, älska dem, avla barn tillsammans med dem, bli vän med dem. Det är inte hos dem problemet ligger. Det är hos Dig om Du inte klart ser vad meningen är med att vara människa, nämligen att älska Din nästa såsom Dig själv – inte bara om denna nästa är svensk! Eva Sternberg Lördagen den 28 januari 2012 - 12:13:28

	Måndagen den 23 januari 2012 Det själlösa jobbet 9 Det själlösa jobbet Den teknologiska så kallade utvecklingen, lönenivåerna och konkurrensen från andra länder har gjort att alltfler jobb i Sverige blivit direkt själlösa. Miljoner människor i Sverige idag har jobb som är uppdelade i monotona bitar och så tråkiga att det fordras stor psykisk kraft för att stå ut med dem. De senaste femtio årens förändring av arbetslivet har skett med människan i periferin och den materiella utvecklingen i centrum, och därav kommer den totalt ohållbara situation vi har idag – med omänskliga jobb och en stor sektor av samhällslivet, som skall ta hand om fritiden för människor med omänskliga jobb och vårda människor med omänskliga jobb, när de gått ner sig delvis eller fullständigt. På en krympande arbetsmarknad och i en ekonomisk situation som är på väg att ställa om sig från ett överflödsskede till jämviktsskede kommer det säkert att bli många unga människor som kommer att hamna på själlösa jobb, när de först kommer ut på arbetsmarknaden – även sådana med mer än tjugo års utbildning. Det kommer med all sannolikhet att finnas en del jobb som är själlösa även i framtiden – precis som det alltid funnits – det enda man kan hoppas på är att dessa jobb kommer att delas upp och att ingen människa skall behöva ha dem i nio timmar om dagen år ut och år in till pensionsåldern! De själlösa jobben borde alltså beröra alla människor, och tankar om dessa jobb borde utvecklas och debatten om dem ständigt hållas igång. Låt oss gå tillbaka till den unga människa, som jag talade om i kapitel 2: han som hade hört att skolan förberedde honom för livet, och när livet sedan kom bestod det i att stå i en kall uppsamlingshall och sortera post efter postnummer. Hallen är mörk, fuktig och dragig – en provisorisk byggnad, så skyddsombudet bryr sig inte om att lägga ner någon energi på att ändra förhållandena där. Vad gör denne unge man? Ett sätt är ju att acceptera, att det var det här livet gick ut på, och bli besviken och förbannad och hämnas å livet genom att leva ut häftigt på fritiden, supa, jaga brudar och leva rullan i vild protest mot dagarna i uppsamlingshallen. Ett annat sätt är att fråga: Hur länge skall jag behöva stå här, vilka bestämmer om detta, vilka möjligheter finns att få tillbringa åtminstone två timmar om dagen någon annanstans i postens lokaler? Eller höra om det går att få köpa ett elektriskt element, fråga om man får ha radio med sig i jobbet och lyssna på P 1, fråga om man får bidrag av posten till att köpa kamelhårsstrumpor och pälsfodrade stövlar! Ta fem minuters paus i timmen och göra gymnastik, sträcka på armar och ben, lära sig postnummerkatalogen utantill och tentera sig själv varje kväll innan man går hem och se hur mycket man lärt sig på en dag, sätta en krukväxt bredvid sig på postbordet, tala med kollegerna om vad som är bra och dåligt i arbetet, simma i Valhallabadet två gånger i veckan efter jobbet, börja skriva dagbok varje dag om hur man upplever jobbet, tala med chefen i enrum och ta med honom eller henne ut i hallen och visa hur det verkligen är där, och inte sluta det samtalet förrän chefen börjar frysa om benen, be till Gud att något måtte hända på jobbet som förändrar det, tala med de fackliga företrädarna, tala med skyddsombudet, be skyddsombudet stå ute i hallen tills han eller hon börjar frysa om stjärten, sätta upp en affisch på väggen vid arbetsplatsen med följande lydelse: HÄR STÅR JAG OCH KAN INTE ANNAT – GUD HJÄLPE MIG! AMEN! Skillnaden mellan det första och det andra sättet att bete sig i sådan situation är att i första fallet tar man själv på sig skulden för att förhållandena är som de är. ”Jag kan väl inte få något bättre jobb då” eller ”det är bara att bita ihop tänderna och stå ut med det här djävliga jobbet då” eller ”så dum som jag var i skolan, så får jag väl vara nöjd med det här usla jobbet då” och sedan hämnas på fritiden – en fullständigt verkningslös hämnd, som bara är destruktiv för en själv. Den uppmärksammas ju inte av skyddsombudet, chefen, kollegerna, Ove Rainer eller någon annan på posten, som skulle kunna hjälpa till och förändra situationen! Protesten uppmärksammas bara av Dig själv – Du får baksmälla, luftrörskatarr, gonorré och allmänt låg självkänsla. Möjligen uppmärksammas den också av polisen och sedlighetsövervakarna och Dina närmaste, som tappar tron på Dig. I det andra fallet arbetar man utåt med problemet. Talar om hur man känner det, försöker alla upptänkliga medel att ändra situationen och visar klart för sig själv och andra att felet sitter i jobbet och miljön. Det är en väldig skillnad på att känna att felet sitter hos en själv mot att känna att det sitter i något annat. Den som känner att felet är hos en själv måste hävda sig för att få tillbaka sitt människovärde på något sätt. Den som känner att felet är någon annans eller ligger i själva arbetsmiljön etc, kan lugnt lämna jobbet därhän och rekreera sig på sin fritid – inte destruera sig! Du unga människa, som kommer till ett själlöst första jobb, ge inte upp från början! Fråga och kartlägg det jobbet precis som alla andra jobb. Se inte på jobbet som en tillfällig genomgångsstation på väg till andra jobb utan upplev det helt och fullt! Tala inte med dina arbetskamrater om att ”på det här djävla jobbet kommer jag inte att stanna mer än tre månader” och så vidare, utan rikta in Dig på att ta reda på så mycket som möjligt om jobbet. Varför är det så uppdelat? Varför är momentet eller balansen bara 1,38 minuter och inte mer än två timmar? Hur länge har jobbet funnits? När förändrades det senast? Vem hade jobbet före mig? Vad hände med honom eller henne? Vilka andra finns det som har exakt samma jobb? Hur klarar jag jobbet? Vad tycker kontrollanten, instruktören, basen, verkarn? Hur kan jag påverka det? Varför finns det sådana här jobb överhuvudtaget? Vad kommer jag att göra, när jag sedan själv blir planeringsman eller generaldirektör för att ändra på det här jobbet? Hur skall jag göra för att överleva detta jobb utan att skada min kropp och själ? Var finns utgången? Vilka rättigheter har jag? Hur kan jag få deltid? Hur ofta kan jag sjukskriva mig utan att bli petad? Hur skall jag lättare stå ut? Det är viktigt att arbeta med dessa frågor hela tiden, så att Du inte viftar bort problemen med att ha ett själlöst jobb genom att tro att Du inte kommer att stanna länge! Kom ihåg att det är friskt att reagera och protestera mot ett själlöst jobb! Människan är inte skapt till att sitta med ett monotont, sönderdelat jobb i nio timmar om dagen. Hon är skapt till att se helheten, till att ta ansvar för sig och sin avkomma, till att vilja och kunna påverka sin situation, till att planera och diskutera vad hon håller på med, till att känna stolthet, sinnlighet och värdighet inför vad hon gör, till att vara en helhet – så stark i sig själv att hon kan ge och ta av andra, vara med andra och begripa varför hon lever. Det är inte lätt att leva upp till detta att vara människa, när man sitter vid en monteringslina och skruvar ihop två metallstycken 78 gånger i timmen! Det är friskt att försöka se hur man kan förändra en själlös arbetssituation och det är sjukt eller leder till sjukdom att finna sig i ett monotont jobb. Endast den som har nått veritabla höjder av mänsklig mognad och vishet, tålamod och kärlek, klarar sig utan skador från ett själlöst jobb. Och det är sällan unga människor har nått en sådan mognad. Ofta är det av ren slentrian, som många själlösa jobb förblir så absolut renons på mänsklighet som de är Ingen har kommit på att tänka på att jobben kan göras större och inte hackas sönder så. Ingen tror att medarbetarna kan lära sig flera av jobben på verkstaden och därför kan göra upp ett schema och byta med varandra ibland. Ingen tror att kollektivanställda kan begripa företagets planering eller bry sig om hur försäljningen går. Ingen har tänkt på att se till sådana mänskliga behov som att kunna tala, lyssna, se resultat och förutsäga hos dem som arbetar på ackord eller överhuvudtaget i en verkstad. Gränserna mellan dem som producerar och dem som kontrollerar, planerar och styr är så knivskarpa att de flesta som är inblandade själva tror att de verkligen är annorlunda än de andra – inte att vi människor har 98% av vår mänsklighet gemensam, med gemensamma behov och förväntningar och gemensamma utgångspunkter och att de stackars två procent som skiljer oss i stort sett är försumbara. Som människa är jag inte annorlunda, om jag är kontrollant eller kollektivanställd eller sjukvårdsdirektör. Det är så raffinerat ordnat i produktionen, på sjukhusen, i varuhusen etc, att människor är klädda efter vilken kategori de tillhör och detta i sig leder till att många människor tror att de också är annorlunda bara för att de har en annan färg på rocken eller för att de får ha långbyxor i jobbet om de vill etc. För många tjänstemän kan det ta tjugo år eller mer av deras yrkesverksamma tid innan de lär sig att de kollektivanställda inte bara är en grå massa med likartade låga behov och enkel livsinställning, och för många kollektivanställda kan det också ta lång tid att lära sig att tjänstemännen inte är några maktgalna, högfärdiga kufar som lever av deras blod och svett. Alla som kommer i närheten av människor som har monotona, själlösa jobb borde ta sig i akt och bli särskilt ödmjuka och positiva mot dessa sina kolleger. Det är de med själlösa jobben som behöver känna, att Du som kontrollant hälsar på dem, erkänner dem som människor, ser dem och bryr Dig om dem! Det slår mig alltid, när jag går på studiebesök i fabriker, eller ser hur andra gör det, att en besöksgrupp helt kan gå in för att bara se på maskiner och produkter. Människorna som står vid maskinerna lägger man inte ens märke till! Man låtsas som om de inte fanns! Jag brukar tänka då: Hur skulle industriministern själv känna det om en delegation varvsarbetare kom in i hans arbetsrum, tittade noggrant på alla pärmarna i hans rum, undersökte hans promemoria, kände på skrivbordets kvalitet och sedan lämnade rummet utan att ens ha sagt ”goddag” till honom? Det vore säkert bra om några fler människor satte igång och gav tillbaka lite av samma sort som de själva har fått eller får. Det enda verkligt radikala sätt att lära sig någonting är att själv bli utsatt för en situation och se hur det känns! Ju monotonare jobbet är, desto viktigare är det att identiteten på annat sätt får förstärkning. Det vore viktigare att det stod reportage i Femina om kvinnor som städar på kontor än om disponentfruar, som komponerar drinkar. Det vore viktigare att Hänt i Veckan ägnade sig åt svetsaren Per och hans liv än åt skådespelare, miljonärer och andra, som ändå inte behöver se sig i spegeln varje dag för att fråga sig om de är någon överhuvudtaget! Alla som jobbar med monotona jobb kan också hjälpa varandra genom att se varandra som människor, tala med varandra som människor och kalla varandra vid förnamn och inte 5604-Sternberg eller Svensson! Det gäller om igen att komma ihåg att vi i första hand är människor, som i allt väsentligt är lika varandra och att vi är jämlika, lika mycket värda. Den lilla skillnad som finns i vårt mänskliga garnityr om vi är rörmokare eller direktörer i stora företag – den är helt ointressant! Ibland, när jag blir desperat inför all den uppmärksamhet och skiktning som de stackars två procenten som är olika hos olika människor leder till, brukar jag tänka på att det bara skulle behövas att vi tillsammans fick vår mänskliga bräcklighet prövad och bevisad, frysa eller bli överhettade, för att vi klarare skulle inse detta. Inse att vi behöver varandra, att vi alla är dödliga, ofta rädda varelser med starka behov att bli älskade, erkända, omvårdade och med en stark vilja att växa. Bli klokare, starkare, mer generösa, gladare, tålmodigare, öppnare och så vidare. Du som är ung idag och kommer till ett själlöst jobb: Använd Din humor, den är nödvändig för att du skall överleva! Ställ inte upp på att det är Ditt fel att jobbet är så trist! Leta efter möjligheter att göra Ditt jobb intressantare! Utnyttja spilltid till att läsa och utveckla Dig! Tala med alla medmänniskor, som Du träffar! Ställ inte upp på att bli kallad ”grabben i verksta´n” och kalla inte Dina kolleger ”gubbarna”! Tänk Dig in i hur andra människor måste känna det i sina jobb! Stärk Din självkänsla genom att säga minst tre positiva saker om Dig själv varje dag! Om du inte kan säga positiva saker om Dig själv till andra så säg dem högt på toaletten: ”Jag är bra!” ”Jag är duktig!” ”Jag är vacker!”. Det är lika viktigt för Dig som har ett själlöst jobb att säga positiva saker om Dig själv som att borsta tänderna! Försök att undvika att jobba i ett själlöst jobb mer än sex timmar per dag! Hitta på samtalsämnen, aktiviteter och annat som kan hjälpa Dig och Dina arbetskamrater att behålla Er mentala hälsa i det själlösa jobbet! Kom ihåg att de som överlevde koncentrationslägren var de som hade mera långtgående mål här i livet. De som såg helheten i sin situation och på det sättet fick andlig kraft! Tänk på att även det mest ointressanta jobb kan innebära möjlighet till fina mänskliga relationer – om man anstränger sig och inser att människans största tillgångar ligger i att ha just sådana relationer och en helhetssyn på livet. Som jag berättade tidigare är min enda personliga erfarenhet av ett monotont och själlöst jobb en månads upplevelse som skiftarbetare på det löpande bandet i en bilfabrik. Det kan synas vara en kort tid, men som diktaren säger, det är inte längden av en erfarenhet som är viktig utan djupet – och jag kan gärna tillstå att denna enda månad betytt mer för mig än fem år på kontor. Jag minns särskilt en gång, när jag var dödstrött och benen inte längre ville bära mig att jag bad till Gud: ”Gode Gud, måtte denna bana stanna!” Och precis när jag hade bett detta stannade banan! Det är det närmaste jag har kommit att få mina böner direkt uppfyllda och en av de starkaste upplevelser jag haft i arbetslivet. Banan stannade i en hel timme därför att en kaross hade tappats i ugnen och det tog så lång tid att laga den! Till sist: anledningen till att så lite händer på området ”själlösa jobb” och att till och med nya själlösa jobb skapas varje dag är att de som har dem, ser dem som något temporärt – något som de i alla fall inte kommer att ägna sig åt hela livet, eller ens en längre tid. Det är inte bara tjänstemän som tillfälligt pryar på verkstadsgolvet, som har fullständigt klart för sig att han eller hon bara kommer att ha det monotona jobbet under en begränsad period – det har nittio procent av dem som jobbar där jämt! Det är detta som är det märkliga. Om alla de som jobbade med själlösa jobb såg framför sig att detta är mitt jobb, detta jobb kommer jag att ha tills jag blir sextiosju år eller åttiosju år, då skulle också deras motivation att påverka jobbet, utöka jobbet och lära sig att överleva med jobbet vara mycket starkare! Det är därför en god regel i arbetslivet att ta varje jobb, som om det vore det sista, som om Du skulle ha det jobbet hela livet. Det är i den uppfattningen som motivationen till förändring ligger: och det är hög tid för förändring av arbetslivet. Det är dags att avliva alla de gamla människofientliga mätsystemen, de konkurrensfrämjande lönesystemen, den enbart materiellt orienterade produktionsplaneringen och så vidare. Framtiden börjar idag! Arbetslivets förnyelse likaså! Det är Du som är ung som har mest att vinna på en förändring och en förnyelse. Det är Dina barnbarn – om du får några, som kommer att tacka Dig för att Du medverkade till en sådan förändring, liksom mina barn kommer att fråga sig hur min generation kunde låta vansinnet gå så långt att det nästan förintade människan och det hon stod för! 9 Det själlösa jobbet Den teknologiska så kallade utvecklingen, lönenivåerna och konkurrensen från andra länder har gjort att alltfler jobb i Sverige blivit direkt själlösa. Miljoner människor i Sverige idag har jobb som är uppdelade i monotona bitar och så tråkiga att det fordras stor psykisk kraft för att stå ut med dem. De senaste femtio årens förändring av arbetslivet har skett med människan i periferin och den materiella utvecklingen i centrum, och därav kommer den totalt ohållbara situation vi har idag – med omänskliga jobb och en stor sektor av samhällslivet, som skall ta hand om fritiden för människor med omänskliga jobb och vårda människor med omänskliga jobb, när de gått ner sig delvis eller fullständigt. På en krympande arbetsmarknad och i en ekonomisk situation som är på väg att ställa om sig från ett överflödsskede till jämviktsskede kommer det säkert att bli många unga människor som kommer att hamna på själlösa jobb, när de först kommer ut på arbetsmarknaden – även sådana med mer än tjugo års utbildning. Det kommer med all sannolikhet att finnas en del jobb som är själlösa även i framtiden – precis som det alltid funnits – det enda man kan hoppas på är att dessa jobb kommer att delas upp och att ingen människa skall behöva ha dem i nio timmar om dagen år ut och år in till pensionsåldern! De själlösa jobben borde alltså beröra alla människor, och tankar om dessa jobb borde utvecklas och debatten om dem ständigt hållas igång. Låt oss gå tillbaka till den unga människa, som jag talade om i kapitel 2: han som hade hört att skolans förberedde honom för livet, och när livet sedan kom bestod det i att stå i en kall uppsamlingshall och sortera post efter postnummer. Hallen är mörk, fuktig och dragig – en provisorisk byggnad, så skyddsombudet bryr sig inte om att lägga ner någon energi på att ändra förhållandena där. Vad gör denne unge man? Ett sätt är ju att acceptera, att det var det här livet gick ut på, och bli besviken och förbannad och hämnas å livet genom att leva ut häftigt på fritiden, supa, jaga brudar och leva rullan i vild protest mot dagarna i uppsamlingshallen. Ett annat sätt är att fråga: Hur länge skall jag behöva stå här, vilka bestämmer om detta, vilka möjligheter finns att få tillbringa åtminstone två timmar om dagen någon annanstans i postens lokaler? Eller höra om det går att få köpa ett elektriskt element, fråga om man får ha radio med sig i jobbet och lyssna på P 1, fråga om man får bidrag av posten till att köpa kamelhårsstrumpor och pälsfodrade stövlar! Ta fem minuters paus i timmen och göra gymnastik, sträcka på armar och ben, lära sig postnummerkatalogen utantill och tentera sig själv varje kväll innan man går hem och se hur mycket man lärt sig på en dag, sätta en krukväxt bredvid sig på postbordet, tala med kollegerna om vad som är bra och dåligt i arbetet, simma i Valhallabadet två gånger i veckan efter jobbet, börja skriva dagbok varje dag om hur man upplever jobbet, tala med chefen i enrum och ta med honom eller henne ut i hallen och visa hur det verkligen är där, och inte sluta det samtalet förrän chefen börjar frysa om benen, be till Gud att något måtte hända på jobbet som förändrar det, tala med de fackliga företrädarna, tala med skyddsombudet, be skyddsombudet stå ute i hallen tills han eller hon börjar frysa om stjärten, sätta upp en affisch på väggen vid arbetsplatsen med följande lydelse: HÄR STÅR JAG OCH KAN INTE ANNAT – GUD HJÄLPE MIG! AMEN! Skillnaden mellan det första och det andra sättet att bete sig i sådan situation är att i första fallet tar man själv på sig skulden för att förhållandena är som de är. ”Jag kan väl inte få något bättre jobb då” eller ”det är bara att bita ihop tänderna och stå ut med det här djävliga jobbet då” eller ”så dum som jag var i skolan, så får jag väl vara nöjd med det här usla jobbet då” och sedan hämnas på fritiden – en fullständigt verkningslös hämnd, som bara är destruktiv för en själv. Den uppmärksammas ju inte av skyddsombudet, chefen, kollegerna, Ove Rainer eller någon annan på posten, som skulle kunna hjälpa till och förändra situationen! Protesten uppmärksammas bara av Dig själv – Du får baksmälla, luftrörskatarr, gonorré och allmänt låg självkänsla. Möjligen uppmärksammas den också av polisen och sedlighetsövervakarna och Dina närmaste, som tappar tron på Dig. I det andra fallet arbetar man utåt med problemet. Talar om hur man känner det, försöker alla upptänkliga medel att ändra situationen och visar klart för sig själv och andra att felet sitter i jobbet och miljön. Det är en väldig skillnad på att känna att felet sitter hos en själv mot att känna att det sitter i något annat. Den som känner att felet är hos en själv måste hävda sig för att få tillbaka sitt människovärde på något sätt. Den som känner att felet är någon annans eller ligger i själva arbetsmiljön etc, kan lugnt lämna jobbet därhän och rekreera sig på sin fritid – inte destruera sig! Du unga människa, som kommer till ett själlöst första jobb, ge inte upp från början! Fråga och kartlägg det jobbet precis som alla andra jobb. Se inte på jobbet som en tillfällig genomgångsstation på väg till andra jobb utan upplev det helt och fullt! Tala inte med dina arbetskamrater om att ”på det här djävla jobbet kommer jag inte att stanna mer än tre månader” och så vidare, utan rikta in Dig på att ta reda på så mycket som möjligt om jobbet. Varför är det så uppdelat? Varför är momentet eller balansen bara 1,38 minuter och inte mer än två timmar? Hur länge har jobbet funnits? När förändrades det senast? Vem hade jobbet före mig? Vad hände med honom eller henne? Vilka andra finns det som har exakt samma jobb? Hur klarar jag jobbet? Vad tycker kontrollanten, instruktören, basen, verkarn? Hur kan jag påverka det? Varför finns det sådana här jobb överhuvudtaget? Vad kommer jag att göra, när jag sedan själv blir planeringsman eller generaldirektör för att ändra på det här jobbet? Hur skall jag göra för att överleva detta jobb utan att skada min kropp och själ? Var finns utgången? Vilka rättigheter har jag? Hur kan jag få deltid? Hur ofta kan jag sjukskriva mig utan att bli petad? Hur skall jag lättare stå ut? Det är viktigt att arbeta med dessa frågor hela tiden, så att Du inte viftar bort problemen med att ha ett själlöst jobb genom att tro att Du inte kommer att stanna länge! Kom ihåg att det är friskt att reagera och protestera mot ett själlöst jobb! Människan är inte skapt till att sitta med ett monotont, sönderdelat jobb i nio timmar om dagen. Hon är skapt till att se helheten, till att ta ansvar för sig och sin avkomma, till att vilja och kunna påverka sin situation, till att planera och diskutera vad hon håller på med, till att känna stolthet, sinnlighet och värdighet inför vad hon gör, till att vara en helhet – så stark i sig själv att hon kan ge och ta av andra, vara med andra och begripa varför hon lever. Det är inte lätt att leva upp till detta att vara människa, när man sitter vid en monteringslina och skruvar ihop två metallstycken 78 gånger i timmen! Det är friskt att försöka se hur man kan förändra en själlös arbetssituation och det är sjukt eller leder till sjukdom att finna sig i ett monotont jobb. Endast den som har nått veritabla höjder av mänsklig mognad och vishet, tålamod och kärlek, klarar sig utan skador från ett själlöst jobb. Och det är sällan unga människor har nått en sådan mognad. Ofta ör det av ren slentrian, som många själlösa jobb förblir så absolut renons på mänsklighet som de är Ingen har kommit på att tänka på att jobben kan göras större och inte hackas sönder så. Ingen tror att medarbetarna kan lära sig flera av jobben på verkstaden och därför kan göra upp ett schema och byta med varandra ibland. Ingen tror att kollektivanställda kan begripa företagets planering eller bry sig om hur försäljningen går. Ingen har tänkt på att se till sådana mänskliga behov som att kunna tala, lyssna, se resultat och förutsäga hos dem som arbetar på ackord eller överhuvudtaget i en verkstad. Gränserna mellan dem som producerar och dem som kontrollerar, planerar och styr är så knivskarpa att de flesta som är inblandade själva tror att de verkligen är annorlunda än de andra – inte att vi människor har 98% av vår mänsklighet gemensam, med gemensamma behov och förväntningar och gemensamma utgångspunkter och att de stackars två procent som skiljer oss i stort sett är försumbara. Som människa är jag inte annorlunda, om jag är kontrollant eller kollektivanställd eller sjukvårdsdirektör. Det är så raffinerat ordnat i produktionen, på sjukhusen, i varuhusen etc, att människor är klädda efter vilken kategori de tillhör och detta i sig leder till att många människor tror att de också är annorlunda bara för att de har en annan färg på rocken eller för att de får ha långbyxor i jobbet om de vill etc. För många tjänstemän kan det ta tjugo år eller mer av deras yrkesverksamma tid innan de lär sig att de kollektivanställda inte bara är en grå massa med likartade låga behov och enkel livsinställning, och för många kollektivanställda kan det också ta lång tid att lära sig att tjänstemännen inte är några maktgalna, högfärdiga kufar som lever av deras blod och svett. Alla som kommer i närheten av människor som har monotona, själlösa jobb borde ta sig i akt och bli särskilt ödmjuka och positiva mot dessa sina kolleger. Det är de med själlösa jobben som behöver känna, att Du som kontrollant hälsar på dem, erkänner dem som människor, ser dem och bryr Dig om dem! Det slår mig alltid, när jag går på studiebesök i fabriker, eller ser hur andra gör det, att en besöksgrupp helt kan gå in för att bara se på maskiner och produkter. Människorna som står vid maskinerna lägger man inte ens märke till! Man låtsas som om de inte fanns! Jag brukar tänka då: Hur skulle industriministern själv känna det om en delegation varvsarbetare kom in i hans arbetsrum, tittade noggrant på alla pärmarna i hans rum, undersökte hans promemoria, kände på skrivbordets kvalitet och sedan lämnade rummet utan att ens ha sagt ”goddag” till honom? Det vore säkert bra om några fler människor satte igång och gav tillbaka lite av samma sort som de själva har fått eller får. Det enda verkligt radikala sätt att lära sig någonting är att själv bli utsatt för en situation och se hur det känns! Ju monotonare jobbet är, desto viktigare är det att identiteten på annat sätt får förstärkning. Det vore viktigare att det stod reportage i Femina om kvinnor som städar på kontor än om disponentfruar, som komponerar drinkar. Det vore viktigare att Hänt i Veckan ägnade sig åt svetsaren Per och hans liv än åt skådespelare, miljonärer och andra, som ändå inte behöver se sig i spegeln varje dag för att fråga sig om de är någon överhuvudtaget! Alla som jobbar med monotona jobb kan också hjälpa varandra genom att se varandra som människor, tala med varandra som människor och kalla varandra vid förnamn och inte 5604-Sternberg eller Svensson! Det gäller om igen att komma ihåg att vi i första hand är människor, som i allt väsentligt är lika varandra och att vi är jämlika, lika mycket värda. Den lilla skillnad som finns i vårt mänskliga garnityr om vi är rörmokare eller direktörer i stora företag – den är helt ointressant! Ibland, när jag blir desperat inför all den uppmärksamhet och skiktning som de stackars två procenten som är olika hos olika människor leder till, brukar jag tänka på att det bara skulle behövas att vi tillsammans fick vår mänskliga bräcklighet prövad och bevisad, frysa eller bli överhettade, för att vi klarare skulle inse detta. Inse att vi behöver varandra, att vi alla är dödliga, ofta rädda varelser med starka behov att bli älskade, erkända, omvårdade och med en stark vilja att växa. Bli klokare, starkare, mer generösa, gladare, tålmodigare, öppnare och så vidare. Du som är ung idag och kommer till ett själlöst jobb: Använd Din humor, den är nödvändig för att du skall överleva! Ställ inte upp på att det är Ditt fel att jobbet är så trist! Leta efter möjligheter att göra Ditt jobb intressantare! Utnyttja spilltid till att läsa och utveckla Dig! Tala med alla medmänniskor, som Du träffar! Ställ inte upp på att bli kallad ”grabben i verksta´n” och kalla inte Dina kolleger ”gubbarna”! Tänk Dig in i hur andra människor måste känna det i sina jobb! Stärk Din självkänsla genom att säga minst tre positiva saker om Dig själv varje dag! Om du inte kan säga positiva saker om Dig själv till andra så säg dem högt på toaletten: ”Jag är bra!” ”Jag är duktig!” ”Jag är vacker!”. Det är lika viktigt för Dig som har ett själlöst jobb att säga positiva saker om Dig själv som att borsta tänderna! Försök att undvika att jobba i ett själlöst jobb mer än sex timmar per dag! Hitta på samtalsämnen, aktiviteter och annat som kan hjälpa Dig och Dina arbetskamrater att behålla Er mentala hälsa i det själlösa jobbet! Kom ihåg att de som överlevde koncentrationslägren var de som hade mera långtgående mål här i livet. De som såg helheten i sin situation och på det sättet fick andlig kraft! Tänk på att även det mest ointressanta jobb kan innebära möjlighet till fina mänskliga relationer – om man anstränger sig och inser att människans största tillgångar ligger i att ha just sådana relationer och en helhetssyn på livet. Som jag berättade tidigare är min enda personliga erfarenhet av ett monotont och själlöst jobb en månads upplevelse som skiftarbetare på det löpande bandet i en bilfabrik. Det kan synas vara en kort tid, men som diktaren säger, det är inte längden av en erfarenhet som är viktig utan djupet – och jag kan gärna tillstå att denna enda månad betytt mer för mig än fem år på kontor. Jag minns särskilt en gång, när jag var dödstrött och benen inte längre ville bära mig att jag bad till Gud: ”Gode Gud, måtte denna bana stanna!” Och precis när jag hade bett detta stannade banan! Det är det närmaste jag har kommit att få mina böner direkt uppfyllda och en av de starkaste upplevelser jag haft i arbetslivet. Banan stannade i en hel timme därför att en kaross hade tappats i ugnen och det tog så lång tid att laga den! Till sist: anledningen till att så lite händer på området ”själlösa jobb” och att till och med nya själlösa jobb skapas varje dag är att de som har dem, ser dem som något temporärt – något som de i alla fall inte kommer att ägna sig åt hela livet, eller ens en längre tid. Det är inte bara tjänstemän som tillfälligt pryar på verkstadsgolvet, som har fullständigt klart för sig att han eller hon bara kommer att ha det monotona jobbet under en begränsad period – det har nittio procent av dem som jobbar där jämt! Det är detta som är det märkliga. Om alla de som jobbade med själlösa jobb såg framför sig att detta är mitt jobb, detta jobb kommer jag att ha tills jag blir sextiosju år eller åttiosju år, då skulle också deras motivation att påverka jobbet, utöka jobbet och lära sig att överleva med jobbet vara mycket starkare! Det är därför en god regel i arbetslivet att ta varje jobb, som om det vore det sista, som om Du skulle ha det jobbet hela livet. Det är i den uppfattningen som motivationen till förändring ligger: och det är hög tid för förändring av arbetslivet. Det är dags att avliva alla de gamla människofientliga mätsystemen, de konkurrensfrämjande lönesystemen, den enbart materiellt orienterade produktionsplaneringen och så vidare. Framtiden börjar idag! Arbetslivets förnyelse likaså! Det är Du som är ung som har mest att vinna på en förändring och en förnyelse. Det är Dina barnbarn – om du får några, som kommer att tacka Dig för att Du medverkade till en sådan förändring, liksom mina barn kommer att fråga sig hur min generation kunde låta vansinnet gå så långt att det nästan förintade människan och det hon stod för! 9 Det själlösa jobbet Den teknologiska så kallade utvecklingen, lönenivåerna och konkurrensen från andra länder har gjort att alltfler jobb i Sverige blivit direkt själlösa. Miljoner människor i Sverige idag har jobb som är uppdelade i monotona bitar och så tråkiga att det fordras stor psykisk kraft för att stå ut med dem. De senaste femtio årens förändring av arbetslivet har skett med människan i periferin och den materiella utvecklingen i centrum, och därav kommer den totalt ohållbara situation vi har idag – med omänskliga jobb och en stor sektor av samhällslivet, som skall ta hand om fritiden för människor med omänskliga jobb och vårda människor med omänskliga jobb, när de gått ner sig delvis eller fullständigt. På en krympande arbetsmarknad och i en ekonomisk situation som är på väg att ställa om sig från ett överflödsskede till jämviktsskede kommer det säkert att bli många unga människor som kommer att hamna på själlösa jobb, när de först kommer ut på arbetsmarknaden – även sådana med mer än tjugo års utbildning. Det kommer med all sannolikhet att finnas en del jobb som är själlösa även i framtiden – precis som det alltid funnits – det enda man kan hoppas på är att dessa jobb kommer att delas upp och att ingen människa skall behöva ha dem i nio timmar om dagen år ut och år in till pensionsåldern! De själlösa jobben borde alltså beröra alla människor, och tankar om dessa jobb borde utvecklas och debatten om dem ständigt hållas igång. Låt oss gå tillbaka till den unga människa, som jag talade om i kapitel 2: han som hade hört att skolans förberedde honom för livet, och när livet sedan kom bestod det i att stå i en kall uppsamlingshall och sortera post efter postnummer. Hallen är mörk, fuktig och dragig – en provisorisk byggnad, så skyddsombudet bryr sig inte om att lägga ner någon energi på att ändra förhållandena där. Vad gör denne unge man? Ett sätt är ju att acceptera, att det var det här livet gick ut på, och bli besviken och förbannad och hämnas å livet genom att leva ut häftigt på fritiden, supa, jaga brudar och leva rullan i vild protest mot dagarna i uppsamlingshallen. Ett annat sätt är att fråga: Hur länge skall jag behöva stå här, vilka bestämmer om detta, vilka möjligheter finns att få tillbringa åtminstone två timmar om dagen någon annanstans i postens lokaler? Eller höra om det går att få köpa ett elektriskt element, fråga om man får ha radio med sig i jobbet och lyssna på P 1, fråga om man får bidrag av posten till att köpa kamelhårsstrumpor och pälsfodrade stövlar! Ta fem minuters paus i timmen och göra gymnastik, sträcka på armar och ben, lära sig postnummerkatalogen utantill och tentera sig själv varje kväll innan man går hem och se hur mycket man lärt sig på en dag, sätta en krukväxt bredvid sig på postbordet, tala med kollegerna om vad som är bra och dåligt i arbetet, simma i Valhallabadet två gånger i veckan efter jobbet, börja skriva dagbok varje dag om hur man upplever jobbet, tala med chefen i enrum och ta med honom eller henne ut i hallen och visa hur det verkligen är där, och inte sluta det samtalet förrän chefen börjar frysa om benen, be till Gud att något måtte hända på jobbet som förändrar det, tala med de fackliga företrädarna, tala med skyddsombudet, be skyddsombudet stå ute i hallen tills han eller hon börjar frysa om stjärten, sätta upp en affisch på väggen vid arbetsplatsen med följande lydelse: HÄR STÅR JAG OCH KAN INTE ANNAT – GUD HJÄLPE MIG! AMEN! Skillnaden mellan det första och det andra sättet att bete sig i sådan situation är att i första fallet tar man själv på sig skulden för att förhållandena är som de är. ”Jag kan väl inte få något bättre jobb då” eller ”det är bara att bita ihop tänderna och stå ut med det här djävliga jobbet då” eller ”så dum som jag var i skolan, så får jag väl vara nöjd med det här usla jobbet då” och sedan hämnas på fritiden – en fullständigt verkningslös hämnd, som bara är destruktiv för en själv. Den uppmärksammas ju inte av skyddsombudet, chefen, kollegerna, Ove Rainer eller någon annan på posten, som skulle kunna hjälpa till och förändra situationen! Protesten uppmärksammas bara av Dig själv – Du får baksmälla, luftrörskatarr, gonorré och allmänt låg självkänsla. Möjligen uppmärksammas den också av polisen och sedlighetsövervakarna och Dina närmaste, som tappar tron på Dig. I det andra fallet arbetar man utåt med problemet. Talar om hur man känner det, försöker alla upptänkliga medel att ändra situationen och visar klart för sig själv och andra att felet sitter i jobbet och miljön. Det är en väldig skillnad på att känna att felet sitter hos en själv mot att känna att det sitter i något annat. Den som känner att felet är hos en själv måste hävda sig för att få tillbaka sitt människovärde på något sätt. Den som känner att felet är någon annans eller ligger i själva arbetsmiljön etc, kan lugnt lämna jobbet därhän och rekreera sig på sin fritid – inte destruera sig! Du unga människa, som kommer till ett själlöst första jobb, ge inte upp från början! Fråga och kartlägg det jobbet precis som alla andra jobb. Se inte på jobbet som en tillfällig genomgångsstation på väg till andra jobb utan upplev det helt och fullt! Tala inte med dina arbetskamrater om att ”på det här djävla jobbet kommer jag inte att stanna mer än tre månader” och så vidare, utan rikta in Dig på att ta reda på så mycket som möjligt om jobbet. Varför är det så uppdelat? Varför är momentet eller balansen bara 1,38 minuter och inte mer än två timmar? Hur länge har jobbet funnits? När förändrades det senast? Vem hade jobbet före mig? Vad hände med honom eller henne? Vilka andra finns det som har exakt samma jobb? Hur klarar jag jobbet? Vad tycker kontrollanten, instruktören, basen, verkarn? Hur kan jag påverka det? Varför finns det sådana här jobb överhuvudtaget? Vad kommer jag att göra, när jag sedan själv blir planeringsman eller generaldirektör för att ändra på det här jobbet? Hur skall jag göra för att överleva detta jobb utan att skada min kropp och själ? Var finns utgången? Vilka rättigheter har jag? Hur kan jag få deltid? Hur ofta kan jag sjukskriva mig utan att bli petad? Hur skall jag lättare stå ut? Det är viktigt att arbeta med dessa frågor hela tiden, så att Du inte viftar bort problemen med att ha ett själlöst jobb genom att tro att Du inte kommer att stanna länge! Kom ihåg att det är friskt att reagera och protestera mot ett själlöst jobb! Människan är inte skapt till att sitta med ett monotont, sönderdelat jobb i nio timmar om dagen. Hon är skapt till att se helheten, till att ta ansvar för sig och sin avkomma, till att vilja och kunna påverka sin situation, till att planera och diskutera vad hon håller på med, till att känna stolthet, sinnlighet och värdighet inför vad hon gör, till att vara en helhet – så stark i sig själv att hon kan ge och ta av andra, vara med andra och begripa varför hon lever. Det är inte lätt att leva upp till detta att vara människa, när man sitter vid en monteringslina och skruvar ihop två metallstycken 78 gånger i timmen! Det är friskt att försöka se hur man kan förändra en själlös arbetssituation och det är sjukt eller leder till sjukdom att finna sig i ett monotont jobb. Endast den som har nått veritabla höjder av mänsklig mognad och vishet, tålamod och kärlek, klarar sig utan skador från ett själlöst jobb. Och det är sällan unga människor har nått en sådan mognad. Ofta ör det av ren slentrian, som många själlösa jobb förblir så absolut renons på mänsklighet som de är Ingen har kommit på att tänka på att jobben kan göras större och inte hackas sönder så. Ingen tror att medarbetarna kan lära sig flera av jobben på verkstaden och därför kan göra upp ett schema och byta med varandra ibland. Ingen tror att kollektivanställda kan begripa företagets planering eller bry sig om hur försäljningen går. Ingen har tänkt på att se till sådana mänskliga behov som att kunna tala, lyssna, se resultat och förutsäga hos dem som arbetar på ackord eller överhuvudtaget i en verkstad. Gränserna mellan dem som producerar och dem som kontrollerar, planerar och styr är så knivskarpa att de flesta som är inblandade själva tror att de verkligen är annorlunda än de andra – inte att vi människor har 98% av vår mänsklighet gemensam, med gemensamma behov och förväntningar och gemensamma utgångspunkter och att de stackars två procent som skiljer oss i stort sett är försumbara. Som människa är jag inte annorlunda, om jag är kontrollant eller kollektivanställd eller sjukvårdsdirektör. Det är så raffinerat ordnat i produktionen, på sjukhusen, i varuhusen etc, att människor är klädda efter vilken kategori de tillhör och detta i sig leder till att många människor tror att de också är annorlunda bara för att de har en annan färg på rocken eller för att de får ha långbyxor i jobbet om de vill etc. För många tjänstemän kan det ta tjugo år eller mer av deras yrkesverksamma tid innan de lär sig att de kollektivanställda inte bara är en grå massa med likartade låga behov och enkel livsinställning, och för många kollektivanställda kan det också ta lång tid att lära sig att tjänstemännen inte är några maktgalna, högfärdiga kufar som lever av deras blod och svett. Alla som kommer i närheten av människor som har monotona, själlösa jobb borde ta sig i akt och bli särskilt ödmjuka och positiva mot dessa sina kolleger. Det är de med själlösa jobben som behöver känna, att Du som kontrollant hälsar på dem, erkänner dem som människor, ser dem och bryr Dig om dem! Det slår mig alltid, när jag går på studiebesök i fabriker, eller ser hur andra gör det, att en besöksgrupp helt kan gå in för att bara se på maskiner och produkter. Människorna som står vid maskinerna lägger man inte ens märke till! Man låtsas som om de inte fanns! Jag brukar tänka då: Hur skulle industriministern själv känna det om en delegation varvsarbetare kom in i hans arbetsrum, tittade noggrant på alla pärmarna i hans rum, undersökte hans promemoria, kände på skrivbordets kvalitet och sedan lämnade rummet utan att ens ha sagt ”goddag” till honom? Det vore säkert bra om några fler människor satte igång och gav tillbaka lite av samma sort som de själva har fått eller får. Det enda verkligt radikala sätt att lära sig någonting är att själv bli utsatt för en situation och se hur det känns! Ju monotonare jobbet är, desto viktigare är det att identiteten på annat sätt får förstärkning. Det vore viktigare att det stod reportage i Femina om kvinnor som städar på kontor än om disponentfruar, som komponerar drinkar. Det vore viktigare att Hänt i Veckan ägnade sig åt svetsaren Per och hans liv än åt skådespelare, miljonärer och andra, som ändå inte behöver se sig i spegeln varje dag för att fråga sig om de är någon överhuvudtaget! Alla som jobbar med monotona jobb kan också hjälpa varandra genom att se varandra som människor, tala med varandra som människor och kalla varandra vid förnamn och inte 5604-Sternberg eller Svensson! Det gäller om igen att komma ihåg att vi i första hand är människor, som i allt väsentligt är lika varandra och att vi är jämlika, lika mycket värda. Den lilla skillnad som finns i vårt mänskliga garnityr om vi är rörmokare eller direktörer i stora företag – den är helt ointressant! Ibland, när jag blir desperat inför all den uppmärksamhet och skiktning som de stackars två procenten som är olika hos olika människor leder till, brukar jag tänka på att det bara skulle behövas att vi tillsammans fick vår mänskliga bräcklighet prövad och bevisad, frysa eller bli överhettade, för att vi klarare skulle inse detta. Inse att vi behöver varandra, att vi alla är dödliga, ofta rädda varelser med starka behov att bli älskade, erkända, omvårdade och med en stark vilja att växa. Bli klokare, starkare, mer generösa, gladare, tålmodigare, öppnare och så vidare. Du som är ung idag och kommer till ett själlöst jobb: Använd Din humor, den är nödvändig för att du skall överleva! Ställ inte upp på att det är Ditt fel att jobbet är så trist! Leta efter möjligheter att göra Ditt jobb intressantare! Utnyttja spilltid till att läsa och utveckla Dig! Tala med alla medmänniskor, som Du träffar! Ställ inte upp på att bli kallad ”grabben i verksta´n” och kalla inte Dina kolleger ”gubbarna”! Tänk Dig in i hur andra människor måste känna det i sina jobb! Stärk Din självkänsla genom att säga minst tre positiva saker om Dig själv varje dag! Om du inte kan säga positiva saker om Dig själv till andra så säg dem högt på toaletten: ”Jag är bra!” ”Jag är duktig!” ”Jag är vacker!”. Det är lika viktigt för Dig som har ett själlöst jobb att säga positiva saker om Dig själv som att borsta tänderna! Försök att undvika att jobba i ett själlöst jobb mer än sex timmar per dag! Hitta på samtalsämnen, aktiviteter och annat som kan hjälpa Dig och Dina arbetskamrater att behålla Er mentala hälsa i det själlösa jobbet! Kom ihåg att de som överlevde koncentrationslägren var de som hade mera långtgående mål här i livet. De som såg helheten i sin situation och på det sättet fick andlig kraft! Tänk på att även det mest ointressanta jobb kan innebära möjlighet till fina mänskliga relationer – om man anstränger sig och inser att människans största tillgångar ligger i att ha just sådana relationer och en helhetssyn på livet. Som jag berättade tidigare är min enda personliga erfarenhet av ett monotont och själlöst jobb en månads upplevelse som skiftarbetare på det löpande bandet i en bilfabrik. Det kan synas vara en kort tid, men som diktaren säger, det är inte längden av en erfarenhet som är viktig utan djupet – och jag kan gärna tillstå att denna enda månad betytt mer för mig än fem år på kontor. Jag minns särskilt en gång, när jag var dödstrött och benen inte längre ville bära mig att jag bad till Gud: ”Gode Gud, måtte denna bana stanna!” Och precis när jag hade bett detta stannade banan! Det är det närmaste jag har kommit att få mina böner direkt uppfyllda och en av de starkaste upplevelser jag haft i arbetslivet. Banan stannade i en hel timme därför att en kaross hade tappats i ugnen och det tog så lång tid att laga den! Till sist: anledningen till att så lite händer på området ”själlösa jobb” och att till och med nya själlösa jobb skapas varje dag är att de som har dem, ser dem som något temporärt – något som de i alla fall inte kommer att ägna sig åt hela livet, eller ens en längre tid. Det är inte bara tjänstemän som tillfälligt pryar på verkstadsgolvet, som har fullständigt klart för sig att han eller hon bara kommer att ha det monotona jobbet under en begränsad period – det har nittio procent av dem som jobbar där jämt! Det är detta som är det märkliga. Om alla de som jobbade med själlösa jobb såg framför sig att detta är mitt jobb, detta jobb kommer jag att ha tills jag blir sextiosju år eller åttiosju år, då skulle också deras motivation att påverka jobbet, utöka jobbet och lära sig att överleva med jobbet vara mycket starkare! Det är därför en god regel i arbetslivet att ta varje jobb, som om det vore det sista, som om Du skulle ha det jobbet hela livet. Det är i den uppfattningen som motivationen till förändring ligger: och det är hög tid för förändring av arbetslivet. Det är dags att avliva alla de gamla människofientliga mätsystemen, de konkurrensfrämjande lönesystemen, den enbart materiellt orienterade produktionsplaneringen och så vidare. Framtiden börjar idag! Arbetslivets förnyelse likaså! Det är Du som är ung som har mest att vinna på en förändring och en förnyelse. Det är Dina barnbarn – om du får några, som kommer att tacka Dig för att Du medverkade till en sådan förändring, liksom mina barn kommer att fråga sig hur min generation kunde låta vansinnet gå så långt att det nästan förintade människan och det hon stod för! 9 Det själlösa jobbet Den teknologiska så kallade utvecklingen, lönenivåerna och konkurrensen från andra länder har gjort att alltfler jobb i Sverige blivit direkt själlösa. Miljoner människor i Sverige idag har jobb som är uppdelade i monotona bitar och så tråkiga att det fordras stor psykisk kraft för att stå ut med dem. De senaste femtio årens förändring av arbetslivet har skett med människan i periferin och den materiella utvecklingen i centrum, och därav kommer den totalt ohållbara situation vi har idag – med omänskliga jobb och en stor sektor av samhällslivet, som skall ta hand om fritiden för människor med omänskliga jobb och vårda människor med omänskliga jobb, när de gått ner sig delvis eller fullständigt. På en krympande arbetsmarknad och i en ekonomisk situation som är på väg att ställa om sig från ett överflödsskede till jämviktsskede kommer det säkert att bli många unga människor som kommer att hamna på själlösa jobb, när de först kommer ut på arbetsmarknaden – även sådana med mer än tjugo års utbildning. Det kommer med all sannolikhet att finnas en del jobb som är själlösa även i framtiden – precis som det alltid funnits – det enda man kan hoppas på är att dessa jobb kommer att delas upp och att ingen människa skall behöva ha dem i nio timmar om dagen år ut och år in till pensionsåldern! De själlösa jobben borde alltså beröra alla människor, och tankar om dessa jobb borde utvecklas och debatten om dem ständigt hållas igång. Låt oss gå tillbaka till den unga människa, som jag talade om i kapitel 2: han som hade hört att skolans förberedde honom för livet, och när livet sedan kom bestod det i att stå i en kall uppsamlingshall och sortera post efter postnummer. Hallen är mörk, fuktig och dragig – en provisorisk byggnad, så skyddsombudet bryr sig inte om att lägga ner någon energi på att ändra förhållandena där. Vad gör denne unge man? Ett sätt är ju att acceptera, att det var det här livet gick ut på, och bli besviken och förbannad och hämnas å livet genom att leva ut häftigt på fritiden, supa, jaga brudar och leva rullan i vild protest mot dagarna i uppsamlingshallen. Ett annat sätt är att fråga: Hur länge skall jag behöva stå här, vilka bestämmer om detta, vilka möjligheter finns att få tillbringa åtminstone två timmar om dagen någon annanstans i postens lokaler? Eller höra om det går att få köpa ett elektriskt element, fråga om man får ha radio med sig i jobbet och lyssna på P 1, fråga om man får bidrag av posten till att köpa kamelhårsstrumpor och pälsfodrade stövlar! Ta fem minuters paus i timmen och göra gymnastik, sträcka på armar och ben, lära sig postnummerkatalogen utantill och tentera sig själv varje kväll innan man går hem och se hur mycket man lärt sig på en dag, sätta en krukväxt bredvid sig på postbordet, tala med kollegerna om vad som är bra och dåligt i arbetet, simma i Valhallabadet två gånger i veckan efter jobbet, börja skriva dagbok varje dag om hur man upplever jobbet, tala med chefen i enrum och ta med honom eller henne ut i hallen och visa hur det verkligen är där, och inte sluta det samtalet förrän chefen börjar frysa om benen, be till Gud att något måtte hända på jobbet som förändrar det, tala med de fackliga företrädarna, tala med skyddsombudet, be skyddsombudet stå ute i hallen tills han eller hon börjar frysa om stjärten, sätta upp en affisch på väggen vid arbetsplatsen med följande lydelse: HÄR STÅR JAG OCH KAN INTE ANNAT – GUD HJÄLPE MIG! AMEN! Skillnaden mellan det första och det andra sättet att bete sig i sådan situation är att i första fallet tar man själv på sig skulden för att förhållandena är som de är. ”Jag kan väl inte få något bättre jobb då” eller ”det är bara att bita ihop tänderna och stå ut med det här djävliga jobbet då” eller ”så dum som jag var i skolan, så får jag väl vara nöjd med det här usla jobbet då” och sedan hämnas på fritiden – en fullständigt verkningslös hämnd, som bara är destruktiv för en själv. Den uppmärksammas ju inte av skyddsombudet, chefen, kollegerna, Ove Rainer eller någon annan på posten, som skulle kunna hjälpa till och förändra situationen! Protesten uppmärksammas bara av Dig själv – Du får baksmälla, luftrörskatarr, gonorré och allmänt låg självkänsla. Möjligen uppmärksammas den också av polisen och sedlighetsövervakarna och Dina närmaste, som tappar tron på Dig. I det andra fallet arbetar man utåt med problemet. Talar om hur man känner det, försöker alla upptänkliga medel att ändra situationen och visar klart för sig själv och andra att felet sitter i jobbet och miljön. Det är en väldig skillnad på att känna att felet sitter hos en själv mot att känna att det sitter i något annat. Den som känner att felet är hos en själv måste hävda sig för att få tillbaka sitt människovärde på något sätt. Den som känner att felet är någon annans eller ligger i själva arbetsmiljön etc, kan lugnt lämna jobbet därhän och rekreera sig på sin fritid – inte destruera sig! Du unga människa, som kommer till ett själlöst första jobb, ge inte upp från början! Fråga och kartlägg det jobbet precis som alla andra jobb. Se inte på jobbet som en tillfällig genomgångsstation på väg till andra jobb utan upplev det helt och fullt! Tala inte med dina arbetskamrater om att ”på det här djävla jobbet kommer jag inte att stanna mer än tre månader” och så vidare, utan rikta in Dig på att ta reda på så mycket som möjligt om jobbet. Varför är det så uppdelat? Varför är momentet eller balansen bara 1,38 minuter och inte mer än två timmar? Hur länge har jobbet funnits? När förändrades det senast? Vem hade jobbet före mig? Vad hände med honom eller henne? Vilka andra finns det som har exakt samma jobb? Hur klarar jag jobbet? Vad tycker kontrollanten, instruktören, basen, verkarn? Hur kan jag påverka det? Varför finns det sådana här jobb överhuvudtaget? Vad kommer jag att göra, när jag sedan själv blir planeringsman eller generaldirektör för att ändra på det här jobbet? Hur skall jag göra för att överleva detta jobb utan att skada min kropp och själ? Var finns utgången? Vilka rättigheter har jag? Hur kan jag få deltid? Hur ofta kan jag sjukskriva mig utan att bli petad? Hur skall jag lättare stå ut? Det är viktigt att arbeta med dessa frågor hela tiden, så att Du inte viftar bort problemen med att ha ett själlöst jobb genom att tro att Du inte kommer att stanna länge! Kom ihåg att det är friskt att reagera och protestera mot ett själlöst jobb! Människan är inte skapt till att sitta med ett monotont, sönderdelat jobb i nio timmar om dagen. Hon är skapt till att se helheten, till att ta ansvar för sig och sin avkomma, till att vilja och kunna påverka sin situation, till att planera och diskutera vad hon håller på med, till att känna stolthet, sinnlighet och värdighet inför vad hon gör, till att vara en helhet – så stark i sig själv att hon kan ge och ta av andra, vara med andra och begripa varför hon lever. Det är inte lätt att leva upp till detta att vara människa, när man sitter vid en monteringslina och skruvar ihop två metallstycken 78 gånger i timmen! Det är friskt att försöka se hur man kan förändra en själlös arbetssituation och det är sjukt eller leder till sjukdom att finna sig i ett monotont jobb. Endast den som har nått veritabla höjder av mänsklig mognad och vishet, tålamod och kärlek, klarar sig utan skador från ett själlöst jobb. Och det är sällan unga människor har nått en sådan mognad. Ofta ör det av ren slentrian, som många själlösa jobb förblir så absolut renons på mänsklighet som de är Ingen har kommit på att tänka på att jobben kan göras större och inte hackas sönder så. Ingen tror att medarbetarna kan lära sig flera av jobben på verkstaden och därför kan göra upp ett schema och byta med varandra ibland. Ingen tror att kollektivanställda kan begripa företagets planering eller bry sig om hur försäljningen går. Ingen har tänkt på att se till sådana mänskliga behov som att kunna tala, lyssna, se resultat och förutsäga hos dem som arbetar på ackord eller överhuvudtaget i en verkstad. Gränserna mellan dem som producerar och dem som kontrollerar, planerar och styr är så knivskarpa att de flesta som är inblandade själva tror att de verkligen är annorlunda än de andra – inte att vi människor har 98% av vår mänsklighet gemensam, med gemensamma behov och förväntningar och gemensamma utgångspunkter och att de stackars två procent som skiljer oss i stort sett är försumbara. Som människa är jag inte annorlunda, om jag är kontrollant eller kollektivanställd eller sjukvårdsdirektör. Det är så raffinerat ordnat i produktionen, på sjukhusen, i varuhusen etc, att människor är klädda efter vilken kategori de tillhör och detta i sig leder till att många människor tror att de också är annorlunda bara för att de har en annan färg på rocken eller för att de får ha långbyxor i jobbet om de vill etc. För många tjänstemän kan det ta tjugo år eller mer av deras yrkesverksamma tid innan de lär sig att de kollektivanställda inte bara är en grå massa med likartade låga behov och enkel livsinställning, och för många kollektivanställda kan det också ta lång tid att lära sig att tjänstemännen inte är några maktgalna, högfärdiga kufar som lever av deras blod och svett. Alla som kommer i närheten av människor som har monotona, själlösa jobb borde ta sig i akt och bli särskilt ödmjuka och positiva mot dessa sina kolleger. Det är de med själlösa jobben som behöver känna, att Du som kontrollant hälsar på dem, erkänner dem som människor, ser dem och bryr Dig om dem! Det slår mig alltid, när jag går på studiebesök i fabriker, eller ser hur andra gör det, att en besöksgrupp helt kan gå in för att bara se på maskiner och produkter. Människorna som står vid maskinerna lägger man inte ens märke till! Man låtsas som om de inte fanns! Jag brukar tänka då: Hur skulle industriministern själv känna det om en delegation varvsarbetare kom in i hans arbetsrum, tittade noggrant på alla pärmarna i hans rum, undersökte hans promemoria, kände på skrivbordets kvalitet och sedan lämnade rummet utan att ens ha sagt ”goddag” till honom? Det vore säkert bra om några fler människor satte igång och gav tillbaka lite av samma sort som de själva har fått eller får. Det enda verkligt radikala sätt att lära sig någonting är att själv bli utsatt för en situation och se hur det känns! Ju monotonare jobbet är, desto viktigare är det att identiteten på annat sätt får förstärkning. Det vore viktigare att det stod reportage i Femina om kvinnor som städar på kontor än om disponentfruar, som komponerar drinkar. Det vore viktigare att Hänt i Veckan ägnade sig åt svetsaren Per och hans liv än åt skådespelare, miljonärer och andra, som ändå inte behöver se sig i spegeln varje dag för att fråga sig om de är någon överhuvudtaget! Alla som jobbar med monotona jobb kan också hjälpa varandra genom att se varandra som människor, tala med varandra som människor och kalla varandra vid förnamn och inte 5604-Sternberg eller Svensson! Det gäller om igen att komma ihåg att vi i första hand är människor, som i allt väsentligt är lika varandra och att vi är jämlika, lika mycket värda. Den lilla skillnad som finns i vårt mänskliga garnityr om vi är rörmokare eller direktörer i stora företag – den är helt ointressant! Ibland, när jag blir desperat inför all den uppmärksamhet och skiktning som de stackars två procenten som är olika hos olika människor leder till, brukar jag tänka på att det bara skulle behövas att vi tillsammans fick vår mänskliga bräcklighet prövad och bevisad, frysa eller bli överhettade, för att vi klarare skulle inse detta. Inse att vi behöver varandra, att vi alla är dödliga, ofta rädda varelser med starka behov att bli älskade, erkända, omvårdade och med en stark vilja att växa. Bli klokare, starkare, mer generösa, gladare, tålmodigare, öppnare och så vidare. Du som är ung idag och kommer till ett själlöst jobb: Använd Din humor, den är nödvändig för att du skall överleva! Ställ inte upp på att det är Ditt fel att jobbet är så trist! Leta efter möjligheter att göra Ditt jobb intressantare! Utnyttja spilltid till att läsa och utveckla Dig! Tala med alla medmänniskor, som Du träffar! Ställ inte upp på att bli kallad ”grabben i verksta´n” och kalla inte Dina kolleger ”gubbarna”! Tänk Dig in i hur andra människor måste känna det i sina jobb! Stärk Din självkänsla genom att säga minst tre positiva saker om Dig själv varje dag! Om du inte kan säga positiva saker om Dig själv till andra så säg dem högt på toaletten: ”Jag är bra!” ”Jag är duktig!” ”Jag är vacker!”. Det är lika viktigt för Dig som har ett själlöst jobb att säga positiva saker om Dig själv som att borsta tänderna! Försök att undvika att jobba i ett själlöst jobb mer än sex timmar per dag! Hitta på samtalsämnen, aktiviteter och annat som kan hjälpa Dig och Dina arbetskamrater att behålla Er mentala hälsa i det själlösa jobbet! Kom ihåg att de som överlevde koncentrationslägren var de som hade mera långtgående mål här i livet. De som såg helheten i sin situation och på det sättet fick andlig kraft! Tänk på att även det mest ointressanta jobb kan innebära möjlighet till fina mänskliga relationer – om man anstränger sig och inser att människans största tillgångar ligger i att ha just sådana relationer och en helhetssyn på livet. Som jag berättade tidigare är min enda personliga erfarenhet av ett monotont och själlöst jobb en månads upplevelse som skiftarbetare på det löpande bandet i en bilfabrik. Det kan synas vara en kort tid, men som diktaren säger, det är inte längden av en erfarenhet som är viktig utan djupet – och jag kan gärna tillstå att denna enda månad betytt mer för mig än fem år på kontor. Jag minns särskilt en gång, när jag var dödstrött och benen inte längre ville bära mig att jag bad till Gud: ”Gode Gud, måtte denna bana stanna!” Och precis när jag hade bett detta stannade banan! Det är det närmaste jag har kommit att få mina böner direkt uppfyllda och en av de starkaste upplevelser jag haft i arbetslivet. Banan stannade i en hel timme därför att en kaross hade tappats i ugnen och det tog så lång tid att laga den! Till sist: anledningen till att så lite händer på området ”själlösa jobb” och att till och med nya själlösa jobb skapas varje dag är att de som har dem, ser dem som något temporärt – något som de i alla fall inte kommer att ägna sig åt hela livet, eller ens en längre tid. Det är inte bara tjänstemän som tillfälligt pryar på verkstadsgolvet, som har fullständigt klart för sig att han eller hon bara kommer att ha det monotona jobbet under en begränsad period – det har nittio procent av dem som jobbar där jämt! Det är detta som är det märkliga. Om alla de som jobbade med själlösa jobb såg framför sig att detta är mitt jobb, detta jobb kommer jag att ha tills jag blir sextiosju år eller åttiosju år, då skulle också deras motivation att påverka jobbet, utöka jobbet och lära sig att överleva med jobbet vara mycket starkare! Det är därför en god regel i arbetslivet att ta varje jobb, som om det vore det sista, som om Du skulle ha det jobbet hela livet. Det är i den uppfattningen som motivationen till förändring ligger: och det är hög tid för förändring av arbetslivet. Det är dags att avliva alla de gamla människofientliga mätsystemen, de konkurrensfrämjande lönesystemen, den enbart materiellt orienterade produktionsplaneringen och så vidare. Framtiden börjar idag! Arbetslivets förnyelse likaså! Det är Du som är ung som har mest att vinna på en förändring och en förnyelse. Det är Dina barnbarn – om du får några, som kommer att tacka Dig för att Du medverkade till en sådan förändring, liksom mina barn kommer att fråga sig hur min generation kunde låta vansinnet gå så långt att det nästan förintade människan och det hon stod för! 9 Det själlösa jobbet Den teknologiska så kallade utvecklingen, lönenivåerna och konkurrensen från andra länder har gjort att alltfler jobb i Sverige blivit direkt själlösa. Miljoner människor i Sverige idag har jobb som är uppdelade i monotona bitar och så tråkiga att det fordras stor psykisk kraft för att stå ut med dem. De senaste femtio årens förändring av arbetslivet har skett med människan i periferin och den materiella utvecklingen i centrum, och därav kommer den totalt ohållbara situation vi har idag – med omänskliga jobb och en stor sektor av samhällslivet, som skall ta hand om fritiden för människor med omänskliga jobb och vårda människor med omänskliga jobb, när de gått ner sig delvis eller fullständigt. På en krympande arbetsmarknad och i en ekonomisk situation som är på väg att ställa om sig från ett överflödsskede till jämviktsskede kommer det säkert att bli många unga människor som kommer att hamna på själlösa jobb, när de först kommer ut på arbetsmarknaden – även sådana med mer än tjugo års utbildning. Det kommer med all sannolikhet att finnas en del jobb som är själlösa även i framtiden – precis som det alltid funnits – det enda man kan hoppas på är att dessa jobb kommer att delas upp och att ingen människa skall behöva ha dem i nio timmar om dagen år ut Eva Sternberg Måndagen den 23 januari 2012 - 19:25:24

	Söndagen den 22 januari 2012 Kapitel 8: Hellre rådlös än brödlös Fler gånger tidigare i den här boken har jag talat om att ”ställa upp” och ”inte ställa upp” på olika saker. För mig är det en av de viktigaste grundpelarna i förhållandet anställd – arbetsgivare eller i förhållandet chef – medarbetare. Man skulle tycka att i ett land som Sverige – med lagar på arbetsrättens område som skyddar den enskilde anställdes integritet och rättigheter – skulle det finnas en kader av medarbetare som säger rätt ut vad de menar, som inte ställer upp på alla möjliga orimligheter som högre chefer hittar på, som sätter moraliska ställningstaganden över snöd vinning för stunden och som är medvetna människor! Min erfarenhet från arbetslivet är att ju fler lagar vi får som skyddar anställningen, ger medinflytande, tillåter fackliga möten på betald arbetstid etc, desto mer återhållsamma har de anställda blivit med att säga rent ut vad de känner. Desto trögare går det att få fram den enskilde medarbetarens uppfattning och känsla. Hur kan detta komma sig? Hur skall en ung människa som kommer ny till arbetsplatsen undvika att i längden bli lika stum som sina redan yrkesverksamma kolleger? Grunden för ett anställningsförhållande från den anställdes sida måste alltid vara vad han eller hon som människa vill vara med om. Vill jag ställa upp på att sälja ferieresor till svenska tioåringar, som ensamma utan föräldrar får bo i en engelsk familj ihop med italienska, tyska och danska tioåringar? Vill jag ställa upp på att undanhålla mina kolleger information om att chefen och jag håller på att utreda hur företaget kan säljas till ett amerikanskt företag? Vill jag stå i receptionen på hotell X, vars kunder till 95 % består av prostituerade och deras klienter? Vill jag jobba på ett daghem, som jag inser är rent destruktivt för de barn och den personal som finns där? Vill jag ställa upp som PR- man för ett projekt som går ut på att sälja modersmjölksersättning i Turkiet och därmed kanske bidra till massvis av barns svåra magsjukdomar och död? Som ny på en arbetsplats är det viktigt att ställa sig sådana frågor så tidigt som möjligt. För att utreda hur saken ligger till, är det nödvändigt att fråga sina kolleger och andra människor på arbetsplatsen. När en antropolog kommer till ett främmande land har han eller hon med sig en lista över frågor, som det gäller att få svar på för att kartlägga den främmande kulturens levnadssätt och vanor. Att komma till ett nytt jobb är, som jag nämnde tidigare i kapitel 4, som att komma till ett nytt land – en ny kultur. Ett gott sätt att arbeta som nyanställd är att använda antropologens arbetssätt och inte missionärens! En antropolog frågar sig fram, antecknar och lägger ihop olika fakta till mönster, frågar igen för att vara riktigt säker, frågar flera för att testa sina hypoteser eller föreställningar och drar till sist vissa slutsatser. På grundval av dessa slutsatser bestämmer han eller hon sig sedan för om det landet är värt att stanna i eller inte! Missionären å andra sidan kommer med ett budskap, lyssnar inte alltid på andra, är övertygad om att han eller hon har den enda rätta tron och kör därmed ofta över de människor som skulle frälsas. Jag är medveten om att de flesta missionärer med tiden lär sig ett annat sätt att föra ut sitt budskap på – men låt oss för ett ögonblick betrakta de båda olika förhållningssätten och undersöka varför antropologens är så mycket mänskligare och effektivare och varför till sist de flesta goda missionärer anammar detta sätt för att nå sina mål! En antropolog har kanske frågor som dessa med sig, när han eller hon reser ut: Vem bestämmer i den här kulturen? Vem äger de materiella resurserna? Hur bestraffas syndare? Vem ärver materiella resurser? Vad tror människorna i den här kulturen om livet? Vilka är de rädda för? Vilka är hjältarna? Vilken religion har människorna? Vad finns det för heliga? Naturligtvis är detta bara en del av de frågor som utgör antropologens arbetsredskap, men låt oss överföra dem till en ny arbetsplats för en medarbetare. Tänk Dig att Du kommer nyanställd till AB XYZ eller Naturvårdsverket och frågar på liknande sätt: Vem bestämmer i den här kulturen? Det kan ofta vara helt förbryllande för en nyanställd, som tror att det schema över hur organisationen fungerar han eller hon fått i samband med anställningen, gäller även i verkligheten, att få klart för sig, att den som bestämmer i själva verket är chefens sekreterare eller planeringsmannen och inte chefen eller samtliga anställda i samråd med chefen! Det gäller att inte lita för mycket på vad som står på papperet utan att i sanning ha ögon och öron öppna för hur det verkligen fungerar! Det är meningslöst och tidsödande att bita sig fast vid hur det borde vara. Det enda givande är att våga se hur det verkligen är! Vem äger de materiella resurserna? På arbetsplatsen är det den som sitter på pengarna som ”äger” de materiella resurserna. Det är lätt att glömma, att till och med den mest hängivne och demokratiskt besjälade chef är hänvisad till den som sitter på pengarna. Som nyanställd är det därför en av de viktigaste uppgifterna i början att ta reda på hur det förhåller sig med pengarna. Det kommer säkert att finnas många anledningar att förvåna sig. Även om Du basar över femtio man, som kostar företaget fem miljoner kronor om året i löner, så är Du kanske inte betrodd att köpa en skiftnyckel till avdelningen utan en högre chefs medgivande och signatur! Reglerna för vem som bestämmer om pengarna och hur de skall fördelas är ofta lika absurda i ett modernt svenskt företag som någonsin fruktbarhetsriterna i en infödingskultur. Hos oss heter medicinmännen ofta ”ekonomichefer”. I övrigt är det som jag ser ofta väldigt liten skillnad. Om igen, bry Dig inte om vad som står på papperet – vem som enligt organisationsplanerna har trekantstämpel och budgetansvar – se vem det i verkligheten är som bestämmer om pengarna! Hur bestraffas syndare? Detta är ytterligare en väldigt viktig fråga för Dig som nyanställd att få svar på – och här är det inte lika lätt att nå fram till svaret som i de tidigare frågorna. Ibland är det fråga om öppen bestraffning i form av varningar, avsked och dylikt men i dagens Sverige börjar dessa raka sätt att ge bestraffningar att bli alltmer sällsynta. Istället kan det bli fråga om omplaceringar – en gruppchef flyttas från sina medarbetare till rutinuppgifter, som han eller hon får sköta ensam – eller försynta antydningar i lönekuvertet. Det kan också vara fråga om att inte längre få ingå i ledningsgruppens sammanträden, att inte få vara med på chefens årliga kräftskiva eller att inte längre varje år få åka på tekniska mässan i Dusseldorf. En del av dessa bestraffningar kan vara så subtila att många gånger inte ens den anställde själv är medveten om att bestraffning äger rum. Här är Du verkligen som nyanställd ute på svag is och Du får använda hela Din uppfattningsförmåga för att få en riktig kartläggning av hur bestraffningssystemet ser ut. Det är väldigt sällan Du kommer att träffa på i svenska företag och organisationer att tillrättavisning och bestraffning sker genom att chefen och de andra inblandade öppet talar om vad som var dåligt eller otillåtet, och att den som har gjort fel får förklara sig och lära sig hur han eller hon i så fall kan bättra sig. Skulle Du träffa på en sådan organisation eller ett sådant företag – stanna då där och lär Dig hur det gjordes och tag sedan med Dig denna lärdom överallt, vart Du går i livet! En chef som öppet ger kritik är den bästa följeslagare Du kan ha och den största tillgång för Dig som nyanställd. Kom ihåg att den nästan svåraste gåvan att ge är öppen kritik – såväl positiv som negativ. Den är därför lika sällsynt som storkägg eller högsta vinsten på penninglotteriet! Vem ärver materiella resurser? Du får stanna ett tag på en arbetsplats för att få detta klart för Dig. Arv kommer ju bara till stånd när någon dör, avgår eller blir tjänstledig. Men då gäller det att hålla ögonen öppna! Vem blir ställföreträdande chef? Vem får tillgång till nyckeln till verkstaden? Vem får tillfälligt låna tjänstebilen? Vem får de största löneförhöjningarna? Vem blir instruktör? Vem skriver på chefens papper? Vem får hand om pengarna? I dagens Sverige är det bara sällan uppenbart att sonen eller dottern ärver de materiella resurserna – och då är det ju lönlöst som anställd att tro att man har någon möjlighet själv att få ärva. Överhuvudtaget kan man säga att för Dig som medarbetare, är det ett fantastiskt tillfälle till växt och lärande att Din chef blir tvungen att vara borta från jobbet ett tag. Därför tycker jag att man skall hälsa lagstiftningen om tjänstledighet för studier, barnsbörd, tillsyn av sjuka barn – ja, varje tillfälle för alla att vara borta då och då – särskilt chefer – med stor tillfredsställelse – och inte med sorg och förskräckelse som skett på många håll i det här landet. Du måste ju själv någon gång få pröva om vingarna bär och Du måste få ett tillfälle att se vem eller vilka som ärver! Vad tror människorna i den här kulturen att livet går ut på? Detta är om igen en grundläggande fråga – och kanske inte lättare att få besvarad än den förra. Det finns många sätt att utröna svaret på denna fråga, men ett par säkra sätt är att se vad som får människor att bli upprörda, glada och ledsna. Blir chefen mer upprörd om banan stannar än om en medarbetare skär av sig ena tummen? Blir arbetsgruppen gladare av att vinsten har gått upp med tio procent än av att deras förslag till förbättring av produktionen gick igenom på tio dagar? Blir gruppen ledsnare över att en order från Öststaterna gått förlorad än över att en arbetskamrat blev permitterad? Kort sagt är det människan eller materian som sitter främst i detta företag, denna arbetsgrupp eller projektgrupp? Finns det en helhetssyn på livet i detta företag eller är alla andra mål än de rent ekonomiska bannlysta för såväl ledning som anställda? Ser man bara människor som kropp i detta sjukhus eller finns det också plats för en själ? Vilka är de rädda för på denna arbetsplats? Det låter kanske löjligt att denna antropologiska fråga skulle kunna ställas på en arbetsplats i Sverige idag – men inte desto mindre är den mycket befogad. Som nyanställd är det nödvändigt att så snabbt som möjligt ta reda på vilka cheferna och arbetskamraterna är rädda för – annars är det så mycket som blir outrett att hela bilden av arbetsplatsen blir höljd i dimma. I den dimman kan Du bara trevande ta Dig fram och ibland kan Du gå rätt på en betongpåle. Åter är det så att man inte bara kan fråga rätt ut: Vilka är Ni rädda för här? Och sedan vänta på ett ärligt svar. Näst efter att ge och ta öppen kritik till den det gäller är det antagligen det svåraste som finns för vuxna, att tala om att de är rädda för någon eller något. Det ingår inte i vuxenrollen att vara rädd, fastän det bevisligen är så att vi vuxna är rädda för en väldig massa saker – även de mest triviala. Det är svårt att säga, att man är rädd för att bli arbetslös, att bli utskälld, att inte nå upp till andras förväntningar, att bli petad från sitt jobb, att göra sin fru besviken, att inte kunna se sin son i ögonen, att bli flintskallig eller hängbröstad – kort sagt, hela det vuxna livet är fullt med rädslor. I jobbet är man ofta skräckslagen inför någon enstaka chef, ju högre upp desto mer skräckinjagande – eller inför en annan avdelning med oförskämt mycket makt (ofta ekonomi- eller planeringsavdelningen) eller för någon direktörssekreterare (ofta kallad ”Draken”) eller någon vaktmästare, växeltelefonist eller någon ansvarig för semesterhemsplatser eller dylikt. Många chefer är ju dessutom livrädda för alla fackliga företrädare – minst lika rädda som prinsessan var för trollet i Sagan – och denna rädsla motsvaras ofta av den blyghet och inställsamhet man finner hos många fackliga representanter. Ett bra sätt att ta reda på hur rädda människor är för något eller några är att lyssna på dem när de berättar hur de ”verkligen sa ifrån till Pettersson på ekonomiavdelningen” eller ”hur de verkligen tänker säga till Werthén vid nästa planeringssammanträde”. Alla sådana yttranden skall Du särskilt lägga märke till, för att sedan därur kunna bilda dig en uppfattning om vilka de är rädda för på den här avdelningen. Som nyanställd kan Du annars gå i den farliga fällan att tro, att den som säger att han skall ge ekonomichefen på käften verkligen kommer att göra det vid nästa budgetsammanträde! Min erfarenhet är att ju bredare människor pratar om hur de skall säga ifrån och ge folk på käften desto mera lismande, fega och inställsamma är de när det sedan kommer till kritan. Det är som om talet, om vad man skall göra, blir en ursäkt för dessa människor att inte våga, när de väl skulle kunna komma till skott. Vad är ett mausergevär värt, om man inte vågar använda det? Nej, då är det bättre att med egna ögon lägga märke till vilka det är som vågar skjuta – om det så bara är med slangbella. Ofta kommer skotten från de mest oväntade håll, och de som vågar säga ifrån är ofta de, som inte först har pratat vitt och brett om vilka drakar de skall lägga ned! Vad är det då som människor är rädda för? Varför är de rädda för en del chefer och avdelningar och annat? Här ligger en stor kraft i svenskt näringsliv som förlamad – om man kunde få människor att handskas med sin rädsla och ta fram den på bordet och bekanta sig med den och till slut förstå den så att den kunde försvinna – ja, då skulle arbetsplatserna inte se ut som de gör idag. Varje gång jag hör någon säga att allt skulle bli bättre i svenskt arbetsliv om ”arbetarna själva ägde produktionsmedlen” eller att ”allt skulle bli bättre, bara inte facket hade så stort inflytande”, då vill jag börja skrika och säga, att det inte spelar någon roll vem som äger produktionsmedlen så länge inte varje människa som arbetar vågar föra fram sina tankar och känslor om jobbet till alla som är berörda av samma arbetssituation! Facket kan ju inte heller vara något att vara rädd för om man har rent mjöl i påsen och vill ha en dialog med sina anställda – och den chef som inte vill ha det borde omskola sig snarast. Denna enorma rädsla är som en cancer i svenskt arbetsliv. Det hjälper inte, att människor inte kan avskedas eller att de har rätt till medinflytande. Ekonomiskt sett är den svenske arbetaren friare än någon annan arbetare att säga sin mening – han eller hon kan inte avskedas utan verkliga skäl! MBL ger honom eller henne rätt till att påverka åtminstone vissa frågor i sitt jobb. Men allt detta hjälper inte! Du som är ung och får en orädd chef, som inte är lismande uppåt och nedlåtande nedåt, stanna hos honom eller henne till dess Du har lärt Dig hur en orädd människa är – en som vågar stå för sina åsikter, vågar visa känslor, som inte har en mask och kritstrecksrandig kostym att krypa bakom, som är ärlig mot sig själv och andra. Du som får arbetskamrater och chefer som är rädda – försök att kartlägga rädslorna, ta upp dem försiktigt när Du har varit anställd ett par tre månader, gå inte på spegelfäkterier från sådana som ”skall säga ifrån”! Arbeta på att inte själv få samma rädslor – det är nämligen mycket lätt hänt och kan ibland bli en sammansvetsande faktor för en hel avdelning. Vilka är hjältarna? Antropologerna vill veta vilka hjältarna är, vilka man ser upp till, vilka man vördar och beundrar i en viss kultur. På varje arbetsplats finns det någon i organisationen som man ständigt talar väl om, som framhålles framför andra och som man vill efterlikna. Ofta är det karriäristerna, arbetsplatsernas Björn Borg och Ingemar Stenmark – men det kan också vara organisationens grundläggare, dess mest framgångsrika uppfinnare, en gammal städerska som i alla år hjälpt teknologerna och varit deras ställföreträdande morsa och kompis eller upphovskvinnan till ett nytt vaccin och så vidare. För dig som nyanställd är det ett fruktbart fält att forska på: att fråga mer om de överlägsna. Det är också ett ofarligt ämne att ta upp, och det kommer bara att tas emot väl av arbetskamrater och chefer att Du vill veta mer om företagets hjältar! Alla människor har ett visst behov – även om det sitter långt inne ibland – att tala väl om någon annan människa. Att tala om en hjälte gör det tillåtet att breda ut sig positivt om någon och det känns skönt! I Sovjetunionen har man tagit fasta på detta djupt mänskliga behov och utser därför varje år ett antal hjältar så att människorna vet vilka de skall hylla och så att alla hyllar samma hjältar. Ett sådant försök gjordes ju – fast på ett litet annorlunda sätt- i Sverige när många företag och organisationer satsade på att Pelle Pettersson skulle vinna America’s Cup. Hade han vunnit hade svenska folket och många svenska organisationer genom hans vinst haft en och samma person att hjälteförklara och det hade säkert svetsat ihop många människor och företag på ett förut oanat sätt – men det var bara det att han inte vann. Och marginalen för hjältar att göra bort sig är väldigt liten! Därför kommer Du i Din kartläggning av hjältarna på Din arbetsplats att finna att dessa oftast är gamla män – helst redan pensionerade eller döda. De har nämligen det tilldragande inslaget i sin hjälteutrustning att de knappast kan göra bort sig längre fram, vilket ständigt är ett hot för dem som dyrkar karriärister och unga uppfinnare, revolutionärer, popartister och andra nya hjältar. Vilken religion har människorna? Detta är ytterligare en känslig fråga, som man ofta tror inte passar in på en svensk arbetsplats, utan borde lämnas därhän och bara användas på vildar i bushen och sentimentala sydlänningar. Men låt oss inte bedragas av det yttre skenet. Livsfrågorna är lika väsentliga i en kalsongfabrik i södra Älvsborgs län som i Vatikanen i Rom. Det är bara det att i Vatikanen har man kommit så långt, att man vågar erkänna detta faktum – medan i kalsongfabriken livsfrågorna antagligen är förbjudna. Genom denna tabubeläggning har också människorna svårt att handskas med dem – ungefär på samma sätt som de gamla viktorianerna hade svårt att handskas med sex. Alla människor har någon slags livsåskådning, även om de flesta svenskar idag häftigt skulle förneka vid en rak förfrågan, att de tror på något. Som Du förstår är detta därför ett ytterst känsligt område som kräver mycket av den som skall utforska det. Om Du vill ta reda på religionen på Din arbetsplats skall du vara uppmärksam på hur mycket etiska frågor diskuteras, hur ofta kollegerna och cheferna debatterar vad som är rätt och fel ur moralisk synpunkt. Se vad som händer när någon kollegas mor eller far eller man eller barn dör! Låter man honom eller henne sitta ensam vid sin arbetsplats och undviker man att tala med den sörjande eller går man fram och gråter och kramar om den som förlorat en anhörig? Är det tillåtet att bära svarta sorgkläder på arbetsplatsen utan att bli förlöjligad eller är en sådan klädsel en alltför pinsam påminnelse för arbetskamraterna om deras egen förestående död? Vad händer när någon får barn? Blir arbetsplatsen genomsyrad av en ödmjuk glädje och den nyblivne föräldern kramad och lyckönskad? Eller tas bara de mastodontiska cigarrerna fram och den nyblivne fadern dras med ut på nattklubb med sina manliga kolleger för att fira av faderskapet med en brakkväll som ofta slutar i någon annan kvinnas än den nyblivna moderns säng? Det säkraste sättet att få reda på religionen på en arbetsplats är att uppmärksamma hur människor bär sig åt vid en förändring av livsskedena – vid födelse, död, bröllop, skilsmässa och liknande händelser. Det är i dessa skeden vi under alla förhållanden har svårt att undvara en livsåskådning eller religion. Var glad om Du har hamnat på en arbetsplats där moraliska frågor diskuteras öppet, där man gråter med de sörjande och gläds med lyckliga, där äkta känslor och inte jargong är utgångspunkten för samspel mellan människor! Vilka är heliga på denna arbetsplats? Som jag nämnde tidigare i kapitlet om karriäristerna, blir ofta sådana utbrunna stjärnskott ett slags heliga kor på arbetsplatsen. Man vallar dem in på allt grönare områden och ingen människa kan begripa varför just dessa, som på intet sätt är lönsamma – de går inte ens att äta – skall få njuta av sådana rikedomar på sin karriärs höst. Särskilt obegripligt ar detta om hösten redan infaller när korna är trettio år eller ännu yngre. Man kan sitta i timmar med människor från Indien och fråga för att förstå varför korna är heliga och ändå inte begripa det – detsamma gäller svenskt näringsliv. Det går kanske inte så lätt att begripa varför vissa blir heliga och andra inte – men man måste åtminstone anstränga sig och ta reda på vilka som är det – även om man inte orkar ta reda på varför de är det! Ofta är det så att chefer blir heligare ju högre upp hierarkien de befinner sig. Högste chefen blir då något slags buddha eller gud. Han kan inte äta ihop med de andra, inte arbeta i samma lokaler som de andra, inte åka i samma plan som de andra – kort sagt han är helig! Allt han gör är oantastligt, riktigt, upplyst och kan inte ifrågasättas. Hela hans person utstrålar denna helighet – det fattas bara att han tar på sig en fotsid mantel – ingen på företaget skulle antagligen reagera med annat än stum beundran och bekräfta riktigheten i att han har mantel! Inte underligt då att arbetslivet ser ut som det gör, och att vansinniga beslut fattas varje dag i en omfattning, som det ville till Watergate- skandalen för att ens antyda! Jag menar inte att man är predestinerad att fatta vansinniga beslut om man är helig – men risken är ju enorm att man gör fel, om man bara kan lita till sig själv och ingen säger emot ens förslag eller idéer – utan de anammas bara därför att de kommer från en helig! Vårt land är fullt av konsekvenser av de heligas beslut. Titta på bostadsmarknaden, trafiksituationen, skolan, universitetet, produkterna vi tillverkar, jordbruket – ja, inom alla områden finns det stora ärr efter de heligas framfart! Det är mindre samhällsfarligt att på arbetsplatsen ha heliga som inte har så mycket makt. Helighet i sig är ju inte skadlig, men helighet kombinerad med makt är livsfarlig och kommer säkert att bli anledningen till vår kulturs undergång. Småpåvarna, vår civilisations överstepräster, är ofta äldre ekonomichefer, yngre, vackra sekreterare, hängivna, kluriga uppfinnare eller begåvade, roliga konstruktörer. Hur upptäcker man då dessa heliga? Jo, det är de som inte behöver stämpla in och ut, de som kan ta tjänstledigt i fjorton dagar i slutskedet av ett projekt och åka till fjällen. Det är de som inte behöver komma i tid och som ständigt kan överskrida budgeten utan att repressalier vidtages. Det är de som är chefernas gullgossar och gullflickor – de gudabenådade, de inte riktigt vanligt dödliga. De kan bryta mot regler, som andra inte kan bryta emot, och ändå beundras och uppskattas. Ibland kan man bli väldigt avundsjuk, för att inte säga förbannad på dem. Att bli arg på dessa gunstlingar hjälper emellertid för det mesta föga – de är ofta charmerande människor, kreativa, individualister, som står över vardagens små förtretligheter och ovett rinner av dem som vatten på en gås. Dessutom blir man ofta impopulär hos cheferna om man klagar på deras framfart och man får ofta till svar: ”Ja, men hon är ju så duktig på det eller det” eller ”man kan inte vänta sig att hon dessutom skall komma ihåg att vi ingen budget hade för böcker och band” och så vidare. Jag måste tillstå för läsaren att jag själv har varit och kanske i viss utsträckning fortfarande är en sådan gullflicka, och jag kan frankt erkänna att det är underbart för dem som på detta sätt själva blir heliga – men jag inser också att jag genom denna status av helighet kommit undan alltför billigt i väldigt många situationer och att mina arbetskamrater har stått ut med mycket svårigheter och orättvisor för min skull, som jag säkert någon gång, någonstans kommer att få sona för. Om du har kommit till en arbetsplats, där ingen är helig, där alla kan kritiseras och alla förslag bearbetas av många människor, och där till och med högste chefen kan ta upp sina misstag med sina medarbetare, kan flyga i samma plan som charterturister till Mallorca och kan äta i den vanliga matsalen, och där inte ens den mest begåvade konstruktör har särskilda, outtalade förmåner i sitt arbete – stanna och försök se till att Du själv undgår att bli helig! Detta är en överföring av antropologernas frågor till en svensk arbetsplats. Du som är nyanställd och börjar detta spännande äventyr att kartlägga arbetsplatsen till Dig vill jag säga: Var kritisk, väg vad Du får fram mot vad Du är beredd att ställa upp på och ta sedan konsekvenserna av detta. Säg hellre upp dig från ett jobb, som innebär att Du måste vända ut och in på Dina grundläggande mänskliga värderingar än att stanna kvar och gröp ur Dig själv: få magsår och cancer av outtalade protester mot dåliga chefer, ohederliga chefer och kolleger, känslolös jargongmiljö, och fantastiska orättvisor på grund av kön, utbildning, släktskap eller ålder! Mottot för Dig måste vara: hellre brödlös än rådlös! Det är bättre att svälta ihjäl med självkänslan i behåll än att dö fet med hjärnan förstörd av alkohol, hjärtat förstört med av stress och lungorna förstörda av rök – droger som har varit nödvändiga för att fly bort från en alltför omänsklig arbetssituation. Jag menar att vi får de chefer vi förtjänar, om vi stannar kvar på ett jobb och gör omoraliska, ohederliga, orättvisa saker – hellre än säger upp oss. Vi får också det omänskliga samhälle som sådana politiska och företagsekonomiska beslut leder till. Ju fler som vägrar att ställa upp på allting – ju fortare kommer omvandlingen av svenskt arbetsliv att ske! Utan medarbetare kan den omoraliska handlingen, den ekonomiska brottsligheten och det politiska vansinnet inte få så stor genomslagskraft! Det är vi, som ställer upp och verkställer de omoraliska besluten, som är lika mycket värda att klandras som de som fattar besluten. Utan oss faller vansinnet platt till marken! 8 Hellre brödlös än rådlös Fler gånger tidigare i den här boken har jag talat om att ”ställa upp” och ”inte ställa upp” på olika saker. För mig är det en av de viktigaste grundpelarna i förhållandet anställd – arbetsgivare eller i förhållandet chef – medarbetare. Man skulle tycka att i ett land som Sverige – med lagar på arbetsrättens område som skyddar den enskilde anställdes integritet och rättigheter – skulle det finnas en kader av medarbetare som säger rätt ut vad de menar, som inte ställer upp på alla möjliga orimligheter som högre chefer hittar på, som sätter moraliska ställningstaganden över snöd vinning för stunden och som är medvetna människor! Min erfarenhet från arbetslivet är att ju fler lagar vi får som skyddar anställningen, ger medinflytande, tillåter fackliga möten på betald arbetstid etc, desto mer återhållsamma har de anställda blivit med att säga rent ut vad de känner. Desto trögare går det att få fram den enskilde medarbetarens uppfattning och känsla. Hur kan detta komma sig? Hur skall en ung människa som kommer ny till arbetsplatsen undvika att i längden bli lika stum som sina redan yrkesverksamma kolleger? Grunden för ett anställningsförhållande från den anställdes sida måste alltid vara vad han eller hon som människa vill vara med om. Vill jag ställa upp på att sälja ferieresor till svenska tioåringar, som ensamma utan föräldrar får bo i en engelsk familj ihop med italienska, tyska och danska tioåringar? Vill jag ställa upp på att undanhålla mina kolleger information om att chefen och jag håller på att utreda hur företaget kan säljas till ett amerikanskt företag? Vill jag stå i receptionen på hotell X, vars kunder till 95 % består av prostituerade och deras klienter? Vill jag jobba på ett daghem, som jag inser är rent destruktivt för de barn och den personal som finns där? Vill jag ställa upp som PR- man för ett projekt som går ut på att sälja modersmjölksersättning i Turkiet och därmed kanske bidra till massvis av barns svåra magsjukdomar och död? Som ny på en arbetsplats är det viktigt att ställa sig sådana frågor så tidigt som möjligt. För att utreda hur saken ligger till, är det nödvändigt att fråga sina kolleger och andra människor på arbetsplatsen. När en antropolog kommer till ett främmande land har han eller hon med sig en lista över frågor, som det gäller att få svar på för att kartlägga den främmande kulturens levnadssätt och vanor. Att komma till ett nytt jobb är, som jag nämnde tidigare i kapitel 4, som att komma till ett nytt land – en ny kultur. Ett gott sätt att arbeta som nyanställd är att använda antropologens arbetssätt och inte missionärens! En antropolog frågar sig fram, antecknar och lägger ihop olika fakta till mönster, frågar igen för att vara riktigt säker, frågar flera för att testa sina hypoteser eller föreställningar och drar till sist vissa slutsatser. På grundval av dessa slutsatser bestämmer han eller hon sig sedan för om det landet är värt att stanna i eller inte! Missionären å andra sidan kommer med ett budskap, lyssnar inte alltid på andra, är övertygad om att han eller hon har den enda rätta tron och kör därmed ofta över de människor som skulle frälsas. Jag är medveten om att de flesta missionärer med tiden lär sig ett annat sätt att föra ut sitt budskap på – men låt oss för ett ögonblick betrakta de båda olika förhållningssätten och undersöka varför antropologens är så mycket mänskligare och effektivare och varför till sist de flesta goda missionärer anammar detta sätt för att nå sina mål! En antropolog har kanske frågor som dessa med sig, när han eller hon reser ut: Vem bestämmer i den här kulturen? Vem äger de materiella resurserna? Hur bestraffas syndare? Vem ärver materiella resurser? Vad tror människorna i den här kulturen om livet? Vilka är de rädda för? Vilka är hjältarna? Vilken religion har människorna? Vad finns det för heliga? Naturligtvis är detta bara en del av de frågor som utgör antropologens arbetsredskap, men låt oss överföra dem till en ny arbetsplats för en medarbetare. Tänk Dig att Du kommer nyanställd till AB XYZ eller Naturvårdsverket och frågar på liknande sätt: Vem bestämmer i den här kulturen? Det kan ofta vara helt förbryllande för en nyanställd, som tror att det schema över hur organisationen fungerar han eller hon fått i samband med anställningen, gäller även i verkligheten, att få klart för sig, att den som bestämmer i själva verket är chefens sekreterare eller planeringsmannen och inte chefen eller samtliga anställda i samråd med chefen! Det gäller att inte lita för mycket på vad som står på papperet utan att i sanning ha ögon och öron öppna för hur det verkligen fungerar! Det är meningslöst och tidsödande att bita sig fast vid hur det borde vara. Det enda givande är att våga se hur det verkligen är! Vem äger de materiella resurserna? På arbetsplatsen är det den som sitter på pengarna som ”äger” de materiella resurserna. Det är lätt att glömma, att till och med den mest hängivne och demokratiskt besjälade chef är hänvisad till den som sitter på pengarna. Som nyanställd är det därför en av de viktigaste uppgifterna i början att ta reda på hur det förhåller sig med pengarna. Det kommer säkert att finnas många anledningar att förvåna sig. Även om Du basar över femtio man, som kostar företaget fem miljoner kronor om året i löner, så är Du kanske inte betrodd att köpa en skiftnyckel till avdelningen utan en högre chefs medgivande och signatur! Reglerna för vem som bestämmer om pengarna och hur de skall fördelas är ofta lika absurda i ett modernt svenskt företag som någonsin fruktbarhetsriterna i en infödingskultur. Hos oss heter medicinmännen ofta ”ekonomichefer”. I övrigt är det som jag ser ofta väldigt liten skillnad. Om igen, bry Dig inte om vad som står på papperet – vem som enligt organisationsplanerna har trekantstämpel och budgetansvar – se vem det i verkligheten är som bestämmer om pengarna! Hur bestraffas syndare? Detta är ytterligare en väldigt viktig fråga för Dig som nyanställd att få svar på – och här är det inte lika lätt att nå fram till svaret som i de tidigare frågorna. Ibland är det fråga om öppen bestraffning i form av varningar, avsked och dylikt men i dagens Sverige börjar dessa raka sätt att ge bestraffningar att bli alltmer sällsynta. Istället kan det bli fråga om omplaceringar – en gruppchef flyttas från sina medarbetare till rutinuppgifter, som han eller hon får sköta ensam – eller försynta antydningar i lönekuvertet. Det kan också vara fråga om att inte längre få ingå i ledningsgruppens sammanträden, att inte få vara med på chefens årliga kräftskiva eller att inte längre varje år få åka på tekniska mässan i Dusseldorf. En del av dessa bestraffningar kan vara så subtila att många gånger inte ens den anställde själv är medveten om att bestraffning äger rum. Här är Du verkligen som nyanställd ute på svag is och Du får använda hela Din uppfattningsförmåga för att få en riktig kartläggning av hur bestraffningssystemet ser ut. Det är väldigt sällan Du kommer att träffa på i svenska företag och organisationer att tillrättavisning och bestraffning sker genom att chefen och de andra inblandade öppet talar om vad som var dåligt eller otillåtet, och att den som har gjort fel får förklara sig och lära sig hur han eller hon i så fall kan bättra sig. Skulle Du träffa på en sådan organisation eller ett sådant företag – stanna då där och lär Dig hur det gjordes och tag sedan med Dig denna lärdom överallt, vart Du går i livet! En chef som öppet ger kritik är den bästa följeslagare Du kan ha och den största tillgång för Dig som nyanställd. Kom ihåg att den nästan svåraste gåvan att ge är öppen kritik – såväl positiv som negativ. Den är därför lika sällsynt som storkägg eller högsta vinsten på penninglotteriet! Vem ärver materiella resurser? Du får stanna ett tag på en arbetsplats för att få detta klart för Dig. Arv kommer ju bara till stånd när någon dör, avgår eller blir tjänstledig. Men då gäller det att hålla ögonen öppna! Vem blir ställföreträdande chef? Vem får tillgång till nyckeln till verkstaden? Vem får tillfälligt låna tjänstebilen? Vem får de största löneförhöjningarna? Vem blir instruktör? Vem skriver på chefens papper? Vem får hand om pengarna? I dagens Sverige är det bara sällan uppenbart att sonen eller dottern ärver de materiella resurserna – och då är det ju lönlöst som anställd att tro att man har någon möjlighet själv att få ärva. Överhuvudtaget kan man säga att för Dig som medarbetare, är det ett fantastiskt tillfälle till växt och lärande att Din chef blir tvungen att vara borta från jobbet ett tag. Därför tycker jag att man skall hälsa lagstiftningen om tjänstledighet för studier, barnsbörd, tillsyn av sjuka barn – ja, varje tillfälle för alla att vara borta då och då – särskilt chefer – med stor tillfredsställelse – och inte med sorg och förskräckelse som skett på många håll i det här landet. Du måste ju själv någon gång få pröva om vingarna bär och Du måste få ett tillfälle att se vem eller vilka som ärver! Vad tror människorna i den här kulturen att livet går ut på? Detta är om igen en grundläggande fråga – och kanske inte lättare att få besvarad än den förra. Det finns många sätt att utröna svaret på denna fråga, men ett par säkra sätt är att se vad som får människor att bli upprörda, glada och ledsna. Blir chefen mer upprörd om banan stannar än om en medarbetare skär av sig ena tummen? Blir arbetsgruppen gladare av att vinsten har gått upp med tio procent än av att deras förslag till förbättring av produktionen gick igenom på tio dagar? Blir gruppen ledsnare över att en order från Öststaterna gått förlorad än över att en arbetskamrat blev permitterad? Kort sagt är det människan eller materian som sitter främst i detta företag, denna arbetsgrupp eller projektgrupp? Finns det en helhetssyn på livet i detta företag eller är alla andra mål än de rent ekonomiska bannlysta för såväl ledning som anställda? Ser man bara människor som kropp i detta sjukhus eller finns det också plats för en själ? Vilka är de rädda för på denna arbetsplats? Det låter kanske löjligt att denna antropologiska fråga skulle kunna ställas på en arbetsplats i Sverige idag – men inte desto mindre är den mycket befogad. Som nyanställd är det nödvändigt att så snabbt som möjligt ta reda på vilka cheferna och arbetskamraterna är rädda för – annars är det så mycket som blir outrett att hela bilden av arbetsplatsen blir höljd i dimma. I den dimman kan Du bara trevande ta Dig fram och ibland kan Du gå rätt på en betongpåle. Åter är det så att man inte bara kan fråga rätt ut: Vilka är Ni rädda för här? Och sedan vänta på ett ärligt svar. Näst efter att ge och ta öppen kritik till den det gäller är det antagligen det svåraste som finns för vuxna, att tala om att de är rädda för någon eller något. Det ingår inte i vuxenrollen att vara rädd, fastän det bevisligen är så att vi vuxna är rädda för en väldig massa saker – även de mest triviala. Det är svårt att säga, att man är rädd för att bli arbetslös, att bli utskälld, att inte nå upp till andras förväntningar, att bli petad från sitt jobb, att göra sin fru besviken, att inte kunna se sin son i ögonen, att bli flintskallig eller hängbröstad – kort sagt, hela det vuxna livet är fullt med rädslor. I jobbet är man ofta skräckslagen inför någon enstaka chef, ju högre upp desto mer skräckinjagande – eller inför en annan avdelning med oförskämt mycket makt (ofta ekonomi- eller planeringsavdelningen) eller för någon direktörssekreterare (ofta kallad ”Draken”) eller någon vaktmästare, växeltelefonist eller någon ansvarig för semesterhemsplatser eller dylikt. Många chefer är ju dessutom livrädda för alla fackliga företrädare – minst lika rädda som prinsessan var för trollet i Sagan – och denna rädsla motsvaras ofta av den blyghet och inställsamhet man finner hos många fackliga representanter. Ett bra sätt att ta reda på hur rädda människor är för något eller några är att lyssna på dem när de berättar hur de ”verkligen sa ifrån till Pettersson på ekonomiavdelningen” eller ”hur de verkligen tänker säga till Werthén vid nästa planeringssammanträde”. Alla sådana yttranden skall Du särskilt lägga märke till, för att sedan därur kunna bilda dig en uppfattning om vilka de är rädda för på den här avdelningen. Som nyanställd kan Du annars gå i den farliga fällan att tro, att den som säger att han skall ge ekonomichefen på käften verkligen kommer att göra det vid nästa budgetsammanträde! Min erfarenhet är att ju bredare människor pratar om hur de skall säga ifrån och ge folk på käften desto mera lismande, fega och inställsamma är de när det sedan kommer till kritan. Det är som om talet, om vad man skall göra, blir en ursäkt för dessa människor att inte våga, när de väl skulle kunna komma till skott. Vad är ett mausergevär värt, om man inte vågar använda det? Nej, då är det bättre att med egna ögon lägga märke till vilka det är som vågar skjuta – om det så bara är med slangbella. Ofta kommer skotten från de mest oväntade håll, och de som vågar säga ifrån är ofta de, som inte först har pratat vitt och brett om vilka drakar de skall lägga ned! Vad är det då som människor är rädda för? Varför är de rädda för en del chefer och avdelningar och annat? Här ligger en stor kraft i svenskt näringsliv som förlamad – om man kunde få människor att handskas med sin rädsla och ta fram den på bordet och bekanta sig med den och till slut förstå den så att den kunde försvinna – ja, då skulle arbetsplatserna inte se ut som de gör idag. Varje gång jag hör någon säga att allt skulle bli bättre i svenskt arbetsliv om ”arbetarna själva ägde produktionsmedlen” eller att ”allt skulle bli bättre, bara inte facket hade så stort inflytande”, då vill jag börja skrika och säga, att det inte spelar någon roll vem som äger produktionsmedlen så länge inte varje människa som arbetar vågar föra fram sina tankar och känslor om jobbet till alla som är berörda av samma arbetssituation! Facket kan ju inte heller vara något att vara rädd för om man har rent mjöl i påsen och vill ha en dialog med sina anställda – och den chef som inte vill ha det borde omskola sig snarast. Denna enorma rädsla är som en cancer i svenskt arbetsliv. Det hjälper inte, att människor inte kan avskedas eller att de har rätt till medinflytande. Ekonomiskt sett är den svenske arbetaren friare än någon annan arbetare att säga sin mening – han eller hon kan inte avskedas utan verkliga skäl! MBL ger honom eller henne rätt till att påverka åtminstone vissa frågor i sitt jobb. Men allt detta hjälper inte! Du som är ung och får en orädd chef, som inte är lismande uppåt och nedlåtande nedåt, stanna hos honom eller henne till dess Du har lärt Dig hur en orädd människa är – en som vågar stå för sina åsikter, vågar visa känslor, som inte har en mask och kritstrecksrandig kostym att krypa bakom, som är ärlig mot sig själv och andra. Du som får arbetskamrater och chefer som är rädda – försök att kartlägga rädslorna, ta upp dem försiktigt när Du har varit anställd ett par tre månader, gå inte på spegelfäkterier från sådana som ”skall säga ifrån”! Arbeta på att inte själv få samma rädslor – det är nämligen mycket lätt hänt och kan ibland bli en sammansvetsande faktor för en hel avdelning. Vilka är hjältarna? Antropologerna vill veta vilka hjältarna är, vilka man ser upp till, vilka man vördar och beundrar i en viss kultur. På varje arbetsplats finns det någon i organisationen som man ständigt talar väl om, som framhålles framför andra och som man vill efterlikna. Ofta är det karriäristerna, arbetsplatsernas Björn Borg och Ingemar Stenmark – men det kan också vara organisationens grundläggare, dess mest framgångsrika uppfinnare, en gammal städerska som i alla år hjälpt teknologerna och varit deras ställföreträdande morsa och kompis eller upphovskvinnan till ett nytt vaccin och så vidare. För dig som nyanställd är det ett fruktbart fält att forska på: att fråga mer om de överlägsna. Det är också ett ofarligt ämne att ta upp, och det kommer bara att tas emot väl av arbetskamrater och chefer att Du vill veta mer om företagets hjältar! Alla människor har ett visst behov – även om det sitter långt inne ibland – att tala väl om någon annan människa. Att tala om en hjälte gör det tillåtet att breda ut sig positivt om någon och det känns skönt! I Sovjetunionen har man tagit fasta på detta djupt mänskliga behov och utser därför varje år ett antal hjältar så att människorna vet vilka de skall hylla och så att alla hyllar samma hjältar. Ett sådant försök gjordes ju – fast på ett litet annorlunda sätt- i Sverige när många företag och organisationer satsade på att Pelle Pettersson skulle vinna America’s Cup. Hade han vunnit hade svenska folket och många svenska organisationer genom hans vinst haft en och samma person att hjälteförklara och det hade säkert svetsat ihop många människor och företag på ett förut oanat sätt – men det var bara det att han inte vann. Och marginalen för hjältar att göra bort sig är väldigt liten! Därför kommer Du i Din kartläggning av hjältarna på Din arbetsplats att finna att dessa oftast är gamla män – helst redan pensionerade eller döda. De har nämligen det tilldragande inslaget i sin hjälteutrustning att de knappast kan göra bort sig längre fram, vilket ständigt är ett hot för dem som dyrkar karriärister och unga uppfinnare, revolutionärer, popartister och andra nya hjältar. Vilken religion har människorna? Detta är ytterligare en känslig fråga, som man ofta tror inte passar in på en svensk arbetsplats, utan borde lämnas därhän och bara användas på vildar i bushen och sentimentala sydlänningar. Men låt oss inte bedragas av det yttre skenet. Livsfrågorna är lika väsentliga i en kalsongfabrik i södra Älvsborgs län som i Vatikanen i Rom. Det är bara det att i Vatikanen har man kommit så långt, att man vågar erkänna detta faktum – medan i kalsongfabriken livsfrågorna antagligen är förbjudna. Genom denna tabubeläggning har också människorna svårt att handskas med dem – ungefär på samma sätt som de gamla viktorianerna hade svårt att handskas med sex. Alla människor har någon slags livsåskådning, även om de flesta svenskar idag häftigt skulle förneka vid en rak förfrågan, att de tror på något. Som Du förstår är detta därför ett ytterst känsligt område som kräver mycket av den som skall utforska det. Om Du vill ta reda på religionen på Din arbetsplats skall du vara uppmärksam på hur mycket etiska frågor diskuteras, hur ofta kollegerna och cheferna debatterar vad som är rätt och fel ur moralisk synpunkt. Se vad som händer när någon kollegas mor eller far eller man eller barn dör! Låter man honom eller henne sitta ensam vid sin arbetsplats och undviker man att tala med den sörjande eller går man fram och gråter och kramar om den som förlorat en anhörig? Är det tillåtet att bära svarta sorgkläder på arbetsplatsen utan att bli förlöjligad eller är en sådan klädsel en alltför pinsam påminnelse för arbetskamraterna om deras egen förestående död? Vad händer när någon får barn? Blir arbetsplatsen genomsyrad av en ödmjuk glädje och den nyblivne föräldern kramad och lyckönskad? Eller tas bara de mastodontiska cigarrerna fram och den nyblivne fadern dras med ut på nattklubb med sina manliga kolleger för att fira av faderskapet med en brakkväll som ofta slutar i någon annan kvinnas än den nyblivna moderns säng? Det säkraste sättet att få reda på religionen på en arbetsplats är att uppmärksamma hur människor bär sig åt vid en förändring av livsskedena – vid födelse, död, bröllop, skilsmässa och liknande händelser. Det är i dessa skeden vi under alla förhållanden har svårt att undvara en livsåskådning eller religion. Var glad om Du har hamnat på en arbetsplats där moraliska frågor diskuteras öppet, där man gråter med de sörjande och gläds med lyckliga, där äkta känslor och inte jargong är utgångspunkten för samspel mellan människor! Vilka är heliga på denna arbetsplats? Som jag nämnde tidigare i kapitlet om karriäristerna, blir ofta sådana utbrunna stjärnskott ett slags heliga kor på arbetsplatsen. Man vallar dem in på allt grönare områden och ingen människa kan begripa varför just dessa, som på intet sätt är lönsamma – de går inte ens att äta – skall få njuta av sådana rikedomar på sin karriärs höst. Särskilt obegripligt ar detta om hösten redan infaller när korna är trettio år eller ännu yngre. Man kan sitta i timmar med människor från Indien och fråga för att förstå varför korna är heliga och ändå inte begripa det – detsamma gäller svenskt näringsliv. Det går kanske inte så lätt att begripa varför vissa blir heliga och andra inte – men man måste åtminstone anstränga sig och ta reda på vilka som är det – även om man inte orkar ta reda på varför de är det! Ofta är det så att chefer blir heligare ju högre upp hierarkien de befinner sig. Högste chefen blir då något slags buddha eller gud. Han kan inte äta ihop med de andra, inte arbeta i samma lokaler som de andra, inte åka i samma plan som de andra – kort sagt han är helig! Allt han gör är oantastligt, riktigt, upplyst och kan inte ifrågasättas. Hela hans person utstrålar denna helighet – det fattas bara att han tar på sig en fotsid mantel – ingen på företaget skulle antagligen reagera med annat än stum beundran och bekräfta riktigheten i att han har mantel! Inte underligt då att arbetslivet ser ut som det gör, och att vansinniga beslut fattas varje dag i en omfattning, som det ville till Watergate- skandalen för att ens antyda! Jag menar inte att man är predestinerad att fatta vansinniga beslut om man är helig – men risken är ju enorm att man gör fel, om man bara kan lita till sig själv och ingen säger emot ens förslag eller idéer – utan de anammas bara därför att de kommer från en helig! Vårt land är fullt av konsekvenser av de heligas beslut. Titta på bostadsmarknaden, trafiksituationen, skolan, universitetet, produkterna vi tillverkar, jordbruket – ja, inom alla områden finns det stora ärr efter de heligas framfart! Det är mindre samhällsfarligt att på arbetsplatsen ha heliga som inte har så mycket makt. Helighet i sig är ju inte skadlig, men helighet kombinerad med makt är livsfarlig och kommer säkert att bli anledningen till vår kulturs undergång. Småpåvarna, vår civilisations överstepräster, är ofta äldre ekonomichefer, yngre, vackra sekreterare, hängivna, kluriga uppfinnare eller begåvade, roliga konstruktörer. Hur upptäcker man då dessa heliga? Jo, det är de som inte behöver stämpla in och ut, de som kan ta tjänstledigt i fjorton dagar i slutskedet av ett projekt och åka till fjällen. Det är de som inte behöver komma i tid och som ständigt kan överskrida budgeten utan att repressalier vidtages. Det är de som är chefernas gullgossar och gullflickor – de gudabenådade, de inte riktigt vanligt dödliga. De kan bryta mot regler, som andra inte kan bryta emot, och ändå beundras och uppskattas. Ibland kan man bli väldigt avundsjuk, för att inte säga förbannad på dem. Att bli arg på dessa gunstlingar hjälper emellertid för det mesta föga – de är ofta charmerande människor, kreativa, individualister, som står över vardagens små förtretligheter och ovett rinner av dem som vatten på en gås. Dessutom blir man ofta impopulär hos cheferna om man klagar på deras framfart och man får ofta till svar: ”Ja, men hon är ju så duktig på det eller det” eller ”man kan inte vänta sig att hon dessutom skall komma ihåg att vi ingen budget hade för böcker och band” och så vidare. Jag måste tillstå för läsaren att jag själv har varit och kanske i viss utsträckning fortfarande är en sådan gullflicka, och jag kan frankt erkänna att det är underbart för dem som på detta sätt själva blir heliga – men jag inser också att jag genom denna status av helighet kommit undan alltför billigt i väldigt många situationer och att mina arbetskamrater har stått ut med mycket svårigheter och orättvisor för min skull, som jag säkert någon gång, någonstans kommer att få sona för. Om du har kommit till en arbetsplats, där ingen är helig, där alla kan kritiseras och alla förslag bearbetas av många människor, och där till och med högste chefen kan ta upp sina misstag med sina medarbetare, kan flyga i samma plan som charterturister till Mallorca och kan äta i den vanliga matsalen, och där inte ens den mest begåvade konstruktör har särskilda, outtalade förmåner i sitt arbete – stanna och försök se till att Du själv undgår att bli helig! Detta är en överföring av antropologernas frågor till en svensk arbetsplats. Du som är nyanställd och börjar detta spännande äventyr att kartlägga arbetsplatsen till Dig vill jag säga: Var kritisk, väg vad Du får fram mot vad Du är beredd att ställa upp på och ta sedan konsekvenserna av detta. Säg hellre upp dig från ett jobb, som innebär att Du måste vända ut och in på Dina grundläggande mänskliga värderingar än att stanna kvar och gröp ur Dig själv: få magsår och cancer av outtalade protester mot dåliga chefer, ohederliga chefer och kolleger, känslolös jargongmiljö, och fantastiska orättvisor på grund av kön, utbildning, släktskap eller ålder! Mottot för Dig måste vara: hellre brödlös än rådlös! Det är bättre att svälta ihjäl med självkänslan i behåll än att dö fet med hjärnan förstörd av alkohol, hjärtat förstört med av stress och lungorna förstörda av rök – droger som har varit nödvändiga för att fly bort från en alltför omänsklig arbetssituation. Jag menar att vi får de chefer vi förtjänar, om vi stannar kvar på ett jobb och gör omoraliska, ohederliga, orättvisa saker – hellre än säger upp oss. Vi får också det omänskliga samhälle som sådana politiska och företagsekonomiska beslut leder till. Ju fler som vägrar att ställa upp på allting – ju fortare kommer omvandlingen av svenskt arbetsliv att ske! Utan medarbetare kan den omoraliska handlingen, den ekonomiska brottsligheten och det politiska vansinnet inte få så stor genomslagskraft! Det är vi, som ställer upp och verkställer de omoraliska besluten, som är lika mycket värda att klandras som de som fattar besluten. Utan oss faller vansinnet platt till marken! 8 Hellre brödlös än rådlös Fler gånger tidigare i den här boken har jag talat om att ”ställa upp” och ”inte ställa upp” på olika saker. För mig är det en av de viktigaste grundpelarna i förhållandet anställd – arbetsgivare eller i förhållandet chef – medarbetare. Man skulle tycka att i ett land som Sverige – med lagar på arbetsrättens område som skyddar den enskilde anställdes integritet och rättigheter – skulle det finnas en kader av medarbetare som säger rätt ut vad de menar, som inte ställer upp på alla möjliga orimligheter som högre chefer hittar på, som sätter moraliska ställningstaganden över snöd vinning för stunden och som är medvetna människor! Min erfarenhet från arbetslivet är att ju fler lagar vi får som skyddar anställningen, ger medinflytande, tillåter fackliga möten på betald arbetstid etc, desto mer återhållsamma har de anställda blivit med att säga rent ut vad de känner. Desto trögare går det att få fram den enskilde medarbetarens uppfattning och känsla. Hur kan detta komma sig? Hur skall en ung människa som kommer ny till arbetsplatsen undvika att i längden bli lika stum som sina redan yrkesverksamma kolleger? Grunden för ett anställningsförhållande från den anställdes sida måste alltid vara vad han eller hon som människa vill vara med om. Vill jag ställa upp på att sälja ferieresor till svenska tioåringar, som ensamma utan föräldrar får bo i en engelsk familj ihop med italienska, tyska och danska tioåringar? Vill jag ställa upp på att undanhålla mina kolleger information om att chefen och jag håller på att utreda hur företaget kan säljas till ett amerikanskt företag? Vill jag stå i receptionen på hotell X, vars kunder till 95 % består av prostituerade och deras klienter? Vill jag jobba på ett daghem, som jag inser är rent destruktivt för de barn och den personal som finns där? Vill jag ställa upp som PR- man för ett projekt som går ut på att sälja modersmjölksersättning i Turkiet och därmed kanske bidra till massvis av barns svåra magsjukdomar och död? Som ny på en arbetsplats är det viktigt att ställa sig sådana frågor så tidigt som möjligt. För att utreda hur saken ligger till, är det nödvändigt att fråga sina kolleger och andra människor på arbetsplatsen. När en antropolog kommer till ett främmande land har han eller hon med sig en lista över frågor, som det gäller att få svar på för att kartlägga den främmande kulturens levnadssätt och vanor. Att komma till ett nytt jobb är, som jag nämnde tidigare i kapitel 4, som att komma till ett nytt land – en ny kultur. Ett gott sätt att arbeta som nyanställd är att använda antropologens arbetssätt och inte missionärens! En antropolog frågar sig fram, antecknar och lägger ihop olika fakta till mönster, frågar igen för att vara riktigt säker, frågar flera för att testa sina hypoteser eller föreställningar och drar till sist vissa slutsatser. På grundval av dessa slutsatser bestämmer han eller hon sig sedan för om det landet är värt att stanna i eller inte! Missionären å andra sidan kommer med ett budskap, lyssnar inte alltid på andra, är övertygad om att han eller hon har den enda rätta tron och kör därmed ofta över de människor som skulle frälsas. Jag är medveten om att de flesta missionärer med tiden lär sig ett annat sätt att föra ut sitt budskap på – men låt oss för ett ögonblick betrakta de båda olika förhållningssätten och undersöka varför antropologens är så mycket mänskligare och effektivare och varför till sist de flesta goda missionärer anammar detta sätt för att nå sina mål! En antropolog har kanske frågor som dessa med sig, när han eller hon reser ut: Vem bestämmer i den här kulturen? Vem äger de materiella resurserna? Hur bestraffas syndare? Vem ärver materiella resurser? Vad tror människorna i den här kulturen om livet? Vilka är de rädda för? Vilka är hjältarna? Vilken religion har människorna? Vad finns det för heliga? Naturligtvis är detta bara en del av de frågor som utgör antropologens arbetsredskap, men låt oss överföra dem till en ny arbetsplats för en medarbetare. Tänk Dig att Du kommer nyanställd till AB XYZ eller Naturvårdsverket och frågar på liknande sätt: Vem bestämmer i den här kulturen? Det kan ofta vara helt förbryllande för en nyanställd, som tror att det schema över hur organisationen fungerar han eller hon fått i samband med anställningen, gäller även i verkligheten, att få klart för sig, att den som bestämmer i själva verket är chefens sekreterare eller planeringsmannen och inte chefen eller samtliga anställda i samråd med chefen! Det gäller att inte lita för mycket på vad som står på papperet utan att i sanning ha ögon och öron öppna för hur det verkligen fungerar! Det är meningslöst och tidsödande att bita sig fast vid hur det borde vara. Det enda givande är att våga se hur det verkligen är! Vem äger de materiella resurserna? På arbetsplatsen är det den som sitter på pengarna som ”äger” de materiella resurserna. Det är lätt att glömma, att till och med den mest hängivne och demokratiskt besjälade chef är hänvisad till den som sitter på pengarna. Som nyanställd är det därför en av de viktigaste uppgifterna i början att ta reda på hur det förhåller sig med pengarna. Det kommer säkert att finnas många anledningar att förvåna sig. Även om Du basar över femtio man, som kostar företaget fem miljoner kronor om året i löner, så är Du kanske inte betrodd att köpa en skiftnyckel till avdelningen utan en högre chefs medgivande och signatur! Reglerna för vem som bestämmer om pengarna och hur de skall fördelas är ofta lika absurda i ett modernt svenskt företag som någonsin fruktbarhetsriterna i en infödingskultur. Hos oss heter medicinmännen ofta ”ekonomichefer”. I övrigt är det som jag ser ofta väldigt liten skillnad. Om igen, bry Dig inte om vad som står på papperet – vem som enligt organisationsplanerna har trekantstämpel och budgetansvar – se vem det i verkligheten är som bestämmer om pengarna! Hur bestraffas syndare? Detta är ytterligare en väldigt viktig fråga för Dig som nyanställd att få svar på – och här är det inte lika lätt att nå fram till svaret som i de tidigare frågorna. Ibland är det fråga om öppen bestraffning i form av varningar, avsked och dylikt men i dagens Sverige börjar dessa raka sätt att ge bestraffningar att bli alltmer sällsynta. Istället kan det bli fråga om omplaceringar – en gruppchef flyttas från sina medarbetare till rutinuppgifter, som han eller hon får sköta ensam – eller försynta antydningar i lönekuvertet. Det kan också vara fråga om att inte längre få ingå i ledningsgruppens sammanträden, att inte få vara med på chefens årliga kräftskiva eller att inte längre varje år få åka på tekniska mässan i Dusseldorf. En del av dessa bestraffningar kan vara så subtila att många gånger inte ens den anställde själv är medveten om att bestraffning äger rum. Här är Du verkligen som nyanställd ute på svag is och Du får använda hela Din uppfattningsförmåga för att få en riktig kartläggning av hur bestraffningssystemet ser ut. Det är väldigt sällan Du kommer att träffa på i svenska företag och organisationer att tillrättavisning och bestraffning sker genom att chefen och de andra inblandade öppet talar om vad som var dåligt eller otillåtet, och att den som har gjort fel får förklara sig och lära sig hur han eller hon i så fall kan bättra sig. Skulle Du träffa på en sådan organisation eller ett sådant företag – stanna då där och lär Dig hur det gjordes och tag sedan med Dig denna lärdom överallt, vart Du går i livet! En chef som öppet ger kritik är den bästa följeslagare Du kan ha och den största tillgång för Dig som nyanställd. Kom ihåg att den nästan svåraste gåvan att ge är öppen kritik – såväl positiv som negativ. Den är därför lika sällsynt som storkägg eller högsta vinsten på penninglotteriet! Vem ärver materiella resurser? Du får stanna ett tag på en arbetsplats för att få detta klart för Dig. Arv kommer ju bara till stånd när någon dör, avgår eller blir tjänstledig. Men då gäller det att hålla ögonen öppna! Vem blir ställföreträdande chef? Vem får tillgång till nyckeln till verkstaden? Vem får tillfälligt låna tjänstebilen? Vem får de största löneförhöjningarna? Vem blir instruktör? Vem skriver på chefens papper? Vem får hand om pengarna? I dagens Sverige är det bara sällan uppenbart att sonen eller dottern ärver de materiella resurserna – och då är det ju lönlöst som anställd att tro att man har någon möjlighet själv att få ärva. Överhuvudtaget kan man säga att för Dig som medarbetare, är det ett fantastiskt tillfälle till växt och lärande att Din chef blir tvungen att vara borta från jobbet ett tag. Därför tycker jag att man skall hälsa lagstiftningen om tjänstledighet för studier, barnsbörd, tillsyn av sjuka barn – ja, varje tillfälle för alla att vara borta då och då – särskilt chefer – med stor tillfredsställelse – och inte med sorg och förskräckelse som skett på många håll i det här landet. Du måste ju själv någon gång få pröva om vingarna bär och Du måste få ett tillfälle att se vem eller vilka som ärver! Vad tror människorna i den här kulturen att livet går ut på? Detta är om igen en grundläggande fråga – och kanske inte lättare att få besvarad än den förra. Det finns många sätt att utröna svaret på denna fråga, men ett par säkra sätt är att se vad som får människor att bli upprörda, glada och ledsna. Blir chefen mer upprörd om banan stannar än om en medarbetare skär av sig ena tummen? Blir arbetsgruppen gladare av att vinsten har gått upp med tio procent än av att deras förslag till förbättring av produktionen gick igenom på tio dagar? Blir gruppen ledsnare över att en order från Öststaterna gått förlorad än över att en arbetskamrat blev permitterad? Kort sagt är det människan eller materian som sitter främst i detta företag, denna arbetsgrupp eller projektgrupp? Finns det en helhetssyn på livet i detta företag eller är alla andra mål än de rent ekonomiska bannlysta för såväl ledning som anställda? Ser man bara människor som kropp i detta sjukhus eller finns det också plats för en själ? Vilka är de rädda för på denna arbetsplats? Det låter kanske löjligt att denna antropologiska fråga skulle kunna ställas på en arbetsplats i Sverige idag – men inte desto mindre är den mycket befogad. Som nyanställd är det nödvändigt att så snabbt som möjligt ta reda på vilka cheferna och arbetskamraterna är rädda för – annars är det så mycket som blir outrett att hela bilden av arbetsplatsen blir höljd i dimma. I den dimman kan Du bara trevande ta Dig fram och ibland kan Du gå rätt på en betongpåle. Åter är det så att man inte bara kan fråga rätt ut: Vilka är Ni rädda för här? Och sedan vänta på ett ärligt svar. Näst efter att ge och ta öppen kritik till den det gäller är det antagligen det svåraste som finns för vuxna, att tala om att de är rädda för någon eller något. Det ingår inte i vuxenrollen att vara rädd, fastän det bevisligen är så att vi vuxna är rädda för en väldig massa saker – även de mest triviala. Det är svårt att säga, att man är rädd för att bli arbetslös, att bli utskälld, att inte nå upp till andras förväntningar, att bli petad från sitt jobb, att göra sin fru besviken, att inte kunna se sin son i ögonen, att bli flintskallig eller hängbröstad – kort sagt, hela det vuxna livet är fullt med rädslor. I jobbet är man ofta skräckslagen inför någon enstaka chef, ju högre upp desto mer skräckinjagande – eller inför en annan avdelning med oförskämt mycket makt (ofta ekonomi- eller planeringsavdelningen) eller för någon direktörssekreterare (ofta kallad ”Draken”) eller någon vaktmästare, växeltelefonist eller någon ansvarig för semesterhemsplatser eller dylikt. Många chefer är ju dessutom livrädda för alla fackliga företrädare – minst lika rädda som prinsessan var för trollet i Sagan – och denna rädsla motsvaras ofta av den blyghet och inställsamhet man finner hos många fackliga representanter. Ett bra sätt att ta reda på hur rädda människor är för något eller några är att lyssna på dem när de berättar hur de ”verkligen sa ifrån till Pettersson på ekonomiavdelningen” eller ”hur de verkligen tänker säga till Werthén vid nästa planeringssammanträde”. Alla sådana yttrand Eva Sternberg Söndagen den 22 januari 2012 - 20:08:21

	Onsdagen den 18 januari 2012 Att jobba eller göra karriär 7 Att jobba eller göra karriär Många ungdomar på väg att ge sig ut i arbetslivet ställer sig frågan: Hur skall jag kunna göra karriär? Detta gäller naturligtvis främst dem som har gått ut tekniskt eller ekonomiskt gymnasium eller högskola. Humanister har inte på länge ställt sig den frågan. Den tiden är länge sedan förbi då humanister kunde göra karriär i Sverige. För tekniker och ekonomer har dock förhållandena delvis varit annorlunda och de har till och med givits ut böcker till vägledning för unga människor hur man gör karriär i näringslivet. I den helt materiellt inriktade kultur vi har i Sverige, är detta kanske inte konstigt. Dessbättre har ju utvecklingen av Sveriges ekonomi gjort att det för det stora flertalet tekniker och ekonomer också står klart, att det för dem mindre är frågan om att göra karriär, än att nöja sig med i stort sett vilket jobb som helst – om de får något jobb överhuvudtaget. I dagens Sverige är det bara ABBA och en och annan filmregissör som gör karriär! Men låt oss titta lite mer på begreppet karriär och vad det står för. Det är fråga om att klättra snabbt uppåt i organisationsstegen. Ordet karriär kommer också från det militära området, där det brukades långt innan det kom till användning i arbetslivet. Naturligtvis var det också nästan bara män som gjorde karriär eller ens idag kan tänkas göra det i näringslivet och organisationerna – se förra kapitlet! Det är alltså fråga om att klättra. För det mesta innebär detta att klättra över andra som inte är lika lämpade för att göra karriär. Utrustningen man behöver för att klättra på detta sätt är: vassa armbågar, slughet, förmåga att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt (befinna sig på direktionstoaletten precis när en ny projektledare skall utses), förmåga att arbeta så det syns, att sätta jobbet före familjen, att inte hänga upp sig på livets stora problem utan ta allt med en klackspark, kunna roa sig och andra och kanske framförallt ha inställningen att ändamålet helgar medlen. Målet är ju nämligen att göra karriär – om man trampar på ett eller annat lik, så är det bara något som ingår i spelets regler – ingen kamp kan vinnas utan att några stryker med! Under tiden man gör karriär är man också allas gullgosse. Ett slags näringslivets eller politikens Ingemar Stenmark. Det är förutsättningen för att det skall gå. Det gäller att andra är välvilligt inställda och att det sägs positiva saker om en – annars skulle de negativa sidorna i karriärskapelsen komma fram och lägga sordin på stämningen. En företagsledare sa till mig för inte så länge sedan att hans företag hade varit alldeles för fullt med sådana som gjorde karriär och alltför fattigt på sådana som hade jobbat! Därför står han nu på ruinens brant och företaget har försatts i konkurs. Detta tycker jag är precis huvudet på spiken! Det spred sig under de goda åren efter andra världskriget och ända till sjuttiotalets konjunkturtoppar en uppfattning, både bland dem son var i näringslivet och sådana som skulle dit, att näringslivet var till för att tillfredsställa några karriärsugna mäns behov av at hävda sig. Dessa män var inte stora nog att bygga upp sina egna företag – ha egna idéer om produkter som skulle kunna säljas eller köpas eller produceras. De var bara intresserade av att sko sig på redan existerande företags bekostnad och få ut så mycket som möjligt. Våra stora företag i Sverige är full av dessa människor. De kostar dessa företag varje dagmiljontals kronor. Jag vill inte förneka att det finns karriärister inom andra områden än näringslivet – men fråga är om de kan göra lika mycket skada någon annan stans. Det tragiska med dessa karriärister är också att de med en ödesbestämd säkerhet slår huvudet i taket. En del gör det redan vid trettio års ålder, andra gör det kanske inte förrän nära pensionsåldern. Men eftersom dessa män utgör något slags heliga kor i företaget gör man allt man kan för att dölja att det är frågan om en karriärist som har slagit huvudet i taket. De får byta jobb, de utses till projektledare för långt framtida speciella projekt eller de får – och detta är det mest populära – samordningsuppgifter! Jag blir alltid lite skakis, när jag i ett företag träffar någon som är samordnare, utredare av ett specielltprojekt eller dylikt. Inte sällan döljer sig bakom denna fasad en karriärist som till slut har slagit huvudet i taket. Det värsta är att ibland inte ens han själv är medveten om sin situation utan att självbedrägeriet är fullständigt. Han tror verkligen att han skall utreda bussförsäljningen i USA om tjugo år eller Statsföretagets hela verksamhet! Med risk för att bli bedömd som mansförföljare vill jag omigen fästa läsarens uppmärksamhet på att karriärister och blivande karriärister oftast är män. Jag träffar ofta ungdomar i gymnasieskolan på studiedagar, och jag brukar tala med dem om att det tydligen är så, att alla unga män som studerar teknik eller ekonomi tänker sig en framtid som chef för Volvo eller SKF. Det verkar finnas en liten Gyllenhammar eller Johansson i alla män. Det svåra för dessa unga män är att inse att det är väldigt få män – Gud bevare oss om flickorna, andra hälften av mänskligheten, skulle vara med i konkurrensen – som kommer att bli chefer för Volvo och SKF! För en del unga män kommer det att ta flera år att inse att livet på arbetsmarknaden är ett helt annat än de hade tänkt sig. För en del går besvikelsen att inte bli chefer för stora företag aldrig över. En man i medelåldern berättade för mig på en kurs i ledarskap, att han ofta drömmer på nätterna att han slår Gyllenhammar på käften, och att han vinner våldsamma bataljer mot Anders Wall. Ungdomarna i gymnasieskolan brukar le igenkännande, när jag nämner detta om att drömma om toppositioner i näringslivet – särskilt ler pojkarna. Det är ju inget fel i att drömma – bara man inte förväxlar dröm och verklighet! Flickorna brukar inte alls på samma sätt se sig som drottning Silvia eller Karin Söder. Det finns ju heller nästan inga kvinnor i högre positioner i näringslivet att ha som förebilder. Och det är säkert i dagens läge bara en fördel. Kanske kommer flickorna att få det bättre på arbetsmarknaden när rekryterarna får upp ögonen för att det är bättre för verksamheten att anställa en människa med båda fötterna på jorden och med en vilja att göra en insats snarare än att göra karriär! Till unga män vill jag säga att viljan att göra karriär är en anakronism – det vill säga den tiden är förbi då det ens var möjligt att göra det. Det har aldrig varit ur moralisk synpunkt rekommendabelt och de flesta som har gjort karriär har någonstans, någon gång i sitt liv fått betala för det! Idag gäller det istället att fråga sig hur man kan göra en insats i livet, hur ens resurser skall kunna användas för allas bästa, hur man kan göra en hederlig insats utan sidoblickar på karriär och annat utanverk. Den enda karriär jag vill rekommendera unga människor är karriären som människa. Hur kan jag bli bättre? Hur kan jag förstå mig själv och andra mera? Hur kan jag förlåta andra för att de gör mig illa och hur kan jag själv få förlåtelse? Hur kan min energi användas på rätt sätt? Hur kan jag bli mer ödmjuk, tacksam och se helheten i livet? Hur kan jag undgå att förstöra min kropp och min själ? Hur kan jag bli en god förälder och ta hand om och vara ett föredöme för såväl mina egna som andras barn? Hur kan jag bevara jorden för kommande generationer? Hur kan jag dela med mig av mina erfarenheter och ta del av andras? Vad skall jag läsa för att nå längre som människa? Vad skall jag skriva för att dela med mig? Det finns tusentals liknande frågor och uppgifter. Du som är ung idag – sluta att ens tänka på karriär i det ordets gamla bemärkelse! Den enda karriär som är värd att göras är den som människa. Hellre är jag legitimerad människa och medmänniska än ledamot av advokatsamfundet, legitimerad tandläkare, professor emeritus, hedersdoktor eller generaldirektör, verkställande direktör eller styrelseordförande. Som nyanställd är det bra att komma ihåg att inte tala för mycket om vilka planer man har för sitt framtida yrkesliv. Det är inget fel i att ha planer, men man behöver ju inte prata om dem, för sådana som inte frågar! Många unga människor kanske inte förstår hur sårande det är för sådana som redan är yrkesverksamma att höra att andra har en helt annan syn på yrkets karriärmöjligheter. Det är mycket bättre att tala om sin osäkerhet som ny på en arbetsplats än att försöka dölja den bakom en tuff fasad av lönesnack och karriärplaner. De som redan finns på jobbet kanske inte förstår hur osäker en nykomling känner sig och därför är det bra att tala om det. Har man väl en gång sagt hur osäker man är så går allting lättare. Då har man ju ingen roll att leva upp till! Då kan man vara sann och våga vara sig själv och lära sig mera och snabbare komma in i jobbet än om man döljer osäkerheten bakom en mask. Detta att tala om hur osäker man är gäller också alla dem, som är examinerade eller på något annat sätt har ett papper på att de är någonting. Bara för att man har papper på att man är läkare är det inte säkert att man klarar av att möta sina patienter utan att fråga andra: läkare, sköterskor och biträden. Bara för att man är civilekonom behöver man inte ställa upp på alla frågor om ekonomi och låtsas som om man kunde allt! Riktigt bra i sina yrken blir antagligen bara sådana människor, som aldrig känner sig färdiga utan alltid är lite osäkra och vågar fråga – även de som har lägre lön och lägre tjänsteställning. Karriärister frågar sällan – varken över eller underordnade – och det är också därför de ofta slår huvudet i taket! Alltså, unga människa som söker Dig ut på arbetsmarknaden: fråga Dig inte vad arbetsmarknaden kan göra för Dig – utan vad Du kan göra för insats i detta livet överhuvudtaget. Inget jobb är för litet, dåligt eller onödigt, som måste göras för att människor skall få mat och husrum, läkarvård, skola och andlig näring! Rikta in Dig på att tjäna andra och därmed Dig själv utan sidoblickar på hur Du kan göra karriär i det ordets gamla bemärkelse. Karriärens tid är förbi – förnuftets, måttlighetens och ödmjukhetens tid är inne! Eva Sternberg Onsdagen den 18 januari 2012 - 20:20:28

	Onsdagen den 18 januari 2012 Den vänsterhänte tennisspelaren 6 Den vänsterhänte tennisspelaren Arbetslivet utanför hemmet i Sverige idag är uppbyggt av män för män. De enda roller som av tradition finns tilldelade kvinnor är hjälpande (sekreterare), vårdande (sjuksköterskor) eller estetiska (modeller o.s.v.). I övrigt finns det egentligen inga etablerade roller för kvinnor. Inom skola och undervisning har kvinnan dock under de senaste femtio åren kunnat slå sig fram till åtminstone underordnade befattningar utan att hon för den skull ständigt får svara på frågor om hur det är att vara kvinnlig läkare, varför hon valde detta yrke etc. Om kvinnor blir rektorer – vilket händer väldigt sällan i dagens Sverige – så får de naturligtvis genast ställa upp och förklara hur det känns att vara kvinnlig rektor, intervjuas i tidningar och hållas fram av skolöverstyrelsen som exempel på hur jämlikt i könsfrågor undervisningsområdet är. Det är viktigt att komma ihåg det som hävdades i ingressen till detta kapitel: att arbetslivet utanför hemmet är uppbyggt av män för män. De undantag som finns bekräftar bara denna regel. Att jag vill framhålla och trycka på detta faktum så starkt beror på att myten i Sverige idag är att arbetslivet är jämlikt och att det inte spelar någon roll vilket kön man har! När jag träffar yngre kvinnor som just skall söka sig ut på arbetsmarknaden, förvånar det mig lika mycket varje gång hur fullständigt de har gått på den här myten. Att männen går på den och därmed kan döva sina samveten, det tycker jag är mera förståeligt. Men att flickorna och de unga kvinnorna gör det begriper jag inte! Det enda som krävs för att avliva myten är att titta sig omkring. Hur många kvinnliga biskopar, generaldirektörer, generaler, direktörer, fackföreningsordförande etc har vi? Som det ser ut i toppen av en organisation, så ser det också ut i botten, när det gäller värderingar av vad som är gångbara yrken för kvinnor. I ett företag som helt leds av män i de översta hierarkiska nivåerna, är det nästintill omöjligt att ändra på föreställningarna hos dem som befinner sig längre ner på organisationsstegen om kvinnors rätta plats. Om de höga cheferna är män, så skall också de lägre cheferna vara det. Så enkel är regeln. Alla andra försäkringar i personalpolitiken, tidningsintervjuer, tv-program etc hjälper bara till att lägga en dimridå över fakta. En man som uttalar sig om sin syn på jämlikheten i arbetslivet och därvid säger sig förespråka fullständig utjämning mellan könen borde i samma andetag tillfrågas hur han själv lever upp till detta. Har han en kvinnlig chef? Var han pappaledig? Stannar han hemma när barnen är sjuka? Vilket tvättmedel använder han? Vad har hans barn för skonummer? När var han i barnens skola senast? Och så vidare. Det är för enkelt att sitta i TV och tala vitt och brett om jämlikhet och sedan flyga hem till sin förortsvilla och hemmafru och ringa till sin sekreterare och be henne skriva ut referat av vad han sa i TV och skicka till alla anställda i företaget! Under de senaste decennierna har kvinnorna kämpat hårt för att ge sig ut i männens värld och arbeta på männens villkor i de arbeten som männen velat avstå till kvinnorna, det vill säga lågavlönade, enformiga, stressiga och smutsiga jobb. Kvinnorna har verkligen med strålande energi gått in för att erövra arbetsmarknaden trots alla hinder och svårigheter som männen ständigt lagt i deras väg – utom möjligen i tider av extrem högkonjunktur. Jag brukar likna kvinnan på arbetsmarknaden vid den vänsterhänte tennisspelaren. Hon har en medfödd olikhet och hon kommer att ha svårt med den. Man kommer att säga till henne: Jaså, Du spelar med vänster! Hon kommer att få förklara sin vänsterhänthet och urskulda den eller hävda den. Det är först när hon är en verkligt skicklig spelare som det är en fördel att vara vänsterhänt. Mycket få kvinnor kommer så långt på arbetsmarknaden att det blir en fördel för dem att vara ”vänsterhänta”, det vill säga vara kvinnor. Det är därför att fly från verkligheten att inte se sanningen i vitögat och arbeta där vi står – mitt i ett arbetsliv skapat av män för män. Om vi vill ändra på arbetslivet måste vi arbeta med verkligheten, sanningen – inte myten. För kvinnor i arbetslivet idag är det som att ha på sig manskläder istället för kvinnokläder. Kläderna är för stora, vassa och klumpiga. Hittills har det dock varit så att antingen har kvinnorna varit tvungna att ta på sig dessa manskläder eller annars har de inte kunnat arbeta utanför hemmet alls. Själv har jag i många år gått omkring i frack. Jag har anammat de mest vansinnigt utstuderade manliga kläderna i arbetslivet. Jag har haft äktare läderportföljer, effektivare röst, större prestigemedvetenhet och snabbare tillmötesgående ifråga om resor utanför arbetstid, övertid och extra engagemang än till och med de flesta män. Jag har inte sparat mig på något sätt utan ställt upp till tusen. När en professor på handelshögskolan såg på mig att jag väntade barn i andra årskursen sa han till mig att ”det ju var synd att fru Sternberg skall sluta nu mitt i sina studier”. Jag svarade honom, att det, såvitt jag visste, sällan tog mer än tjugo timmar att föda barn och att jag nog skulle hinna med det på ett veckoslut. Vilket jag också gjorde. Kort sagt, jag har ställt upp på allting som männen föreskrivit i arbetslivet och gjort det mer än de flesta män. Det tog mig många år att inse vilken nit jag hade gått på! Hur jag hade offrat både min själ och mina barn på att ställa upp på männens villkor. Detta ångrar jag nu, samtidigt som jag vet att det som är gjort inte kan göras ogjort. Det gäller istället att skapa medvetenhet hos yngre män och kvinnor om sakernas tillstånd så att bägge könen tillsammans kan göra om arbetslivet så att det passar för män, kvinnor och barn. Liknelsen med den vänsterhänte tennisspelaren håller ju inte eftersom mer än femtio procent av mänskligheten är kvinnor och inte mer än cirka tjugo procent är vänsterhänta. Eftersom arbetslivet i så hög grad präglas av män och eftersom männen i så hög grad präglas av sin militära utbildning och träning kan man förstå varför arbetsplatser ofta ser ut som slagfält. Höga chefer för olika divisioner ligger i ständig fejd med varandra. Manskapet måste ställa upp på den ena stridsplanen galnare än den andra. Det är sällan som en hel armé slåss för samma mål. Vanligare är att trupperna ligger i inbördes fejder och att minst halva arbetstiden går åt att bekämpa andra trupper inom den egna armén. Det finns oerhört få befälhavare inom svenskt näringsliv idag som klarar att föra sina trupper mot samma mål och inte slåss inbördes. Kvinnornas roller i dessa fälttåg är ofta desamma som en gång tillföll Lotta Svärd, Mor Courage eller Florence Nightingale. Det är dags för oss kvinnor att sluta att ställa upp på detta sätt. Utan Lotta Svärd och Florence Nightingale skulle männens krig ha fått ett mycket brådare slut och det vansinniga i deras upptåg ha uppdagats tidigare för alla människor. Rollen för oss kvinnor måste i fortsättningen bli en helt annan. Vi måste föra in våra kvinnliga erfarenheter på arbetsplatsen. Vi måste berätta hur vi upplever världen med bilder från vårt liv som kvinnor. En gång när jag sa på ett sammanträde ”att det här projektet känns som ett missfall i sjätte månaden” begrep jag plötsligt att här fanns en hel värld som inte var erövrad ännu. Mina erfarenheter som kvinna överförd till dagens arbetsliv. Alla andra på sammanträdet förstod också direkt vad jag menade: en stark känsla av förlust, något som jag hade hoppats på och ställt in mig på, som hade gått förlorat utan att jag själv kunde hjälpa det eller göra något åt det – ett missfall. Ett oändligt arbete återstår för att förmänskliga arbetslivet och avmilitarisera det. Kvinnorna har här en stor uppgift. De unga männen likaså. De gamla männen hyser jag föga hopp om. De är redan så skadade av sin arbetsmiljö och det som tidigare varit deras livsluft: hierarkisk struktur, befälsordning, order, kontroll, rapport, verkställighet, fältplan, marknadsplan, traktering, respresentation och så vidare, att det inte går att ändra på. Vi måste istället låta livsluften bli: fostervatten, navelsträng, gemenskap, kärlek, värme, tröst, glädje. Ja, den dag arbetsplatsen känns som en livmoder till vilken man med glädje kommer och lugnt och tryggt stannar i, den dagen har vi segrat och därmed har livet segrat! Ett vanligt resonemang när det gäller kvinnor och arbetsliv är att ett jobb skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Kvinnor skulle därför inte få kompensation för dagens orättvisor genom kvotering eller andra liknande arrangemang. Det låter så bestickande detta, att jobbet skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Till och med de flesta kvinnor ställer upp på detta, och tycker att vi kvinnor inte skall ha någon särskild behandling för att vi snabbare skall nå en riktig balans i arbetslivet. Det är bara det att de flesta glömmer, att i den meritvärdering som gäller på arbetsmarknaden i Sverige idag är det så att män ofta väljs för att de är just män – att den största merit man kan ha på arbetsmarknaden idag är att vara man! Det är ju helt klart att de flesta företag och organisationer väljer anställda just efter hur de ser ut under bältet. Det är en merit i sig själv att ha en penis, trots att företaget eller organisationen inte är i porrbranschen eller någon annan bransch där könstillhörigheten är ett måste i jobbet! När mannen i framtiden stannar hemma och tar hand om sina barn kommer möjligheten för kvinnorna att också få ett givande jobb och att påverka beslut att bli mycket större. Den största och skönaste arbetskraft vi har är kvinnor som examinerats i livets skola och har vuxna barn och en stor aptit på arbetsliv utanför hemmet! Vissa kvinnor klarar redan nu att kontrollen och anställs i företag och organisationer, till och med på högt uppsatta poster – men det är alltid något märkligt med det! Det är inte naturligt! Kvinnor måste alltid rättfärdiga sig på alla möjliga sätt som män aldrig behöver. Vi frågar aldrig ett manligt hovrättsråd hur det känns att vara man i det här jobbet. Vilka synpunkter har man som man på att vara hovrättsråd? En sådan fråga skulle ingen komma på tanken att ställa. Det är ju självklart att han har de riktiga, manliga synpunkterna! Trots att det inte i det jobbet finns ett enda inslag av krav på könstillhörighet. Därför anser jag, att om vi skall nå en balans mellan könen på arbetsmarknaden inom rimlig tid så borde vi i minst två decennier framöver anställa kvinnor som chefer bara därför att de är kvinnor. Det skall i sig självt vara meriterande att vara kvinna – precis som det är nu att vara man – så att vi om kanske femtio år har möjlighet att välja människor som är lämpliga för jobbet oavsett om de är män eller kvinnor. Tyvärr tror jag att vi måste gå igenom en sådan helt omvänd situation först för att nå balans. Hur skall detta gå att kombinera med att vara hemma med barnen när de är små? Mitt svar på denna fråga är att allting inte behöver göras medan man är tjugo till trettio år. Att ta hand om barn har både för män och kvinnor sin tid – att vara chef och vara med i beslutsfattande har sin tid. Men det ena utesluter inte det andra – varken för kvinnor eller män! Som det är nu förlorar nästan sådana områden, där kvinnor släpps fram på arbetsmarknaden, status. Vi ser det på skolans område – ju fler kvinnliga lärare det har blivit ju lägre har skolans status fallit. Om nu fler kvinnor kommer att släppas in i kyrkan så kommer den också att förlora en del av sin status enligt detta mönster. Eller kanske är det så, att eftersom kyrkan redan har förlorat mycket av sin status är det dags att släppa in kvinnliga präster? Säkert är, att med dagens attityder Svenska akademien skulle vara en lätt löjlig församling om kvinnor vore i majoritet i den. Eller tänk er riksdagen befolkad med företrädesvis kvinnor! Eller svenska arbetsgivareföreningen med övervägande kvinnliga förhandlare eller fackföreningarna med mest kvinnliga ordförande. Det faller i vårt land lätt ett löjes skimmer över alla grupper eller organisationer, som företrädes av kvinnor. I Sovjetunionen har läkaryrkets status sjunkit anmärkningsvärt nu när mer än 80% av läkarna är kvinnor! Därför är det fåfängt att tänka sig att poster som uppfattas som betydelsefulla i vårt samhälle skulle övergå till kvinnor utan vidare. Det är helt enkelt otänkbart! Männen kommer att bita sig fast vid sina positioner som råttan vid ostkanten och deras sista stora vapen är att förlöjliga ”kärringförsamlingar” och därmed göra dessa grupper mindre inflytelserika. Enda hoppet står till lagstiftning om lika ansvar för barn, kvotering till jobb och utbildning och företräde för kvinnor på alla chefsposter och i alla politiska församlingar de närmaste decennierna framöver. Om inte detta sker kommer fortfarande om tre generationer penisen att vara utslagsgivande – åtminstone till de jobb som inte enbart är tråkiga, lågt betalda, stressiga och enformiga. Till kvinnor som tänker ge sig ut på arbetsmarknaden vill jag ge det rådet att de skall vara trogna sig själva, stolta över att de är kvinnor, ständigt ösa ur sin kvinnliga erfarenhet, använda kvinnobilder i sitt språk, bejaka hela sitt jag och vara medvetna om hur de förtrycks på den arbetsmarknad som är skapad av männen. Framförallt bör de komma ihåg att de inte behöver ställa upp på allt – och att de kan säga sin mening. Män är ofta rädda för att säga rent ut vad de tänker och tycker – kvinnor är det ofta inte. Använd den kvinnliga egenskapen att säga vad du tycker! Männen vill jag råda att tänka sig hur det skulle kännas för dem att leva om de ständigt möttes av kvinnor i alla beslutsfunktioner, maktfunktioner, politiska funktioner etc. Att ständigt mötas av kvinnliga politiker, poliser, byrådirektörer, läkare, militärer och bankdirektörer. Kvinnor i alla tv-program. Kvinnoförsamlingar som diskuterar Din framtid, Ditt land, Dina barns öden, kvinnor som idrottar, kvinnor som dyrkar kvinnor som sportar – ja kvinnor på snart sagt alla sidor i tidningar, tidskrifter och böcker. När männen har tänkt sig in i denna situation kanske de lättare öppnar portarna för den andra delen av mänskligheten! Som det är nu är livet tråkigare, torftigare och mer enkelspråkigt än det kunde vara – särskilt arbetslivet! 6 Den vänsterhänte tennisspelaren Arbetslivet utanför hemmet i Sverige idag är uppbyggt av män för män. De enda roller som av tradition finns tilldelade kvinnor är hjälpande (sekreterare), vårdande (sjuksköterskor) eller estetiska (modeller o.s.v.). I övrigt finns det egentligen inga etablerade roller för kvinnor. Inom skola och undervisning har kvinnan dock under de senaste femtio åren kunnat slå sig fram till åtminstone underordnade befattningar utan att hon för den skull ständigt får svara på frågor om hur det är att vara kvinnlig läkare, varför hon valde detta yrke etc. Om kvinnor blir rektorer – vilket händer väldigt sällan i dagens Sverige – så får de naturligtvis genast ställa upp och förklara hur det känns att vara kvinnlig rektor, intervjuas i tidningar och hållas fram av skolöverstyrelsen som exempel på hur jämlikt i könsfrågor undervisningsområdet är. Det är viktigt att komma ihåg det som hävdades i ingressen till detta kapitel: att arbetslivet utanför hemmet är uppbyggt av män för män. De undantag som finns bekräftar bara denna regel. Att jag vill framhålla och trycka på detta faktum så starkt beror på att myten i Sverige idag är att arbetslivet är jämlikt och att det inte spelar någon roll vilket kön man har! När jag träffar yngre kvinnor som just skall söka sig ut på arbetsmarknaden, förvånar det mig lika mycket varje gång hur fullständigt de har gått på den här myten. Att männen går på den och därmed kan döva sina samveten, det tycker jag är mera förståeligt. Men att flickorna och de unga kvinnorna gör det begriper jag inte! Det enda som krävs för att avliva myten är att titta sig omkring. Hur många kvinnliga biskopar, generaldirektörer, generaler, direktörer, fackföreningsordförande etc har vi? Som det ser ut i toppen av en organisation, så ser det också ut i botten, när det gäller värderingar av vad som är gångbara yrken för kvinnor. I ett företag som helt leds av män i de översta hierarkiska nivåerna, är det nästintill omöjligt att ändra på föreställningarna hos dem som befinner sig längre ner på organisationsstegen om kvinnors rätta plats. Om de höga cheferna är män, så skall också de lägre cheferna vara det. Så enkel är regeln. Alla andra försäkringar i personalpolitiken, tidningsintervjuer, tv-program etc hjälper bara till att lägga en dimridå över fakta. En man som uttalar sig om sin syn på jämlikheten i arbetslivet och därvid säger sig förespråka fullständig utjämning mellan könen borde i samma andetag tillfrågas hur han själv lever upp till detta. Har han en kvinnlig chef? Var han pappaledig? Stannar han hemma när barnen är sjuka? Vilket tvättmedel använder han? Vad har hans barn för skonummer? När var han i barnens skola senast? Och så vidare. Det är för enkelt att sitta i TV och tala vitt och brett om jämlikhet och sedan flyga hem till sin förortsvilla och hemmafru och ringa till sin sekreterare och be henne skriva ut referat av vad han sa i TV och skicka till alla anställda i företaget! Under de senaste decennierna har kvinnorna kämpat hårt för att ge sig ut i männens värld och arbeta på männens villkor i de arbeten som männen velat avstå till kvinnorna, det vill säga lågavlönade, enformiga, stressiga och smutsiga jobb. Kvinnorna har verkligen med strålande energi gått in för att erövra arbetsmarknaden trots alla hinder och svårigheter som männen ständigt lagt i deras väg – utom möjligen i tider av extrem högkonjunktur. Jag brukar likna kvinnan på arbetsmarknaden vid den vänsterhänte tennisspelaren. Hon har en medfödd olikhet och hon kommer att ha svårt med den. Man kommer att säga till henne: Jaså, Du spelar med vänster! Hon kommer att få förklara sin vänsterhänthet och urskulda den eller hävda den. Det är först när hon är en verkligt skicklig spelare som det är en fördel att vara vänsterhänt. Mycket få kvinnor kommer så långt på arbetsmarknaden att det blir en fördel för dem att vara ”vänsterhänta”, det vill säga vara kvinnor. Det är därför att fly från verkligheten att inte se sanningen i vitögat och arbeta där vi står – mitt i ett arbetsliv skapat av män för män. Om vi vill ändra på arbetslivet måste vi arbeta med verkligheten, sanningen – inte myten. För kvinnor i arbetslivet idag är det som att ha på sig manskläder istället för kvinnokläder. Kläderna är för stora, vassa och klumpiga. Hittills har det dock varit så att antingen har kvinnorna varit tvungna att ta på sig dessa manskläder eller annars har de inte kunnat arbeta utanför hemmet alls. Själv har jag i många år gått omkring i frack. Jag har anammat de mest vansinnigt utstuderade manliga kläderna i arbetslivet. Jag har haft äktare läderportföljer, effektivare röst, större prestigemedvetenhet och snabbare tillmötesgående ifråga om resor utanför arbetstid, övertid och extra engagemang än till och med de flesta män. Jag har inte sparat mig på något sätt utan ställt upp till tusen. När en professor på handelshögskolan såg på mig att jag väntade barn i andra årskursen sa han till mig att ”det ju var synd att fru Sternberg skall sluta nu mitt i sina studier”. Jag svarade honom, att det, såvitt jag visste, sällan tog mer än tjugo timmar att föda barn och att jag nog skulle hinna med det på ett veckoslut. Vilket jag också gjorde. Kort sagt, jag har ställt upp på allting som männen föreskrivit i arbetslivet och gjort det mer än de flesta män. Det tog mig många år att inse vilken nit jag hade gått på! Hur jag hade offrat både min själ och mina barn på att ställa upp på männens villkor. Detta ångrar jag nu, samtidigt som jag vet att det som är gjort inte kan göras ogjort. Det gäller istället att skapa medvetenhet hos yngre män och kvinnor om sakernas tillstånd så att bägge könen tillsammans kan göra om arbetslivet så att det passar för män, kvinnor och barn. Liknelsen med den vänsterhänte tennisspelaren håller ju inte eftersom mer än femtio procent av mänskligheten är kvinnor och inte mer än cirka tjugo procent är vänsterhänta. Eftersom arbetslivet i så hög grad präglas av män och eftersom männen i så hög grad präglas av sin militära utbildning och träning kan man förstå varför arbetsplatser ofta ser ut som slagfält. Höga chefer för olika divisioner ligger i ständig fejd med varandra. Manskapet måste ställa upp på den ena stridsplanen galnare än den andra. Det är sällan som en hel armé slåss för samma mål. Vanligare är att trupperna ligger i inbördes fejder och att minst halva arbetstiden går åt att bekämpa andra trupper inom den egna armén. Det finns oerhört få befälhavare inom svenskt näringsliv idag som klarar att föra sina trupper mot samma mål och inte slåss inbördes. Kvinnornas roller i dessa fälttåg är ofta desamma som en gång tillföll Lotta Svärd, Mor Courage eller Florence Nightingale. Det är dags för oss kvinnor att sluta att ställa upp på detta sätt. Utan Lotta Svärd och Florence Nightingale skulle männens krig ha fått ett mycket brådare slut och det vansinniga i deras upptåg ha uppdagats tidigare för alla människor. Rollen för oss kvinnor måste i fortsättningen bli en helt annan. Vi måste föra in våra kvinnliga erfarenheter på arbetsplatsen. Vi måste berätta hur vi upplever världen med bilder från vårt liv som kvinnor. En gång när jag sa på ett sammanträde ”att det här projektet känns som ett missfall i sjätte månaden” begrep jag plötsligt att här fanns en hel värld som inte var erövrad ännu. Mina erfarenheter som kvinna överförd till dagens arbetsliv. Alla andra på sammanträdet förstod också direkt vad jag menade: en stark känsla av förlust, något som jag hade hoppats på och ställt in mig på, som hade gått förlorat utan att jag själv kunde hjälpa det eller göra något åt det – ett missfall. Ett oändligt arbete återstår för att förmänskliga arbetslivet och avmilitarisera det. Kvinnorna har här en stor uppgift. De unga männen likaså. De gamla männen hyser jag föga hopp om. De är redan så skadade av sin arbetsmiljö och det som tidigare varit deras livsluft: hierarkisk struktur, befälsordning, order, kontroll, rapport, verkställighet, fältplan, marknadsplan, traktering, respresentation och så vidare, att det inte går att ändra på. Vi måste istället låta livsluften bli: fostervatten, navelsträng, gemenskap, kärlek, värme, tröst, glädje. Ja, den dag arbetsplatsen känns som en livmoder till vilken man med glädje kommer och lugnt och tryggt stannar i, den dagen har vi segrat och därmed har livet segrat! Ett vanligt resonemang när det gäller kvinnor och arbetsliv är att ett jobb skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Kvinnor skulle därför inte få kompensation för dagens orättvisor genom kvotering eller andra liknande arrangemang. Det låter så bestickande detta, att jobbet skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Till och med de flesta kvinnor ställer upp på detta, och tycker att vi kvinnor inte skall ha någon särskild behandling för att vi snabbare skall nå en riktig balans i arbetslivet. Det är bara det att de flesta glömmer, att i den meritvärdering som gäller på arbetsmarknaden i Sverige idag är det så att män ofta väljs för att de är just män – att den största merit man kan ha på arbetsmarknaden idag är att vara man! Det är ju helt klart att de flesta företag och organisationer väljer anställda just efter hur de ser ut under bältet. Det är en merit i sig själv att ha en penis, trots att företaget eller organisationen inte är i porrbranschen eller någon annan bransch där könstillhörigheten är ett måste i jobbet! När mannen i framtiden stannar hemma och tar hand om sina barn kommer möjligheten för kvinnorna att också få ett givande jobb och att påverka beslut att bli mycket större. Den största och skönaste arbetskraft vi har är kvinnor som examinerats i livets skola och har vuxna barn och en stor aptit på arbetsliv utanför hemmet! Vissa kvinnor klarar redan nu att kontrollen och anställs i företag och organisationer, till och med på högt uppsatta poster – men det är alltid något märkligt med det! Det är inte naturligt! Kvinnor måste alltid rättfärdiga sig på alla möjliga sätt som män aldrig behöver. Vi frågar aldrig ett manligt hovrättsråd hur det känns att vara man i det här jobbet. Vilka synpunkter har man som man på att vara hovrättsråd? En sådan fråga skulle ingen komma på tanken att ställa. Det är ju självklart att han har de riktiga, manliga synpunkterna! Trots att det inte i det jobbet finns ett enda inslag av krav på könstillhörighet. Därför anser jag, att om vi skall nå en balans mellan könen på arbetsmarknaden inom rimlig tid så borde vi i minst två decennier framöver anställa kvinnor som chefer bara därför att de är kvinnor. Det skall i sig självt vara meriterande att vara kvinna – precis som det är nu att vara man – så att vi om kanske femtio år har möjlighet att välja människor som är lämpliga för jobbet oavsett om de är män eller kvinnor. Tyvärr tror jag att vi måste gå igenom en sådan helt omvänd situation först för att nå balans. Hur skall detta gå att kombinera med att vara hemma med barnen när de är små? Mitt svar på denna fråga är att allting inte behöver göras medan man är tjugo till trettio år. Att ta hand om barn har både för män och kvinnor sin tid – att vara chef och vara med i beslutsfattande har sin tid. Men det ena utesluter inte det andra – varken för kvinnor eller män! Som det är nu förlorar nästan sådana områden, där kvinnor släpps fram på arbetsmarknaden, status. Vi ser det på skolans område – ju fler kvinnliga lärare det har blivit ju lägre har skolans status fallit. Om nu fler kvinnor kommer att släppas in i kyrkan så kommer den också att förlora en del av sin status enligt detta mönster. Eller kanske är det så, att eftersom kyrkan redan har förlorat mycket av sin status är det dags att släppa in kvinnliga präster? Säkert är, att med dagens attityder Svenska akademien skulle vara en lätt löjlig församling om kvinnor vore i majoritet i den. Eller tänk er riksdagen befolkad med företrädesvis kvinnor! Eller svenska arbetsgivareföreningen med övervägande kvinnliga förhandlare eller fackföreningarna med mest kvinnliga ordförande. Det faller i vårt land lätt ett löjes skimmer över alla grupper eller organisationer, som företrädes av kvinnor. I Sovjetunionen har läkaryrkets status sjunkit anmärkningsvärt nu när mer än 80% av läkarna är kvinnor! Därför är det fåfängt att tänka sig att poster som uppfattas som betydelsefulla i vårt samhälle skulle övergå till kvinnor utan vidare. Det är helt enkelt otänkbart! Männen kommer att bita sig fast vid sina positioner som råttan vid ostkanten och deras sista stora vapen är att förlöjliga ”kärringförsamlingar” och därmed göra dessa grupper mindre inflytelserika. Enda hoppet står till lagstiftning om lika ansvar för barn, kvotering till jobb och utbildning och företräde för kvinnor på alla chefsposter och i alla politiska församlingar de närmaste decennierna framöver. Om inte detta sker kommer fortfarande om tre generationer penisen att vara utslagsgivande – åtminstone till de jobb som inte enbart är tråkiga, lågt betalda, stressiga och enformiga. Till kvinnor som tänker ge sig ut på arbetsmarknaden vill jag ge det rådet att de skall vara trogna sig själva, stolta över att de är kvinnor, ständigt ösa ur sin kvinnliga erfarenhet, använda kvinnobilder i sitt språk, bejaka hela sitt jag och vara medvetna om hur de förtrycks på den arbetsmarknad som är skapad av männen. Framförallt bör de komma ihåg att de inte behöver ställa upp på allt – och att de kan säga sin mening. Män är ofta rädda för att säga rent ut vad de tänker och tycker – kvinnor är det ofta inte. Använd den kvinnliga egenskapen att säga vad du tycker! Männen vill jag råda att tänka sig hur det skulle kännas för dem att leva om de ständigt möttes av kvinnor i alla beslutsfunktioner, maktfunktioner, politiska funktioner etc. Att ständigt mötas av kvinnliga politiker, poliser, byrådirektörer, läkare, militärer och bankdirektörer. Kvinnor i alla tv-program. Kvinnoförsamlingar som diskuterar Din framtid, Ditt land, Dina barns öden, kvinnor som idrottar, kvinnor som dyrkar kvinnor som sportar – ja kvinnor på snart sagt alla sidor i tidningar, tidskrifter och böcker. När männen har tänkt sig in i denna situation kanske de lättare öppnar portarna för den andra delen av mänskligheten! Som det är nu är livet tråkigare, torftigare och mer enkelspråkigt än det kunde vara – särskilt arbetslivet! 6 Den vänsterhänte tennisspelaren Arbetslivet utanför hemmet i Sverige idag är uppbyggt av män för män. De enda roller som av tradition finns tilldelade kvinnor är hjälpande (sekreterare), vårdande (sjuksköterskor) eller estetiska (modeller o.s.v.). I övrigt finns det egentligen inga etablerade roller för kvinnor. Inom skola och undervisning har kvinnan dock under de senaste femtio åren kunnat slå sig fram till åtminstone underordnade befattningar utan att hon för den skull ständigt får svara på frågor om hur det är att vara kvinnlig läkare, varför hon valde detta yrke etc. Om kvinnor blir rektorer – vilket händer väldigt sällan i dagens Sverige – så får de naturligtvis genast ställa upp och förklara hur det känns att vara kvinnlig rektor, intervjuas i tidningar och hållas fram av skolöverstyrelsen som exempel på hur jämlikt i könsfrågor undervisningsområdet är. Det är viktigt att komma ihåg det som hävdades i ingressen till detta kapitel: att arbetslivet utanför hemmet är uppbyggt av män för män. De undantag som finns bekräftar bara denna regel. Att jag vill framhålla och trycka på detta faktum så starkt beror på att myten i Sverige idag är att arbetslivet är jämlikt och att det inte spelar någon roll vilket kön man har! När jag träffar yngre kvinnor som just skall söka sig ut på arbetsmarknaden, förvånar det mig lika mycket varje gång hur fullständigt de har gått på den här myten. Att männen går på den och därmed kan döva sina samveten, det tycker jag är mera förståeligt. Men att flickorna och de unga kvinnorna gör det begriper jag inte! Det enda som krävs för att avliva myten är att titta sig omkring. Hur många kvinnliga biskopar, generaldirektörer, generaler, direktörer, fackföreningsordförande etc har vi? Som det ser ut i toppen av en organisation, så ser det också ut i botten, när det gäller värderingar av vad som är gångbara yrken för kvinnor. I ett företag som helt leds av män i de översta hierarkiska nivåerna, är det nästintill omöjligt att ändra på föreställningarna hos dem som befinner sig längre ner på organisationsstegen om kvinnors rätta plats. Om de höga cheferna är män, så skall också de lägre cheferna vara det. Så enkel är regeln. Alla andra försäkringar i personalpolitiken, tidningsintervjuer, tv-program etc hjälper bara till att lägga en dimridå över fakta. En man som uttalar sig om sin syn på jämlikheten i arbetslivet och därvid säger sig förespråka fullständig utjämning mellan könen borde i samma andetag tillfrågas hur han själv lever upp till detta. Har han en kvinnlig chef? Var han pappaledig? Stannar han hemma när barnen är sjuka? Vilket tvättmedel använder han? Vad har hans barn för skonummer? När var han i barnens skola senast? Och så vidare. Det är för enkelt att sitta i TV och tala vitt och brett om jämlikhet och sedan flyga hem till sin förortsvilla och hemmafru och ringa till sin sekreterare och be henne skriva ut referat av vad han sa i TV och skicka till alla anställda i företaget! Under de senaste decennierna har kvinnorna kämpat hårt för att ge sig ut i männens värld och arbeta på männens villkor i de arbeten som männen velat avstå till kvinnorna, det vill säga lågavlönade, enformiga, stressiga och smutsiga jobb. Kvinnorna har verkligen med strålande energi gått in för att erövra arbetsmarknaden trots alla hinder och svårigheter som männen ständigt lagt i deras väg – utom möjligen i tider av extrem högkonjunktur. Jag brukar likna kvinnan på arbetsmarknaden vid den vänsterhänte tennisspelaren. Hon har en medfödd olikhet och hon kommer att ha svårt med den. Man kommer att säga till henne: Jaså, Du spelar med vänster! Hon kommer att få förklara sin vänsterhänthet och urskulda den eller hävda den. Det är först när hon är en verkligt skicklig spelare som det är en fördel att vara vänsterhänt. Mycket få kvinnor kommer så långt på arbetsmarknaden att det blir en fördel för dem att vara ”vänsterhänta”, det vill säga vara kvinnor. Det är därför att fly från verkligheten att inte se sanningen i vitögat och arbeta där vi står – mitt i ett arbetsliv skapat av män för män. Om vi vill ändra på arbetslivet måste vi arbeta med verkligheten, sanningen – inte myten. För kvinnor i arbetslivet idag är det som att ha på sig manskläder istället för kvinnokläder. Kläderna är för stora, vassa och klumpiga. Hittills har det dock varit så att antingen har kvinnorna varit tvungna att ta på sig dessa manskläder eller annars har de inte kunnat arbeta utanför hemmet alls. Själv har jag i många år gått omkring i frack. Jag har anammat de mest vansinnigt utstuderade manliga kläderna i arbetslivet. Jag har haft äktare läderportföljer, effektivare röst, större prestigemedvetenhet och snabbare tillmötesgående ifråga om resor utanför arbetstid, övertid och extra engagemang än till och med de flesta män. Jag har inte sparat mig på något sätt utan ställt upp till tusen. När en professor på handelshögskolan såg på mig att jag väntade barn i andra årskursen sa han till mig att ”det ju var synd att fru Sternberg skall sluta nu mitt i sina studier”. Jag svarade honom, att det, såvitt jag visste, sällan tog mer än tjugo timmar att föda barn och att jag nog skulle hinna med det på ett veckoslut. Vilket jag också gjorde. Kort sagt, jag har ställt upp på allting som männen föreskrivit i arbetslivet och gjort det mer än de flesta män. Det tog mig många år att inse vilken nit jag hade gått på! Hur jag hade offrat både min själ och mina barn på att ställa upp på männens villkor. Detta ångrar jag nu, samtidigt som jag vet att det som är gjort inte kan göras ogjort. Det gäller istället att skapa medvetenhet hos yngre män och kvinnor om sakernas tillstånd så att bägge könen tillsammans kan göra om arbetslivet så att det passar för män, kvinnor och barn. Liknelsen med den vänsterhänte tennisspelaren håller ju inte eftersom mer än femtio procent av mänskligheten är kvinnor och inte mer än cirka tjugo procent är vänsterhänta. Eftersom arbetslivet i så hög grad präglas av män och eftersom männen i så hög grad präglas av sin militära utbildning och träning kan man förstå varför arbetsplatser ofta ser ut som slagfält. Höga chefer för olika divisioner ligger i ständig fejd med varandra. Manskapet måste ställa upp på den ena stridsplanen galnare än den andra. Det är sällan som en hel armé slåss för samma mål. Vanligare är att trupperna ligger i inbördes fejder och att minst halva arbetstiden går åt att bekämpa andra trupper inom den egna armén. Det finns oerhört få befälhavare inom svenskt näringsliv idag som klarar att föra sina trupper mot samma mål och inte slåss inbördes. Kvinnornas roller i dessa fälttåg är ofta desamma som en gång tillföll Lotta Svärd, Mor Courage eller Florence Nightingale. Det är dags för oss kvinnor att sluta att ställa upp på detta sätt. Utan Lotta Svärd och Florence Nightingale skulle männens krig ha fått ett mycket brådare slut och det vansinniga i deras upptåg ha uppdagats tidigare för alla människor. Rollen för oss kvinnor måste i fortsättningen bli en helt annan. Vi måste föra in våra kvinnliga erfarenheter på arbetsplatsen. Vi måste berätta hur vi upplever världen med bilder från vårt liv som kvinnor. En gång när jag sa på ett sammanträde ”att det här projektet känns som ett missfall i sjätte månaden” begrep jag plötsligt att här fanns en hel värld som inte var erövrad ännu. Mina erfarenheter som kvinna överförd till dagens arbetsliv. Alla andra på sammanträdet förstod också direkt vad jag menade: en stark känsla av förlust, något som jag hade hoppats på och ställt in mig på, som hade gått förlorat utan att jag själv kunde hjälpa det eller göra något åt det – ett missfall. Ett oändligt arbete återstår för att förmänskliga arbetslivet och avmilitarisera det. Kvinnorna har här en stor uppgift. De unga männen likaså. De gamla männen hyser jag föga hopp om. De är redan så skadade av sin arbetsmiljö och det som tidigare varit deras livsluft: hierarkisk struktur, befälsordning, order, kontroll, rapport, verkställighet, fältplan, marknadsplan, traktering, respresentation och så vidare, att det inte går att ändra på. Vi måste istället låta livsluften bli: fostervatten, navelsträng, gemenskap, kärlek, värme, tröst, glädje. Ja, den dag arbetsplatsen känns som en livmoder till vilken man med glädje kommer och lugnt och tryggt stannar i, den dagen har vi segrat och därmed har livet segrat! Ett vanligt resonemang när det gäller kvinnor och arbetsliv är att ett jobb skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Kvinnor skulle därför inte få kompensation för dagens orättvisor genom kvotering eller andra liknande arrangemang. Det låter så bestickande detta, att jobbet skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Till och med de flesta kvinnor ställer upp på detta, och tycker att vi kvinnor inte skall ha någon särskild behandling för att vi snabbare skall nå en riktig balans i arbetslivet. Det är bara det att de flesta glömmer, att i den meritvärdering som gäller på arbetsmarknaden i Sverige idag är det så att män ofta väljs för att de är just män – att den största merit man kan ha på arbetsmarknaden idag är att vara man! Det är ju helt klart att de flesta företag och organisationer väljer anställda just efter hur de ser ut under bältet. Det är en merit i sig själv att ha en penis, trots att företaget eller organisationen inte är i porrbranschen eller någon annan bransch där könstillhörigheten är ett måste i jobbet! När mannen i framtiden stannar hemma och tar hand om sina barn kommer möjligheten för kvinnorna att också få ett givande jobb och att påverka beslut att bli mycket större. Den största och skönaste arbetskraft vi har är kvinnor som examinerats i livets skola och har vuxna barn och en stor aptit på arbetsliv utanför hemmet! Vissa kvinnor klarar redan nu att kontrollen och anställs i företag och organisationer, till och med på högt uppsatta poster – men det är alltid något märkligt med det! Det är inte naturligt! Kvinnor måste alltid rättfärdiga sig på alla möjliga sätt som män aldrig behöver. Vi frågar aldrig ett manligt hovrättsråd hur det känns att vara man i det här jobbet. Vilka synpunkter har man som man på att vara hovrättsråd? En sådan fråga skulle ingen komma på tanken att ställa. Det är ju självklart att han har de riktiga, manliga synpunkterna! Trots att det inte i det jobbet finns ett enda inslag av krav på könstillhörighet. Därför anser jag, att om vi skall nå en balans mellan könen på arbetsmarknaden inom rimlig tid så borde vi i minst två decennier framöver anställa kvinnor som chefer bara därför att de är kvinnor. Det skall i sig självt vara meriterande att vara kvinna – precis som det är nu att vara man – så att vi om kanske femtio år har möjlighet att välja människor som är lämpliga för jobbet oavsett om de är män eller kvinnor. Tyvärr tror jag att vi måste gå igenom en sådan helt omvänd situation först för att nå balans. Hur skall detta gå att kombinera med att vara hemma med barnen när de är små? Mitt svar på denna fråga är att allting inte behöver göras medan man är tjugo till trettio år. Att ta hand om barn har både för män och kvinnor sin tid – att vara chef och vara med i beslutsfattande har sin tid. Men det ena utesluter inte det andra – varken för kvinnor eller män! Som det är nu förlorar nästan sådana områden, där kvinnor släpps fram på arbetsmarknaden, status. Vi ser det på skolans område – ju fler kvinnliga lärare det har blivit ju lägre har skolans status fallit. Om nu fler kvinnor kommer att släppas in i kyrkan så kommer den också att förlora en del av sin status enligt detta mönster. Eller kanske är det så, att eftersom kyrkan redan har förlorat mycket av sin status är det dags att släppa in kvinnliga präster? Säkert är, att med dagens attityder Svenska akademien skulle vara en lätt löjlig församling om kvinnor vore i majoritet i den. Eller tänk er riksdagen befolkad med företrädesvis kvinnor! Eller svenska arbetsgivareföreningen med övervägande kvinnliga förhandlare eller fackföreningarna med mest kvinnliga ordförande. Det faller i vårt land lätt ett löjes skimmer över alla grupper eller organisationer, som företrädes av kvinnor. I Sovjetunionen har läkaryrkets status sjunkit anmärkningsvärt nu när mer än 80% av läkarna är kvinnor! Därför är det fåfängt att tänka sig att poster som uppfattas som betydelsefulla i vårt samhälle skulle övergå till kvinnor utan vidare. Det är helt enkelt otänkbart! Männen kommer att bita sig fast vid sina positioner som råttan vid ostkanten och deras sista stora vapen är att förlöjliga ”kärringförsamlingar” och därmed göra dessa grupper mindre inflytelserika. Enda hoppet står till lagstiftning om lika ansvar för barn, kvotering till jobb och utbildning och företräde för kvinnor på alla chefsposter och i alla politiska församlingar de närmaste decennierna framöver. Om inte detta sker kommer fortfarande om tre generationer penisen att vara utslagsgivande – åtminstone till de jobb som inte enbart är tråkiga, lågt betalda, stressiga och enformiga. Till kvinnor som tänker ge sig ut på arbetsmarknaden vill jag ge det rådet att de skall vara trogna sig själva, stolta över att de är kvinnor, ständigt ösa ur sin kvinnliga erfarenhet, använda kvinnobilder i sitt språk, bejaka hela sitt jag och vara medvetna om hur de förtrycks på den arbetsmarknad som är skapad av männen. Framförallt bör de komma ihåg att de inte behöver ställa upp på allt – och att de kan säga sin mening. Män är ofta rädda för att säga rent ut vad de tänker och tycker – kvinnor är det ofta inte. Använd den kvinnliga egenskapen att säga vad du tycker! Männen vill jag råda att tänka sig hur det skulle kännas för dem att leva om de ständigt möttes av kvinnor i alla beslutsfunktioner, maktfunktioner, politiska funktioner etc. Att ständigt mötas av kvinnliga politiker, poliser, byrådirektörer, läkare, militärer och bankdirektörer. Kvinnor i alla tv-program. Kvinnoförsamlingar som diskuterar Din framtid, Ditt land, Dina barns öden, kvinnor som idrottar, kvinnor som dyrkar kvinnor som sportar – ja kvinnor på snart sagt alla sidor i tidningar, tidskrifter och böcker. När männen har tänkt sig in i denna situation kanske de lättare öppnar portarna för den andra delen av mänskligheten! Som det är nu är livet tråkigare, torftigare och mer enkelspråkigt än det kunde vara – särskilt arbetslivet! 6 Den vänsterhänte tennisspelaren Arbetslivet utanför hemmet i Sverige idag är uppbyggt av män för män. De enda roller som av tradition finns tilldelade kvinnor är hjälpande (sekreterare), vårdande (sjuksköterskor) eller estetiska (modeller o.s.v.). I övrigt finns det egentligen inga etablerade roller för kvinnor. Inom skola och undervisning har kvinnan dock under de senaste femtio åren kunnat slå sig fram till åtminstone underordnade befattningar utan att hon för den skull ständigt får svara på frågor om hur det är att vara kvinnlig läkare, varför hon valde detta yrke etc. Om kvinnor blir rektorer – vilket händer väldigt sällan i dagens Sverige – så får de naturligtvis genast ställa upp och förklara hur det känns att vara kvinnlig rektor, intervjuas i tidningar och hållas fram av skolöverstyrelsen som exempel på hur jämlikt i könsfrågor undervisningsområdet är. Det är viktigt att komma ihåg det som hävdades i ingressen till detta kapitel: att arbetslivet utanför hemmet är uppbyggt av män för män. De undantag som finns bekräftar bara denna regel. Att jag vill framhålla och trycka på detta faktum så starkt beror på att myten i Sverige idag är att arbetslivet är jämlikt och att det inte spelar någon roll vilket kön man har! När jag träffar yngre kvinnor som just skall söka sig ut på arbetsmarknaden, förvånar det mig lika mycket varje gång hur fullständigt de har gått på den här myten. Att männen går på den och därmed kan döva sina samveten, det tycker jag är mera förståeligt. Men att flickorna och de unga kvinnorna gör det begriper jag inte! Det enda som krävs för att avliva myten är att titta sig omkring. Hur många kvinnliga biskopar, generaldirektörer, generaler, direktörer, fackföreningsordförande etc har vi? Som det ser ut i toppen av en organisation, så ser det också ut i botten, när det gäller värderingar av vad som är gångbara yrken för kvinnor. I ett företag som helt leds av män i de översta hierarkiska nivåerna, är det nästintill omöjligt att ändra på föreställningarna hos dem som befinner sig längre ner på organisationsstegen om kvinnors rätta plats. Om de höga cheferna är män, så skall också de lägre cheferna vara det. Så enkel är regeln. Alla andra försäkringar i personalpolitiken, tidningsintervjuer, tv-program etc hjälper bara till att lägga en dimridå över fakta. En man som uttalar sig om sin syn på jämlikheten i arbetslivet och därvid säger sig förespråka fullständig utjämning mellan könen borde i samma andetag tillfrågas hur han själv lever upp till detta. Har han en kvinnlig chef? Var han pappaledig? Stannar han hemma när barnen är sjuka? Vilket tvättmedel använder han? Vad har hans barn för skonummer? När var han i barnens skola senast? Och så vidare. Det är för enkelt att sitta i TV och tala vitt och brett om jämlikhet och sedan flyga hem till sin förortsvilla och hemmafru och ringa till sin sekreterare och be henne skriva ut referat av vad han sa i TV och skicka till alla anställda i företaget! Under de senaste decennierna har kvinnorna kämpat hårt för att ge sig ut i männens värld och arbeta på männens villkor i de arbeten som männen velat avstå till kvinnorna, det vill säga lågavlönade, enformiga, stressiga och smutsiga jobb. Kvinnorna har verkligen med strålande energi gått in för att erövra arbetsmarknaden trots alla hinder och svårigheter som männen ständigt lagt i deras väg – utom möjligen i tider av extrem högkonjunktur. Jag brukar likna kvinnan på arbetsmarknaden vid den vänsterhänte tennisspelaren. Hon har en medfödd olikhet och hon kommer att ha svårt med den. Man kommer att säga till henne: Jaså, Du spelar med vänster! Hon kommer att få förklara sin vänsterhänthet och urskulda den eller hävda den. Det är först när hon är en verkligt skicklig spelare som det är en fördel att vara vänsterhänt. Mycket få kvinnor kommer så långt på arbetsmarknaden att det blir en fördel för dem att vara ”vänsterhänta”, det vill säga vara kvinnor. Det är därför att fly från verkligheten att inte se sanningen i vitögat och arbeta där vi står – mitt i ett arbetsliv skapat av män för män. Om vi vill ändra på arbetslivet måste vi arbeta med verkligheten, sanningen – inte myten. För kvinnor i arbetslivet idag är det som att ha på sig manskläder istället för kvinnokläder. Kläderna är för stora, vassa och klumpiga. Hittills har det dock varit så att antingen har kvinnorna varit tvungna att ta på sig dessa manskläder eller annars har de inte kunnat arbeta utanför hemmet alls. Själv har jag i många år gått omkring i frack. Jag har anammat de mest vansinnigt utstuderade manliga kläderna i arbetslivet. Jag har haft äktare läderportföljer, effektivare röst, större prestigemedvetenhet och snabbare tillmötesgående ifråga om resor utanför arbetstid, övertid och extra engagemang än till och med de flesta män. Jag har inte sparat mig på något sätt utan ställt upp till tusen. När en professor på handelshögskolan såg på mig att jag väntade barn i andra årskursen sa han till mig att ”det ju var synd att fru Sternberg skall sluta nu mitt i sina studier”. Jag svarade honom, att det, såvitt jag visste, sällan tog mer än tjugo timmar att föda barn och att jag nog skulle hinna med det på ett veckoslut. Vilket jag också gjorde. Kort sagt, jag har ställt upp på allting som männen föreskrivit i arbetslivet och gjort det mer än de flesta män. Det tog mig många år att inse vilken nit jag hade gått på! Hur jag hade offrat både min själ och mina barn på att ställa upp på männens villkor. Detta ångrar jag nu, samtidigt som jag vet att det som är gjort inte kan göras ogjort. Det gäller istället att skapa medvetenhet hos yngre män och kvinnor om sakernas tillstånd så att bägge könen tillsammans kan göra om arbetslivet så att det passar för män, kvinnor och barn. Liknelsen med den vänsterhänte tennisspelaren håller ju inte eftersom mer än femtio procent av mänskligheten är kvinnor och inte mer än cirka tjugo procent är vänsterhänta. Eftersom arbetslivet i så hög grad präglas av män och eftersom männen i så hög grad präglas av sin militära utbildning och träning kan man förstå varför arbetsplatser ofta ser ut som slagfält. Höga chefer för olika divisioner ligger i ständig fejd med varandra. Manskapet måste ställa upp på den ena stridsplanen galnare än den andra. Det är sällan som en hel armé slåss för samma mål. Vanligare är att trupperna ligger i inbördes fejder och att minst halva arbetstiden går åt att bekämpa andra trupper inom den egna armén. Det finns oerhört få befälhavare inom svenskt näringsliv idag som klarar att föra sina trupper mot samma mål och inte slåss inbördes. Kvinnornas roller i dessa fälttåg är ofta desamma som en gång tillföll Lotta Svärd, Mor Courage eller Florence Nightingale. Det är dags för oss kvinnor att sluta att ställa upp på detta sätt. Utan Lotta Svärd och Florence Nightingale skulle männens krig ha fått ett mycket brådare slut och det vansinniga i deras upptåg ha uppdagats tidigare för alla människor. Rollen för oss kvinnor måste i fortsättningen bli en helt annan. Vi måste föra in våra kvinnliga erfarenheter på arbetsplatsen. Vi måste berätta hur vi upplever världen med bilder från vårt liv som kvinnor. En gång när jag sa på ett sammanträde ”att det här projektet känns som ett missfall i sjätte månaden” begrep jag plötsligt att här fanns en hel värld som inte var erövrad ännu. Mina erfarenheter som kvinna överförd till dagens arbetsliv. Alla andra på sammanträdet förstod också direkt vad jag menade: en stark känsla av förlust, något som jag hade hoppats på och ställt in mig på, som hade gått förlorat utan att jag själv kunde hjälpa det eller göra något åt det – ett missfall. Ett oändligt arbete återstår för att förmänskliga arbetslivet och avmilitarisera det. Kvinnorna har här en stor uppgift. De unga männen likaså. De gamla männen hyser jag föga hopp om. De är redan så skadade av sin arbetsmiljö och det som tidigare varit deras livsluft: hierarkisk struktur, befälsordning, order, kontroll, rapport, verkställighet, fältplan, marknadsplan, traktering, respresentation och så vidare, att det inte går att ändra på. Vi måste istället låta livsluften bli: fostervatten, navelsträng, gemenskap, kärlek, värme, tröst, glädje. Ja, den dag arbetsplatsen känns som en livmoder till vilken man med glädje kommer och lugnt och tryggt stannar i, den dagen har vi segrat och därmed har livet segrat! Ett vanligt resonemang när det gäller kvinnor och arbetsliv är att ett jobb skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Kvinnor skulle därför inte få kompensation för dagens orättvisor genom kvotering eller andra liknande arrangemang. Det låter så bestickande detta, att jobbet skall gå till den som är mest meriterad oavsett kön. Till och med de flesta kvinnor ställer upp på detta, och tycker att vi kvinnor inte skall ha någon särskild behandling för att vi snabbare skall nå en riktig balans i arbetslivet. Det är bara det att de flesta glömmer, att i den meritvärdering som gäller på arbetsmarknaden i Sverige idag är det så att män ofta väljs för att de är just män – att den största merit man kan ha på arbetsmarknaden idag är att vara man! Det är ju helt klart att de flesta företag och organisationer väljer anställda just efter hur de ser ut under bältet. Det är en merit i sig själv att ha en penis, trots att företaget eller organisationen inte är i porrbranschen eller någon annan bransch där könstillhörigheten är ett måste i jobbet! När mannen i framtiden stannar hemma och tar hand om sina barn kommer möjligheten för kvinnorna att också få ett givande jobb och att påverka beslut att bli mycket större. Den största och skönaste arbetskraft vi har är kvinnor som examinerats i livets skola och har vuxna barn och en stor aptit på arbetsliv utanför hemmet! Vissa kvinnor klarar redan nu att kontrollen och anställs i företag och organisationer, till och med på högt uppsatta poster – men det är alltid något märkligt med det! Det är inte naturligt! Kvinnor måste alltid rättfärdiga sig på alla möjliga sätt som män aldrig behöver. Vi frågar aldrig ett manligt hovrättsråd hur det känns att vara man i det här jobbet. Vilka synpunkter har man som man på att vara hovrättsråd? En sådan fråga skulle ingen komma på tanken att ställa. Det är ju självklart att han har de riktiga, manliga synpunkterna! Trots att det inte i det jobbet finns ett enda inslag av krav på könstillhörighet. Därför anser jag, att om vi skall nå en balans mellan könen på arbetsmarknaden inom rimlig tid så borde vi i minst två decennier framöver anställa kvinnor som chefer bara därför att de är kvinnor. Det skall i sig självt vara meriterande att vara kvinna – precis som det är nu att vara man – så att vi om kanske femtio år har möjlighet att välja människor som är lämpliga för jobbet oavsett om de är män eller kvinnor. Tyvärr tror jag att vi måste gå igenom en sådan helt omvänd situation först för att nå balans. Hur skall detta gå att kombinera med att vara hemma med barnen när de är små? Mitt svar på denna fråga är att allting inte behöver göras medan man är tjugo till trettio år. Att ta hand om barn har både för män och kvinnor sin tid – att vara chef och vara med i beslutsfattande har sin tid. Men det ena utesluter inte det andra – varken för kvinnor eller män! Som det är nu förlorar nästan sådana områden, där kvinnor släpps fram på arbetsmarknaden, status. Vi ser det på skolans område – ju fler kvinnliga lärare det har blivit ju lägre har skolans status fallit. Om nu fler kvinnor kommer att släppas in i kyrkan så kommer den också att förlora en del av sin status enligt detta mönster. Eller kanske är det så, att eftersom kyrkan redan har förlorat mycket av sin status är det dags att släppa in kvinnliga präster? Säkert är, att med dagens attityder Svenska akademien skulle vara en lätt löjlig församling om kvinnor vore i majoritet i den. Eller tänk er riksdagen befolkad med företrädesvis kvinnor! Eller svenska arbetsgivareföreningen med övervägande kvinnliga förhandlare eller fackföreningarna med mest kvinnliga ordförande. Det faller i vårt land lätt ett löjes skimmer över alla grupper eller organisationer, som företrädes av kvinnor. I Sovjetunionen har läkaryrkets status sjunkit anmärkningsvärt nu när mer än 80% av läkarna är kvinnor! Därför är det fåfängt att tänka sig att poster som uppfattas som betydelsefulla i vårt samhälle skulle övergå till kvinnor utan vidare. Det är helt enkelt otänkbart! Männen kommer att bita sig fast vid sina positioner som råttan vid ostkanten och deras sista stora vapen är att förlöjliga ”kärringförsamlingar” och därmed göra dessa grupper mindre inflytelserika. Enda hoppet står till lagstiftning om lika ansvar för barn, kvotering till jobb och utbildning och företräde för kvinnor på alla chefsposter och i alla politiska församlingar de närmaste decennierna framöver. Om inte detta sker kommer fortfarande om tre generationer penisen att vara utslagsgivande – åtminstone till de jobb som inte enbart är tråkiga, lågt betalda, stressiga och enformiga. Till kvinnor som tänker ge sig ut på arbetsmarknaden vill jag ge det rådet att de skall vara trogna sig själva, stolta över att de är kvinnor, ständigt ösa ur sin kvinnliga erfarenhet, använda kvinnobilder i sitt språk, bejaka hela sitt jag och vara medvetna om hur de förtrycks på den arbetsmarknad som är skapad av männen. Framförallt bör de komma ihåg att de inte behöver ställa upp på allt – och att de kan säga sin mening. Män är ofta rädda för att säga rent ut vad de tänker och tycker – kvinnor är det ofta inte. Använd den kvinnliga egenskapen att säga vad du tycker! Männen vill jag råda att tänka sig hur det skulle kännas för dem att leva om de ständigt möttes av kvinnor i alla beslutsfunktioner, maktfunktioner, politiska funktioner etc. Att ständigt mötas av kvinnliga politiker, poliser, byrådirektörer, läkare, militärer och bankdirektörer. Kvinnor i alla tv-program. Kvinnoförsamlingar som diskuterar Din framtid, Ditt land, Dina barns öden, kvinnor som idrottar, kvinnor som dyrkar kvinnor som sportar – ja kvinnor på snart sagt alla sidor i tidningar, tidskrifter och böcker. När männen har tänkt sig in i denna situation kanske de lättare öppnar portarna för den andra delen av mänskligheten! Som det är nu är livet tråkigare, torftigare och mer enkelspråkigt än det kunde vara – särskilt arbetslivet! Eva Sternberg Onsdagen den 18 januari 2012 - 17:47:17