Eva Sternbergs Blogg

Februari - 2012

	Söndagen den 5 februari 2012 Tänk efter före 12 Tänk efter före! I Sverige finns det krav på att alla skall vara lyckliga i detta livet. Särskilt alla pensionärer. Vi kräver helt enkelt av våra gamla, att de skall ställa upp och vara nöjda och glada! Vi tänker inte på det absurda i detta krav. Hur skulle det vara möjligt i vår kultur med sin starka dödsförnekelse, med sina fixeringar vid materiella värden och med sin förnekelse av livet efter detta, att vara en glad pensionär? Enligt vårt sätt att se, är det självfallet botten att vara pensionär! Vi dyrkar produktivitet, effektivitet, hälsa, pengar och inflytande. Inget av detta har de flesta pensionärer! Det är bara vår feghet som gör, att vi inte rent ut talar om för de gamla, att de passar väldigt dåligt i vår kultur. Genom sin skröplighet påminner de oss om vår egen ålderdom. Genom sina frågor och sitt envisa fastbitande i det som har varit, får de oss att framstå som dumma. Döden trängs undan i Sverige. Det har till och med gått så långt, att det anses opassande att bära svarta kläder, när en anhörig har gått bort. ”Man sörjer inte med kläderna” är den myt, som nu är så utbredd att knappast ens den mest hängivna gamla änka vågar bära sorgflor i mer än tre dagar efter sin mans begravning. Allting som påminner oss om döden skall bort så fort som möjligt! Resterna efter trafikens offer sopas upp med frenesi, som liknar bekämpningen av skadliga insekter! Inget skall synas. Ingen skall kunna ana att här, på denna plats, kördes en femåring på trehjuling, ihjäl för tre timmar sedan! Eller här fick en pensionär sätta livet till på övergångsstället så sent som igår. Hon gick inte tillräckligt fort med sin käpp för att passa en artonårig kille i sportbil. Tanten var ju ändå gammal så det kan väl inte ha spelat så stor roll? En dödsförnekande kultur passar bara för dem som befinner sig på livets middagshöjd. Den passar varken barn eller gamla, sjuka, dumma, lytta eller på annat sätt ”improduktiva”. Man frågar sig hur länge vi skall orka med att gå längre och längre ut på branten och förneka döden. Och på samma gång kräva att våra gamla skall vara nöjda och glada! Vad är det vi är så rädda för? Är det att vi inte riktigt vet vad som skall hända oss efter döden? Eller är vi rädda för att dö, därför att vi inte tycker att vi har fått ut så mycket av livet? Varje gång vi blir påminda om döden, så tänker vi kanske också på den död vi redan upplever i livet! Döden i att ha ett själlöst jobb och torftiga relationer med familjen. Döden i att inte få något jobb alls eller i att vara på väg att bli alkoholist eller narkoman eller en totalt okänslig människa. Döden i att ha krossat det egna jaget och de egna värderingarna fullständigt för att passa chefen, systemet, partiet eller mannens vänner. Kort sagt: döden i livet skrämmer oss kanske så att vi inte står ut med den verkliga döden. I Sverige har på senare tid frågan om döden ändå kommit att aktualiseras och diskuteras i samband med att alltfler människor börjat protestera emot det sätt, på vilket de flesta människor dör idag. På sjukhus med en massa slangar inkörda i näsan, sprutstick i armar och lår och apparater som skoningslöst och utan uppehåll skriver ut på ett datapapper hur vårt hjärta slår, vilket blodtryck vi har och hur våra hjärnor fungerar! Denna diskussion handlar egentligen inte om döden – utan om döendet. Inte tror jag heller att den hjälper oss mot vår dödsångest. Den ger oss bara en ångest till – nämligen ångest för döendet! Finns det då inga som lyckas göra något meningsfullt av de sista åren i livet? Detta är en tiotusenkronorsfråga i vårt land idag! Denna fråga intresserar fler och fler människor, och det visas varje månad flera TV-program med temat: Hur göra något av de sista åren? I sådana program brukar livsglada, friska pensionärer ställa upp och berätta om alla aktiviteter de ägnar sig åt, hur de har stor gemenskap med andra människor och hur de ser förtröstansfullt på sin situation. När jag ser sådana program känner jag väldigt starkt, att de vill påverka mig att bli tröstad inför det ofrånkomliga åldrandet. Några superpensionärer skall inge mig hopp och mod och deras hurtfriskhet skall få mig att känna, att det inte är så farligt i alla fall att bli gammal. Ungefär som min far gjorde, när jag skulle gå till tandläkaren första gången! ”Det är inte så farligt! Det går fort över, och om Du är riktigt duktig så känns det inte alls!” I själva verket så gjorde det mycket ont, och det enda jag visste säkert efteråt var att vuxna skall man inte lita på. De ljuger om det som är svårt och det som gör ont. De enda människor, som jag har träffat, och som inte har känt ångest inför att bli gamla och lämna sin yrkesverksamma del av livet, är sådana som haft en klar livsåskådning. De har sett sig själva som en del i ett skeende med en högre mening i. Hos sådana människor kan man känna sig lugn och trygg, därför att de själva är lugna och trygga. De behöver inte tjata om allt de gör. Som om pensionsåldern vore en enda lång räcka med prestationer: vakta barnbarn, sy dukar, bygga hyllor, gör terapiarbeten, resa till Mallorca och så vidare i all oändlighet. Enligt min mening är det dags att se fram emot sitt eget åldrande snarast. Ju förr desto bättre. Själv har jag tagit konsekvenserna av denna insikt genom att försöka gå tillbaka till den religiösa tro, som jag en gång fick av en hängiven präst, som jag gick och läste för. Han hette Isaac Béen och han var en verklig gudsmänniska. Jag är glad att jag fick denna levande injektion att tro, redan när jag var mycket ung, för det hjälper mig nu när jag har insett, att om jag inte tror på något, så kommer jag att uppleva döden redan i livet! Det är bara att konstatera att i kulturer, där den förhärskande tron är, att det inte finns något liv efter döden, där har de gamla inget värde och därför känner de sig också värdelösa! Vi kan se oss runt om i världen och finna att det är på detta sätt. I länder, där människorna tror att livet är en förberedelse för något som kommer efter döden, där vördas de gamla, där lyssnar man till dem och där skuffas de inte undan, som något som katten har kommit in med. I vårt land var det också så tidigare att de gamla hade värde, och kände att de betydde något. Det var på den tiden då vi trodde på att livet inte var slut, när vi dog. Jag vill inte på något sätt dölja att religionen i det här landet, som på så många andra håll i världen, missbrukades av många av dem som förvaltade den. Inte heller vill jag förneka att upproren mot maktövergrepp i Guds namn var berättigade. Men det är att kasta ut barnet med badvattnet att vi aldrig kan glömma de övergrepp som begicks för hundratals år sedan! Och att vi skall låta oss hindras ifrån en för människan livsviktig funktion som tron, bara för att många av våra präster är tafatta och känslokalla eller uppblåsta och märkvärdiga! Jag har i alla fall bestämt mig för att den svenska kyrkans klantighet inte längre skall få hindra mig från att leva. Jag behöver något utanför mig själv att tro på, jag behöver vara tillsammans med andra människor som ber och sjunger psalmer, och jag behöver känna att jag kan få förlåtelse för mina synder, och att det finns en högre mening med mitt liv. Det är att lägga alltför stor vikt vid det formella och det yttre, att ge svenska kyrkan makten att ta bort en livsviktig funktion från mer än 95 procent av befolkningen! Därför vill jag uppmana alla människor, gamla som unga, att börja arbeta med de stora livsfrågorna, att gå till botten med vad som är värt att leva för och inte värt at leva för och att sedan ta konsekvenserna av det. Kasta alla gamla fördomar om att det enda viktiga är det som naturvetenskapligt kan bevisas, glöm alla idiotier som präster och andra proppat i oss genom tiderna och gå till de gamla källorna! Jag tror inte det spelar någon roll om Du bestämmer Dig för att bli ateist eller lutheran eller buddhist – bara Du inser att Du måste ha någon kodex, som grundar sig på mångtusenåriga mänskliga och andliga erfarenheter, att bygga Ditt liv på! Utan moral och regler och en övergripande tro på människan som en unik skapelse i världen är livet helt enkelt inte värt att levas vare sig för gammal eller ung! Vi måste ha en religion och det är för torftigt att tro enbart på materiella saker. Att tro att livet går ut på att skaffa sig så mycket prylar som möjligt och att livet är slut, när jobbet är slut. Som alla förstår har jag ingen personlig erfarenhet av att vara pensionär. Jag tror heller inte att jag kommer att få det. När jag blir gammal, kommer det inte att finnas några pengar att ge mig vid en viss ålder, så att jag kan lämnas därhän till ett liv vid sidan om alla andra. Jag kommer att få hanka mig fram för att själv skaffa mig mat och husrum och göra alla möjliga småjobb som mina halvlama fingrar och darriga knän tillåter mig att göra. Kanske min viktigaste funktion blir att lyssna på dem, som är yngre och dela med mig något av min livserfarenhet, mina insikter och min förvärvade ödmjukhet inför livet. Jag hoppas också, att jag kommer att kunna ställa upp och lyssna på mina barn. Hur de känner sig inför sig själva och den barndom de fick av mig. Jag hoppas då att jag inte kommer att gå i försvar och säga till dem att ”så säger man inte till sin mor” eller ”varför kan Ni inte vara lugna och snälla och framgångsrika, så att jag kan få leva mitt liv ifred?” Jag vet, att det är jag som i mycket stor utsträckning är upphov till hur de möter omvärlden, till de problem de kommer att få, och även till de glädjeämnen och rika upplevelser de kommer att ha. Jag önskar bara, att jag kan bära det utan knot och inte anklaga vare sig mig själv eller dem för hur deras liv ser ut. Jag hoppas också, att jag kommer att kunna göra en insats ända in i det sista, och att jag inte kommer att bli bitter över mina förlorade ATP-pengar eller bristen på sjukvårdsplatser och mediciner. Jag kommer säkert inte att bli en lycklig pensionär, men jag kanske kan bli en fattig gammal gumma, som med förtröstan ser fram emot att få dö av utmattning och som känner att hon har levat! Eva Sternberg Söndagen den 5 februari 2012 - 21:18:52

	Torsdagen den 2 februari 2012 Människa utan jobb 11 Människa utan jobb I Sverige är det värsta som kan drabba en människa att bli arbetslös. Var och en som ser på TV och läser tidningar i det sena sjuttiotalet måste ha helt klart för sig att det inte finns ett värre öde! Vår hållning till jobbet i det här landet är ambivalent, det vill säga dubbelbottnad eller kanske ännu bättre: flerbottnad. Vi definierar oss utifrån våra jobb, vi får vår identitet av våra jobb, vi får vår status och självkänsla och våra vänner utifrån jobben och ändå klagar vi på dem, klagar på lönerna, arbetsmiljön, cheferna, förmånerna och pensionen. Ekvationen går inte ihop. Människor blir kluvna av denna paradox, och hela samhället blir tvetungat. Ena ögonblicket är arbetsgivarna det ruttnaste, mest profithungriga utsugarna i samhället och i nästa ögonblick faller vi ner och slickar deras fötter för att de skall ge oss jobb! Till slut blir människorna galna av att ha det på detta sätt. Ingen kultur orkar i ena ögonblicket tillbe sina överstepräster och i nästa minut smutskasta dem, håna dem och spotta på dem. Jag tror att en stor del av den kulturella schizofreni, som finns i Sverige idag kommer av denna tvehågsenhet och hat- kärlekskänsla som finns till arbetsgivare! ”Rädda jobben” tycks bli en lika eggande appell i dagens Sverige som någonsin appellerna var under korstågen eller under andra världskriget. Det spelar i stort sett ingen roll vad vi gör, huvudsaken är att vi är ”sysselsatta”. Hos oss är det inte religionen som är ett opium för folket utan ”sysselsättningen”. Jag menar inte, att det är bra att människor inte har några jobb – men det är heller inte bra, när arbetet betyder allt: kontakt, gemenskap, självkänsla, berättigande och så vidare. När arbetet blir en flykt från frågor, som pockar på svar hos varje människa, till exempel varför vi lever, då är det något fel. Det är inte heller bra, när arbete bara definieras utifrån lönearbete, helst i en industri, och när allt annat arbete klassas som mindre värt eller värdelöst. Det är rent av katastrofalt när det enda arbete som värderas högt är det arbete som är på väg att vika, som håller på att rationaliseras bort, konkurreras bort, schabblas bort eller byråkratiseras bort. Det är något sjukt i en kultur som hastigt håller på att göra sig av med just det som människorna i den kulturen skattar högst! Det måste straffa sig på ett eller flera sätt och detta kommer vi att få uppleva ännu mera av i morgondagens Sverige. För dagens unga generation är det kanske viktigare än något annat att träna sig i att vara arbetslös. Dels därför att det är så ont om jobb och dels därför att bara den som känner att han eller hon kan hoppa av vilken minut som helst, om det skulle visa sig att jobbet är förkastligt ur moralisk, psykisk eller fysisk synpunkt, är en fri människa. Som jag skrev tidigare i kapitel 8 är det bättre att vara brödlös än att sälja sin själ. Den som inga värderingar har blir till slut själv helt värdelös – åtminstone i sina egna ögon. Det gäller därför att noga gå igenom med sig själv vad som skulle hända om man blev arbetslös. Skulle jag dö av svält? Skulle jag tappa min självkänsla helt? Skulle jag börja röka mer, supa mer, bita på naglarna mer? Skulle jag få eksem och krossa amalgamfyllningarna i kindtänderna? Eller skulle jag ta tillfället i akt att vara tillsammans med mina barn, träna min kropp, fasta och sluta röka, läsa alla de böcker jag inte hann läsa när jag jobbade och var hemifrån elva timmar om dagen? Skulle jag bli apatisk och fixerad vid mitt ”olycksöde”? Skulle min man se ner på mig? Skulle mina föräldrar bli besvikna? Eller skulle de bli glada när jag äntligen fick tid att bygga det fristående växthuset, baka bullar, städa på vinden, virka sängöverkast eller vad et nu är jag aldrig får tid till annars? Det finns tusen frågor att ställa till sig själv om hur det vore att mista jobbet. För Dig som aldrig haft något jobb är det naturligtvis svårare att vara utan helt och hållet. Det är bara, när man har varit ute i arbetslivet ett tag, som man kan uppskatta att slippa det. Om Du blir arbetslös direkt efter Din utbildning kommer det att ställas mycket höga krav på dig. Du måste ha en enastående viljekraft och självkänsla för att inte bli skadad. Din uppfinningsrikedom kommer att sättas på hårda prov. Det kan ta lång tid för Dig att bli på det klara med att det finns en mening med Ditt liv, och att Du är unik och har unika möjligheter att göra en insats! Det bästa Du kan göra under tiden Du inte hittar ett jobb är att planera Din tid, vecka för vecka utan jobb. Gör ett detaljerat dagsschema och försök till varje pris att hålla det. Slå upp i tidningen och telefonkatalogen vad det finns för aktiviteter, förutom att gå till arbetsförmedlingen, som står Dig till buds och som inte kostar en massa pengar. I Sverige finns det gott om bibliotek, museer och teaterföreställningar till en billig penning och framförallt gott om människor som behöver hjälp. Att inte veta vad vi skall göra nästa dag, nästa vecka, nästa månad är ofta svårt. Jobben ser ju till att vi slipper en sådan strukturlöshet – som vi också kan kalla för frihet. Som alla vet är frihet kanske det svåraste en människa kan utsättas för, och det inte underligt om möjligheten att själv kunna få bestämma, vad man skall göra med sin tid, blir en skrämmande upplevelse för de flesta människor. Om vi inte vet vad vi skall göra nästa dag blir vi ängsliga och osäkra. Eftersom vi svenskar nästan helt definierar oss utifrån våra yrken och inte utifrån andra aspekter av livet är det ett enastående socialt handikapp att vara arbetslös. Om någon frågar mig vad jag är – och det händer ständigt i det svenska samhället, till och med när jag halvt medvetslös av smärta förs in till akutmottagningen på ett sjukhus – så måste jag helt enkelt kunna ställa upp och säga ett yrke, till exempel sotare, predikant eller dammsugarförsäljare. Hela vårt samhällssystem bygger på detta förhållande. Det vill till en otrolig självkänsla och själslig styrka för att våga säga att ”jag är människa, arbetslös eller frimärkssamlare”. Många kanske tror att i vårt jämlika samhälle titlar och yrkesbeteckningar inte spelar någon roll – men det är precis tvärtom. I du-samhället blir titlar ännu viktigare för oss, så att vi kan hålla ordning på varandra. I och med att arbetstillfällena blir färre kommer det antagligen också att bli så, att alla som har jobb, kommer att bli mycket medvetna om sina titlar och framhålla dem så snart det är möjligt. Det är lika bra att vänja sig först som sist vid att vara ”arbetslös”. Som jag har skrivit så många gånger tidigare i denna bok kommer arbetstillfällena i den vedertagna bemärkelsen att minska i en sådan drastisk takt, att vi alla kommer att bli drabbade på något sätt. För oss återstår då bara att lita till oss själva och inte vända oss till traditionella ”arbetsgivare” för att vi skall få något att göra. Det verkar som om det enda som ”traditionella” arbetsgivare kan hitta på för att klara den uppkomna situationen på arbetsmarknaden, är att slå ihop företagen så att två eller flera företag som går med förlust, tillsammans blir ett företag som går med vinst. Om det blir så får tiden utvisa! Hur dessa mastodontföretag skall kunna bli roliga att arbeta i, det har jag svårt att se. Ju större företag man arbetar i desto mindre känner man sig själv, och det är inte bra i längden att känna sig liten! Hur gör man då, när man litar till sig själv för att få något att göra, att känna att man är någonting och gör en viktig insats i detta livet? Ja, det är inte världens lättaste fråga att svara på, men nog tycker jag att vi människor i Sverige idag lämnar över alltför mycket ansvar för vad vi skall göra till arbetsförmedlingen. Det är som om vi hade mist vår förmåga att själva hitta jobb. Vi behöver inte resa långt utanför Sveriges gränser för att finna hur människorna där i en helt annan utsträckning är hänvisade till sig själva som arbetsgivare. Tvärtom vad många tror är det ganska lätt att starta en egen liten rörelse i Sverige. Det gäller bara att se sig om vad människor vill få gjort eller vill ha och hur man själv kan passa in i det mönstret. Självfallet får man inte vara alltför buskablyg eller tveksam, om man skall hitta på sätt att försörja sig. Jag tänker på den unge man, som hade skrivit lappar om att han klippte träd och buskar och skötte gräsmattor och som sedan gick runt i brevlådorna i vårt bostadsområde och lade ut lapparna och på detta sätt fick sin arbetsdag fastlagd ända till nästa jul. Eller på den unga kvinnan, som hade lärt sig att sy och satte in en annons i Göteborgs-Posten att hon sydde åt alla som ville, och att hon kunde åka hem till gamla och prova om de hade svårt att komma till henne. I ett rikt land som Sverige borde det inte vara omöjligt för någon att finna ett område där han eller hon kan göra en insats. Att vara sin egen arbetsgivare är inte det sämsta – det är både lärorikt och spännande men kan naturligtvis också vara riskfyllt och besvärligt. Ett av hindren för många människor att hitta på saker att göra själva, är att de då inte känner den trygghet, som en fast anställning säges ge. Alla som tittar omkring sig borde dock vi det här laget ha lagt märke till att inga arbeten är trygga. Livet är helt enkelt inte tryggt alls, om vi inte vill ta ansvar för oss själva och därmed också ta ansvar för vår egen arbetsinsats i livet. Även de säkraste jobb stryker med i konjunkturer som de vi upplever i Sverige nu i slutet av sjuttiotalet. Vi kan inte i längden lämna över ansvaret för vårt liv till andra. Att tro att någon annan alltid skall se till att vi får arbeten och att vi inte har tråkigt och att vi är mätta, är i själva verket emot människans natur. Ännu så länge behöver ingen i Sverige svälta. Även de som är arbetslösa får en viss ersättning så att de kan leva någorlunda drägligt. Det är alltså inte livhanken det gäller – ännu. Tvärtom lever vi fortfarande ganska gott och om vi bara kunde behålla vår självkänsla, när vi är arbetslösa, skulle det egentligen inte gå någon nöd på oss. Det svåra är väl inte heller att vara utan arbete i sig självt utan vetskapen om att man inte gör någonting, som är bra för en själv eller för andra. Det är kanske därför nyttigt att sätta sig ner och fråga sig hur man kan göra en vettig insats även om den inte är regelrätt betald. Det är ju ändå inte livsuppehället det gäller i första hand. Finns det några föreningar eller organisationer jag kan hjälpa till i? Kan jag gå runt och samla ihop kläder till människor i länder, där det verkligen är fråga om att överleva, frysa eller svälta ihjäl? Kan jag hjälpa till i skolan i mitt område genom att leka med barnen på rasterna, hjälpa lärarna att dra stenciler och ordna fotbollslag och brännbollslag efter skolan? Kan jag stå vid ett övergångsställe och hjälpa människor över gatan? Kan jag hjälpa sönderstressade föräldrar att städa deras lägenheter och ta hand om deras barn på söndagsförmiddagarna? Kan jag hjälpa min granne, bonden, att ta in hö eller mjölka hans kor, så att han får en ledig dag om året? Kan jag röja i skogen så att vi slipper spruta med hormoslyr? Kan jag lära mig att odla potatis och morötter på en kolonilott, så att jag kan förse mig själv med mat? Kan jag bli ledare på fritidshem och lära yngre människor hantera hammare och såg? Kan jag skriva hyllningsdikter till femtioårsdagar eller servera på kalas? Hela världen är full av insatser som ropar på att någon skall göra dem, och det är egentligen synd och skam att vi skall sitta i detta välorganiserade land och inte veta vad vi skall göra! För Dig som är ung och aldrig har haft ett jobb är det förstås svårare att vänja Dig vid tanken att hugga tag i arbetsuppgifter som de jag har beskrivit här ovan. Det kräver ännu mera mod av Dig än det gör av sådana som redan har haft ett regelrätt jobb. Men inte desto mindre gäller samma frågor för Dig. Kom ihåg att det viktigaste inte är att stå på en lönelista. Det viktigaste är att Du känner att Du har kontakt med andra människor, att Du gör vad Du kan för att hjälpa andra människor och att Du kan sova med gott samvete om nätterna. Och det kan Du inte om Du har fördrivit Din dag vid Sergels torg och drogat ner Dig. Sin självkänsla är man i högsta grad själv ansvarig för. Särskilt om man är arbetslös. Därför gäller det för Dig liksom för dem, som jag skrev om i kapitel 9 om det själlösa jobbet, att Du måste säga positiva saker om Dig själv varje dag, tala med andra om vad Du gör och söka Dig till sådana människor i Din egen situation som Du kan få stöd och hjälp av. Det är inte Ditt fel att samhället har utvecklats på det sätt det har gjort, med få människor i reguljära arbeten och många människor i andra sysselsättningar. Du har inte röstat fram regeringar, som inte hade klarsyn nog att se längre än ett eller två år framåt i taget. Du är inte ansvarig för lagar som i första hand ser till oss som redan är förankrade på arbetsmarknaden och inte till Dig – den naturliga tillgången på arbetskraft. Du ärver våra misstag. Förhoppningsvis är det inte bara misstag Du ärver utan också en och annan god ordning. Använd hela Din fantasi och skaparkraft till att se hur ”felet” ligger utanför Dig själv och hur Du i alla fall kan hitta uppgifter som är väl värda att göras, och hur Du kan lära Dig mycket under tiden. Alla de svårigheter Du går igenom och all möda Du lägger ner nu för att finna Dig uppgifter i livet kommer Du att ha nytta av senare. När Du blir generaldirektör eller svetsare kommer Du att se på Ditt jobb på ett annat sätt än Du skulle ha gjort, om Du fått ett jobb direkt efter Din utbildning. Du kommer bättre att kunna stå emot förändringar i Ditt jobb längre fram och Du kommer att ha medkänsla och förståelse för andra människor, som just då är utan jobb. Du kommer inte att vara lika rädd, som många av oss är nu, för Du vet hur det är att vara utan jobb! Du har inte bara fantiserat om det! Att ha ett jobb är inte allt – men att känna sig nyttig är viktigt. Se till att du gör det! Eva Sternberg Torsdagen den 2 februari 2012 - 17:13:21