|
|
|
|
| |
Susanna Alakoski
Igår - jag ligger en dag efter hela tiden nu - publicerades en stor artikel om Susanna
Alakoski i Dagens Nyheter. I kulturdelen, som på lördagarna kallas för Boklördag.
I artikeln frågar sig Alakoski - som är livrädd för att själv bli hopblandad med sina texter -
vad en anhörig är?
Vilka är anhöriga?
Kan man sluta vara anhörig?
Frågorna gör mig helt förbannad.
För det första:
Hur kan en författarinna tro att hon är något annat än sina texter?
Hur kan en människa tro att hon inte är inblandad i sin egen berättelse?
För det andra:
Hur kan man vara så dum att man inte vet vad en anhörig är?
Anhöriga är de människor i vilka vi genom våra gener eller våra barns gener är förenade!
Våra föräldrar, våra syskon, våra fastraroch mostrar, våra föräldrar och deras föräldrar. Och
så vidare.
Anhöriga är vi också till dem, som vi lever i parförhållande med - trots att vi inte har
samma genetiska ursprung!
Meningen med att leva tillsammans med någon främmande är att vi skall komma att
förenas genetiskt - eller att vi, även om vi inte skulle få några barn tillsammans - skall få
ytterligare en släkt att få kraft ifrån, få hjälp av och vara en glädje för.
I undertexten i artikeln om Susanna Alakoski läser jag in, att författarinnan är irriterad
över att man inte kan göra vem som helst till anhörig. Efter egen vilja. Plocka upp vem
som helst och få den till anhörig!
En annan sak, som tydligen gör henne arg, är att det är att det verkar vara omöjligt att
göra sig av med en anhörig!
Att man inte kan skära bort en del av buketten anhöriga och lägga dem på skroten. Hon
inser att det gör fruktansvärt ont att exkludera en familjemedlem eller en släkting - hur
illa man än tycker om den personen.
Anhöriga sitter nämligen inprogrammerade i hjärnan på oss!
Vi människor har - genom en evolutionär slump -nu kommit till en situation, där vi kan
skriva texter, som andra kan förstå och få inspiration och kunskap av. Som Alakoski gör!
Men efterhand har vi blvit så fördummade av industrisamhället, att vi inte längre förstår
vår egen kraftkälla - vår hjärna och vårt mänskliga medvetande.
Det är som om man på Volvo skulle förse oss människor med bilar, som vi inte ens förstår
att vi skall använda på vägen!
Vi kör bilarna i vattnet och undrar varför de går så dåligt. Och våra politiker pratar bara
om kvaliteten på vattnet dagarna i ända.
Välkommen upp på E:4:an, Susanna Alakoski! Kör som tusan där!
Eva Sternberg Söndagen den 7 februari 2010 - 4:59:18
|  |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida