|
|
|
|
| |
Tuoddar
På sommaren 1986 - året efter att vi hade bildat Sveriges kvinnliga företagares
riksförbund och två år efter den första Kvinnor Kanmässan i Göteborg - hade jag blivit
övertygad om att jag skulle följa med Kerstin Sofia på fjällvandring i Padjelanta
nationalpark.
Det var fyra år efter vårt första möte i Luleå den 8 december 1982 och efter fyra års
intensivt samarbete och intensiva diskussioner och efter det att jag hade lärt känna
Kerstins hela familj och hon min.
Vi trodde att vi kände varandra.
Dessutom är Kerstin omgjort vänsterhänt - som jag. Med den enda skillnaden att Kerstin
vände tillbaka till vänsterhänthet efter att ha knäckt ett antal småskollärare och
folkskollärare hemma i Sörbyn!
Så seg är inte jag. Jag satt med min fastbundna vänsterhand på ryggen i skolan varje
dag i första och andra klass - för motståndet mot min vänstra hand blev för stort för mig.
Mina föräldrar, mina fastrar och mostrar, min morfar - ja, alla vuxna runt omkring mig
krävde att jag skulle sluta använda vänster hand!
Alla vänsterhänta ansågs på den tiden - fyrtiotalet - dumma i huvudet. Vi stammade
också ofta och blev vindögda. Själv blev jag vindögd vid tre års ålder och fick en
bakelitkåpa för mitt högra öga och ett fönsterglas i mitt vänstra.
Det var mitt snedställda öga. Jag såg ingenting på flera år och gick ständigt omkring
blågul i ansiktet av sammanstötningar med föremålen runt omkring mig.
Kerstin Sofia bodde i Sörbyn i Norrbotten. Hennes släktingar hade viktigare saker att bry
sig om än om hon var dum i huvudet eller inte. Hennes släktingar var inriktade på att
överleva i en kärv värld, som just hade kommit ut ur andra världskriget.
Mina släktingar i Borås var mera inriktade på att använda sina barn till tävlingar i att
vara bäst i skolan och i att klättra längst på samhällets karriärstegar.
Kerstin Sofia har en strålande fysik - plus allting annat hon har!
Jag uppfostrades till intellektuell. Intellektuella behöver inte röra på sig särskilt mycket.
Och absolut inte ägna sig åt idrott, som är något som bara de, som inget har i huvudet,
ägnar sig åt.
Så att de inte slåss på riktigt och kommer i fängelse!
När jag skulle förbereda mig för min första fjällvandring hade jag - på mitt intellektuella
sätt - frågat om allt, tränat på att gå i Delsjöterrängen och tagit kontakt med de andra
kvinnorna, som skulle var med Kerstin Sofia på vandringen.
Jag hade tusen gånger frågat Kerstin om det var mycket höga höjder och berg, som jag
skulle behöva bestiga - med ryggsäck och allt?
Kerstin hade svarat mig att vi skulle gå ner från Staloluokkta till Tuoddar - närmaste
fjällstuga, 2,8 mil från Stalo.
Ner betyder för mig nerförsbacke.
Jag såg framför mig en backe neråt, som var nästan tre mil lång! Den enda fara jag såg i
detta var att jag hade svårare för att gå neråt i backarna i Delsjön än uppåt.
- Bara det inte blir för låga backar neråt, tänkte jag.
Jag saknade kunskap om följande fakta:
Neråt för en fjällvandrare är söderut på kartan - inte låga backar!
Det finns lika många fruktansvärda uppförsbackar neråt på kartan som uppåt.
Vanligt väder i Padjelanta är 26 sekundmeter motvind med blandat hagel och regn.
De flesta människor har sett ett Primuskök innan de går sin första fjällvandring.
De flesta människor var på den tiden inte vegeterianer och kunde därför äta försvarets
överskottslagers utgångna levergryta - lagad på Primusköket.
De flesta människor har lättare att ta emot hjälp än jag hade 1986.
Vi kom fram till slut. Stugvärden värmde till och med bastun på eget initiativ, när han
såg vårt tillstånd. (Bastun hade inte varit värmd på flera år. Senaste gästerna hade varit
kungen och drottningen. Jag undrade i mitt stilla sinne hur drottningen hade sett ut, när
hon kom fram?)
Att jag tänker på Tuoddar idag beror på att människor just nu frågar mig hur jag har
kommit på alt möjligt, som de läser i tidningen att jag har skrivit?
Hur kom Du på det?
Flera tror till och med att jag inte finns som biologisk varelse utan är en seriefigur - som
TinTin!
När jag får dessa frågor tänker jag på Tuoddar.
Det har inte varit någon nerförsbacke.
Det är längre än 2.8 mil att lära sig hur hjärnan fungerar - ens rudimentärt.
Haglet ryker omkring mig och inte ens Vivis konjak har alltid varit tillgänglig.
Någon stugvärd har jag inte sett till ännu.
Jag vet dock en sak säkert - kungen och drottningen har inte varit, där jag är nu!
Ännu.
Eva Sternberg Måndagen den 8 februari 2010 - 9:51:53
|  |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida