|
|
| |
Ragnar Thoursie
På förmiddagen lyssnar jag till den gamle byråchefen på Arbetsmarknadsverket Ragnar
Thoursie, som intervjuas från sitt äldreboende på Sjötäppan.
För några år sedan kom han ut med en diktsamling,som heter: Dikter från äldreomsorgen.
Thoursie berättar att allting, som en gammal människa är intresserad av att tala om, är
tabu för äldreomsorgspersonalens utövare.
Sina yrkesinsatser och sina lidanden, får de gamla inte tala om - för ingen inom vården
vågar bryta detta tabu!
De gamla skall lyssna till uppläsningar ur böcker av Frithiof Nilsson- Piraten eller sjunga i
kör om ängsblommor, som Evert Taube har beskrivit i sina sångtexter.
Personalen kommer från jordens alla flyktingproducerande platser och är koloniseringens
offer - de kan inte tänka sig, att de skulle ha skickat sina egna gamla föräldrar till sådana
ställen som Sjötäppan!
Hur kan det komma sig att Ragnar Thorsie inte känner grämelse över att sitta ensam på
Sjötäppan? Han är ju ändå en känslig man,som skrivit både dikter och självbiografier och
romaner med det självupplevda som bakgrund?
Thoursie har tre barn och sex barnbarn. Jag har ringt till folkbokföringen och bett att få
reda på hur ensam han är.
Visserligen skilde han sig, när han varit gift i arton år, men barnen finns ju ändå i livet!
Thoursie vägrar att tänka på större sammanhang nu. Han är sjuk och tycker illa om sin
gamla kropp istället.
Själv tänker jag, att det verkligen tar minst nittio år, innan vi människor orkar fatta
någonting om våra egna liv.
Annars skulle Ragnar Thoursie vara förbannad på sitt socialdemokratiska parti, som inget
fattade om hur hjärnan fungerar och som trodde, att det var den fysiska kroppen enbart,
som skulle vårdas. Inte den själ, som han själv skrev om i Sundbyberg!
Eva Sternberg Måndagen den 12 juli 2010 - 15:58:45
|  |
|
|
|
|
Föregående sida