|
|
|
|
| |
Klockan
Jag brukar ställa alla mina klockor en kvart eller en halvtimme för fort. Före den
vedertagna tiden.
I allmänhet behöver jag minst en timme extra varje dag. Eller två.
Men nu, är jag inte kan röra mig så lätt, när jag behöver så mycket hjälp och när jag
tänker framöver de närmaste veckorna med en viss ångest - ytterligare fyra veckor med
gipsat ben och fot - då tycker jag att tiden går sakta.
Jag försöker komma ihåg hur lång tid mina olika klockor går för fort. Väckarklockan går
nästan en halvtimme för fort - det är den som jag annars mest behöver ha inställd på
finsk eller rysk tid.
Nu behöver jag inte ha någon klocka, som är för snabb. Utom i morgon bitti, när jag skall
på återbesök till Mölndals lasarett - tidigt.
Förra gången jag bröt en fotled - år 2005 - var jag inte lika aktiv på nätet eller i politiken,
som jag är nu. Nu kan jag sitta med bruten fot och i princip ha lika stor genomslagskraft
som om jag stod på ett podium och talade.
Nu kan jag skriva och svar och skicka bilagor och korrespondera med journalister och
politiker som om jag var helt frisk i foten!
När jag föll ner i golvet från hävstången för tio dagar sedan, hade jag ju lika väl kunnat
slå i huvudet och ha spräckt skallen och blivit mevetslös och aldrig ha vaknat upp igen till
mitt vanliga jag.
Även då hade jag ändå säkert till slut kunnat använda min lap-top. Jag har en så stor lust
att kommunicera och vara i kontakt med mig själv och andra människor att jag säkert
skulle ha fått till det på något sätt!
Och om jag inte hade kunnat det, så hade jag ändå säkert varit nöjd med det.
För jag tycker inte synd om mig själv - och inte heller om andra människor.
Jag tor på att vi klarar våra liv och att vi får den hjälp vi behöver!
Eva Sternberg Tisdagen den 13 juli 2010 - 13:41:41
|  |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida