|
|
|
|
| |
Jag hänger upp mig!
När Jan gick upp tidigt i morse och tog på sig sina kläder och deklarerade, att han skulle
ge sig ut på bolljakt i det vackra solskenet, tänkte jag, att jag skulle somna om och vakna
först, när han antagligen skulle komma tillbaka. Om två timmar. Så att vi skulle kunna äta
frukost ute på verandan.
Innan jag gick tillbaka till sängen fick jag syn på den hävstång i dörrkarmen, som jag har
köpt i vintras och som jag brukar hänga mig i ibland - för att räta ut ryggen.
Eftersom jag hade gott om tid, så hängde jag upp mig flera gånger på raken.
Det var den tredje gången som stången lossnade från dörrkarmen.
Det då jag föll rakt ned på mina fötter!
Som tur var hade jag mina sandaler - från badet igår - på mig.
Som tur var fick jag den högre foten först i golvet - inte den vänstra!
Som tur var hade jag varit på gymmet och tränat fotlederna i onsdags - i den så kallade
cirkelträningen på Gymnasium i Sisjön med Marcus Fuchsborg som tränare. (Han kom
försent, så han kompenserade sig genom att fortsätta extra länge).
Som tur var, hade ingen mer än jag en aning om att detta hade skett!
Jag har lärt mig sedan länge, att det bästa man kan göra i ett utsatt läge är att samla sig.
Ligga kvar på golvet och tänka.
Inte förebrå mig för att jag omigen gör något så farligt, när jag är ensam hemma!
Inte tro att höger ben och fot är brutna!
Inte svimma!
När Jan gav sig iväg, hade jag sagt till honom att vara försiktig i vattnet. Han sa inte till
mig att låta bli att hänga mig i hävstången.
Det tredje jag tänkte, var att jag var glad att jag inte låg i vatten utan på golvet i hallen!
Sedan tänkte jag, att det inte kändes så farligt.
Nu är jag uppe igen - på fötterna - även om jag har lite ont i höger ben och fot!
Eva Sternberg Fredagen den 2 juli 2010 - 7:47:22
|  | | |
Jag hänger upp mig!
När Jan gick upp tidigt i morse och tog på sig sina kläder och deklarerade, att han skulle
ge sig ut på bolljakt i det vackra solskenet, tänkte jag, att jag skulle somna om och vakna
först, när han antagligen skulle komma tillbaka. Om två timmar. Så att vi skulle kunna äta
frukost ute på verandan.
Innan jag gick tillbaka till sängen fick jag syn på den hävstång i dörrkarmen, som jag har
köpt i vintras och som jag brukar hänga mig i ibland - för att räta ut ryggen.
Eftersom jag hade gott om tid, så hängde jag upp mig flera gånger på raken.
Det var den tredje gången som stången lossnade från dörrkarmen.
Det då jag föll rakt ned på mina fötter.
Som tur var hade jag mina sandaler från badet igår på mig.
Som tur var fick jag den högre foten först i golvet - inte den vänstra!
Som tur var hade jag varit på gymmet och tränat fotlederna i onsdags - i den så kallade
cirkelträningen på Gymnasium i Sisjön med Marcus Fuchsborg som tränare. (Han kom
försent, så han kompenserade sig genom att fortsätta extra länge).
Som tur var hade ingen mer än jag en aning om att detta hade skett!
Jag har lärt mig sedan länge att det bästa man kan göra i ett utsatt läge är att samla sig.
Ligga kvar på golvet och tänka.
Inte förebrå mig för att jag omigen gör något så farligt, när jag är ensam hemma!
Inte tro att höger ben och fot är brutna!
Inte svimma!
När Jan gav sig iväg, hade jag sagt till honom att vara försiktig i vattnet. Han sa inte till
mig att låta bli att hänga mig i hävstången.
Det tredje jag tänkte, var att jag var glad att jag inte låg i vatten utan på golvet i hallen!
Det andra jag tänkte var, att det inte kändes så farligt.
Nu är jag uppe igen - på fötterna - även om jag har lite ont i höger ben och fot!
Eva Sternberg Fredagen den 2 juli 2010 - 7:42:44
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida