|
|
| |
Lycka!
Med en bruten fotled och ytterligare tre veckor kvar av gips, gäller det att varje dag hitta
på något.
Något, som är roligt, som inte tar plats och som inte kräver att jag får hjälp av någon.
Mina anhöriga hjälper mig gärna - men de är inte alltid hemma eller i närheten av mig.
Helst vill jag hitta på något, som gör mig glad. Själen är inte bruten! Glädjen gipsas
aldrig!
I morse kom jag på, att jag kunde slå upp i mina datorfiler från tio år tillbaka i tiden och
se om de par, som jag hjälpte för många år sedan att komma ur sin fastlåsning och sin
envetna uppfattning att de skulle skiljas, fortfarande bor ihop!
Jag sparar på allt och arkiverar! Ända sedan jag var fyra år har jag haft en känsla av att
mitt liv är viktigt och att allt jag gör är viktigt - och om ingen förstod det just då, när jag
skrev det, så kommer människor att förstå att det var riktigt att göra så som jag gjorde!
Sagt och gjort.
Jan jobbar i receptionen på Torrekulla idag också, så jag är ensam. Till dess att Karin
och Lars kommer hit.
Jag tar fram några av de mest tragiska familjerna från för flera år sedan. Sådana familjer,
som drabbas särskilt hårt på sommaren, när alla far åt olika håll och männen har fått för
sig, att de inte längre har lust att vara vuxna - eller kvinnorna börjar knulla på stranden
med grannens man.
Sedan ringer jag till folkbokföringen och frågar om dessa par fortfarande bor ihop? Så
många år efter det, att de aldrig skulle vilja se varandra igen!
Så många år efter det, att de redan hade köpt en ny bostad till sig själva i närheten av
barnen och den gamla frun/mannen och var på väg att flytta in!
Så många helveten som paret redan hade genomlevat? Vem är jag att tro att de skulle
kunna fortsätta att vara föräldrar och vara gifta - eller (min käpphäst!) gifta sig nu mitt i
denna avgrund?
Ja, de bor ihop!
Ja, det är samma par, som bor ihop - inte hans pressekreterare utan hans fru, som är mor
till alla hans fyra barn!
Ja, alla barnen lever!
Min lycka är fullständig - redan så här tidigt på morgonen!
Tack, Henrik på folkbokföringen, som hjälpte mig med alla de uppgifter jag behövde!
Tack också för att Du tog emot en minilektion i familjebildning och föräldrakunskap från
mig, som är sjuttio år!
Fastän Du bara är tjugoåtta år!
Eva Sternberg Onsdagen den 28 juli 2010 - 7:12:33
|  |
|
|
|
|
Föregående sida