|
|
|
|
| |
Sofies konfirmation
Igår konfirmerades Sofie i kyrkan på Bohus Malmön. Jan och jag gick upp tidigt - med
tanke på min nybrutna högra fot och det nypåsatta gipset ända upp till mitt högra knä.
Vi kom fram i tid och jag fick hjälp av Jan att ta mig fram till de platser, som fanns
anvisade till Sofies familj i den vackra, nyrenoverade kyrkan.
För fyra år sedan konfirmerades Elin i samma kyrka. Igenkänningsgraden var mycket hög.
Sofies konfirmationspräst - Jonas Eek - hade också konfirmerat Elin.
Jonas Eek är en mycket duktig präst. Han var bra redan för fyra år sedan - men igår var
han ännu bättre!
Han var klarare, tydligare och mera energisk.
Han började med att säga till oss - föräldrar, far- och morföräldrar och syskon och alla
andra, att vi gärna fick använda våra medtagna vuvuzuelas, om vi tyckte att
konfirmanderna hade gjort ett fint program under konfirmationen. Men först, när det hela
var slut! Inte under själva akten!
Jonas Eek påminner mig om min egen konfirmationspräst - Isac Been - på Särö, 1954.
Han var också en duktig predikant och var en av de första svenska prästerna, som tog
emot barn i sin sommarstuga och undervisade och konfirmerade dem.
Far hade fått tipset av en av sina vänner i Borås om Isac Been och Särö. Han ville skicka
min bror, som är ett år och sjutton dagar yngre än jag, och mig till Isac Been på Särö för
att vara inackorderade och bli undervisade enligt Luthers dekret om bekräftelse av det
dop, som vi hade undfått någon eller några månader efter födelsen.
Mor tillstyrkte Fars förslag - för då kunde hon resa på sin första utlandsresa efter våra
födelser - och efter andra världskriget.
Hennes anteckningar från den resan håller jag på med denna sommaren att renskriva på
datorn, så att de lätt kan läsas och så att de kan skickas över nätet till alla, som är
intresserade.
Det var på den resan till Jugoslavien, som Mor fick binnikemask och blev förälskad i en
medresande präst, som jag skrev om häromdagen.
Den stora skillnaden mellan Jonas Eek och Isac Been är, att Jonas Eek möter barn, som
har blivit tagna på allvar under hela sitt liv.
Vi var barn, som hängde som lösa trådar i familjens väv och vars föräldrar aldrig hade
ställt sig en kritisk fråga om sig själva. Allesamman - hela konfirmandskaran.
Jonas Eek mötte den nya tidens barn. De som kan kommunicera, agera, provocera och
inte finner sig i lögner och floskler. De som kan respektera - både sig själva och sin präst
och sina föräldrar.
I den mån vi är värda det!
Men inte annars!
Barnen gjorde en formidabelt bra bekräftelse på de trossatser, som de var döpta till.
Vädret var strålande - vindarna fläktade och höll borta den starka värme, som fyllde
kyrkan, när Elin konfirmerades.
Föräldrarna och far- och morföräldrarna verkade vara en helt annan grupp än för fyra år
sedan!
Alla var allvarliga, lyssnade noga på Jonas Eek och sina och de andras barn. Ingen såg
ut som en målad lagårdsvägg - jo en äldre dam i min ålder med lila glasögon och
sprängröda läppar och håret uppborstat i en sufflé bakom ena örat.
Sofie, som jag har längtat efter i över en månad nu, var lugn och säker. Hon höll det
sista anförandet ur konfirmandgruppen och avslutade med att tacka Jonas och alla sina
kamrater på ett strongt sätt.
Sofie är lång och vacker och säker på sig själv.
Vi älskar henne!
Eva Sternberg Söndagen den 4 juli 2010 - 16:24:36
|  |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida