|
|
|
|
| | Söndagen den 30 september 2007
Den helige Mikaels dag
Vår dotter Karin döptes 1973 på den Helige Mikaels dag - änglarnas dag. Idag är det
den Helige Mikaels dag så jag åkte jag till Skårskyrkan - Karins dopkyrka.
Kyrkan var full av barn och änglar. En ny kvinnlig präst ledde gudstjänsten. Jag träffade
gamla grannar från Hackspettsgatan och många barn från mina barnbarns skola och
grannskap.
Jag tänkte på de trettiofyra år, som har gått. En lång tid - men samtidigt kändes det som
igår - att vi satt där tillsammans med Åke och Leila och deras barn, som hade kommit
från Simmerud till Göteborg för första gången. Karins gudföräldrar.
Jag kom ihåg rostbiffen, som jag hade gjort - den var helt rå. Ingen sa ett ljud, men den
var oätlig.
Dagen för trettiofyra år sedan var strålande ljus och vacker. Idag har det regnat som ur
ett vattenfall här i Göteborg - hela dagen.
Vi sjöng psalmer och sånger.
När jag slog upp psalmboken hittade jag - på ett löst papper - denna text mellan
psalmboksbladen:
"Dödens och livets procession möts. Från ena hållet kommer bärarna med den döde,
änkan och hennes gråtande grannar. Från andra hållet kommer Jesus, hans lärjungar och
alla som följer dem. Båda stannar upp. Det uppstår ett rum för tårar, medlidande,
lyssnande och tillit - och därmed också för livets återkomst. Det verkliga mötet, också det
som är mycket svårt, är en förutsättning både för tröst och för en ny början.
Det går inte en dag utan att dödens procession drar genom världen med aids-sjuka,
utsvultna, självmordsbombare, kalla byråkrater, maktgalna presidenter och misshandlade
kvinnor.
Men det finns också en livets procession, som får mycket mindre uppmärksamhet. Där
finns både föräldrar med lekande barn, anställda i omsorgen, fredsarbetare,
flyktingadvokater och lovsjungande församlingar. För kyrkan hör definitivt till
processionen. I dess öppna och tillitsfulla möte med världen händer något: livet vinner
mark från destruktion och död. Men det går inte av sig självt.
Eva Sternberg Söndagen den 30 september 2007 - 16:02:49
|  | | | Fredagen den 28 september 2007
Bokmässan
Jag bor i en förstad till Göteborg, där bokmässan just nu pågår. Idén till bokmässan fick
Conny Jacobsson och kompani på Kvinnor Kanmässan i Göteborg 1984. Kvinnor Kan var
den första mässan i Sverige, som kombinerade utställning av produkter och tjänster med
seminarier och kurser och "speaker´s corner" och allt möjligt annat.
På ett sätt känner jag mig som urmoder också till Bokmässan. Jag var glad över att
kunna dela med mig av en fungerande idé - och jag är glad numera att Kvinnor Kan
leddes av kvinnor, så att vi aldrig någonsin skulle kunna få en sådan utveckling som
Bokmässan har haft.
Jag är glad att jag kan åka till Bokmässan och inte sitter i landsflykt i Afrika, som Conny
Jocobsson tydligen gör.
Jag är glad över att jag inte har haft möjlighet . eller haft lust - att samla på mig en
massa resurser - utan snabbt gått vidare till något nytt. Det nya jag lärde mig på Kvinnor
Kan var, att kvinnor i grupp - utan män och barn och samhälle och religion och andra
sammanhang - är helt ointressanta. Spetsklackar och lackväskor - och så tråkiga att vara
med, att jag inte vill åka tåg ihop med oss mellan Alingsås och Göteborg!
Idag åkte jag förbi Korsvägen på väg till Bokmässan.
Massor av kvinnor passerade förbi min bil mellan alla rödljus, som jag fastnade vid.
Under tiden jag körde som en snigel, hörde jag förra årets pristagare i novelltävlingen -
Håkan Nesser - läsa upp sin novell från förra årets tävling. Den heter "Förrättningen" och
med den vann Nesser förtsa pris. I år skulle han dela ut priset till årets vinnare - i huset,
som jag höll på att köra förbi.
Nessers novell är strålande! Läs den! Lyssna till den på webben!
Psykiatrin borde använda Nesser novell "Förrättningen" på alla kliniker och vi andra läsa
om den minst en gång om året!
Jag kom aldrig in på Bokmässan - och det gjorde inget. Det räckte med bilradion.
Eva Sternberg Fredagen den 28 september 2007 - 17:51:11
| | | | Söndagen den 23 september 2007
I dalen
Jag bor i en dal - Alveredsdalen. Den ligger i Kållered i Mölndal - en förstad till
Göteborg. När man kommer söderifrån och just har passerat IKEA ligger dalen där på
vänster sida. Jan och Martin och en grupp amerikanska golfbanearkitekter - och många,
många andra människor - har byggt två golfbanor i denna dal.
Jag bor överst till vänster i dalen. Strax hitom stridsvagnshindren, som står kvar som
kulturminnesmärken för Mölndals stad. Stora cementklossar som skulle hindra tyska
stridsvagnar från att komma in i Göteborg.
När vi byggde golfbanorna sextio år senare, kunde vi lyfta bort tre sådana hinder med en
grävskopa och forlsa dem åt sidan på en kvart!
Jag är uppväxt i en dal utanför Borås. Alveredsdalen är precis lik den dal där jag
tillbringade mina första tjugo år av livet.
I går morse skulle jag börja tidigt och vandra nedåt dalen. Det var många saker jag skulle
göra och mycket jag skulle titta på.
Men så ringde flera klienter - fredagskvällar är svåra kvällar i hemmen i Sverige - och så
fick jag några e-brev, som jag absolut ville besvara och så var jag tvungen att skriva till
PS Jersild om hans krönika i DN om Johan Cullbergs nya bok om sitt psykiatriska liv. (Min
mening är den att Cullberg väcker intresse genom sin nya bok främst därigenom att han
baserar boken på det faktum, att hans egen bror är ett offer för den svenska psykiatrin
sedan brodern var tjugofem år. Om flera läkare och psykologer - och allt vad det heter -
vågade komma ur sina professionella elfenbenstorn och vittna om hur de själva och
deras familjer är offer för de diagnoser och den vård de själva utsätter andra för, skulle
mycket vara vunnet!).
Klockan hann nästan att bli ett innan jag till slut hittade en lämplig mössa att sätta på
huvudet (Jan är så arg på min tovade jordgubbsmössa från Tromsö, att jag inte vågar ha
den på mig längre - om han skulle hinna se den).
Jag tog också en tröja i lämplig färg till mössan. Jag tog de regnbyxor, som Stina hade
haft på sig de dagar i förra veckan, då vi var tillsammans på Solheim Cup i Halmstad och
hon skrev i sin blogg i Golf Digest Magazine att det regnade "horizontal rain and the
temperature was in the 40´s - dvs +6-7 grader C).
Jag tog min lilla vinröda ryggsäck, som jag har haft i minst trettio år och lade in trasor av
lakansväv och en sax - för jag skulle binda upp en av de unga björkarna i
kraftledningsdiket på första hålet på Torrekulla golfbana igen.
För två veckor sedan hade Maj-Lis, som bor strax ovanför björkarna och jag gjort en första
uppbindning. Nu hade jag under veckan lagt märke till att den björk, som växer längst
ned i dalen och därför har längst stam , redan hade slitit sig (antagligen under förra
helgen, när Solheim Cup spelades i stormstyrka).
Så fort jag kom utanför mitt hus - jag lät bli att ta mina stavar - träffade jag min granne
Sandor. "Läget?" frågade han. "Bra", sa jag. Jag stannade och jag visste att han sedan
skulle fråga mig flera frågor. Jag visste att jag skulle svara så sanningsenligt jag kunde på
alla hans frågor.
När vi stod där och pratade kom Malin med sina båda barn - Klara och Gabriel. Sandor
började då att uppmana oss, att se till att vi får upp skyltar för alla trafikanter på
Alveredsvägen om att det finns små barn, som leker och går över vägen. Varningsskyltar.
När Malin, som hade bråttom, hade gått, fortsatte Sandor att ställa frågor till mig - om
vägen, om vägföreningen, om människans brist på förnuft, om varför jag har varit
utomhus så lite i sommar etc.
Jag gick vidare efter ett glatt avsked från Sandor förbi de båda yngre männens hus - på
varsin sida om vägen.
Den ene bygger ett splitternytt hus med jättegarage och stor veranda och den andre
bygger om ett gammalt kvarnhus. Bara vägen skiljer dessa båda hus åt. Men flera
generationer i båda dessa husägares liv skiljer dem åt. För mig blir det en vacker
påminnelse om hur mycket våra föräldragenerationers erfarenheter påverkar oss - och
därmed våra barn.
Jag fortsätter nedåt dalen och upptäcker, när jag kommer fram till björken, som jag skall
staga fast att två kvinnor just spelar sig ur den bäckravin, där björken växer, så jag
bestämmer mig för att fortsätta vandringen ned till klubbuset.
Vid verkstaden träffar jag min elev Ben. Ben lär sig svenska här hemma på torsdagarna.
Vi börjar tala svenska - men då kommer en traktor med hö på frontlastaren bakom oss
och vi börjar tala med Denni, som kör traktorn.
På en morgon på en golfbana hinner det hända tillräckligt mycket för att jag skulle kunna
stanna i flera timmar och prata. Det är en av de bästa sakerna med att bo i en dal med
människor, som har odlat och arbetat med jorden att de alltid har något att säga. De
hälsar, frågar och berättar.
Nere vid klubbhuset är det fullt med medlemmar. De njuter av att det inte regnar och de
hälsar också glatt.
I rangeburen (där man kan övningsslå bollar in i ett nät) träffar jag min vän Stig. Han
cyklar ner från Balltorp för att övningsslå. Han håller på att ta grönt kort på Sisjön och
han övar här inför sin uppspelning på Sisjön i nästnästa vecka.
Stig och jag har talat med varandra med jämna mellanrum sedan jag flyttade hit till
dalen för nu snart fem år sedan.
Jag ber Stig om hjälp att binda upp björken. Han cyklar i förväg ned till platsen, där
björken växer.
Marita - Dennis fru - kommer emot mig på vägen. Vi börjar prata om allt möjligt. Stig
kommer tillbaka på sin cykel och frågar om jag har glömt honom och björken.
Stig och jag binder upp björken.
Den står nu där som i psalmen "växer rak i sommarregn" och jag går hem och Stig cyklar
hem till sig.
Så här har jag det i dalen!
Eva Sternberg Söndagen den 23 september 2007 - 10:24:49
| | | | Lördagen den 22 september 2007
Upplösning av filter
Internet har gett alla människor möjlighet att kommunicera med varandra och med
samhället i stort - på nätet.
Kommunikationen har tidigare varit helt centralstyrd - inte minst i Sverige. Vi har haft
breda floder med filter, som har tagit hand om kommunikation, filtrerat kommunikation
och kommit ut med - ibland - motsatsen till innehållet i kommunikationen. Mycket har
blivit sin raka motsats.
Nu finns inga filter längre. Vem som helst kan komma ut med vad som helst - på nolltid.
På alla världens språk.
I ett land med så fasta filter, som Sverige har haft ,är detta inte lätt att acceptera. Inom
media - Sveriges Television till exempel - har man tidigare kunnat producera TV-
program och förutse människors reaktioner flera år i förväg.
Nu går det inte längre att göra det , som SVT:s programchef Annie Wigelius
kallar "lägerelds-TV" - det vill säga att majoriteten av befolkningen sitter framför samma
TV-program på helgerna och sedan talar med varandra om dessa program på jobbet.
Det finns för många program. Inte ens påkostade serier som "Upp till kamp" och säkert
också "Andra Avenyen" kommer att kunna attrahera den mängd tittare, som SVT hade
tänkt sig.
Nu skall det istället vara interaktiv radio och TV - tittarna skall höra av sig med sina
synpunker och till slut rösta om allt möjligt - eller tävla.
På samma sätt upplöses det filter av skyddsmekanismer, som i flera decennier har
omgärdat den svenska arbetsmarknaden. Nu skall till och med avtalsförsäkringarna tas
bort. De skall missgynna dem, som tagit dem. Man skall få mindre av de kollektiva
försäkringarna istället - enligt finansministerns förslag.
Sture Nordh på TCO dundrar om undergång och deltidsarbetslösa kvinnor gråter inför TV-
kamerorna.
Förut var familjen och släkten ett skydd mot död och sjukdom. Sedan tog
arbetsmarkanden över familjens roll. Nu går det med arbetsmarknaden som med familjen.
Vem eller vad skall nu ta över?
Religionen igen?
Eller det filter, som lägger sig över oss människor, nu när vi förstår att jorend liksom vi är
ändlig?
Eva Sternberg Lördagen den 22 september 2007 - 12:19:12
| | | | Torsdagen den 20 september 2007
Amerikabåten
I maj 1959, när jag första gången åkte till USA - med båt - hade jag som hyttsällskap en
kvinna i övre medelåldern, som hade sålt allt hon ägde och satsat på att slå sig ner i New
York istället.
Hon kände ingen där. Hon hade ingenstans att bo där. Hon kunde ingen engelska, vilket
visade sig så fort båten hade lagt ut från land och någon skeppsgosse frågade henne på
amerikanska var hennes hytt var.
Hon vädjade till mig - nitton år gammal - att hjälpa henne med det mesta.
Såvitt jag förstod hade hon också svårt att sova på natten. Hon gillade inte, att vi satte
fram klockan en timme varje morgon - för att vi skulle stiga i land i USA med rätt tid på
våra klockor!
Jag var så ung att jag hade svårt att tänka mig att fråga den fråga, som jag hela tiden
hade i huvudet, när jag var i samma rum som hon:
Varför skall Du flytta till New York?
Kvällen före landningen i i kaj bredvid Frihetsgudinnan gjorde jag det i alla fall -
frågade henne:
"Varför skall Du flytta till New York - överhuvudtaget?"
Hon svarade ,att hon led av en kronisk underlivssjukdom och att hon hade fått höra att
den inte fanns i USA - så hon reste för att bli frisk!
Jag såg henne aldrig mer efter ilandstigningen.
Men hon har följt mig hela livet i sinnet.
Hur ofta i mitt liv har jag inte tagit båten någonstans för att jag har hört om något, som
jag trodde skulle hjälpa?
Hur ofta har jag inte gått i land och på nolltid fått klart för mig, att bara för att något
ännu inte finns någonstans, så är det inte säkert att det inte kommer dit i samma
ögonblick, som jag stiger i land?
Min tro och mitt tänkande är med mig hela tiden.
Till dess att jag tar mitt förnuft tillfånga!
Eva Sternberg Torsdagen den 20 september 2007 - 8:43:58
| | | | Tisdagen den 18 september 2007
Regeringsförklaringen
Idag har Fredrik Reinfelt hållit sin första riktiga regeringsförklaring. Förra året var bara en
repitition.
En kvinnlig kommentator, som jag trodde var Inger Arenander, men som vid närmare
efterforskning och påpekanden visade sig inte vara hon- var riktigt förbannad på honom
efteråt. Han är tam, han fokuserar på fel saker och låter som en mes, sa kommentatorn.
Några andra journalister försöker släta över hennes utfall och framhåller några \"positiva\"
inslag i hans framställning.
Jag tycker att han är bra. Han ger inte folket det vi har haft tidigare. Han är som en
fosterförälder, som kommer in och tar över, när pappa har dött.
Barnen är ju ändå nästan fullvuxna - eller borde vara det. Reinfelt tror inte på orden
längre. Han är inte karismatisk. Han kan inte heller bli karismatisk. Han har inte en sådan
bakgrund. Han är en"fadermördare" ( se hans egen bok ) - inte \"Prince charming\".
Han \"mördade \" Göran Persson. Resten får alla hjälpa till med!
Ikväll skall Mona Sahlin intervjuas av KGB i SVT.
Hon är inte heller karismatisk - längre. Hon har inte tillräckligt många av sina egna med
sig.
Sverige är inte heller längre annat än en kommun i Europa - i praktisk bemärkelse.
Vi är som en överklassfamilj, som börjar förstå att vi inte är överklass längre.
Men det är inget dåligt läge - om man vill ta i lite själv!
Eva Sternberg Tisdagen den 18 september 2007 - 14:49:40
| | | | Lördagen den 8 september 2007
Kallifatides
I dagarna har författaren Theodor Kallifatides kommit ut med en ny roman, som
heter "Mödrar och söner".
Senast var det Mustafa Can, som gjorde ett jordskälvande genombrott i Sverige genom
att i sitt sommarprogram berätta om sin mor, som var analfabet. Hennes barn dog - det
ena efter det andra - och hennes liv i Skövde blev genom sonens framställning i radio
som en påminnelse för oss svenskar om, att det kan finnas liv även i Skövde!
Nu är det Theodor Kallifatides som i romanform gör samma beskrivning av sin mor. En
hjältebeskrivning, en hyllning till den människa, som har gett honom livet och språket.
I Dagens Nyheters kulturbilaga idag - även kallad Boklördag läser jag en intervju av
Annika Persson med Kallifatides. Jag har ännu inte läst boken.
Men jag hoppar till i sängen, när jag läser följande citat:
-Greker är mödrarnas söner, svesnkaran är samhällets, skriver Du. Vad menar Du med det?
-Jag menar att i Sverige går mycket av uppfostran ut på att barnet så tidigt som möjligt
skall lämna boet, lära sig att flyga med egna vingar.
Men när man flyger ifrån hemmet hamnar man i samhällets händer. Man blir samhällets
son på ett annat sätt än med den uppfostran som praktiseras hos grekerna. Där går
uppfostran ut på att förstärka familjebanden. Ingen annan älskar Dig som vi!
Annika Persson svarar Kallifatides förnumstigt att nu med den ökade jämställdheten
kommer ju sådana mödrar som hans att försvinna och därmed sådana barndomar, som
han har haft.
-Är det bra eller dåligt? fråga Persson
Ja, om närheten,den villkorslösa kärleken, uppmuntran, tryggheten, känslan av att
åtminstone en människa i världen älskar mig - om det försvinner är det en katastrof! Om
barnen får växa upp utan kärlek. Den viktogaste frågan är:
Vem skall ge barnen kärlek?
Bara en människa uppfostrad av en sådan mor, kan - genom att flytta hit till Sverige -
uttrycka vårt samhälles dilemma med så få ord!
Samhället kan inte ge kärlek.
Kompisar kan inte ge kärlek.
Moderskärleken är inlagd i kvinnans hjärna sedan miljoner år tillbaka i tiden. Barnets
hjärna har receptorer för just hans eller hennes mammas kärlek. När denna ström från modern
tas upp av barnet uppstår sådana människor som Kallifatides.
När en svensk ettårig pojke rycks upp ur sin säng fem gånger i veckan och - som ett bylte -
lämpas av i daghemmets plywoodkorridorer att tas emot av en motvillig tjugoåring med
taueringar på armarna och sugmärken på halsen - då uppstår sådana som i natt har
sprängt Outlaws huvudkontor i Åtvidaberg!
Eva Sternberg Lördagen den 8 september 2007 - 18:22:47
| | | | Onsdagen den 5 september 2007
Omigen
Omigen har jag varit med om att saker och ting händer med blixtens hastighet
nuförtiden. Så fort jag har formulerat en inriktning eller en tanke och skrivit ner den
någonstans på nätet, så - vips - realiseras den!
Igår kom till exempel förslaget om att föräldrar kan få ta del av de skatter de betalar även
hemma. De kan låta sina barn vara hemma med dem i tre år!
Det är ett politiskt genombrott!
Det är en vågbrytare i svensk politik. För första gången sedan Perssons maxtaxas
införande har en grupp politiker förstått att frågan om hemmet och familjen är den mest
centrala i dagens politik!
Så fort människorna får klart för sig att de små barnen är sköra och att deras
omhändertagande är samhällets viktigaste uppgift, kommer alla föräldrar att vilja stanna
hemma.
Att stanna hemma är vettigt.
Att stanna hemma är reproducerande - det Du gör för Dina barn, när de är små, får Du
tillbaka tusenfalt.
Att stanna hemma är miljövänligt (Du behöver bara en bil, Du behöver inte ta upp plats i
trafikströmmen, Du behöver inte själv vara borta från Ditt hem mer än vad som behövs för
arbetstid och resor. Du behöver inte åka till sjukhus hela tiden med Dina sjuka spädbarn.
Du har roligt. Ditt barn skrattar och ler mot Dig. Du finns med på bild av barnet, när det
blir äldre och ser sin barndom i perspektiv. Du slipper sura gubbar till chefer och gnälliga
arbetskamrater, som inte har något mer att bekymra sig över än den senaste
jeansmodellens tendens att färga av sig. Du slipper de tröstlösa personalmatsalarna och
skvallret och de meningslösa diskussionerna vid kaffeapparaten.
Att stanna hemma är internationellt gångbart. Du behöver inte förklara att Du kommer
från ett vansinnigt land, där män och kvinnor skall göra samma saker och där barn inte
skall vara kvar hemma mer än till ett års ålder!
Att stanna hemma ger Dig en möjlighet att göra en insats för Ditt samhälle, för Ditt
grannskap, för Dina egna föräldrar och far- eller morföräldrar. Du kan ta hand om
grannnens hund och koka äpplen, som har ramlat in i Din trädgård.
Att stanna hemma gör Dig igenkännlig som kvinna. Du behöver inte berätta för alla om
hur Du har disputerat, preparerat, konverterat och manipulerat. Alla förstår en mamma,
som är hemma med sina små barn. Ingen annan än vi politiskt korrekt uppfostrade
svenskar förstår, varför en pappa är hemma, när barnen är små. Han är inte evolverad för
att vara hemma. Barnolycksfallen i Sverige har ökat med 300 procent på tio år. Mest i
världen! Pappan är evolverad för att vara borta och nedlägga flera bisonoxar. Ju fler
barn han har - desto fler bisonoxar. Hemma finns inga bisonoxar.
Hemmet är allltings centrum. Ett land utan centrum blir so Yeats skriver i The Second
Coming: "Things fall apart. The center cannot hold. Mere anarchy is losed upon the
world........
Omigen har jag varit med om att min riktning har blivit bekräftad.
Det är verkligen roligt!
Eva Sternberg Onsdagen den 5 september 2007 - 15:42:30
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida