|
|
|
|
| | Tisdagen den 16 september 2008
Pengar
Alla som känner mig, vet att jag ständigt har haft intuitiv kunskap om sådant, som skall
komma att hända.
Ibland har jag haft fel - men väldigt ofta har jag kunnat förutsäga både det ena och det
andra.
Ända sedan jag gick på Handelshögskolan i Göteborg på sextiotalet har jag till exempel
förutsagt penningsystemets snara kollaps.
Själv har jag varit mycket förvånad över hur segt detta system ändå har varit!
Det har sett ut som om det inte har spelat någon roll att penningsystemet inte är förankrat
i evolutionen - eller att vad som helst kan ges ett penningvärde. När som helst.
I Sverige har vi till exempel bestämt att allt arbete i hemmet, som utföres av de
biologiska medlemmarna av familjen i flera generationer, som bor i det hemmet, är
värdelöst.
Om man däremot flyttar ut familjens medlemmar i baracker byggda av svenska
byggmästare och låter andra än familjens medlemmar utföra samma sak - då är
det "arbete" och räknas in i Sveriges BNP!
Vår svenska BNP är därför uppblåst med minst 30 procent på grund av detta räknesätt.
I Tyskland och Norge har de knappast börja räkna på detta sätt ännu - så de har tjocka
marginaler att ta av.
Just nu talar riksbankschefen Stefan Ingves i P1 och säger med myndig stämma, att vi i
Sverige inte behöver bekymra oss.
Vi kan fortsätta som vanligt trots att penningsystemet i världen kollapsar!
Precis som Anne Wibble sa 1992, att hon skulle försvara den svenska valutan - även om
räntan gick upp till 500 procent!
Varför kollapsar hela penningsystemet just nu?
Inte ens jag kan komma på alla skälen till kollapsen - men jag kan komma med några
skäl, som är helt uppenbara:
USA:s ekonomi är sedan lång tid en total träskmark. USA:s politik leds sedan en lång tid
av förnuftsbefriade personer.
Befolkningen i USA är förhållandevis okunniga och ovilliga att lära sig om verkligheten.
Olympiaden i Kina kan inte längre användas som skygglapp för hela världsekonomin.
Västvärlden har nonchalerat sådana fundamentala system som familj och fosterjord,
heder och ära och det faktum att vi alla är dödliga varelser med en väldigt kort stund här
på planeten jorden!
För att lyckas med denna bravad har vi använt penningsystemet och byggt upp banker -
på samma sätt som forntida raukar och katedraler.
Ett formidabelt vansinne har fått breda ut sig först i västvärlden och sedan över hela
globen.
Vi kvinnor har överhuvudtaget inte ägnat oss åt kritisk granskning av våra uppgifter utan
flutit med i penninghysterin och den allmänna nedgången i moral, religion och vett och
sans.
Vi har låtit männen spränga vidare med sina påhittade stolligheter. Vi har också själva
gått på att mäta allting i penningmått!
I kollapsen kan vi dock vara de första att komma på hur vi skall fortsätta - om inte annat så
för att vi skall kunna se våra döttrar i ögonen!
När jag är i USA brukar jag hata den TV-reklam, som de nu kapsejsade finansföretagen
har visat.
Lehman Brothers har använt sig av en kaskelotval, som dyker ner över tusen meter i djupt
vatten - och kommer upp levande!
Jag har tänkt att en dag kommer den valen inte upp längre.
En dag får den stanna i djupet!
Eva Sternberg Tisdagen den 16 september 2008 - 11:13:34
|  | | | Måndagen den 15 september 2008
PO Enquist
När jag var på Norstedts förlag för att lämna i ett manuskript till en förläggare i januari
förra året, träffade jag på PO Enquist.
Jag kände genast igen honom. Han såg ut att vara djupt försjunken i sina egna tankar.
Han såg ut att vara ända nere i sin egen hjärnstam.
Det var bara vi två vid hissen. Att jag kom sedan in i denna hiss berodde helt och hållet
på honom.
Jag hade stått utanför hissdörren i bottenplanet och tryckt på knappen till fjärde
våningen, där min förläggaren hade uppgivits befinna sig. Klockan elva skulle jag vara
där.
Ute hade det varit ganska kallt - julklappsskyltningen lyste fortfarande i vintermorgonen,
när jag tittade ut genom fönstren i bottenvåningen.
Plötsligt stod en högrest person bredvid mig.
Jag frågade vilken våning han skulle till.
Också till fjärde våningen!
Jag tryckte på knappen en gång till.
Då sa han, som jag då såg var PO Enquist, att jag inte kunde trycka på den knappen för
den kunde man bara trycka på om man hade den rätta nyckeln!
Ur sin ficka tog han fram en nyckel och satte den i hisslåset. Han vred om och höll upp
dörren till hissen för mig.
Jag sa något om att jag alltid har haft fel nyckel i livet - men att jag tar mig fram ändå!
Nu med hans hjälp!
Han tittade på mig, som var full av tillförsikt över mitt manuskript, och sa att vissa
människor behöver ingen nyckel - och de är oftast sådana kvinnor som Ni: rödkindade,
fulla av tillit och och varma efter långa promenader till förlaget!
När jag nu läser recensionerna till hans nya bok "Ett annat liv" - utgiven på Norstedts
förlag, tänker jag att han kanske just hade lämnat sitt manuskript till denna bok på
förlaget den morgonen, då vi åkte i hissen tillsammans.
Boken är en kort beskrivning av en mans liv i Sverige. Barndomen sitter fastetsad.
Mamman är en självuppfyllande profetia om hederlighet, ärlighet, offeranda och tro på
Jesus Kristus.
Hjoggböle är en perfekt uppväxtmiljö - ögon överallt på den son, vars mor är ett helgon.
Idrotten befriar honom till slut från dessa ögon i Hjoggböle - men de har förberett honom
på de ögon, som i fortsättningen skall fästas på honom. Över hela Skandinavien och över
hela världen.
Enquist är enda barn och han väljer rätt parti - precis som Olof Palme, som dock var
väsentligt äldre och aldrig räddade sig genom prestationer inom någon som helst idrott.
Det behövde han inte.
Enquist gifter sig och får barn. Han reser sig över sina kortväxta rivaler - med bakgrund i
den akademiska klassen och övre medelklassen. Han blir såväl litterärt som pekuniärt
framgångsrik.
Då inträffar det som alltid inträffar. Enqist överger sin fru och sina barn.
Han tappar sitt fotfäste.
Han blir alkoholist.
Hans fru och barn utsätts för oändligt lidande.
Hans nya fru märker ingenting för hon har redan tappat fotfästet en generation tidigare!
Enquist dränker sig i alkohol från morgon till kväll.
Eftersom han är idrottsman kan han hjälpligt dölja sin berusning under flera år - för alla
utom för sin fru och sina barn och sin mor så länge hon levde.
Han tas till behandlingshem. Alla vi, som har och har haft släktingar som tas till
behandlingshem kan bli uppiggade av att läsa om detta i boken!
Alla behandlingshem är lika.
Alla alkoholister är lika.
Alla släktinga, som sliter ihjäl sig genom att låtsas och släta över, tiga och dölja - är lika.
En dag kommer Enquist ner till botten - ner till sin hjärnstam!
Då vänder det.
Då skriver han igen.
Då rusar alla ut och hyllar honom igen!
Alla utom hans första fru och hans andra fru.
Hans tredje fru har annat att göra - hon läser kanske inte ens boken.
För henne finns ingen anledning att läsa - för hon kom in för sent!
Eva Sternberg Måndagen den 15 september 2008 - 10:12:02
| | | | Söndagen den 14 september 2008
Fri
Just nu känner jag mig helt fri. Solen skiner in genom vårt sovrumsfönster, Jan har redan
åkt iväg till Kungsbacka för att spela 36 hål i distriktsmästerkapet för herrar 55 och äldre.
Jag har tre tidningar, som levererats till vår brevlåda - i sängen framför mig och jag kan
göra vad jag vill!
Jag har inga aktier i börsnoterade bolag, jag har inga pensionsfonder eller sparkonton på
några öar i Engelska kanalen.
Jag har heller ingen dyr bil eller någon förmögenhet, som mina barn väntar på att de
skall få, när Jan och jag dör. Den har de redan fått för nu nästan femton år sedan.
Min bror är inte - som jag vet i alla fall - förbannad på mig. Och inte hans fru heller -
eller deras söner.
Jag kan kommunicera med alla i hela världen på ett sätt, som jag absolut inte ens kunde
föreställa mig tio år sedan. Effektivt, i vilken mängd som helst och med bilder, samt i det
närmaste gratis!
När jag slutade som förbundsordförande i Hem och Skola år 1986, började jag att skicka
ut ett nyhetsbrev om vad jag gjorde och var jag var - till alla, som jag trodde skulle vara
intresserade. Cirka 4000 personer fick varje kvartal detta nyhetsbrev från mig.
I kuvert med porto. Ilagda papper. För hand.
Nu kan jag sända till 6 miljarder människor på en sekund och leta upp svaren på de
flesta frågor på lika kort tid! Mirakel!
Eftersom jag redan i tjugofem år har skickat ut massor med information och text om mig
själv , vet jag att detta sätt är effektivt.
Bara de som har intresse och är betjänta av texten, läser den! Alla andra struntar i den -
vilket är bra!
Jag vet redan att alla kan få reda på allt, att det inte finns någon som helst sekretess eller
skydd för någons privatliv i världen i vår tid. Så jag struntar i FRA!
Jag är fri, jag behöver inte bli upprörd över det som har hänt under de senaste femtio
åren. För jag har varit med. Jag har stuckit ut näsan - och ändå har jag näsan kvar!
Vi är fria i denna del av världen!
Solen skiner och vi lever!
Sätt igång!
Eva Sternberg Söndagen den 14 september 2008 - 7:47:33
| | | | Lördagen den 13 september 2008
Volvo
Samma dag, som jag fick veta, att jag hade fått ett jobb på AB Volvos huvudkontor i
Torslanda, bröt en fruktansvärd storm ut över Göteborg med omnejd.
Det var den 22 september 1969.
Vid den tiden jobbade jag på St Sigfrisdgatan på Göteborgs kommunala skolstyrelse som
utvecklingssekreterare. Martin var hemma med Gun och Rebecka och Sassa. Jan gjorde
sin militärtjänst i Borås.(Jan har alltid varit otroligt sen i allting - bäva månde alla, som
kommer att ha med honom att göra i fortsättningen, för i år räknar jag med att han blir
lika vital som en vanlig trettioåring).
Jag åkte genast hem till Iskällareliden för att se hur stormen hade gått fram över Stolpes
konditori och flickhemmet i backen på Iskällareliden.
Samma dag som Peht G Gyllenhammar kastade in handsken och flyttade till London -
efter att ha förlorat maktkampen med Robert Holtback och hans gäng i Renaultaffären,
dog hans mamma.
Samma dag, som Volvo PV dog, dog också Christina Gyllenhammar.
Så som det är på det yttre planet är det också på det inre!
Volvo kom verkligen in som en storm i mitt liv - och jag i Volvos liv.
Den 22 december 1969 började jag på Volvos huvudkontor - två dagar före julafton.
Innan dess hade personaldirektören frågat mig vilket preventivmedel Jan och jag
använde - eftersom han visste att jag var fertil och redan hade ett barn.
Snabbt som en reptil kontrade jag honom och frågade vilket preventivmedel han själv
använde - eller var hans fru inte längre fertil?
Då gick han över till att ställa frågor om Volvo som företag och jag svarade snabbt att jag
var gammal aktieägare i Volvo och hade varit med på alla bolagsstämmor sedan jag tog
körkort - eller kunde köra Mor ner till Göteborg till Volvos bolagsstämmor (Mor hade
körkort och kunde inte köra och då kunde jag köra utan körkort).
Därefter var personaldirektörens frågor - och därmed anställningsintervjun - slut.
Gunnar Engellau avgjorde till slut ärendet till min fördel och mitt professionella liv kom
mer att likna Atlanterhavet än det döda akvarium jag hade haft på Göteborgs allmänna
skolstyrelse. Inte ens, när jag bytte ut skylten ovanpå min dörr - från utvecklingssekreterare
till avvecklingssekrtererae - märktes minsta reaktion på skolstyrelsen!
Geronterna på St Sigrfridsgatn leddes av en kvinna vid namn Märta Björsjö -
skolinspektör och filosofie doktor i pedagogik. Hon var Infertil och djävligare än de flesta
människor jag dittills hade träffat i mitt liv. Av henne lärde jag mig att i fortsättningen
akta mig noga för att ha en kvinnlig chef - och det har jag inte heller haft!
Männen runt Märta Björsjö tassade runt henne som de sju dvärgarna och trodde tydligen
att hon var Snövit - för ingen protesterade, hur dumma förslag hon än kom med.
Efter tre månader i detta skolhelvete sa jag upp mig och efter ytterligare två månader fick
jag jobbet på Volvo.
På Volvo mötte jag de mest begåvade tekniker och de mest hänförda marknadsförare.
Ofta var de norrmän med en halvfärdig examen från Chalmers eller GTI. De värvades
direkt av Volvos personalavdelning till Torslanda. De behövde aldrig visa upp några
papper på avlagd examen - de visade i verkligheten vad de gick för. (Jan har heller
aldrig gjor färdigt någon examen, vilket gjorde mig förtvivlad i en massa år, men som jag
nu är stolt över. Han visar vad han går för i verkligheten!)
Ett halvt år efter min ankomst till Volvo hade Gunnar Engellau gjort sitt livs kap. Han
hade värvat sin svärson Pehr G Gyllenhammar till Volvo som VD!
Många gamla volvogubbar kunde aldrig komma över detta svek - särskilt inte Ekström.
Jag tror inte att Ekström var nykter en dag i sitt liv efter det att Pehr G blev VD på Volvo.
För mig blev Volvo nu inte bara ett Atlanterhav utan hela universum.
Jag hade tidigare i mitt liv bara träffat en man, som var lika kvick i huvudet som han -
min bror - men ingen som hade en sådan karisma.(Min bror är rolig, men han är inte
självlysande från huvudet till fotabjället.)
Pehr G är en verbal person. Han kan prata. Han är en rörlig person. Han kan flyga. Han är
en klipsk person. Han kan köpa upp alla pjäxföretag i Schweiz och hela Sveriges
livsmedelsindustri på samma dag!
En kväll ringde han mig på huvudkontoret och bad mig genast komma in på hans kontor
och snabbt berätta för honom hur lång tid det skulle ta att lära upp ett tusental av Vovlos
ingenjörer i franska.
Åtta miljoner år! svarade jag.
Varför? frågade PG.
Därför att dessa vanliga manliga ingenjörer i Göteborg är självgoda, språkligt obegåvade
människor utan någon som helst önskan om att lära sig tala flytande franska bara för att
Du har beställt det! svarade jag.
Själv lärde han sig att tala franska flytande. Han var en överdängare i att få folk att känna
sig som idioter. Jag måste säga att jag gillade hans sätt. Jag har också lätt för att lysa
och få folk att känna sig som om de vore glada, om jag gick ut.
Senare i livet har jag ofta haft anledning att be om förlåtelse och visa min ånger mot
män, som jag möter på parkeringsplatser i Göteborsregionen, över vad jag under denna
Vovlotid sade till dem!
Till slut fick PG gå. Hans mamma dog av det - så som jag ser det.
Till slut visade det sig fullständigt vansinnnigt - vilket ju alla med gammal god
Volvokunskap vetat hela tiden - att sälja Personvagnsdivisionen till Ford.
Som att sälja sin sportbil till sin gamla farsa, som inte ens har körkort!
Som att lämna ut sina finaste medarbetare till en gammaldags slavdrivare och låta dem
ligga skadade på verkstadsgolvet.
Som att sälja sin egen dotter till ett behandlingshem.
Nu när alla - även politiker, journalister och alla professorer på handelshögskolan i
Göteborg - har fattat detta gigantiska misstag, då dör Christina Gyllenhammar också.
Hon som gick ut med en brandartikel i G-P, när PG var slut på Volvo!
Hon som levat i detta helvete med Volvo i mer än trettio år av sitt liv.
Hon som fick likadana huggormsdöttrar som alla andra, som hade umgåtts i hennes krets,
dog.
Själv har jag Volvo att tacka för oerhört mycket. Ingen organisation har satsat så mycket
på mig och trott så mycket på mig som Volvo har gjort.
Nu är jag glad att jag tidigt såg till att jag inte behövde vara anställd mera än tre år på
Volvo.
Nu är jag glad att Jan höll med mig om att vi skulle starta ett eget konsultföretag i språk.
På den vägen är det fortfarande.
Jag är inte anställd av någon organisation sedan 1973.
Nu när Volvo är slut, kommer säkert många kvinnor att göra som jag, ta sin egen
arbetsinsats i sina egna händer och ägna Er åt något väsentligt.
Och inte använda så mycket preventivmedel!
Eva Sternberg Lördagen den 13 september 2008 - 9:46:56
| | | | Onsdagen den 10 september 2008
Öppen adoption
Hanne Kjöller skriver idag en signerad ledare i DN med rubriken: Adoptera mera.
Underrubriken till hennes ledare är: Ty störst av allt är kärleken.
Båda dessa rubriker är oerhört provocerande. Alla som är adopterade, alla som vill
adoptera och alla som är familjehemsföräldrar eller är fosterföräldrar i Sverige måste helt
enkelt bli starkt berörda.
Alla vi som dagligen möter och umgås med föräldrar och barn - och som har egna barn
och barnbarn, måste också få en stark reaktion. (Hanne Kjöller själv har ett enda barn - en
dotter, som ännu inte uppnått skolådern tillsammans med en man, som hon delar
vårdanden om barnet med under tiden han bor på en annan plats - ett så kallat
umgängesbarn enligt definitionen hos Statistiska centralbyrån i Stockholm).
I Sverige adopterar vi inte våra egna barn (närfödseladoption på norska) utan bara barn
från andra länder - eller från en närstående i ett senare familjebildningsskede.
Sverige får inte längre adoptera barn från andra länder, eftersom vi har stiftat en lag om
att par av samma kön får adoptera och om att en enda kvinna eller man får adoptera.
Inga andra länder vill skicka sina egna barn till ett land, som inte själva adopterar sina
egna barn, men som vill adoptera deras barn i likkönade parförhållanden - eller av
ensamma.
Sverige placerar inte ens sina egna barn i familjehem med likkönade
familjehemsföräldrar - för ingen svensk familjehemsplacerare skulle våga göra det! (Rätta
mig om jag har fel - jag följer denna fråga mycket noga på länsstyrelserna i Sverige!).
Hittills har jag inte kunnat hitta någon sådan placering - trots att det är omvittnat hur svårt
länstyrelser och kommuner har det att hitta lämpliga familjehem!
För alla oss, som vet hur familjen är inprogrammerad i ett barns hjärna redan vid födseln -
och som kan mäta och fotografera denna programmering i varje människas hjärna - är
frågan om adoption ständigt uppe till debatt på våra föreläsningar och i våra möten med
klienter.
För alla oss, som har varit med en vuxen människa och lotsat henne fram till sin
biologiska förälder i deras första möte sedan förlossningen, är frågan om adoption ett
lackmustest på familjen som programmering i varje människas hjärna.
Hur kan någon människa annars förklara den häftiga hjärnreaktionen hos såväl det vuxna
barnet som den gamle föräldern?
Varför skulle annars en femtiofemårig manlig direktör i ett plåtslageri i Ludvika få ett
stresspåslag i sin hjärna, som liknar påslaget vid akut livsfara, när jag för fram honom till
sin far - en krumryggad gammal man vid matbordet på ett äldreboende utanför Ludvika?
Varför skulle annars personalen på ett sjukhus i Skövde bli hysterisk, när jag för fram en
tonårig flicka till en trafikskadad, medelålders mans sjuksäng och berättar för personalen
att mannen ifråga är hennes biologiske far, som hon vill träffa innan han dör av sina
skador?
En levande förälder - och även en död förälder, som man inte träffar, sitter som en nål i
svalget på en människa (jag tänker på denna metafor, när jag nu igen i Stockholm igår
ser alla svartklädda unga människor med tortyrredskap instuckna i sina ansikten, sina
lemmar och i sitt hår. Är det sina föräldrar de saknar?)
En förälder, som man inte träffar, blir man påmind om varje dag! Hjärnan ger sig inte!
Den frågar: det här som Du håller på med nu - är det viktigare än att ta tåget och åka
hem till Din förälder i Sundbyberg?
Botemedlet mot smärtan över den saknade föräldern eller syskonet och ensamheten i
dess spår är - förutom tortyrnålarna - alkohol och narkotika och tillfällig kroppskontakt med
andra i ens egen ålder!
Nu kommer jag till den andra rubriken i Hanne Kjöllers ledare:
Ty störst av allt är kärleken.
Det är inte kärlek, som barnet behöver, när det föds! Det är vettiga föräldrar, som bor i ett
vettigt samhälle och som känner till programmeringen i sitt nyfödda barns hjärna. Barnet
självt genererar kärlek hos alla dem, som det möter efter sin födelse. Barnet självt är
skapelsens största kärleksaggregat!
Kärlek är ett ord utan definition. I varje fall i Sverige. Vad som helst kan i Sverige kallas
för kärlek! Alltifrån hångleri,omoral, utnyttjande, promiskuitet, erotomani, fix idé,
förföljelse etc etc etc.
Vi måste till slut lära oss att skilja mellan barns bindning till sina föräldrar och sin
ursprungsfamilj och två vuxna människor från olika familjer, som sitter och hånglar på
X2000 från Stockholm till Göteborg - och kallar det kärlek.
Vi måste lära oss definiera pappas fixa idé att han vill knulla med sin arbetskamrat
istället för med mamma som omoral och promiskuitet - inte som kärlek!
Mitt förslag till Ulf Kristersson - moderat riksdagsman, som håller på att arbeta fram en ny
lag om hur barnen i Sverige skall tas om hand - är att göra det möjligt med öppen
adoption.
Öppen adoption innebär att alla runt barnet är på det klara med att barnet tillhör sina
biologiska föräldrar, som är inprogrammerade i barnets hjärna. Föräldrarna skall också
vara inprogrammerade i folkbokföringen och i alla barnets alla sammanhang: från BB till
graven.
Öppen adoption innebär att föräldrarnas bristande omsorg kan ersättas med
adoptionsföräldrar, som är villiga att på ett öppet sätt ta emot ett barn och göra det för
evigt. Som inte ljuger och låtsas. Som inte slåss med de biologiska föräldrarna utan
vördar dem, som fött detta barn åt dem!
Det slags adoption, som vi under snart femhundra år har använt oss av i västvärlden, är
inte förankrat i evolutionen och är inte förankrat någon annastans heller.
Det slags adoption, som vi använder oss av fortfarande, är upphovet till så mycken
mänsklig misär, så mycket lidande och så många lögner att det inte går att beskriva.
Ett barn, som måste tas från sina föräldrar gör en livslång förlust och skall få det erkänt av
alla!
Ett barn, som man får från två andra föräldrar är en enastående gåva och ett stort ansvar.
Och det måste erkännas!
Ett samhälle, som är öppet, kan ta hand om alla sina barn på ett kärleksfullt sätt!
Låt oss börja genast!
Eva Sternberg Onsdagen den 10 september 2008 - 7:57:30
| | | | Måndagen den 8 september 2008
Mozart
Jag står på artonde hålets green på Hills och håller om min son Martin. Bredvid honom
står hans mellandotter Sofie, som under dagen har spelat en golftävling för flickor på
Särö - arton hål.
Nere i den stora dammen till höger om green står Jan och ser på en tävlingsspelare, som
har försökt att nå green på två slag - men som har misslyckats. Han får slå ur vattnet, upp
på branten och vidare upp över greenen. Spelaren förlorar två slag på att han vågade gå
för green direkt.
Hela banan är full av människor. Solen skiner från en molnfri himmel. På alla vägar går
människor i färgglada kläder av olika snitt.
Jag håller om Martin och säger till honom att - om inte Jan och jag hade förlovat oss för
femtio år sedan på fredag - den 12 september - hade denna oerhört vackra bana och
dessa begåvade spelare och alla åskådare och funktionärer och tävlingsdirektörer och
verkställande direktörer och banchefer och domare i sina bilar inte funnits!
Då hade det fortfarande växt tjugotusen fula barrskogsträd här.
Om inte Martins farfar hade träffat på en kvinna från Skottland i mitten av
nittonhundratjugotalet och förlovat sig med henne, så hade inte Jan börjat spela golf
med sin pappa redan vid åtta års ålder och då hade han inte varit en av de bästa
juniorerna i Sverige redan, när vi började att gå i samma klass år 1955 på gymnasiet i
Borås.
Om inte Jan hade varit en så duktig golfspelare hade det gått bättre för honom i skolan
och då hade han inte behövt gå om en klass - och därmed träffa på mig.
Om inte jag hade varit så förbannad på golfen, när Martin var liten, hade han säkert
också börjat spela golf, när han var åtta år - eller varför inte fem eller tre år?
Men jag ville inte lämna ut min son till dessa gamla golfgubbar, som jag hade mött på
så många klubbar, när Jan spelade tävlingar och jag drog hans golfvagn - redan i vår
ungdom! Dryga, självgoda och helt utan humor!
Jag ville inte att Martin skulle behöva frotteras med sådana som Stig-Lennart
Alehammar och Bosse Hägg! Stig-Lennart Alehammar skällde ut mig på Delsjöns
golfklubb i september 1966, när Martin var nyfödd och jag hade tagit honom i vagnen
och gått till golfbanan från Iskällareliden, där vi bodde - för Jan hade åkt i vår då nya
Duett till banan för att spela klubbmästerskapen.
Jag ammade Martin i damrummet under tiden Jan spelade. En golfkvinna såg mig och
gick till Stig-Lennart och klagade på mig och Martin.
När vi kom ut ur damrummet gick Stig-Lennart Alehammar fram till mig och påpekade
det absolut olämpliga i att amma sitt barn på en golfklubb!
Jag svarade honom, att jag skall se till, att detta barn inte kommer tillbaka till en
golfklubb förrän han är så stor att han kan försvara sig emot en sådan man som Stig-
Lennart Alehammar!
Nu står vi här på artonde green på Hills - den bana, som vi har fått fram mitt i Mölndal!
Martin har haft flera gamla golfgubbar att kämpa emot än Stig-Lennart Alehammar
under sitt unga liv - men han går alltid för green på två slag!
Och runt i buskarna och i källaren igår på Hills strök Salieri!
Eva Sternberg Måndagen den 8 september 2008 - 3:39:05
| | | | Söndagen den 7 september 2008
Sverige
Nu är jag i Sverige. Under tiden jag var i Norge hann hela svenska folket att gå i spinn
över några forskningsresultat från Karolinska institutet i Stockholm.
En man vid namn Walum hade hittat en allel - alla i Sverige vet numera vad en allel är
för något, förra söndagen visste ingen det - som vissa män har i sin genuppsättning. Allel
334.
Vissa män har denna gen i dubbel uppsättning. Ungefär 40 procent av alla män är
drabbade.
Eller rättare sagt : alla vi, som omges av sådana män är drabbade. Det vill säga nästan
hälften av den svenska befolkningen är drabbad. I flera generationer (ungefär lika
många är drabbade av "alkoholgenen" i vårt geografiska område).
Vad som inte framkommer i den svenska debatt jag läser om, när jag kommer hem från
Norge, är att alla dessa fakta har varit kända i minst trettio år!
Vad som inte framkommer i den svenska debatten, är att en svensk kvinna - Kerstin Uvnäs-
Moberg är världens främsta forskare på området " socialitetsgener och deras betydelse i
relationer".
Vad som inte framkommer i de svenska texterna, är att alla människor skulle ha kunnat gå
in på Kerstin Uvnäs - Moberg på Google och få tillgång till all den forskning, som hon
har åstadkommit under sitt liv.
Där kan Ni också läsa om all förföljelse, löje och hån, som hon har utsatts för under flera
decennier. Radikalfeminister i Sverige har formligen krossat henne.
På Georgetown var mina kollegors första fråga till mig, om jag kände Kerstin Uvnäs
Moberg - jag kom ju från Sverige! Alla kände till Uvnäs Moberg. Alla beundrade henne!
Jag visste vem hon var. Hon hade skrivit flera populärvetenskapliga böcker, som jag hade
läst. Tillsammans med Rigmor Robert hade hon bland annat skrivit "Han och Hon - födda
olika".
Det jag inte visste var, att hon var dotter till chefen för Karolinska institutet och
ordföranden i den medicinska nobelpriskommittén! Hennes pappa delade ut nobelprisen
i medicin. Han hade makt. Därmed fick hans dotter makt - bland annat till att göra
undersökningar om oxytocinets verkan, dess geografi i den mänskliga hjärnan (samma
som i andra däggdjurs hjärnor) och att göra försök med framtagning av konstgjort
oxytocin.
Kerstin Uvnäs Moberg producerade medicinsk forskning, som andra forskare i världen
bara kunde drömma om att få göra!
Sedan hade hon otur. Hennes pappa dog. Hon lämnade sin man (eller han henne) och
skaffade sig en ny man. Med den nye mannen försökte hon skaffa sig patent på
tillverkning av konstgjort oxytocin. Hennes kollegor på Karolinska Institutet var inte lika
snälla emot henne efter det att hennes pappa hade dött och hon hade övergett sin man.
De lagförde henne och mannen för otillbörligt användande av resultat från hennnes
forskning, som de ansåg till hörde institutet och inte henne. Och absolut inte hennes nye
man!
På Georgetown lärde jag mig snabbt om alla slags präriesorkar och andra sorkar. Jag
lärde mig snabbt om, att det finns däggdjurshannar, som präglas på sin hona vid
kopulering och förblir trogen och omtänksam. Jag lärde mig om hur sådana sorkhannar
blir framgångsrika i sin reproduktion, hur deras ungar överlever och hur de uprätthåller
sina revir med minsta möjliga aggressivitet. Jag lärde mig om hur den andra sorten -
ängssorkar - uppvisar tvärt motsatt utfall i sina liv. De blir sönderrivna, magra och
förvirrade. Deras honor blir nervösa och deras ungar går under innan de uppnår
reproducerande ålder.
Jag frågade världens främsta forskare om hormonet vasopressin, varför vi inte ser till att
märka ut dessa hannar med allel 334, så att våra döttrar inte riskerar att komma hem med
ett sådant exemplar, som de har bestämt sig för att bilda familj ihop med?
Svaret från dem blev:
I västvärlden går de snabbt under redan nu. De klarar inte parbildning med någon av
motsatt kön, klarar inte att bidraga till näring och skydd av sina ungar - och de slår ihjäl
varandra.
Men varför finns de överhuvudtaget i evolutionen?
De tar sig fram, skapar arméer av undersåtar, tror att reviret är deras - till dess att alltihop
kollapsar. Hela reviret!
Kerstin Uvnäs Moberg vet allt om oxytocin - det hormon, som både män och kvinnor
utsöndrar och som särskilt ger lugn och ro till nyfödda barn, till mamman, till pappan och
alla andra runtomkring det nyfödda barnet.
Kerstin Uvnäs Moberg skulle kunna upplysa svenska folket om relationsbiologi på ett sätt
som överträffar Walum hundratusen gånger om!
Men vi ville inte lyssna på henne!
Vi förföljde henne!
Vi gjorde henne inte ens till professor i endokrinologi på Karolinska institutet!
Vi gjorde henne till professor i veterinärmedicin i Skara!
Vi ville inte lära oss att vi är biologiska varelser!
Vi ville smälla i folket att män och kvinnor är lika.
Vi ville inte lära oss att det finns gener, som är särskilt vanliga här i den kalla Norden -
hos män!
Vi ville inte spräcka den svenska socialmyten om att alla har samma chans, alla är lika,
alla kan bli professorer i Sverige - även kvinnor!
Ja, om deras pappor är rektorer vid svenska universitet!
Vi ville fortsätta att tro på Tore Skogman och Lill-Babs!
Så nu är vi där vi är!
I Norge skulle dessa Walumresultat inte föranleda folkstorm. Där fattar fortfarande alla att
män är män och kvinnor är kvinnor!
Tack och lov!
Eva Sternberg Söndagen den 7 september 2008 - 8:45:21
| | | | Lördagen den 6 september 2008
Norge
I veckan har jag varit i Norge. Jag reser över Danmark till Norge - för det finns bättre
förbindelser över Köpenhamn till Haugesund än över Gardermoen.
Jag reser till Skånevik Fjordhotell, som ägs av Inger Karin och Leif-Kåre. Inger Karin kom
till ett seminarium i Värmland för tjugofem år sedan och hörde mig tala i tre dagar
tillsammans med Kerstin Sofia Andersson - om hur man skall göra för att skapa en
levande landsbygd.
Om hur man skall göra för att få kvinnorna att stanna kvar i bygden - och inte ge sig av till
storstädenra för att bli butiksbiträden i parfymerier.
Inger Karin fick omedelbart klar för sig att jag hade något att säga, som hon kunde
använda som näringslivschef på Bömlo i Hordaland i Norge. Hon gick direkt från ord till
handling (hon är också omgjort vänsterhänt till högerhänt - som Kerstin Andersson och
jag).
Sedan dess har vi samarbetat. Vi har varit överallt i Norge - och i Sverige. Vi har gjort
allting - men hon har ännu inte varit med mig i Georgetown, Washington, DC i USA.
Istället har hon och hennes man köpt ett fjordhotell i Skånevik. För fyra år sedan.
Hotellet ligger femhundra meter från "Frihamnen" - ett center, som är skapat av Hans
Olav Tungesvik - Norges främste familjerådgivare och familjeläkare.
I veckan har jag undervisat på fjordhotellet och jag har varit med ett seminarium på
hotellet ordnat av Frihamnscentrets nye föreståndare - Bjarte Stubhaug.
Det har varit enastående intressanta och givande dagar. När jag kom hem kunde jag
knappast stå på benen av utmattning.
Men nu är jag pigg och glad!
Och jag tänker, att Inger Karin kom aldrig med till Georgetown - men hon skapar ett nytt
Georgetown i Skånevik i Hordaland!
Det är jag väldigt glad för!
Eva Sternberg Lördagen den 6 september 2008 - 13:34:48
| | | | Måndagen den 1 september 2008
Kräftfiske
Under helgen har Jan och jag varit inbjudna till Sundet för att träffa Lars mamma och
hennes man och deras barn och vänner - till ett kräftkalas i Sundet.
Deras ställe ligger långt från allfarvägen. På vägen dit i lördags fick jag syn på två
änglatrumpeter utanför ett hus på bygatan. Blommorna på dessa änglatrumpeter var
större än några jag någonsin har sett tidigare. De såg verkligen ut som basuner! De var
orangegula med vit spets upp mot skaftet.
Karin fick göra en u-sväng för att jag skulle kunna gå ur bilen och gå rätt in i den för mig
främmande trädgården och se närmare på de båda plantorna, som stod kring dörren till
huset.
För mig är det inte det minsta skrämmande att gå in i en främmande trädgård och se på
änglatrumpeter. Alla människor, som har sådana växter i sin trädgård, väntar bara på att
det skall komma in besökare i deras trädgårdar och se på deras fantastiska blommor!
Människor, som odlar, kan inte vara onda eller ens elaka. Även om min äldsta kusin på
min mors sida faktiskt är gift med en människa, som jag anser vara ond - trots att han är
en ivrig odlare av allehanda trädgårdsblommor och just har skickat mig ett amerikanskt
magasin med sin egen trädgård och moster Evas antikviteter som huvudfokus i en artikel!
Allt som växer påverkar mig oerhört starkt. Enda förklaringen jag har till detta faktum är
att jag är omgjort vänsterhänt och att min hjärna därmed läser av allt levande - och alla
våglängder, hela tiden.
Två krukväxter, som - till exempel - stod på toaletten på Ingelsta golfklubb, där vi
avslutade vårt besök i Östergötland, verkade inte ha fått varken ljus eller vatten sedan
Maritn sålde Ingelsta till en ny ägare. Men de levde. Så jag vattnade dem i handfatet
och lät ljuset stå på, när jag gick ut. Jag tänker på dem hela tiden nu. Och hoppas på det
bästa!
På Sundet blev vi bjudna på kräftor. Riktiga kräftor. Inte havskräftor eller kinesiska kräftor.
Inte sådana kräftor, som mina plomber ryker på. Riktiga kräftor!
På söndagsmorgonen rodde vi ut och vittjade de burar, som vi hade lagt ut på
eftermiddagen innan. Jag hade bara stått på stranden och tittat på - för jag ville gå. Inte
åka båt.
När jag var liten var kräftfisket på Struppkärr tillsammans med Far årets absoluta
höjdpunkt. Far var alldrig så glad, så spirituell och så i balans, som han var varje år vid
kräftfisket i Strupkkärrrs dalar!
Han förberedde allting mycket noggrant inför kräftfisket. Burarna och håvarna. Agnade
betet. Fiskade äling och satte i en sump. Gjorde i ordning klykorna och packade alla
attiraljerna till kräftfisket på ett systematiskt sätt. Faster Mattis gjorde i ordning matsäcken,
som vi skulle ha under hela kvällen. Far bara räknade med att den skulle vara med - utan
någon insats från honom.
Även Mor gillade kräftmetet högt. Mina föräldrar var under det årliga kräftmetet
synnerligen samspelta och uppsluppna.
Min ogifta faster Stina, som jag har att tacka för mycket och vars namn vi gav till vår
äldsta dotter, hade en särskild uppgift under kräftmetet och det var att se till att vi barn -
och alla andra också - tvättade händerna i kloramin mellan alla vittjningar av
kräfthåvarna. Hon lät oss inte smita undan. Varje ny vittjning ledde till en ny tvättning i
kloramin!
När Stina var hemma i somras med sin man och sin nyfödde son, lät hon alla tvätta sig
med desinficeringsmedel mellan varje resa med karusell på Liseberg. Precis som faster
Stina! Det är förunderligt!
I söndags morse, när vi vittjade kräftburarna låg sjön alldeles lugn och klar. Allting
andades ro. Kräftorna hällde vi i ett tråg.
Min hjärna gick tillbaka till tioårsåldern på Struppkärr tillsammans med Mor och Far och
alla fastrar och kusiner.
Det var en underbar morgon!
Tack Tina och K-G!
Eva Sternberg Måndagen den 1 september 2008 - 21:24:21
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida