Eva Sternbergs Blogg

September - 2009

	Fredagen den 25 september 2009 Mölndals krona Som ett brev på posten i samband med penninngsystemets slut, har människorna i Mölndal börjat trycka sina egna pengar. Mölndalskronan. För att stärka den lokala handeln och de lokala aktiviteterna har vi i Mölndal bestämt, att vi skall ha en egen valuta parallellt med den vanliga valutan. Vi tror att det är mycket betydelsefullt, om vi kan få pengarna att stanna här i området - hos vår lokala handlare och våra studiecirklar, kyrkor och hantverkare! Vi vill inte längre låta våra pengar försvinna ut i tomma intet till stora depåer, för att sedan stjälas av helikopterburna rosa pantrar från ett land, som vi länge har misstänkt för allt möjligt! (Jämför med PKK-gerillan, som Hans Holmér personligen utsåg till Olof Palmes mördare i sju år och som fick draghjälp av maffian inom socialdemokratin ännu längre än så!). Vi i Mölndal är ett brokigt folk av invandrare och gamla golfspelare. Vi har tummarna, där de skall vara och hjärtat på rätta stället! Nu har vi skapat vår egen krona - Mölndalskronan - som trycks på samma tryckeri som Mölndals-Posten. Alla människor i Mölndal kan välja, om de vill handla i vår egen valuta eller i den gamla vanliga svenska kronan eller i Euro. Våra sedlar motsvarar exakt sedlarna i de gamla valutorna - en tjuga motsvar en Selma. Och så vidare. Sedlarna är numrerade och behandlas på samma sätt som alla andra sedlar. Vi har depåer runt om i centrala Mölndal och i Kållered och Lindome och på gränsen till Askim och på flera andra ställen.De flesta handlare i Mölndal har redan gått med i föreningen för Mölndalskronan - det vill säga att de tar emot Mölndalskronan som betalning och använder den i sin verksamhet. På detta sätt har de fått kontakt med masssor av andra människor i Mölndal, som de aldrig tidigare har talat med. De har också fått massor med nya kunder. Igår träffade jag på medlemmarna i ett kvinnligt nätverk för företagare här i Mölndal, som kommunen hade bjudit ihop. Även jag hade fått en sådan inbjudan. Kvinnorna, som var mellan trettio och femtio år, såg alla precis likadana ut - med hårdsminkat ansikte, starkfärgat hår och sylvassa klackar. De satte sig alla i sina precis likadana bensinsnåla bilar, som de hade parkerat på den avgiftsfria parkeringen i precis två timmar för att slippa betala parkeringsavgifter. Dessa medlemmar erbjöd jag inte, att vara med i föreningen för Mölndalskronan! De är lika ensidiga och stupida som någonsin de gamla vanliga manliga företagarna. De kommer inte ens att lyckas stärka Maud Olofssons ställning bland Centerpartisterna i nästa års val. De är för upptagna av att gå på meningslösa möten i meningslösa lokaler och lyssna på meningslösa föredragshållare, som själva aldrig har lyckats med något! Så här beskriver vi för våra medlemmar och deras kunder hur de skall göra för att maximalt utnyttja Mölndalskronan: -Växla in 100 kronor till 100 Mölndalskronor på våra depåer någonstans i Mölndal -Spendera pengar i någon av de affärer, torgstånd, kyrkor, föreläsningslokaler,golfklubbar eller kaféer, som ingår bland våra medlemmar (lista över vilka dessa handlare och hantverkare och damfrisörer är, kan Du få om Du ringer till Mölndals-Posten, som har varit vänliga nog att trycka upp listor med namn, som kan rekvireras direkt från tidningen). -Nästa gång Du åker och handlar, ta då emot Mölndalskronor som växel på den sedel, som Du hade med Dig i plånboken från Din handlare, som redan själv har försett sig med massor med Mölndalskronor på våra depåer - till exempel inför den nu stundande lönehelgen! -Använd denna växel i nästa affär eller torgstånd, som Du är på väg till. (Systembolaget har ännu inte tecknat sig för avtal med oss i föreningen Mölndalskronan - men förhandlingar med dem är på gång!) Vi har tryckt upp 10.000 sedlar i olika valörer ( 20, 50 och 100) som alla har en bild av en välkänd och framstående medborgare från Mölndal på framsidan. Sedlarna är tryckta på vattenstämplat papper med hologram och serienummer - som jag redan har skrivit. Mölndalskronan kan inte lämna Mölndalsområdet eller sättas in på banken eller ge ränta! Den finns till för oss i Mölndal! Använd den! Eva Sternberg Fredagen den 25 september 2009 - 6:48:22

	Torsdagen den 24 september 2009 Penningsystemet är slut Vi måste förstå nu ,att vår tillbedjan till pengar som religion har gått i kvav! Antagligen har penningsystemet inte fungerat under de senaste hundra åren - men vi har trott på det tills nu! Penningsystemet är inte förankrat i evolutionen. Vad som helst har kunnat mätas i pengar - på vilket sätt som helst! Evolutionärt sett är detta inte möjligt. Pengar baserar sig på beräkningar utan verklighetsförankring .En person , som roffat åt sig mycket pengar, har ända fram till nu kunnat räkna med hög status och stort knäfall från omgivningen. Inte minst från sin egen släkt! Penningsystemet har varit beroende av att ett fåtal individer - bland annat - har kunnat bärga sina pengar i banker med skyddad insyn. Och på andra ställen. Vi andra har bara tagit för givet, att det inte skulle gå att knäcka detta dödsbringande system. Därför har vi hållit käften och inrättat våra liv efter penningen. Hur dåligt vi än mår av det! Vi kvinnor har varit så dumma i huvudet ,att vi har trott, att det är viktigare att avsätta surt förvärvade slantar till fonder i bortre Asien än att satsa på våra egna barn. Sverige är det land i världen, som snabbast och mest heltäckande har omsatt all moral och alla andra livsvärden i pengar. Våra glosögda politker är penningens barn och tillbedjare i en utsträckning, som det inte ens går att berätta om utomlands! Ingen tror på en, när man berättar, att vi numera satsar på, att vi skall få halta lytta att bli lönsamma genom att piska ut dem i arbetslivets arméer - som nazisterna gjorde med judarna. Skickade dem till förintelse under devisen: ARBEIT MACHT FREI! Problemet är bara att definitionen på arbete är: - Allting,som inte görs i hemmen! Krig, miljöförstöring, sjukdom och det som kan ersättas med försäkringar blir enligt denna beräkningsmodell däremot arbete! Det blir BNP! I sitt eget hem kan en förälder höja bruttonationalprodukten bara genom att till exempel halka på en fettfläck på köksgolvt och bryta lårbenshalsen. Inte genom att själv leva så att deras hem fungerar som bas för nästa generation! Men nu får vi hitta på ett nytt sätt fungera! Västberga har öppnat ögonen på oss här hemma i ankdammen! Nu är det vi själva, som skall driva ut månglarna! Eva Sternberg Torsdagen den 24 september 2009 - 3:44:20

	Söndagen den 20 september 2009 Sven-Göran Eriksson Nära våra grannar hade gått hem från skördefesten igår, satte vi oss ner inomhus i den vackra kvällen och såg Ingvar Oldsbergs program :Här är Ditt liv!. Oldsberg är inget vidare flexibel. Han kunde inte spela taxichaufför alls! Så blir hjärnan efter alltför stort alkoholintag i alltför unga år och under alltför lång tid. Ingen flexibilitet alls! (Samma situation var Oldsberg i, när han kompiskörde med Björn Hellberg och gjorde sketcher i På spåret under de första åren av det programmet.) Jag satte mig ner i soffan framför TV:n och började virka. Så att jag i alla fall skulle få ut något av tiden framför TV:n! Jan, som tillbeder samma religion, som både Oldsberg och Eriksson, nämligen idrotten, satt mycket intresserad bredvid mig. Och såg på TV - inte på mig! Oldsberg är ju mycket mer i sitt esse, när han själv får vara med i programmet som belyser gästen. Som igår. När filmsnuttar från hans egen karriär som idrottsreporter visas upp och han vet vad han skall säga! Ihop med Persbrandt, var han inte bra. Eriksson däremot är en skogarnas son -f rån Värlmland. Hans hjärna förstördes inte redan från början av föräldrarnas dekadenta leverne. Föräldrarna satt i studion och jag fick en glimt av dem. Erikssons lärarinna kunde intyga att han var OK - både uppförandemässigt och i sin iver att lära och att komma vidare i sitt liv, när han var barn. Så vitt jag förstod, lider Sven-Göran Eriksson av den vanliga svenska blyghetsgenen. Inte minst fanns den i Värmland och de andra landskapen i gränsen mot Norge. På en fråga om han inte alls är nervös inför avgörande matcher, där han är tränare, svarade Eriksson, att han är helt vild inombords - men att han inte kan inte låta någon vink om detta tillstånd i sin hjärna komma fram, för det klarar han inte! I en sådan karl - med stora ambitioner och blyghetsgen - förälskar sig lätt alla vackra flickor i Värmland såväl som i resten av västerlandet. Vi fyller i alla ord och alla känslor, som vi tror, att de har. Vi fyller i dem själva och hoppas på att längre fram också få se dem i föremålet för vår förälskelse! Om vi bara tar i tillräckligt, så skall det gå! Men då känner vi inte till den manliga hjärnan! Då överskattar vi oss själva och underskattar den manliga hjärnans allmänna brist på flexibilitet och uttrycksförmåga! I varje fall om de - männen - som Sven-Göran Eriksson - lider av blyghetsgenen. Och det gör nästan alla män norr om Donau. Erikssons första flickvän från Ekshärad - hon förälskade sig i honom, när han var arton år - var med som första gäst. Hon är vacker. Hon har humor. Hon visade ömma, moderliga känslor för honom även nu. Bilderna på dem tillsammans var rörande! Men en man, som Sven-Göran Eriksson, låter inte en kärlek från Ekshärad hindra honom från att gå vidare inom sin religion - fotbollen. Han kom ju från en stabil familj, så han kunde ju inte tro, att det skulle krävas något av honom för att hans liv skulle bli lika välsignat som hans föräldrars. Hans område var redan definierat. I det ingick inte att ha ett stabilt förhållande till en fru och barn. Utan till de idrottsorganisationer, som skulle ge honom en chans att slå sig fram. (Där måste jag ge Erikssons hjärna en eloge: han lyckas med att skapa ett känslomässigt sammanhang i alla fall i de lag, han tränar! Han klarar av att leda homoerotiska gemenskaper - men inte hetereoreproduktiva!) Efter ett antal olika gäster, som Oldsberg hackade sig fram med, kom äntligen Sven- Göran Erikssons son och sedan hans fru in i studion. Denna fru är - i alla fall i TV-rutan: Vacker och intelligent. Verbal och rolig. Begåvad mor. Sonen kom in och var berörd på exakt samma sätt som söner alltid är, när de träffar sina hjärnskadade fäder. De som bara har en direktlinje mellan sig själva och sitt familejliv - nämligen mellan penis och limbiska systemet! För ett barn, en son eller en dotter, är det lika svårt att träffa en sådan hjärnskadad pappa - med gylfen ständigt uppknäppt - som det är att träffa en schizofren eller psykotisk pappa. För barnen är det obegripligt hur denne man - deras pappa - har kunnat lämna deras mamma och dem. Barnen är mycket mer oskyddade mot sådana fäder än fruarna är. Fruarna var ju vuxna, när de mötte mannen ifråga. Fruarna har dessutom själv valt dessa män! Deras hjärnor skadas inte på samma sätt som barnens. Barnen har båda sina föräldrar inprogarmmerade i sina hjärnor sedan fosterstadiet. När föräldrarna inte bär sig åt som föräldrar utan som ansvarslösa tonåringar, då känns det som en borr nerstucken i barnens hjärnor! När de satt där - hela familjen Eriksson tillsammans - sa jag till Jan: Tänk Dig att denne man har lämnat denna fru och dessa - sina egna barn - för Nancy och Ulrika och alla andra! Eriksson saknar tydligen förmåga att styra sin hjärna i en fungerande riktning i ett så komplext sammanhang som en familj är. Och även vi, som sitter och tittar på denna upplösta familj, är påverkade av att leva i ett land, som inte ser sammanhangen utan hänger med i applåderna på fotbollsstadion! Inte ens vi tror, att våra liv ihop med vår egen man - far till våra barn - lever ett bättre liv än Sven-Göran Eriksson! Oldsberg kan ju absolut inte tro det - med tanke på hur hans eget liv ser ut! Ändå - stort tack till dem båda - Ingvar Oldsberg för att han gör så gott han kan och Sven- Göran Eriksson för att han ställde upp och för att visade sin kaliber, när han själv tackade alla, som hade kommit till sitt program och som hade slitit för att få ihop det! Så gör i alla fall en blyg pojke från Värmland! Med riktiga föräldrar. Eva Sternberg Söndagen den 20 september 2009 - 6:16:01

	Lördagen den 19 september 2009 Rådjursgeten och kidet När jag kom upp tidigt på morgonen och tittade ut genom fönstret i det rum, som är hela huset, fick jag se henne. Rådjursgeten. Jag har inte sett henne på hela sommaren. Bara ibland har hon stått på ängen utanför Morgan och Trudes gård. Kidet har varit för litet för att synas bland allt gräs i vägkanten. Men nu står hon där! Jag tittar ängsligt bort mot sköldpaddsörten i rabatten vid bäcken. Nej, hon har inte varit där ännu och mumsat på de vackra blommorna, som för första gången sedan vi flyttade hit - för nu snart sju år sedan - har fått komma så långt som till blomning. Nu kommer kidet fram bakom sin mamma. Detta kid är det största jag någonsin har sett vid denna tid på året! Nästan lika stort som modern! Men så har vi också haft en enastående sommar här i Alveredsdalen. Alltng har blommat och gett frukt. Allting har blommat och gett bär. Allting svämmar över i hela trädgården! Jag gläder mig åt synen på geten och kidet. Så underbart vackra dessa djur är! Så underbart vacker morgonen är! Vilken himla tur vi har, som har bjudit dalens alla invånare - även de nyinflyttade - till vår skördefest här i eftermiddag klockan fyra! Vilken fin fest det kommer att bli! Alla skall ha med sig korgar och påsar, så att de kan få med sig hem av det, som vi har och som de själva kanske inte har i sina trädgårdar. Per skall grilla, Johan skall fixa kaffet och alla vi andra skall bidra på något sätt! Jag skall visa Klara, att jag har hennes stenar här framför mig vid min dator, varje gång jag skriver en blogg. Våra egna barnbarn skall komma - trots att de inte bor här i dalen. När rådjursgeten ger sig iväg upp mot tolvans green på Hills - med sitt kid i släptåg, tänker jag på, att geten kanske redan är dräktig med nästa års kid och på att våra golfbanor inte är allt här i dalen! Det är vi som bor här och djuren, som håller dalen levande och dignande av frukt och bär! Nu skall vi ha roligt! Välkomna! Eva Sternberg Lördagen den 19 september 2009 - 6:42:57

	Torsdagen den 17 september 2009 Norge När jag var i Nordnorge häromveckan - några dagar före det norska valet, ville Finnmarks TV intervjua mig. Journalisten föreslog att vi skulle gå ut i den närbelägna parken, som erbjöd ett vackert arktiskt ljus tidigt på förmiddagen. Vi gick ut i parken. I ena ändan av parken stod en staty på en sockel med ett manshuvud placerat överst. Jag frågade vem skulpturen föreställde. -Thorvald Stoltenberg, sa fotografen, som höll på att rigga upp en kamera stor som en vikval på sitt stativ. -Thorvald Stoltenberg räddade hela Nordnorge, sa journalisten, som inledning till en längre historisk berättelse om Norge - särskilt Nordnorge. Ja, det kommer ju inte att bli någon tvekan om att Jens Stoltenberg kommer att vinna valet här i Norge, sa jag. Ingen kan slå sådana hjältar som Thorvald Stoltenberg. Hans son ärver sin fars förtjänster i folkets föreställningsvärld. Senare på dagen, efter det att jag själv hade talat, gick hela gruppen seminariedeltagare in i Folket Hus för att lyssna på en debatt mellan Helga Pedersen, vice statsminister i Norge och 31 år gammal. Med samiska rötter, samiskt utseende och höga läderstövlar från Karl Johan - paradgatan i Oslo och Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet. Siv Jensens far stod inte på en konsoll på torget utanför Fokets Hus. Inte heller har hon samiska rötter. Hennes hår är hårdfärgat blont och hennes debattaktik är lika påflugen som den hos en som säljer konserverad gröt. Debattledaren från Finnmarks TV var formidabelt bra. Debatten var mycket bra. Folket Hus var fullt. Alla åldrar och båda könen och alla folkslagen var representerade. Applåder och bu-rop fyllde salen. Ammande mödrar gick ut för att få plats att ta upp sina barn i famnen. Varje röst i Nordnorge ger två och en halv gång så mycket som en röst i en förstad till Oslo. Som svensk - politiskt aktiv och intresserad kvinna i sjuttioårsåldern - kände jag mig helt sorgsen. Varför har vi inga sådana här debatter inför våra val i Sverige? Varför är svenskar som nyskjutna rådjur, så fort man tar upp en politisk fråga till diskussion? Varför har alla samma kön eller samma ålder i alla församlingar i Sverige? För vi har inga som Thorvald Stoltenberg att skulptera huvuden på och sätta upp på socklar! Våra politker är huvudlösa - även om jag idag blev glad över vad Göran Hägglund skriver på DN-Debatt! Eva Sternberg Torsdagen den 17 september 2009 - 7:30:02

	Måndagen den 14 september 2009 På Simmerud Vi åker med släpkärran fullpacckad med min nya åkgräsklippare, bensindunkar och den stora trimmern till Simmerud. Det är en strålande söndagsmorgon i september och vinden börjar att blåsa ganska tidigt på förmiddagen. Jan kör och Elin och Charlotte sitter i baksätet på min Honda. Jag är helt lycklig. Vi är på väg till Simmerud - lantgården, som vi köpte för fyrtiofem år sedan, när Far hade dött och jag fick ärva lite pengar, Som jag direkt ville investera i en lantgård - så som Mor hade gjort, när hon fick ärva sin farbror i mitten på trettiotalet. Några år före andra världskriget. Far hade lämnat sin fädernegård - Struppkärr i Hova socken - under första världskriget för att åka till Örebro och bli elektroingenjör på läroverket där. Nu skulle jag - andra generationen efter Far och den nya generationen efter Mor omsätta mitt arv - också genomatt köpa en jordbruksfastighet. Men inte en fastighet, som genom sin närhet till en stad skulle komma att ge avkastning längre fram form av sålda tomter - som Mors. Hennes jordbruksfastighet blev grunden till min materiella välfärd från mitten av femtiotalet. Mor blev rik och delade med sig till Far. Han fick hälften av köpeskillingen. Sedan tävlade mina föräldrar i att köpa aktier för pengarna och jämförde varandras placeringar varje dag klockan 13.00, när aktiekurserna lästes upp i radio. Ingen annan, som jag kände, hade föräldrar, som båda ägde aktier och där modern var den mest drivande och den, som hade skapat grunden för penninginnehavet. Ingen annan, som jag träffade i flickskolan eller i gymnasiet hade föräldrar, som hade köpt en gård på landet och lät sina barn växa upp där - utan att vara bönder själva! Min far var ju motsatsen till bonde. Han hatade jordbruk och trädgårdsskötsel. Han ville inte ens plantera fruktträd på den nya tomten, där han och Mor byggde sitt nya hus i mexitegel, alldeles bredvid mitt gamla hem. Han ville inte behöva kratta upp nedfallna äpplen varje höst! Jan gillade mitt köp av Simmerud. Det var ju mina pengar. Det var ju jag, som hade fått ärva. Jag kastade mig in i samma miljö i Simmerud, som den jag växte upp i på Hulta i Borås. När Mor kom till Simmerud första gången på sommaren 1964 tillsammans med min lillasyster - som bara kom till Simmerud en gång, för hon körde ihjäl sig året därpå i maj - sa hon att detta köp skulle aldrig leda till någonting! Det skulle aldrig ge några avkastningar i form av tomter, som människor från Trollhättan och Vänersborg skulle komma och köpa på grund av den växtkraft, som i så fall hade funnits i dessa tätorter! Ingen skulle heller komma att vilja köpa köpa mark av mig ens för sina fritidsbostäder. Hela Simmerud ligger helt platt på marken och någon sjö finns inte inom synhåll (förlåt alla på Simmerud och Hamrane). Stället är totalt alldagligt och utan annan charm än det mycket vackra bostadshuset, byggt av en ekonomisk brottsling från första världskriget, som försvann till Amerika för att undgå sitt straff som svartsäljare av tran från sina grisar. Han bodde i USA till dess att hans brott var preskriberat. Sedan kom han hem och kastade ut sina föräldrar att bo i några hopsnickrade sockerlådor nere vid Hamranevägen och byggde sig själv ett hus i en tredjedels skala till ett hus han hade målat i South Carolina. Han var målare och dekoratör. Dahlman hette han och han gjorde en del väsen av sig genom att svära oavbrutet. När han målade i lyrkor fick han skriva på ett löfte om att inte svära inne i kyrkan - särskilt inte kring altaret - när han målade. Han födde också upp fasaner i äggkläckningsmaskiner från Amerika och lät övre medelklassen från Mellerud komma till Simmerud och skjuta fasanerna från min balkong. Både Åke och Magnus står på gårdsplanen, när vi kommer med vårt fullastade ekipage. Magnus har skördetröskan framme och Åke går till traktorgaraget. Jag tänker att det väl inte kan vara möjligt, att vi skall ha en sådan tur att vi skall få vara med om att Magnus skall tröska på vår mark? Det är många år sedan jag har varit med om denna underbara syn - att se tröskan ta sig fram och se säden blåsas ned i bingen för vidare transport till den väntande kärran. Allting stämmer denna dagen! Magnus och Åke visar Jan hur man kan tippa kärran, som jag köpte till Gösta - snickaren - för tjugofem år sedan, så att vi lätt kan få av åkgräsklipparen. Vinden tilltar så att Magnus kan ge sig ut och skörda utanför vårt hus. Jan börjar genast att klippa gräset utanför huset - detta gräs, på denna gräsmatta, som han själv anlade för mer än fyrtio år sedan! Elin, Charlotte och jag går in i köket, öppnar alla fönster för att släppa ut flugorna och känna sommarsolen smeka hela huset inuti. Vi packar upp alla kassarna, som jag har med mig. Vi tittar på akvarellerna, som de målade, när vi kom hem från Tisselskog efter midsommar, när de var här förra gången. Gun och Bengt och deras barnbarn har varit här i en vecka i mitten av juli, så huset är inbott och alla sakerna är iordninglagda efter deras barnbarns lekar. Tre pojkar och en flicka. Allt känns levande. Elin och Charlotte känner igen sakerna de lekte med, när de var här med oss på jularna ända fram till 2003 då vi flyttade hit till Alveredsdalen och inte längre hade julfirandet i vår hand - Jan och jag. Den lyckokänsla som genomsyrar mig i detta kök - ihop med mina barnbarn och med Jan ute i trädgården i full fart med att kratta ihop det slagna gräset och solen strålande på såpörten, som har hittat till det kullfallna körsbärsträdets grav att slå rot i - är omvälvande. Här är jag hemma. Här lekte mina barn som små. Här kände sig Mor hemma - trots att Simmeud inte var en ekonomisk vinstlott! När vi har krattat färdigt gräset går vi ut i skogen för att plocka svamp. Elin tar en spann med sig och Charlotte lägger en liten plastpåse i sin ficka - för säkerhets skull, säger jag, om vi skulle hitta mycket svamp! Min skog är orörd sedan jag köpte den. Det är en naturskog säger jag till Elin och Charlotte. Jag har inte gjor någonting annat än plockat svamp och fällt julgranen i denna skog. Den är kvar. Vissa djur- och växtarter kan bara trivas i det som är naturligt och har fått ligga kvar - på samma sätt är det med oss människor! Jag berättar för flickorna att jag visste, när jag köpte Simmerud, att jag ville att mina bamr skulle få växa upp på landet - ihop med riktiga människor, som gjorde riktiga saker och som levde ett traditionsenligt liv. Det var innan Er pappa föddes, som jag visste precis hur jag ville att mina barn skulle växa upp. Jag har alltid haft lång framförhållning. Jag ville framförallt inte att mina barn skulle börja spela golf tidigt - som Farfar vid åtta års ålder - jag ville att de skulle leva fritt, vara fria och möta människor med en rik fantasi, en tro på sig själva och som hade glädje i att bygga en framtid ihop som familj! Allting har också gått som jag hade tänkt - men inte med den rollbesättning jag trodde. Och det spelar ingen roll - för det är själva drömmen om framtiden som är viktig, säger jag till Elin och Charlotte. Så går vi hem med både spannen och plastpåsen fulla av kantareller! Innan vi åker tillbaka till Göteborg, dricker vi kaffe hos Leila och Åke och äter hembakta kanelbullar och rulltårta. Tack alla på Simmerud och Hamrane och framför allt Jan för att Du har varit med mig på denna resa, som jag ville göra mitt liv till! Eva Sternberg Måndagen den 14 september 2009 - 6:22:31

	Lördagen den 12 september 2009 Hånad Jag sitter i läsesalen på UB (Göteborgs universitetsbibliotek) och läser Maths Lundsbyes nidartikel om mig och min verksamhet i tidningen Socionomen från i mars 1995. Läsesalen är ombyggd sedan några år. Här - i denna sal - tillbringade jag min ungdom och mina formativa år mellan 20 och 45! Lukten i salen är precis densamma, som den var, när jag satt här och läste statistik inför provet i andra årskursen på Handelshögkolan. Bara receptionsdisken är flyttad - till andra sidan salen! En vänlig man i sextioårsåldern lyfter fram mina förbeställda årgångar av tidningen Socionomen - 1995 och 1997. Jag beskriver för honom hur jag har blivit formligen avrättad av Sveriges socionomers riksföbund ända sedan 1990, då jag startade Familjerådhuset. Jag beskrev hur förföljelsen kom till ett maximum i mars 1995, då den göteborgske psykoanalytikern Maths Lundsbye skrev en sju sidor lång artikel om mig och min fördärvliga verksamhet. Jag anklagades för att arbeta utifrån hur familjen fungerar som ett system och för att i min familjerådgivning verka för att par, som sökte råd hos mig skulle se bakåt i sina liv och planera framåt för att hitta ett sätt, som skulle göra att de skulle kunna fortsätta som par. Och som skulle leda till att deras barn under hela sitt liv inte skulle utsättas för trycket av sina föräldrars skilsmässa. Det farliga i min verksamhet bestod också i, att jag var av den meningen att familjen runt omkring en kärnfamilj - farföräldrar och mor-föräldrar, hade ett betydande inflytande och ansvar för att paret skulle kunna fortsätta att leva tillsammans - och tillsammans med sina barn. En värre hädelse än att påpeka att familjen är en enhet i flera generationer och att alla har ansvar för helheten, hade Lundsbye aldrig upplevt! Han hade redan 1990 varit i våldsam kamp mot mig i Göteborgs-Posten och trodde att hand hade sänkt mig redan där - men nu, 1995, var jag igång igen och hade lagt in anbud om att bedriva kommunal familjerådgivning i flera västsvenska kommuner, så nu var måttet rågat! Sverige var en socialdemokrati med en socialpoltik, som bara såg individen! Ingen i Sverige har ansvar för någon annan! Barnen i Sverige skall omhändertas av stat och kommun och: DET VIKTIGASTE I SVERIGE ÄR ATT FÖRÄLDRAR ÄR KÄRA ! I NÅGON! \"Med sin missriktade verksamhet uppmanar Eva Sternberg föräldrar att inte skilja sig fastän de inte längre är kära i varandra och utsätter därmed såväl föräldrar som barn för stort lidande. Barn skall inte behöva bo ihop med föräldrar, som inte längre älskar varandra\" (utan älskar en kvinna på bussen, som pappa har träffat eller en högre chef på mammas jobb, som mamma har haft som mentor och som mamma har knullat med så att hans fru har kastat sig ut från ett fönster och ligger i koma sedan dess!) Jag fortsätter att läsa i årgång 1997 av tidningen Socionomen. I nummer två av denna årgång har chefredaktören för Socionomen av en domstol tvingats att på andra sidan av omslaget - i en fyrkantig ruta - medge, att tidningen missbrukat sin ställning och släppt fram en artikel om mig och min verksamhet utan att höra mig - fylld med sakfel - och utan att låta mig läsa, vad som skulle komma att publiceras och - naturligtvis - inte gett mig tillfälle till genmäle. Det tog mig två år av intensivt arbete - om jag inte hade fått hjälp av ViviAnn Lundeberg, denna hederskvinna, som i många situationer i mitt liv har varit den enda modiga, frikostiga och humoristiska representanten för mänskligheten och för den högre dagordningen, det vill säga Gud, så hade jag aldrig klarat det - att få denna tidning att medge att de begått tryckfrihetsbrott, hädelse och förföljelse av mig! De tvingades att göra denna eftergift till mig under galgen av att betala ett stort skadestånd. Jag ville inte ha några pengar - jag ville ha upprättelse! När jag nu läser igenom dessa gamla tidningar och ser den rappakalja, som står där och tänker på dem, hur rädda de är för mig, som inte har som huvudmål i livet att bli fast anställd som socionom - eller ens att behaga Maths Lundsbye, som väl har varit alla kvinnliga socionomers kelgris under åttio- och nittiotalet, ler jag mot den vänlige bibliotekarien i läsesalsexpeditionen. Jag har inte bara fått upprättelse. Jag har fått rätt! En sista stöt mot mig kom emellertid i början av denna veckan - tydligen på den dag, som var nittonårsdagen av det publicistiska utbrottet i G-P initierat av min gamla kompis från Handelshögskolan - sedermera Pressombudsmannen - Pär-Arne Jigenius - den 9 september! Kuratorerna på Radiumhemmet i Stockholm hade protesterat till ledningen mot att jag skall komma och föreläsa där på fredag om Familjen och hjärnan. Kuratorerna tycker inte om mig. De tycker att jag är för kontroversiell. Jag borde ersättas med en annan föreläsare, som inte talar om att en medlem i en familj, som får cancer, påverkar alla de andra medlemmarna i familjen. Familjen är en känslomässig enhet - därav de anhörigas reaktioner! Kuratorerna är de sista krigarna i kampen mot mig! De har inga anhöriga - bara klienter och patienter! Vi ses på fredag! Eva Sternberg Lördagen den 12 september 2009 - 7:44:57

	Onsdagen den 9 september 2009 En underbar höstdag Idag har det varit en underbar höstdag här i Alveredsdalen. Jan började dagen med att gå till tandläkaren och rotfylla en tand, som han har haft ont i i flera månader. Underbart! Nu blir han på bättre humör - när han inte längre har ont, Sedan läste jag alla våra tidningar - på onsdagar kommer även Mölndals-Posten - och jag fann många intressant artiklar och nyheter. Dagens datum är 09-09-09, vilket jag upptäckte, när jag skulle skriva ett pappersbrev.Det måste vara en tursam dag, tänkte jag. Det har det också varit. Tillsammans med Jans kusin Urban har jag sökt information om deras farfar - Karl-Johan Carlsson-Sternberg under mer än ett år. Idag fick jag veta av Hélène Ejnar på pastorsexpeditionen i Stenkvista att den högresta stenen bredvid de andra gravarna med syskonen till Karl-Johan Carlsson-Sternberg och deras ättlingar, tillhör deras föräldrar - båda födda 1834. På en skylt framför stenen står det, att graven har gått tillbaka till kyrkogårdsnämnden och skall utplånas och lämnas till nya gravsättningar. Hélène Ejnar kunde se stenen från sin arbetsplats på pastorsexpeditonen. Hon kunde verifiera att graven tillhörde Jans farfars föräldrar. Fantastiskt! Ingen hade på många decennier haft anspråk på graven med den resliga stenen med en medaljong fylld med namn i mitten. För några år sedan beslöts därför att graven skulle utraderas - med sten och allt. Någon kom med en förmodan att graven tillhörde en familj Sjölander - men denna gissning kunde inte verifieras. Dock hjälpte gissning stenen att stå kvar - för inväntan på mer information. Efter detta värv sprang jag ut i skogen i nästan vå timmar. Jag mötte en man halvvägs inne i skogen, som svarade på mina frågor med så långa berättelser, att jag trodde att jag aldrig skulle komma hem. Väl hemma gick jag ut i trädgården och rensade i min primularabatt, som växer på berget utanför dörren. Primulan har jag fått av våra grannar Maria och Sandor - samma år som vi flyttade hit. Den blommar med lila blommor - redan tidigt på våren. Jag ser den från min plats vid matbordet. I sommar har den växt igen med massor av ogräs, som jag fyllde en hel korg med i den nedåtgående solens sken. När Jan kom hem från onsdagsgolfen och hade puttat bara sexton puttar på nio hål, visade jag honom min primulakrans på berget. -Ser Du inte på matchen mot Malta? -Nej, jag njuter av att det är en underbar höstdag. Jag har återupprättat primulan och Din farfars föräldrar! Eva Sternberg Onsdagen den 9 september 2009 - 18:13:03

	Tisdagen den 8 september 2009 Ihålig kärna Igår fick kommunerna mer pengar av Reinfeldt. Pengarna skall användas till att skydda den svenska välfärdens kärna. Välfärdens kärna i Sverige är redan helt död. Den har ruttnat. Inifrån. När vi säger välfärd, menar vi att alla måste slitas ut ur sina hem - hela tiden. Det är välfärd att inte längre ha något hem vid ett års ålder och att hållas vid liv -till varje pris (ngen vågar nämligen vara närvarande, när någon dör ) - hur länge som helst på en institution. Välfärden förvaltar våra liv åt oss. Vi lever inte längre våra egna liv. Våra barn förvaltas och våra gamla förvaltas. Våra friska och sjuka förvaltas och vi skickar pengar till anonyma skatteverk, så att detta vansinne kan fortsätta! Vi tillbringar våra liv på meningslösa arbetsplatser och åker dit kollektivt -i trafikens kärna. Alla på en gång! Vi utbildar oss på meingslösa utbildningsplatser för att leva våra innehållslösa liv på arbetsplatser, som ger oss pengar, som vi skall skicka till våra politker så att de kan fortsätta att utveckla välfärdens kärna! Vi räddar liv till varje pris, så att våra medmänniskor kan återvända till sina bostäder i utkanten av storstadens kärna och sitta där ensamma till dess att de kan omhändertas igen - på sin ålders höst - i välfärdens kärna. En frukt, som har en rutten kärna, fäller sig till marken. Stormen fäller den annars till marken. Så att växten kan få en ny frukt med en ny, frisk kärna. En frukt som går att leva av och med och på! Eva Sternberg Tisdagen den 8 september 2009 - 7:49:03

	Måndagen den 7 september 2009 Brev till Kjell-Olof Feldt Så fort jag blev egen företagare och i viss mån kunde påverka min egen lön, skrev jag varje år till Kjell-Olof Feldt - finansministern - och listade för honom - för hans kännedom, skrev jag på brevet - mitt svartjobb i nollsektorn hemma hos oss. Så att han också skulle kunna beskatta detta arbete! För jag förstod inte, varför arbete utanför hemmet - om det är detsamma som görs i hemmet, skulle vara på något sätt annorlunda? Varför skulle inte arbete som arbete beskattas - rakt igenom? Vi var en barnfamilj med tre små barn, en mormor, som för tidigt hade blivit änka, en farfar och farmor, som var helt bortkollrade av Edvin Adolfsson och hans familj och som ägnade sig åt att vinna textilmaffians i Borås förtroende - innan de blev fimpade och landsförvisade. Jan och jag hade startat ett företag inom språkutbildningsbranschen, som då ännu inte fanns! En sådan barnfamilj var vi! Jag skrev till Kjell-Olof Feldt om mitt arbete hemma, mitt arbete borta hos min familj och släkt och om mitt arbete i Dalsland, där jag försökte driva ett biståndsprojekt lokalt genom att odla mängder med potatis och ha hönsgård. Samt tre grisar, som vi kallade Knatte, Fnatte och Tjatte och som Anders i Krynebol kom varje höst och slaktade åt oss i vår lagård - eller hos Åke och Leila i deras bryggstuga. Vi styckade Knatte och Fnatte och Tjattes kroppar och frös in dem i boxen i plastpåsar märkta med etiketter. På vilka det stod: Knattes högra bakben. Tjattes revben och Fnattes frambog. Själv hade jag sedan några år slutat att äta kött, fisk och skaldjur, eftersom jag hade fått diagnosen reumatism och läkarna i Sverige erbjöd mig rullstoll längre fram - under tiden några läkare i Tyskland rekommenderade mig att helt sluta att äta kött, fisk och skaldjur. Jag skulle enbart äta mineraler och vegetabilisk föda! För att bli frisk. Jag är frisk nu. Nästan. Jag skrev tll Kjell-Olof Feldt och visade honom, hur han skulle beskatta mitt svartjobb i nollsektorn - i hemmet - på ett fakatabaserat sätt. Han skulle inte skatta mig för högt och inte för lågt, tyckte jag. Jag gjorde mina listor baserade på priserna på den öppna marknaden. Jag tog samma betalning som personalen i Bamba - skolbespisningen här i Göteborg - för all matlagning till Jan och barnen, de anställda och alla gäster och grannar - och grannars barn, som vi hade hand om hela dagarna (särskilt om föräldrarna tillhörde ledarskiktet i de stora industrierna i Göteborg, som kom halvberusade och hämtade sina barn på Hackspettsgatan vid tiotiden på kvällen). Jag tog betalt för alla nätternas samtal med Jan om hans föräldrars totalt hopplösa beteende. De tyckte, att jag hade lurat bort deras son från en strålande framtid i golfbranschen i USA. Och för detta straffade de mig varje dag, när de hade flyttat tillbaka till Sverige och var helt beorende av oss - deras ende son i Sverige och hans fru - för sin överlevnad. Jag tog betalt för det arbete jag gjorde i barnens skola - samma lön som städerskorna - där jag var ordförande i Hem&Skola och ordnade poängpromenader för barn och föräldrar varje söndag på våren och på hösten så att vi kunde få in pengar till att piffa upp barnens toaletter. Martin och jag gick upp klockan fyra på morgonen och bakade femhundra kanelbuller - till försäljning efter poängpromenden. Vi svepte in de färdigbakade bullarna i rentvättade lakan och bar upp till fotbollsplanen på väg upp till Delsjön. En pappa kom fram till Maritin och frågade om vi inte hade några bullar utan kanel? Men det är ju kanelbullar! sa Martin. Han lärde sig mer under de första tolv åren av sitt liv än under resten. Hittills. Jag skrev till Kjell-Olof på listor hur jag arbetade i trädgården, hur jag talade med grannarna i Örgryte, som blev äldre och alltmer missmodiga. Jag listade alla timmar jag talade med grannar och barn om flickan Läle - grannens dotter mittemot oss på Hackspettsgatan, som hängde sig i en garderob i England, dagen före sitt bröllop. Ett giftermål, som skulle ha fört henne rakt in i Göteborgssocietetens kärna! Alla som har läst Erik Wijks roman /Allt vi här drömma om/ förstår, att det säkert var bättre för henne att ta livet av sig än att göra samma resa som Erik Wijk - eller hans far hade gjort. Det blev många timmar - på mina listor till Kjell-Olof Feldt! Varje år räknade jag ihop timmarna och priserna och summan av mitt svartjobb i nollsektorn till ungefär sju gånger större summa - än av mitt arbete utanför hemmet i det som kallas BNP- sektorn. En dag kom Kjell-Olof Feldts självbiogrfiska roman /Det blev ingen storväst/ ut i tryck. Jag köpte den. Jag läste den. Sedan satte jag mig ned och väntade på den tid, som vi nu har kommit in i. När vi skall kasta ut dessa medvetslösa socialister och kapitalister och deras anhang! Nu behövs inga listor - för nu kan hela folket se med egna ögon. Och själva ta tag i sina egna liv coh sina egna skatter! Eva Sternberg Måndagen den 7 september 2009 - 8:18:41

	Fredagen den 4 september 2009 Det går inte Det går inte att leva ett lyckligt och meningsfullt liv - om man inte förstår, att det inte går. Är man så dum, att man tror, att det går att leva ett lyckligt och meningsfullt liv, då måste man hela tiden hålla på att bevisa vad som är fel, vad som skall ändras på vad som skall uppvärderas och nedvärderas. Och då kan man inte leva ett lyckligt och meningsfullt liv! För då måste man gardera sig mot livet, förneka att livet är ändligt och att ens egen roll och möjlighet i livet är högst marginell! Det går inte att göra nittionio procent av det som politiker och präster i vår tid i västvärlden försöker slå i oss, att det går att göra! Det går inte att införa allmän sjukförsäkring i USA - inte ens en så allmän sjukförsäkring som vi redan har i de nordiska länderna sedan länge. Det går inte, därför att den amerikanska historien inte innefattar mångtusenårig allemansrätt hos ett folk med nästan identiskt ursprung, identisk genuppsättning och väldigt torftiga materiella resurser. Det går inte! När Mor sa till oss barn, att hon ville att vi skulle bli lyckliga, frågade jag henne ibland om hon någonsin hade träffat någon som hade varit lycklig ett helt liv? Det hade hon inte. Men vi skulle bli det! Vi skulle bli lyckliga! Varken min bror eller jag är lyckliga. För vi är inte helt dumma i huvudet! Vi ser och hör och förstår. Vår syster är död - sedan sex dagar före sin nittonårsdag. Huruvida hon är lycklig och förenad med Mor och Far, som också är döda, vet jag inte. Men jag hoppas att hon är det! För det är väl bara, när man är död, som kan vara lycklig? Annat än under väldigt korta stunder? Eva Sternberg Fredagen den 4 september 2009 - 6:50:51

	Onsdagen den 2 september 2009 Vad är Gud? Jan vaknar på morgonen och berättar för mig, att han har kommit på vad hans nya bok skall handla om. Igår eftermiddag kom han hem från SSGS:s klubbmästerskap för 70 år och äldre på Vara Bjertorp i Skara/Vara. På natten där hade han drömt om Yxhammarsgatan i Borås, där han bodde, när vi träffades 1955. Han hade drömt att hela gatan och hela huset var helt moderniserat och såg mycket inbjudande ut. Helt annorlunda än när han verkligen bodde där! Jag, som alltid tyder drömmar på direkten, sa att det var för att han hade träffat sina gamla golfkamrater på dagen och spelat med dem - och nu när han såg dem gamla - över sjuttio år - förstod han att livet var mycket större än golf! Att det hade mycket annat, modernt att erbjuda! Mina drömtydningar är - som läsaren förstår - strikt neutrala och helt utan egna avsikter! Jag blev därför inte förvånad, när han idag på morgonen berättade, att han visste att hans nya bok skulle heta: Vad är Gud? Den skulle handla om att redan Darwin hade förstått, att det bara var människor, som var ärliga och osjälviska och generösa, som klarade sig i evolutionen och att alla griniga, själviska, urtråkiga människor inte hade en chans! Det behövs inte att man tror på en särskild Gud - eller ens på Jesus - menade Jan, för religionen är inprogrammerad i hjärnan och det visar sig i längden, vilka som var altruistiska och rättfärdiga - det är de som lever vidare! Den starkares rätt är en lögn - och vem som helst, som öppnar ögonen kan se detta! Jag blev förvånad över detta rättframma sätt att förmedla mitt eget budskap. Inte ens mina trognaste lärjungar skulle kunna uttrycka det så bra! Jag rusade till min resväska, där jag - just hemkommen från Nordnorge hade packat ned ett blädderblocksblad med en ritning av religionens position i förhållande till den mänskliga hjärna. Som jag hade ritat på konferensen på turisthotellet i Kirkenes idag för en vecka sedan. En ritning, som var så bra att jag tog med mig den hem i min resväska! "Du skall då alltid blanda in hjärnan i allting!", sa Jan innan han gick in i verkstaden och började tvätta bollar. Inte ens Jesus var profet i sitt eget land - så varför tror jag att jag - ens för ett ögonblick - skulle kunna vara det? Eva Sternberg Onsdagen den 2 september 2009 - 14:22:44

	Tisdagen den 1 september 2009 Anna Odell och Lars Norén Igår föll tingsrättens dom över Anna Odell. Den 25 maj i år skrev jag en blogg om henne och utställningen av hennes installation på Konstfack i Stockholm. Sedan dess har jag tagit reda på det mesta som går att ta reda på om henne - bland annat ville jag veta varför hon försökte ta livet av sig vid det första försöket på Tranebergsbron. Jag fick ett intryck av att hon - precis som så väldigt många unga kvinnor i vår tid - tappade fotfästet efter att ha tagit studenten och inte längre hade kvar ett fast schema i sitt liv. Lägg därtill några förändringar i familjens liv och ett självmordsförsök är nästan förutsägbart. Jag tyckte att Anna Odells idé med sin elevutställning var bra. Jag har själv gjort några sådana svåra saker i mitt liv - för att nå klarhet och kunna lägga den tidigare svåra händelsen åt sidan. Så att jag har kunnat gå vidare. Intrycket jag fick, när jag såg utställningen den 24 maj i Stockholm, var att människor var verkligt gripna och att det fanns en andlig dimension där - i den annars så torftiga salen på Konstfack. Anna Odells utställning lyfte mig - vilket de överdimensionerade lerpenisarna - på golvet bredvid i de andra utsällningsbåsen - inte gjorde. Anna Odell fälldes till dagsböter. Elisabeth Åsbrink - en kvinnlig journalist från Stockholm, har tagit på sig att beskriva händelserna kring pjäsen 7/3 för tio år sedan. Hennes bok är ingen installation av ett konstverk, den är en vanlig bok. Men den handlar om en annan konstnärlig installation av en man, som har lyfts till skyarna i kultursverige - och i andra länder dessutom - Lars Norén. Elisabeth Åsbrink försöker ställa tillrätta hur en sådan installation som 7/3 alls kan ha ägt rum? Hur kan en sådan installation ha kunnat utföras? I ett civiliserat land som Sverige? Mig har denna frågeställning upptagit alltsedan premiären i Umeå för tio år sedan. Nu kommer svaren i Åsbrinks bok! Utomordentligt bra! Men - och det är en stor synd och skam - författaren tar inte ställning till etiken i Noréns projekt 7/3! Hon smiter mellan sin upplevda vänskap med Lars Norén och sin insikt och sin instinkt, när hon nu kartlagt pjäsen, fångarna och förvecklingarna kring pjäsens framförande och det oerhörda slutet: Två svenska polismän, skjutna av teatergruppen! En bottennotering i alla avseenden! Ett svek av oerhörda dimensioner. En feghet och tillpasslighet från Noréns sida som stinker. Anna Odell installerade sig själv och sitt liv i sin Konstfacksutställning. Lars Norén är djävulen själv - uppstigen ur föräldrarnas restaurang i Genarp, Skåne. Den familj, som har frambragt denne djävul är ett ogräs i vår tid. Lars Norén har ingen etik, ingen moral och han har förvänt alla i sin närhet sedan han var elva år. Han tar inga personliga risker. Han är omoralisk. Kvinnor använder han som boskap, stöter sin penis i närmaste röv och får sådana kvinnor som cheferna för Kriminalvårdstyrelsen och teaterproduktionen 7/3 att gå den ondes ärenden! Vi kvinnor är för dumma huvdudet för att vara i närheten av djävlar som Lars Norén! Vi kvinnor skall vara modiga som Anna Odell - och hellre bli dömda i tingsrätten för vad vi tillför samhället - än bli hyllade som Lars Norén - ett monster! Dessvärre har Norén nu börjat här - tillsammans igen med en kvinna - i Göteborg på Folkteatern. Fy Faen! Eva Sternberg Tisdagen den 1 september 2009 - 7:47:47