Eva Sternbergs Blogg

Oktober - 2007

	Onsdagen den 31 oktober 2007 EF Just nu pågår ett program i SVTom språkföretaget EF (Europeiska Ferieskolan), som var en av våra konkurrenter, när vi startade och ägde AB Företagens Språkkonsult - Jan och jag år 1970. EF växte till kopiös storlek. Vi växte också - men bara lite. EF finns kvar. Vi sålde AB Företagens Språkkonsult till ett brittiskt språkkonsultföretag med kontor över hela världen - år 1987. EF kommer inte att finnas kvar i Sverige efter kvällens program i "Uppdrag granskning". Jan och jag har undrat i nästan fyrtio år, hur föräldrar kan vara så dumma, att de skickar sina barn till en organisation som EF! Äntligen har barnen själva mod - och kommunikationsmedel - att själva berätta vad de är med om, när de går på språkkurs hos EF. Äntligen blir det "ute" att åka på språkkurs med EF! Det borde ha skett samma år som EF grundades! Eva Sternberg Onsdagen den 31 oktober 2007 - 19:18:28

	Måndagen den 29 oktober 2007 Hanna Marti Igår fyllde jag sextioåtta år. Fyra gånger sjutton år i livet har jag nu avverkat. De första sjutton åren krävdes för att leva ut barndomen och för att träffa Jan. De nästa sjutton åren för att bli vuxen, förlora min far och min syster och få våra tre barn. Därefter följde mognadsåren - de fantastiska visionernas tid. Jag trodde att allt var möjligt och att jag kunde påverka världens utveckling, mitt eget liv och samhället omkring mig. Jag trodde att kvinnor kunde mer än män och att det bara var en tidsfråga till harmonin skulle uppenbara sig på jorden och alla mänskliga problem skulle visa sig ha ett slut! Den senaste sjuttonårscykeln präglas av att jag har fått barnbarn och börjat kunna se livet ur ett verkligare perspektiv. Nu står jag inför den sista sjuttonårscykeln och de som har gratulerat mig till den och till min födelsedag igår ,är de som följt mig, mött mig och hjälpt mig under en mycket lång tid: Leila Märta Maje Gertie Ingrid Bitte Lillemor ViviAnn och Hanna. Hanna och jag är från Borås. Hanna är allting som jag inte är: lillasyster, invandrare, faderlös, utblottad, utlämnad och oerhört hårt behandlad av livet från första början. Mina små lidanden - vindögdhet, omgjort vänsterhänthet med vänstra handen på ryggen uppknuten i ett snöre på ryggen från första klass i Daltorpsskolan, sämst i klassen och dubbelsidig lunginflammation - verkar som rena räkmackan i jämförelse med Hannas liv. Fadern dödad under flykten till Sverige, mamman - som endast med möda lärde sig svenska, brodern, som fick slita hårt, det moonotona arbetet på fabriken för mamman ( där min morbror var disponent) och slutligen de enorma uppoffringar, som modern måste göra för att Hanna skulle kunna gå i Praktiska realskolan i Borås - och sedan i gymnasiet. Jag hade allt. Min mor ägde en gård. Min far hade självmant lämnat sin gård till sin yngsta syster. Vi var infödda och mina föräldrar hade svaret på alla frågor. Våra grannar såg upp till oss - för Mor hade tagit studenten och Far var ingenjör. Hanna bodde med sin mamma i en liten lägenhet på Sjöbo i Borås. De hade inte mycket - förutom en djup gemenskap med varandra och med sin församling. Vi träffades aldrig i gymnasiet - fast vi gick på samma gymnasium. Hanna umgicks med andra flykitngbarn och hon var medlem i baptistförsamlingen i Borås - den religiösa inriktning som hennes för tidigt avlidna far hade varit pastor i. Min far var inte religiös i den bemärkelse, som Hannas mamma var religiös i - och Mor var det inte heller. Några gånger gick jag i pingstförsamllngen på Gånghestervägen i Borås ihop med vårt hembiträde Margit - men inte på det sätt, som Hanna gick till Baptistförsamlingen med sin mamma - och med sin bror, tror jag. Jag har aldrig träffat honom. Hanna och jag träffades på riktigt först här i Göteborg, när vi läste språk på Göteborgs universitet. Hannas lärare från Praktiska realskolan i Borås - Elsa Carlén, Hanna och jag läste engelska språket ochh litteraturen tillsammans. Elsa var trettio år äldre än vi - men det var inget problem för vi var hängivna varandra och undervisningen i engelsk litteratur. Vi läste allt, diskuterade allt och umgicks i mitt hem och i deras studentlyor. Både Elsa - var - och Hanna - är - begåvade humanister. Lärarna höll av oss för vår entusiasm, energi och lust att diskutera och fråga. Dessa år kommer jag ihåg med glädje. Vi var tre kvinnor - med helt olika bakgrund och olika uppväxtförhållanden (Elsa var endabarn, som helst aldrig hade velat bli mer än tio år, som hon skrev i ett brev till mig, när min egen yngsta syster hade kört ihjäl sig vid nitton års åler - ett år efter min fars död). Elsa tyckte att varje människa hade rätt till att få plantera en syrén under sin levnad, så jag gjorde det i vår trädgård på Hackspettsgatan. Elsas syrén, sa vi alltid om den. Hanna tyckte att jag borde skämmas, som ägde en hel skog i Dalsland full med blåbär och kantareller, när hennes egen mamma, som älskade att plocka bär, inte ägde en kvadratmeter jord! Så jag bad om förlåtelse för den orättvisa, som finns i livet. Elsa fortsatte sitt liv i Borås som lärarinna. Hanna gifte sig med en spansk professor och flyttade till Kanada. Under alla år har vi hållit kontakt. Sporadiskt. En gång var vi hela familjen hos Hanna och hennes man och söner i Kanada. Och när Hanna har varit i Sverige har vi alltid träffats. En gång låg vi ett dygn i Martins rum på Simmerud och pratade utan uppehåll för sömn - för ungefär tio år sedan. Nu är Hannas man död. Nu skriver Hanna till mig, att hon vill att jag skall följa med nästa sommar till Spanien och vara med i en exkursion i Spanien och Italien! Hanna lever och ser framåt och kommer ihåg att gratulera mig på min 68-årsdag. Vi håller ihop i tråden från tiden vid engelska institutionen på Göteborgs universitet. Kanske den tråden leder till exkursion i Spanien nästa sommar - antingen i drömmen eller i verklgheten! Tack, Hanna för födelsedagshälsningen! Eva Sternberg Måndagen den 29 oktober 2007 - 21:40:49

	Lördagen den 27 oktober 2007 Lotta Fogde Jag hade bestämt mig - efter visningen av Erik Fichtelius \"dokumentär\" över Göran Perssons maktinnehav - att aldrig mera skriva en rad om Persson. Nu bryter jag detta löfte till mig själv, för idag skriver Lotta Fagde på DN:s ledarsida en signerad avrättning av sin tidigare chef. Hon är skarpare än jag någonsin har varit - men så har jag heller inte krullat mig för att lyda Persson - varken som anställd eller som politiskt kreatur - för honom att driva framför sig! Lotta Fogde ger mig några pusselbitar, som jag tidigare inte har haft. EMU-omröstningen kom ur Perssons rockärm i samband med Sveriges ordförandeskap i EU - enligt Fogde. Det var där han lärde sig, att om han skulle bli omhuldad och utsedd till höga poster inom unionen efter sin avgång 2004 - då skulle han inte kunna lämna landet Sverige med dess ursprungliga valuta - kronan - kvar. Då måste han se till att \"folkets vilja\" fick komma fram och Sverige bli medlem i valutaunionen! Därav den hastigt påkomna folkomröstningen! Eftersom jag inte springer i maktens korridorer varje dag - och eftersom jag inte ens äter kvällsmat på någon restaurang på Söder - var jag inte tillräckligt klyftig för att räkna ut sambandet mellan Perssons plötsliga EMU-vurm och hans just nedlagda EU- ordförandeskap. Tack för den pusselbiten, Lotta Fogde! Att Persson kunde göra så fatala misstag i sin uppfattning om väljarna i Sverige inför valet 2006 ,berodde naturligtvis på att han var helt isolerad från andra människor - och dessutom är dataidiot. Han kunde inte ens gå in på nätet själv, när han var statsminister. Han hade ingen kontakt alls med andra människor. Ingen riktig fru, inga barn, inga barnbarn, inga förtrogna vänner - utom Nuder. Att bygga sig ett slott, att gifta sig med en avlagd VPK-kvinna några veckor efter mordet på Anna Lind för att hon skulle kunna vara med på Nobelfesten i sin brudklänning, att helt bortse från generationsskiftet hos Sveriges föräldrar - från medvetslösa fyrtiotalister till medvetna 40-åriga förstagångsföderskor - ja, allt detta - förstår Lotta Fogde - var bakgrunden till Perssons totala avsaknad av politisk fingertoppskänsla! Fichtelius och Persson påminner mig mer och mer om Bill och Bull. Det visar sig tydligen också i Perssons bok att Pär Nuder är Måns. Stackars Maja Gräddnos! Eva Sternberg Lördagen den 27 oktober 2007 - 9:03:37

	Fredagen den 26 oktober 2007 Äktenskapet Det finns tre tillfällen i en människas liv, som är viktigare än andra: 1.Avlelsen - den mikroskopiska chans vi har att få komma hit till jorden. 2.Parbildningen - den enastående utmaning vi får genom att ingå ett partnerskap med en människa från en annan familj och av motsatt kön - så att en ny avlelse kan äga rum. 3.Döden - den händelse, som är starkast förankrad i vår hjärna - liksom i andra varelsers hjärnor. Idag har vi i vårt samhälle tagit fram metoder, som påverkar avlelsen i många avseenden. Preventivmedel, invitrofertilisering, hormonbehandling och mycket annat. Vi har också ändrat vår uppfattning om parbildning. Vi tycker inte längre att det måste vara två människor av motsatt kön, som skall bli ett par.Vi tycker inte heller längre att de parbildande parterna måste vara i fruktsam ålder - även nittioåringar gifter sig på sina äldreboenden! Vi håller inte hela tiden på att tänka på döden - vi har nämligen flyttat ned paradiset till jorden och vi tänker inte dö överhuvudtaget! Och gör vi det, så talar vi inte om det alltför länge. Sorg bearbetas numera av krisgrupper i kommunen. Allt detta är OK för mig. Bara vi inte kräver att den mänskliga hjärnan, som är en självgående raket, som är programmerad i miljontals år - skall finna sig i detta sakernas nya tillstånd på kortare tid än en generation! Några måste betala priset - och det är alltid de unga! Eva Sternberg Fredagen den 26 oktober 2007 - 6:36:38

	Torsdagen den 25 oktober 2007 Polygami I morse vaknade jag väldigt tidigt igen - med högt blodtryck. Mer än halva familjen är i luften, en är svårt sjuk och Jan håller på att bygga ett nytt garage - inte konstigt att blodtrycket rusar i höjden. Kanske vill det nå dit, där mina barnbarn är! Jag sätter på mig mina hörlurar till radion igen och får då lyssna till det absolut mest hjärntvättade programmet "Vakna" i P3 och P4. En programledare, som heter Veronica, berättar, att efter nyheterna skall hon komma med ett inslag (antagligen på förhand inspelat på dagtid) om polygami. I Sverige finns det - enligt Veronica - fler och fler människor, som är polygama. Det vill säga - de är förälskade i många andra människor - dessutom av växlande kön - på samma gång. (Det tar tio sekunder för primathjärnan att bli förälskad. Det tar hundratusen år att träna människor att inte agera efter förälslkelse utan efter förnuftet!) Veronica talar i radion om polygami, som om det vore den senaste modetrenden i Sverige. Intervjun med en polygam lyssnare i natten handlar om hur käckt det är att "älska" många på en gång. Inga problem! Jo, om det blir problem med svartsjuka och andra obehagligheter, då får hon lugna ner sig! Hon räknar upp en massa nätsidor, där intresserade kan gå in för att träffa andra polygama och bli förälskade. Jag vrider mig i sängen. Är detta möjligt? Kan människor vara så dumma, att de tror att parförhållanden med många - polygami - är något som vi människor klarar av? Tror människor att vi kan gå tillbaka till polygami och samtidigt behålla demokratin i vårt land? Inget - säger inget - civiliserat land har kunnat tillåta polygami utan att det har slutat i katastrof. Monogami är en förutsättning för att barnets hjärna skall få tillräckligt lugna förhållanden för att kunna utvecklas Civiliserade människor har varit monogama under mer än hundratusen år. I Sverige har vi under det senaste seklet försökt att tillåta seriell monogami - det vill säga att människor lever i monogama parförhållanden under en tid och sedan upplöser dem, när det inte blir roligt längre och går in i ett nytt monogamt parförhållande. Den svenska staten har hejat på denna utveckling genom att låta fäder friskriva sig från sitt föräldraansvar och gett dem bidragsförskott så att de kunde uppnå en levnadsstandard, som passade för seriell monogami. De övergivna familjerna har fått bidrag och besök från socialtjänsten - som ersättning för fadern. Dessa barn är de, som nu blir föräldrar. Många av dem har haft mer än tre andra "fäder" sedan den genetiske fadern hade lämnat deras hem mot undertecknandet av ett papper från socialtjänsten. I detta papper friskriver han sig från faderskapet och lämnar det till den svenska staten, som sedan har administrerat det genom försäkrningskassan. Monogami - seriell monogami - polygami. Denna trestegsraket är dynamit i ett civiliserat samhälle! Vår mänskliga hjärna är resultatet av ett monogamt leverne - det enda sättet för oss människor att leva utan att ta mer än hälften av våra resurser till kamp med varandra . i familjen , i samhället , på jorden. Seriell monogami har lett till totalt sammanbrott i den unga generationen med utmönstring av vart femte barn till förtidspensionering före tjugo års ålder. Polygami leder till totalt kaos och till vår undergång som nation. Tack och lov att människor från andra länder med annan bakgrund och med förnuftet i behåll fortfarande vill komma hit! Eva Sternberg Torsdagen den 25 oktober 2007 - 9:47:29

	Onsdagen den 24 oktober 2007 Nattlig nyhet När jag vaknade tidigt i morse och satte på mig mina hörlurar till radion för att lyssna på nattnyheterna, fick jag höra en nyhet, som jag har väntat på i nästan tjugo år. Ända sedan jag började på Georgetown Family Center i Washington och på en föreläsning hörde en professor i barnpsykiatri i förbigående nämna att diabetes hos späda barn uppkommer genom stress i familjen. Jag frågade och frågade. Alla mina kollegor på Georgetown verkade veta om detta "faktum". Jag reste hem till Sverige och började fråga barnläkare, psykologer, föräldrar till små barn, som just hade fått diabetes - ja, överallt frågade jag. Ingen här hemma hade hört talas om något så dumt! Diabetes får man av att äta för mycket sött - inte av att föräldrarna skiljer sig! I natt hörde jag på nyheterna ,att ett svenskt forskarlag på Linköpings universitetssjukhus har undersökt sambandet mellan ett spädbarns diabetesutbrott och föräldrarnas skilsmässa. Forskarteamet har upptäckt ett starkt samband.De har undersökt 17.000 späda barn! Det finns ingen tvekan längre om att diabetes hos barn utvecklas genomett överslag av stresshormon i bsrnets hjärna, som mycket snabbt slår ut barnets förmåga till insulinproduktion! Det finns ingen tvekan i Sverige nu! Det är första gången, sa nyhetsrösten i radio, som ett samband mellan det späda barnets levnadsmiljö och ett diabetesutbrott har kunnat fastställas! Första gången i Sverige, som vi inte längre kan förneka ett vetenskapligt faktum, som mina kollegor på Georgetown kände till sedan mer än trettio år! Släng Dig i väggen Pam Fredman! Släng Er i väggen på alla psykiatriska institutioner, som jag har besökt och försökt påverka under årens lopp - att åtminstone ta del av den information, som till och med finns på Google om spädbanrsdiabetes! Släng Er i väggen alla Sveriges barnläkare, som är för fega för att påpeka för föräldrar att risken för allvarliga skador på de små barnen finns överallt, där deras stressnivå höjs hastigt. När föräldrarna åker bort i två veckor till Thailand och lämnar det späda barnet till pappas förra fru. När det späda barnet dumpas i en hög av lika gamla barn på ett daghem att tas om hand av en vilt främmande ung kvinna. När det späda barnet levereras tillsammans med en kartong djupfryst bröstmjölk hos pappa, som försvann före hans/hennes födsel i hans tillfälliga bostad i Västra Frölunda. Sverige har världens högsta frekvens av barndiabetes. Sverige har också världens dummaste befolkning! I de senare nyheterna fanns inte min " nattnyhet" med. Det måste ha varit en hallucination jag hade i natt! Eller en dröm. Eva Sternberg Onsdagen den 24 oktober 2007 - 7:09:40

	Måndagen den 22 oktober 2007 Maskrosbarnbarn Under hela sextio- och sjuttiotalen var det populärt i Sverige att tala om \\\"maskrosbarnen\\\". Maskrosbarnen var de, som trots en fruktansvärt svår uppväxt med alla möjliga utsattheter och övergrepp, växte upp och blev synnerligen flitiga, godhjärtade och hängivna. I Sverige finns det ganska många sådana barn, som blivit vuxna. Kunde maskrosbarnen överleva, hette det, då fanns det verkligen ingen anledning att känna oro eller bekymmer för \\\"vanliga\\\" barn i \\\"vanliga\\\" familjer. Då skulle det komma att gå bra för alla. Inga familjer behövdes. Föräldrarna kunde bära sig åt hur som helst. De kunde gifta sig, skilja sig och få barn i varje kvarter. Maskrosbarn.Staten betalade ut \\"bidragsförskott\\\" till kvarlämnade fruar och barn så att männen kunde ge sig iväg ut och skaffa en - eller flera - nya familjer med samma levnadsstandard, som han hade vid sin första parbildning. (Ett tidigt vittnesmål om den förfärande \"utvecklingen\" i Sverige finns att läsa i boken \"Disturbing the Nest\" av den amerikanske professorn - sedermera rektorn vid Rutger University i New Jersey - David Popenoe.) År 1976 hade politikerna äntligen utrett färdigt hur sexualiteten och familjerna i Sverige skulle administreras: 1. Sänk åldern för tillåtet könsumgänge. 2.Ta bort familjens ansvar för sina barn så tidigt som möjligt. 3. Se inte så allvarligt på incest . 4. Klipp av banden mellan generationerna - staten tar över ansvaret för de barn, som föds i Sverige. Som tur var förlorade socialdemoktraterna valet 1976 och - efterhand förstod de \\\"familjesakkunniga\\\" i 1973 års utredning, att det bästa som kunde hända deras förslag var att glömma det och aldrig mer ta fram det! Maskrosbarnen nämns inte i utredningen (jag har läst nästan hela) men deras existens genomsyrar förslaget. Går det bra för maskrosbarn - då går det säkert bra för alla andra också! Ungefär som när man kör en bil i full fart över en djup brant. Klarade den bilen sig, då klarar alla bilar sig - över ännu djupare branter! Nuförtiden vet vi hur det går för maskrosbarnens barn och barnbarn. Nu vet vi också, att en politker inte skulle ha en chans att nå till någon politisk makt i Sverige igen - innan han/hon gjort avbön från denna familjesyn från sextio- och sjuttiotalen. Till dess måste vi förklara för alla maskrosbarnbarn, att det är vårt fel - i den äldre generationen - inte deras - att det nästan alltid går käpprätt åt skogen för dem! Eva Sternberg Måndagen den 22 oktober 2007 - 14:11:10

	Söndagen den 14 oktober 2007 Gamla kläder Karin, som har varit hemma här i Göteborg, har med sig en säck med gamla kläder, som hon undrar om jag vill/kan ha. Jag är ungefär åtta storlekar större än mina döttrar - och hon har fått dem från sin syster Stina i Connecticut, när hon var hemma för Solheim Cup i Halmstad och hade dem med sig. Karin har själv redan tagit de kläder, som hon kunde använda - och det har också hennes brorsdöttrar gjort. Nu är det bara jag kvar. Säcken med kläder påminner mig om, när jag var liten och fick ärva tant Sigges och farbror Nisses dotter Birgittas kläder. Eller när jag blev större och Mor kom hem med stora påsar av kläder från textilfabriken Merkur i Borås, där min morbror Orvar arbetade. Jag tycker om att se vad som kommer ur en sådan säck/påse. Jag tycker om att ta emot. Jag förundras över att mina döttrar har en så annorlunda kroppsstorlek än jag. När jag var yngre hade jag också en så annorlunda kroppsstorlek än min mor. Jag kommer ihåg en gång, när Karin och jag var i Lofoten för att titta på valar och vi bodde på ett vandrarhem i Andenes och hon frågade mig, om jag trodde att hon skulle få en likadan kropp, som den jag hade, när hon blev lika gammal som jag. För mig var det självklart att svara ja på den frågan. När jag såg hennes bekymrade blick, förstod jag att hon inte ville tänka sig en sådan förändring av sin kropp. När jag tar fram de gamla kläderna och ställer samma fråga till mig själv idag, kan jag bara konstatera att mina döttrar främst har ärvt sin kroppsform från min mans släkt. De är magra och liljelika helt utan ansträngning. Det spelar ingen roll hur mycket de äter eller vad de äter - de ser ändå ut som vidjor. Min svärmor var likadan ända till sin död vid nittiofyra års ålder år 2001. Stina och Karin är vackra och energiska och de kommer med all sannolikhet att se sådana ut även, när de är i min ålder. Några av plaggen passade ändå till mig. Idag har jag gått runt hela dagen med en tröja, som Karin gav Stina för många år sedan och som nu har blivit återsänd till Sverige. Den luktar av Stina - och jag började gråta, när jag drog den över huvudet. Eva Sternberg Söndagen den 14 oktober 2007 - 19:03:25

	Lördagen den 13 oktober 2007 Doris Lessing "lktfgviutv ov jiv apt kfh 0pnbs ol g oo z hjd ay Doris Lessing fjad hjlaoohfhfhalhd" hör jag på radion, när jag sätter mig på tåget i Karlskrona för att åka till Göteborg i torsdags, när nobelpriset i litteratur delades ut. Det räckte för mig. Sändningen var på ett för mig oidentifierbart språk, men jag hörde Doris Lessings namn - och det var tillräckligt. Jag hoppade till i tågsätet av glädje. Någon bättre nobelpristagare kunde jag inte tänka mig. Det var toppen av alla sådana sändningar jag har hört under hela mitt liv. Doris Lessing har allt och representerar allt. Hon är modig. Hon har haft en djävulusisiskt svår uppväxt. Hennes mor var helt utan empati och hon gick i klosterskola från sex års ålder. Hennes far var feg - modern fick skjuta ihjäl alla katterna i hennes hem en dag, när fadern hade blivit bortskickad av modern på något ärende. Jag känner igen mig i detta att vara särskilt utsatt i sex- sjuårsåldern. Själv var jag vindögd och hade en bakelitkåpa för mitt friska öga i ett par glasögon från tre års ålder och vänstra handen uppbunden på ryggen i ett snöre - från den dagen jag började skolan. Antingen dör man eller annars blir man väldigt handlingskraftig. Jag höll på att dö. Läkarna på lasarettet i Borås sa till mina föräldrar, att det inte verkade som om jag ville leva. Deras diagnos var dubbelsidig lunginflammation. Jag överlevde..... Doris Lessing är också urstark. Hon har skrivit några av de absolut bästa böckerna i modern tid. Den jag först fastnade för, var \"Sommaren före mörkret\". Jag kände igen mig direkt. En kvinna, vars barn har flugit ut ur boet och en man med en tandpetarliknande medvetenhet, som helt går upp i sitt. Sådana är våra liv - och det var hugnesamt att läsa om det. Nästa bok, som helt fångade mig var \"Det femte barnet\", som kom ut efter det att jag hade börjat på Georgetown Family Center. Ingen evolutionsbiolog eller differentialteolog eller savannantropolog skulle kunna ha skrivit en sådan bok som \"Det femte barnet\". Den boken är svaret på allt. Jag tror att jag har läst den minst tjugo gånger. Vi fick aldrig det femte barnet - men en av våra grannar på Hackspettsgatan fick det. För mig var Lessings bok om familjen, som kör rätt in i väglöst land och inte kan värja sig mot sitt eget femte barn, ett svar på den gåta, som ingen av oss på vår gata annars kunde lösa. Doris Lessing är realist. Hon kan skriva om skeenden, som inte är \"politiskt korrekta\" utan att bli sentimental eller cynisk. Vi kvinnor är - tillsammans med elefanthonor - de enda varelser, som får leva efter fruktsam ålder. Det är en enastående komplimang till oss från evolutionen. Det är sådana som Doris Lessing vi skall vara, när vi nu har fått denna ynnest av skapelsen att få leva utan att vara fruktsamma. Vi skall vara modiga och handlingskraftiga. Vi skall vara nöjda med oss själva och vårt utseende och vår insats. Särskilt har jag uppskattat hos Lessing att hon är tillfreds med sig själv och sin kropp. Nu kommer hon hit till Sverige snart för att hämta sitt pris. Tidningarna kommer att fyllas med bilder av en kvinna, som är tjugo år äldre än jag. Låt os sätta Doris Lessing på den piedestal hon förtjänar och låt oss alla ta i så mycket vi kan med det vi gör och låt oss sätta oss ned och vänta på ett nobelpris! Eva Sternberg Lördagen den 13 oktober 2007 - 20:39:17

	Fredagen den 12 oktober 2007 Makten och sanningen Jag ser TV-programmet "Makten och sanningen" om och om igen på webben. Peter Bratt berättar om sitt liv som människa och journalist. Han berättar om hur han genom vänskapen med en man, som kom att tillhöra en spionorganisation i Sverige, fick insyn i oegentligheter, som pågick i hans eget land och som han inte kunde låta gå honom förbi utan att gripa till handling. Sjuttiotalets framträdande politiker visas upp i programmet. De utgör en ömklig skara. De ljuger och vrider sig som maskar på metkrokar. Olof Palme gör ett så motbjudande intryck att jag börjar förstå min mor, som formligen hatade honom och inte kunde förstå hur jag kunde åka till Stockholm och gå med i tåget efter hans kista till begravningsplatsen. Den ende, som framstår som uthärdlig att se på, är Torbjörn Fälldin. Han upplevs som redig och sanningsenlig. När jag ser programmet tänker jag på hur alla, som har ljugit i Sverige under årens lopp och låtit spela in sig på radio eller TV kommer att få äta upp dessa sina synder. Vi har registrerat allt, bokfört allt, fotograferat allt och sparat allt. Programmet "Makten och sanningen" ger oss bara en försmak om tider, som kommer att komma. Nu när till och med SVT inser, att man inte kan hitta på en historia om en boxningslokal eller en replokal för "revolutionärer " och lägga ner hundratals miljoner kronor på dessa historier - utan att det slår tillbaka på public -serviceföretaget självt. I framtiden kommer vi att se barn till föräldrar, som förmåddes att frånsäga sig faderskapet till sina barn till staten, göra inspelningar om sig själva och sin faderlösa uppväxt i form av intervjuer med sina farmödrar och sina syskon. En av dem, som verkligen har anledning att se framtiden an med förskräckelse är pedagogikprofessorn Bengt-Erik Andersson, som på åttiotalet gjorde en liten undersökning av daghemsbarn och därefter gick ut och hävdade att tidigt daghemsplacerade barn får högre betyg i melllanstadiet! Hur det sedan gick för dem, när de kom i puberteten - eller hur det gick för deras barn har Andersson hittills inte uttalat sig om - men han kommer att få göra det. Makten och sanningen är två storheter, som skiftar karakär i takt med tidsandan. Det är vad den äldre generationen vill få ut - oavsett hur lögnaktigt det är - som kommer fram först. Det är konsekvenserna av dessa lögner, som senare kommer fram - och då är nuförtiden den äldre generationen inte ens död. Vi lever tillräckligt länge för att få erfara resultatet av våra lögner. Det är vi, som skall stå på Sergels torg ikväll och skämmas - vi som upplöste familjen, fortsatte att leva som tonåringar och trodde att vi var överlägsna våra egna föräldrar! Den unga generatioenen är helt i händerna på de äldre generationerna. De är helt maktlösa. Nu går de bärsärk! Eva Sternberg Fredagen den 12 oktober 2007 - 14:03:31

	Tisdagen den 9 oktober 2007 Sofie Idag fyller Sofie tolv år. Hon ringer oss tidigt på morgonen och hälsar oss välkomna att gratulera henne klockan sex i kväll. Hennes iver och energi tränger igenom telefonluren, som Jan håller i, in i örat på mig. \\\"Gratulera henne på födelsedagen!\\\", ropar jag så högt jag tror jag kan utan att Sofie skall kunna höra min uppmaning. När det ringer så här tidigt på morgonen är Jans uppmärksamhet inriktad på att det kan vara något som har hänt Stina, som nu i alla fall är tillbaka från Australien i USA, att någon hälsoförändring kan ha inträffat hos någon annan av våra anhöriga, att det är inbrottslarmet i någon av golfklubbarna, som har kopplats på eller någon, som svarar på hans annons i G-P om att han har ett trädgårdsredskap till försäljning, nu när trädgården här i Alverdsdalen är färdiggjord. Men det är Sofie. Hennes ljusa röst tränger fram genom alla andra förställningar och han gratulerar henne. Jag får låna luren efter en stund och ge henne mina gratulationer och säga till henne hur glad jag är över att hon finns och hur jag kommer ihåg dagen, då hon föddes. Det var lika vackert väder som idag den dagen för tolv år sedan - men det var tjugo grader varmt! Inte som idag, när vi vaknar upp efter vår första frostnatt här i Alveredsdalen. Den lycka, som vi kände, när Sofie föddes var obeskrivlig. Vi fick ett barnbarn till! Sofie, tack för att Du kom till oss och HAR DEN ÄRAN PÅ FÖDELSEDAGEN! Farmor Eva Sternberg Tisdagen den 9 oktober 2007 - 7:32:29

	Måndagen den 8 oktober 2007 Bill Clinton kom förbi. Idag, när jag satt och skrev för hand i solskenet på verandan, kom Bill Clinton förbi. Vi bor - som jag har skrivit så många gånger tidigare - på tolfte hålets green på Hills golfklubb i Mölndal. Vår son har byggt Hills tillsammans med Arthur Hills och kompani. Min man har hjälpt till och hejat på dem. En mängd aktieägare har satsat på golfbanebygget och har trott på hela projektet. Min son har levererat - banan ligger där! Idag hade tre banarbetare lagt märke till att flera golfbilar utan klubbor därbak rörde sig på tolfte hålets fairway. En av dem var intelligent nog att räkna ut att den person, som spelade, var Bill Clinton. En av banarbetarna kom fram till mig på verandan och sa att jag hade tur. Han pekade mot tolfte green och sa att Bill Clinton just åkte förbi i sin golfbil. Jag hämtade min kamera och gick ut mot greenen. Några stabila män stod på fairway bredvid greenen och vaktade den tidigare amerikanske presidenten. Jag frågade om jag kunde få hälsa på honom och de sa att jag skulle vänta tills han kom med sin bil mot mig. Då gick jag fram och sa att jag var glad att han hade kommit! Han såg lite skör ut. Jag fick samma känsla, som jag fick en gång på NK i Stockholm, när jag stod mitt emot kungaparet några dagar före julafton. De såg så små ut. Kankse är det hjärnan, som inbillar sig att de, som har världslig makt också skall se högresta ut och verka stabila. Jag berättade för Bill Clinton att det var min son, som hade byggt banan och att jag själv är flitig gäst i Washington. Georgetown Family Center ligger alldeles nära det hus han äger i Washington. Han frågade vad jag gjorde i Washington och jag sa, att jag lär mig om hur den mänskliga hjärnan fungerar i system med andra människor. \"Ja\", sa han,\" jag är mycket stolt över hjärnforskningen i Georgetown\". \"Jag är mycket tacksam\", sa jag,\" över allt jag har lärt mig i Washington. Hur tror Du annars jag skulle kunna få ihop allt detta med tre barn och tre barnbarn och en man, som började speal golf, när han var åtta år och en son, som bygger de nya golfkatedralerna?\" \"Du kommer att klara det!\", sa Bill Clinto och försvann till trettonde hålets tee efter att ha hälsat på Jan. Eva Sternberg Måndagen den 8 oktober 2007 - 16:48:51

	Söndagen den 7 oktober 2007 Gunnar Bäckström Idag står det en hyllninsartikel till kyrkoherde Gunnar Bäckström i Göteborgs-Posten. Dagens Nyheter är numera så stor och välfylld av både nyheter och annat - inte minst vad Nina Björk skriver i sin krönika idag är intressant - och - enligt min mening helt förryckt - så jag hade inte tid att läsa den - men Jan läser Göteborgs-Posten först och berättade i morse att Gunnar Bäckström är föremål för en hyllning. Gunnar Bäckström var komminister i Örgryte församling, när vi flyttade till Hackspettsgatan 1973. När Martin några år senare skulle konfirmeras ville jag absolut att han skulle gå i vanlig konfirmationsundervisning i Skårskyrkan, som låg två hundra meter från vårt gamla hem i Skår. Jag ville inte att han skulle göra en fyraveckorssejour på någon badort eller liknande - som min bror och jag hade fått göra, eftersom en av Fars bekanta hade skickat sin son till konfirmationsundervisning påSärö hos kontraktsprosten Isac Been och vi därför skulle göra samma sak. Min bror och jag fick en utskällning av "farbror Isac", när vi hade varit hemma hos Far på midsommar och det visade sig att Far inte hade tagit oss med till gudstjänsten på midsommardagen. Mor var på sin första längre utlandsresa sedan hon fick oss barn. På sin resa fick hon binnikemask och blev kär i en präst, som var med på resan och som ringde henne. När jag en dag svarade och bad honom dra åt helvete, blev han säkert förvånad. Jag kände på mig att hans samtal var åt helvete och därför bad jag honom dra dit, där han hörde hemma! Jag ville absolut inte att Martin skulle vara med om något liknande. Jag ville att han skulle lära sig om den lutherska tron, om kyrkans högtider, om det tio budorden - ja, allt, som jag ansåg var viktigt i vår religion. Jan hade också gått i vanlig konfirmationsundervisning hos prosten Samuel Melin i Borås, så han var inte svår att övertyga om lämpligheten i att Martin gick i Skårskyrkan och fick konfirmationsundervisning. Särskilt efter det att Karin hade fötts ,gick jag ofta själv i kyrkan. Särskilt när Karin hade lust att följa med. När någon gammal, högdragen församlingsmedlem påpekade för mig, att barnen egentligen skulle gå i söndagsskolan och inte vara med inne i kyrkan på den vanliga gudstjänsten, sa jag till honom, att han inte förstod vem Karin var och att hon hörde hemma i den riktiga gudstjänsten - och inte i någon fjantig söndagsskolefrökens gäng. Problemet med konfirmationsundervisningen var ,att jag inte hade lärt känna Gunnar Bäckström och knappt vågade låta honom undervisa Martin på egen hand. Så jag bestämde mig för att följa med på. Vid uppropet satt jag bredvid Martin och sa mitt namn efter honom. Gunnar Bäckström såg frågande ut och jag tillade att jag var mor till Martin. "Vi får ta upp den frågan senare - om Du kan vara med", sa Gunnar till mig. När alla de andra konfirmanderna gick hem stod Martin och jag kvar tillsammans med Gunnar. "Är det OK för Dig att Din mamma är med?", frågade Gunnar. "Ja", sa Martin. Sedan dess har Gunnar och jag samarbetat mer än jag gjort med någon annan präst. Han har bjudit in mig att tala i sin församling. Han har låtit Christina Ahlstedt - min trofasta adept från mentorgruppen i Göteborg - utföra underverk i sin församling och han räddat mig från förföljelse, när jag opponerade mig mot biskop Gärtners tjänstefel att inte viga de kvinnliga prästkandidaterna i Götebrogs stift utan låta dem åka buss till Skara domkyrkas pensionerade biskop. Han har också sagt att Martin ju kan ta vilken präst som helst till sitt bröllop - själv hade han inte tid. När jag nu läser i G-P att Gunnar Bäckström också numera är frimurare ,inser jag att Gunnar liknar min far, som också blev frimurare. De stora förändringar som Far hade gjort i sitt liv krävde en förankring i det heliga, det andliga. Fars frimurarebroder var Samuel Melin - Jans konfirmationspräst. Eva Sternberg Söndagen den 7 oktober 2007 - 12:40:58

	Lördagen den 6 oktober 2007 Städning av bokhyllan Ända sedan vi flyttade hit till Alveredsdalen för nu snart fem år sedan , har jag letat efter boken ""Brain Sex - Tänker Du manligt eller kvinnligt?" utgiven på Utvecklingsbiblioteket på svenska 1992. Jag köpte den direkt 1989 på ursprungsspråket och sedan 1992 på svenska. Boken är lysande. Den redogör klart och tydligt vilka skillnaderna är mellan mäns och kvinnors hjärnor, hur evolutionen har gynnat större och större skillnader och hur det västerländska samhället har förstört förutsättningen för att använda denna kunskap. Hur politiker och andra helt enkelt har gjort det till ett politiskt projekt att få människor att tro att skillnader inte finns - utan bara produceras av oupplysta föräldrar. På fem år har jag inte hittat boken i mina hyllor. På biblioteken finns den inte, eftersom bokens innehåll strider mot den politikst korrekta uppfattingen i Sverige. Förlaget är nedlagt och inga antikvariat har något exemplar på svenska kvar. Upplagorna är självklart slutsålda. Det har inte gått att skaffa fram boken någonstans. På engelska kan man dock köpa boken både som ny och som begagnad på Amazon.com. Idag låg jag på golvet i detta rum och dammade den nedersta delen av min bokhylla på kontoret. Då hittade jag den! Bakom en plåtlåda med plånböcker, som jag använder utomlands. Solen sken ända ned på golvet idag. Nu har jag läst om boken. Redan. Eva Sternberg Lördagen den 6 oktober 2007 - 18:55:19

	Fredagen den 5 oktober 2007 Dragkedjan På fredagmorgnarna går jag i pilates för Lina på ett gym här bredvid. Lina är en hängiven tränare och håller oss på halstret ända in i det sista av den stipulerade timmen. Idag jag gick fem minuter för tidigt för jag skulle gå på begravning klockan 12 och hittade inte ens till kyrkogården utan hjälp. Nino Garcia, vår vän, som i många år kom till oss på Hackspettsgatan och hjälpte oss på många sätt, är död och skulle begravas idag. En strålande vacker dag. Nino var katolik och han fick en katolsk begravning. Fem munkar och en präst officierade och en organist spelade och en kvinna sjöng solo. En mycket vacker begravning var det. Min vän Ingrid var med. Hon hade gjort flera av blomsterdekorationerna - bland annat kistdekorationen i den spanska flaggans färger. Markuskapellet var helt fyllt med begravningsgäster. Ingrid och jag pressade oss in i en av bänkarna i mitten. Allting var så oerhört vackert. Konstverket på väggen och de höga, långsmala fönstren, som släppte in den klara oktobersolen, kistan och alla blommorna - ja, allt. Prästen och munkarna puffade ut rök ur sina kärl, kistan bestänktes med vigvatten och efter Adagio av Albinoni bars kistan ut av en grupp män i skiftande åldrar. Sedan gick vi i procession med prästen i spetsen, som höll korset högt över kistan, till den uppgrävda gravplatsen. Solen värmde oss. Blommorna på gravarna formligen lyste. Familjen stod samlad vid kistan innan den skulle sänkas ned i graven. Ninos son och dotter och hans första fru och hans andra fru stod bredvid varandra och grät i solskenet. Jag tänkte på, att jag aldrig tidigare varit med om detta självklara - att både den första och den andra frun sörjer den man, som de båda hade varit gifta med och, som de hade barn tillsammans med. Det vittnar om att den döde var en ödmjuk man och att han hade en öppenhet för livet självt, som vi kan lära oss av - alla vi som fortfarande lever. Jag hade aldrig varit på en katolsk begravning tidigare - den gjorde ett djupt intryck på mig. Hur viktigt är det att vara född in i en religion? Mycket viktigt. Hur viktigt är det att fortsätta att till höra sin religion? Mycket viktigt. Familjen och församlingen är de enheter, som vi människor har tillgång till i alla livet skiften. Religionen förbereder oss för döden och påminner oss om vår dödlighet. När jag skulle ta på mig den svarta begravningsklänningen på gymmet efter duschen, bad jag en ung kvinna hjälpa mig att dra upp dragkedjan i ryggen. Hon påpekade att dragkedjan var trög och borde bytas ut. "Jag använder bara denna klänning, när jag skall gå på begravning", sa jag. "Hoppas att Du aldrig behöver använda den igen!", sa hon. "Bara om jag är den nästa att dö, kommer jag aldrig att använda den igen!", sa jag Eva Sternberg Fredagen den 5 oktober 2007 - 17:21:33

	Torsdagen den 4 oktober 2007 Våra barnbarn tar livet av sig Under tiden vi farmödrar färgar håret chokladbrunt och reser på spritresa till Åland och dansar tango med främmande karlar, tar våra barnbarn livet av sig. Plötsligt går det upp för svenska folket - och för socialstyrelsen - att vi har det värsta läget i världen, när det gäller våra ungdomars hälsa! Våra unga kvinnor mår så dåligt och tar till den enda utväg, som en förtvivlad människa har - att ta sitt eget liv - i flera gånger högre omfattning än tidigare. Inte sedan början av trettiotalet har antalet unga kvinnor, som kastar sig framför tåg, hänger sig i träd på Arvikafestivalen och/eller proppar i sig enorma doser av sina egna eller sin mammas sömntabletter, varit lika högt. Alla vi andra mår bara bättre och bättre. Män mår bättre i alla åldrar - särskilt yngre män, som nu i princip kan bära sig åt hur som helst och ändå inte drabbas av skam. De har i allmänhet ingen familj kvar, när de blir mer än tjugo år - så deras familj kan inte heller drabbas av skam. Vi som är läkare, familjerådgivare, begravningsentreprenörer, taxichaufförer - för att inte tala om lokförare - har vetat i över trettio år att det går år helvete med våra unga kvinnor. Om jag skulle få reinkarnera och någon visade mig på mina möjligheter att som kvinna få framleva ett liv till, så vore Sverige det sista ställe jag skulle vilja komma till! Om jag hade varit i åldern mellan 15 och 24 år i Sverige idag hade jag förmodligen redan försökt flera gånger att ta mitt liv - och kanske hade jag också lyckats. Alla vi, som har stått bakom kistan till en ung männsikas döda kropp, vet att det är värre än något annat. En hel familj - ja, en hel släkt - kommer aldrig att repa sig. Det finns tre grader i helvetet att sitta bakom en ung människas döda kropp i sin kista: 1. Den unga människan har dött genom olycka (min syster) eller genom sjukdom. 2.Den unga männsikan har tagit sitt eget liv (min kusin Christers äldsta dotter) 3.Människan i kistan är dödad av någon i min familj (detta har jag ännu inte behövt uppleva). Nu är det dags att vi slutar att dansa tango! Nu är det dags att vi talar om alla unga människor i vår familj, i vår släkt och i vårt grannskap, som har tagit sitt eget liv! (Bara på Hackspettsgatan i Örgryte, där jag bodde i trettio år ,mötte jag flera föräldrar till barn, som hade tagit sitt eget liv än de flesta av Er antagligen skulle tro!) Nu är det dags att vi slutar tro på att vi lever i den bästa av världar! Snarare är det så att vi lever i en av de värsta av världar - ett land, där vi har lyckats krossa den unga generationens livsvilja så fundamentalt att de till slut tar sina egna liv. Det spelar ingen roll vilka fonder vi har i Bortre Asien - om våra barnbarn inte ens har lust att leva - och om vi har fostrat våra barn så att de är mera intresserade av sina reavinstskatter än av sin egen familj! Vi är evolutionens största förlorare! Eva Sternberg Torsdagen den 4 oktober 2007 - 7:03:02