|
|
|
|
| | Onsdagen den 29 oktober 2008
Hägern och räven
Här - mitt i Mölndal - får jag besök nästan varje dag av en häger och en räv. Hägern
flaxar med sina stora vingar, när den flyger förbi mitt fönster. Till sist sätter den sig på en
stor rund sten på andra sidan fore-green på tolvan på Hills. Eller flaxar vidare uppåt
berget och sätter sig ytterst på en gren på den högsta tallen bakom vårt hus.
Räven har varit mycket dålig i sommar. Den har haft skabb och närmast sett döende ut.
Idag, när jag satt med en klient nere i mitt lilla hus vid bäcken, kom han gående till sin
lunchbuffet.
Han har repat sig från skabben. Svansen ser riktigt buskig ut.
Han sitter vid kanten av bäcken och äter grodor direkt ur dammen. Så många han orkar.
Sedan sträcker han på halsen och tar sig upp på gräset och svänger sin svans bakom sig.
Varje gång jag ser hägern, tänker jag att det blir en turdag!
Hägern bringar tur.
Den är orädd och vacker och lever farligt. När som helst kan en rovfågel hugga tag i
hennes långa hals och ta kål på henne.
Hon står helt stilla - ofta längre än en hel timme.
Hon speglar sig i vattenytan i dammen. Om jag tar fram kikaren, ser hon mina rörelser på
trehundra meters avstånd och ger mig en vass blick.
Räven är för klumpig och slö för att hota hägern.
Tack och lov!
Eva Sternberg Onsdagen den 29 oktober 2008 - 18:39:36
|  | | | Måndagen den 27 oktober 2008
The Second Coming
Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in the sands of the desert
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?
W. B. Yeats
Eva Sternberg Måndagen den 27 oktober 2008 - 21:33:08
| | | | Lördagen den 25 oktober 2008
Oro
I en flock schimpanser har de högst rangordnade hannarna den lägsta nivån av
stresshormoner - i lugna lägen.
Högst stresspåslag har de lägst rangordnade djuren och ungarna.
Honornas rang bestäms av deras ålder och deras söners rangordning.
I lugna lägen.
Om flocken utsätts för hot om våld och andra tryck, kastas stresspåslaget bland
individerna i flocken om.
De högst rangordnade hannarna får en kortisolchock. Många stryker med.
De lägst rangordnade - däremot - blir lugnare och kan sitta och plocka löss ur varandras
fäll.
Honorna iakttar uppmärksamt skeendena i flocken och i omgivningen.
Ungarna påverkas knappast.
En hanne i vår flock av människor på jorden just nu håller med all säkerhet på att stryka
med.
Alan Greenspan!
Eva Sternberg Lördagen den 25 oktober 2008 - 13:48:59
| | | | Onsdagen den 15 oktober 2008
Förändring
När man blir så gammal som jag -sjuttio år nästa år - går det att se, att livet flyter vidare
som en ström - samtidigt som man står mitt i strömmen!
Oftast handlar denna förmåga om att bli medveten om något viktigt - en stor förändring,
som är på gång - och samtidigt bara registrera vad som pågår.
Inte ingripa.
Inte påverka.
Bara betrakta och iakttaga och tänka.
Gärna skriva ner processen för varje dag - eller vecka eller månad eller år, som den
pågår, men inte ingripa.
Inte prata.
Inte fråga.
Bara registrera och lära sig själv att stå ut med trycket, som uppstår i ens egen hjärna.
Jag tror att det är genom att vi människor till slut lärde oss att leva ihop i tre
generationer, som det är möjligt, när man åldras att både leva med i strömmen och
registrera.
I alla fall är jag glad för mina sjuttio år!
Lika glad är jag över att kunna hänga med utan att hållas utanför eller ljugas för - för att
jag är så gammal!
Även om det ibland skulle var bekvämt för min omgivning att hålla mig utanför eller
ljugas för - så går det inte. För jag registrerar för mycket.
Jag frågar för mycket.
Jag lägger ihop två och två.
Jag projicerar fram, vad som kommer att hända - och till slut står jag redan där, när de
andra kommer i mål!
Igår var det en sådan dag.
Mina klienter hade inte bekräftat, så jag stannade hemma här i Alverdsdalen.
Vädret var underbart.
Det var fullmåne - redan synlig på dagen här i dalen.
Luften kändes tunn och frisk.
Jans kusin skickade en e-post med bilder på gravar från Stenkvista med Jans farfars syskon
och kusiners namn på.
Pastorsexpeditionen i Stenkvista leds av en vänlig kvinna, som kunde allt. Hon hänvisade
mig till Jans syssling, som genast svarade i telefon och gav mig så mycket information -
som jag har letat efter i fyrtio år - på fem minuter (hon stod i en blomsterhandel och
väntade på sin tur) att jag nästan svimmade!
Hela förmiddagen ägnade jag mig åt att lägga färdigt en stor bit av pusslet om familjen
Sternberg, i vilken familj jag har varit invävd i femtiotre år.
Det kändes som att få på sig sin andra sko - efter att bara ha gått omkring med en sko i
mer än femtio år!
Jag vandrade helt lycklig ner till Torrekulla för att äta lunch med Jan. Sedan hem för att
fortsätta kartläggningen av den försvunna biten av familjen. Torkel - Jans kusin - hjälpte
mig och själv tog jag reda på orter och platser och gårdar och grustag.
Till slut ringde Martin och berättade att förändringen i nästa generation var genomförd.
Sedan ringde Jan och berättade att Martin hade ringt och berättat att allt verkligen var
klart.
Nu gäller det att använda sin förmåga att ha sett förändringen i förväg och fortsätta flyta
med i livsströmmen.
Vilken tur att jag har flytväst! Jag litar på den Högre Dagordningen!
Eva Sternberg Onsdagen den 15 oktober 2008 - 12:57:18
| | | | Måndagen den 13 oktober 2008
Östros mot Nuder
I dagarna diskuteras i den svenska pressen - förutom finanskrisen - hur Mona Sahlin tänker.
Och hur det står till med socialdemokratin överhuvudtaget!
I Studio ! i P1 ikväll sa Lotta Grönning, att Mona har skjutit sig själv i foten och kommer
att ha svårt att resa sig igen. Någonsin.
En man, som hette Styrbjörn och var statsvetare satt också med i radiostudion.
Han gav ett intryck av att aldrig ha kört bilen. Han var tappad under en vagn - i varje fall i
jämförelse med Lotta Grönning och studioreportern.
Ingen verkar ännu förstå det, som jag skrev om redan flera gånger tidigare i år och förra
året - nämligen att Mona Sahlin bara är gisslan i kampen mellan Pär Nuder och Thomas
Östros!
Mona Sahlin är en lam anka.
Pär Nuder är en revanschlysten härförare med Göran Persson som påskjutare. Persson
döljer sig bakom en presenning - men han blir snart synlig för alla!
Östros behärskar en annan falang inom socialdemokratin och gjorde förra veckan ett
försök att undanröja den enda, som står i vägen för honom: Mona Sahlin. Han lyckades.
Mona Sahlin hade samma funktion för Ingvar Karlsson som Sara Palin har för McCain i
det stundande valet i USA.
Ingvar Karlsson behövde något fräscht att pigga upp verkställande utskottet med - men
hon höll inte.
Igår i TV-debatten var det Mona Sahlin som ansåg, att en viktig orsak till att hon håller
på Barack Obama, är att hon inte kan tänka sig att Sara Palin skulle kunna väljas till vice
president i USA.
Efter gårdagens partiledardebatt i TV är det inte många, som kan tänka sig Mona Sahlin
heller som statsminister i pyttelandet Sverige.
Den som direkt vinner på denna kamp mellan män är Lars Ohly. Hur dumma kan vi
kvinnor bli?
Eva Sternberg Måndagen den 13 oktober 2008 - 17:01:52
| | | | Söndagen den 12 oktober 2008
Tre kärlekar
Sofie fick ett besök på Folkteatern i Göteborg av Jan och mig i födelsedagspresent i
torsdags.
Charlotte fick också denna present. Hon fyller inte år förrän i november, men fick biljett
till samma föreställning.
Jag hade tänkt och tänkt och tänkt på vad vi skulle ge Sofie i oktober. Redan som väldigt
liten var jag helt upptagen av min kommande födelsedag - månader i förväg.
Särskilt kommer jag ihåg den dag jag skulle fylla tio år och den dag jag blev tonåring -
precis som Sofie i torsdags. Hon blev tonåring i torsdags.
När jag skulle fylla tio år hade jag önskat mig en papegoja. Jag hade läst Sten
Bergmans alla böcker om Söderhavet - om hans fåglar och hans möten med
människorna i där långt borta. Jag var helt övertygad om att, om jag finge en papegoja
så skulle mitt liv bli helt annorlunda. Det skulle få ett centrum. Detta centrum skulle vara
min papegoja.
Mina föräldrar hade till min tioårsdag reparerat hela huset, vårt hem - Hulta
Västergården 2 - och hade gjort en utbyggnad från taket på övervåningen till två små
sovrum. Ett för mig och ett för min bror, som då skulle fylla nio år.
Mitt tjat om att jag ville ha en papegoja , hade till slut gjort mig själv helt övertygad om
att det var vad jag också skulle få i födelsedagspresent - en papegoja.
Jag fick det. En papegoja av porslin, som Mor hade köpt på EPA.
Min besvikelse var enorm. Jag kan känna den igen nu, när jag skriver dessa rader.
Till mina egna barn köpte jag alla djur, som jag önskade mig. Fiskar, ormar, duvor,
undulater, papegoja, sköldpadda - ja, hela vårt hem var alltid som en zoologsik affär.
I Dalsland på gården Simmerud hade vi alla slags djur, som de andra bönderna inte
hade - får, getter, kalkoner, bin och ankor och gäss.
Någonstans där mittemellan kommer Dustin och Elvis, våra cocker-spanielhannar. Mitt
emellan de tama och de vilda!
Sofie har ärvt detta djurintresse från båda sina föräldrar.
Karin har tagit steget direkt in i djurens verklighet redan som mycket liten och är kvar där
fortfarande. Åtminstone tror jag det. Eller vill trodet.
När jag tänkte på Sofies present kom jag på, att jag läst att min kusin Thomas dotter -
Hanna - spelar i en pjäs på Folkan i Göteborg just nu. Varje gång jag ser annonsen från
Folkan i G-P känner jag nämligen igen Hanna Bogrens vackra farmor - Anne-Majs -
ansikte.
På bilderna ser Hanna precis ut som den vackra kvinna i trettiofemårsåldern, som plötsligt
kom in i våra liv efter andra världskrigets slut.
Denna stiliga kvinna, med sitt svarta hår och sitt härliga läppstift, fullkomligt förhäxade
mig.
Far blev helt annorlunda, när hon var med. Han talade med henne som om hon varit en
vettig människa - inte som han gjorde med moster Eva eller moster Barbro. Eller med
sina egna systrar!
Moster Anne-Maj blev något helt nytt för mig. Sådan kan man alltså bli som kvinna!
Ståtlig och vacker. Min morbror Orvar gifte om sig med henne. Han hade övergett sin
gamla fru - Inger. Eller hon hade övergett honom. Hon hade också läppstift - men hon
drack Martini och uppförde sig mer som en man.
För en månad sedan bestämde jag mig för att göra, som jag har lärt mig på Georgetown.
Jag etablerar kontakt på samma generationslinje som min egen. Inte på någon annan
linje.
Jag ringer upp min kusin, som jag inte har träffat sedan Mors nittiofemårsdag och
begravning.
Jag talar med min kusin - ett långt samtal. Härligt! Jag blev så uppiggad av detta samtal
att jag helt glömde bort, att jag hade satt mat på spisen!
Jag ringer sedan till Hanna och berättar, att jag vill ge mina barnbarn hennes
föreställning "Tre kärlekar" som födelsdagspresenter.
Hanna låter precis som moster Anne-Maj! Positiv och handlingskraftig. Det skulle gå bra -
hon skulle kunna träffa oss före föreställningen och berätta om hur hon blev
skådespelerska!
Direkt märkte jag också, att Hanna Bogren har min morbrors - och Mors och morbror
Pauls - porlande skratt. Skrattet bara finns där hela tiden! Jag tror aldrig, att jag har träffat
någon som skrattade så länge och så högt - hela tiden - som min morbror Orvar!
Det var inte alltid roligt. Särskilt inte, när han skrattade, när min bror och jag sjöng: "imse
Vimse Spindel".
Tre av min mors syskon saknade helt detta skratt - Eva, Isak och Barbro. Att tänka sig
moster Barbro skratta hjärtligt är för mig helt omöjligt. I så fall ett hånskratt!
Mötet på Folkan blev starkt för oss alla tre - Sofie, Charlotte och mig. Kanske också för
Hanna.
Hanna berättade för oss , när vi gick runt bakom kulisserna, om hur man gör för att det
skall se ut som i verkligheten. Hur man gör för att vi i publiken skall tro att det är en fors
därborta, att det ligger en gård där eller att detta händer på ett café.
Vi tyckte det var otroligt spännnande.
Jag tänkte på mina egna framträdanden under årens lopp.
Inte hade jag - för det mesta - någon inspicient, inte någon sminkör, ingen ljussättare
(jag har alltid fått slåss mot ljussättare för att inte få mördande strålkastare i ögonen. Jag
vill se publiken i ögonen, har jag brukat förklara. Jag vill se om någon blir så berörd att
han/hon svimmar eller får en hjärtattack. Jag har direkt kontakt i min hjärna med var och
en i publiken - oavsett hur stor publiken är! Och det går inte om jag inget ser själv!)
ingen rekvisitör, ingen morgonrock att ha i pausen, så att jag inte spiller kaffe på mina
scenkläder, ingen som följer mig bakom scenen ( en gång föll jag handlöst fyra meter
bakom en scen på Folkets Hus i Stockholm. Avståndet mellan ridån och scengolvets slut
var en halv meter!).
Nu är det dags för Hanna att gå till sminket och för oss att gå och äta lunch före
föreställningen.
På vägen till restaurangen träffar vi Axel - min brors mellanson. Så roligt det var att träffa
Axel! Han hade sett bilderna från när Stina var hemma i somras. Han hade varit och köpt
konst! Underbart!
Är han gift?, frågade Charlotte.
Har han barn? frågade Sofie.
Nej, sa jag.
Sofie och Charlotte är positiva till alla sorters restauranger. Thai, Indian, Chinese - ja,
allt. De är motsatsen till Jan! Han är negativ till all mat på resaturang - särskilt sådan
mat, som kommer från ett geografiskt område bortanför Stockholms innerstad, där han
växte upp.
Vi åt thaimat med god aptit. Jag frågade om de ville ha efterrätt - nu när föräldrarna inte
var med - men det fanns ingen sådan på menyn på Thairestaurangen.
Föreställningen var underbar. Vi var helt lyckliga hela tiden! Vi är släkt med kvinnan, som
har huvudrollen. Hon är vacker och begåvad. En begåvad skådespelerska med utstrålning
och humor. Hon har allt det som min mor hade velat ha:
Engagemang på en teater i Göteborg.
Huvudrollen.
Bifall från publiken.
Total triumf - det finns inte en enda plats kvar i salongen - fastän detta är den första
eftermiddagsföreställningen sedan premiären.
Men Mor var för kort - fick hon veta, när hon sökte in på Stadsteaterns scenskola i
Göteborg 1926.
Mor fick bli lönesekreterare på elverket i Borås istället.
Jag fick en porslinspapegoja.
Nu är jag sjuttio år snart - så jag kan ta in allt detta utan sorg!
Jag har lärt mig att se verkligheten också bakom en lösnäsa och en rykande fors
bestående av två streck på en vägg.
Tack Hanna Bogren - och hela ensembeln - för en lysande föreställning!
Och ett särskilt tack till praktikanten från Helsingfors - Filip Pachuki - och Ingrid Andersson,
som såg till att Hanna fick ett fång blommor till applåderna!
Från oss!
Eva Sternberg Söndagen den 12 oktober 2008 - 7:57:19
| | | | Torsdagen den 9 oktober 2008
Kerstin Hessius och jag
I morse hittade jag den verbala förklaringen till, att jag redan den 16 september visste,
(se min blogg från detta datum) att penningsystemet skulle kollapsa.
Under tiden sedan dess har jag tänkt så mycket på min fasta förvissning från den 16
september, att jag har haft svårt att fortsätta att göra det som jag brukar göra. Till
exempel svara i telefon, tvätta och städa och skriva och laga mat och göra i ordning i
trädgården inför hösten.
I morse fick jag den exakta beksirvningen på det, som jag instinktivt kände på mig den
16 september.
Leman Brothers fick gå i konkurs utan att den amerikanska staten gick in och räddade
denna så kallade investeringsbank - den 15 september.
Detta bolag med sina reklamsnuttar med en kaskelotval, som dyker ner på djupet i havet,
tilläts gå under. Tilläts försvinna nere i havet på 1.700 meters djup!
Ingen hade kunna tro det.
Det hade inte kunnat hända, om inte idioten George W Bush hade varit president.
Det hade inte kunnat hända, om Leman Brothers inte hade kollapsat just sex veckor före
det amerikanska presidentvalet.
Det hade inte kunnat hända om inte Alan Greenspan hade varit chef för \"the Fed\" i
rekordmånga år.
Det hade inte kunnat hända, om inte risken med demokratier just är, att politikerna skor
sig på människors vilja att bortse från verkligheten.
Det hade inte kunnat hända, om pengar inte hade varit religion i västvärlden - och främst
då i USA.
Det hade inte kunnat hända om någon hade vågat gå in och garantera alla kunderna i
Leman Brothers deras insatta pengar.
Men det hände - och därmed gick proppen ur systemet!
Kerstin Hessius - tidigare vice riksbankschef och numera chef för sjunde AP-fonden -
skriver en briljant analys av läget i Svenska Dagbladet idag. Läs den!
Välskriven.
Klar.
Koncis.
Hon frågar sina forna kollegor i Riksbankens ledning, om de inte begriper, att de skall
sänka räntan med 2,5 procent för att stabilisera det finansiella systemet - och samtidigt
låta staten ta över säkerheten för alla krediter, så att stabilitet uppnås på kortast möjliga
tid?
Stefan Ingves måste känna dennna artikel som en dolkstöt i bröstet.
Jag blev så glad över att äntligen få ord på det, som jag intuitivt har känt och tänkt att
jag formligen har hoppat runt i huset och i trädgården idag.
Det som mest lugnar hjärnan är att förstå någonting.
Inte att göra om någonting - utan förstå.
Tack Kerstin Hessius!
Avgå Stefan ingves!
Eva Sternberg Torsdagen den 9 oktober 2008 - 21:12:47
| | | | Måndagen den 6 oktober 2008
Sammanbrott
Den svenska ekonomin håller på att bryta ihop. Inte ens Stefan Ingves klarar längre att
gaska upp sina åhörare.
Jag känner igen tongångarna från 1982 och 1992.
Exakt samma stämma från den främste företrädaren för det ekonomiska systemet i
Sverige - om det så är Kjell-Olof Feldt eller Anne Wibble eller Stefan Ingves.
Före den stora devalveringen på sexton procent i oktober 1982 hade jag skrivit
personliga brev till alla kvinnor, som jag mött och som var i färd med att starta egna
företag, att Sverige skulle drabbas av en stor devalvering - och att de helst skulle se till
att skaffa sig utländsk valuta genom att sälja sina svenska kronor. Samt att skriva sina
fakturor i dollar eller pund.
1992 kunde jag bara tala om, att räntan skulle nå hiskeliga proportioner och att vi skulle
bli tvungna att ge upp vår valuta och bli "flytande".
Den ekonomiska kollaps vi nu befinner oss mitt i, kunde jag lätt se mer än ett år i förväg,
eftersom jag ofta besöker USA och där syntes redan förra året vid den här tiden tydliga
tecken på recession.
Skyltar om försäljning på vartannat hus.
Tomma resaturanger, där man tidigare hade fått stå i kö i trekvart för att kunna komma in
och få ett bord överhvudtaget.
Väsentligt höjda bensinpriser osv. osv.
Martin Luther sa: Även om jag visste att världen skulle gå under i morgon, så planterar
jag mitt äppelträd idag!
Jan och jag har redan planterat väldiga mängder av både äppelträd och körsbärsträd och
päronträd och valnötsträd och mullbärsträd och persikoträd och apriokosträd och
citronträd och grapefruktträd och plommonträd i vår trädgård, som grundades av David.
Vi har bott här i dalen i snart i sex år.
Jan har byggt drivhus och garage med orangeri.
Jag har planterat potatis i grästäkten utanför vårt hus.
Igår var det dags att plocka upp äpplena från det gamla trädet mitt på gräsmattan -
Davids träd - som hade ruskats ned av stormen i förrgår natt.
Jan och jag gjorde äppelmos under tiden vi lyssnade på de allt mer kolsvarta rapporterna
om världens ekonomi.
Vi gjorde elva burkar prima äppelmos.
Det var första gången Jan har tagit initiativ till och genomfört ett så stort hushållsprojekt!
Vi tittade på våra burkar med äppelmos och lade oss med gott samvete och sov djupt!
Eva Sternberg Måndagen den 6 oktober 2008 - 9:06:18
| | | | Söndagen den 5 oktober 2008
Anette Utterbäck
I Göteborgs-Posten idag svarar Anette Utterbäck på en läsares frågor, om hur han skall
kunna bo ihop med en kvinna, som har övergett sina barns far och som nu bor ihop med
honom istället. Hans signatur är "Bekymrad".
Självklart vågar han inte skriva ut sitt eget namn!
I Sverige finns inga personer eller människor, när det handlar om livsfrågor - det finns
bara adjektiv som "bekymrad" eller åldersangivelse som "22-årig dotter".
Vem som helst som bor i ett villaområde eller i en trappuppgång i Sverige, kan ju se att
denne man idag är vanligare än Josef, Jesus far!
Signaturen "Bekymrad" kan i Sverige idag anses företräda "mannen" i var fjärde
familj med barn.
Utterbäck försöker på alla sätt att ge denne man svar på, hur han skall leva tillsammans
med denna kvinna och hennes barn.
Kvinnan har först frivilligt skaffat sig två barn - som nu är fjorton och sexton år gamla, en
flicka och en pojke, och har sedan valt ut honom - en barnlös man - att leva ihop med!
Hur skall han kunna tackla barnens illvilja, oförskämdheter, totala brist på respekt för sin
mor och annat svåruthärdligt beteende för en barnlös man, som hade tänkt sig ett lugnt
parförhållande?
Han skall prata kärleksfullt och respektfullt till sin "sambos" barn!
Han skall tänka sig ,att han redan har uppnått det paradis, som han strävade efter, när
han flyttade in hos barnens mor!
Han skall inte se de andra familjemedlemmarna i hemmet - bara se sin paradisdröm
uppfylld redan nu!
Jag baxnar!
Hur kan Utterbäck undvika att skriva att hans dröm är ouppfyllbar?
Varför inte skriva rakt ut, att han aldrig kommer att få annat än ett helvete ihop med
denna kvinna och hennes barn med en annan man?
Varför inte hålla sig till sanningen?
Barnen har sina egna föräldrar inprogrammerade i sina hjärnor redan före födelsen. Alla
barn har det. Även denne mans sambos barn!
Dessa barn avskyr honom! De vill inte, att han skall ha tagit deras pappas plats! De vill
kasta ut honom - och de kallar sin mamma det som de har programmering i sin hjärna att
kalla en mamma, som lever ihop med en man, som inte är deras far!
Så gör alla barn - åtminstone om de har hunnit så långt i livet som dessa barn - och inte
tillhör kungahuset eller någon adlig familj, som fortfarande använder pappas läderbälte
för sätta sina barn på plats!
Vi vuxna kan inte längre hindra den programmering, som alla barn har i sina hjärnor,
från att komma fram. Numera kommer programmeringen fram med en oerhörd
intensitet!
Vi vuxna har vridit våra egna vapen ur våra händer - tack och lov!
Våra barn kommer inte att vara mindre moraliska och uppfordrande än fonrtida präster
och prelater - de är värre väktare av mänsklighetens grundläggande värderingar än
någonsin påven och hans gelikar.
Den enda skillnaden mellan "sambons" barn och påven är att barnen - inte ens i teorin -
är barmhärtiga eller kan visa nåd!
De är som vilda djur, som kommer att riva den stackars bekymrade mannen i bitar och
lägga ut sin mammas moraliska tillkortakommanden på nätet.
Varför berättar inte Uttebäck detta?
Vågar hon inte?
Vem på Göteborgs-Posten är den första, som kommer att svara ärligt på en medvetslös
mans fråga?
Idag är det Helige Mikaels dag. Lär av den mannen!
Eva Sternberg Söndagen den 5 oktober 2008 - 9:06:35
| | | | Torsdagen den 2 oktober 2008
Henrik Berggren
I Dn idag skriver Henrik Berggren en signerad ledare, där han dömer ut det så kallade
vårdnadsbidraget. Han menar att detta bidrag inte är förankrat i evolutionen.
Tacka sjutton för det!
Ingen generation före oss har varit så vansinniga att de bestämt, att bara det som görs
utanför hushållet är bruttonationalprodukt - alltså arbete.
Inget som görs i hemmet är arbete - om de som bor i hemmet utför arbetet!
Ingen generation före oss har delat upp människorna i enstaka individer, som helst inte
skall ha något med varandra att göra - annat än möjligen ha könsumgänge.
Om Henrik Berggrens mamma inte hade varit hemma och tagit hand om honom och
kommunicerat med honom och försvarat honom och matat honom, så hade han inte
kunnat skriva den signerade ledare han har skrivit idag i DN!
Då hade han inte varit ledarskirbent och chefredaktör och författare och allt annat, som
han är.
Det är fullständigt obegripligt att män, som har haft hängivna mödrar och som har
kommit till ett levande hem, när de kom från skolan, kan bortse ifrån vad denna
omvårdnad har betytt för dem!
En sådan man borde skämmas, när han missunnar nutidens barn samma förmån!
Den nu rådande penningkollapsen är ju inget annat än ett tecken på, att det vansinniga
räknesätt industrisamhället har ägnat sig åt, bär åt helvete.
Varför skall människor, som tar hand om barn på daghem ha betalt, när föräldrar eller far-
och morföräldrar, som gör det hemma inte skall uppskattas alls?
När vi vet att främmande människor absolut inte kan ersätta föräldrarna! När vi vet att
familjen är den kuvös, som barn behöver under åtminstone de första uppväxtåren utanför
livmodern!
När vi kan mäta stressnivån i hjärnan på små pojkar, som lämnas av sina mödrar till vilt
främmande människor i baracker att omhändertas av främmande människor?
Hur en annars intelligent man - just i dessa tider av BNP-sammanbrott - kan vara så
urbota dum, begriper jag inte.
Varför inte istället räkna ut vad alla dessa vilsna barn och ungdomar i Sverige, som går
runt i våra samhällen och som placeras i familjehem, fosterhem och behandlingshem
kostar?
Dessa pojkar, som helst borde lagföras från tretton års ålder, enligt Peter Altin i samma
tidning idag.
Varför inte mäta kortisolhalten hos dem, vars föräldrar får vårdnadsbidrag och jämföra
med dem som slits upp tidigt på morgonen och placeras bland främmande barn i samma
ålder?
Varför vågar vi inte göra dessa mätningar?
Hur kan vi ha svensk bilprovning utan att ha svensk barnprovning?
Även om DN har tagit ett policybeslut på att motarbeta föräldrar, som tar hand om sina
barn själva, som Barbro Hedvall skrev till mig för ett tag sedan, och även om Niklas Ekdal
skall lämna DN (kanske beror hans beslut också på denna idiotiska policy på DN), så
borde en intellektuell person som Henrik Berggren hålla sig för god att publicera en
sådan text, som den har skrivit idag i DN.
Tänk på att vi redan med stor precision - och till mycket låga kostnader - kan visa svart på
vitt på den hjärnförstöring, som daligen pågår i Sverige i det som nu skall
kallas "förskola" från ett års ålder!
Eftervärldens dom kommer att vara hård.
Jag bannlyser dessa texter!
Till alla Er, som lämnar Era späda barn för att kunna få ATP- poäng kan jag med stor
säkerhet säga:
Det är NI som har hjälpt till att blåsa upp den finansiella bubbla, som nu flyger över
världen!
Till Er som har tagit hand om Era barn, kan jag säga, att det är mera givande än att
satsa på rysslandsfonder eller andra påfund, som män har hittat på!
Evolutionen bjuder oss att ta hand om våra barn själva - så som våra förfäder har gjort.
Om man hade frågat en manlig bonde på sjuttonhundratalet om hans fru arbetade eller
om hon var hemma - då hade han bara stirrat på frågeställaren.
Och han hade gjort rätt!
Kvinnor har alltid arbetat mer än män - överallt!
Kanske vår stund är kommen nu, när männen står där med sina finansbolag neddragna
och sina investeringar bortjagade.
Kanske kommer männen att skriva upp vårdnadsbidraget till 50.000 kronor i månaden -
vilket vore det enda riktiga!
Eva Sternberg Torsdagen den 2 oktober 2008 - 13:51:42
| | | | Onsdagen den 1 oktober 2008
Hyllning till Mor
I radio i morse hörde jag en recension av Doris Lessings nya bok /Alfred och Emily/.
Sedan jag läste jag två recensioner av samma bok - en i Svenska Dagbladet och en i
Göteborgs-Posten.
Doris Lessing, som fick nobelpriset i litteratur förra året - men blev sjuk och inte kunde
komma hit själv - har tydligen dels skrivit i denna sin sista roman om sina föräldrars
verkliga liv och om ett liv, som de kunde ha haft, om första världskriget inte hade
förmörkat och omöjliggjort föverkligandet av deras drömmar.
Jag tänker på andra författare, som ha skrivit om sina föräldrar och sin egen uppväxt, som
till exempel några svenska författare som Astrid Lindgren, Sven Delblanc och Lars
Ardelius.
Majgull Axelsson har skrivit på samma påhittade sätt - om människors liv utanför
verkligheten i romanen " Den jag aldrig var".
Historiker brukar ibland ägna sig åt alternativa utgångar av händelser, som till exempel
vad som skulle ha hänt om Gustav den tredje inte hade mördats eller Sveriges styrränta
inte hade höjts till 500 procent i oktober 1992. De kallar dessa berättelser /Kontrafaktisk
historia/.
När jag tänker på Doris Lessings föräldrar blir jag helt matt. Jag har ju bara lärt känna
dem genom dotterns romaner, men mina föreställningar om dessa båda människor -
Alfred och Emily - är mycket atarka.
Doris Lessing skriver så, att jag har kunnat tänka: Så fruktansvärt kritiskk har jag ändå
inte varit mot min egen mor i något jag har skrivit!
Doris Lessing har hjälpt mig att stå ut med min egen dom över min egen mor.
Astrid Lindgren är motsatsen till Doris Lessing. Hon skriver bara sockersött om sina
föräldrar. Hon skriver ingenting om att hennes föräldrar absolut inte klarade av sina barn,
när de blev vuxna människor! Hon skriver ingenting om att hon fick lämna Bullerbyn själv
som sjuttonåring och lämna bort sin son i Danmark i fyra år - eftersom hennes egna
föräldrar bara klarade av sina barns barndom - inte deras vuxenhet och de livshändelser,
som vuxna barn ibland tvingas gå igenom. Bullerbyn var deras revir - inte resten av
verkligheten!
I sin nya roman, som jag inte läst på engelska och inte på svenska - ännu - framför Doris
Lessing tydligen ,att hon har varit för kärv mot sin mor under sitt tidigare liv och att hon
genom romanen /Alfred och Emily/ vill försonas främst med modern.
Detta är intressant, tänker jag.
Har vi nu gått hela varvet från modersdyrkan till moderskritik och tillbaka till
modersdyrkan?
Jag blir helt pigg av att tänka på denna frågeställning under hela denna dagen!
Ju äldre jag blir och ju längre tid, som har gått sedan Mor dog och ju mindre syn jag har
kvar och ju mer jag numera liknar min mor - desto piggare blir jag av att börja tänka
positivt om Mor!
En sak är dock säker - jag kommer aldrig att försöka hitta på något annat liv åt mina
föräldrar - vad som skulle ha hänt om andrs världskriget inte hade brutit ut, om Mor inte
hade varit tvungen att lämna mig till Anna, när jag var fyra månader och min bror inte
hade avlats just då. Så dum är jag inte, att jag skulle kunna tänka mig att fabulera om ett
liv, som inte har funnits!
Så dum trodde jag aldrig att Doris Lessing skulle vara!
Tack Mor för att Du stod ut med all min kritik av Dig och inte dog förrän jag var sextiotre
år!
Eva Sternberg Onsdagen den 1 oktober 2008 - 18:28:04
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida