Eva Sternbergs Blogg

Oktober - 2009

	Torsdagen den 29 oktober 2009 Verkliga människor Redan tidigt på min sjuttioårsdag får jag en lika oväntad som välkommen födelsedagspresent - Dagens Nyheter publicerar som signerad ledare David Brooks krönika ur New York Times, som på svenska får namnet Verkliga människor. David Brooks deltog förra helgen i en konferens i New York anordnad av forskarna på Social and Affecitve Neuroscience Society. Brooks skriver att han har blivit positivt överraskad över att vara med på en konferens med unga moderna och attraktiva människor i trettiofemårsåldern, som presenterade forskningsresultat framtagna av kollegor, som var i genomsnitt tio år yngra än de själva! Som avslutning på sin krönika skriver David Brooks att dessa hängivna unga människor visar hur naturvetenskaperna kan penetrera samhällsvetenskaperna och tvärtom. De visar på sådant som poeterna av tradition har framhållit: de mänskliga bandens makt! De kan till och med hjälpa politikerna att en vacker dag se människorna sådana de verkligen är! Läs artikeln! Läs artikeln på nätet, om Ni inte har tillgång till papperstidningen! För mig är denna artikel lika betydelsefull, som det var när Fredrik Skavlan för några veckor sedan hade besök av hjärnforskaren Jill BolteTaylor, som höll en kopia av en mänsklig hjärna i sin hand i studion och talade livfullt om sin egen stroke och hur hon tog sig ur den med hjälp av sin kunskap om hjärnan. Hennes bok\"My Stroke of Insight" fick jag också i födelsedagspresent igår. För första gången i mitt sjuttioåriga liv fick jag - förutom allt annat - också en mängd SMS med gratulationer från när och fjärran. Vi lever i en ny tid av verkliga människor! Det är underbart att bli gammal i en värld, som än en gång häver sig över sin egna begränsningar och tar till sig de möjligheter, som livet här på jorden erbjuder. Vi har aldrig varit så många som nu. Vi har aldrig vetat så mycket som nu. Våra mänskliga band är starkare än någonsin. Miraklens tid är på väg! Tack alla för en underbar födelsedag! Eva Sternberg Torsdagen den 29 oktober 2009 - 3:47:11

	Måndagen den 26 oktober 2009 Jan Guillou -Det hade passat att heta Johansson, nu, brukade min far säga, när någon han kände i Borås och som hade bytt namn eller gjort sig märkvärdig genom någon ny titel, blev omskriven i Borås tidning för stöld eller onykter körning. -Det hade passat att inte ha gett ut någon biografi i år, säger jag till Jan Guillou idag, när jag har lyssnat på nyheterna på morgonen i P1. Nu går det rasande fort! Nu kommer alla gamla gifttunnor och förbrytelser, som gjordes på sjuttiotalet upp till ytan! Inget går längre att dölja eller att förvränga i vårt land. Allt kommer upp! Liksom Gunter Grass, den berömde tyske författaren och mansschauvinisten som till slut fick krypa fram med ursäkter om varför han hemlighållit sitt nazistiska förflutna och göra avbön, släntrar Guillou i dessa dagar fram till nyhetsmikrofonerna och bagatelliserar sitt mellanhavande med KGB på sextio- och sjuttiotalet. Till och med jag blev föremål för KGB:s intresse, när jag som ung student vid universitetet i Moskva gick omkring med en vit bomullshätta och vackra kläder och var bevakad av en agent varje timme på dygnet i två månader. När jag skulle åka hem fick jag ett anbud av en främmande man att använda mina förvärvade färdigheter i ryska i mänsklighetens tjänst genom att avslöja mitt fosterlands hemligheter till honom. Mot betalning. Han ville att jag skulle skriva mitt namn och min adress i Sverige på en wienerkorv, som han just hade köpt i livsmedelskön, där han stått efter mig i mer än tre timmar. Detta var universitetets livsmedelsaffär. Jag förstod att det var min vakt, som hade tipsat honom. Jag var populär - både hos svenskar och ryssar - det visste han efter att ha följt mig så länge. Jan Guillou verkar dock vara lika dum i huvudet, som andra hjältar i Sverige. Han tror att det är samma sak att ha burit sig åt som han har gjort här - som i USA eller i Sovjet-Unionen eller Kina. I Sverige kommer allting fram - även de små partiklarna! Här har vi offentlighetsprincip och kyrkböcker. Här har vi berättelser om varandra och våra bygder sedan tiotusen år tillbaka! Sverige är en gammal stormakt med en liten kvarvarande folkspillra - inte ett rövarland, som har kväst ursprungsbefolkningen och sedan skeppat halva Afrika till sig som slavar! Nu får jag lägga denna blogg åt sidan för stunden - Ramtin är på väg hit för att uppdatera, omformatera, defragmentera och säkra hårddisken och ladda virusvarningarna och uppgradera - med mera - denna datorn! Jag vill bara avsluta denna blogg med att dagens segrare i Sverige - och i världen - är Peter Bratt! Peter Bratt studerade - som jag - ryska i början av sextiotalet för vi trodde på att människorna skulle vakna ur sin dvala efter andra världskriget och vilja söka sanningen om andra världskriget och allt helvete, som bröt ut i Europa under frytiotalet. Vi trodde på förbrödrning och på kommunikation! Istället fick vi klart för oss att människornas avgrunder inte utplånas genom några enkla krig - de sitter i våra hjärnor, fastkrokade. Peter Bratt fick använda sina kunskaper i ryska inom försvaret. Jag fick använda mina på Lundby gymnasium här i Göteborg. I försvaret träffade Peter Bratt på Håkan Isacson, som var den verkliga Jesusmänniskan! Håkan berättade för Peter Bratt om den totala moraliska kollapsen i det svenska samhället. Peter Bratt vågade ta upp denna berättelse i FIB-kulturfront. Resten är historia. Resten kommer att ändra Sverige i denna veckan! Olof Plame, Göran Persson och Mona Sahlin får ingen lätt tid framöver. Varken i graven eller i torpet - eller i kongresshallen på Älvsjömässan! Lögnens tid är förbi - sanningens är inne! Nu kom Ramtin. Eva Sternberg Måndagen den 26 oktober 2009 - 9:14:09

	Söndagen den 25 oktober 2009 Ålder I G-P idag frågar sig en en insändare, varför tidningen alltid envisas med att uppge en persons ålder. Oavsett sammanhang. En mördare liksom en kommunpolitiker i Mölndal definieras genom sin ålder i tidningen. Hela tiden. Antagligen är det så att ålder är det enda kriterium vi har kvar i Sverige för att fastställa en persons identitet, status, vistelsort, bakgrund, historia, tillhörighet, religion, utbildning, politisk och/eller religiösa hemort och nykterhet. Ålder är samma sak för alla. Det går inte att genom ett politiskt partis lobby gå in i folkbokföringen och ändra sitt födelsenummer - med årtal och allt. Inte ens socialdemokraterna har ännu försökt sig på detta! Det går inte heller att genom att byta kön, färga sitt hår grönt och klippa upp sina öronbågar och fästa metalliska föremål i dem, ändra sin ålder. Är man född så är man född. Är man född i ett land med en någorlunda effektiv folkbokföring, så har man åldern uppgiven där. För evigt. Utan att den går att ändra på. De flesta lär sig redan mycket tidigt att svara på frågan vilken ålder de har. Små barn tar av sig sina vantar och viftar med pekfingret och långfingret för att kommunicera sin ålder till vem som helst som frågar. Kanske har de förstått, att det är den enda definition de har i det kärva och karga landet Sverige, i vilket de lever. Inget annat räknas. Tidningarna skriver oavbrutet om människors åldrar - som jag skrev i början av denna blogg. Men om man vill fråga en människa om hans eller hennes ålder, är det inte längre lika lätt. Vederbörande krullar på sig och ställer gärna en motfråga:Varför vill Du veta det? Har det någon betydelse? Vad skall Du med den uppgiften till? OSV. Att själv hela tiden berätta hur gammal man är - frivilligt - är enligt min erfarenhet - mycket sällsynt. Jag vet det, för jag har alltid gjort det. Jag har alltid lagt till ett år till den senaste födelsedagens årtal - dagen efter födelsedagen. Genast. Jag vill stå för min ålder. Jag är glad över att bli äldre. Jag vill att människor skall kunna tänka efter, när de hör min ålder, om jag verkar ha fattat något om livet - och gjort något med mitt liv! På torsdag kommer jag därför att kunna säga, att jag är sjuttioett år gammal. Att jag dessutom är gift med samme man, som jag träffade, när jag var sexton år och att jag har tre barn och tre ingifta och fyra barnbarn, kommer jag också att säga. Resten har ingen relevans i vårt samhälle idag. Allra minst det faktum att jag år 1967 fick titeln civilekonom från Handelshögskolan i Göteborg. Den titeln kan jag bara skämmas över. Liksom alla mina ek-bröder och systrar borde göra! Eva Sternberg Söndagen den 25 oktober 2009 - 10:03:01

	Onsdagen den 21 oktober 2009 Dokumentärfilm I morse hörde jag i P1 ett inslag om dokumentärfilmens genombrott i vårt samhälle idag. Jag blev glad över att höra att dokumentären är framtidens film - inte hollywoodidiotin, som har regerat i över ett hundra år i västvärlden. Det passar bra för mig, tänkte jag eftersom jag idag skulle åka till Stenungsund och vara med när Marie- Louise Ericsson - min lärjunge sedan nästan två decennier - skulle visa min film "Jessica Forever" på studieförbundet Vuxenskolan i centrala Stenungsund! Ännu bättre kände jag mig på förmiddagen efter det att min kusin Christer Steineck, hade ringt upp mig och sagt att han ville försona sig med mig. Att han nu var trött på att ha några fiender och ville lägga ner stridsyxan! Jag började storgråta, när jag hörde hans röst. När han sa, att han ville knyta an till mig igen, blev jag helt svimfärdig. Christer hade blviti farfar och hade helt ändrat sin livsinställning! I tjugoett år har jag gått och gnagt på den avskurenhet, som jag själv orsakade år 1988, när hans dotter Ragna tog livet av sig. Jag skrev ett brev till hela släkten på min mors sida - till alla medlemmarna oavsett ålder - om hur jag varit med om Ragnas begravning - se www.familjerad.com/diskussionsforum från augusti 2008 och november 2008 - och skickade ut det per post. Brevet, som var mer än tio sidor långt, skar av mig från hela släkten. På Georgetown, när jag prövade in där, hade professor Schulberg aldrig hört talas om något så modigt och vansinnigt på samma gång! Han menade att det skulle ta mer än fyra generationer att laga det hål, som uppstår i en släkt efter ett sådant brev. På hans inrådan skrev jag ett brev igen till alla medlemmarna av min mors släkt och förklarade vad som hade föranlett mig att skriva och att jag var ledsen att jag hade gjort något så vansinnigt (även detta brev finns på www.familjerad.com). Sedan dess har jag besökt alla levande familjemdlemmar vart tredje år - även Christer, som då har bett mig att dra åt helvete och aldrig mer visa mig utanför hans lilla hus under Hisingsbron. Tills idag, när han ringde och sa att han ville försonas. Direkt sa jag till honom att jag ville be honom om förlåtelse för sättet jag skrev till alla medlemmar i släkten år 1988. Glöm det nu, sa han. Nu vill jag leva ifred med mina medmänniskor! Med denna underbara upplevelse under förmiddagen for jag till Stenugnsund och mötte Marie-Louise och hennes deltagare i kursen i Bowens teori. Det blev en härlig eftermiddag. Den yngsta deltagaren var tolv år och den äldsta var något yngre än jag. Vi kom från olika delar av Europa och vi såg filmen om Jessica. Det som de sa i P1 i morse var sant - tiden för dokumentärfilmer är inne! Vi satt alla djupt gripna och inriktade på våra egna liv - Jessicas familj är lik våra egna familjer. Gå in på nätet och se filmen på www.famtube.com/audio/video! Lisbeth Sallander kan slänga sig i väggen! Tack Christer! Tack Jessica! Tack Marie-Louise! Eva Sternberg Onsdagen den 21 oktober 2009 - 21:11:32

	Måndagen den 19 oktober 2009 Innanförskap Idag får jag mina pengar. Pengar, som jag har samlat till under mer än femtio år. Dessa pengar kommer varje månad och ingen kommer att kunna ta dem ifrån mig förrän om ett tag. När ungdomarna i Sverige går till attack mot oss äldre, som har berörvat dem deras livsmöjligheter för att vi skulle kunna leva livets glada dagar ända till hundraårsdagen och då låta oss forslas hem per ambulansflyg för att få allmän sjukvård i Sverige! Av dem. Men ännu har detta inte inträffat. Därför kan ingen enskild person på försäkringskassan, i banken, i kommunstyrelsen i Mölndal eller i Astra Zenecas styrelse ta ifrån mig mina pengar, som kommer idag! Jag har planerat i mer än femtio år för dessa månatligen återkommande utbetalningar till mig. På mitt eget konto - i en bank, som inte tillhör någon stor bankkonstellation, utan tillhör en liten självständig sparbank i Sveriges fattigaste landskap - Dalsland. Under hela mitt liv har jag i olika sammanhang träffat på dessa bankfurstar - Anders Sundstörm är den värste av dem - och jag har svurit på att inte öka hans makt! Jag har aldrig köpt en försäkring i Folksam och aldrig röstat på socialdemokraterna. Än mindre på Ohly och hans gelikar. Jag har noggrant planerat att summan pengar, som jag skall få varje månad skall vara lika liten, som den som bor i Sverige och som inte har planerat alls eller gjort något alls - annat än fött fem barn, tagit hand om tre fosterbarn och sin gamle pappa i tio år och sin gamla mamma i arton år, får. Jag vill inte ha mer. Jag har planerat mitt liv så, att jag har lagt ner allt överskott jag har kunnat få ihop - med eller utan lov av skattemyndigheten, sociala myndigheter, sjukvårdsstyrelsen i Älvsborgs län och Myndigheten för utbetalande av deltidspensioner till halvtidsarbetande kvinnor i statlig och kommunal tjänst, i Sveriges fattigaste landskap - Dalsland. Jag har anställt så många som möjligt, satsat så mycket som möjligt och skrivit ner i vackra röda böcker hur jag har burit mig åt. Vem som helst kommer att kunna läsa dessa berättelser längre fram. Jag befinner mig innanför. Jag är innanför mig själv, min familj, mitt grannskap, min kommun, min religion, mitt parti och mitt eget välbefinnande. När jag får mina pengar idag har jag all anledning att tacka mina föräldrar, deras föräldrar, mina förfäder över hela Skandinavien - ja, alla de, som en gång verkade för uppfattningen att ingen skulle leva helt utanför och vara oförsörjd i Skandinavien! I DN idag skriver Göran, Maria och Mats att de vill ta bort människornas plågoandar i Sverige. De vill ta bort de Stasiliknande majorerna på försäkringskassan, de snipiga Krösamajorna, som skall bestämma över de unga familjerna, de groteska politkernas påhopp på gravida kvinnor med foglossning, som måste släpa sig till jobbet för att få ut just den peng, som jag varje månad får in på mitt bankkonto. Dessa högröstade, skoningslösa tjänstemän skall vi inte längre behöva underkasta oss, skriver Göran, Maria och Mats. Du kan sluta att underkasta Dig redan idag! Du lever i ett fritt land. Kom in till oss, som är innanför! Det är här vi människor skall vara! Eva Sternberg Måndagen den 19 oktober 2009 - 7:27:31

	Söndagen den 18 oktober 2009 Sissela Kyle Igår hade Ingvar Oldsberg aktrisen Sissela Kyle som gäst i sitt program Här är Ditt liv. Programmet var det sjätte i en svit, som annars har bestått av enbart män - så när som på Stina Dabrowski för två veckor sedan. Jan går genast och lägger sig, när han ser att det är en för honom helt okänd person, som skall vara i fokus i mer än en timme ihop med Oldsberg. Ungefär som jag gör, när han sätter på Viasat Sport, som sänder vilken tävling som helst, som jag ändå inte är intresserad av. Sissela Kyle intresserar mig ända in i det glödheta. Hennes mamma var min kollega på Porthälla-skolan i Partille, där jag anställdes 1965. Ett år innan Martin föddes. Min syster fick ett vikariat vid samma skola, så fort hon hade tagit studenten vid läroverket i Borås. Två veckor senare körde hon ihjäl sig på väg hem från Lund tillsammans med sin klasskamrat Ingrid Larsson, som blev mycket svårt skadad i samma olycka. Sissela var vid denna tid nio år gammal och hennes mamma var en förebild för mig, när det gällde att vara lärare. Duktig, samvetsgrann och samlad. Eleverna tyckte om henne. Några år senare skilde sig Gunhild Kyle från sin man Sven-Gunnar - historiker - och ingick ett nytt parförhållande med professorn i historia Gunnar Quist, med vilken hon skrev en massa böcker om kvinnors historia och sedan själv blev professor i kvinnohistoria efter honom, när han dog. Precis som Ulla Isaksson lämnade sin man och sina barn och gifte om sig med Erik Hjalmar Linder för att slutföra hans arbete om Elin Wägners liv och böcker. Ulla Isaksson fick uppleva ett slut i livet, som många kvinnor av hennes kaliber får vara med om - den nye mannen drabbas av Alzheimer och hela hennes liv blir till en enda stor bitterhet- kryddad med föraktet från hans barn i hans tidigare äktenskap. Hur det gick med Gunhild Kyle och Gunnar Quist vet jag inte. Bara att han dog mycket snart efter hennes skilsmässa från Per Gunnar Kyle. Igår i Oldsbergs program annonserades det att Sissela Kyle har ingått nytt parförhållande med Per Naroskin, som hon har träffat i radioprogrammet Spanarna i P1. Naroskin är en gammal välkänd figur i rådgivarkretsar i Sverige. Han är expert på hur man håller ihop sin familj, hur man blir disciplinerad och hur man blir relistisk om sina framtidsplaner. Nu har han själv fallit i samma fälla, som han har varnat andra för - tillsammans med Sissela Kyle, som har gjort samma sak som sin mor! Inget av deras barn eller gamla fruar och män var självfallet med i programmet, som lät Oldsberg breda ut sig som en scoutledare på sjuttiotalet ihop med alllehanda löparkamrater. Oldsberg har ju lovat att inget viktigt skall avhandlas i programmet - bara det som han själv står ut med att höra! Det återstår att se om detta nybildade par Naroskin/Kyle kan komma att få svenska folket att skratta! Själv har jag inte svårt att hålla mig för skratt! Följande är min egen erfarenhet av Oldsbergs gäst ikväll: Sissela Kyle var moderator på en konferens, som jag var med i på Vasateatern år 2002 i Stockholm. Hon var klädd i folkdräkt och annonserade alla nummer på konferensen, Också mitt. Jag råkade få komma som första presentatör efter lunchen, som serverades i foajén på Vasateatern. Jag talade om syskonpositionernas betydelse för oss människor och publiken formligen vred sig av skratt. I trekvart. Jag satsade på att väcka upp publiken från den vanliga efter-lunch- koman och körde på som en isprinsessa, som bara gjorde trippelaxlar och dubbla saltomortaler. Efter mig på scenen kom - introducerad av Sissela Kyle - professorn i neurologi - Martin Ingvar, son till den avlidne David Ingvar, professor i neurologi på Karolinska institutet. Martin Ingvar började sitt anförande med att visa några power-point sekvenser av chimpanser i någon djurpark här i världen. Med en släpig, oengagerad röst sa han ett antal plattityder om våra släktingar chimpanserna och deras likhet med oss och vår hjärna. Publiken började vrida på sig. Vad menade Martin Ingvar? Hade han inget att säga? Visste han ingenting? När han fortsatte med sina meningslösa stavelser, blev publiken mer och mer otålig. Det steg upp något, som liknade en lynchstämning på Vasateatern i Stockholm! Till slut fann Martin Ingvar det för gott att hastigt avsluta sitt misslyckade framträdande och försvinna från scenen - tjugofem minuter före stipulerad tid! Ingen Sissela Kyle syntes till. Ingen annan heller syntes till. Scenen blev helt tom. Till slut kom en vaktmästare in och sa till publiken att kaffet är serverat i foajén om några minuter. För mig kändes det som ett slutgiltigt kvitto på, att det jag har att berätta om hjärnan vida överglänser vad Martin Ingvar och hans kollegor har att säga! De fungerar som svensk bilprovning - som visar en blankett med tänkbara fel på våra bilar! Eller våra hjärnor. Jag fungerar som Volvo - jag får en bil att gå! Och jag får den att styra åt det håll jag vill! Och folket att känna igen sig i sina syskonpositioner. Sissela Kyles roll igår var densamma som vaktmästarens på Svensk Bilprovning! Oldsbergs roll var densamma som vaktmästarens på Folkteatern! Idag på morgonen läser jag i Göteborgs-Posten att göteborgarna vill se mer av Oldsberg i Här är Ditt liv. Sänd det då i LokalTV i Götborg och till slut i Partille närradio! Eva Sternberg Söndagen den 18 oktober 2009 - 9:25:02

	Fredagen den 16 oktober 2009 Louise Hallin Som jag skrev i min blogg igår, börjar kvinnor med mod, makt och myndighet att ta plats i Sverige. Inte bara i filmer från slutet av sjuttiotalet utan också i realtid! Igår visades första avsnittet av SVT:s serie "Ett fall för Louise" med barnrmorskan Louise Hallin som huvudperson och programutformare. Barn i Sverige uppmanades under våren 2009 att höra av sig till SVT och komma med sina berättelser om hur de har det i sina liv i dagens Sverige. Igår visades det första av tio program. Det var Carl-Fredrik - efternamnet visades inte - som berättade om sitt ensamma, förskräckta liv ihop med sin underdåniga mor och sin despotiske far. Inget öga kunde förbli torrt inför detta program. Ikväll ordnas galaprogram i Sverige för världens barn - men det handlar ju inte om Carl-Fredrik och de hundratusentals barn i Sverige, som lider mer än barnen i Zimbabwe. Här hemma låtsas vi som om alla barn har det bra här. Lidande barn finns bara i andra länder. Till och med i Norge räknar vi med att barnen har det sämre än i Sverige! Carl-Fredrik är rakt på! Han visar i programmet hur hans familjesituation ser ut. Mamman, som hela tiden är hemma och som inte får någon uppskattning för det, eftersom hon är hemma på grund av en gammal whip-lashskada. Inte för att hon vill ta hand om sina båda söner hemma. Inte ens, när hon förstår, att hon har valt en sådan machoman ur den övre medelklassen, som hon har gjort! Pappans färäldrar sitter i hjärnstammen och limbiska systemet på honom - och Carl Frderik väcker vreden från hans egen barndom i hans hjärna - och han ger sig på Carl Fredrik! Mamman, som är värnlös och har valt pappan för att beskydda sig och ta hand om henne, kan ju inte hindra sin man från att ge sig på Carl-Fredrik, för hon vet inte vilken fot hon skall stå på. Skall hon skydda sin son och till slut ge sig på mannen med en batong - eller skall hon böja sig för att ha gjort sitt val av make utifrån sin egna behov av skydd? Hon räknade ju aldrig med att mannen skulle ge sig på första bästa i hushållet, när han tappade besinningen! Hon har säkert själv också fått sig en eller annan smäll av denne man! Skall hon berätta för någon - till exempel mannens föräldrar, om de lever, att deras son tar ut den vrede de själva hällde i hennes mans hjärnstam, när han var liten, på deras barnbarn - Carl-Fredrik? Pappan är ju så snäll mot den yngre sonen! Kanske kommer han att ändra sig också gentemot Carl-Fredrik? När jag läser Dagens NYheter idag på morgonen får jag den verkligt starka upplevelsen av TV-programmet igår! Johan Croneman skriver i sin veckokrönika, att det är synd och skam att utnyttja en sådan som Carl-.Fredrik - 9 år - att berätta om och filma hans liv och sända det på bästa sändningstid till hela Sverige! Carl Fredrik kommer att gå under! Hans kamrater kommer att trycka till honom på samma sätt som hans far gör och hans mor låter fadern göra! Det är orättvist! Det går inte! Bäste Johan Croneman! Res ut till Carl-Fredriks klass idag - eller på måndag, om Du ännu inte har hittat hans efternamn, hans familjs namn, hans farföräldrars nam och adress! Numret till folkbokföringen, som är öppen för alla att ringa till är 0771-567567! Åk ut till Carl- Fredriks klass och ta dagens hjälte i Sverige i hand! Carl-Fredrik får sina klasskamraters fulla sympati! De älskar honom, som visar hur barnen i hans skolas område har det hemma! I mycket stor utsträckning. Han är en mediaperson nu! Alla älskar honom! Carl- Fredrik kommer att bli för Sverige det som romanen "The Loneliness of the Long Distance Runner" blev i Storbritannien och filmen Barnen från Frostmofjället var i min barndom! Han har vågat be om hjälp! Han har avslöjat hela den svenska förljugeneheten om barn och föräldraskap. Om överklasss och medelklass. Han har klätt av - inte bara sin egen familj utan hela den svenska välfärdslögnen! Louise Hallin har tagit tjuren vid hornen och försvarat barnet mot dess egna föräldrar - och mot det svenska socialetablissemanget! Hon vet att föräldrars mentala hälsa är direkt att härleda från deras egna föräldrars bristande empati och påhittade idiotier om hur barn var okänsliga inför allting. Att de kunde göra vad som helst - och barnen skulle ändå gå oskadda - eftersom de ändå bodde i Bromma och var en "fin" familj! Louise Hallin har redan utmärkt sig genom att påpeka att ett folk, som uppmanar sina blivande mödrar att arbeta ut sig under graviditeten, lämna sina nyfödda barn till pappan och/eller främmande personer i familjen eller utanför familjen så fort som möjligt och vill att kvinnors högsta dröm skall vara att bli styrelseledamöter i börsnoterade bolags styrelser, går under! Eller att vi redan har gått under! Nu tar denna modiga kvinna tag i den verkliga orsaken till att barn i Sverige mår så dåligt! Louise Hallin kommer att hyllas under resten av 2000-talet i Sverige. Nu kan alla socialsekreterare och politker, som hela tiden säger: Så får det inte vara!, slänga sig i väggen. Så här är det! Nu kan Croneman och alla andra i media, som hållit det totalitära Sverige om ryggen under åberopande om sekretess och om hur illa en familj far, som visar upp sig på det sätt, som Carl-Fredriks familj gör, också få stå där med skammen! Ni vet inte att dessa barn inget har att förlora! De har inte lärt sig att tiga om sina förfärliga föräldrar. För dessa föräldrar har aldrig varit i kontakt med dem tillräckligt mycket för att lära dem att hålla käften, om hur de har det hemma. Nu vet alla barn, som ju kan kommunicera med varandra på tusen olika sätt, som Croneman kanske inte ens har lärt sig ett enda ännu, hur illa de far som barn i Sverige! Redan 1992 fick jag lära mig genom att möta Jessica Larsson från Örebro, som kom till mig och ville spela in en film om sitt liv, att den som inget har att förlora på att dela med sig av sina hemska erfarenheter av sin familj, har ett sista halmstrå att ta till. Nämligen att gå ut i offentligheten och visa upp sig!! Den som vill kan se en film om hennes liv på min hemsida: www.famtube.com. Ni kan se filmen hemma - på Er egen daator! "Jessica Forever" kallar jag den. Louise Hallin är större än BO, JO, DO och alla andra ombudsmän i Sverige! Heder åt henne! Cronemans tid är slut! Eva Sternberg Fredagen den 16 oktober 2009 - 10:42:04

	Torsdagen den 15 oktober 2009 Höstsonaten Igår fick jag ett samtal på min mobiltelefon i flygtaxin från norsk radio. En journalist - Asse Cathrine Myrtveit - ringer och frågar om hon får intervjua mig idag klockan 11.30 per telefon för sitt program \\\"Värdebörsen\\\", som sänds i NRK P2 under den kommande helgen. -Det går bra, säger jag. Jag är hemma! Programmet på helgen i norsk radio skall handla om Ingmar Bergmans manus och film Höstsonaten med Ingrid Bergman och Liv Ullman och några till. Särskilt relationen mellan mor-dotter och arvsyndens eventuella existens skall behandlas i programmet. Så fort jag kommer hem från Stockholm och har kört ut jorden och plantorna, som jag skulle sätta i rabatten nedanför vårt sovrumsfönster, innan mörkret faller och plockat ur tvätten ut torktumlaren och kollat att Jan hade handlat under dagen jag var i Stockholm och jag hade kört de överblommade stjälkarna från pionerna till komposten - som inte är helt laglig - på vägen til Staglers och talat med Per, som hade en brasa igång i sitt extrahus, som jag trodde var början till en skogsbrand, när jag såg röken,som steg mot skyn, när jag hade tagit en sväng upp mot klubbhuset på Hills för att njuta av den vackra solnedgången i björkarnas gulnade blad och hade lagat middagen till mig och Jan och lagt i en ny tvätt i maskinen och sett att Jan satt lugnt framför TV:n och såg på matchen mellan Sverige och Albanien, satte jag mig ner framför lap-toppen och gick igenom allt material jag kunde finna om Höstsonaten! Det var inte svårt för mig att göra detta. Jag har läst allt, som Ingmar Bergman själv har skrivit om sig och sin familj - och allt som alla andra har skrivit! Ingmar Bergman och hans familj är en guldgruva för alla, som vill förstå den mänskliga hjärnan och dess relationer! Och familjen som system! Ingmar Bergmans familj har allt: Föräldrar, som förenas genom stark förälskelse. Modern, som kommer från en religiös överklass - nuförtiden ekonomisk överklass - och fadern - en fattig pojke, som fått utbilda sig till präst. - son till en frånskild mor ( eller ung änka) - idag en frånskild kvinna med en son, som har gått på Handelshögskolan i Stockholm. Mot allas vilja gifter de sig och så börjar helvetet. Helvetet, som pågår i tre generationer framåt och mer. Och som fortfarande pågår! Jag hade sett Höstsonaten, när den visades i Sverige, i slutet av åttiotalet. Bergman var fortfarande kvar i Munchen. Filmen spelades in i Norge - och nu kommer den stora överraskningen för mig - Ingrid Bergman knäckte regissörens intentioner direkt! Det var första gången jag fattade, vad som hade skett under inspelningen av denna film. Vem som helst kan gå in Google och se intervjun med Ingmar Bergman om filmen Höstsonaten. Oerhört intressant! Ingrid Bergman hade det som vi börjar se mer och mer hos kvinnor i samhället idag: pondus. Hon var tillräckligt stark i sig själv för att ta Ingmar Berman rätt upp och ner - i hampan! Och Ingmar Bergman var ödmjuk nog - vilket jag är tvungen att konstatera trots min stora motvilja mot honom och hans nio barn med sju olika fruar - att fatta att Ingrid Bergman måste han tas med på ett annat sätt än till exempel LIv Ullman och/eller Käbi Laretei. Det var inte bara att låtsas vara demonregissören nummer ett och sätta på henne och få barn ihop med henne! Ingrid Bergman var självmedveten, hade makt och pengar och ville själv ha Ingmar Bergman att regissera henne i en film. Trots sin professionella säkerhet lät hon Ingmar Bergman övertala sig att spela på ett annat sätt än hon först hade tänkt sig, när hon läste in replikerna och lärde sig dem utantill! Hon böjde sig för honom - när hon förstod att hon måste för att nå detta fina relsultat. En glänsande film! Nu när jag ser filmen - i sekvenser - ser jag att båda två Bergmans har absolut gehör för relationen mellan mor och dotter i denna film. Ingmar Bergman får en stjärna av mig i himlen - eller helvetet, dit han var övertygad om att han skulle komma! Precis så är livet, som familjen i Höstsonaten! Den begåvade och framgångsrika modern och de förtryckta döttrarna - den yngsta med autism, som självlklart kommer ur en sådan uppväxt i en sådan familj. Svärsonen, som har träffat på dottern i en tillräckligt trygg, kristen miljö för att hon skall våga gifta sig med honom och ändå vara säker på att få ta med sig sin syster till prästgården, där hon skall bo som gift. Mitt i prick! Modern, som är helt stum i limbiska systemet av sin hjärna! Som ingenting fattar! Hon är ju världsberömd - förstår inte dottern och svärsonen det? Eller den autistiska dottern, som förtvivlat sträcker fram sin händer mot modern? Förstår inte barnen och svärsonen att hon - modern - står över sådana futtigheter, som att stanna hemma med sina barn, när de är små? Iistället måste hon ge sig ut och bli applåderad och framångsrik - så att de kan spegla sig i hennes framgångar på operascenerna världen runt? Det måste väl smälla högre att ha en sådan mor - än att sitta i hennes famn och få mat? Filmen är nu i mitt tycke lika bra som Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman. Den är på kornet! Vi är alla lika. Vi är alla lika dumma! Vi tror att vi också skall lämna våra döttrar - inte för att vara skönsjungande operastjärnor - utan för att stå i Pressbyråkiosken på andra sidan stan och förverkliga oss! Så att vi tjänar pengar själva - det enda mått för framgång, som våra mödrar i sin inskränkthet gav oss. Så att vi får egen pension och själva kan sitta på äldreboendet och vänta på att en främmande karl, som också bor på äldreboendet, skall komma och bjuda upp oss en torsdagseftermiddag på den dans, som de yngre vårdbiträdena har ordnat åt oss - därför att de aldrig fick något annat än en sådan gemenskap - tryckargemenskap - att se fram emot i sin barndom och ungdom! När vi inte kan dansa längre - och när ingen längre kommer och besöker oss på äldreboendet, kommer det att bli lätt för den generation, som vårdbiträdena och läkarna tillhör, att diskret komma överens om att den gamla/gamle, som ingen besökt på ett halvår, likaväl kan lämna jordelivet! Det finns ju morfin. Ingen kommer ju ändå att sakna honom! Eller henne! Det var så det gick till, när vi införde lagen om "fri" abort. Ingen ville ju ha dessa barn. De var ju bara olycksfall i könsumgänget! Det gör ju ingenting om vi aborterar trettiofemtusen barn varje år sedan 1975, när ingen vill ha dem! Det gör ju heller ingenting om vi ser till att gamla, som ändå ingen besöker, somnar in! Tack Ingmar Bergman och Ingrid Bergman och Aase Cathrine Myrtveit och NRK för Ert verk! Eva Sternberg Torsdagen den 15 oktober 2009 - 11:04:13

	Måndagen den 12 oktober 2009 Vårdskador Självklart måste vi vara uppmärksamma överallt på sjukhus och på andra ställen på vad som händer våra barn. Och oss själva. Självklart kan vi inte lämna ifrån oss vårt mänskliga ansvar, vår omsorg och vår medkänsla till någon annan! Självklart kan inte läkare och andra inom sjukvården träda in i stället för Gud - även om vi i Sverige tydligen i hela evolutionen har hoppats på att en gudomlig makt skall befria oss från att vara vuxna människor! Och socialdemokratin har utnyttjat detta underskott i civilt ansvar i Sverige - och fått massor av röster på denna villfarelse! (Men nu går inte ens Thomas Bodström fri - enligt TT igår!). Självklart skall vi kolla allt och inte tro på något - innan det kan bevisas att det är sant! Självklart är raset inom penningekonomin värre i Sverige än någon annastans i västvärlden. För vi trodde att kommuner skulle ta hand om våra barn och att läkare var gudar och att vi själva skulle kunna åka på spritresa till Åland och dansa tango med främmande karlar - som livsinnehåll! Eller sitta på äldreboendet och hoppas på att en enda överlevande karl skulle komma och bjuda upp oss! Gå och se pjäsen /Sista Dansen/ så förstår Ni vad jag menar! Eva Sternberg Måndagen den 12 oktober 2009 - 10:41:45

	Söndagen den 11 oktober 2009 SIMS III - Jag är gravid, säger Sofie, just fyllda fjorton år, till mig där jag står vid spisen och lagar brunch till sju vuxna och ett barn. - Jag är gift, men det behövs inte, fortsätter hon under tiden hon mumsar på en morot. Hjärtat stannar, pulsen går upp i tvåhundra, det flimrar för ögonen på mig och jag känner att benen håller på att vika sig under mig, när jag släpper ner stekspaden i pannan. Min hjärna processar hur ung hon ändå är, hur svårt allting kommer att bli, att jag inte i första hand hade väntat mig att Sofie skulle bli gravid. Hon är dock fyra år yngre än sin äldsta syster, som är i ett permanent parförhållande sedan mer än ett år! -Jag har en man, som heter Grady, fortsätter Sofie lugnt och hjälper mig vända på potatisbitarna i stekpannan. Jag dör inte. Jag svimmar inte. Jag ramlar inte ens ner på golvet. Men jag känner miljoner års kvinnlig ångest över ett budskap, som har format mänsklighetens djupaste skikt. Nätet har bringat mänskligheten till totalt emotionellt kaos på kortare tid än någon annan händelse i evolutionen. Till och med svininfluensan kan numera få vuxna människor att helt tappa koncepterna. SIMS III kommer att tvinga oss att rycka upp oss och träda in i verkligheten. Det är vår enda räddning! Eva Sternberg Söndagen den 11 oktober 2009 - 17:22:23

	Lördagen den 10 oktober 2009 Ingen aning -Föga anade jag, vad jag gav mig in på, säger Jan, när han stiger ur vår säng och går fram till vårt lilla bröllopskort, som står på fönsterbrädan i sovrumsfönstret. Han tar kortet i handen och betraktar det ingående. Jag har på mig hans äldsta systers brudklänning med hans mammas brosch i halsen. Jan är korrekt klädd i frack. Det är den 14 januari 1963 och det är trettiofem grader kallt ute. Det är på förmiddagen en måndagsmorgon. Det blåser kuling till halv storm. Kortet är taget i vår våning på Iskkällareliden 5A i Örgryte. -Om jag hade vetat vad jag gav mig in på! säger Jan igen. - Du kunde ingenting ha vetat!, svarar jag - fortfarande kvar i sängen. - Du kunde ingenting veta för Dina föräldrar begrep ingenting, Dina far- och morföräldrar begrep heller ingenting och Din pappa hade fått ta studenten! - Du begrep väl heller ingenting, svarar Jan. -Och DIn mamma hade ju också fått ta studenten! Vårt liv blev precis som vår bröllopsdag: kallt och kärvt till en början. Fruktansvärt kallt. Far dog och min syster körde ihjäl sig inom ett och ett halvt år efter bröllopsdagen. Sverige förvandlades till en socialistisk diktatur med välvlliga förtecken under idiotierna från och med 1968. En diktatur, som fortsatte ända fram till för tre år sedan. På kvällen på vår bröllopsdag, när vi alla hade kommit levande tillbaka till Iskällareliden från Fritsla kyrka, där vi vigdes, blev det lite varmare. Jans far hade kommit till bröllopet från USA , men han hade vanlig kostym på sig. Det var inte som, när hans äldsta dotter gifte sig 1953 och festen firades på golfklubben i Båstad och alla viktiga personer var med utom Jans mormor och morfar, som var helnykterister och skulle förstöra hela den fina festen med sitt vattendrickande. Det var när brudklänningen användes för första gången. Min bror hade på sig sin paraduniform från P4 i Skövde och höll ett roligt tal. Far hade redan innan dess talat till oss. Far älskade Jan lika mycket som Jans mor hatade mig. Hon var inte heller med alls på bröllopet. Hon var kvar i USA. Tant Hildur, som bodde på andra sidan i vår trappuppgång, var salig. Äntligen bodde hon inte längre ihop med människor, som inte var gifta! Värmen steg upp genom trappuppgången hela natten! Och värmen stiger upp i Sverige nu! Nu är det bara att gå ut och skörda! Eva Sternberg Lördagen den 10 oktober 2009 - 10:23:55

	Onsdagen den 7 oktober 2009 Morfin I dagarna har en diskussion kommit upp i Sverige om hur mycket morfin man får ge till döende människor. Anledning till diskussionen är att en läkare blev häktad för ett halvår sedan, misstänkt för att ha mördat ett för tidigt fött barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Läkaren togs på sin arbetsplats av ett flertal poliser och fördes direkt till häktet i Stockholm. Barnets föräldrar hade övertygat åklagaren att läkaren hade mördat deras barn med vilje och därför skulle hon häktas! När jag läste om denna händelse för första gången i tidningarna, kom jag att tänka på Ingmar Bergman - en guru från åttiotalet, som häktades på samma sätt inne på sin arbetsplats - Dramaten - mitt framför sina arbetskamrater. Då var det inte ett par föräldrar, som hade fått igång häxprocessen utan det svenska skatteverket. Ingmar Bergman flyttade genast till Munchen och stannade där flera år och grämde sig. Han blev självklart frikänd efter några år och kom tillbaka till fosterlandet Sverige. Jag avläser sådana händelser i ett större perspektiv. Jag har levat så länge, att jag har en stor palett att sätta in alla dessa färgstarka övergrepp mot landets egna invånare på. Redan när Astrid Lindgren på sextiotalet utmanade Gunnar Sträng - Astrid Lindgren fick betala 102 procent i skatt på sina inkomster - det som kom att kallas Pomperipossaskatt - började jag att måla från denna palett. Som liten kusin på landet på Struppkärr i Hova socken var jag med om att prästfrun avslöjades som brevskrivaren av anonyma brev om synder som Hova sockens invånare ägnade sig åt. Också min faster var syndare - enligt breven. Som något äldre ung flicka i Borås var jag med om skandalen med biskop Helanders anonyma brev inför sin utnämning till biskop. I Sverige sätter vi dit dem, som tidigare har varit våra hjältar och helgon! Min faster Mattis var ett helgon och hon sattes dit med aonyma brev från prästfrun. Biskop Helander var präst och alla sådana män var helgon i Sverige till långt in på femtiotalet. Astrid LIndgren var ett helgon och hon sattes dit av Gunnar Sträng - en värre finansminister än Gustav Vasa! Ingmar Bergman var ett helgon och han sattes dit av Skatteverket i form av den Socialdemokratiska regeringen och allmänna penningfixeringen, som kom efter den Lutherska religionen i Sverige. Nu är det en kvinnlig läkare, som fälls som en fura mitt på ljusa dagen! Helgonen i Sverige - bondmoror, ensamstående mödrar, som blir författare, vilsekomna prästsöner med penis hängande lös och läkare är gårdagens hjältar! Nästa helgongrupp, som skall falla är säkert poliser, lärare och fosterföräldrar. Och att våra gamla får mer och mer morfin är ju inte heller något att förundra sig över. De gamla har vi för länge sedan slutat att se på som annat än köttberg! Sist kvar blir välThomas Bodström, som i alla fall är fotbollshjälte! Eva Sternberg Onsdagen den 7 oktober 2009 - 11:52:38

	Tisdagen den 6 oktober 2009 Sofie och Charlotte Efter en strålande höstdag i trädgården - med vinterrustning av träd och buskar - kör jag till Drakenbergsgatan för att hämta Sofie och Charlotte till sändningen som vi har varje måndagskväll i Mölndals närradio. Charlotte hade inte varit med någon gång tidigare. Elin har varit med två gånger - en gång, när Sofie var sjuk. Teknikern Stefan Kjell har flyttat till Eskilstuna. Det var han som tog över efter Dino, Semiras och Medos son, som är ljudtekniker. Stefan Kjell kom med i somras och sedan dess har vi utvecklat ett sätt att förhålla oss i direktsändning, som passar både Sofie - fjorton år på fredag - och mig - sjuttio år om några veckor och teknikern Stefan - yngre än sextio år. Så fort vi äldre börjar prata för mycket avbryter Sofie oss och spelar musik. Så fort jag kommer in på alltför förbjudna ämnen att tala om i Sverige - som liv och död och hur man gör för att demonstrera mot sina politiska och religiösa meningsmotståndare - så bryter Stefan Kjell in med sina mera försonande uttalanden och Sofie spelar musik! Nu är han i Eskilstuna. Redan tidigare var han sjuk en måndag och då kom Claes Rasmusson - en annan radiotekniker - och han lärde upp Sofie i att själv sköta tekniken! Direkt! Igår var det första gången vi skulle klara allt själva - och dessutom ha med Charlotte för första gången. Vi sänder direkt i två timmar på FM 90.7. Mölndals närradio! Våra program kan avlyssnas på www.kanalplus.se - över hela världen. Igår blev programmet strålande. Sofie började med att berätta att nu är vi här med vår farmor igen och vi talar om familjen och om hjärnan fungerar! Vi tar emot Era samtal på telefon 031-3008681! Ni kan fråga vad Ni vill! Stefan Kjell hjälpte oss lite i början och slutet igår. Charlotte var laddad och ivrig i att ta del i programmet. Hon pratade om de mest skiftande ämnen. Hon skrev ner några ord på sitt papper och höll utläggningar som väckte intresse hos Sofie och mig. Och motstånd. Jan var så trött efter att ha tränat golf hela dagen att han hade somnat ifrån radion, som han ändå hade ställt in på FM 90.7. Men han hade inte alls lyssnat! Stefan Kjell hade hört hela programmet och var nöjd med oss! Tack Stefan! Tack Sofie! Tack Charlotte - och välkommen tillbaka! Farmor Eva Sternberg Tisdagen den 6 oktober 2009 - 8:36:36