Eva Sternbergs Blogg

November - 2006

	Onsdagen den 29 november 2006 Lars Leijonborg måste avgå Redan den 9 september skrev jag i min blogg att folkpartiets ledare - Lars Leijonborg - måste avgå. Igår kom polisutredningen om det så kallade dataintrånget hos socialdemokraterna före valet i år. Omigen undrar jag hur länge Lars Leijonborg kan fortsätta som partiledare. Igår ställde han inte ens upp och förde sitt partis talan vid presskonferensen, som handlade om polisrapporten och om folkpartiets egen utredning om dataintrånget. Leijinborg hänvisade till att han numera är utbildningsminister - han anser att en minister, som är partiledare inte kan ställa sig inför en grupp journalister, som vill fråga honom om hans parti. Detta ställningstagande är inget annat än fegt och helt utan principer. Med samma resonemang skulle inte Göran Persson ha kunnat ställa upp och intervjuas om sitt partis unge databrottsling - den man som gjorde brottet möjligt för folkpartiet- för att han var partiordförande i socialdemokratiska partiet och statsminister! Avgå Lars Leijonborg! Att Du själv vill vara kvar som partiledare är inget skäl - det är väljarna, som avgör - inte Du! Eva Sternberg Onsdagen den 29 november 2006 - 9:59:25

	Måndagen den 27 november 2006 Familjen och den svenska psykiatrin Idag lägger Anders Milton fram sin utredning om den svenska psykiatrin, som han hållit på med i tre år. Under tiden han har utrett , har han också varit överallt, gjort allting och synts i TV och hörts i radio samt skrivit ett otal artiklar om psykiatrin i Sverige. Jag läste hans debattinlägg i DN i morse och lyssnar på honom nu i P1 i studio 1. Inte ett ord nämns om familjen, som den enhet, som är livsavgörande för en människas hälsa - såväl den fysiska som den psykiska - om det nu finns någon skiljelinje mellan kropp och själ och ande. Det är som att tala om nyhängd tvätt utan att se att tvättlinan ligger på marken och all tvätt ligger i dyn! Familjen är den tvättlina, som håller uppe varje människa och får henne att torka och kunna fortsätta att leva. Tvätt som ligger på marken blir aldrig ren. Människor utan familj blir aldrig psykiskt friska - hjärnan klarar det helt enkelt inte! Inte ett ord sägs i Miltons rapport om hur vi måste komma tillbaka till den förnuftiga slutsats våra anmödrar och anfäder drog av sina liv - nämligen den, att familjen i tre generationer är avgörande för allt mänskligt liv. Det är bara vi i Sverige, som totalt har avskaffat familjen. Det är bara vi i Sverige, som har så många psykiskt sjuka. Det är också bara vi i Sverige, som ser hur våra barn går under framför våra ögon och matas med \"lyckopiller\" istället för att se till att hela familjen mobiliseras runt den psykiskt sjuke. Det är bara i Sverige, som människor med akut psykiskt tryck körs hem med ambulans för att själva kunna ta livet av sig hemma. I svensk psykiatri handlar det om att inte göra något - så att man inte kan bli beskylld för att ha gjort fel. Ingen verkar strävar efter att göra rätt. Ingen talar om hur man skall göra för att göra rätt! Diagnoser och konferenser håller psykiatrins anställda på med - men hittills har ingen människa blvit friskare av att få utredas i tre år och sedan få ett papper i handen där det står att hon är "borderline på gränsen till schizofren"! Ett alternativ till Miltons förslag i sin rapport idag är att vi låter de familjer, som i alla fall finns kvar i Sverige få allt stöd och all uppmuntran och allt beröm vi kan ge dem. Sverige ligger så långt ifrån vad resten av världen anser vara sant om psykisk hälsa, att det är en katastrof att vi inte redan har ställt oss upp och skrikit! Psykiatrin i Sverige är ett gungfly. Vi borde ställa de verksamma inom psykiastrin till svars och fråga dem hur de har kunnat fortsätta på detta avgrundslika sätt - och dessutom ha tagit emot lön! Min uppmaning till människor i Sverige är att i första hand vända sig till en välvilllig släkting, när någon i ens familj är under akut tryck - absolut inte till psykiatrin! Absolut inte unga människor, som håller på att få sin första "psykos"! Den som redan lider måste omges av människor, som känner ansvar och tar om hand - inte sådana som kastar ens barn eller förälder mellan sådana diffusa enheter som \"kommun\" eller \"landsting\"! En vänlig granne är mera läkande än en avskuren psykiater! Ett folk, som består av familjer, drabbas inte av \"psyksjuka\" på det sätt som Sverige gör nuförtiden. Ett folk, som inte ens förstår att individen är helt hjälplös utan sin familj, är dummare än andra folk! Socialdemokratin är den största boven i det svenska psykiatridramat - för dem finns inte familjen och har inte funnits på över sjuttio år. Deras inställning till det akuta tryck, som alla männiksor kommer under förr eller senare i sitt liv, har gått ut på total förnekelse. Kroppen har de tagit hand om - men själen, livet, existensen fanns inte för dem. Nu är socialdemokratin borta - nu borde vi kunna göra ett väsentligt ryck för att återställa familjerna och därmed den psykiska hälsan i vårt land. Om det inte redan är för sent! Milton har i alla fall talat med de anhöriga - eller som han kallar det "brukarna". Vi är alla brukare av psykiatrin. Vi är alla under större eller mindra psykiskt tryck. Vi kan börja vårt läkande genom att skicka ett kort till en bror, som vi inte har talat med sedan mammas begravning för tio år sedan, då hans fru ville ha mammas matsilver vid arvsskiftet! Eva Sternberg Måndagen den 27 november 2006 - 16:07:31

	Söndagen den 26 november 2006 Utseende Människor, som inte förstår något om sina liv, om sammanhang och om moral har nästan inget annat att gå efter, när deras hjärnor kräver rangordning av dem själva - och av andra - än utseende. För dem blir det därför extremt viktigt att de ser "rätt ut". Efterhand som de åldras och tappar sitt hår (män som blir flintskalliga) och får rynkor i ansiktet ( därför att de vant sig vid att inte ta emot det som kommer i livet utan varit dömande och ifrågasättande mot allt och alla och därför har skrynklat ihop sitt ansikte, så att det till slut ser ut som skinnet på välling, som har kokat för mycket) och dubbla eller tredubbla hakor ( för att de dragit tillbaka sitt huvud bakåt för att de inte vågar stå för något utan bara håller med och jamsar) blir de rent ut sagt fula. Idag kan kvinnor dessutom förstöra sina bröst genom att operera dem och sitt underliv genom att raka det och skära i det till dess att män blir nöjda med dem - ungefär som babaianhannar blir, när de ser sina honors röda, uppsvullna vulvor. Män kan träna på gym och göra ansiktbehandlingar och raka allt hår som de har på resten av kroppen - till slut blir de helt hårlösa och hala, vilket tydligen tilltalar många kvinnor. Under senare tid har jag emellertid särskilt fäst mig vid de ansiktslyftningsoperationer, som kvnnor gör kring ögonen. Sådan operationer slutar ofelbarligen med att kvinnan ifråga får det utseende kring sina ögon, som autister har. Uppspärrade, för starkt foluserad blick, som inte fungerar i samklang med resten av ansiktet och rösten och känsloläget, som de i övrigt utstrålar. Dessa kvinnor blir skrämmande för oss andra. Vi blir rädda, när vi möter autister med uppspär-rade ögon. Vår hjärna har evolverat till att bli skrämd av människor, som inte har koll på sina ögon och sina ansiktsuttryck. Ju äldre dessa kvinnor blir, desto groteskare kommer detta att te sig. Deras barnbarn kommer att ha den grundläggande mänskliga reaktionen att dra sig tillbaka från sådana människor med sådana ansikten och börja skrika. Autister har inga barn - i varje har de inte hand om sina barn. Den blicken kan inte kommunicera med någon utan varningstriangel - och absolut inte med barn. Samma sak gäller alla de män, som nu har börjat dra sig tillbaka från den mänskliga gemenskapen i flera månader för att kapa bort en bit av svålen i nackhåret och sätta in det framme i pannan - i en eller flera bitar, allteftersom. Nackhåret har inte samma sammansättning som håret högst upp på hjässan. Det låter sig inte strykas bakåt - i varje fall inte på många svenska män, som har osedvanligt grovt,rakt hår hängande ned i nacken. När de sedan sätter den utskurna svålen överst på kraniet kommer detta hår att stå rakt upp - eller det måste vara så långt och oklippt att det ser ut som om de bara hade en tofs kvar över örat och att resten av dera hår s är avslitet i en strid som de just genomkämpat. När vi möter en människa, som har håret stående på ända blir vi livrädda. Vi vet att en människas hårrötter kan dra ihop sig så att hans eller hennes hår kommer att stå rätt upp. Men det är endast under livsfara och tortyr, som håret reser sig på detta sätt hos en vanlig människa. Inte förrän nu har vi blivit så dumma att vi har opererat oss till autister och till livrädda män med upprättstående hår! Våra banrbarn kommer att vända sig bort från oss - om vi får några! Utan tre generationer kan den mänskliga hjärnan inte utvecklas maximalt. Det verkar som om människor i vår tid hellre lever för nästa glöggfest än för nästa generation. Evolutionen kommer att se till att inte dra med sig sådan barlast! Det som bekymrar mig är, att ingen upplyser människor med autistögon och upprättstående hår på hjässan om vad de går miste om! Eva Sternberg Söndagen den 26 november 2006 - 14:51:10

	Onsdagen den 22 november 2006 Extrapassagerare Jag åker tåget till Stcckholm. Solen skiner och landskapet framträder så vackert i novemberljuset. Jag sitter i en kupé, som SJ kallar "djur tillåtet". Jag åker alltid i "djur tillåtet"! Inte för att jag har några djur med mig - men det har knappast någon annan heller en onsdagmorgon på resa mellan Göteborg och Stockholm. Så jag sitter helt ensam. "Det är underbart", tänker jag. Att kunna sitta i solljus i en egen kupé och njuta av solskenet och rusa fram i hundrafemtio kilometer i timmen! Konduktören är en samvetsgrann man i trettioårsåldern, som introducerar oss till tågresan på en knappt märkbart bruten svenska. I fem minuter. Han kom hit, när han var sex år, tänker jag. Han har vissa prepositioner fel i sitt tal och en lätt diftong, som finns i hans modersmål, men som inte finns på svenska. Han tittar inte på min legitimation. Han inser att jag är över sextiofem år - utan att behöva be mig om papper på saken. Strax före Skövde kommer hans stämma in genom högtalaren igen. Vi skall få en mängd extrapassagerare i Skövde, så han uppmanar oss att flytta på vår packning från de tomma säten, som vi kanske har satt våra väskor på - och att framför allt att ta bort allt bagage från gångarna. Jag undrar vad "extrapassagerare" betyder. Jag sitter ju i " djur tillåtet" - det kan väl ändå inte komma några passagerare till min kupé? I varja fall kan de inte ha djur med sig om de är "extrapasagerare", tänker jag. På perrongen i Skövde står hundratals människor. Inga djur. Inom ett ögonblick är hela tåget invadrat av en aldrig sinande ström av passagerare, bagage och frågor: "Kan jag sitta här?" Det är först nu jag inser ,att extrapassagerarna också kommer att tränga bort mig. Jag måste flytta på min portförlj,mina tidningar, mina frukter, min radio, min telefon, mitt anteckningsblock, min tidning, min bok och min resväska, som jag har placerat under bordet vid min sittplats. Tre personer i olika åldrar tar hand om mina pryttlar. En äldre kvinna svingar upp min resväska upp på bagaehyllan tre meter upp i luften innan de tre sätter sig i sätena runt mig. En man i trettioårsåldern svararpå min fråga att tåget, som gick en timme före mitt tåg från Göteborg fått maskinhaveri och att alla dess passagerare nu skall åka med mitt tåg. I Laxå har jag kommit över min förvåning och snarast kommit in i ett euforiskt tillstånd. "Det är så här det kommer att gå till", tänker jag. Det är så här de kommer att ta över - alla, som söker sitt livsutrymme i min kupé. De kommer att bara komma och sätta sig och se glada ut. Glada över att äntligen få fortsätta sin resa! Strax före Hallsberg börjar tåget att sakta ned. Alla blir tysta. "Säg inte att också detta tåg skall stanna!"!, säger en yngre man i sätet mitt emot mitt. Alla hade blivit rädda utom jag - för jag hade åkt raka vägen från Göteborg! Välkomna hit till Sverige alla Ni som söker Er hit! Vi har plats för Er alla! Även för djur! Eva Sternberg Onsdagen den 22 november 2006 - 14:11:25

	Tisdagen den 21 november 2006 Hjärnan som relationsorgan Idag på morgonen skjutsade Jan in mig till Hotell Opalen i strilande ösregn - för jag skulle hålla min första föreläsning med temat: Hjärnan som relationsorgan Deltagarna kom indroppande i föreläsningslokalen allteftersom - ösregnet hade hindrat dem från att komma fram i itd. Det gjorde inget. Jag hade 55 minuter på mig att tala. På 55 minuter förklarade jag för deltatarna att hjärnan styr oss och att den främst är beroende av relationer. Hjärnan är fästad i familjen och jorden. Hjärnan behöver också en hel del näring - 25 procent av vårt näringsintag slukas upp av vår hjärna. Efetrsom den bara väger en femtiondel av hela vår kroppsvikt får man saäga att den är som en bättre förbränningsmotor. Åhörarna var såväl män som kvinnor och de var i alla åldrar. Den bästa grupp man kan föreläsa för! Kvinnorna skrattar och männen sitter tysta. Männen skrattar och kvinnorna sitter tysta. För mig är det underbart att föreläsa här i Göteborg. Här är jag på hemmaplan och har mina mest trofasta åhörare. En kvinna kom fram efter föreläsningen och tackade mig för vad jag hade sagt till henne för sjutton år sedan. Jag började föreläsningen med att säga att mitt budskap inte är roligt - men att jag själv är rolig - så det lättar upp det hela! Det är inte roligt att tala om hjärnans funktion i ett land, där vi för länge sedan har bytt verkligheten mot en massa visioner i huvudet på politiker. Det är inte roligt att berätta om hur hjärnan är som en turbomotor och styr oss - när den sitter i ett fordon, som placerats i en urskog av politisk rappakalja! Sverige. Hur rolig jag var får utvärderingen utvisa. En kvinna längst bak i salen grät och en ung kvinna kom fram och tog mig i hand och tackade för att någon äntligen vågade säga det, som hon känt på sig var sanningen: att män och kvinnor är mera olika än en man och en manlig chimpans är. Tack för en härlig morgon i ösregnet! Eva Sternberg Tisdagen den 21 november 2006 - 11:25:44

	Måndagen den 13 november 2006 Mordet i Högsby idag för ett år sedan Idag för ett år sedan mördades en ung man av sin "flickväns" bror och föräldrar i den småländska kommunen Högsby. Chefen för "Individ och familjeomsorg" i Högsby ursäktar sig med att hon inte kunde tro att asylsökande, som kommit till Högsby, skulle agera som de har gjort i sina hemländer i tiotusentals år. Hon trodde att de hade lärt sig svenska lagar i SFI-undervisningen svenska för invandrare) och att människor, som hon kände, inte kunde mörda med brinnande olja i munnen på offret - som till sist avlivades med knivhugg - över 100 stick. När hon fick beskedet om mordet föll hon baklänges i golvet. Samtidigt som vi svenskar vill att andra människor skall lära sig om oss och våra regler kräver vi inget av oss självaI alla fall inte om vi är anställda inom socialtjänsten. Det är som om andra människor skall göra de svåra förändringar som krävs av alla, som måste lämna sitt gamla land - samtidigt som vi själva inte ens behöver reflektera om oss själva. Urgamla lagar och regler för hur nästa generation skall förhålla sig till varandra och till sina föräldrar sitter djupt i hjärnstammen på oss. Industrisamhället har omintetgjort de flesta av de gamla reglerna här i Sverige.För hundra år sedan kunde ingen flicka gå på lokal och supa sig redlös och sedan slåss mot en vakt och samtidigt k kräva att rätten tror enbart på henne - inte på dem som var nyktra vittnen till händelsen. I Sverige anser vi det vara framåtinriktat att unga flickor knullar runt, super och stjäl och vandaliserar såväl människor som materiella föremål. Vi är för tillfället stolta över att unga kvinnor beter sig som de yngre "primitiva" männen gjorde förr i tiden. Min uppfattning är att det är lika illa att vara i det ena diket som det andra - inom en snar framtid kan det mycket väl slå över åt andra hållet även här i Sverige - då kommer kanske också våra barnbarns bröder att hälla olja i käften på icke önskvärda unga män, som släkten vill avliva. Eva Sternberg Måndagen den 13 november 2006 - 16:02:56

	Fredagen den 10 november 2006 Irak För n¨gra år sedan tog en av mina lärare vid Georgetown Family Center med mig, när hon skulle rösta i det så kallade mellanårsvalet. Det måste ha varit 1998 - Clintons sista period som president. Som vanligt i USA upplevde jag hur enormt primitivt USA är i jämförelse med Sverige, när det gäller allting som har med lagar och rättsväsende och politikens praxis att göra. Valbåsen,byråkratin, antalet röstande i lokalen - ja, allt var som taget ur en sämre film. Min lärare hälsade på alla, talade med alla och såg helt lycklig ut över att vara i den grådaskiga vallokalen Som vanligt blev jag helt överraskad över hur väl människorna såg ut att trivas med sig själva och varandra. I vallokalen i Sverige i höstas började jag på samma sätt att tala med några andra väljare - en iskall tystnad uppstod efter mitt första yttrande - som om jag vore en brottslimg som endast genom ett förbiseende fortfarande gick lös - dessutom i en valllokal! Kontrasterna mellan USA och Sverige är påfallande. Den största skillnaden är enligt min uppfattning att vi är ett litet och de är ett stort land. Likheterna är också påfallande mellan Sverige och USA - båda är vi övertygade om att vi är bäst, att alla andra kommer att bli som vi om bara det går tillräckligt lång tid! Båda har vi fel. I det just avslutade valet i USA visade människorna att de till slut har förstått vad vi, som kommer från ett mycket äldre land förstod redan från början av 2002 - kriget i Irak är en upprepning av kriget i Vietnam. Kriget i Irak kan inte vinnas - bara förloras. Kriget i Irak är världens yngsta nation i kamp mot världens äldsta land. Kriget i Irak är en medvetslös nations brist på självkritik framförd som tragedi i världshistorien. De stundande två åren kommer att visa mänskligheten att USA inte är någon stormakt - utan att det var en stormakt, som föll på sitt eget övermod. Eva Sternberg Fredagen den 10 november 2006 - 22:23:37

	Lördagen den 4 november 2006 Allhelgonadagen 2006 Sommaren har kommit tillbaka här i Göteborstrakten. Jan och jag har varit i Borås och lagt en krans och tänt ljus på mina föräldrars och min döda systers grav. St Sigrfirdskyrkogården var smockfull med människor, som var på väg med kransar och blommor till sina döda anhörigas gravar. Hela det vackra gravområdet var fullt av liv, solen sken och jag kände mig för första gången i mitt liv lugn och harmonisk på denna kyrkogård. Jag hade aldrig varit på griftegården förrän jag var med om Fars begravning. Jag hade aldrig varit med om en begravning förrän Far dog. Året därpå körde min sju år yngre syster ihjäl sig och jag var där igen. Gravsättningen av min systers urna i den ljumma försommareftermiddagen var nästan för svår att genomföra. Jan kunde inte ens vara med - han bara kunde inte. Mors begravning för nu snart fem år sedan kunde inte äga rum i St Sigfrids kapell - det höll på att renoveras. Vi fick vara i Trandaredskyrkan istället. Trandaredskyrkan ligger i botten på ett vanligt hyrehus, där min morbror och moster bodde under en kort tid och kyrkan byggdes på mark, som tillhörde den gård, som Mor hade köpt 1937 och som hon hade sålt till Borås kommun 1955. Jag blev väldigt glad att jag slapp vara med om en begravning till på St Sigfrid. Trandaredskyrkan var mycket mer tilltalande för mig. Men förra sommaren var jag på en av Mors och Fars äldsta vänners begravning på St Sigfrid och jag tyckte för första gången att det uthärdligt att vara där. Renoveringen var mycket vackert genomförd, jag kunde njuta av konstverken och solen, som lyste genom snett ställda fönstren. Idag kände jag enbart harmoni och glädje över att så många människor befann sig på kyrkogården. Kanske tar det mer än fyrtio år att repa sig efter sin far och sin systers död. Säkert hjälper det, när många människor befinner sig på en kyrkogård. Levande människor. Eva Sternberg Lördagen den 4 november 2006 - 21:08:07

	Torsdagen den 2 november 2006 Vinter i början av november Här i Göteborgstrakten gick vi från sommar (plus tio grader på nätterna) till vinter (minus tio grader på natten till igår). Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag vet för jag har noga lagt märke till vädret i månadsskiftet oktober - november alltsedan jag föddes för sextiosju år sedan. När förhållandena i vädret - eller inom vilket som helst annat område - börjar skifta så drastiskt, då gäller det att kunna tänka, att ha kontakter och att ha energi. Allting måste släpas in och ut. Allting måste tas fram och hängas in. Allting måste skottas och sopas och läggas in i skafferi och frys. Man måste stå ut med att se sina fina blommor på balkongen vissna ihop till våta klumpar. Lökarna, som man skulle sätta i rabatten framför ingången, kommer kanske aldrig ner i jorden. Hjärnan kan inte föreställa sig att förändringar kan gå så fort. Hjärnan borde kunna förutse även snabba förändringar - med tanke på att vårt liv kan släckas på kortare tid än tio sekunder! Det hastiga väderomslaget i höst ger mig tankar på hur våra emotionella system fungerar. Precis som vädret kan vårt eget viktigaste emotionella system snabbt förändras - vår familj. Det är något att tänka på för dem som är på väg att upplösa sina familjer under den stundande helgen. En skilsmässa liknar - för de allra flesta - ett sådant väderomslag, som vi just har upplevt i Göteborgsregionen. Väldigt få människor förstår i förväg hur kallt det blir, hur livslusten dör hos alla - barn, föräldrar, syskon och alla andra som känner en - hur mycket släp det blir i våning, ur våning och hus etc. Väldigt få tänker på hur dyrt det blir och hur ensamt det är att sitta på en bar i fyrtiofemårsåldern för att få kontakt med en man, som redan har varit i flera försöksheat och som har en långrev av barn från tidigare parförhållanden med sig. Dessutom har han kanske perversa sexuella preferenser och är impotent - i varje fall utan de medicinska hjälpmedel, som finns tillgängliga för män idag. Lika litet uppiiggande är det att leta efter en kvinna, som har autistiskt stirrande ögon efter flera botoxoperationer och som luktar parfym på ett medvetenhetsutplånande sätt. Låt inte vintern dra in i Din egen familj i helgen! Stanna inne och tänd den brasa, som skall värma Dig, Din fru och Dina barn- och barnbarn! Knulla kan alla! Tänka kan bara de som har någorlunda koll på sin egen hjärna! Låt oss hoppas att den tänkande delen av befolkningen i vårt land blir de som kommer att ta över! Eva Sternberg Torsdagen den 2 november 2006 - 10:43:25