Eva Sternbergs Blogg

November - 2008

	Söndagen den 30 november 2008 Insidan och utsidan Just nu läser jag Staffan Ulfstrands nya bok: "Darwins idé", som kom ut för några månader sedan på Brutus Östlings bokförlag Symposion. Efterrubriken - under bokens titel - heter: "Den bästa idé någon någonsin har haft och hur den fungerar idag". Boken är mycket bra. Ulfstrand är en skicklig evolutionist och en god författare - till skillnad från flera av sina kollegor, som mera fungerar som uppblåsta tjädertuppar om våren. Under hela mitt liv har jag varit totalt upptagen av att få svar på frågor som till exempel om grodor har inre eller yttre befruktning (min biologolärarinna visste inte, kunde heller inte ta reda på det, så hon uppmanade mig att själv ta reda på det genom att observera grodorna i Kransån hemma på Hulta och rapportera till henne. Vilket jag också gjorde.). Jag har också alltid velat förstå skillnaden mellan vad vi människor säger och vad vi gör. Och jag har velat veta varför en del människor får makt i en situation, medan andra inte får det. Redan som liten märkte jag att vuxna männiksor knappast säger ett sant ord. I varje fall inte till barn. Vuxna männiksor står inte för vad de gör och säger - utan ljuger om det. För barnens bästa! När min moster Eva satt hemma i vårt kök på Hulta och talade illa om min far avskydde jag henne. Och Mor. När någon i en familj nuförtiden säger: Vi säger det inte till farmor/mormor/kusin Peter etc. går jag i taket! Ulfstrand beskriver vilka långa processer och starka traditioner i familjen Darwin, som föregick "den bästa idé någon någonsin haft". En sådan idé kommer inte ur ingenstans. Den kommer inte utan stor möda och lyckliga tillfäligheter till någon! Den kommer inte i viken tid som helst - utan när tiden är mogen. Under de senaste åren har jag haft en idé, som jag tycker är lika god som Darwins idé. Jag tror inte, att en man skulle kunna komma på en sådan idé. Mn idé är att hjärnan fungerar evolutionärt i sig själv. Hjärnan vill överleva och reproducera sig. För att nå maximal överlevnad och reproduktion i sin nisch här på jorden har hjärnan evolverat familjensystemet, som numera alltså sitter inprogrammerat i våra mänskliga hjärnor! Ulfstrand beskriver i sin bok - ingående - hur cikliderna är munruvare. Honan - eller hannen - håller de befruktade äggen i sin mun och även de nykläckta fiskynglen. De som är bäst på munruvning får flest levande yngel. De vinner i evolutionen! Min idé är att familjen som system är vår arts munruvning! Vi människor överlever bäst i sådana ekologiska nischer, där mänsklig munruvning underlättas och stimuleras. Vi människor har till vår hjälp för denna evolutionära metod fått jorden som bofäste och föregående generationers arbete och kunskap som stöttepelare. Och religionerna. Vi har fått språket och vårt sunda förnuft. På utsidan kan man inte se hur ett barn lider av att dess familj upplöses. På utsidan kan man inte se en kvinnas förtvivlan, när hela hennes framtida liv läggs i spillror framför henne. På utsidan kan man låta bli att se alla barn och unga, som vrider sig av smärta inför sin framtid. I "välfärdssamhället". På insidan kan man numera mäta den stressreaktion som barnet utsättes för, när hans/hennes munruvning går till spillo. På insidan kan man känna hur det känns att ens mamma knullar med ens lärare på skolresan i den för övrigt tomma kupén. På insidan kan man vittna om, att det är värre att ens föräldrar slutar sin munruvning än att de dör. På utsidan kan man se om en männsika har ljus eller mörk hudfärg. På utsidan kan man se om en människa har doktorerat i biologi. På utsidan kan man läsa av att en människa bor i ett dyrbart hus eller kör en dyr bil. På utsidan är det ögat, som avgör vad som är högt eller lågt. På insidan är det de djupare skikteni härnan, som reagerar. För dem som fortfarande har kvar kontakt med sin hjärnas djupare delar! Min idé passar i den tid vi nu har gått in i! För nu har utsidan tappat sin glans - och då finns det bara insidan kvar! Eva Sternberg Söndagen den 30 november 2008 - 14:34:56

	Lördagen den 29 november 2008 Åke Rydin I Borås fanns under min uppväxt en man, som hette Åke Rydin och som ägde och ledde ett textilföretag. Även hans bror och flera andra släktingar försörjde sig på detta textilföretag. När min far kom till Borås i början av trettiotalet, blev han god vän med brodern Helge - och träffade ibland i vissa sammanhang även Åke och hans fru Harriet. Under depressionen och efter Keugerkraschen umgicks de med varandra. Far var mycket engagerad i Helges och Sveas barn, något som vi - Fars egna barn - förstod av alla berättelser vi fick höra om dem. En dag i början av femtiotalet fyllde Åke Rydin femtio år. Vid sin födelsedagsmiddag på Hotell Borås, ställde sig Åke Rydin upp och berättade för sina barn, sina syskonoch sina övriga släktingar och vänner och digniteterna i Västergötland, att han från denna dag - sin femtioårsdag - hade skilt sig från sin fru Harriet! Åke Rydin tyckte att det var ett bra sätt för alla att få reda på detta faktum på samma gång. Även för sin fru Harriet tyckte han, att det var bäst att berätta om skilsmässan på detta sätt - inför alla församlade på hans femtioårsmiddag! Om han överhuvudtaget tänkte på sina barn, vet jag inte. De nämndes inte under skilsmässotalet - de satt bara bredvid och lyssnade. Efter denna dag hälsade Far aldrig mer på Åke Rydin. Inte heller gick han till några möten, bjudningar eller andra begivenheter, där han skulle riskera att träffa Åke Rydin. Med Helge och Svea Rydin talade han aldrig mer om Åke Rydin. För Far var Åke Rydin efter detta skilsmässotal på sin femtioårsdag en död man. På mig gjorde Fars agerande ett djupt intryck. Jag såg framför mig hur jag själv skulle ha reagerat, om Far hade ställt sig upp på Mors nära förestående femtioårsdag och meddelat samma slags beslut. Mina föräldrar talade ofta om att skiljas -precis som alla föräldrar i västvärlden gör från och till - men de gjorde det tack och lov inte. Jan och jag talar fortfarande ibland - fast inte längre så ofta - om att skiljas - men vi gör det inte. Vi gör det inte för våra föräldrar gjorde det inte. Vi gör det inte för att vi numera är fullständigt övertygade om att äktenskapet är större än våra tillfälliga känslor för varandra. Vi gör det inte för vi har tre barn tillsammans och fyra barnbarn - och dessa barn och barnbarn kan vi inte ha tillsammans med någon annan! Vi gör det inte för vi skulle skämmas över att ha valt så urbota dumt, att vi inte själva står ut med den som vi har våra barn ihop med. Jag gör det inte för att jag numera vet - helt säkert - att barnen har sina egna föräldrar inprogrammerade i sina hjärnor och därför inte kan byta oss mot någon främmande person, som mamma eller pappa har hittat på jobbet eller på en nattklubb i Tranås. I varje fall inte utan att lida stor skada! Jag gör det - med all sannolikhet - inte, för att Far visade mig med en stor tydlighet vad han tyckte om, att en av de mest prominenta männen i Borås ställde sig upp på sin femtioårsdag och inför hela församlingen tog tillbaka sina äktenskapslöften till sina barns mor. Det jag frågar mig idag är: Varför är inte fler män som Far? Varför blir vi upprörda och beredda att avsätta en högt uppsatt politiker för att hon inte har betalat sina parkeringsböter (Mona Sahlin) - men röstar fram och välkomnar en annan politker, som i TV berättar att han tycker att man skall byta fru lika ofta som man byter bil (Göra Persson)? Är det vi svenskar, som totalt har tappat vår moraliska kompass? Är det inte dags snart att börja misstro dem, som inte ens kan välja en partner, som de sedan kan stå ut med, när de fått barn? Är det inte dags att vi börjar kvalitetsgranska de partners vi möter på en nattklubb i Tranås och byter ut mot våra barns mor? Som tur är, har barnen i vår tid många sätt att protestera mot sina medvetslösa föräldrar. De kan maila, fotografera, ringa och rapportera om sitt lidande. De är inte längre fyllda av skam över sina föräldrars oacceptabla beteende. De är inte fostrade till att ljuga och hålla inne med vad de tycker. Det finns alltid någon i släkten, som de kan upplysa om sina svårigheter, när de skall flytta mellan sina föräldrars olika boenden och sina ensamma eftermiddagar ihop med sin ene förälders nyfunna partner i hennes bostad - där hon gör sig fin för att ta emot fadern, när han skall komma hem till henne! I inget annat land i världen skulle så få vuxna människor ställa sig upp och protestera mot denna barntortyr! I inget annat land i välden skulle så få läkare och pedagoger tiga stilla med, vad de upplever varje dag av barns lidande. Far visade civilkurage, när han strök Åke Rydin från sin krets efter vad han hade gjort mot sin familj. Hur lång tid kommer det att ta, innan vi i vår tid kommer att göra detsamma? Eva Sternberg Lördagen den 29 november 2008 - 17:53:56

	Onsdagen den 26 november 2008 Göta Nilssons lapptäcken Under mer än tjugo år på nittonhundratalet köpte jag nästan alla lapptäcken, som Göta Nilsson från Luleå sydde. Jag träffade på Göta Nilsson på Handelshuset LEWA (Luleå Entrepreneurial Women´s Association), som grundades och leddes av Kerstin Sofia Andersson från Sörbyn. Göta Nilsson var en oerhört duktig och företagsam kvinna. Hon arbetade oavbrutet, hittade nya tyger överallt och formade mönster och färgkombinationer, som i varrje fall inte jag tidigare hade sett. Göta Nilsson hade med sig sina lapptäcken överallt, hängde upp dem för visning överallt och sålde sina lapptäcken - hela t iden. Alla våra rum, alla våra vänner och släktingar begåvades med Göta Nilssons lapptäcken. Ibland hade jag med mig ett av Göta Nilssons lapptäcken i min resväska, när jag var ute på längre turnéer och hängde upp dem på hotellrummet så att det skulle lukta som hemma. Våra hundar fick alltid ligga på ett av Göta nilssons lapptäcken - det täcket, som är tvättat mer än tusen gånger, har jag forfarande kvar. Det är rosalila i kvadratiska rutor med ett amerikanskt, klassiskt mönster i varje kvadrat. I söndags såg jag Stinas och Matts son, Lukas Hogan Snow ligga på ett av Göta NIlssons lapptäcken i sina farföräldrars hem på Long Island. I en annan världsdel än Göta Nilsson någonsin besökte! Eva Sternberg Onsdagen den 26 november 2008 - 14:05:23

	Lördagen den 22 november 2008 Att inte veta saker I en intervju i Dagens Nyheter idag uttalar den irländska författarinnan Anne Enright följande genialiska ord: \\\"det sätt som människor tillåter sig att inte veta saker är väldigt intressant\\\". Hjärnans tre delar reagerar olika snabbt och med olika precision och absolut genomslag på saker. Hjärnstammen reagerar oerhört mycket snabbare än de båda andra delarna. Och denna reaktion är livsviktig för oss! Om en sten kommer flygande genom luften, när man är ute och cyklar, blir man själv förvånad över sin egen formidabelt snabba reaktion - sitt eget sätt att veta , långt innan man vet, att man höll på att få en sten i huvudet. Nästa del av hjärnan reagerar lite lagom långsamt - vi kan till exempel ganska snabbt förstå att vi har drabbats av en viss känsla, som kommer ur en emotion i en djupare del av vår hjärna. Vi kan till och med - ibland - veta vad det är för en känsla. När det gäller övrgången till den senast utvecklade delen av vår hjärna - cortex - då tillåter vi oss ofta att just inte veta, vad vi ser med våra egna ögon. Vi ser inte att vår morbror har ett förhållande med vår kusins lärarinna, vi ser inte att de gamla vanvårdas på ett äldreboende i Halmstad - eller vilken annan stad som helst i Sverige. Vi tillåter oss att inte se nittio procent av den verklighet vi lever i! Om då någon påpekar i ord, det som vi inte \\\"ser\\\", blir vi förbannade. För hjärnan älskar att höra det som är sant. Hjärnan kan inte låta bli att ta in det, som är sant. Hjärnan blir så glad över sanningen att den hoppar till. När hjärnan hoppar till av glädje i ett sådant ögonblick, när någon säger en sak, som är sann, blir vi också påminda om vad vi tillåter oss att inte se. Om det är en sak, som vi annars inte \\\"tillåter\\\" oss att veta, då måste vi genast skratta eller gråta! Genom skrattet och gråten omorganiserar sig hjärnan till sitt korrekta \\\"ovetande\\\" läge. I ett land, som mest består av politisk korrekthet, kan man därför sällan skratta - eller gråta! För ingen vågar säga något, som är sant. Inte ens våra \\\"stå-upp- komiker\\\". De är inte roliga. Ingen kan eller vill skratta. För i Sverige har vi under de senaste två decennierna odlat en enastående stark kultur av att tillåta oss att inte veta saker! Det är väldigt intressant. Anne Enright kommer till Stockholm i veckan! Gå till ABF och lyssna på henne - Ni som kan! Eva Sternberg Lördagen den 22 november 2008 - 12:08:42

	Torsdagen den 20 november 2008 Arv Jag försöker tänka ut fördelar med den totala kollapsen av industrisamhället. Så snabbt hade inte ens jag trott att det skulle gå! Det tog väldigt lång tid - men gick oerhört snabbt! Nu är det bom- stopp överallt - och inget är sig mera likt. Den unga generationen kommer nu snabbt att ta över - precis som vi, som nu närmar oss döden, gjorde efter det andra världskriget. Landsbygden i Sverige avfolkades på kortare tid än ett årtionde och indusrtisamhället bröt in. Nu bryter tiden efter penningekonomin in. En fördel med detta nya skede är - som jag ser det - att arvtagningen mellan generationerna kommer att gå oerhört snabbt! Trots alla lagar vi har stiftat kommer överföringen av resurser till nästa generation att bara eskalera. Vi som lämnar över sitter där med skulden till hela den finansiella kollapsen - och till vårt högmod. Oöverträffat högmod i historien! Om lagen om \"orubbat bo\" hade funnits, när min far dog 1964 , hade Jan och jag aldrig kunnat starta AB Företagens Språkkonsult eller det som sedermera blev Golfhörnan AB. Om min syster inte hade dött i en trafikolycka 1965 hade jag inte kunnat renovera hela Simmerud redan 1967 - ett år efter Martins födelse. Många familjer idag har problem med arv - eftersom den äldre generationen aldrig har fått ärva något överhuvudtaget. Den första generationen, som skall mottaga arv, har det inte lätt. Många familjer skär av alla sina band efter den första arvsgivningen i familjens historia! Om man inte själv har fått ärva ett öre efter någon förälder, då är det svårt att låta sina egna barn ta över. I varje fall före ens egen död. Om man lämnar något till sina barn innan man dör, fylls man nämligen med en skräck inför vad barnen konmmer att göra med det, som de har fått. Den skräcken kan vara starkare än ens egen rädsla för döden. När sedan barnen väl får ärva, kan de ha svårt för att stå ut med arvsfördelningen. Ett gott sätt att tänka är ,att man kan bara få det, som man kan avstå ifrån. En syster, som har fått köpa barndomshemmet i Örgryte kan till exempel få gliringar från de andra syskonen om att hon fick köpa deras gemensamma barndomshem för billigt! Jag brukar rekommendera sådana systrar att skicka ett hundra kronor varje månad till alla sina syskon i ett brev, där hon skriver att här får syskonet pengar - eftersom hon antagligen fick barndomshemmet för billigt. Helst skall hon fortsätta med denna månatliga hundralapp till dess att syskonen skriver tillbaka till henne att \"nu får det vara nog, nu vill jag inte ha mera pengar från Dig!\" Arv är jordisk egendom med himmelsk förankring i våra hjärnor! Släpp så mycket Du kan - så snart Du kan! Ta emot och tacka hela Ditt liv! Tacka särskilt Dina barn för allt de gör med vad de har fått från Dig! Eva Sternberg Torsdagen den 20 november 2008 - 21:05:07

	Måndagen den 17 november 2008 Far och son "Jag är mijonär!", sa jag till en kollega från Volvo, som jag träffade på Grönsakstorget i Göteborg tidigt en förmiddag1987. Hon hade frågat mig, vad jag gjorde dåförtiden. Jan och jag hade just sålt Företagens Språkkonsult AB och Jan och Martin var just på väg att lägga våra pengar i en träskmark i Sisjön, som arrenderades av en bonde i Fjärås. Bonden tog emot hästar och kvigor från olika håll i närområdet och släppte dem på bete på dessa ägor. Mölndals kommun hade under ett stort antal år köpt upp all jordbruksmark i Sisjöområdet - och bonden hade fått arrendera denna mark. Sedan fick vi arrendera den och plöja ner våra miljoner där - för att göra en driving range och en golfbana av en svårodlad mark - mellan en motorled, bredvid en gasledning, inom två kommungränser och under en fruktansvärt stark kraftledning! Jan och Martin hade öppnat en golfaffär inne i Göteborg fyra år tidigare - och ingen av dem ville enbart ägna sig åt att sälja saker till golfspelet - de ville ordna spelmöjligheter och vara pionjärer inom golfen - I Sverige och i världen! När jag tänker på att jag en gång i livet har beskrivit mig som miljonär, skäms jag. Någonting steg mig väl åt huvudet! Jag lovar att jag sedan dess aldrig har använt denna beskrivning om mig själv - och aldrig om någon annan heller! Alla pengar, som jag har tjänat in - och det är inte så lite under årens lopp - har jag direkt lagt in i nya projekt - och framförallt - kunskaper. Om någon idag frågar mig vad jag är, svarar jag numera alltid: Profet! Det vill säga att jag talar om det som kommer. Hur vi kommer att ha det. Hur det går att tänka - om man inte prompt måste vara som alla andra, se som alla andra, likna alla andra och därför till slut måste dricka alkohol hela tiden för att bedöva sitt medvetande! Att jag kom att tänka på den gången vid Grönsakstorget 1987 just idag, beror på att jag i Svenska Dagbladet i morse läste en "under strecket" - artikel av Ruth Löwmarker - före detta lektor i franska vid Stockholms universitet. Hon skriver om en nyutgiven bok av Michel Houellebecq och Bernhard-Henri Lévy. Boken heter "Ennemis publics" och titeln kan närmast översättas till svenska som "Samhällets hatobjekt". Som vanligt är det de båda författarnas barndom och uppväxt med fadern - föräldern av samma kön, som är det mest intressanta. Houellebecqs far var distanserad, bitter och sonen kände aldrig någon sympati för honom. Fadern föraktade arbetarklassen - från vilken han själv kom. Sonen lärde sig att förakta människor överhuvudtaget - vilket hans skrifter mycket tydligt visar. Lévy - å andra sidan - beundrade och respekterade sin far. Han lärde sig av sin far hur han skulle förhålla sig till andra människor. Fadern stod sin son nära - utan att belasta honom med anförtroenden, som tillhörde honom själv och hans generation - inte sonen. Houllebecq förkastar alla religioner, alla nationer och känner sig som en sten utslängd i rymden. Lévy älskar Bachs musik, katedralerna, studiet av Pascal och Levinas och håller till hundra procent på Israel. Lévy hämtar inspiration och tröst ur bibeln och anser inte judendomen vara en religion - utan en levnadslära. Houllebecq kan inte skönja minsta tecken till religiös tradition i sin familj. Han är tredje generationen ateist. Han medger att det känns lite tomt. Han finner sig dock ha en viss likhet med Schopenhauer, som ställer som moraliskt krav att vi människor skall ha medlidande. Utan medlidande skulle mänskligheten gå under - men Houllebecq vet inte säkert ,om inte det vore det bästa ändå! Boken slutar med att Houllebecq beskriver hur hans mor är i färd med att publicera en bok om sin berömde son. Boken skall heta "L`Innocente" (Den oskyldiga) . Modern beskriver hur hon aldrig har hyst några verkliga moderskänslor för sonen utan lämnat den lille Michel till farföräldrarna för att själv leva livet "Rock and Roll". Nu tar hon hämnd på sonens roman "Elementarpartiklarna" i vilken en gräslig bild av modern finns med. Egentligen hade hon velat ge honom ett slag på käften! Det var, när jag kom så här långt i Lötmarkers understreckare, som jag kom ihåg att jag - just samma dag, som jag hade sagt att jag var miljonär - gick jag till Bokmässan här i Göteborg och lyssnade på Berhard-Henri Lévy. En strålande framställning! Bara en man, som hade nära kontakt med sin far, när han var liten, skulle kunna göra ett sådant intryck på mig! Bara en miljonär, som låter sin man och sin son gräva ner pengarna i en träskmark i Sisjön, kan idag gå ut i trädgården och njuta av det fina vädret! Bara en far, som har en så konkret religion som golf, kan idag uppbåda en sådan relation till sin son! Bättre att slå på en boll - än att slå ihjäl varandra! Eva Sternberg Måndagen den 17 november 2008 - 10:45:28

	Torsdagen den 6 november 2008 Hur man får andra med sig Ikväll skall jag tala i Högsbo Kyrka över ämnet: \"Hur man får andra med sig\". Jag är inbjuden att tala av min adept Christina Ahlestedt, som gick i handledning hos mig i närmare femton år på åttio- och nittiotalet och som nu är församlingsassistent i Högsbo församling.Inbjudare är också Gunnar Bäckström, tidigare kyrkoherde i församlingen. Jag har valt ämnet själv. Det gjorde jag redan i våras. När nu dagen har kommit, då jag skall tala, är jag glad över att jag valde detta ämne. Inget annat ämne hade kunnat vara mera passande i dagens läge. I världen. Det första jag skall säga, är att vi numera vet att hjärnan är vårt enda viktiga organ - alla de andra organen är bara en fortsättning på vår hjärna. Det andra jag skall säga är, att vi människor är den enda art på jorden som både vill vara absolut unika och samtidigt vara helt insmälta i vår omgivning! En hopplös - men ändå kreativ kombination! Vi vill: Inte synas. Inte avvika. Inte göra väsen av oss. Samtidigt som vi vill vara bäst, ha mest inflytande, veta bäst, synas och höras, citeras och applåderas mest av alla. Överallt. Endast genom att vi har tillgång till vår mänskliga hjärna och till vår stund på jorden har vi möjlighet att nå båda dessa mål: Särskildhet och gemenskap. För att få folk med sig måste man först och främst vara särskild. Man måste förstå att man faktiskt kan tänka själv och styra sina handlingar - i varje fall i viss utsträckning. Man måste stå för något. Inte vara ljum. Brinna! Det är bara tomteblossen, som brinner, som syns i julgranen. Det gäller att brinna den korta stund vi är här! Om man vill få folk med sig, måste man dessutom ha utrymme i tid och energi att vilja föra människor i en viss riktning. Om man vill få utrymme i itid och energi måste man i allmänhet SLUTA med något, som redan tar upp ens tid. Så att utrymme uppstår. Jag brukar uppmana människor att säga upp sig. Industrisamhällets slutgiltiga kollaps under denna höst ger väldigt många människor tid och utrymme att föra eller föras i en ny riktning - utan att själva behöva säga upp sig! Mitt tema ikväll passar därför just för dennna tid! Steg 1: När man slutar med någonting behöver man inte hålla på och tjata om det hela tiden. Det gäller att sluta - utan att alltför många i ens omgivning lägger märke till förändringen. För så fort omgivningen märker att man har förändrats i något avseende, blir de uppjagade och frågar varför man har slutat och hur det nu kommer att gå med både det ena och det andra! En som slutar att dricka sprit och vin, måste till exempel beväpna sig med en lista på godtagbara skäl lika lång som alla Moseböckerna tillsammans. Steg 2: Måla en bild av vad man vill få sig själv eller andra med på - så stark och tydlig inför sig som möjligt. Man måste vara särskild - det vill säga skilja ut sig från andra i sitt tänkande.Man måste ha en vision. Man måste se den i eldskrift framför sig och gå i en riktning, som leder till måluppfyllelse. Även om alla i ens omgivning tycker ,att man inte är normal! Så fort omgivningen ser i ens handlingar att man är på väg att tänka något nytt eller göra något nytt, börjar de nämligen att håna en. Skratta ut en. \"Ska Du starta eget, som inte ens kan deklarera själv?\" \"Ska Du bli vegeterian, som låter Dina blodiga biffar rödfärga Dina uppblåsta kinder?\" \"Ska Du sluta röka - före tre på morgonen då - eller?\" Skratt och hån blir ens följeslagare varje dag - i tre månader. Efter tre månader kan omgivningen inte längre skratta åt samma sak eller håna till exempel en nybliven nykterist. Steg 3: Antingen har man själv gett upp förändringen eller visionen långt innan denna tidpunkt inträffar - eller kommer man nu in i ett nytt stadium av processen att få andra med sig. Nu börjar det regelrätta motståndets tid! Du kan känna igen detta skede genom att människor och grupper, som annars aldrig har samma uppfattning - gaddar ihop sig mot Dig. Din mor och Din svärmor, till exempel. Eller ekonomichefen och personalchefen. Eller moderaterna och vänsterpartiet i kommunstyrelsen, Oheliga allianser - som förenar sig enbart med syftet att krossa Dig och Din vision! (detta stadium kan vara hur länge som helst. Längre från att få alla andra med sig, kommer Du inte att vara). Det är bottenläget - som är nödvändigt för att lyckas). Det är bara att stå ut. Bygga på bilden av att kunna och att lyckas. Kämpa på i motvinden. Be till Gud. Skriva ner Dina intryck och uttryck i en särskild fil på Ditt Word-program: \"Hur jag får andra med mig\" och lägga en ikon på startsidan så att Du kan gå in varje dag och beskriva Ditt helvete på nätet - så att Du aldrig glömmer av denna fas i processen.) Fortsätta. Inte ge tappt. Hålla käften. Inte gå till motattack. Gå ut och gå. Svälja all förtret och alla fruktansvärda påhopp från dem, som Du trodde Du hade med Dig. (Om Du går till motattack kommer Du aldrig att nå målet! Särskilt vi kvinnor blir ofta väldigt tagna av hur svårt det är för oss att få andra med oss på våra idéer, när vi tänker på hur lojala och uppmuntrande vi själva är i de flesta sammanhang - mot våra familjemedlemmar, våra grannar och våra arbetskamrater! Vi blir ofta så upprörda över de fälleben, som läggs ut åt oss att vi - istället för att försöka nå målet - tar oss an den fällda furan, som ligger i vår väg och börjar att såga upp den, lägga den i staplar, skaffa en träbearbetningsmaskin och börja svarva träljusstakar av den. Ljusstakar, som vi sedan försöker sälja på den stundande julmarknaden i Hindås! Vi har helt villat bort oss på vägen till målet och kommer inte längre än till Hindås, där också alla andra står med sina träljusstakar!) Ett yttrande, som man ofta får höra under detta stadium är: \"Tänk om alla skulle göra så här som Du!\" Jag brukar svara, att jag har tagit reda på i hela världshistorien att det aldrig har inträffat, att alla människor på jorden har gjort samma sak. Det har inte hänt - så varför skulle det hända nu? Ibland, när man möter mycket motstånd, måste man ta en paus och sätta sig ner och ändå ta reda på hur djupt motståndet är förankrat i historien. Är det FÖR djupt förankrat är det bättre att ge upp - med tanke på att våra dagar här på jorden sällan varar längre än hundra år och att vi gärna vill komma fram till vårt mål innan vi dör. Dagarna går. Så plötsligt en dag har allt motstånd upphört! Vi har inte märkt någonting! Inga förebud - inga tecken. Bara en dag börjar alla grannar att hälsa på oss igen, telefonen ringer igen, vi får små brevkort om hur rätt vi har haft hela tiden och att brevskrivaren är glad att han/hon hela tiden har stöttat oss! Själv kommer Du ihåg, att det bara är fjorton dagar sedan vederbörande inte hälsade på Dig på Vivo. Steg 4: Nu har Du kommit till genombrottet! Nu har Du plötsligt fått alla andra med Dig! Alla är överens om att Du verkligen står för något, som är sant - och som de har tyckt hela tiden! Det är nu den verkligt kritiska perioden för Dig inträffar - när Du har fått alla andra med Dig, lever Du livsfarligt! Din hjärna, som känns som en mörbultad huggkubbe av all förnedring, vanmakt, hån och smärta, vädrar medvind och producerar en ständig ström av hämndprojekt, som får alla vampyrfilmer att framstå som amsagor. Du ligger vaken på natten och antecknar vilka raffinerade sätt Du kan hämnas på, ge betalt för gammal ost på- och så vidare, och så vidare. Det är nu - genast - Du måste inse att motvind är bekväm på det sättet att man kan luta sig emot den. Man kan använda motvind som stöd, när man går framåt. Medivnd har man ingen koll på alls. Medvinden kan blåsa Dig åt fel håll på kortare tid än Du kan rabbla upp alfabetet! (Det är på grund av denna erfarenhet, som jag älskar sagan om de tre önskningarna av HC Andersen - läs den!) Så fort Du märker att motståndet har vänt till medvind,måste Du själv börja kritikst granska vad Du vill ha andra med Dig på? Är målet så bra som Du trodde - när det väl är uppfyllt? Skulle Du kunna göra något annorlunda nu, när Du känner till processen bättre? Vilka förbiseenden från Din sida - i början skeendet - blev den värsta belastningen? Under tiden Du kritiskt granskar hur Du har fått andra med Dig, kommer nya idéer och visioner upp i Ditt huvud! Du kan börja på nytt att försöka få andra med Dig på dessa idéer! Du lever! Eva Sternberg Torsdagen den 6 november 2008 - 10:13:45

	Söndagen den 2 november 2008 Mellerud För fyrtiofyra år sedan vid denna tiden på året köpte jag en gård i Mellerud - i Grinstad socken. Jag hade aldrig varit i Dalsland innan Jan och jag och min bror och min svägerska gav oss ut på våren 1964 till dessa trakter. Far hade jsut dött och jag hade fått ärva en summa pengar, som jag ville investera i en gård. Gärna så långt som möjligt från kända trakter för mig - Borås och Hova. Mellerud ligger precis mitt emot Mariestad och Hova - på andra sidan vid Vänern. Det tog inte lång tid innan vi hittade den perfekta fastigheten - Simmerud 1:4 - och jag köpte den. Idag läser jag i Göteborgs-Posten om Mellerud och undergångsstämningarna där. Håfreströms bruk skall läggas ner - liksom flera andra arbetsplatser. Faktarutan i tidningen över Melleruds kommuns belägenhet innehåller få ljuspunkter. Av kommunens nära 10.000 invånare arbetar endast drygt 4000 personer utanför sitt hem. Artikeln om Mellerud retar upp mig. Det står nästan inte ett positivt ord om kommunen i texten. Det står ingenting om att människorna i Mellerud är påfallande uthålliga och vänfasta. Det står ingenting om att Dalsland är smärtsamt vackert - även om platsen, där just min gård ligger är alldaglig, som jag skrev för några månader sedan i denna blogg. I Mellerud finns ingen överklass eller underklass. Det finns ingen elit eller någon akademisk maffia. Det finns bara människor med gott förnuft. Det är svårt att göra sig märkvärdig i Mellerud. Man blir genast nedtagen på jorden. En stor tillgång är Nordals Härads Sparbank, som har varit min bank och mina företags bank i mer än tre decennier. Den banken står på egna ben och behöver inte hålla ihop ens med Swedbank. Den har tillräckligt med egna resurser. Själv har jag - förutom gården - drivit fram två kaffestugor i södra Dalsland. För tjugotvå år sedan ordnade jag också förbundsmöte för Sveriges kvinnliga företagare just i Håverud - bredvid Håfreströms bruk. Mellerud kommer att klara sig bra även i framtiden. Det är min fasta förvissning. I de kärvare tider, som kommer nu, är det just kommuner som Mellerud, som har en framtid. Människorna i Mellerud är inte bortskämda, de hjälper varandra och generationerna håller ihop. Människorna i Mellerud litar mera på sig själva än på någon centralmakt eller funktion. När jag köpte min gård för fyrtiofyra år sedan i Melleruds kommun, fick jag den nästan gratis, eftersom alla människor övergav jordbruket vid den tiden. Pär Dusing i G-P hade mycket väl kunnat uppmana sina läsare idag att ta tillfället i akt och köpa ett hus eller en gård i Mellrud nu, när industrisamhället är slut och vara med om att bygga upp den nya tiden i kommunen! Den kommer att bli ljus. Eva Sternberg Söndagen den 2 november 2008 - 18:14:52

	Lördagen den 1 november 2008 De döda Idag, när jag skall gå in på Google och försöka få tag på ett recept på hummersoppa - för min bror och hans fru skall komma på middag hit idag - lägger jag märke till att vid sidan av det recept jag har slagit upp finns ett erbjudande till mig att få veta vilken dag jag skall dö! Bredvid detta erbjudande finns andra erbjudanden: Hummersoppa: Vi har receptet som gör att Du lyckas i din matlagning! www.recept.nu Eller: ArlaKöket-Recept: Här finner Du matinspiration och erbjudande - sic - recept! www..arla.se Hitta Hummer Letar du efter Hummer? Hitta företag och receptsidor. www.hitta.se/mat och så då detta erbjudande: När är din dödsdag? Nyfiken? Gör vårt test! Baserat på de senaste rönen. www.livsprognos.se Som sista erbjudande: Hummer Hitta nya och begagnade bilar Annonser, tester & artiklar www.alltommotor.se Jag tänker på dagen igår, när Jan och jag var i Borås på S:t Sigfrids griftegård, där askan efter min far, min mor och min då nittonåriga syster är nedsänkt. Kyrkogården var helt full av folk. I händerna hade de spadar och kransar och blombuketter och tjocka vita ljus. De flesta såg glada och pigga ut. Den nedåtgående solen sken varmt på oss. Nästan alla gravar var prydda med levande ljus. Den vackraste kyrkogården i vårt land måste detta vara! När vi kom fram till graven, som nu är 44 år gammal, låg där redan en krans. Vi blev helt förstummade. Var det min bror och hans fru, som hade besökt graven före oss - eller någon annan anhörig eller vän? Min systers namn stod inte på graven de första tjugosju åren efter hennes död 1965, för Mor ville absolut inte se sin yngsta dotters namn inristat i en gravsten. Alltså var det svårt för hennes kamrater och pojkvänner att gå till graven och sätta en blomma på hennes dödsdag eller födelsedag. Inte heller hennes kamrat - Ingrid - som var med henne i bilen vid olyckan och som blev svårt skadad - hade lätt att hitta till graven. När Karin blev lika gammal, som min syster hade varit, när hon dog, propsade jag på att jag skulle få rista in den dödas namn i stenen. Efter en viss tids diskussion - min bror undrar alltid, om jag inte har något vettigare att ägna mitt liv åt än att gräva upp gamla gravstenar och köra dem till Lidköpings stenhuggeri för att rista in ett nytt namn -som borde ha stått där redan för tjugosju år sedan? Jag svarar alltid nej på sådana frågor. Jag har aldrig något viktigare att göra! Efter hand kommer jag att få veta vem, som har lagt en krans på våra anhörigas grav i år. Jag brukar tänka, att allt jag behöver veta kommer att komma fram. Kommer det inte fram, kommer jag aldrig att behöva veta det heller! Nu tillbaka till hummerreceptet: Är jag nyfiken på min dödsdag? Bryr jag mig om ifall deras prognos baserar sig på de senaste rönen? Vilka rön i så fall? Har de frågat de döda? Har de frågat Gud eller någon annan auktoritet? Har de bevarat sina data, så att de kan evidensbasera sina förutsägelser? Jag går inte in på in den anvisade web-adressen. För - för några år sedan tog jag fram ett manuskript, som jag skrev för nu mer än trettio år sedan ur mina gömmor med texter. Det är ett manuskript till en roman, som heter Eva och som handlar om livet år 2064. Handlingen i romanen går ut på att vi kvinnor till slut blev så förbannade på allt lurendrejeri, förstörelse och allmänt vansinne, som männen håller på med så vi beslöt oss för att bara föda fram flickor. Vi slutade att föda pojkar 1986 - i romanen. Jag skrev den 1976. Romanen handlar om mig och mina barn och deras barn och barnbarn. De har det inte lätt. Kallt och djävligt. De kvinnor, som har makten delar inte gärna med sig av den och lesbiskkheten, som de är tvungna att ägna sig åt, är inte heller särskilt rolig i längden. Om mig talar mina barn och barnbarn som om en, som försökte göra något men inte lyckades. En som gjorde av med jordens resurser i en utaträckning som är för dem fasaväckande och som tyder på att min generation verkligen hade stora brister i sina intellekt. Romanen utspelar sig på Simmerud - vår gård i Dalsland - och mina dotterdöttrar är ibland glada över att jag i alla fall hade vett att köpa en gård för mitt farsarv och inte köpte en segelbåt eller en fräsig bil! Romanen har ett lyckligt slut. Karins dotterdotter börjar agera för att släppa in män i världen igen. Hon anser att år 2064 kan vi kvinnor så mycket om oss själva och varandra - och om männen - så vi skulle klara av att ha dem här på jorden igen! Hon heter också Eva - och hon tycker till och med att skulle bli roligt! Två saker tog tag i mig, när jag läste det mer än trettio år gamla manusrkiptet: Romanen var dedicerad till min son Martin på försättsbladet. I händelsekedjan, som romanen beskriver, dog jag år 2009. Så jag behöver inte vända mig till www.livsprognos.se! Eva Sternberg Lördagen den 1 november 2008 - 14:40:56