Eva Sternbergs Blogg

November - 2009

	Lördagen den 28 november 2009 Elin och Tiger Woods Jan och jag har ingen svårighet att förstå vad som inträffade hemma hos Tiger Woods här i närheten i natt. Vi känner igen oss helt och hållet. Jag är en svensk kvinna - som Elin Nordegren-Woods och Jan är en golf-freak - som Tiger Woods. Jan har också gått upp mitt i natten och tagit bilen och kört från Simmerud eller Hackspettsgatan eller Alveredsdalen, när jag har varit så förbannad på honom att han inte stått ut längre. Enligt mina svenska informanter är Tiger otrogen och tycker att Elin Woods är tråkig. När Jan har tagit bilen - och Gudskelov inte kört in i en vattenpost och jag Gudskelov inte har behövt ta en järnfyra och spräcka rutan för att få ut honom ur en kraschad bil, har det aödrig berott på att jag har fått information eller misstänkt att han är otrogen. Han år inte otrogen för han är djupt involverad i golfen som sport. Det är just det slags otrogenhet, som har gjort mig lika rasande som Elin Nordegren- Woods var i natt - natten efter Thanksgiving här i USA. Jan har - som tur är - inte tjänat lika mycket pengar på sin golf - och Martin fick inte börja med spelet ifråga förrän ha var tolv år och på väg in i puberteten - så vi har inte varit utsatta för en promille av de djävligheter som kvinnor som Elin Woods, som kom till Jesper Parneviks familj som au-pair för många år sedan och blev uppsnappad av Tiger Woods, har gått igenom. Under senare tid har både hennes pappa - Thomas Nordegren, far till sju barn varav Elin tillhör den äldsta kullen, och hennes mamma - Barbro Holmgren, landshövding i Gävleborgs län varit utsatta för hårt tryck. Tiger Woods tog sin bil och åkte hemifrån klockan två på natten och svängde in i en vattenpost, voltade och blev instängd i sin egen bil och räddad av sin fru med en järnfyra. Som tur är har jag kunskap om varför. För alla familjer är lika - förutom de totalt rabiata som Anna Ankas- och gör samma sak som Elin Woods. Vi blir skitförbannade och de tar bilen och - i detta fall - kör in i en vattenpost! Inga mer frågetecken! Eva Sternberg Lördagen den 28 november 2009 - 1:07:02

	Fredagen den 27 november 2009 Kontrollorgan I nyheterna har jag idag hört om upproret i Sverige över hur grisar har det. Tidigare brukade vi bara bli upprörda över hur danska grisar har det.. Nu har insikten slagit ner i Sverige att djurskyddsinspktörer är de första vi skall kontrollera! Det är i deras grisstallar, som vi skall hålla ögonen öpnna! Det finns inget bättre kamouflage för ondskan än det politiskt korrekta och det, som är helt obegripligt för den vanliga människan! Kan präster vara så djävliga? Kan läkare vara så medvetslösa och grymma? Kan lärare själva mobba livet ur sina elever? Svaret på dessa frågor är: ja! Vi kan alla göra allting! Det spelar ingen roll vilken utbildning och eller funktion vi har utanför eller i hemmet - vi har alla kapacitet att utnyttja vår maktställning i levande system och utföra precis vad som helst! Frågan borde istället vara: varför tror vi att djurskyddsinspektörer inte kan misshandla sina svin? Varför tror vi inte på dem, som har en lägre rangordning, när de klagar - eller kommer till slakteriet med avätna ben? Varför tror vi inte på det vi ser? Svaret på den frågan är: Vi är för fega. Vi är för bekväma. Vi tror på det som våra politiker säger - vi tror på dem för vi har inget annat att tro på. Vi vill tro att vi lever i ett bra land med bra djurskyddsinspektörer. Vi vill inte äta grisar, vars ena ben har blivit uppätet av deras bror. Vi vill inte veta. När jag lyssnar på programmet här - långt hemifrån - tänker jag först på att här kommer aldrig någon reporter eller politker upp med kommentaren att /nu mår verkligen alla rättrogna grisbönder dåligt. Nu mår de så dåligt,så dåligt. Nu har de blivit orättvist misstänkte för att driva sina grisar med elektriska travspön in i slaktbilarna! Usch!/ Här är det aldrig någon, som mår dåligt. För då får de genast veta vilka tabletter och operationer och erektionsstimulerande medel de skall äta. (Nu är det inte John Kerry och hans plastikopererade fru, som använder Viagra längre utan ett afrikanskt-amerikanskt par, som sitteri en trädgård på en gunga). Det andra jag tänker på är, hur länge det skall dröja i Sverige innan våra barn får samma uppmärksamhet som grisar och blir föremål för krismöten på på våra socialkontor? Hur länge skall det dröja innan familjehemsinspektörer kommer att granska hur barnen har det familjehem - utan att ringa i förväg oc informare om sin ankomst en vecka senare? Hur länge skall det dröja innan BUP:s personal gör oannonserade hembesök hos barn, vars föräldrar visar upp värre beteenden mot sina barn än djurskyddsinspektören gjorde mot sina grisar? Mycket länge! För vad krävs för att utöva inspektion i familjehem? Inspektörer med mod, moral och kunskap! Och ett folk, som vill se verkligheten och inte vill förföras! Eva Sternberg Fredagen den 27 november 2009 - 20:03:26

	Onsdagen den 25 november 2009 GM I slutet på sjuttiotalet, när jag skulle åka till East-West Center på Hawaii och studera antropologi på ett stipendium från Exportrådet i Stockholm, stannade jag några dagar och hälsade på min svägerska och hennes barn i Ann Arbor, Michigan. Det var denna svägerska, som några år tidigare hade visat mig på Bowens teori om familjen som system och jag var glad över att kunna besöka henne på nytt. Alldeles innan jag for från Sverige hade en bok, som hette /On a Clear Day You Can See General Motors/ av John Z DeLorean kommit ut och jag köpte den så fort jag kom hit. Boken beskrev en byråkrati precis lik Volvos, som jag ju väl kände till. För mig blev läsningen av boken en stark upplevelse. Här var ju en man, som hade arbetat inom GM i nästan tjugo år - på en förhållandevis hög position dessutom - som skrev rätt upp och ner hur det var i en sådan byråkrati! Varför brydde sig människor inte om att ta en sådan bok på allvar? Alla kunde ju känna igen sig i vansinnet, om de hade varit anställda i mer än ett år! Hemma i Sverige var det nästan heller ingen, som var intresserad av att läsa boken. Inte heller när GM skulle köpa SAAB var någon intresserad av att ropa ut hur vansinnigt detta måste vara! När sedan Koenigsegg kom along och alla la sig på knäna och tackade Gud för denne penningguru, blev det för mig det sista tecknet på att vi människor vill bedragas och förföras - inte leva på ett vettigt sätt. Nu är vi där! Jag bor inte bara i Mölndal utan också i Mellerud. SAAB-anställda utgör en stor del av Melleruds befolkning och deras löner från SAAB utgör cirka 20 procent av skatteintäkterna i Mellerud. Inte ens på en klar dag kunde vi förrän nu se General Motors! Eva Sternberg Onsdagen den 25 november 2009 - 3:25:57

	Tisdagen den 24 november 2009 Toshiba Jag har aldrig tidigare fullt ut förstått vilken enorm skillnad en lap-top per medlem i en familj utgör. När jag kom hit för några veckor sedan var det bara genom försynen, som min lap-top, som jag hade packat i en liten väska med hjul, faktiskt kom med till bagageutlämningen. En tjänsteman, som kollade alla väskorna för tionde gången, råkade skicka den till fel terminal. Precis när vi skulle gå ut på gatan upptäckte jag att min lap-top inte var med. Det tog nästan två timmar för oss att spåra den och för en säkerhetsvakt att checka ut den utan att ringa på en bomb-squad, som skulle undersöka om det låg en bomb i den. Jag hade ju inte haft väskan under uppsikt på mer än en kvart och därför borde den undersökas av säkerhetspolisen! Som tur var räddades jag av en förnuftig ung man, som helt enkelt gav mig väskan och sa att jag kunde ge mig av! Min Toshiba betyder lika mycket för mig som spisen gjorde för mina anmödrar. Spisen var centrum för familjens och andras tillgång till föda och lugn och ro. Min Toshiba är centrum för mitt och min omgivnings födointag idag. Ur den kan vi få allt vi behöver - utom föda. Alla blir lugnare. Alla vet mer. Alla lär sig mer på en dag än vi förr gjorde på ett år. Eller tio år. Stämnngen blir mycket bättre i en grupp, när de flesta medlemmarna är upptagna av att ta in kunskap, som man kan dela med varandra - istället för att tävla med varandra. Världen är verkligen helt förvandlad. Den kommer aldrig att bli som förr. En lap-top i varje knä och en mobiltelefon i varje öra gör oss till kommunicerande grupper i en skala, som vi ännu inte har fattat potentialen i. När vi fattar det har vi lämnat industrisamhället. Tack och lov! Eva Sternberg Tisdagen den 24 november 2009 - 2:44:09

	Lördagen den 21 november 2009 "Överklassen" På sommaren 1956, när jag precis hade träffat Jan, som gick om första året i gymnaiet på grund av att han första gången i denna ring inte hade klarat nästan någon tenta, åkte jag till England påhejad av mina föräldrar och deras vänner Nisse och Sigge Ögren. Familjen jag kom till i Lancashire i början av juni 1956 var en före detta ( alltså före andra världskriget) överklassfamilj med tre döttrar och en son. Sonen var yngst. Året innan hade jag varit i Tyskland i en medelklassfamilj (alltså före andra världskriget) och de hade först en son och sedan två döttrar. Den yngsta skulle efter min vistelse i Stuttgart följa med mig hem till Sverige och stanna hemma hos oss i fyra veckor. Ingen i den engelska överklassfamiljen skulle följa med mig hem till Sverige, men den yngste sonen, som var sex år äldre än jag och ett år yngre än Nisses och Sigges yngsta dotter, skulle gärna gifta sig med mig! Svenska flickor ansågs vackra, begåvade och renliga och jag var inget undantag. Mrs Hatton släpade runt mig till sina döttrar och deras familjer och sonen hängde efter mig med sin lilla Morris Minor. I denna familj hade medlemmarna de värsta tilltal till varandra, som jag dittills hade mött i mitt liv (jag bodde ju bland trädgårdsmästare och arrendatorer på Hulta i Borås alla var bara intresserade av blommor och lökar! Det passade mig). De var fruktansvärda! Omj ag hade vetat att jag skulle komma till en familj, där föräldrarna hatade varandra och modern sedermera mördade fadern med en giftdrog utskriven av familjens läkare (som det hette i rätten, när modern hade häktats och blivit anklagad för mord och räddades från straff genom sonen, som sedan blev en berömd brittisk advokat och Queens Counsel) hade jag säkert bett att få stanna hemma i Sverige - även om jag genom min vistelse i England kom att bli vår engelsklärare "Judens" favoritelev. Endast genom att tillämpa alla avvärjningsmanövrer, som jag hade lärt mig redan hemma i Sverige som tolvåring och framöver lyckades jag avvärja den överklassons närmanden. Nu - mer än femtio år senare - när jag ser samma överklassbeteende i alla världsdelar och gentemot allt yngre kvinnor, kan jag bara tacka Gud att jag lyckades och att det ser ut som om mina barn och barnbarn också kommer att lyckas. Här är några tips om hur man upptäcker överklassfasonerna: Kvinnorna hålls kort. Kvinnorna skall int ha några ambitioner. Familj som begrepp finns bara om man talar om pengar. Alla barnr får höra att de kommer att bli mattesnillen och/eller golfproffs eller tennisproffs. Ingen bryr sig om att sätta sig i barnens verklighet. Deras verkliga ångest och deras frågeställningar: Varför ramlade mamma ner från halltrappan, när gästerna var här? Vem låg med Pappa i min säng, när jag kom in? Varför skäller Farmor ut Mamma hela tiden? Var skall jag säga att jag skall bo? Var ligger Saudi-Arabien? Varför får jag inte bita på naglarna? Har vi verkligen inga pengar till mat? Kan jag gå in till grannen och äta - fast han aldrig får äta här? Vart skall jag åka i sommar? Skall Pappa gifta sig med henne? Hon är ju yngre än jag? Här i USA har ett helt folk till slut blivit som två poler - en överklass och en underklass. Underklassen syns nästan aldrig, inte ens i affärerna. Överklassen befolkar alla TV-program - till och med nittio procent va Oprah Winfreys. Om mina föräldrar hade förstått något, hade de aldrig skickat mig till den familjen i Lancashire! Men de förstod ingenting! Och det är inte länge sedan alls, som jag började känna igen dessa mönster själv! Endast genom nåd blev jag räddad av en son från en "wannabe" överklassfamilj, som kollapsade! Eva Sternberg Lördagen den 21 november 2009 - 20:01:52

	Onsdagen den 18 november 2009 Det började med Alva Myrdal........... När Alva Myrdal lämnade sin knappt tvåårige son till Gunnars föräldrar att ta hand om, när hon åkte med sin man till USA, visste vi inte att denna resa skulle leda till att Sveriges barn i början på 2000-talet skulle må så dåligt. Det tar tre generationer att totalt förstöra relationen mellan barn och vuxna. Nu är vi framme och den som får vara häxa nu är inte Alva Myrdal utan Louise Hallin. Häxa blev Alva Myrdal, när hennes son skrev boken Barndom och gav ut den 1982. Han fick i princip samma behandling som Louise Hallin! Skillnaden mellan Louise Hallin och Alva Myrdal är att Alva trodde, att hon visste något om barn. Louise Hallin vet något om både barn och föräldrar och framförallt om den mänskliga hjärnan. Det hon säger och gör kommer att stå sig - precis som Jan Myrdals böcker om sin barndom står sig. Alva var fruktansvärd som mor. Gunnar var lika naiv och omedveten som de flesta män i den svenska överklassen. Barnen blev miss´handlade - som Carl-Fredrik. Det är vi vuxna, som nu har kommit till samma ställning i den övre medelklassen lite till mans, som vill att våra göranden och låtanden som föräldrar skall döljas för allmänheten! Det är vi som är Krösa-Majorna ur medieindustrin och katten Måns ur sportredaktionerna! Alva Myrdal hittade på svensk sociologi och psykologi.Ett påhitt alltihop! Vi bara svalde och slickade i oss. Sverige är helt ensamt ute i den träskmark av påhittad social-vetenskap, som till och med Norge har lämnat för länge sedan! Vi kastar våra skattepengar efter totalt okunniga socionomer och psykologer och frågar oss sedan varför våra barn mår så dåligt? Vi fortsätter att rösta på människor i riksdagen, som sällan har bara en parbildning och som dessutom har mycket få barn, som har överlevt sin konfirmationstid nyktra. Dessa riksdagsmän och kvinnor blir nämligen ofta/kära/ i alla möjliga! Alliansen är tyvärr inget undantag. Så dumma fäder, som finns i Alliansen fanns inte ens i VPK.! Vi kallar oss arbetslösa, när vi inte tar tag i vår viktigaste uppgift - den att vara föräldrar. Vi kallar det för utanförskap att ägna oss åt mänsklighetens grundläggande uppgift! Alva Myrdal dog ju av Jans bok, liksom Gunnar tydligen också gjorde. När kommer vi alla att drabbas? Eller finns det några, som vågar ställa sig upp och på ett ordnat sätt försvara Louise Hallin? Eva Sternberg Onsdagen den 18 november 2009 - 22:32:28

	Tisdagen den 17 november 2009 Fäbodsekonomi I Vetenskapsradion hör jag ett inslag om våra svenska fäbodar. Hur de på sexton- och sjuttonhundratalet satte fart på den svenska ekonomin och i synnerhet på jordbruket i Värmland, Dalarna och Jämtland. När männsikorna kom på att kvinnorna kunde få göra något nytt - utan att sluta vara mödrar, livsuppehållare och knutna till sin bygd - blev resultatet häpnadsväckande. Nya sätt att vårda och skörda i landskapet kom fram. Nya sätt att kommunicera och nya regler skapades på löpande band! Unga kvinnor från olika säkter och gårdar fick tillfälle att träffas och tala med varandra - utan att bli avbrutna av män, som censurerade deras kommunikation. Kvinnorna tävlade med varandra och utvecklade färdigheter inom slöjd, hushåll, musik, lyrik och religion - förutom i mathållning. Barnen och djuren mådde bra. De blev omhändertagna på ett klassiskt kvinnligt sätt - nämligen bra! Männen blev glada, eftersom deras status och ekonomi förbättrades genom fäbodskvinnornas arbete. Ingen kom på tanken att beskriva ostarna, messmöret och/eller de vackra slöjdalstren och betesängrarna som meningslösa, därför att kvinnorna hade tillverkat allt detta i samklang med jorden och sin hembygd och sitt eget hem. Ihop med sina barn och djur! Själv har jag fått vara med om fäbodsekonomi i Dalsland, där jag för mer än trettio år sedan fick möjlighet att bygga upp en ny messmörsekonomi i Hamrane Bak&Kaffestuga. Jag ville gå tillbaka till det gamla kvinnliga levnadssättet i en bygd. Jag köpte en gammal dalslandsstuga och frågade kvinnorna i Sördal, vad de ville göra. De ville baka det gamla brödet i den gamla ugnen och lägga messmör på brödet - som i gamla dagar! Brödet med osten kallade de för KLENGÅS - ett ord, som jag aldrig hade hört tidigare. När jag hör radioprogrammet tänker jag, att den tid vi nu har framför oss med all säkerhet blir en fäbodsekonomi! Inte en industriell ekonomi. Inte en ekonomi beräknad på att något görs utanför hemmet, om det skall kallas arbete! Hur vi har kunnat hålla på så länge i Sverige med denna vansinniga uppfattning, kommer ingen att kunna förklara efteråt! I våra dagar behöver vi inte ta med oss våra barn och djur ut på de höga fjällen. Nu kan vi börja hemma och skaffa oss uppgifter, som vi kan få både betalt för och uppskattas för. Den lilla ekonomin kommer att ersätta den stora. Så att vi inte kör en lastbil med nygräddat bröd från Tyskland till Göteborg - för att senare köra ut brödet i portioner till våra medvetslösa fastrar på äldreboendet i Kallebäck. Vi tar hand om allt hemma! Och kommunicerar med våra lap-tops! Eva Sternberg Tisdagen den 17 november 2009 - 10:42:04

	Lördagen den 14 november 2009 Volvo och det kinesiska bilföretaget Nu har jag läst artikeln om Volvo i Wall Street Journal. För mig som kom till Volvos huvudkontor 1969 - två dagar före julafton- och hade fått mitt jobb där, som högst placerad kvinna i denna bilhierarki, efter tusentals tester, intervjuer och utfrågningar är artikeln skrattretande att läsa. Om jag för fyrtio år sedan hade fått läsa att Volvo nu är som en pant mellan Amerikas och Kinas politikers och finansiärers dagordning, hade jag säkert blivit lättad. Det hade gjort mig gott att veta att den uppblåsthet och den självförhärligande attityd, som de flesta på Volvos huvudkontor gick omkring med som ett stålpansar runt sig, skulle bytas ut mot det fria fall, som har präglat bolaget under de senaste åren. Alla märkvärdigheter och statussymboler, som vi tror att vi får i hierarkiska system är helt utan förankring i verkligheten. Vi blir inte finare och inte bättre och inte lyckligare var vi än befinner oss på värdeskalan utanför hemmet. Vi är inte ingenjörer. Vi kallar oss ingenjörer, när vi har suttit i fyra till åtta år på en högskola eller ett universitet. Vi kallar oss ingenjörer för att vi har fått ett papper på att högskolan tror, att den har gjort oss till ingenjörer. Fastän den inte har sett till - genom enorm ansträngning, uthållighet och uppfinningsrikedom - att vi får någon plats att var ingenjörer på! Och vi har gått på denna myt. Och våra föräldrar har uppmanat oss att gå på denna myt. Och vi servererar denna myt till våra barn. Inte minst till våra döttrar, som vi inte ger nästan någonting, som kommer att bli viktigt för dem i livet. De får räkna ut differentialekvationkalkyler, men de får nästan ingen hjälp alls att förstå den kvinnliga uppgiften i evolutionen. Nu hänger tiotusentals volvoarbetares framtida öde och försörjning på om Kina vill ha stora volvokupéer till sina nyrika ledare och finansiärer - eller om de vill ha något annat bilmärke till dessa gubbar! Blir det Volvos storkupéer blir det försörjningsmöjligheter för arbetaren i Kungälv! Blir det ett annat bilföretag, måste arbetaren se sig om efter andra försörjningsmöjligheter! Gör det genast! Här i USA är människorna mer intresserade av en gammal kalenders utsaga om världens undergång den 21 december år 2012 än av hur det går för bilindustrin. Om vi bara har tre år på oss är det ännu angelägnare att vi ägnar oss åt de stora frågorna - inklusive frågan hur det kunde gå så här för Volvo! För mig är det nästan apokalyptiskt att datumet i december 2012 nästan är detsamma, som när jag började på Volvo. Eva Sternberg Lördagen den 14 november 2009 - 14:01:20

	Torsdagen den 12 november 2009 Puppy Love Idag skulle jag skriva om hur Wall Street Journal igår skrev om förbindelsen mellan Ford/Volvo och det kinesiska bilföretaget. Jan hade läst Wall Street Journal, när han väntade på Karin och mig på flygplatsen, när vi kom från Houston, där vi varit och hälsat på Victoria Harrison från Georgetown Family Center. Hur jag än letar i tidningen hittar jag inte artikeln om Volvo. Men jag hittar mycket annat intressant. Jag läser och läser. Jag tänker att snart kommer den tiden att vara förbi, när jag kan sitta vid frukostbordet och hålla i en papperstidning. Med bilder i färg och långa, intressanta artiklar av världsberömda och begåvade författare och journalister! Vilken artikel jag än läser i Wall Street Journal, är den välskriven och givande. Alltid med en slutkläm, som omfattar hela artikeln och som pekar mot det budskap, som artikeln innehåller - eller de dubier, som journalisten har. För att inte skrämma läsaren eller som kan vara för komprometterande för läaren och/ eller annonsörerna! Jag tänker på mitt eget sätt att skriva. Jag suddar inte ut mitt budskap mot slutet. Men så har jag heller inga lojaliteter mot journalisthögskolan i Göteborg! Jag har inte ingått i någon boskapshord av utexaminerade journalister, som på grund av sin utbildning inte vågar skriva någonting, inte står för någonting och inte heller förstår någonting. Det enda som verkar intressera dem är om de - eller deras tidning - kommer att anmälas till Pressombudsmannen! I den del av Wall Street Journal, som heter Personal Journal, hittar jag på första sidan en ingress till en krönika av Sue Shellenbarger, som heter just Puppy Love- se ovan! Underrubriken är: Why Puppy Love Matters for Parents. Jag läser krönikan med ett allt större intresse. Det är första gången, som jag läser en positiv text om den första förälskelsen och dess betydelse för den unga människans fortsatta liv. Jag glömmer att det är Wall Street Journal, som jag håller i händerna vid frukostbordet. Shellenbarger breder ut texten om hur positivt det är för unga människor, om deras föräldrar bryr sig om deras första förälskelse. Deras första försök tlll parbildning. Nu vet vi ju precis hur den mänskliga hjärnan fungerar vid förälskelse - särskilt i unga år. Hjärnan är som mest laddad för att söka en partner av motsatt kön under tiden den själv ställer om sig till vuxenlivet - i coh efter puberteten. Hjärnan är på väg att bryta sig loss ur det ursprungliga familjesystemet och bli en egen vuxen individ. Hjärnan längtar efter en partner att fästa sig vid under resten av den vidunderliga resan genom livet. Hjärnan vill inte var ensam - den vill pröva sina nyutvecklade vingar som könsvarelse ihop med en annan person. I västvärlden har vi under snart etthundrafemtio år hyllat denna resa till en annan person, en annan familj och en annan släkt. Vi har gjort föärlskelsen till den viktigaste faktorn för att skapa nya mänskliga sammanhang. Vi har gjort förälskelsen till religion! Men vi har inte vetat hur vi skall göra det! Vi har inte vetat alls hur ett sådant urval kan och skall gå til! Framför allt har vi inte vetat, hur vi skall försöka ändra på äldre, mera beprövade sätt att välja partner. Som till exempel att gifta oss med grannens son eftersom våra ägor ligger bättre till för stora skördar, om vi gifter oss med grannens son. Nu vet vi att förälskelse i unga år uppstår genom att våra hjärnor är som en GPS - sökare efter rätt person att bilda par med! Nu vet vi att hjärnans första försök att fastställa, vem vi skall fortsätta våra liv med är säkrare än någon annan sökare! Och det är här föräldrarna kommer in! Vad gör föräldrar, när de upptäcker att deras äldsta barn är förälskat? När de upptäcker en ny person i och omkring lägenheten. En främmande person, som inte följer familjens regler för hur man ställer skorna i farstun och som håller handen för munnen, när han/hon använder tandpetare vid bordet? För några dagar sedan träffade vi här en pappa, som var på väg för att hämta sin dotter från en träff med sin pojkvän. Denne man var för nästan två år sedan med om att min son för första gången träffade sin dotters pojkvän. Denna dotter - tror jag - har fått en lättare resa ihop med sin pojkvän därigenom att hennes far var med om hur Elin presenterade Paul hemma hos sig. För mig som träffade Jan, när jag var sexton år - i skolan - är det som att äntligen få ett ord med i laget i all den rappakalja, som under årens lopp har spritts i västvärlden om parbildning. I vårt fall var det Jans föräldrar, som själva knappast hade valt varandra på grund av förälskelse i de tidiga tonåren, som var mest upprörda. Mina föräldrar hade inte heller valt varandra på grund av förälskelse - Far var fyrtiotre år, när de gifte sig och Mor var trettiotre år. Men far var positiv till parbildning - och särskilt till Jan. Mor ville få barn och hon hade räknat ut att för detta ändamål, måste hon möta en man - åtminstone i tjugo minuter. Oavsett om hon var förälskad eller inte. Hon hade tre kandidater, som hon tänkte pröva att bli barn med och Far var den förste. Jag svarade på detta försök - så här är jag nu! På den tiden - 1939 - fanns ingen abortlag i Sverige, så inte ens min moster Eva, som vara apotekare i Borås kunde få min mor att göra abort med mig. Inte heller min morfar kunde det, hur gärna han än hade velat! Ungefär hälften av dem i Sverige, som är äldst och ännu mer av dem, som är yngst och födda före 1975 skulle med all säkerhet inte ha varit här på jorden om den nu gällande abortlagen hade funnits, när vi avlades. Shallenberg - krönikören i Wall Street Journal - har undersökt hur det går för unga par, som har föräldrar, som tar sina barns förälskelser på allvar och som repsekterar dem och hjälper dem med att forma framtidsplaner och ge dem allt stöd de kan. Hon har också undersökt hur det går för ungdomar, som inte fått stöd och som direkt har blvit uppmanade att göra slut med sin partner och inte nöja sig med första bästa - utan gå ut och leta efter ett bättre byte! Rent ut sagt går det åt pipan med dessa ungdomar - i förhållande till den första gruppen! Shallenberg vet dock inte vad denna effekt beror på - för hon vet tydligen inte så mycket om hjärnan. Den första förälskelsen sätter sig i en persons hjärna som ett glödande järn. Den sitter fast där resten av livet. Det är denna starka reaktion på den första förälskelsen, som leder till att nygamla parförhållanden uppstår, när kontrahanterna möts igen på studentjubiléer eller återvändaträffar i övre Norrland! Parternas hjärnor blossar upp. Hela livet, som ligger bakom dem liknar mer en illa asfalterad väg in i helvetet än den gratisskjuts till paradiset - som den första förälskelsen var! Det är i sådana lägen - på morgonen efter studentjubiléet - som mannen ringer hem till frun i deras hus i Bollnäs och vill skiljas. Genast. Barnen klarar sig ju! Det har han läst i Allt i Hemmet! Resten kommer att bli de närmaste årtiondenas fallbeskrivningar.. Dessa barn skall vara med i Louise Hallins program i Sveriges Television (om hon överlever attackerna mot sig och har bra brandväggar i form av en egen man, som hon träffade i ungdomen!) och berätta om sina helveten i uppväxten - och förbanna studentjubiléer. Ha inga studentjubiléer! Gå inte på konfirmationsträffar! Stanna hemma och var nöjd med den fru/man Du valde! Det är han/hon,som är den andre föräldern till Dina barn och far- och morförälder till Dina barnbarn! Ungdomsförälskelser är perfekta för Din hjärna - och mycket tyder också på att de också är bra för nästa generations immunförsvar. Men för att Du själv skall ha hur roligt som helst i några månader eller år är de kanske inte idealiska. Livet år inte roligt - annat än under korta stunder! Ta istället fram vidoekameran i dessa stunder! Eva Sternberg Torsdagen den 12 november 2009 - 18:58:53

	Tisdagen den 10 november 2009 Georgetown Det mest overraskande pa Symposiet i ar var detfaktum att flera av mina kollegor inte kande till lugn-och ro-hormonet oxytocin och dess enorma effekt pa den manskliga hjarnan. Varldens framsta hormonforskare ar svenska och bor i Stocksund.Hon heter Kerstin Uvnas- Moberg och hennes pappa var chef for Karolinska institutet. Det var han som under en langre tid i princip bestamde vem eller vilka, som skulle få - nu har jag hittat ett å på denna datorn! - nobelpriset i medicin. Kerstin Uvnas Moberg fick mojlighet att forska direkt på Karolinska. Hon ar kvinna och har många barn, så hon forskade sjalvklart på hur den kvinnliga hjarnan och den reproduktiva processen hos oss kvinnor gar till! Vi har verkligen verkligen något att forska på! Kerstin Uvnas Moberg kom verkligen fram till de mest fantastiska resultat. Hela varlden haller på att upptacka hur hjarnan haller sig lugn. Bob Noone på Georgetown Family Center holl en av de forsta presentationerna i fredags om denna vitala del av hjarnans aterhamtningsprocess och reproduktiva roll. Allra helst som senare genetisk forskning visar på, att det kan finnas en koppling mellan genetisk obalans hos receptorn for oxytocin och autism hos det reproducerade barnet. Oxytocinet har bara en receptor och ar inte permanent i hjarnan eller nagon annanstans. Efterhand kan en genetisk forandring ha agt rum, som gor att barnet inte har latt att ta till sig oxytocin och da fastnar langt ifran vagal balans och stelnar till. Genom att fastna pa detta satt kommer barnet att bli mindre flexibelt och familjen runt barnet mer flexibelt. En evolutionar process kan ha borjat! Om nagon undrar hur det har gatt for Kersitn Uvnas Moberg, sedan hennes pappa har dott, kan Ni ga in pa Google och lasa om henne och hennes forskning. Inte ens Jesus klarade att bli profet i sitt eget land. Annu mindre en dotter till en hogt uppsatt manlig chef for Karolinska Institutet! Men det som kommer att sta sig ar hennes forskning - inte pappans. Och vi svenskar ville inte ha henne till professor i medicin - knappast ens i veterinarmedicin. For vi vill inte ha fakta om hjarnan. Allra minst den kvinnliga hjarnan. Som forhaller sig till den manliga som en chokladbit till en tandpetare! Eva Sternberg Tisdagen den 10 november 2009 - 17:20:45

	Torsdagen den 5 november 2009 Washington Efter flera ar ar jag tillbaka i Washington. Jag ar som ett barn, som kommer hem. Allting ar lika vackert, lika rikt pa politik och religios historia. Overvaldigande! Inflygningen till Reagan Airport ar som en cyberresa in i framtiden. Ingenting av det, som tidigare var symbolerna for vastvarldens maktigaste nation, haller langre. Nu ar det bara samma villkor har, som i den ovriga varlden. Inte ens Washington Post finns langre att tillga i hotellets frukostmatsal. Men nagra i personalen kanner igen mig fran alla de ar jag var har ett oandligt antal ganger och larde mig om var manskliga hjarna. Ingenstans har jag lart mig sa mycket. Ingen lardomsinstitution ar lika givande i mitt liv, som Georgetown. Jag onskar att jag kunde ta allting med mig tillbaka till Europa och sarskilt till Sverige! Under dagen skall jag lyssna till - What does objectivity mean? - och sedan ga ut i det stralande solskenet! Eva Sternberg Torsdagen den 5 november 2009 - 14:01:18

	Tisdagen den 3 november 2009 gunilla.herlitz@dn.se Bästa Gunilla Herlitz! Som nytillträdd chefredaktör för Dagens Nyheter vill Du veta, vad jag tycker. För jag prenumererar på DN, läser DN, citerar DN och skriver till alla DN:s journalister. Oavbrutet! Nu när Torbjörn Larsson äntlgen fick gå och lämna plats till Dig - en kvinna - är jag glad! Du har en hjärna, som är ungefär tio gånger så effektiv som Torbjörn Larssons. Du har en position - chefredaktör på ett ordföretag - Du är på rätt plats! Jag tycker att DN äntligen skall lämna sitt gammaldags liberala synsätt - att män och kvinnor är lika och att det bara finns individer och inga sammanhang - så fort som möjligt! Jag tycker att den enda säkre, som Du skall återanställa är Peter Wolodarski! Resten kvittar. Särskilt Croneman! Med vänliga hälsningar Eva Sternberg Hjärnforskare och familjerådgivare Eva Sternberg Tisdagen den 3 november 2009 - 9:12:22

	Söndagen den 1 november 2009 Louise Hallin, Ingemar Engström och Peter Wolodarski - tre ess! I tidningarna idag på morgonen läser jag i en artikel av en professor i barn- och ungdomspsykiatri - Ingemar Engström - att han tar på sig skulden till skandalen med de apatiska barnen, som Gellert Tamas just skrivit färdigt en bok om. Engström erkänner att han som läkare - i gemenskap med andra fega läkare - inte visade tydligt - med hela handen, armen och kroppen, som man måste göra i Sverige - hur apati är ett evolutionärt förankrat mänskligt tillstånd. I extremt svåra lägen. När man har ett oöverstigligt och omöjligt tryck på sig, är apati ett tillstånd, som gör att man överlever lite längre. Två gånger i min barndom blev jag apatisk, vägrade att äta och fördes till sjukhus. Den ena gången, när min sköterska Anna hade semester i två veckor och lämnade mig för första gången sedan jag var två månader gammal i moderlivet. Den andra gången var, när jag hade gått i skolan i tre månader - Daltorpsskolan i Borås - och varje morgon hade fått gå upp till fröken vid katedern och få min högra hand fastbunden i ett snöre på ryggen! Samtidigt som jag var det mest intelligenta barn, som hade fötts - enligt mina föräldrar. De var ju så intelligenta! De hade ju tagit studenten och blivit ingenjörer och kontorister! Alltså var jag - deras barn - höjdpunkten i mänsklig intelligens dittills i historien! Alltså kunde jag inte vara vänsterhänt - för vänsterhänta var ju dumma! De flesta människor - i varje fall de flesta kvinnor - i min ålder och äldre och yngre - är med om och/eller har varit med om att svara på för stort tryck i livet med apati. Även djur är eller kan bli apatiska. Men i Sverige i mitten av detta decennium vek sig läkarna, som mer och mer börjar likna vakterna i koncentrationslägren, för den tromb av anklagelser, som några kvinnor i maktposition lyckades få journalister och deras tidningar att trycka upp med stora bokstäver på löpsedlarna och få till en sanning på ett par dagar! Ingemar Engström skriver i SvD idag ,att han skäms över sig själv och sina kollegor. Han skäms över hur läkarna totalt misslyckades att förklara ett välkänt evolutionärt sätt att överleva - apati! Han skäms över att inte ha förstått den mediala kraften hos ett par förvirrade kvinnor i maktställning - Barbro Holmberg och Marie Hessle. Han skäms över att tillhöra ett land med ett folk, som är så dumma i huvudet att de har blivit bödlar till barn, som är apatiska! Jag tycker att han också borde skämmas över att läkare i Sverige tar på sig den tacksamma rollen av översterpräster i ett litet, ociviliserat land vid polcirkeln, där underkastelse under överhögheten är det urgamla förhållningssättet. Och inte förstår ansvaret! Läkare - stig ned från Era piedestaler - innan Ni kastas ner allihop! Av Gellert Tamas och andra lika modiga människor! I DN läser jag vidare en utomordentlig krönika av Peter Wolodarski. Han ger sig på Jan Guillou med en penna, som - om den vore en kniv - skulle ha strimlat den kortväxte journalisten och folkhjälten Guillou. Wolodarski formligen knäcker Guillou - och oss svenskar, som slickar i oss Guillous små trevande ursäkter om tillfällig förvirring i KGB, som kattungar, som skall förgiftas och snart läggas i den redan uppgrävda graven! Hur kan vi som folk vara så okritiska, så okunniga och omedvetna att vi låter oss nöja med att Guillou skriver ett extra tillägg till sina memoarer om KGB? Vilka krafter kommer att göra med oss det som KGB gjorde - och i viss mån kanske fortfarande gör - med det ryska folket? VPK? Varför är vi inte igång redan med en formlig kampanj för att få veta varje stavelse i Guillous samröre med KGB? Eller sitter alla i Sverige och väntar på att dansbanden skall bjuda upp oss till Sista dansen - som i romanen "They Shoot Horses, Don´t They?" av amerikanen Horace McCoy från år 1935? Eller i filmen med samma namn och Jane Fonda i huvudrollen? Nej, Jan Guillou, stig ned från Dina höga hästar! För vi slår verkligen ihjäl hästar lite varstans i Sverige idag! I alla fall några av oss. Lite längre in i första delen av DN läser jag ett debattinlägg av Johan Brånstad, Ingemar Persson och Maria Groop Russel från SVT:s dokumentärredaktion. Dessa tre ryter tillbaka mot Kattis Ahlström, som för några dagar sedan fick halva DN:s debattsida till sitt förfogande - för att vråla ut sin ilska mot Louise Hallin och hennes program om hur barnen har det i Sverige idag. Hur DN kunde ge denna kvinna tillträde till sin debattsida är gåtfullt för mig. I många år har hon vänt sig till mig för att få fakta och för att hitta populära programformer om relationer och föräldraskap. Jag har plikttroget - mot mig själv - ställt upp och gett henne "på fötterna" så att programmen skulle kunna bli så bra som möjligt. Senast gällde det hennes relationsprogram på lördagsmorgnarna "Om oss". Kattis Ahlström har hela tiden avvisat mina fakta och mina förslag. Hon tycker inte det är roligt, om vuxna inte kan bära sig åt hur som helst, när de har barn. Hon vill ha vackra, kända personer som Carolina Gynning, Laila Bagge och andra välkända människor med lyckade relationer i sina program och hon vill inte tänka på sig själv som annat än en perfekt mamma - även om hon har legat med både den ena och den andre och gift sig med den tredje! Hennes barns fäder har hon inte kunnat påverka efter avlelseögonblicket och det är därför allting har gått åt helvete för henne själv och hennes barn! Det är inte hennes fel! Inte konstigt att denna kvinna - Kattis Ahlström - blir livrädd, när Louise Hallin stiger fram och visar upp barnen och deras liv och reaktioner! Inte konstigt att den mossige Johan Kroneman får slaget, när han tänker på att det kan komma fram, hur han själv har varit som far och att hans maskopi med Sveriges socialarbetare har tagit slut! Barnen kan numera själva anmäla sig till SVT och visa upp sina helveten! Socialtanterna kan inte längre komma rusande med sekretesstämpeln - nu ser vi hur fega, ineffektiva och direkt skadliga de flesta av dem är! Mest energi går åt till att tänka på sig själva och på att slippa anmälas till socialstyrelsen! Det är - som jag skrev i en blogg dagen efter Louise Hallins första program - ett genombrott i Sverige, när hon fick komma fram! Vi behövde detta. Vi behöver verkligheten om svenska familjer - inte den rosasöta bild, som Kattis Ahlström tror att hon har makten att forma! Heder åt dokumentärrredaktionen på SVT: Barnen har mänskliga rättigheter att visa sina liv i TV! Vi vuxna i Sverige har inte längre rätten att vara världens grymmaste och mest barnfientliga folk! Som kan göra vad vi vill med våra barn och sedan fråga oss varför barnen lider så mycket! Snart kommer Kattis Ahströms döttrar att själva sitta i Louise Hallins soffa och berätta i TV om hur det är att ha en sådan mamma, som hon! Hoppa ner från Din mediatron, Kattis Ahlström, innan fallet blir för djupt för Dig! Annars kommer vi och sliter ner Dig! Eva Sternberg Söndagen den 1 november 2009 - 9:37:15