|
|
|
|
| | Måndagen den 31 december 2007
Helge och Barbro
Varje nyår sedan början av sextiotalet (utom vid millennieskiftet, då Barbro var förkyld
och Jan fick för sig stt han skulle bli smittad av henne inför en förestående resa till
golfmässan här i Orlando) har vi firat nyår tillsammans.
I år gör vi det inte.
I år har vi redan firat nyår ihop med Helge och Barbro hemma hos oss i Alveredsdalen
(vartannat år är vi hos dem och vartannat hos oss) innan vi reste hit.
Vi gjorde på precis samma sätt - som om det hade varit nyårsafton.
Helge är studiekamrat till min bror och Barbro kom in i våra liv några år senare - när de
hade förlovat sig.
Jag minns denna tid i början av sextiotalet som otroligt rolig och positiv och spännande
och förnyande.
Göteborg var mer än dubbelt så stort som min hemstad Borås.
Lärarna på universitetet var kunniga (de flesta) och entusiastiska - särskilt Alvar Ellegård,
som var i en kategori för sig. Han var en briljant professor. Modig och en hängiven
pedagog.
Min bror och Helge och Barbro och Jan ägnade sig åt naturvetenskap och teknologi -
den tidens heliga evangelium. Jag var den enda, som ägnade mig åt humanistiska
ämnen.
Även humaniora var OK. Språkkunskaper gav status och läraryrket låg öppet för oss alla.
Om vi ville.
Helge och Jan och jag kunde diskutera nätterna igenom.
Helge kunde allt om livet i jordbrukarsamhället. Hans far och mor tog emot oss som
gäster i sitt hem med en för mig helt ny slags överdådighet.
Barbro kommer från Västerbotten. Hon är äldst av tre systrar. Hon är vacker och kunnig -
också inom alla områden. Hennes mamma var den första barnmorskan jag lärde känna.
Hon gjorde ett mycket djupt intryck på mig.
Våra barn växte upp tillsammans. När Stina kom hit i förrgår visade jag henne Helges
och Barbros julkort och genast kastade hon sig över det för att få förklarat vem som var
vem och vilka, som har vilka barn.
Helge och Barbro har elva barnbarn - hittills!
Tack Helge och Barbro för alla år vi har haft tillsammans - och för alla år, som vi
förhoppningsvis kommer att få!
GOTT NYTT ÅR OCKSÅ TILL ALLA ER, SOM LÄSER MIN BLOGG!
Eva Sternberg Måndagen den 31 december 2007 - 15:47:14
|  | | | Torsdagen den 27 december 2007
Jan och Lars
Karin har kommit hit med Lars - sin fästman. Jan är överlycklig över att ha dem här. Det
är jag med.
Vi har varit ensamma här i mer än tre veckor - den längsta tid i vår liv, som vi varit
tillsammans - bara vi.
Vi lärde oss mer om varandra än vi någonsin tidigare hade gjort på så kort tid.
Bägge förstår att det är ett mirakel, att vi har haft sådan tur att vi har klarat av femtiotvå
år tillsammans!
Ingen av oss är en lättsam och enkel person att vara med.
Båda är energiska och viljestarka - Jan såväl psykiskt som fysiskt. Jag psykiskt.
Lars är ung och viljestark och ambitiös. Karin tycker om honom och han tycker om henne
och de är också glada över att vara här.
Igår spelade vi golf allihop. På Hunters Creek. Banan är ombyggd och välhållen,
restaurangen är välskött och bilarna nya.
Lars står på driving rangen till sista minuten innan vi skall gå ut på banan. Karin och jag
äter smörgås och tar kort. Jan puttar på övningsgreenen.
Lars spelar mycket bra ända från första slaget. Trots att han inte började spela golf förrän
han träffade Karin - så vitt jag vet.
Karin och jag spelar bra ibland och sämre ibland.
Jan är överlycklig över sina nya spelkamrater. Han spelar bra och når fram på andraslaget
till nästan alla greener som har par fyra.
Lars är mycket nöjd med sitt spel. Dagen närmar sig sitt slut och mörkret faller som en
rullgardin över det grönskimrande golflandskapet.
Jag avstår från att spela de sista tre hålen, så att de andra hinner att få sina scorer.
Gubbarna i fyrbollen framför oss får några bollar nära ryggen i mörkret.
Vi åker nöjda hem och äter kalkonen, som vi inte hann att vänta på på juldagen.
Karin och jag är nöjda.
Jan och Lars är nöjda.
På natten vaknar jag och ligger och tänker och tackar Gud för att allt kan vara så fint!
Eva Sternberg Torsdagen den 27 december 2007 - 17:22:58
| | | | Onsdagen den 26 december 2007
Delfiner
Vi åker till Clearwater på Juldagen. Några moln visar sig på himlen tidigt på morgonen,
men vi åker ändå.
Allting är stängt.
Alla andra dagar är allting öppet här i USA. Även på kvällarna och på alla helger.
Idag är allting stängt.
Havet liggger ljusblått och inbjudande och det är gott om parkeringsplatser överallt.
Vi sätter oss i en liten byscha, som redan står uppställd med stolar och allt.
Jan och jag går på en lång promenad och plötsligt - mitt ibland alla fåglar på stranden -
upptäcker jag någa exemplar av Royal Tern. Orangea näbbar som borr och en
utåtstående, svart tofs i nacken.
De står helt stilla bredvid några måsar och strandpipare.
Jag har aldrig sett dem tidigare annat än på Cocoa Beach - på andra sidan floridalandet.
Jag fylls av förundran.
Molnen kommer och går.
Klockan ett på middagen öppnar en pizzeria och vi får i oss något att äta. Karin och Lars,
som fortfarande känner av jet-laggen är hungriga.
Vi går tillbaka till stranden och byschan - på tillbakavägen har vi köpt med oss varsin
glass.
Havet lyser ännu blåare. Karin börjar tala med mig om projekt, som vi skulle kunna göra
tillsammans framöver.
Jag tittar ut över vågorna och solen, som långsamt har förflyttat sig mot väster.
Då får jag syn på en ryggfena på en delfin. Jag säger inget. Jag kan inte tro att en delfin
kan simma i havet alldeles bredvid oss och alla dessa människot på stranden.
I nästa ögonblick ser jag ryggfenan igen och då ropar jag till.
Alla ser den.
Karin reser sig genast upp.
Vi ser flera ryggfenor på delfiner på en gång. Jan och Lars ser också delfinerna och nere
på stranden ser vi många människor, som redan står och iakttar dem.
Karin och jag minns huset på bluffen vid Stilla Havet 1983.
Vi minns delfinerna, som simmade uppåt mot Los Angeles på morgonen och kom
tillbaka på kvällen.
Karin ser fria delfiner i ett naturligt hav.
Jag ser på min dotter och ser en fri kvinna i en naturlig miljö!
Eva Sternberg Onsdagen den 26 december 2007 - 3:21:32
| | | | Måndagen den 24 december 2007
Julen 2007
Skinkan står på spisen och kokar med alla sina vanliga kryddor - lagerblad, svartpeppar,
vitpeppar och salt.
Grytan puttrar som vanligt och doften av jul sprider sig i köket. Mina hemvirkade
grytlappar ligger på grytlocket.
Adventsljusstaken har alla sina fyra ljus med svarta vekar i toppen. Alla ljusen tändes igår
för att fira fjärde advent.
Pepparkaksdegen ligger till sig på en tallrik för att mjukna, så att vi kan forma den till
kakor om några timmar - för att sedan sätta in i ugnen och få ytterligare en doft, som vi är
vana vid att känna under julen.
En skillnad är att Jan kan slå från driving rangen utan att ha mössa och tjockhandskar på
sig och att jag just har packat väskan för att gå ner och simma i poolen - tjugo längder
utan att frysa ihjäl.
En annan skillnad är att vi inte får träffa Martin och Pia och Elin och Sofie och Charlotte
och Lasse och Gittan och Stina och Matt eller Åke och Leila och Anders och Per-
Anders och Therese och Magnus och Britt-Marie och Johanna och Karolin!
På Georgtown berättade mina amerikanska kollegor för några år sedan om ett snabbt
sätt att få reda på hur avskuren en familj, som sökte rådgivning var:
Fråga dem hur tidigt på året de börjar planera för den nästkommande julen! Ju tidigare
de börjar planera - desto fler cut-offs och desto mer tryck finns det anledning att tro att
de har!
Jag såg förvånat på mina kollegor och utbrast " We never plan anything at all - we
always spend Christmas in the same way in the same place every year!"
Dr Michael Kerr - som är chef för Georgetown Family Center, hörde bara fröstrött på vår
koversation men sa efter några sekunder:
"Is that the family of Saddam Hussein?"
"No, it´is my family!", sa jag och vände mig rodnande om.
God Jul till Er alla - när Ni än började planera denna julen!
Eva Sternberg Måndagen den 24 december 2007 - 18:33:09
| | | | Lördagen den 22 december 2007
Marilyn Lee Carnell
Julen 1959 tillbringade jag - som gick på Stephens College i Columbia, Missouri, USA. -
hos min rumskamrat Marilyn Lee Carnell och hennes familj i Pineville, Missouri.
Pineville ligger i The Ozarks och kallades världens ände av våra andra collegekamrater.
För mig var det helt omtumlande att inte vara med mina anhöriga under julen. Jag
minns hur ensamm jag kände mig, när jag gick runt på de välfyllda varuhusen i den lilla
staden Columbia för att köpa julklappar till min familj för att hinna skicka dem till Sverige
före julaftonen.
Häromdagen, när jag simmade mina tjugo aträckor i poolen härbredvid, tänkte jag på att
jag ville skriva en blogg om hur det känns att fira min andra jul här.
Julen i Pineville har kommit tillbaka till mig varje år sedan 1959. Marilyn Lee Carnell är
en vän, som jag ofta har tänkt på.under årens lopp.
Igår satte jag mig ned vid lap-toppen och började leta efter henne på Google. Jag tog
hennes flicknamn - och döm om min förvåning, när jag fick upp enmassa träffar på nätet!
Min förtjusning blev total, när jag erfor på Google att Marilyn - liksom jag - har en blogg.
Hennes blogg heter Lucky Dog Blog och jag gick genst in på den och fick ta del av
hennes liv under det senaste året. Hon har skrivit sedan den 17 januari i år - nästan varje
dag - om sitt och sin familjs liv. Hon låter sin ena hund föra hennes talan och hon
kommer bara in då och då med sina egna kommentarer.
Marilyn är lillasyster till en storasyster, som är tio år äldre och tll en bror, som dog i
oktober i år och som var åtta år äldre än hon.
Hennes syster var gift med sheriffen i The Ozarks och en av de första utflkterna vi gjorde
var till häktet i Pineville, där två män var intagna för tillfället.
Jag kände mig hemma direkt hos Marilyn och hennes familj och är mycket tacksam för att
de tog emot mig som om jag hade varit deras familjemedlem.
Under hela denna långa tid har vi inte träffats - även om vi skrev brev till varandra de
första åren efter det att jag lämnade Stephens College.
När vi talade med varandra i telefonen igår grät vi flera gånger - vi kom ihåg hur roligt vi
hade, vi berättade vilka svårigheter vi har gått igenom. Hon är Ph.D i dietik och har varit
borgmästare i Pineville sedan mitten av 1990-talet. Hon har en son och är gift för andra
gången. Sonen har två söner, som är lika vackert rödhåriga som Marilyn och sonen
arbetar som arbetar som familjerådgivare.
Alla som vill kan gå in på hennes blogg www.luckydog.com och lära känna henne!
Gör det - och börja en egen blogg nu, när vi går in på det nya året
Eva Sternberg Lördagen den 22 december 2007 - 0:38:43
| | | | Onsdagen den 19 december 2007
Gömda vyer
Jag står i en "hitting bay" och prövar tre nya drivers. Damklubbor. Klubbhuvudena - som
är av senaste modell - är ungefär tre gånger större än huvudet på den driver jag har
använt i många år och som jag har fått av Stina.
En manlig expedit och Jan ser på, när jag skall slå. Framför mig ligger en simulerad vy
över en driving range - med ett mål i rött och vitt, dit jag skall sikta.
Jag har på mig min golfhandske - redan innan jag går in i affären. Jag har alltid
golfhandske på mig - överallt - när jag inte har två handskar för att vädret är för kallt.
Golfhandske har man på den vänstra handen - för att inte få blåsor och sår av att hålla
hårt i klubban vid tillslaget.
Min faster Stina fostrade mig till en icke föraktlig dos bacillskräck och mina föräldrar och
min lärarinna i småskolan - Stina Sandberg - fostrade mig till högerhänt - fastän jag är
vänsterhänt.
Genom att alltid bära handske på vänstra handen - även, när det är varmt, ser jag till att
jag inte får några baciller på mig, när jag öppnar dörrrar och lastar grejor och tar fram
böcker - samtidigt som jag är omtänksam om min vänstra hand, som föraktades av alla,
när jag var liten. Som om den behöver ett extra skydd.
Jag slår ett slag med en ny driver och - vips - kommer det upp flera tabeller med siffror
över hur långt jag har slagit. Hur mycket spinn - bakåt och framåt - bollen har haft. Vilken
höjd bollen har haft. Hur lång tid bollen var iluften. Etc.
Vid mitt tredje slag - med den andra drivern - slår jag verkligt snett. Uppåt till höger på
simulatorns vackra driving range. Fram kommer en helt ny vy. Med green och bunkrar och
en flagga och en sjö i bakgrunden.
Jag som aldrig har slagit mot en simulator tidigare blir inte särskilt förvånad. Mina
golfslag leder mig ofta in i geografiska områden med nya vyer! Men den manlige
expediten - Michael Ilkenhons - blir mycket förvånad. Han har aldrig tidigare sett att
simulatorn också kan uppvisa ett sådant panorama! Att det finns en green och en sjö och
bunkrar också! Om man slår tillräckligt snett!
Jag fortsätter att slå med den tredje drivern och några gånger till kommer det förut
okända området upp på skärmen. Förbi målet - rätt ut i något annat!
När serien är avslutad tittar vi på mina resultat med de olika drivrarna och ser med vilken
driver jag har fått bäst resultat. Det är med den driver, som ser ut som en groda - med
stort runt huvud.
Michael Ilkenhons tvekar ett ögonblick, men sedan säger han, att han verkligen vill se
igen hur det landskap ser ut, som han aldrig har sett tidigare på skärmen - trots att han
har stått i denna "hitting bay" med tusentals kunder, som har slagit tiotusentals bollar mot
målet på driving rangen!
Han tar en wedge och siktar så snett uppåt höger han kan.
Bollen går rakt fram. Skärmen ser precis likadan ut som alltid.
Han slår en boll till - och en andra och tredje boll! Han kan helt enkelt inte slå så snett,
som jag gjorde! Hur han än försöker!
Hur rmånga gånger i mitt liv har jag varit med om detta? Att jag får fram helt nya vyer -
genom att göra helt fel!
Sedan tar det trettio år innan den vyn blir den vackraste av alla och det slaget inte
längre kallas "out of bounds"!
Eva Sternberg Onsdagen den 19 december 2007 - 15:00:15
| | | | Måndagen den 17 december 2007
Person och/eller funktion
Vad är det för skillnad på hur människor tänker idag i västvärlden mot för femtio år
sedan?
Samma fråga ställer jag mig också, när jag tänker på, hur jag själv ser på en person
beroende på i vilket land jag är, hur människorna runt mig ser på mig och hur allting har
förändrats under de mer än sextioåtta år jag har levat.
Ser vi människor mest på varandra som en fumktion nuförtiden? Har vi, som lever i
västvärlden, helt lämnat det personliga bakom oss?
Är vi inte längre några personer - utan turister, rektorer, journalister och annat, som slutar
på "ister"?
I kyrkan igår hade församllingen lämnat in sina böneämnen i förväg - för att få dem
tryckta i gudstjänstprogrammet. Nästan alla böneämnen var för "health concerns".
Inte för en sons skilsmässa eller en skada vid en svår trafkolycka - eller för den delen
skada i krig.
Två böneämnen var för släktingar, som hade inkallats till Irak och Afghanistan.
I övrigt inget pesonligt. ( I Sverige skulle vi i säkert nte alls kunna förmå oss att skriva ner
något alls - det måste framhållas i rättvisans namn!)
I affären på hemvägen lade jag två stor bifftomater på disken framför kassan så att
kassörskan hoppade till och tittade på Jan, som höll på att lägga upp en massa olika
saker ur varuvagnen. Hon såg på mig frågande - som om hon undrade om jag ville gå
före i kön.
"This man is my husband", sa jag och tog Jan på axeln.
Kassörskan såg ut som om jag just hade sagt, att jag led av en venerisk sjukdom och att
hon därför borde ta på sig skyddshandskar, när hon tog i mina bifftomater.
En person blir man i sin famij. Familjen formar personligheten. En funktion får man i en
hierarki - som till exempel en rektorstjänst eller ett ordförandeskap.
Men även i en funktion som lärare eller polis eller vad som helst annat, är man (eller var
man) främst en person. I varje fall bygger hela det mänskliga samhället och den
mänskliga arten på att vi är personer, som möter varandra. Som ser varandra och lyssnar
på varandra och kan tänka oss in i hur den andre har det.
Det värsta, som kan hända en familj måste vara att sluta se på varandra som personer
och istället bara se funktionen hos den andre familjemedlemmen.
Den som betalar.
Den som diskar.
Den som bestämmer.
Den som står i vägen för mina planer.
Den som inte var den kombination av Jesus, Che Gue Vara och Einstein, som jag todde
jag hade träffat i Folkets Park i Flen.
Funktioner reproducerar sig inte.
Personer reproducerar personer.
Utan person ingen funktion - i det långa loppet!
Eva Sternberg Måndagen den 17 december 2007 - 15:24:34
| | | | Söndagen den 16 december 2007
Sport
En lördagskväll i USA visar nio av tio TV-kanaler sportprogram. Den tionde kanalen visar
hur man kan slå ihjäl sin granne utan att ta ansvar för det.
Jag lever i en sportfamilj. Jan var en 100-procentig sportsman, när vi träffades i augusti
1955. Han slog golfslag i luften - utan klubba - så fort han trodde att ingen såg på
honom. Även i skolan.
Jag betraktade hans sportinriktning närmast som en sjukdom. Jag trodde att den skulle gå
över - förr eller senare. Mina föräldrar trodde det också.
Igår kväll satt vi och tittade på TV. Vi kunde till och med ta in vår egen dotter - Stina -
och se på henne. Ett av programmen var ur hennes Golf Channel- serie "Golf
with Style".
Det känns kusligt att jag och mina föräldrar hade så fel. Det är tydligen ingen sjukdom att
vara intressead av sport, av tävlingar och av en boll, som rullar eller går in i ett mål!
När jag numera tänker på sport, kommer det för mig att sport är något biologiskt. Något
som är mer än ord. Det är kroppar, som rör sig och blickar, som är riktade åt ett särskilt håll.
Det är"action".
Tidigare igår hade Jan och jag sett ett debattprogram inför det amerikanska
presidentvalet - det första testet kommer att gå av stapeln i Iowa - innan vi åker hem.
Ord - bara ord. Helt ointressant. I varje fall var det inget biologiskt intressant i den
debatten!
När vi ser på Stinas TV-program, tänker jag: "Är det möjligt att på en generation gå
från
sportidiot till totalsportkunnig? Kan en dotter till en kvinna, som rör sig som en ko på
fairway och försenar de tävlandes spel genom att inte röra sig tillräckligt fort till nästa hål,
vara fulländad i denna sport och i framställning om den och i "närvaro" i TV-rutan?"
Jag ser på Jan hur nöjd han är, när han ser på Stina i programmet i Golf Channel.
Jag tänker att han måste undra,hur jag kan ha något att göra med detta barns gener.
Det enda som tröstar mig är, att jag ibland tänker samma sak, när jag ser vad Martin och
Karin kan. Hur han kan ha någa gener med i deras DNA?
"Jag har väl inte fått allt från Er!" - som Martin sa ,när han blev uttagen til kören i
Skårskolan.
Sporten är här för att stanna. Överallt. Den lever. Den är bilogisk! Den har regler. Den har
allt - utom nåd!
Eva Sternberg Söndagen den 16 december 2007 - 23:53:18
| | | | Torsdagen den 13 december 2007
Julkort
Jan och jag skriver julkort. Jag har med mig förra årets julkort hit - jag sparar alltid alla
julkort i en påse i Jans föräldrars sekretär och tar fram dem också året därpå. Jag hade
alla förra årets julkort igolfbagen - liksom lutfisken, sllen och det hårda brödet på resan
hit.. Kaffe och två äpplen hade jag också med mig. Äpplena låg i handväskan, så de
upptäcktes vid ankomsten och maldes ned i en därför ditställd kvarn. Jag skämdes över
att ha brutit så flagrant mot införselföreskifterna - och blev vederbörligen antecknad av
tulltjänstekvinnan.
Jan och jag skriver - som redan skrivet - julkort härifrån andra sidan Atlanten.
I år har vi verkligt fina julkort, som vi har tryckt i Sverige med foton på oss tillsammans
med Bill Clinton när han svängde förbi hemma hos oss i Alveredsdalen för några
månader sedan. De är tagna av Bill Clintons egen FBI-vakt!
När vi har visat våra julkort för människor här i USA, blir de helt andfådda. Finns det
människor i Sverige, som ser ut som Bill Clinton?
Under alla år har jag skrivit tusentals julkort. Till alla. Till alla, som jag är släkt med, alla
mina vänner och grannar och alla, som jag har träffat på mina resor, alla uppdragsgivare
och alla, som har hjälpt mig och alla inom de organisationer, som jag har samarbetat
med och gamla klasskamrater. En särskild grupp, som jag har skrivit julkort till i alla år, är
journalister och kulturchefer och förläggare samt kvinnliga företagare, som jag mött
under det gångna året.
I år skriver Jan sina julkort själv - och jag mina. Vi slår upp adresserna på Eniro och
skriver "Air Mail" på kuverten. Det är tack vare mitt idoga julkortskrivande, som jag så lätt
kunde gå in och använda e-post och internet - tror jag.
Det har aldrig bekymrat mig om jag själv får tillbaka julkort från dem, som jag har skrivit
till. Jag skriver till dem, som jag vill skriva till - oavsett om de skriver till mig. Precis som
när jag skickar e-post. Om det är någon som inte vill ha min post, väntar jag mig att de
skall höra av sig - och då slutar jag. För trettio år sedan gjorde min svägerska det - och då
slutade jag. Nu skriver Jan till henne.
Särskilt viktigt är det för mig annars att skriva till mina släktingar. Att skriva till sin släkt är
som att träffa dem - åtminstone i sina tankar.
Nuförtidenär det nästan ingen i min släkt, som är avogt inställd till mig - men det har
funnits tider, då jag har varit en icke-accepterad person i min egen släkt.
När jag har berättat i radio att morfar var periodsupare och att Mor därför var rädd hela
sitt liv för häftiga ljud och plötsliga telefonsignaler.
När jag skrev till hela min släkt om min kusins dotters begravning.
Nu - tjugo år senare - har jag av en tllfällighet hittat det brevet i min Mors kvarlämnade
papper - och jag tycker att det är nästan det finaste brev jag någonsin har skrivit!
Nu lever vi i en annan tid. Nu vet vi att alla familjer ser likadana ut. Nu vet vi att alla
våra släktingar vill ha julkort från oss - även de som fräser åt oss!
Julkort kan man inte skriva för många!
Eva Sternberg Torsdagen den 13 december 2007 - 18:12:16
| | | | Onsdagen den 12 december 2007
Försäkringskassan
I Sverige har vi varit lika snälla i det så kallade arbetslivet, som vi tidigare var i familjen
i det gamla bondesamhället i Astrid Lindgrens barndom. Det vill säga - några få var
verkligt snälla och de framhölls för oss andra som förebilder - och i övrigt var allting som
tidigare i evolutionen.
När vi lämnade familjen och hemmet och gick ut i industrisamhället tog vi med oss detta
slags "snällhet" ut i hierarkierna i arbetlivet och hoppades på ännu bättre utdelning där
än vi hade haft i hemmet.
Det fick vi också under en kortare tid.
Nu har vi fått Erik Åsbrink till pappa och Ylva Johansson till mamma!
Nu tar det naturliga urvalet vid - från sentimantalitet till grymhet.
Eva Sternberg Onsdagen den 12 december 2007 - 16:41:38
| | | | Onsdagen den 12 december 2007
Chelsea Square
Jag sitter på en eltransformator på Chelsea Square, där vi har bott under många år i
USA. Framför mina fötter promenerar två ankmammor med sina ungar. Höken har ännu
inte hunnit att äta upp dem. Den ena ankhonan har två ungar och den andra sex. Jag
tänker på den tiden för många år sedan, då Martin och jag födde upp en ny hönsras som
vi kallade "Svart Sternberg" på Simmerud. Den var en kombination av en indisk svart
bantamrtupp och en svensk dvärghöna.
En gång hade en av våra hönor lagt bara tre ägg och låg och ruvade på dem. En annan
höna hade lagt sig på hela tretton ägg ungefär vid samma tidpunkt.
Efter några dagar kom Martin och jag på, att vi kanske skulle kunna ta några ägg från den
ena hönan - när hon lämnade äggen för sin dagliga måltid och sitt fjäderbad - och
läggga några av hennes ägg hos den andra hönan, som snällt låg kvar, när vi kom med
hennes "styvägg".
Båda hönorna ruvade fram sina kycklingar. Men till vår stora förvåning kom den ena
hönan med tretton kycklingar efter sig - och den andra med tre!
Vi trodde inte våra ögon! Hur var detta möjligt? Vi gav oss inte! Vi kontaktade
Västsvenska dvärghönsföreningen och fick veta, att ett kycklingembryo redan får sin hörsel
vid tre dagars ålder och att moderns kluckane skiljer sig mellan alla hönor - och att alla
kycklingar går till sin egen mamma, om de kan!
Jag sitter på eltransformatorn på Chelsea Square. Jag täker på allt roligt vi har haft här.
Jag tänker på hur hela golf-Göteborg har vairt våra gäster här, hur alla har varit med på
PGA-mässan här, badat i poolen och ätit vid våra bord - och bott i de olika husen på
Chelseas Square.
Hur alla lärt sig allting om green-keeping, pro-livet, golfbanebyggen och golfbusinessen
här!
Hur roligt det var - innan höken kom!
Eva Sternberg Onsdagen den 12 december 2007 - 0:02:19
| | | | Måndagen den 10 december 2007
En viktig länk
Under söndagen fick jag en viktig länk med ett debattprogram på Axxess TV per länk till
min lap-top.
Programmet innehöll en diskussion om huruvida de kvinnor, som för tillfället framträder i
Sverige och begär skadestånd för utståndna sexuella övergrepp i sin ungdom skall få
skadestånd - samt en diskussion om hur familjerna har det i Sverige idag.
Båda diskussionerna berör mig djupt. I diskussionen om kvinnornas skadeståndskrav sa
journalisten Jan Mosander rent ut ,att han under en lång tid av sin journalistiska bana
har varit medlöpare till många övergrepp på människor, som farit illa i det fascistoida
Sverige, som präglade sjuttiotalet.
Heder åt Jan Mosander, som vågade erkänna sin feghet inför chefredaktörer och
statsministrar!
Tiden - sjutiotalet - påminner om den tid vi lever i i Sverige idag. Socialdemokratin
hade kollapsat - men åsiktsdiktaturen präglade fortfarande människors
uppfattningar och handlingar.
Om Olof Palme hävdade att Geijer och kompani inte hade besökt prostituerade, så hade
de inte det - enligt Mosander i TV igår.
Omigen - samma sak gäller i Sverige idag. Det socialdemokratiska maktinnehavet är
brutet - men
det civila samhället vågar inte resa sig. Journalister har nästan förlorat sin makt helt och
hållet - nu är det vi medborgare, som måste våga resa oss och lämna de totalitära
förtryck vi har levat i.
En sådan man som Peter Bratt föds bara en gång på ett sekel i ett litet land som Sverige!
Vi andra är fler än nio miljoner människor!
En bra början är att varje dag tänka på ,hur man kan träna sig i att vara modig. Träna sig
i att bli emotsagd och utskrattad. Träna sig i att tänka. Träna sig i att reflektera och
uttrycka sina tankar i ord. Skriva. Tala. Lägga märke till om det som sägs, verkligen
stämmer med fakta. Våga stanna kvar även, när man ser, att det faktiskt är stor skillnad
mellan det som sägs och hur verkligheten ser ut.
Nästa diskussion handlade om familjelivet i Sverige idag. Den diskussionen ger exempel
på hur människor med civilkurage ser ut och hur de talar!
Louise Hallin, Therese Murphy och Jonas Himmelstrand var tre hedervärda kombattanter
i denna debatt.
Företrädare för lögnen om det svenska familjelivets totala harmoni, som fanns med i
programmet, blev gjorda mos av. En av företrädarna för socialdemokratins lögn om det
svenska familjelivets totala harmoni verkade inte ha besökt ett daghem före
tre års ålder. Själv hade han inga barn - för mig såg det ut som om han bytt ut
modersfamnen mot den socialdemokratiska demagogin.
I sanning en viktig länk till förståelsen av Sverige av idag - härifrån USA.
Eva Sternberg Måndagen den 10 december 2007 - 15:35:41
| | | | Onsdagen den 5 december 2007
Fjortonåriga flickor, som var ksrämda och hungriga
Allting, som har sagts och skrivits på svenska under de senaste femhundra åren kommer
snart att vara på allas läppar.
Alla lögner och undanflykter kommer att avslöjas.
De som tidigare trodde, att de hade något att förlora på att säga sanningen kommer att
tala.
Ingen har längre något särskilt att vinna på dölja något.
Alltså kommer alla tidigare makthavare - inte minst journalister ´- att få sitta i studiostolar
och försvara sig och bedyra sin oskuld.
Varje tids människor tror, att de hemligheter, som deras tid var rädda om att förvalta,
skulle bestå för evig tid.
I Sverige har vi ljugit om så mycket - inte minst politiker har gjort det- att vi kan se fram
emot de mest förbluffande avslöjanden.
Peter Bratt har genom sin bok "Med rent uppsåt" - som jag har skrivit om tidigare på
dennablogg - satt fingret på många ömma punkter hos svenska makthavare. Nu verkar det
som om en av bölderna kommer att spricka för gott - lögnen om de manliga politkernas
besök hos prostituerade i början av sjuttiotalet.
Många kanske inte vet om,att de ledande politikerna i Sveige vid denna tid förutsåg en
ännu slappare sexuallagstiftning än den Sverige redan hade. Familjesakkunniga
socialdemokrater lade fram ett betänkande - som gömdes och inte togs upp av den nya
regeringen - där pedofili, incest och flergifte föreslogs som "moderna" samlevnadsformer
och där familjen förklarades som utdöd i Sverige.
Själv fick jag min första anställning som lärare 1963 på Kullaviks flickhem utanför
Göteborg - dit sådana flickor skickades som de, som nu framträder i media och berättar
om sina upplevelser som receptorer för höga manliga politikers penisars spermaduschar.
Mina elever var just sådana som de som kommissarie Sjöstrand talar om i radio idag:
uppskrämda och hungriga - när de kom från sina helgpermissioner och nattpass som
prostituerade. Deras arvoden var inte höga - en korv med bröd räckte ofta som ersättning
för flickorna - enligt deras egna berättelser för mig på måndagsmorgonen.
När jag påatade dessa sakernas tillstånd för rektorn på Kullaviks flickhem och för hans
chef, som hade anställt mig, vägrade de att tro att det jag sa kunde vara sant.
Flickorna överdrev bara för att göra intryck på mig - enligt mina chefers förmenande.
På Kullaviks flickhem lärde jag mig att det enda som är sämre än att ha en icke-
fungerande famij är att bli omhändertagen av svenska staten elle kommunen.
På den tiden hade jag själv aldrig kunnat tro att manliga politiker skulle kunna välja att
smeta ihop sig med mina elever.
Nu vet jag bättre.
Den som tror att tiderna inom detta område har blivit bättre uppmanar jag att läsa Peter
Bratts bok!
Eva Sternberg Onsdagen den 5 december 2007 - 20:03:15
| | | | Tisdagen den 4 december 2007
Skolbränder
Jag hör på Studio 1 i radions P1 att de många skolbränderna i Göteborgstrakten
diskuteras.
Hur kommer det sig att eleverna bränner upp sina skolor?
Finns det något budskap till oss vuxna i dessa bränder?
Kan det bero på att barnen inte syns, förrän de tänder till runt sig?
Kan det bero på att vi vuxna själva slapp se våra skolor brinna upp, eftersom våra
föräldrar hade undervisat oss om ,hur farligt det är att försöka få eld på något?
Kan det bero på att deras föräldrar - i sin tur - skulle ha dött av skam över att ha satt ett
barn till världen, som tänder eld på byggnader?
Kan det bero på, att vi inte såg dessa förfäders stora anträngning att göra vettiga
människor av sina barn?
Kan det bero på, att vi kallade dessa ansträngningar från våra förfäders sida för
meningslösa och fråntog dem benämningen "arbete"?
Nu står vi där med vår tvättade hals och våra uppbrunna skolor och våra barn och
barnbarn, som bara kan få en identitet genom att ställa till helvetet på jorden genom
sina bränder!
Ett så dumt folk kan ingen undervisning bita på - varken i skolan eller någon annanstans.
Evolutionen har ingen plats för sådana!
Eva Sternberg Tisdagen den 4 december 2007 - 16:55:13
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida