Eva Sternbergs Blogg

December - 2008

	Onsdagen den 31 december 2008 Berättelsen om år 2008 Jag försöker tänka mig fram till om trettio år. Hur kommer berättelsen om år 2008 att se ut? Det brukar ta oss människor trettio år att kunna återge ens tio procent av sanningen i ord. Det brukar ta sextio år att återge fler än en version av tio procent av sanningen i ord. Det kan ofta ta nittio år innan vi nått fram - i ord till - trettio procent av sanningen. Som Ni ser handlar sanningen om generationer. Tre generationer når på nittio år fram till trettio procent av sanningen! Om trettio år tror jag, att vi kommer att kunna skriva i ord om år 2008 att: Industrisamhället tog slut Penningsystemet i dess gamla form tog slut Politikerna tappade sin makt Vetenskapen i sin gamla form torkade bort Retoriken föll ner i ett svart hål Moral och religion återuppstod Jorden började återhämta sig Humorn blev den mest verksamma pedagogiska metoden Döden upprättades som det enda verkligt effektiva riktmärket i livet. När döden mist sin udd år 2008, kunde vi börja leva! Gott Nytt År 2009! Eva Sternberg Onsdagen den 31 december 2008 - 8:51:27

	Torsdagen den 25 december 2008 Jag packar Idag packar jag. Om det är någontng jag är van vid så är det att packa! Under min mest hektiska resetid - när jag for fram och tillbaka mellan Göteborg och Washington och Tuoddar i Tarradalen, hade jag alltid flera olika slags väskor stående färdigpackade i ett särskilt "uppackningsrum" hemma på Hackspettsgatan. Alla, som arbetade för mig - och det är många - lärde sig hur de skulle packa och kolla att allt fanns med, som jag behövde i de olika väskorna. Väskor för en övernattning krävde bara ett par underbyxor - jag använde aldrig stringtrosor för jag var känslig i mitt könsorgan - medan två övernattningar krävde två underbyxor och en ny BH och en extra blus etc. Lena Drevinge - min första heltidsanställda sekreterare efter det att vi flyttat till Hackspettsgatan - var ofta nervös över att jag skulle få med mig för lite kläder till någon avlägsen ort i Nordnorge - så hon packade ofta några extra par underbyxor och en tröja. En dag upptäckte hon i tvättstugan, att jag hade brist på underbyxor, så hon skrev en lapp till mig och satte den på bordet i köket - för att jag säkert skulle kunna se den, även om jag skulle resa vidare direkt nästa morgon: Eva! Du har inga underbyxor kvar i tvättstugan! Vill Du att jag skall köpa nya eller vill Du göra det själv? Lena När Karin kom hem från skolan med sin kamrat läste de meddelandet till mig. Karins klasskamrat undrade över frågan - men det finns iget svar på sådana frågor! Det finns inga sådana mammor i Örgryte, som har en egen sekreterare, som packar underbyxor i väskor avsedda för endagsövernattning, tvådagarsövernattning eller resa till Washington eller Stuttgart! Det som inte finns talar vi inte om! Och finns det, så säger vi ingenting om det - för då fanns det säkert inte! När barnen var riktigt små - när Karin var cirka ett år- fick jag börja arbeta som självständig konsult i Volvos ledarskapsträning för ett rundligt tilltaget arvode. Det var en katastrof - men jag gjorde det! När jag tänker på det nu, är jag bara glad över en sak, som dessa enveckorsresor till Karmansbo i Västmanland innebar för mig: Jag lärde mig allt om män! Jag har tränat mer än 1.500 manliga chefer vid Volvo under cirka tjugo års tid och det finns ingenting, som jag inte vet om män! Om jag inte hade tagit mina packade enveckasväskor - samt två väskor med föregående veckas hushållstvätt med mig till Karmansbo för att lätta på bördan för de kvinnor, som arbetade åt mig hemma på Hackspettsgatan - och rest till Karmansbo för att leda alla dessa män till större kunskap om sig själva och om livet i stort - och om Volvo, skulle jag inte kunna göra det jag gör idag! Jag skulle aldrig- utan denna erfarenhet ur verkligheten - kunna vägleda mig själv och andra kvinnor - och män - i hur mäns hjärnor fungerar. Efterhand gav P-G Gyllenhammar mig uppdraget att göra samma slags ledarskapsträning för enbart kvinnliga chefer på Volvo - också på Karmansbo. Då packade jag ner mer "kvinnligt" riktiga kläder, för jag fick ibland brev från kvinnor, som tyckte, att jag borde tänka mer på mitt yttre, när jag föreläser! Kort sagt: jag borde klä mig bättre! En gång läste Jan ett sådant brev på mitt skrivbord - undertecknat av kvinnliga generaldirektörer och chefer för länsstyrelser i Sverige - några år efter den första Kvinnor Kan-mässan. Han satte sig ner och skrev till dem, att de borde akta sig för att lämna ett sådant brev efter sig till framtiden! Om de såg mera på mina kläder än lyssnade på vad jag sa, hade det varit bättre att de stannat hemma och visat upp sina käder för varandra! Jan och jag har inte ofta lagt oss i vad den andre gör eller tycker - men den gången la han en kopia av sitt brev till dem på mitt skrivbord och det värmde! Det var denna första omgång av chefsutbildningar för enbart kvinnliga chefer, som gjorde mig totalt klar över att den enda verkliga skillnaden, som finns mellan oss människor är den, som finns mellan män och kvinnor! Inte en enda övning gjorde kvinnorna på samma sätt som männen! Vår uppfinningsrikedom är oändlig - mäns är torftig. Men vårt mod är nästan obefintligt - mäns mod är obegripligt stort. Kanske just därför att deras uppfinningsrikedom är så liten! På Karmansbo använde jag tiden under vilken deltagarna gjorde grupparbeten till att stå i tvättstugan och sköta om min tvätt hemifrån. Ibland tog jag emot deltagare för "private sessions" i tvättstugan och strök under tiden vi pratade. Män blir mycket lugnare av att stå i en tvättsuga och prata med en kvinna, som stryker, än av att sitta i ett konferensrum ihop med andra män, som ändå inget begriper och inte kan komma med en vettig tanke tillbaka! De flesta män hade ju ändå mycket mer tryck med sig från sitt liv i hemmet med sin familj än det totalt förutsägbara livet på Volvo! (Som jag skrev för några dagar sedan här på denna blogg, så har det ju inte kommit en verkligt ny tanke ur Volvo sedan Bert Jönsson och Bo Ekman hittade på Volvo Kalmarverken - och det kommer heller inte att komma!) Personalen på Karmansbo visste om, att de veckor jag var där, var tvättstugan upptagen! Det var också i denna grupp av 1.500 volvochefer jag lärde mig det mesta om syskonpositioner och om hur män i olika familjekonstellationer förhåller sig andra medlemmar i samma familj. De män, som hade det värst med mig, var sådana, som hade en lillasyster, som var ett år yngre! Så fort de såg mig började de sjunga:"Please, release me, let me go" och andra liknande sånger. Redan före kaffepausen på måndag förmiddag ville de åka hem. Jag lärde mig att snabbt gå fram till dem och fråga om de hade en syster, som bara var lite yngre än de? Ja!, svarade i princip alla. Då förklarade jag för dem, att de avskydde mig, eftersom jag så starkt påminde dem om deras småsystrar, som snabbt hade växt om dem i allting och blivit duktigare än de i skolan, i idrott och också ofta i längd! Själva var de ofta korta och såg förgrämda ut. Fula. Efterhand lärde jag mig, att sådana män ofta av sin arbetskamrater blev utsedda till "jämställdhetsombud"- för de var så negativa till kvinnor att de borde lära sig så mycket som möjligt om hur man gör om män till kvinnor! Puh! Längre fram i livet åkte jag aldrig någonstans utan att ha med mig böcker, som jag hade skrivit, själv, filmer, som jag hade gjort - samt - böcker, som var givande att bekanta sig med och läsa för alla, som kom till mina kurser och föreläsningar. Kalle från Sörbyn i Norrbotten, som har skjutsat mig oändligt antal gånger från Kerstin Sofia Andersson, brukade ta en stor bil, när han kom för att hämta mig och mina väskor till Kallax. Ingrid Siksiö skojade med mig förra året, är jag kom till Gävle för årsmötet i Bowenföreningen och jag bara hade med mig en liten resväska - den, som jag brukar ta, när jag åker tll Stockholm över dagen - och min portfölj, som jag fick av Martin i julklapp för sjutton år sedan. "Är Du sjuk?", frågade hon. I Tromsö för några år sedan, då jag skulle fortsätta därifrån till Washington och vara borta så länge att Lena Drevinge skulle ha fått kramp, hade SAS-personalen på något sätt tappat min supertunga väska, så den kom bara i bitar och påsar på bagagebandet. Kjersti Lundes man Leif, som hade kommit för att hämta mig, fattade genast galoppen och tog mig till en lucka och fick ut ett intyg på att väskan hade gått sönder under tiden SAS hade haft den under sitt beskydd och tog mig på två röda minuter till en väskaffär, där jag köpte en knallröd, stor väska, som mera liknade en container än en vanlig resväska. Den har hållit ända till i somras, då Jan slängde den på tippen ihop med min gamla cykel och ett krocketspel. Idag kan jag alltå inte packa i den knallröda väskan! Idag skall jag packa i gråmelerad plåtväska, som Jan köpte på Coop i Kållered innan vi for hit. God Fortsättning på Julen! Eva Sternberg Torsdagen den 25 december 2008 - 17:54:17

	Onsdagen den 24 december 2008 Juldag Idag firar det kristna budskapet sin höjdpunkt - utifrån hur jag tänker. Jesu födelse slår alla andra religioners berättelser. Födelsen är för mig också större än uppståndelsen. En ung kvinna bestämmer sig för att föda ett barn åt Gud! Hennes kvinnliga släktingar hejar på henne - och hennes trolovade - Josef - är klok nog att inte bråka! Maria tvekar inte utan är lycklig och förundrad över ängelns glada budskap till henne. När Maria börjar att känna värkar är hon på redan på väg bort från sitt hem. Hon och Josef måste ägna sig åt det jordiska - de beger sig till en annan kommun för att sätta upp sig på en lista så att överheten kan klämma dem på skatt! Allt detta kan vi känna igen idag. Överallt på jorden. Kristendomen är religionen, som passar för oss kvinnor. Den handlar om hur livet är, vad moderskap innebär, vad vi betyder för våra barn och våra föräldrar och för hela samhället runt omkring oss. En moderlig kvinna med känsla för sammanhang och värme är värd sin vikt i guld - tusen gånger om! Maria är en fantastisk förebild - större än Annika Falkengren! Maria finns i alla kvinnors hjärnor - det är min fasta övertygelse. När Martin föddes kände jag mig som Jungfru Maria. Jag kände mig utvald att ha fött honom och såg fram emot att fostra honom som Maria hade fostrat Jesus. Why not? Hade det varit bättre om jag hade försökt att abortera honom eller hade sett på honom som ett förvärvshinder? Josef är också värd all heder. En gång, är jag tog med mig anställda från ett norskt IT- företag till Örgryte Nya Kyrka, därför att i deras \"värdekoncept\" ingick ordet \"katedral\", höll en av deras chefer ett stort anslaget tal om Josef - Jesu far. Jag hade aldrig hört något liknande. En norsk ingenjör, som plötsligt i Örgryte Nya Kyrka får Billy Graham att framstå som en slät figur! Underbart! Den grupp, som kom veckan därpå, fick emellertid inte höra sin kollega tala om Josef. Han var struken från programmet på grund av för stort genomslag hos deltagarna föregående vecka! I den nya tid, som vi nu går in i, passar kristendomen bra. Den är enkel att fatta. Den ingår i ett system - Gamla och Nya Testamentet. Allting finns med där. Allting, som händer en i livet finns beskrivet där! Man behöver inte känna sig ensam eller annorlunda. Jesus var dessutom en baddare på att hitta på liknelser. Han var rolig och en stor talare. Vad mera kan man begära av en religion än att ha en stor berättare till ledare? Kanske män behöver något, som de kan kvalitetsgranska och verifiera på ett naturvetenskapligt accepterat sätt - men vi kvinnor behöver det inte. Vi känner oss som Maria. Vi vill leva i kristendomen - inte skapa karriär och en massa tolkningar av den, som ger högre lön. Vi hör ihop. Vi är alla lika - och han kom för att visa det! Tack, Maria! Eva Sternberg Onsdagen den 24 december 2008 - 22:53:39

	Tisdagen den 23 december 2008 Jans dröm I natt drömde Jan att han gick tillsammans med två andra män på Vasagatan i Göteborg - förbi Valand mot Heden. Männen var hans arbetskamrater. Alla tre hade cyklar, som de ledde på trottoaren. De var alla tre arbetskamrater på Kapp-Ahls lager. Det var måndag - men just denna dag hade de inte fått något att göra på sin arbetsplats. De var på väg lönekontoret för att få sin lön utbetalad. De visste inte om de skulle få någon lön efter en sådan dag, då de inte hade fått några arbetsuppgifter. Den ene av männen var heltidsaställd. Den andre var halvtidsaställd. Jan hade ingen anställning alls. Han, som var heltidsanställd, var helt säker på att han skulle få ut sin lön. Den halvtidsanställde var mera tveksam. Jan trodde knappast, att han skulle få något. Då vaknade han! Så här tänker jag om Jans dröm ( kom ihåg att USA ligger mer än ett år före Sverige i totalt ekonomiskt sammanbrott!) : De tre männen representerar de tre generationerna i en familj. Den fast anställde mannen tillhör mittengenerationen - den som tjänar pengarna och som alla är beroende av. Den halvt anställde mannen är barnen - de hänger med och hoppas på det bästa från mittengenerationen - sina föräldrar. Jan är farfar och morfar - den äldre generationen. Han får lita på löneutbetalarens välvilja. Han får vara glad över att få vara med. Även om han inte får någon lön! Eva Sternberg Tisdagen den 23 december 2008 - 13:25:58

	Måndagen den 22 december 2008 Våra barn Våra barn förstår inte hur Jan och jag har klarat av att vara borta tillsammans under en så lång tid - utan att bråka. De ringer och frågar vad vi gör, hur vi mår och om vi inte är arga på varandra eller har det långtråkigt. De tycker, att de alltid har fått vara fredsmäklare mellan oss - och familjerådgivare. Stina tyckte alltid - precis som vår familjerådgivare Sune Nyström i Göteborg - att vi borde skilja oss! Vi försöker att förklara, att vi verkligen har roligt tillsammans - bara vi inte får en massa andra tryck på oss. Vi valde ju faktiskt att leva med varandra, därför att vi var starkt förälskade och ville dela våra liv. I år är det femtiotvå år sedan vi träffades. Jan satt bakom mig i första ring i gymnasiet. Min bror gick i samma klass. Allt var perfekt. I tre veckor. Sedan fick Jan veta av sina föräldrar, att hans far skulle sluta på Konstsilke och att de skulle flytta till USA och Jan och hans bror skulle vara tvungna att gå på Sigtunaskolan! Katastrof! När Stina för många år sedan sa, att hon och hennes förste man bara fick vara i lugn och ro i tre månader under den första tiden - sedan kom något slags katastrof, som jag inte längre kommer ihåg, svarade jag att vi bara fick tre veckor! När man blir förälskad tidigt i livet, då vågar sig hjärnan på att välja ut någon, som verkligen är olik, som har något att komma med, som man inte känner igen och som blir en verklig utmaning för båda parter. Jan är det mesta, som jag inte är - och tvärtom. Han kommer ihåg sådant, som jag inte lägger märke till - till exempel var bilen står parkerad eller vilken avfart vi skall använda och hur man gör, när man följer en monteringinstruktion. Jag lägger märke till allt, som händer runt oss, känner igen alla - även expediter i affärer, som vi bara har besökt en gång för två år sedan. Jag pratar hela tiden - även, när jag är ensam. Jan säger väldigt lite. Jag är strängt uppfostrad av min far att laga mat och sköta hushållet. Jan är strängt uppfostrad av sin mor att vara ärlig, vara trogen och pålitlig och aldrig ljuga. Och att aldrig gå in i ett kök och göra kvinnors arbete. När det bara är vi två tillsammans, passar vi väldigt bra ihop! Problemet, som våra barn har varit vittne till, är att vi nästan aldrig i hela livet sedan vi träffades fick vara ihop själva - för livet är inte sådant. Inte förrän nu. Och det räcker! Eva Sternberg Måndagen den 22 december 2008 - 23:41:33

	Måndagen den 22 december 2008 Golfsystem Golf är också ett system - precis som familjen och försäkringskassan i Sverige..... Idag har jag ingått i detta system. En av de största förtjänsterna med att vara gift är att man hela tiden får ta del av och göra saker, som man annars aldrig skulle göra. Golf är något, som jag aldrig i livet skulle ägna mig åt - om inte Jan redan hade vigt sitt liv åt detta spel vid åtta års ålder! Vi har till och med skrivit en bok om \\\"golffamiljen\\\" - hur vi som familj har tampats med golfspelet och vår familj. I femtiotre år. Systemet golf har långa anor - mer än femhundra år gamla - och kan utföras av människor i alla åldrar och med olika stora färdigheter. Idag har vi spelat på en bana, som är mycket vacker - Kissimmee Oaks - och som vi har spelat på många gånger tidigare. Allting var alltså riggat för ett gammalt system, som vi känner igen. Jag spelar lika dåligt som Jan spelar bra. Vädret var underbart. Det är vinterdagjämningen - vi går nu mot ljusare tider. Vi kom i tid. För tidigt - så vi skulle kunna ställa oss på driving-rangen och mjuka upp våra golfsvingar. Då kom våra medspelare fram och hälsade på oss. Döm om vår förvåning, när mannen och kvinnan ifråga kände igen Jan från ett tidigare spel för några veckor sedan - då de under hela rundan hade talat om Stina, vår dotter, som bor här i USA och som just nu förekommer varje kväll på Golf Channel, där hon leder en tävling, som heter \"Big Break\". Mannen hade berättat för Jan, att han följer allt Stina gör: ser henne på TV, läser hennes texter i golftidningar och på bloggar, följer henne i andra media och är en stor beundrare av henne. Jag tyckte det var roligt att höra Jan berätta om detta sammanträffande på Highland Reserve för några veckor sedan. Men att vi nu skulle mötas alla fyra - att jag skulle vara med - och att de skulle spela tillsammans med oss idag - det kan man bara förstå, om man inser att system styr sig själva. Systemen är större än vi förstår. Ju större systemen är, desto fler överraskningar ställer de till med. Curt Malmborg avgick ju tydligen häromdagen i Sverige, när han blev övekörd av sitt eget system på försäkringskassan. Idag har jag spelat så dåligt att inte ens jag själv kan fatta hur en person, som ändå har hållit på i mer än femtio år med golf kan slå förfärligt dåligt. När vi var färdiga på artonde hålet och tackade varandra sa jag, att nu vet Ni varifrån Stina kommer! Nu har Ni träffat oss två föräldrar! Nu har Stina två beundrare, som är ännu mer imponerade av henne! Eller som föstår familjesystemet: en dotter blir lika duktig inom ett område som sin pappa - bara inte mamman lägger sig i och/eller är bättre än hon. Och jag fortsätter att kämpa med golfsystemet! Eva Sternberg Måndagen den 22 december 2008 - 1:05:09

	Söndagen den 21 december 2008 Familjesystem Många skriver i sina kommentarer till mig och frågar vad ett familjesystem är? Alla verkar förstå system överhuvudtaget - bara inte familjesystem. Ett system är någonting, som hänger ihop och där man kan skönja de olika delarna och komponenterna och - samtidigt - fatta hur de hänger ihop. Hur de påverkar varandra. En familj är något, som hänger ihop. Vi hänger ihop med våra föräldrar. De är i själva verket inrogrammerade i våra hjärnor. Våra barn hänger ihop med oss. Vi är inprogammerade i deras hjärnor. Föräldrar hänger ihop med varandra. Även våra händer är ett system. Om vi skadar ett finger, påverkas hela handen. Handflatan håller ihop handen. Utan handflata kan man knappast använda sin hand. Man kan knappast ens kalla det en hand - om den inte har en sammanhållande del i mitten, som är fäste för fingrarna. Handflatan. Våra familjer är också system. Om en medlem av familjen skadas, påverkas alla andra medlemmar av den familjen. Om en medlem av familjen lyckas med någonting, blir alla andra medlemmar också glada och lättade. Hemmet är handflatan i familjen. Hemmet håller ihop familjens medlemmar och får dem att samverka med varandra. En familj måste ha ett hem för att kunna hålla ihop syskonen och föräldrarna och mor- och farföräldrarna. Ordet hem väcker starka känslor hos alla människor. Bara lukten av bröd bakat i vedeldad ugn har fått tusentals gäster i min gamla kaffestuga i Dalsland att falla i gråt och utbrista: så här luktade brödet, som mamma bakade, när jag var liten! (En gammal man, som var med på en bussresa, när kaffestugan var nyinvigd, stannade kvar i vedboden. Vi hittade honom inte på flera timmar. Doften av nyhuggen ved ville han inte skiljas ifrån!)) Familjen hänger inte bara ihop i två eller tre led. Barn, som besöker sina morföräldrars föräldrars grav fattar att de ingår i ett system, som har pågått mycket länge. Genom de berättelser barnen hör sina morföräldrar minnas fattar barnen, att de ingår i ett sammanhang. De fattar att de inte är ensamma och att deras föräldrar inte är övergivna! Jag avskyr ordkonstellationen "ensamstående förälder". Det finns ingen ensamstående förälder - för det finns inga barn, som inte tillhör två släkter i tiotals generationer! En ensam person kan inte få barn. Ett avskuret finger i en rondskål kan inte heller virka. Alla tillhör sin familjs system. Ett system kan man vrida bakåt och se vad som händer då: Hur såg min familj ut för femtio år sedan? kan man fråga sig. Ett system kan man också förutse hur det kommer att klara sig framöver.Man börjar med att titta bakåt och sedan kan man med ganska stor säkerhet förutsäga hur sytemet kommer att se ut om tio år. För det hänger ihop. En familj är ett biologiskt system. Det går inte att med ord eller på ett papper dirigera hur ett nyfött barn skall tas om hand. En gammal människa kan inte klara sig helt själv bara för att ett landsting får mindre skatteintäkter. En gammal människa väntar sig att någon - helst hennes egna barn skall ta hand om henne. Det är inprogrammerat i hjärnan. Ett samhälle, som skapar lagar och förordningar för oss människor, men som inte fattar att vi hänge rihop i familjesystem är bankrutt. Ett samhälle som ständigt trumpetar ut att alla bara är individer och att ingen skall vara i relation med någon annan och att livets högsta lycka är att vara finanslejon eller ha en fast anställning på Coop är inte bara bankrutt utan också dåraktigt. Om detta samhälle dessutom tjatar om att män och kvinnor är lika och att barn och gamla inte behöver någon familj då förtjänar vi inte annat undergång. Om Vovlo gjorde samma sak,skulle de inte montera bilens delar och inte koppla ihop chassi och kaross (på Vovlo kallas den stationen "the marriage point") utan lägga alltihop i en säck och sälja den på Bil&Truck. Vem skulle köpa en säck bil? Varför köper vi ett samhälle, som kräver att vi skall förhålla oss som lösa delar till varandra i familjen? Nu står tydligen kampen mellan två system - det materiella och familjesystemet! Alla Ni som inte fattar att en familj hänger ihop och att det späda barnet inte överlever utan en fungerande familj i flera generationer är välkomna med Era frågor! Nu har jag gjort ett försök att reda ut begreppen - lagom till jul. Familjens högtid. Eva Sternberg Söndagen den 21 december 2008 - 4:48:31

	Fredagen den 19 december 2008 Julhälsningar Jag skriver julkort. I år har jag inte träffat Bill Clinton, så jag har köpt vanliga julkort. Det visar sig att nästan ingen människa här i USA trodde, att det verkligen var Bill Clinton och jag på förra årets julkort. I varje fall trodde de absolut inte, att kortet var taget hemma i vår trädgård - vid tolfte hålets green på Hills golfbana! De flesta här tror, att det var Jan, som satt i golfbilen. Mina kollegor och vänner här har ju inte träffat Jan, så de tror lätt, att han ser ut som Bill Clinton! Men i år har jag dessutom - genom en slump - kommit att kunna snickra ihop ett julkort själv - på nätet. Alla Ni som läser min blogg, vet att jag varje dag läser New York Times - på nätet. Idag, när jag skulle slå upp en annan bloggare på Google (Mat & Politik), slog jag också upp mitt eget namn för att se om något nytt hade tillkommit om mig. Ungefär en gång varje halvår gör jag det. Idag fick jag se, att det svar till Paul Krugman - ekonomijournalist på New York Times och nobelpristagare i år i ekonomi, som jag hade skrivit, hade blivit publicerat på mitt namn på Google! När jag slog Krugmans artikel - länken finns direkt på Google - och mitt svar till honom, blev jag mycket glad! Tänka sig, att jag redan i mars skrev till en nobelpristagare i ekonomi, att han var helt fel ute och att penningsystemet redan sedan länge är helt urspårat! Jag blev så glad, att jag satte ihop ett e-brev med denna artikel och mitt svar och skrev på engelska och svenska, att jag önskar alla En God Jul och Ett Gott Nytt År - och - En Ny Tid efter kollapsen 2008! Av de julhälsningar, som jag själv får, blir jag väldigt glad över dem som skriver, att de fortfarande lever tillsammans! Och av dem, som skickar kort på barn, som de har fått efter att ha beslutat sig för att verkligen föda sitt barn! Några har till och med uppkallat sina barn efter mig. Tack! Jag tror inte att många människor har skrivit så många julhälsningar varje år, som jag har gjort. Varje år. Dessutom har jag sparat alla julkort, som jag har fått under årens lopp. Även till flera av mina släktingar, som tycker att jag är jobbig att ha i släkten, skickar jag julkort. Eftersom jag har hållit på med detta så länge, kan jag berätta att släktens uppfattning om en medlem kan variera från år till år. Och från familjemedlem till familjemedlem. Och från generationslinje till generationslinje. När jag skriver mina julkort, tänker jag hela tiden på alla, som jag hoppas också skall skriva julkort: Alla som är helt avskurna från sina föräldrar. Alla som inte hälsar på den kvinna, som har fött hans barn. Alla, som inte vågar skriva till en person, som man har sårat eller förolämpat. Alla som man tror kommer att skratta ihjäl sig åt ,att de får julkort från en själv. Och alla, som kastar den post, som de ser kommer från mig! Alla, som väntar förgäves i år igen på att höra från sina barn eller sin gamla fru. Som Ni förstår tänker jag på alla! Alla har vi många, som vi borde skriva julkort till! Eva Sternberg Fredagen den 19 december 2008 - 20:40:38

	Onsdagen den 17 december 2008 Vågor När vi kommer fram till havet ser vi ,att allting är lugnt och stilla. Solen skiner och vattnet krusar sig inte ens. Båtarna ligger stilla, som om det vore på ett kort vi såg dem - och inte i verkligheten. Underbart, tänker vi! Så lätt det kommer att gå att bada i Atlanten! Vi har inte varit vid havet förut denna gång och ser fram emot att stiga in i vågor, som kommer från våra hemtrakter i Europa - särskilt en sådan lugn och stilla dag - med solsken från en molnfri himmel! Det första som möter oss, när vi skall köra in på parkeirngen, vars pris har stigit från fem till sju dollar, är en vakt, som pekar på en tavla med flaggor i olika färger: Röd flagga för stormvarning. Blå flagga för livsfarliga djur i havet. Gul flagga för ozonlager, som är för tunt och kan ge upphov till brännskador på kroppen i solskenet. Under slla år - mer än tjugo år - har vi aldrig sett en vakt med en tavla full av varningar på denna strand tidigare! När vi går ner mot havet ser vi två jeepar med röda flaggor vajande över taket och två unga män, som ser ut som "alien combattants" sitta i jeeparna. Jan frågar om det överhuvdtaget inte går att bada denna dag? "Jo, på egen risk," säger den yngsta av männen. Jag anser att jag lever hela mitt liv - alltid - på egen risk, så jag tänker i alla fall bada. (Jag älskar att bada - hur kallt vattnet än är!). Då börjar den andra av comabattanterna att peka på bilden av farliga djur i havet - och där skiljer vi oss åt Jan och jag! Han gillar inte farliga djur i havet! Han tror att han kan bli träffad. Jag tittar ut över det väldiga havet och tänker att det inte kan vara möjligt att just en av oss skulle komma att stickas av en manet, som heter "portugisiskt krigsfartyg"! När vi går utefter stranden - för att hitta min koloni av "Royal Tern", sm jag har hittat här på stranden i tjugo år, varje år, säger Jan: "Det är inte hur stilla det är på land, som man skall gå efter, när man skall gå och bada i havet - det är vädret över hela jorden de senaste åren! Vågorna ändrar sig inte så lätt!" Jag tänker att det är på pricken en beskrivning också av vårt liv som människor. Det är inte vad som händer för stunden, som avgör - utan vad tidigare generationer har gjort i årtusenden - och vad våra barnbarn kommer att göra! Men våra väderleksrapporter handlar bara om Stefan Ingves och Ben Bernanke! Så dumma är vi människor. Ännu så länge! Eva Sternberg Onsdagen den 17 december 2008 - 16:44:04

	Tisdagen den 16 december 2008 Likheter Finns det några likheter mellan Sverige idag och USA? När jag läser svenska tidningar på nätet och ser på amerikansk TV på samma gång, kommer denna fråga upp i huvudet på mig. En likhet, som jag märker direkt, är båda ländernas förvåning över att industrisamhället tog slut på några dagar! Hur kunde detta ske? Var det bara för att Lehman Brothers tilläts gå i konkurs? frågar mig amerikaner. Hur kunde vi bli inblandade? frågar mig svenskar, som inte ser att exakt samma ekonomiska "kejsarkläder" har använts och hyllats hemma i Sverige, som här i USA. När jag ligger vaken på morgnarna och tänker på någon liknelse, någon metafor för läget, som vi är i nu, finner jag det svårt att hitta någon. Har en liknande situation aldrig inträffat tidigare? Har aldrig någonting inträffat, som på ett ögonblick har fått ett helt folk - eller en mycket stor majoritet av en grupp, att tappa sin tro, ge upp sitt hopp och sitta ner på baken, som man gör, när motparten släpper taget i ett rep, som båda drar i från varsin ände? Har de ledande skikten i världen aldrig tidigare tappat sitt försprång så fort och så oförberett - och oförutsett av dem det handlar om? En av de största förändringarna här är, att all TV-reklam och alla jätteskyltar om var människor borde investera sina pengar, saknas. En likhet mellan länderna är att de, som har idéer får det lättare. Till och med Jan och jag får mer idéer i denna tid här, än vi har fått tidigare. Eva Sternberg Tisdagen den 16 december 2008 - 0:48:17

	Lördagen den 13 december 2008 Marilyn Lee Carnell II Den 22 december förra året skrev jag på denna blogg om min kamrat från Stephens College - Marilyn Lee Carnell. som jag slog upp på Google, när jag förra året skulle tillbringa min andra jul i USA. Den första hade jag tillbringat hemma hos Marilyn och hennes familj i Pineville, Missouri år 1959. Det var härligt att återknyta kontakten med Marilyn. Det var som om vi aldrig hade varit åtskilda - varken i tid eller rum. En faktor, som gjorde denna häftiga återföring möjlig, är hennes, och hennes man Als, blogg, som jag läser på nätet varje dag: www.luckydogwms.typepad.com. Utan hennes blogg hade jag inte kunnat återknyta lika lätt och effektivt - och på ett så stimulerande och roligt sätt! Eftersom vi båda skriver en blogg, ville också Marilyn och Al ta del av min. Jag skriver på svenska. Jag skriver inte varenda dag. I min blogg finns inga bilder. Många svårforcerade hinder finns för Marilyn and Al, när de skall ta till sig min blogg! Men - de är intelligenta, envisa och uthålliga - samt tekniska genin. De hittade Googles direktöversättningsfunktion, gick in på kartor och andra länkar och läser min blogg nästan lika lätt som om de vore från Sverige. För mig är detta som att få sina vildaste drömmar uppfyllda! Det finns inga avstånd längre. Det finns ingen geografi längre. Det finns bara relationer! Jag kan se Stina och Matt och Lukas på helskärm på min lap-top. En klient, som har Skype kan ringa upp mig och vi kan se varandra under hela konsultationen - för 16 öre i minuten! Marilyn och Al bestämde sig för att - trots alla möjligheter, som vi har att kommunicera över nätet - ändå komma hit i år och hälsa på oss. Vi träffades i realtid i denna vecka. De kom hit! De körde sin energisnåla hybridbil hit. Alla kan gå in på deras hemsida och bekanta sig med deras liv, deras barn och barnbarn, deras hundar och katter och deras tankar om sitt fosterland USA, sin religion, sin sångkör och sina oerhört vackra broderier! Och sitt besök hos oss. Eftersom allas våra liv är lika går det lätt att känna igen sig på Marilyn och Als hemsida. Mycket snart kommer alla människor att förstå, att vi alla är lika! Att vi alla har mycket att lära om oss själva av varandra! Vi kommer att lära oss att det intressanta, är det som vi har gemensamt. Det som är likt - och det är 98 procent! Vi kommer att lämna industrisamhällets idiotier om att bara ta fasta på pengar och olikheter. Man behöver ju bara se på människors beteenden i den nu pågående upplösningen av industrisamhället - samma reaktion överallt! Den enda skillnaden av betydelse är den mellan män och kvinnor. Och det är den skillnaden, som industrisamhället har försökt att utplåna! Bara djävulen hade kunnat komma på något värre svek mot mänskligheten och livet självt! Bara idioter kan tro på en sådan lögn! Jan och Al liknar varandra i det mesta. Marilyn och jag liknar varandra totalt. När vi gick bakom Jan och Al på sightseeing här första dagen vi träffades, vände sig de båda männen och frågade om vi hade något att prata om? Marilyn och Al gör en road-trip - inklusive resan hit - där de träffar släktingar, som de aldrig tidigare har träffat i livet. Annat än på nätet! Marilyn hade en sådan upplevelse, som jag skriver om i min bk om familjen och hjärnan, innan de kom hit. Hon träffade sin kusins son och fick en flash-back över hela sitt liv, när hon i honom såg en kopia av sin förälder! Jag bara önskade att jag hade varit med och hade haft henne "hooked up", så att hon själv hade kunnat se sin hjärnas häftiga reaktion! Detta är den nya tidens "event"! Inte Disney Land, inte Idol - utan Din kusins sons läppar och färg på håret! Din hjärnas "lugn och ro" hormon: oxytocin, är den nya tidens drog! Och den kan inte produceras artificiellt. Så den kan ingen tjäna pengar på! Den kan man bara få del av genom att hålla ihop med sin familj och sin släkt - och genom att överbrygga alla de avskurenheter, som finns - för stunden, eller som har funnits länge! Eva Sternberg Lördagen den 13 december 2008 - 15:37:52

	Onsdagen den 10 december 2008 LPGA Legend Vi kommer i morgontimman till LPGA Legend - dagen efter damernas kvalificeringstävling till den amerikanska touren. Solen skiner och köerna på motorvägen har inte varit så långa eller så långsamma, som vi hade trott att de skulle vara. Två sheriffer gick utefter vägen och letade hylsor efter nattens skottlossning - den ene med en rottweiler lika stor som Anders och Thereses Leo - av samma ras. Så fort vi kom fram såg jag att flaggorna utanför klubbhuset hängde på halv stång. Här i USA betyder halv stång, att de hänger i papperskorgarna - just över marken. Jag såg framför mig att en av de gamla kvinnliga, amerikanska tävlingsspelarna hade dött under natten - det var ju ändå de kvinnliga professionellas högkvarter vi just hade kört in i. Så fort vi hade parkerat kom en äldre man fram till vår bil för att lyfta upp våra bagar på en golfbil. Jag frågade honom genast vem det var, som hade dött? Han tittade helt oförstående på mig. Jag pekade på flaggorna - flera stycken, från flera olika länder, som i princip låg i papperskorgarna på marken. "Oh, those, they are in memory of Pearl Harbour Day from yesterday", sa han. Hänger de kvar på förmiddagen dagen därpå?, frågade jag. Han tittade på mig sorgset och sa inget. Jag tänker på hur vi kvinnor inte skall hålla på med sådana hyllningar, som män ägnar sig åt. Vi klarar det inte. Vi kan inte ens få ner flaggorna i tid. Men vi kan fixa allt kvinnligt i tid. Vi kan räkna ut vad vi skall ha med oss i golfbilen under en hel dag. Vi har plåster och våtservietter och vi kan tala med alla och pigga upp de flesta. Legendbanan är ritad av Arhtur Hills - precis som Hills - den bana på vars tolfte hål vi bor i Alvered - och den är underbart vacker, rolig att spela och hela den kvinnliga mijön är positiv. Inne på damtoaletterna finns det till och med riktiga bindor och riktiga handdukar att torka sig med - förutom all parfym, som de flesta kvinnliga rum i USA är dränkta i. Personalen - alla kvinnor - i receptionen och matsalen är glada och uppmärksamma - de har ingen aning om varför flaggorna hänger i papperskorgarna. Och de bryr sig inte heller det minsta! På kvällen, när vi åker tillbaka är flaggorna hissade. Pearl Harbouröverfallet inträffade 1942. Nu är det andra överfall, som drar till sig uppmärksamheten i detta land! Eva Sternberg Onsdagen den 10 december 2008 - 0:31:45

	Söndagen den 7 december 2008 Andra advent I natt sprängdes min webmail av alla kommentarer på denna blogg om att det inte går att skiljas! Jag kan alltså inte svara på alla kommentarer eller mail, som Ni har skickat under det senaste dygnet - för de har inte kommit fram till mig. Men jag har fått tillräckligt många för att kunna svara rent allmänt - till dem, som vill läsa: Jag skrev inte att det inte går att skiljas - detta som svar till alla advokater, som har skrivit. Jag skrev, att det inte går att skiljas utan att vissa följder uppstår! Det finns inga lyckliga skilsmässor - det finns bara misär! Jag skrev inte, att många av de människor, som vi frivilligt väljer som partners, är lätta att leva med eller trevliga att ha att göra med. Men om man själv en gång har valt dem, kan man också i framtiden komma att gilla dem lika mycket (särskilt, när barnen har nått vuxen ålder). Jag skrev inte, att det inte finns någon tröst, när man befinner sig i en outhärdlig situation i sitt parförhållande. Jag skrev att skilsmässor - om man har barn tillsammans - inte finns. Det går inte att skiljas, därför att barnen förenar två föräldrar för alltid. Man kan inte byta ut den ene föräldern mot någon annan. Man kan inte heller utplåna den ene föräldern ur sina barns medvetande. När man väljer den andra föräldern till sina barn, har man fattat ett livslång beslut. Oavsett vad världslig lag säger! Allt negativt, som man säger och tycker om sina barns andre förälder, lägger sig som ett tryck på barnet. Alla som ifrågasätter detta påstående, kan numera lätt mäta stressnivån i sina barns hjärnor under den pågående skilsmässan. Då får man svart på vitt! Det kostar tjugo öre per dag per barn. Det man verkligen kan göra är att ta ansvar för att man frivilligt valde den personen som den andre föräldern. En förälder, som tar ansvar för sitt beslut, lättar avsevärt på barnens börda. För mig är det viktigt att kunskapen om skilsmässors omöjlighet blir allmänt känd - så att både män och kvinnor använder sig av sitt sunda förnuft vid val av partner. Innan de får barn. Jag är nästan ensam i Skandinavien i denna viktiga uppgift. Ingen annan vill säga sanningen. Kejsarens nya kläder! De allra flesta människor i Skandinavien tror fortfarande - även professionella människor - att skilsmässor fungerar och leder till goda resultat. Att barn är så anpassliga och har så många kompisa, att det inte gör någonting - vad föräldrarna än gör! Ungefär som vi trodde, när vi lät smeder dra ut alla våra tänder vid tjugo års ålder - utan att tänka på att vi aldrig mera skulle kunna äta riktigt tuggad mat (min far). Eller som vi trodde, när vi tvingade vänsterhänta att sitta med den vänstra handen bunden i ett snöre på ryggen (jag) eller trodde att vi skulle lägga in barn med andningssvårigheter i ett syrgastält, så att de dog (Jans syster). Det som gör mig mest ledsenatt läsa i Era kommentarer är, att Ni hoppas på skilsmässan som på en befrielse. Skilsmässor är sällan någon befrielse för någon - och i varje fall aldrig för barnen, för de skall ju bära hela livet på skulden till sina föräldrars skilsmässa och till hopplösheten i att ha en eller två föräldrar nedvärderad och illa omtyckt av den andra sidan av släkten. Män, som var svåra att vara gifta med , blir sällan roligare av att vara skild ifrån. Snarare blir de ännu djävligare än tidigare. Kvinnor lika så. Professionella människor vägrar ofta att inse graden av helvete i ett hem med nyskilda föräldrar - för i Sverige erkänner vi inte, att det finns dessa helveten. Vi är ju rationella människor och vill våra barns bästa! Omgivningen har lärt sig att bortse från de hemska detaljerna i skilsmässodramatdramat och hoppas bara på att allt skall bli bra igen - att man skall kunna samarbeta och gilla varandra - och läget. I de fall, när parterna verkligen lyckas samarbeta och förstå varandra, blir det svårt för barnen att förstå varför föräldrarna överhuvudtaget skildes! De nya partners, som föräldrarna börjar leva och bo ihop med är i de flesta fall helt oförbredda på de svåra situationer, som kommer att uppstå. Att varannan vecka låta sex barn från olika kullar bo ihop med ett nysammanfört par gör man inte ens med hundar. Barnen borde åtminstone få vara eensamma som barn ihop med sin frånflyttade förälder! Att ha en "barnfri" vecka varannan vecka, kan jag inte ens ta upp som allmän sedvänja i Sverige - här i USA, för ingen kan tro, att det är sant att vi behandlar våra barn på det sättet! Upplösning av andra och tredje parförhållandet är dubbelt till tre gånger så vanlig som i det första. De enda, som verkligen tjänar på svenska skilsmässor är advokater, bostadsbyggare och SAS och SJ. De som förlorar är alla andra. Främst kvinnor, som trodde på skilsmässor och barn, som förlorar sina föräldrar och sin barndom! Idag är det första advent. Jag har varit i kyrkan och sjungit samma julpsalmer, som vi sjunger i Europa. Jag tänder två ljus och ber om nåd hos dem, som tycker illa om det jag skriver. Jag har haft fel förr - men också rätt. Framtiden kommer att utvisa hur sant det är, som jag skriver i denna fråga! Eva Sternberg Söndagen den 7 december 2008 - 19:08:30

	Lördagen den 6 december 2008 Svar till Ingrid Aldrig har väl så många skrivit så mycket kommentarer till mig som efter gårdagens blogg - skriven i nattmörkret och på en amreikansk lap-top utan våra svenska bokstäver: å, ä och ö! Webmailen var full av kommentarer och glada tillrop och förtvivlade tillrop med frågor om varför ingen har skrivit en sådan drapa tidigare? Varför gör ingen någonting? Någon ansåg att min blogg i går natt liknade Martin Luthers teser, när han bröt med Vatikanen! Eftersom kommentarerna hade så många infallsvinklar, tar jag två kommentarer ur högen - med allmängiltigt innehåll och vettiga frågor och besvarar dem direkt här på bloggen (de andra kommentarerna besvara jag direkt på e-postadressen. Jag besvarar alltid alla brev, telefonsamtal och all e-post!) Kära Ingrid! Du håller med mig om det jag skrev i mina teser - men Du frågar hur en människa skall förstå, när hon i trettioårsåldern - eller tidigare eller senare - att det inte går att skilja sig? Hur skall hon kunna fatta det? Svar: Genom sina föräldrar och genom deras föräldrar. Och genom det samhälle, som hon ingår i och som i tusentals år har förstått och tolkat de regler vi människor måste leva efter - om vi inte skall gå under! Du frågar också om det samhälle, som vi nu har byggt upp - och där barn redan i tidig ålder visar upp beteenden, som pekar på både deras egen och vårt samhälles snara kollaps - om de äldre männen kommer att vara tillräckligt många för att hindra att en ny dåre av Hitlers typ skall kunna komma till makten och leda oss människor in i en ny världskatastrof? Svar: Vi har redan länge varit i en ny världskatastrof - men vi har inte märkt det förrän nu - åtminsotne inte i västvärlden! Vi har trott på ett system - penningsystemet - och byggt våra värderingar kring det. Guldkalven. Vi har hyllat människor, som genom allehande \"vinster\" - den nya ekonomiska taleskvinnan för Nordea-banken heter till och med Maria Winsth - verkat leva ett avundsvärt liv - åtminstone på film och i tidningarna. Vi har inte ansträngt oss att ta reda på fakta om någonting. Våra lärosäten har inte strävat efter sanningen utan efter mer pengar. Eftersom vi inte har gett våra barn ett pris från början, så har vi bortsett ifrån hur det går med dem. Vi har betraktat våra barn som kostnader och förvärvshinder! Vi skule inte ens ta hand om våra egna barn utan det skull samhället göra! Vi skulle investera i våra pensioner - och därmed ge möjlihget till penningsystemets makthavare att röva bort vår familj och vårt arbete. Vi som är äldre, har varit mer intresserade av vad våra jämnåriga från samma socialgrupp har tyckt om oss - än av vad våra egna barn tycker. Nu sitter vi där ensamma på äldreboendet med en tom bankbok och våra löjliga premiepensionslöften! Vi har hellre umgåtts med dessa \"vänner\" och kollegor än med släkten. Våra barnbarn vet ofta inte ens vad vi heter eller var vi bor! De enda arrangemang, som kan få oss riktigt upphetsade - Melodifestivalen och den sista veckan i valrörelsen, visar på direkt brist på förnuft och sans. Våra politker varken kan tala eller tänka - eller vågar något. Vi skäms inte ens längre! Så - sammanfattningsvis - vill jag svara: Utan familjen i tre generationer och utan en annan fungerande religion än penningsystemet, går det inte! Utan familj och religion kan inte unga människor lära sig att fatta någonting - för deras föräldrar hade inte fattat något och inte deras far- ochmorföräldrar heller! Då händer det, som så utmärkt beskrivs i dikten av WB Yeats, \"The Second Coming\", som jag skrev ner i dess helhet här på bloggen samband med att Lehman Brothers tilläts att gå i konkurs här i USA: \"The center cannot hold\". Då kollapsar allt på mycket kort tid! Och då uppstår ett nytt samhälle, en ny religion och en ny medvetenhet hos oss människor! Och då kommer inte Kristian Luuk att vara hjälte! Han som lämnade sin fru och sina barn och flyttade ihop med ett Berg! Då kommer vi att ha nya krafter att vända oss till! Eva Sternberg Lördagen den 6 december 2008 - 13:02:27

	Fredagen den 5 december 2008 Det gar inte att skiljas! Nu sitter jag har i nattmorkret vid en amerikansk laptop och skriver det rent ut `Det gar inte att skiljas! I varje fall inte i var tid. Och inte om man har barn. Och inte om man har nagot vett i skallen. Och inte om man har nagon skam i kroppen. Och inte om man vill ha kvar nagon som helst sjalvkansla. Och inte om man vill att manniskor skall ha nagon som helst respekt for en. Och inte om man vill ta ansvar sjalv. Och inte om man har en nagorlunda fungernade hjarna. Och inte om man vill undvika ekonomisk misar. Och inte om man leva sitt eget liv och inte vara i handerna pa soc, eller Prusseluskan. Och inte om man vill ha sin heder i behall. Och inte om man vill undvika kallduschen, som uppstar i ens nya forhallande. Och inte om man vill slippa se sina barns livsgnista slackas. Och inte om man vill undvika att flytta hem till sin egen mamma eller pappa. Och inte om man vill slippa sitta pa akuten for egna brannskador i koket eller for att forsoka fa sina barns fingrar fastsydda efter det att man stangt bildorren over deras tumme och langfinger! Nu blaser jag ut mitt stearinljus over min amerikanska laptop och forsoker somna igen. God natt! Eva Sternberg Fredagen den 5 december 2008 - 8:59:01

	Onsdagen den 3 december 2008 Jan tänker Istället för att ha tre olika dagstidningar hemburna till oss klockan halv fem på morgonen - varje morgon - (jag hoppar över Mölndals-Posten, som kommer en gång i veckan och som verkar gå samma öde tillmötes som de flesta lokaltidningar här) har vi bara varandra och våra egna tankar och funderingar att formulera och utbyta på morgonen här. I morse ville Jan berätta hur han tänker om Hitler. Något förvånad bad jag honom att börja. Hur kan det komma sig att ett folk kan välja en total nolla som George W Busch och Hitler till sina ledare? frågade Jan mig. Jag svarade att George W aldrig egentligen blev vald till president utan röstades fram av Högsta Domstolen här i USA, därför att själva valapparaten hade kollapsat. Här kommer Jans svar: Efter första världskrigets slut var den manliga delen av befolkningen i Europa - och särskilt i Tyskland - decimerad till nästan hälften. De män, som fanns var unga och oerfarna och lättförförda av en dikatators retorik. I ett samhälle, där det finns många gamla män skulle en sådan byfåne som Hitler inte kunna göra sig gällande ens som ledare av en lokal fotbollsförening! När det gällde George W, menade Jan, att han blev president - inte bara på grund av schabbel med valapparaten - utan på grund av USA:s historiskt belagda tendens att rösta bort ett parti, som har suttit flera mandatperioder vid makten. George W:s far hade ju bara suttit i en period vid makten, så W hade - så att säga - rätt till en ny period i Vita Huset. Jag tänkte och tänkte och tänker fortfarande. Om Jan har rätt och ett samhälles val av ledare hänger ihop med antalet äldre män i befolkningen, är det kanske en viktig förklaring till att Barrack Obama blev vald till president i år. För så många äldre män som nu, har det aldrig funnits på denna kontinent - och ett så bra val har amerikanarna inte gjort på länge! Vi läser Barrack Obamas böcker på dagarna och jag ser en härlig framtid här på jorden, när vi andra också kommer att välja en man, som redan från början av sitt liv stod upp för den han är och som letar sitt ursprung, som följer sina fäder - och mödrar och som känner sig lika hemma i Indonesien som i Afrika och som i Chicago! Boken, som jag läser, heter "Dreams of My Father" och den förebådar tiden efter industrisamhället och den stora samhällskollapsen på 2010-talet. New York Times har redan för länge sedan givit boken ett pris och den nya upplagan utkom i god tid till presidentvalet i år. Jag ser fram emot en liknande bok av en svensk politker - från vilket parti som helst. Jag skulle rösta på en person, som är öppen, kan skriva och leda. Som står för sitt ursprung och sin historia och som har använt det motstånd och det hån han/hon har mött till att skärpa sitt intellekt och sin uttrycksförmåga! Och som har någonting att säga. Inte bara om en budget för nästa år, som ändå kommer att framstå som rena fantasierna om några veckor! Eva Sternberg Onsdagen den 3 december 2008 - 21:35:36

	Tisdagen den 2 december 2008 Bildöd Jag sitter här i USA och lyssnar på P1 och hör den svenska versionen av bildöden - hur Volvo och Saab hotas av undergång och upplösning. Samtidigt ser Jan på TV hur representanter för ägarna - Ford och GM - piggar upp den amerikanska kongressens ledamöter med, att de planerar att sälja ut våra svenska bilmärken! Inte ett öre av kongressens pengar skall gå till utlandet, lovar de. De verkställande direktörerna för GM och Ford har denna gång - det är andra gången de ber om pengar av den amerikanska kongressen - har igår åkt hybridbilar till Washington - inte åkt i sina privata jetplan med bensinslukande motorer! Som gammal volvoit får jag gnugga mina ögon och spetsa mina öron, när jag hör och ser dagens nyheter. Hur kan det gamla fina företaget - PR-direktörens stolthet - ha kommit så långt ut på kanten till Niagarafallet? Hur kan dessa mängder av ingenjörer och designers och konstruktörer, kontorister och ekonominissar så fullständigt ha tappat greppet över verkligheten? Jag minns, när jag som den - på den tiden - högst placerade kvinnan i Volvokoncernen fick höra av personalchefen på Torslandaverken, att jag inte kunde få någon tjänstebil - trots min höga placering i hierarkien - för det fanns inga bilar! De hade tagit slut! Nu - nästan fyrtio år senare - är Volvos problem det rakt motsatta: Bilarna tar inte längre slut! Ingen vill ha dem! Inte ens jag vill ha en Volvo längre! Jag har en nästan tio år gammal Honda, som fungerar som ett urverk, ser tvättad ut hur smutsig den än är - och när jag av misstag kör på Bror- Arnes bil på parkeringen på Sisjön, så syns det inte på hans bil. Och bara lite på min! Svaret på min fråga i början av denna text: hur har det kunnat ske? är: Vi männiksor lider av ett tankefel i hjärnan, som kallas "mimetisk rivalitet". Detta tankefel innebär att vi bara vill ha det, som någon annan vill ha. Om någon annan vill ha det, så slipper vi att tänka - vi kan på ett enkelt och tanklöst sätt eftesträva det som andra vill ha! Vi vill särskilt gärna härma dem, som vi tror har hög status.Sådana som vi ofta får se i TV - till exempel - tillskriver vi utan vidare hög status. Varför skulle vi annars se dem i TV? Den mimetiska rivaliteten når emellertid efterhand en mättnadspunkt: Det blir för mycket! Det rinner över alla bräddar! Det tar en ände med förskräckelse! Det är där vi är nu: bildöden har inträffat. Våra svenska bilar, som har skapat så mycket välstånd - inte minst för mig - har kommit till vägens ände! I bokstavlig bemärkelse. Vi kommer att komma över denna död. Vi kommer att hitta nya objekt att applicera vår mimetiska rivalitet på. Men - som jag brukade säga, när jag satt i Volvos huvudkontor i början av sjuttiotalet - "många furor kommer att falla"! Eva Sternberg Tisdagen den 2 december 2008 - 18:48:22