Eva Sternbergs Blogg

December - 2009

	Onsdagen den 30 december 2009 Tåg Jag åker tåg till Stockholm. Första klass. Det skiljer femtio kronor i pris denna vackra decmebermorgon mellan första och andra klass. Nuförtiden är det inte heller lika dötrist att åka första klass som det var för bara tio år sedan. Bara uppblåsta damer och herrar utan humor. Inga hundar, inga samtal. Lädertofflor i små släta fodral, som liknade kuvert och som diskret kunde läggas ner i portföljen. Inte heller några hysteriska servitriser, som sprang runt med förbeställda middagar utan gluten, utan protein och utan alkohol och letade efter nypåstigna äldre män från Katrineholm. Att servera. Nuförtiden är första klass som andra klass var för tio år sedan. Av- och påstigande som hälsar God Morgon och unga män på väg från hockeymatch till Nordnorge för att tjäna pengar i vårt broderland - här hemma har vi inte plats till dem. Kupén är varm och inbjudande. Jag sitter i rätt riktning - ser framåt. Solen skiner över Porthällaskolan i Partille, där jag en gång började min lärarbana. Jag tänker över hur totalt oförberedd och ointresserad jag var av att lära mig Partilles historia och alla andra sammanhang, som fanns på denna min första och enda riktiga arbetsplats som lärare. De unga männen bredvid mig vet säkert mer om Nordnorge än jag då visste om Partille. Som vanligt fungerar inte radion. Men den vältränade konduktrisen, som betalat själv för att gå SJ:s servicekurs, talar med chefen i bistron - och - vips kommer P1 tillbaka i mitt öra! I Skövde väller folket in. Vagnen blir nästan fullsatt efter att ha varit halvtom i Göteborg. En man i Martins ålder med en plastpåse i handen - ingen portfölj, inga diskterta tofflor och ofokuserad blick - tittar på mig och jag säger direkt att jag har den andra platsen - mittemot - i fel riktning. Men jag skall byta genast, så att han får sin riktiga plats - den som står på hans biljett. Nä, nä, säger mannen som har en trådlös anslutning till sin mobil i örat, sitt kvar! Jag sätter mig här. Jag tänker att nu har jag en möjlighet att använda alla kunskaper jag har skaffat mig under de sjuttio år jag har levat. Nu skulle jag kunna tänka ut på tio sekunder denne mans bakgrund, liv, resmål och inriktning! Nu skulle vi kunna utbyta erfarenheter och synpunkter åtmistone i en hel timme - till dess att tåget stannar i Katrineholm. Vi sitter ju som man gör, när man blir intervjuad eller intervjuar. Hans mobil ringer. Jag tror först att det är min mobil, så jag hoppar till. För det är det värsta, när man har satt sig på tåget till Stockholm och det första klientparet ringer i Herrljunga och säger att de inte kan komma ,därför att de har blivit förkylda eller fruns mor har ramlat och brutit lårbenshalsen eller hunden har sprungit bort under natten. Mannen har en likadan mobil som jag och en likadan signal. Han talar med någon, som verkar fråga om han verkligen har gått på rätt tåg och har hittat sin plats. Det har han. Till mig säger han generat att han inte är så van vid att åka tåg. Sedan frågar han mig om det är tillåtet för honom att tala i mobilen på tåget? Ja, säger jag, som kan allt om tåg, det är tillåtet. Från den rad vi sitter på och framåt - men inte bakåt. Sedan ringer hans telefon igen. Han skall tydligen svara på var han är nu - tio minuter efter det att han gått på tåget i Skövde. Han tittar och tittar ut. Han vet inte. Tåget rusar vidare fram över Skaraslätten. Till slut säger jag: Töreboda. Men då säger han att vi har ju inte ens ännu passerat Moholm. Där fick jag nyckeln! Han är från trakten! Han kan var hemmahörande i samma trakt som min far och hans familj kommer ifrån! Vi kan vara nära sammanbundna av den jord, som oss fostrat har! Vad kan han ha för yrke? Varför åker han utan packning - annan än plastpåsen, som det står Scania på? Varför åker han första klass - med en gammal mobil och en jacka, som verkar vara såld på Stadsmissionen? När han slutar samtalet frågar jag om han är från Gårdsjö? Nej, han är från Hova! Hova! ropar jag. Jag kommer också från Hova! Far föddes i Åsterud den 19 augusti 1896 och växte upp - som ende överlevande - den andra brodern dog i TBC före puberteten - manlige arvingen på Struppkärr! Mannen med den trådlösa telefonen tittar med misstro på mig. Han känner ju säkert ingen levande, som är född 1896! Jag frågar vad han ägnar sig åt. Åkeriägare. Kände han min avlidne kusin Mats på Struppkärr? Efter den frågan pratar vi oavbrutet - i mun på varandra - om branden på Struppkärr, om kräftmete, om prästfrun, som skrev anonyma brev, om käbblet med Gullspång, om Margit - min kusin Lasses fru - som var hans brors lärarinna i första klass. Om allt. Resten av kupe´n börjar lyssna. De unga männen är de enda, som inte lyssnar - för de har proppat upp hörlurar i öronen! Jag berättar om hur ofta jag har arbetet på Scania i Södertälje, hur mycket jag vet om lastbilar. Jag tar fram min bok om min barndom och uppväxt och vi ser på bilderna på det som har format mitt liv. Jag frågar honom om hans liv och hans barn och jag rekommenderar honom att genast gifta sig med sin fru. Då spetsas öronen i kupén! I Sverige får man inte uppmana människor att gifta sig! Men det finns ingen från Socialstyrelsen, eller från Sveriges socionomers Riksförbund eller Sveriges Kommunala Familjerådgivares förbund med på tåget! Inte heller någon präst, som själv skilt sig tre gånger och nu lever ihop i källaren på sin kyrka tillsammans med en mamma till en av sina konfirmander - med tyst tillåtelse från kantorn, som har hand om nycklarna! Ingen sådan person är med på tåget! En äldre dam med blåtonat hår och med ryggen mot oss skrockar till. Av vämjelse eller med medhåll är omöjligt att fastställa. Vi passerar Hallsberg och inser att vi inte har lång tid kvar att tala. Jag ger honom min bok. Han visar sina tillfälliga plåtar, som han skall fästa på den nyinköpta lastbilen, som han om fyrtio minuter skall hämta på Scania i Södertälje. Han har berättat för mig hur glad han är över sitt yrke, hur han har tagit sig fram i en svår bransch under de senaste decennierna. En bransch, som hans far började med i Hova för många år sedan. Han har kämpat. Han jobbar - som jag - överallt. Han tar sig fram - som jag - över hela jorden. Jag säger till honom, att jag uppfattar det som att det är den högre dagordningen, som förde oss samman på detta tåg denna vackra vintermorgon. Han tror också på den högre dagordningen! Och snart är han gift! Eva Sternberg Onsdagen den 30 december 2009 - 9:32:18

	Fredagen den 25 december 2009 Midnattsmässa Jan satt och letade efter ett TV- program, som vi båda kunde se på julaftons kväll. Han zappade mellan alla de 907 möjligheter vi har - förutom att vi skulle kunna spela en DVD på den DVD- spelare, som jag gav till Jan i julklapp och som jag verkligen behöver. Plötsligt kom midnattsmässan från Peterskyrkan fram i rutan. Ja, sa jag, förvånad över att mässan redan hade börjat! Min tidsuppfattning lämnar fortfarande en del övrigt att önska efter så lång bortovaro i en annan världsdel och efter att ha gått upp klockan halv fem på morgonen för att skjutsa Pia och Martin och barnen till Landvetter. Direkt såg jag att någonting höll på att hända - i rutan. Direkt såg jag att det var en katastrof på gång! Säkerhetsvakterna hoppade diskret sju meter upp i luften och förbi processionen av kardinaler och barnkörer, nunnor och schweizergarde, diplomater och studenter samt vanliga församlingsmedlemmar. Sorlet i Peterskyrkan lät annorlunda än vanligt. Jag sa till Jan att sluta zappa, när äntligen ett bra program kom upp - och dessutom någonting hände, som inte var planerat utan ledde till ingripanden från säkerhetspersonalen. Jan trodde inte att någonting höll på att hända. Jag visste att något höll på att hända, men sa inget mer. Till slut kom påven. Han gjorde det man skall göra. Han vek inte ner sig. Han blev inte rädd. Han genomförde en enastående fin mässa. Alla var gripn av stundens allvar och av hans mod! Det var den finaste katolska mässa jag har vait med om. Påven är inte rädd för att dö. Han blev heller inte attackerad av en järnfyra eller en prototyp av Munsterdomen, så han har inga sår i ansiktet. Han blev attackerad av en kvinna, som hade läst om Lisbet Sallander. God bless us all! Eva Sternberg Fredagen den 25 december 2009 - 15:14:01

	Torsdagen den 24 december 2009 Inga-Maj Johansson sa: Det är verkligen uppfriskande att läsa Din blogg! Jag minns en dag för länge sedan när vi möttes på Kungsgatan i Uddevalla och en DROMEDAR passerade...... (fick senare veta att en cirkus var i sta´n) Ibland, när jag läser Din blogg tittar jag snabbt ut genom förnstret, för jag får en känsla av att dromedaren passerar ...... Önskar Dej en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År! Inga-Maj i Uddevalla (i rullstol) Logged info: ................................................ Using: Hostname: no ip IP address: Date/Time: 12/23/2009 13:39:47 Till Dig, Inga-Maj och till Er alla - särskilt till Linda och Ramtin och Trädgårds-Ingrid och Gunvor och Björn och Er, som skickar två kommentarer i samma ögonblick och Emelie och Malou och Kaj och teknikerna i Mölndals närradio och Brita och Christer och Britt-Marie och Magnus och Erik Larsson i Stranninge, Morup: GOD JUL från Eva Eva Sternberg Torsdagen den 24 december 2009 - 8:09:09

	Onsdagen den 23 december 2009 Tre generationer Varför behövs det tre generationer, som håller ihop, på båda sidorna i ett barns liv? Denna fråga får jag nästan dagligen. När jag börjar förklara, blir jag nästan alltid avbruten i den första eller andra meningen. Invändningarna haglar emot mig. Jag anses ha fel. Att tro - eller som jag hävdar - veta, att det behövs tre generationer på båda sidorna i släkten för att ett barn skall kunna växa upp och bli vuxen och själv kunna ingå parbildning och själv få barn, som kan växa upp och fortsätta sitt liv i flera generationer, är helt enkelt fel enligt dessa mina belackare. Nu gör jag ett nytt försök att förklara hur vårt mänskliga samhälle hänger ihop i tre generationer. Nu försöker jag göra det som Lasse Berg i sitt utmärkta program häromkvällen sade sig inte fatta. Ännu. Vi människor lever längre än alla andra arter. Vi människor föds mera hjälplösa än alla andra arter. Vi människor skall födas in i en familj med tre generationer. Vi föds in i en familj i tre generationer därför att vi egentligen inte borde födas förrän efter tre år i moderlivet. Vi behöver den äldre generationen för att få deras omvårdnad, berättelser, uppmuntran och stöd. Problemet med oss, som lever nuförtiden, är att vi under de senaste hundra åren helt har tappat kontakten med den äldre generationen och hindrat den från att ge oss allt det, som vi behöver. Svårigheten för unga människor vid denna tiden på året är att de skall besöka sina föräldrars föräldrars föräldrar utan att ha någon berättelse om dem. Utan att någonsin ha träffat dem eller inte träffat dem på femton år. De skall ge julklappar till entandade gummor, som visar sig vara mammas faster - som i mitt fall. Om barnet inte har någon familj, måste det lyssna på Anna Ankas berättelser. I DN frågar sig TV-recensenten om någonkan förklara hur en vulgär kvinna, som suger av sin kortväxte, ålderstigne mans penis på morgonen - om han har lust till det - kan bli den ersättning som erbjuds barnen i Sverige? Svaret är: Hjärnan behöver berättelser - och ju fler människor, som verkar tro på denna berättelse desto större attraktion blir det för barnen att se denna människa i TV. En svårighet med tre generationer är att mellangenerationen får för mycket makt under de flesta perioderna i historien. Mellangenerationen idag - 35 - 55-åringarna - är vettlöst överdrivna i sin makt. De hade inga berättelser från början och nu har de inget att ge till dem, som kommer efter dem. Jag tillhör den äldre generationen. Jag har varit med om att min mor inte hade någon som helst förmåga att fatta att mitt liv kunde vara svårt och att jag behövde hjälp. Hon hade fäst sig vid vissa brister i sitt eget liv - och dessa brister fanns ju inte i mitt liv! Alltså hade jag inga svårigheter. Det som Mor hade fått, tog hon för självklart att jag också hade fått, för hon rannsakade aldrig vad hon hade fått - eller vad jag fick av henne. Det som jag hade, som hon inte hade fått, trodde hon verkligen var viktigt! För det hade hennes mamma lärt henne! Vi människor behöver hela tiden rannsaka oss och se med klar blick, vad som verkligen är viktigt - och strunta i resten. Vi behöver lära oss hur vår hjärna fungerar. Det är i hjärnan svaren finns. Inte i taxeringskalendern - eller för den delen - adelskalendern! Eva Sternberg Onsdagen den 23 december 2009 - 10:51:50

	Tisdagen den 22 december 2009 Plantagen Idag blir det inte roligt för butiksföreståndaren på Plantagen i Sisjön! Idag kommer Jan att åka dit med vår i lördags inhandlade julgransfot och drämma den i disken och begära pengarna tillbaka - trots att han ännu inte har hittat kvittot! I lördags var vi ute och sågade ner en julgran bland slyet på trettonde hålets skuggsida. Jag hade träffat några gubbar på torsdagen, som var igång med att elda upp det sista av det sly de hade avlägsnat från fjortonde hålets skuggsida - innan de skulle återgå till att bli arbetslösa. Så det var fritt fram att ta med sig en gran under helgen, tyckte gubbarna. Jan valde en stabil gran. Inte den, som jag hade sett ut i torsdags utan en mera bastant, som vi dessutom kunde få några bottengrenar från att lägga på farstubron, när snön kom. Granen blev lite väl stor, så grenarna räckte till att täcka rabatten utanför gästhuset också. Toppen fick Jan offra för att överhuvudtaget få in granen i huset! Jag var säker på, att jag visste var det låg en julgransfot på vinden. Det visade sig, att jag inte var så säker i alla fall, för vi hittade ingen julgransfot och det var tio grader kallt på vinden, så vi stannade inte så länge. Inte heller hittade vi någon stjärna, som granen verkligen var i behov av, så vi fick åka och köpa fot och stjärna. På Plantagen i Sisjön, sa Jan. Det fanns bara en märkligt platt fot med en pumpmekanism, som liknade en domkraft. Det var den enda julgransfot de hade. Jan prövade den, som stod framme och den fungerade inte. Men expediten hämtade fram en ny i en kartong. Priset var hiskeligt - 499 kronor - men de hade slagit ner priset till hälften, så vi köpte den. På söndagen kom Elin, Sofie och Charlotte och Tess och Ture för att baka och klä granen och lyssna på julsånger och prata. Vi var som hos barnen i Bullerbyn. Jag var glad att jag har haft två kaffestugor och att vi hade varit och handlat på Coop också på lördagskvällen så att jag hade smör, florsocker, bakpulver, nötter och mandlar och saffran och bakplåtspapper och tre kavlar och små formar (fast vi hann inte att göra knäck) och korinter och jäst och karamellfärg hemma. Men jag hade ingen kesella, så Jan och Sofie fick åka ned till Coop igen på söndagen och köpa det. Det skall vara kesella i lussekatterna nuförtiden! Allt gick som en dans. Elin fixade till julgransbelysningen och fick den att brinna på första försöket. Pepparkakorna fick den rätta formen och lussekatterna blev underbart goda. Charlotte dekorerade pepparkakorna med våra namn - alla i vår familj även hundarna - fick var sin dekorerad pepparkaka att hänga i granen. Nya julgranskulor hade vi hittat på vinden. De måste härstamma från nedmonteringen av Sisjön. Så vi behövde inte använda de gamla julgransprydnaderna, som vi också hade hittat i en påse på vinden. På kvällen efter middagen hade vi julklappsutdelning med julklapparna, som Elin redan hade lagt under granen. Adventsljusen brann på bordet. Vi saknade bara Martin och Stina och Matt och Lukas och Lars kring granen, men vi var glada över att de hade sina pepparkakor i granen! Igår, när vi kom hem från ytterligare en runda bland affärerna - frimärken och skinka - och jag skulle gå ner och släcka i gästhuset, hade det hänt. Granen hade fallit ur sin fot rakt ut i rummet och alla kulor och pepparkakor låg på golvet i flera liter vatten! Glasskivan på bordet hade inte gått sönder men nästan alla pepparkakorna. Den stora pepparkakan, som Charlotte hade gjort, som det stod "Sternberg" på, hade hängt i mitten och var krossad. Jan och jag åt var sin bit av den, för den var inte våt utan fortfarande torr. - Vilken tur, sa jag, att den inte föll förrän nu! - Vilken tur att vi hade julklappsutdelningen igår och att inga julklappar låg under granen och blev blöta. -Vilken tur att vi hann att ta kort på granen innan alla namnpepparkakorna krossades! Jan var inte lika beredd att tycka att det fanns någon tur i granens fall. Idag skall han åka med foten till Plantagen i Sisjön och tala med chefen på stället! Jag har slagit upp på Google att det är ett engelskt riskkapitalbolag, som äger Plantagen. Precis som nästan allt annat, som tidigare ägdes av handelsträdgårdsmästare, som man kunde tala med och som förde julgransfötter utan domkrafter i lager! Det är bara själva firandet, som vi har kvar och kan forma själva. Så länge granen står kvar på sin fot! Eva Sternberg Tisdagen den 22 december 2009 - 6:03:04

	Fredagen den 18 december 2009 Klimatet Det är lite med klimatet som det är med familjen. Klimatet bara finns där och vi är helt beorende av det. Familjen bara finns där också - och vi är helt beroende av den. Inte minst vid årets olika högtider och vid födelsedagar och andra mänskliga märkesdatum. Ännu har vi inte börjat hålla konferenser på global nivå om familjen, men det kommer säkert inte att dröja så länge innan vi gör det. När jag lyssnar på radio ikväll för att få veta vad som har kommit fram i Köpenhamn om klimatöverenskommelser, tänker jag att det är precis som i en familj. Ena minuten är allting en enda stor besvikelse och nästa minut enar sig föräldrarna - eller mor- och farföräldrarna och då lyser alla barnens ansikten! Det är en chimär att tro att en mänsklig överenskommelse skulle kunna påverka klimatet på jorden. Det är också en chimär att tro att en familj kan komma överens om några slutgiltiga beslut, som skulle kunna rädda den från upplösning och/eller misär. Det enda som gäller för såväl klimatet som familjen - är totalt eget ansvarstagande, välvilja, ödmjukhet, lyssnande, sparsamhet, generositet, uthållighet, humor, rim och reson, pragmatism, sans och måtta och insikten att vi alla just nu kan stå tio sekunder från vår egen förestående död. Under tiden kan vi dock alla ha roligt - om vi vill! Nästan hela tiden! Eva Sternberg Fredagen den 18 december 2009 - 23:16:10

	Tisdagen den 15 december 2009 Golfen är död Den senaste tidens händelser inom golfen - som jag har upplevt både i USA och här hemma - säger mig att golfen är död. Jag har varit och är djupt involverad i golfvärlden - sedan mer än femito år. Min familj har varit och är engagerad i golf sedan fyra generationer. Min man, Jan, är överstepräst inom golfen i Sverige, min son inom golfbanebyggande och min ena dotter som journalist inom golfmedia - i TV och tidningar - den enda kvinnan i Golf Digest´s masthead sedan många år. Själv håller jag på med allt inom golfen - utom att spela - annat än när det är nödvändigt (vilket det nuförtiden sällan är!). Redan när jag mötte min man - vid sexton års ålder - trodde jag, att det var något allvarligt fel med honom. Även mina föräldrar tvivlade på att golf kunde gå att använda som drog. Långt innan min son föddes hade jag bestämt mig för, att han inte skulle få en chans att bli professionell golfspelare. Han skulle inte få börja spela golf förrän han var tolv år gammal - som Jesus var, när han fick stå på egna ben i templet. Jan motsatte sig inte mitt fasta beslut. Martin var med mig på Simmerud och med riktiga människor - verklighetens människor - till dess att han var tolv år. Han fick möjlighet att utveckla sitt limbiska system i hjärnan tillräckligt mycket för att gifta sig ung och få tre döttrar, som han förstår att han är far till. Fortfarande. När jag nu drar slutsatsen att golfen är död, beror det på att jag inser, att golfen är drabbad ända in i sitt rotsystem av ondska och förförelse. Pengar har helt och hålllet tagit över den från början fridsamma aktiviteten golf - utövad av fåraherdar på de skotska bergen under den tid de hade till sitt förfogande, när fåren betade. Pengar har lett till det tillstånd, som den manliga delen av mänskligheten inte klarar av: gränslöshet. Män har en fantastisk förmåga att blåsa upp sig genom att titta på andra män, som på något sätt är framgångsrika. De tror att det är de själva, som spelar så bra. De tror att det är de själva, som vinner dessa enorma summor pengar. De tror att vi kvinnor är som män och skall beundra dem lika mycket som de själva beundrade Tiger Woods. Vi kvinnor är inte män. Vi beundrar inte pengar och resultat på golfbanan i så särskilt stor utsträckning. Vi är helt beroende av att män befinner sig i sådana organisationern och sammanhang, som styrs av män, som har golv. Män som vet vad som kan tillåtas och inte tllåtas. Män som inte själva blir "carried away" av beundran över någon liten 33-åring utan gränser. Med gylfen uppknäppt. Kvinnor blir alrig imponerade av någon liten 33-åring utan gränser. Vi blir ibland avundsjuka och grämer oss - men vi kastar oss inte utmed hennes fötter och ber henne trampa på oss! Den som dödade golfen är enligt min mening Tim Finchem - chefen för PGA TOUR. Denne man föddes tjugoett år före Martin - nästan på samma dag - och det är han som i sin slapphet, sin omätliga feghet och sin underlåtenhet har låtit den amerikanska touren falla ner i den avgrund, ur vilken jag inte tror att den kan ta sig upp. I varje fall inte innan den först har förklarats död. Det är Tom Finchem, som har lett professionell golf i USA så att den har kunnat skapa "outstanding playing and and earnings opportunities for theplayers and for growing the game for future generations". Han har lett PGA Tour i femton år. Under tiden har han utvecklat stränga regler för hur man skall se ut på banan, hur man måste fylla i scorekort och hur media får uttala sig. Han har stiftat lagar och regler inom golfen, som borde få det svenska kungahuset att hyra in honom till sina döttrars förestående giftermål. Bara en sådan sak som att jag måste ha en kortärmad tröja med krage - inte halsringning, när jag skall gå in på driving-rangen på Champions Gate - ger vid handen att det inte finns mycket i övrigt att önska inom Finchems revir. Utom det viktigaste: Att upprätthålla golfens moral! Att uprätthålla spelet som ett värdigt tidsfördriv - inte som ett oljefält eller som ett mineralförande berg, vars enda syfte är att lura människor på pengar och ge pengar till de mest skrupellösa. Finchem har - under tiden som jag inte får slå några slag på en driving range med fel halsurringning - låtit ett odefinierat antal amerikanska kvinnor - så kallade groupies - följa touren som en hästsvans och föröda männens moral och allmänna rättsmedvetande. Han har malt ned fäderna till tusentals barn på den amerikanska touren genom att släppa in ett stort antal huvudlösa kvinnor till männen. I Sverige hade vi på femtio- och sextiotalet ett liknande problem med Golfförbundet, som lät sina spelare supa ned sig i en utsträckning, som påminde om Pavlovs hundar. När Sveriges duktigaste spelare kom till första tee med träskor och sina klubbor i ett snöre i handen, var det ingen som protesterade. Alla söp. Finchem har - genom att fästa sig vid ovidkommande detaljer i spelet golf och bortse från dess värdegrund - dödat spelet. Vi kvinnor behöver män, som leder andra män på ett oklanderligt sätt. Våra män och söner behöver inga penningtörstande fjantar som ledare. Våra barn behöver ledare till sina fäder, som kan se dem i ögonen, när de själva skall bli seniorer.. Att se sitt livsverk dö före sig själv är det värsta straffet. Så måste det vara idag för Finchem! Eva Sternberg Tisdagen den 15 december 2009 - 21:27:40

	Tisdagen den 15 december 2009 Hägern är tillbaka! Precis när jag sträckte ut armen för att ta på mig blusen efter den första duschen här hemma, såg jag den. Hägern flög upp ur bäcken med stora vingliga rörelser! Den har också kommit hem. Eva Sternberg Tisdagen den 15 december 2009 - 15:01:33

	Lördagen den 12 december 2009 Limbiska systemet En av de största skillnaderna mellan den kvinnliga hjärnan och den manliga hjärnan sitter i det system, som vi kallar det limbiska. Jag brukar kalla denna del människans köl. Som kölen på en båt. Det är det limbiska systemet, som förnedlar våra djupare känslor till oss - liksom våra emotionella uttryck. Röstläge, intuition, empati och kreativitet. Personen - människan i var och en av oss - sitter i det limbiska systemet - se boken \"The Triune Brain\" av Paul McLean! Receptorn för oxytocin sitter i dessa delar av hjärnan, moderskapsbegåvning och näringsutgivning likaså. Jag skulle vilja jämföra det limbiska systemet med jordens oljeresurser. Den manliga hjärnan är dessvärre inte lika rik och djupgående i sitt limbiska system - i varje fall inte före sjuttio års lder. Vi skapar hela tiden nya resurser i våra limbiska system ju fler flickor som föds och får en någorlunda stabil uppväxt. Det gäller för oss att inte öda med dessa resurser på samma sätt som vi gör med olja. Gräver upp dem. Sprutar ut dem över västvärlden på ett oöverlagt sätt. Smutsar ner och kväver. Istället borde vi ge varje ny generation en chans att använda precis så mycket olja, som jorden skapar varje år. För att nå dit borde vi hylla kvinnors limbiska system och sky män under sjuttio år. Åtminstone i Köpenhamn! Eva Sternberg Lördagen den 12 december 2009 - 21:49:40

	Fredagen den 11 december 2009 Översiktintelligens Jan och jag går upp klockan fem på morgonen för att se president Obama ta emot Nobels fredspris i Oslo. Vi sätter på CNN och blir galna av att se och lyssna till de amerikanska reporterkärringarna i trettiofemårsåldern med sina skinande vita tänder och sitt onaturliga leende och sitt hår som hästskor hängande runt ansiktet. Inget vet de. Inget har de tagit reda på. Det viktigaste, som har hänt, enligt dem - är att det snöar i stora delar av USA. De vet inget om Nobel, om Oslo, om fredspriset och inget om något annat heller. Ceremonier finns nästan bara hos amerikaner i militära sammanhang. Detta är ett intellektuellt sammanhang. Fredssammanhang. De norska inslagen - om varför Obama har tilldelats priset - ersätts med reklam om hur människor skall skriva till kongressen, om att de inte vill att alla medborgare här skall ingå i sjukförsäkringen, som Obama på ett mirakulöst sätt har fört nästan ända fram till beslut - kanske även i senaten. Inte ett ord sägs om hur det amerikanska presidentparet har klarat resan under deras natt (själv har jag gjort den resan fyrtiotre gånger under nätter) och inget heller om hur säkerhetsarbetet har bedrivits. Bara om hur fel det kan vara att ge fredspriset till Obama! Till slut står han där ändå och skall ta emot priset. Till slut skall han till och med få tala. Då kommer det: Kulturinslaget! I Norge ser man till att alla - även kulturarbetare - skall kunna försörja sig. Alla budgetar innehåller minst en post med kulturinslag. När man står på podiet och just har harklat sig, då kommer det! Någon springer fram och tar mikrofonen och stannar en längre tid. Man vet inte var man skall göra av sig. Man har ingenstans att ta vägen. Man förstår inte texten eller gillar inte musiken eller något annat heller. Men Obama klarar det också. Han håller ett lysande tal! Jag är glad över att leva på jorden nu. I detta ögonblick! Eva Sternberg Fredagen den 11 december 2009 - 16:15:45

	Måndagen den 7 december 2009 Hanna Hellquist Nu har jag läst Hanna Hellquists bok \"Karlstad Zoologiska\". Det som slår mig är inte hur ovanlig hon och hennes pappa är - utan hur vanliga! Boken handlar om en vanlig flicka från en vanlig enbarnsfamilj i en vanlig kommun i Sverige. Det ovanliga med Hanna Hellquist är att hon har humor - alltså inte tillhör vänstern som Åsa Linderborg och hennes mamma - och att hon är frejdig och frimodig. ytterligare ovanligt med henne är att hon kan både skriva och tala. Det tredje ovanliga - om det skall till något mera - är att hon använder sin förmåga att skriva och tala. Och att hon talar och skriver om sig själv och sina närmaste - det enda intressanta som det finns att skriva om! Hanna Helllquist är ingen Liza Marklund eller vad hon nu heter, som skriver om Uddevalla och påhittade deckarhistorier därifrån (jag är inte hemma än, så jag kommer inte ihåg hennes namn). Hanna Hellquist är fast förankrad i sitt eget liv och kommer därför bäst till sin rätt, när hon är tillsammans med och beskriver likasinnade. Tyvärr fins det inte många likasinnade - ännu! Varken i Sverige eller någon annanstans. Tyvärr finns det nästan bara sådana som Liza Marklund och kompani - eller - ännu värre - Stieg Larsson skriver om att tillgå - och djur! Hanna Hellquist kan inte intervjua människor med överklassbakgrund, inte människor från andra länder och inte politiker - därtill är hon för fasttjudrad i sig själv. Hon är som en fura, som inte ens böjer sig i en tsunami. Hon är motsatsen till Gudrun Schyman och Kjell Albin Abrahamsson. Hon kommer få svårt att hitta försörjningsmöjligheter - om hon inte själv kommer upp med nya infallsvinklar att jobba med. Med sina stora insikter om djurs liv och leverne ihop med oss människor vore hon som klippt och skuren för ett nytt slags reality såpa: Herr Nilsson. Herr Nilsson - Pippis apa - skulle kunna vara namnet på en såpa, där människor får träffa olika slags djur, som Hanna Hellquist presenterar dem för, åker med dem till Sydpolen och Kinesiska muren med och låter dem simma ikapp med sälar på Köoenhamns Zoo med.. För mig är Hanna Hellquist en tidig variant av den kvinna, som vi kommer att ha många av de närmaste hundra åren. Vanligare än alla andra sorters kvinnor. Uppväxt på samma sätt som de flesta flickor, som nu är över tio år. Till slut kommer de att ta över makten. Överallt! Pappa är redan död - och Mamma och Göran håller på att gå under. Eva Sternberg Måndagen den 7 december 2009 - 20:22:52

	Söndagen den 6 december 2009 Julfest i svenska föreningen Anna berättade igår, när vi var på Pilates, att det skulle vara julfest i svenska föreningen här i Orlando på kvällen. I Winter Park - ett bostadområde norr om stadskärnan, som är gigantisk. Direkt blev jag intresserad av att få följa med. Fastän vi bara känner Anna och Henri och barnen och fastän vi inte bor här jämt och fastän vi inte var anmälda eller hade gjort i ordning någon svensk mat eller hade köpt någon julklapp, som vi kunde ta med oss! Vi fick följa med. Vi åkte genom hela staden, som är vidunderligt vacker i nattljus. Helt overklig! Redan år 1970, när vi startade Språkkonsult, ordnade Jan och jag vår första julfest för våra lärare från jordens alla länder på Hagåkersgatan i Mölndal. Det var innan Stina och Karin var födda och jag kan inte minnas om Martin var stjärngosse eller Staffan Stalledräng. Men jag minns, att jag hade lagat mat tillsammans med Siv Bengtsson - den kvinna, som bar Språkkonsult på sina axlar unde de första, svåra åren och som jag fortfarande inte har kunnat spåra sedan vi själva nu har flyttat till Mölndal, Alla våra anställda från jordens alla länder älskade våra julfester. Vi själva satsade stort på denna fest. Alla hade sina barn med sig och efterhand hade vi allting från Luciatåg till Små grodorna och julklappsutdelning varje år. När vi sedan började med Sisjöns golfklubb gjorde vi samma sak. De första åren hade vi julfesten hemma på Hackspettsgatan och jag stekte fem till tio kalkoner, eftersom julskinka är främmande i de flesta av jordens länder på jul. Till och med i Norge! Igår var jag så lycklig att äntligen få se hur svenskarna här träffas och firar att de är svenskar och att det är Lucia och jul - snart! Allting var mycket bättre och finare ordnat än jag hade väntat mig. Barnen var i centrum. Festen hölls i en katolsk kyrka i ett bostadsområde liknande Danderyd. Deltagarna var i alla åldrar - men mest företrädda var åldersgruppen 35 till 50 år. De flesta verkade ha mer än tre barn. En sextonårig pojke inledde festen - efter ett välkomsttal av en amerikansk man till en svensk fru, som inte kunde vara med - med att sjunga "O, helga natt" a capella. Därefter sjöng han "Amazing grace" och alla, som har följt mig de senaste åren vet vad den psalmen betyder för mig. Huden knottrade sig på mig. Julstämningen i katolska kyrkan i Winter Park igår var lika stark som den brukar vara i Järns kyrka eller i Kållereds kyrka. Barnen sjöng "Natten går tunga fjät" oavsett om de talade svenska i övrigt eller inte. Föräldrarna låg på knä och fotograferade och sjöng före. Bara ett barn grät - men det grät hela tiden, så att vi inte för ett ögonblick skulle få uppfattningen att allt var perfekt, för det är livet aldrig! Vi saknade makarna Woods på julfesten igår. Men jag hoppas att de är med nästa år. Så att deras barn - Sam Alexis oxh Axel - får vara med i sammanhang, som har större betydelse för dem och deras föräldrar än den konflikt, som just nu förmörkar deras liv - som en bläckfläck på ett vitt papper. Vår religion, våra traditioner, vårt land och våra sånger och lekar tillhör oss alla. Även dem som för tillfället är de syndabockar, som vi därför kan kasta vår egen skuld på! Jan avslutade festen med att tacka alla - särskilt Mona och hennes grupp med kvinnor, som gjort festen möjlig! Henri vann en julros, som stod på vårt bord. Vi åkte hem rikare än vi hade åkt dit! Eva Sternberg Söndagen den 6 december 2009 - 10:28:30

	Lördagen den 5 december 2009 Pilates Under några år har jag ägnat mig åt att träna pilates. Jag hade aldrig tidigare hört talas om detta slags träning, men blev genast förtjust i den. Pilates passar mig. Man behöver inte var stark eller ens vig. Man behöver inte ha god kondition eller ens sträva efter god kondition. I min uppväxt var sportresultat och konditionsträning något som bara de strävade efter, som inte hade vettigare intressen! Eller som var svåruppfostrade och inte kunde sitta still utan att sparka runt sig eller slå med olika slags skaft. Min far var helt ointresserad av fotboll och andra lagsporter. Det enda som intresserade honom var badminton och biltävlingar. På söndagarna gick han ut och gick i Brämhultsskogarna med sin gode vän Nisse Ögren. När han kom hem drack han en grogg, som han ställde på en hylla under glasbordet i vardagsrummet, som han hade köpt, när han skulle gifta sig. Jag fick aldrig veta om Mor var inblandad i hans inköp av möblemang och porslin och bestick. Det enda jag vet, är att jag har kvar en nästan komplett bosättning från år 1939 i lagården i Simmerud. När jag hade lärt mig att krypa, svepte jag Fars grogg och låg medvetslös på golvet under bordet i vardagsrummet på Linnégatan i Borås. Far kom sldrig över att han hade låtit detta ske. Under mitt liv har jag träffat på många män, som - liksom Far - hade glömt att barnet en dag bröjar rulla ner ur soffan eller börjar krypa ut på balkongen och tränga sig igenom spjälorna och ramla ner i buskaget på marken. Mitt första jobb efter studenten hemma i Sverige 1960 var som undersköterska på en barnavdelnig på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hela tiden fick vi in små barn, som hade fastnat i dörrar och ramlat ut ur bilar och vars föräldrar stod som spikade utefter sitt barns säng och stirrade ner på barnet. Far hade aldrig kunnat göra Pilates - övningar. Det verkar som om män har mycket svårare än vi kvinnor att röra sig så rytmiskt och graciöst som Pilates föreskriver. Inte gör det mig något! En av världens bästa Pilatestränare har jag här - Sean Vigue. Hna kan göra alla rörelserna och entusiasmera till och med sin egen far, som är med oss på golvet! Eva Sternberg Lördagen den 5 december 2009 - 21:16:13

	Fredagen den 4 december 2009 Hämnden är min, säger Herren Till alla Er, som läser min blogg! Tack för alla kommentarer och e-brev! Tack för alla glada tillrop och starkt kritiska uttalanden! Tack alla gamla mentorgruppsdeltagare, som påpekar för mig, att jag själv brukar hejda alla, när de kommer med sina recpt på hur de skall hämnas på sina fruar eller sina män! Att jag brukar säga: "Hämnden är min, säger Herren." Ja,det är ett för trångt perspektiv vi har här nerifrån jorden för att försöka smida planer på hämnd på våra närmaste! Ja, det är fel att inte vara ödmjuk och ta sig fram på ett saktmodigt sätt! Men - som en av Er skrev - nu förstår jag varför jag lägger undan förskäraren, när han kommer hit! Det var just den förståelsen av den kvinnliga hjärnan, som jag ville framhäva. Det är den hjärnan, som ligger bakom det faktum att vi nu på jorden är fler än sju miljoner människor! Västvärlden består av knappt en miljon människor. Hälften av oss är kvinnor - och vi borde bli modigare och mera medvetna! Eva Sternberg Fredagen den 4 december 2009 - 17:03:29

	Torsdagen den 3 december 2009 Tomten är far till alla barnen! I Nordegren i P1 idag hör jag programledaren fråga den så kallade föräldrapsykologen Malin Alvén, hur man skall göra inför julen, om man är gift flera gånger och har flera barn och styvbarn? Hur skall man göra för att få en fin jul, när man har fått barn med en annan människa, som man sedan inte gillar eller respekterar eller vill bo ihop med? Till min stora förvåning svarar Malin Alvén, att man skall se filmen av Eva Callenbo och Monica Rolfner: Tomten är far till alla barnen! Jag sitter - som tur är - stadigt på en köksstol från Ikea - och svimmar bara nästan! För tio år sedan visades denna film överallt i Sverige. Mina egna barn köpte biljetter till oss alla - även till barnbarnen - för att vi skulle gå och se denna fruktansvärda film! Kjell Sundvall har regisserat filmen och han är en mästare i att få människor i Sverige att känna allt är OK, som vi gör! Vad som helst! Filmen skrevs 1999 och hade premiär i december samma år. Människor älskar att få alla sina avarter bekräftade och hyllade! Men nu är den tiden förbi, för nu är dessa barn, som tomten var far till, vuxna, arbetslösa,depressiva och självmordsbenägna medborgare! Nu skall tomten dela vårdnaden om alla dessa barn enligt lagen om delad vårdnad av barn från år 1998. Nu är dessa barn på hugget och tänker inte dra sig för ¨något, när de utövar hämnd! Malin Alvén kommer inte att få det lätt framöver, när dessa barn går igenom vad hon har sagt och skrivit. Clarence Craford - gammal överklasspsykiater i Sverige - som också var med i Nordegrens program, hade en mera resignerad uppfattning om styvbarn och styvföräldrar, vilket är lätt att förstå eftersom han är gammal och själv sällan har haft gylfen knäppt och avlat en massa barn hit och dit och fått en massa styvbarn på halsen! Hans trötta röst fastnade nästan på nätet på vägen hit till vårt kök. Nordegren hade dock idag modet att påpeka, att han själv är en som haft dragkedjan öppen i sin gylf alltsedan ungdomen, när han stod i ring med sina syskon i sina föräldrars kök i Hälsingborg och tog emot en dammsugarförsäljare. Han har sju biologiska barn och har tydligen under alla sina äktenskap dessutom haft minst tre styvbarn. Han ville gärna undvika att tala om hur han själv hade varit som styvfar! På sitt käcka journalistiska sätt hänvisade han till eventuella intervjuer om sitt eget agerande som styvfar till efter programmets slut. Inte med ett ord påpekade någon i programmet att de barn, som tomten eller Thomas Nordegren, är far till, blir djärva och tydliga, när de själva upptäcker att deras make bär sig åt på samma sätt som deras far! Eller mor. Nordegren nämnde inte i sitt eget program - med sin egen signaturmelodi - att hans egen dotter Elin, gift med Tiger Woods och mor till Woods båda barn, varav det yngsta är fött i år, tog en golfklubba och försökte slå ihjäl sin egen man i sömnen! Hon följde inte Malin Alvéns råd att istället beställa en DVD med filmen Tomtenä r far till alla barnen! Hon såg på sin sovande make och hennes hjärna fylldes av den kvinnliga vrede, som hittills har styrt världen. Hon hämtade en järnfyra och prickade honom rakt i ansiktet! Jesper Parneveik uttalade sig här i USA igår om att han var ledsen över, att Elin inte tog en driver istället. Så att Tiger inte bara blev medvetslös utan helt hade slutat att andas. Vi kvinnor tar inte drivers. Vi tar järnfyror. De ser mera ut som en kniv! Det är bara under industrisamhället, som vi kvinnor har varit så fega, så dumma i huvudet och medvetslösa att vi har gjort sådant som beskrivs i Tomten är far till alla barnen! Nu kommer vi att göra som Elin Nordegren - döda det onda! Och därmed - tyvärr - ibland den som utövat ondskan. Eva Sternberg Torsdagen den 3 december 2009 - 16:42:47

	Tisdagen den 1 december 2009 Älgen På CNN får jag höra en nyhet från Sverige. En kvinna i Västervik har dödats av en älg och inte av sin man! Det visar sig vid närmare undersökning av kvinnans döda kropp att hon har saliv och pälshår efter en älgtjur på sig. Hennes man häktades i tio dagar, när hon hade hittats död i skogen utanför sitt hem. Sedan släpptes han i brist på bevis. Nu begär han ett stort skadestånd av svenska staten för sina tio dagar i häktet. En professor vid statens lantbruksunivesitet har utrett huruvida kvinnan verkligen kan ha blivit dödad av en älg. Hennes kropp var svårt sönderslagen. Mannen måste ha använt en tung knölpåk däruppe på kullen, om det hade varit han som hade slagit hjäl henne. Professorn är numera helt övertygad om att det var älgen. För mig, som var med om en liknande händelse på fotbollsplanen ovanför Hackspettsgatan i september 1992 (kvinnan dog just i september förra året) är händelsen lätt att förstå. Jag hade brutit fotleden på fem olika ställen tre månader tidigare och gick för första gången efter fotledsbrottet uppför backen ovanför vårt hus med våra båda hundar - Dustin och Elvis - utmed fotbollsplanen. Sakta - mycket sakta. Plötsligt uptäckte jag en flodhäst liggande ner i gräset på min högra sida. Jag blev förvånad - precis som jag blir här,när stora storkar med tre meter långa näbbar flyger förbi mig utan att vara minsta rädda. Ur flodhästens näsborrar rök det som eldar. Ljudet som flodhästen utstötte var högt och genomträngande. Innan jag hann att reagera alls, såg jag en enorm gestalt resa sig över mig och vifta med något som jag trodde var hjulen på en kvarn. När jag tittade rakt fram - hundarna yrde runt mig som vildar och skällde - såg jag in i en ryamatta av grå pälshår. Efterhand förstod jag att det var en älg, som hade rest sig på sina bakben och tänkte döda mig. Jag hann att tänka på att jag ändå hade haft ett bra liv och att människor skulle komma att säga om mig, att jag dog som jag, levde - på ett helt fantastiskt sätt! Plötsligt såg jag den stora älgkroppen falla ner till vänster om mig. På Elvis! Han var emellertid snabb som en vessla och hoppade upp i nosen på älgen och bet henne. Hon reste sig med en gungning - först på sina bakben och sedan på sina framben och försvann åt vänster upp bland träden. Två kalvar stora som ordinära kvigor följde tätt intill henne och alla försvann. Jag levde. Elivs levde. Dustin levde. Polisen kom och sköt älgkon nästa dag, så att ingen annan människa skulle behöva vara med om samma upplevelse på fotbollsplan. Min läkare sa att det var ortosen, som hade räddat mig. Hade jag sprungit hade älgkon trampat ihjäl mig! Och kanske hade Jan blivit häktad, som mannen i Västervik. Eller som Tiger Woods nu kämpar för att ingen skall häkta hans fru! Eva Sternberg Tisdagen den 1 december 2009 - 17:56:50