|
|
|
|
| | Torsdagen den 31 januari 2008
Ulrica Messing fyller fyrtio år.
Lisbeth Tell har i DN idag skrivit en hyllningsartikel till Ulrica Messing. Jag läser artikeln
med stort intresse. Jag har intresserat mig för Ulrica Messing alltsedan hon kom in i
förbundsstyrelsen i SSU för mer än tjugo år sedan.
Vid tjugotre års ålder fick Ulrica Messing sitt första barn - en son. Hennes mor hade fått
henne - som självfallet är storasyster, när hon var arton år. Fadern till Ulricas första barn
var en brysk man, som utsatte henne för misshandel och mot vilken hon förde
vårdnadstvister i vanlig svensk nittiotalsstil. Ibland vädjade hon - i media - om beskydd
mot den utsatthet rättegångarna om vårdnaden om sonen åsamkade henne.
När man läste om denna tvist i veckopressen fick man intrycket att en prinsessa hade låtit
sig befruktas av en groda - som dessutom slog henne!
När den första sonen var sju år ingick Ulrica Messing äktenskap med en annan man, som
är far till hennes andra son. Sonen föddes samma år som äktenskapet ingicks - 1998.
Nu var Ulrica Messing lycklig! Nu hade hon fått barn med en riktig man - och han
beskyddade henne. Den första sonen fick äntligen en riktig far - styvfar.
I somras var den yngste sonen lika gammal, som den äldste hade varit, när Ulrica hittade
sin andre man.
Det var då Ulrica satt och tåflörtade med en man, som är far till fyra barn i två tidigare
äktenskap. Både Ulrica och Torsten var gifta vid detta tillfälle. Ulrica hade just fixat ett
större belopp av skattebetalarnas pengar till Torstens företag, som nu började gå bra!
Inför födelsedagsintervjun berättar Ulrica Messing att hon just varit i Las Vegas ihop med
Torsten.
Liksom Mona Sahlin skall hon starta eget och se hur det går - ihop med Torsten.
Födelsedagsintervjun görs på Landvetter flygplats i lördags.
Ulrica, som just hade landat, tyckte att det var roligt att ha sett Las Vegas - men hon
skulle aldrig mer återvända dit.
På Landvetter var det dessutom ett \"fruktansvärt oväder\",
Sommaren 2007 tog både Ulrica och Torsten ut skilsmässor från sina äkta makar och
föräldern till deras barn.
På bilden i DN idag syns Ulrica med handen vid vänster sida av huvudet och med två
guldringar på den vänstra handen.
Men på journalistens direkta fråga svarar Ulrica att hon och Torsten inte har några planer
på
att gifta sig ännu.
När jag ringer till folkbokföringen på nummer 0071-567567 får jag veta, att Ulrica
numera
är skriven på Torsgatan i Stockholm och att hennes äldste son bor för sig själv och att
hennes yngste son bor ihop med sin pappa - som en gång var Ulricas stöd i att göra sig fri
från hennes förste sons fars misshandel!
Ulrica skall ha en stor födelsdagsfest med mycket mat och musik. Hon älskar stora fester!\'
Jag hoppas att hennes föräldrar från bruksorten Hofors en gång kommer att få svar på
sina frågor om hur det kunde gå så käpprätt åt helvete för Ulrica.
Jag hoppas att de okcå en gång - med sina grundläggande uppfattningar om mänskliga
värderingar - skall få svar på frågan hur människor i Sverige kan vara så dumma i huvudet
att de faller in i Lisbeth Tells lovsång till deras äldsta dotter!
Rubriken på Tells artikel om Ulrica är ett citat av jubilaren:
\"Man har bara ett liv!\"
Tack och lov för det!
För alla, som skall balansera ut hennes liv i sina familjesystem!
Eva Sternberg Torsdagen den 31 januari 2008 - 12:57:09
|  | | | Tisdagen den 29 januari 2008
Jens Jonsson
Halleluja! Nu har ytterligare en yngre svensk - manlig -konstnär kommit fram i rampljuset
och satt sin stämpel på en hel bransch!
Jens Jonsson. Manusförfattare och filmregissör. Göteborgs Filmfestivals första verkliga
sensation!
Filmen heter Pingpongkingen och handlar om två bröder. Eller rättare sagt halvbröder.
Filmen har premiär för allmänheten först den 8 februari, så jag har bara suttit vid denna
min lap-top och läst allt om Jens Jonsson på Googel, sett alla trailers och filmklipp från
hans tidigare produktion och läst om alla priser han fått - bara under den senaste veckan.
Publiken på Göteborgs Filmfestival ställde sig tydligen upp i ovationer, som aldrig tog
slut, när filmen var färdigvisad!
Alla kände igen sig!
Alla kände igen att så är det att vara bröder!
Alla var glada att en svenska film med verkligt liv hade visats!
Jag har aldrig varit på Göteborgs Filmfestival. Jag träffar inte många, som går på
Göteborgs Filmfestival ( de enda jag har träffat på senare tid, som gick på Göteborgs
Filmfestival ,är våra grannar Jonas och Sofia, som bor här i dalen - och som vi inte kunde
hälsa på på fyra veckor, när vi flyttade hit för fem år sedan i morgon. De hade varit i fyra
veckor - fick jag den uppfattningen - på Göteborgs Filmfestival.
"Vänta bara tills Ni får barn!", sa jag till dem. "Då blir det ingen filmfestival!"
Nu har de två barn, så jag kan inte fråga dem heller.
Det gör emellertid ingenting. För nu kan jag hämta hem tio års försinkning på en
förmiddag på min lap-top.
Det går lätt för mig.
Jag har själv gått på Dramatiska institutet i Stockholm i början av åttiotalet. Jag kom in
genom att presentera ett filmmanus, som juryn blev förtjust i. Manuset handlade om ett
totalt manslöst framtida samhälle. Huvudpersonen är min dottterdotter Eva. Handlingen
utspelar sig år 2064 och själv hade jag enligt manuset dött år 2009 (min egen mormor
dog vid sjuttio års ålder 1940. Jag är född 1939).
Jag åkte till Stockholm varje månad och stannade i en vecka. I ett helt år.
Jag såg alla filmer av Tarkowski och Kurosawa - som förresten också började som
konstnär som Jens Jonsson - och jag fick lyssna till framställningar av Ola Olsson - den
tidens dramaturgihjälte - timme in och timme ut.
Ola Olsson har sedan lagt sin stereotypa hand på alla filmer - i stort sett - som har
producerats i Sverige sedan dess.
Han är FilmKingen!
Men nu är det slut med det. Nu kommer Jens Jonsson!
Det som var politiskt korrekt i Sverige har lagts i Ola Olssons stereotypa
dramaturgischema och blivit det slags svenska film, som våra svenska filmkonsulenter
släpper pengar till.
Jens Jonsson passar inte in i denna dramaturgi.
Han filmar - bland annat -politiskt icke-korrekta kvinnor. Djävla ragator och liderliga
klimakterikvinnor på landsbygden.
Jens Jonsson har vunnit priser över hela världen för sina kortfilmer och dokumentärer -
men han har först nu fått inspelningsstöd för en långfilm!
Nu vann han också allt som gick att vinna.
"Farväl Falkenberg" ovh "Hata Göteborg" lär väl få gå och slänga sig i väggen - för här
kommer en manusförfattare, som begriper mänskliga, biologiska system - och som vågar
visa fram dem!
Nu kanske människor i Sverige äntligen kan lära sig förstå, att Sverige under de senaste
sjuttio åren var som en liten försöksodling - grundad på av socialidiotiska begrepp om
människan. Politiskt understödda. Påtvingade den yngre generationen. Till dess att de
flesta unge människor har tappat livsgnistan och alla andra gnistor!
Jens Jonssons långfilm är inspelad i hans hemtrakter i Övre Norrland.
Där finns åtminstone en del av livet kvar!
Där kan man fortfarande förstå vad det innebär att vara bror.
Och att vara halvbror!
Eva Sternberg Tisdagen den 29 januari 2008 - 12:22:45
| | | | Måndagen den 28 januari 2008
Fredrik Lassens uppsats
En stor sak har hänt i Sverige! En journaliststuderande har förstått att framtiden
för honom i journalistyrket inte ligger i att fotografera en politiker, som hånglar med en
annan journalist - utan framtiden består i att gå tillbaka till sina rötter och följa upp en
händelse från journalistens egen ungdomstid - i text. Följa hela fallet först i nutid.
Detta har journalisten Fredrik Lassen gjort.
I Bjuv.
Alla i journalistvärlden i Sverige faller i total andlöshet av förvåning! Uppskattning och
beröm och priser regnar ner över honom. Det lilla samhället Bjuv kommer väl med tiden
att resa en staty över honom.
I lördags sändes mediaprogrammet \"Publicerat\" med endast honom och hans uppsats
som innehåll.
Fredrik Lassen fick berätta om hur han kom ihåg hur en ung man i Bjuv mördades av två
ungerska bröder år 1994. Mördarna var 16 och 17 år gamla.
Han bestämde sig för att ta reda på hur detta hade gått till - i verkligheten.. Och hur det
hade gått för mördarna ch den mördades föräldrar och mormor.
Han bestämde sig också för att skriva sin examensuppsats på journalisthögskolan om allt
han kunde få fram om mordet på Thomas Michelsen från Bjuv 1994.
Han fick fram allt.
Han skrev allt.
Han fick plats direkt som lokaltidningsreporter i Bjuv, när han hade fått pris av
västsvenska publicistklubben, journalisthögskolan i Göteborg och nu av P1-
programmet \"Publicerat\" med flera, med flera.
Jag läser Lassens examensuppsats på www.sr.se/publicerat.
Jag blir glad.
Nu kan ju alla, som diskuterar hur vi skall göra i Sverige med:
Ungdomsbrottsligheten
Invandringen
Landsortsproblematiken
Videospelsproblematiken
Skilsmässoproblematiken
Syskonrivaliteten
Lärarproblematiken
Styvfamiljsproblemtiken
Preventivmedelsproblematiken
Polisbevakningsuppgifterna
Hyresrättsproblematiken
Norrköpingsanstaltsproblematiken
Ungdomsstyrelseproblematiken
Upplysningen av allmänna platser under dygnets mörka timmar
Om huruvvida människan är en biologisk varelse
Om familjen har någon betydelse
och - slutligen - om hur Sverige, som är världens bästa land, kan tillåta att ett sådant
mord sker - få svar på sina frågor!
Att detta dessutom sker i Bjuv!
Alla kan bli nöjda!
Gå tillbaka femton år i historien - och se hur det gick och hur det ser ut idag! Allting är sig
likt! Det som hände i Bjuv för femton år sedan händer dagligen i våra kommuner ! Det
kommer också att hända framöver!
Tidens melodi måste bli att följa upp allt och alla! Varje händelse har en berättelse
bakom sig i etthundraåttio år - och framför sig i etthundraåttio år!
Alla journalister kan ta upp sin hemorts tidning från för tjugofem år sedan och skriva en
sexton sidors historia för varje utgivningsdag!
Inte bara om mördade femtonåringar i Bjuv för femton år sedan - utan om hela
befolkningen i Sverige. Inte bara om människor i hela Sverige utan om alla människor i
hela världen!
Femhundra år tillbakka i tiden och femhundra år framöver!
När sådan berättelser kommer att fylla våra lokala tidningar, då kommer vi att skita i
möten i Davos och börja förstå vår egen veklighet.
Då kan Fredrik Lassen pryda sin plats som staty i Bjuv!
Eva Sternberg Måndagen den 28 januari 2008 - 14:46:07
| | | | Lördagen den 26 januari 2008
Tvekampen mellan Östros och Nuder
Till min förvåning verkar inga journalister - och absolut inga politiska reportrar - fatta vad
som har tilldragit sig i Sveriges största politiska parti de senaste dagarna.
Henrik Brors i DN är som vanligt dummast av dem alla!
För en som förstår sig på den mänskliga hjärnan, den manliga hjärnan och den
kvinnliga hjärnan och grupdynamiska processer - det vill säga jag - är situationen helt
glasklar.
För en, som har tränat mer än femtusen manliga chefer och deras medarbetare under
flera decennier och dessutom skapat nya - stora organisationer - tillsammans med
kvinnor, står saken i öppen dag.
Här följer händelseförloppet:
1. Mona Sahlin tillträder som partiordförande.
2. Alla som har hållit på Sahlin - det vill säga ingen - får sin ställning stärkt.
3. Alla som har varit skitlojala mot Måns (Göran Persson) får sin ställning försvagad -
Nuder.
4. Alla män, som inte har varit lika lojala mot Måns som Nuder, räknar med att få en
favör av den nye partiordföranden (Östros, Ahlin, Österberg etc). En av dem är alltid
starkast - (Roger Holtback) och han kommer att kämpa som en galning om makten!
5.Den nya partiordföranden är en kvinna - men det har Östros inte lagt märke till. Och
hade han det, så förtränger han det - i sann sovjetisk anda. Det finns ingen skillnad
mellan män och kvinnor! Inte i hans parti! Inte i Sverige! Inte i världen!( Bara intelligenta
människor går efter verkligheten!)
6. Maja Gräddnos - den nya partiordföranden - slickar i sig sin nya maktposition och äter
den grädde, som ställs fram åt henne. Hon vill att alla katterna skall få äta ur hennes skål!
Alla skall få äta grädde! Alla kan få hur mycket grädde som helst!
7. Den nye statsministern serverar rågkross - både åt sin egna och åt vänsterkatterna!
8. Den man i partiet, som är mest maktgalen, låter sina egna kvarnar mala. Överallt.
Även, när han träffar på Maja Gräddnos!
9. Maja åmar sig och jamar med honom - och dricker sin grädde.
10.När Nuder kommer fram till gräddskålen delar hon med sig till honom också!
11. I onsdags har Östros fått henne att stämma möte med hans ärkerival Nuder på
torsdagseftermiddagen - för att hon slutgiltigt skall sätta dolken i hans bringa ( så som
män gör) och han skall falla död till marken!
12. Altl är klart!
13.Tryckpressarna i Stockholm går för högvarv.
14.Östros själv och de spinnande katterna i riksdagen - har gjort sin insats - kanske den
sista för deras del.
15. Maja Gräddnos blir panikslagen och trampar i sin skål. Grädden rinner ut.
16. Valberedningen - partiets skurgumma - torkar upp grädden och lägger den i knäet på
Thomas Östros.
17. Maja förstår inget. Maja har inga, som stöttade henne till partiledarposten! Maja ville
ju bara att alla skulle få grädde! Och nu har den runnit ut och ligger - solkad - i knäet på
Östros!
18. Hemma på torpet sitter Måns och slickar sig om munnen. Han dricker - sedan länge -
såväl ren som skitig grädde!
Eva Sternberg Lördagen den 26 januari 2008 - 8:01:59
| | | | Söndagen den 20 januari 2008
Stina Dabrowski - Lundberg
I Göteborg hade vi under många år ett mycket bra TV-program - kallat \\\"Debatt\\\" - som
leddes av Lennart Persson. Han bodde iGöteborg, han var journalist härifrån och han
hatade golf.Han kommer från skrivna media och radio. Första gången jag träffade honom
var i ett radioprogram vid nyåret 89-90 då ämnet för dagen var, vad som skulle komma
att hända under det kommande decenniet - nittiotalet. Det var i det programmet jag
avslöjade att jag inte visste vem Bruce Springsteen var. Det var det året Stina - min
äldsta dotter - flyttade till USA för gott.
Under de följande åren var jag många gånger inbjuden att delta i Lennart Perssons
debattprogram. Jag bor ju här i Göteborg, jag har starka åsikter och jag är modig som få -
och rapp i käften som ännu färre. Ofta var de från Stockholm inbjudna debattörerna
försenade genom flygstrejk eller landningsförbud - vilket gjorde att jag fick stort utrymme i
programmet.
Efterhand lärde jag mig, att jag alltid skulle ha mitt förkläde - designat av Anna-Lisa
Lindstrand från Mellerud - på mig så att jag skulle synas bättre och identifieras genast av
tittarna.
\\\"Där är hon med förklädet!\\\"
Några gånger höll jag på att bli refuserad av TV-ledningen. Censurerad är ett bättre ord.
Jag skulle inte få ha på mig mitt förkläde - det var inte juste mot de andra debattörerna
att jag skulle visa genom min klädsel vad jag stod för. Sveriges Television är ju - Gud sig
förbarme - neutralt!
Då sa jag, att jag skulle hänga förklädet över huvudet som en muslimsk slöja - en av de
andra deltagarna i debatten just den kvällen satt i sminkrummet bredvid mig och skulle
ha sin slöja på sig. Jag skulle vira förklädet över hjässan och knyta i nacken med
förklädesbanden!
Då fick jag ha förklädet.
Det var i debattprogrammet från Göeborg i december 2006 som vi knäckte den gamla
regeringen - Annica Dahlström, Elise Claesson och jag.
Jag hade varit i god tid i väntrummet före sändningen - med mitt förkläde på mig - och
vi hade lagt upp en knivskarp strategi. Vi skulle sitta utspridda i inspelningslokalen och
hela tiden stötta varandra.
Vi skulle täppa till käften på sådana quislingar som den så kallade barn- och
förälradrapsykologen Malin Alfvén! Jag var glad att den hopplöse jämställdhetsmannen
Ingemar Gens för en gångs skull hade stannat hemmai Gävle - eller om han redan då
hade skilt sig och flyttat till Stockholm.
Lennart Persson ledde programmet med fast hand. Efter så många debattprogram
tillsammans med honom, visste jag att han i grunden var en förnuftig människa och att
han inte var rädd för den sanning vi hade att komma med - Annica Dahlström, Elise
Claesson och jag.
Efter det debattprogrammet fick jag mer än femhundra e-brev i timmen under natten.
Alla, säger alla, var positiva!
På morgonen därefter skrev jag till alla mina trogna: \\\"Vi har vunnit! Vi vinner valet! Vi
välter vänstern i valet!
Och det gjorde vi.
Nu till Stina Dabrowski. Hur kan TV-ledningen vara så debil att den utsätter denna kvinna
för en total avrättning - på bästa sändningstid dessutom?
Hur kan TV-ledningen missta sig så i distinktionen mellan ett riggat program med
meningslösa artister och politker och/eller deras frurar/män och ett direktsänt
debattprogram?
Hur kan man kasta ut Stina till lejonen?
Och vilka lejon! Anette Kullenberg är en värre diva än Greta Garbo, en mer
maktfullkomlig journalist än Nero och en lika humorbefriad debattör som Lars Leijonborg!
Hon är syster till Claes Borgström och Kerstin Vinterhed. Vad som hände i deras barndom
vill jag inte tänka på - men resultatet får vi människor i Sverige idag fortfarande ta del
av. Om vi vill det eller ej!
Kullenberg var emellertid bara ett av alla de blindskär, som TV-ledningen lät
genomborra Stina Dabrowski. Hon fick kryssa i Stockholms innerskärgård med sin
Atlantångare.
Under många år har jag framträtt i debattprogram och i allmänna föreläsningar med
för folket svåra frågeställningar.
-Jag har till exempel hävdat att barn inte lär sig sitt modersmål på samma sätt som
vuxna lär sig ett främmande språk.
-Jag har hävdat att kvinnor inte är de idioter, som män har velat göra oss till under de
senaste tvåhundra åren.
-Dessutom har jag hävdat att familjen har betydelse för oss människor. Utan familj inget
liv!
Dessa kontroversiella teser har jag serverat det svenska folket - öga mot öga!
Jag har hotats och förhånats. Jag har fördrivits och i det närmaste ruinerats. Många
gånger. Om och om igen.
Jag är inte rädd. Jag står kvar. \\"Låt dem slå ihjäl mig då!\\\", tänker jag. \\\"Det blir
något för barnbarnen att berätta om sin farmor/mormor!
\\\"Hon var en krutgumma! Hon blev ihjälslagen!\\\" kommer barnbarnen att stolt kunna
säga till
sina kompisar, som med bleka ansikten bara kan definiera några firecrackers från senaste
nyårsafton som sin familj.
Varför kan sådana kvinnor och män, som har varit - och är -hyllade programledare i TV
inte
framträda inför levande, upptända människor i en direktsänd debatt?
Därför att de är vana vid att möta en kamera - inte levande, starkt upphetsade människor,
som inte tål deras budskap!
Jag har rest runt Sverige med sådana som Peter Harrysson i mina seminarieprogram.
Jag har också rest runt med Göran Hägg. Gissa om Harrysson framstod på seminarierna
på samma sätt som Stina i torsdags? Som en tom påse . Han kunde inte ens fylla ut den
för honom avsatta tiden. Ännu mindre skulle han kunnat leda en debatt. Göran Hägg
däremot var lysande, när han fick föreläsa. En debatt hade han nog inte heller kunnat
hålla i.
Amelia Adamo, Cecilia Hagen, Sissela Kyle och många fler TV- människor klarar inte
heller av en levande publik - i ett verkligt möte.
De måste ha manuskript och en konferensledare, som ser till att inget spontant inträffar.
De måste skriva ner vad de skall säga och läsa högt från pappret.
De måste kommnicera med menlösa side-kicks, som är helt vettskrämda av folkets feed-
back, som susar i öronen på dem under sändning.
Varför lär sig inte TV-ledningen något om skillnaden mellan att sitta i en studio med
inbjudna
gäster och att stå öga mot öga med en grupp debattlystna människor?
Den skillnaden är lika stor som
mellan att spela fia i vardagsrummet och att spela rysk roulette på Älvsbogrsbron?
Kan en som spelar fia lära sig att spela rysk roulette?
Ja, men endast genom att lämna vardagsrummet och klättra upp på Älvsborgsbron med
en pistol för rysk roulette i handen - och skjuta mot sitt eget huvud!
En gång om dagen i femtio år!
Eva Sternberg Söndagen den 20 januari 2008 - 10:15:34
| | | | Torsdagen den 17 januari 2008
Astrid Flemberg- Alcala
Natur & Kultur har gett ut Astrid Flemberg- Alcalás bok \"Och vet inte vart\", som handlar
om hennes familj. Hon har en man - Jesus Alcala - och två adopterada söner.
Sönerna adopterades i Colombia på sjuttiotalet och författarens skildring närmast
skrämmer recensenten Sara Gordan i DN.
Jag tänker på de gånger jag har undervisat på Adoptionscentrum och på den hätska
stämning, som fanns där. Det var som om där hade funnits två läger - de äldre svenska
handläggarna med sina fantasier om välgörenhet och lojalitet med de underutvecklade
länderna - och de handläggare, som själva var adopterade.
Sällan har jag känt en så grundläggande antipati, som mellan dessa grupper. Inte ens
inom svenska kyrkan eller fredsrörelsen var det vanligt att så mycket uppdämt hat och
förakt låg under ytan.
Adoptioner på sextio- och sjuttiotalet var närmast en modesak i Sverige.
Adoptionscentrum krävde till exempel att föräldrar, som hade fått besked om att ett barn
någonstans i världen var bestämt åt dem, skulle börja använda preventivmedel - efter att
under många år förtvivlat ha försökt att bli gravida.
Anledningen till denna uppmaning var att ordföranden i organisationen själv hade blivit
gravid i samband med att hon fått beskedet om att hon skulle få adoptera - och det blev
för mycket för henne att få två barn med så kort tids mellanrum!
Jag sa , att jag hoppades att de presumtiva föräldrarna struntade i uppmaningen från
Adoptionscentrum och lydde sitt förnuft!
Flemberg-Alcalá beskriver det helvete det var för henne att bli mor - utan att först
genomgå graviditet - att få två söner på en gång - och att få barn, som för länge sedan
hade vuxit ur den tid då deras hjärnor hade möjlighet att knyta an till henne och hennes
man. Ens om de hade varit en ny inkarnation av Josef och Maria.!
Hur kunde vi I Sverige på den tiden - och väldigt många vuxna människor fortfarande
idag - tro att det finns någon likhet mellan att avla, bära och föda sitt barn och att hämta
hem mer än ett barn - flera år gamla - från ett annat land?
Hur kunde vi tro att en adoptivfamilj skulle kunna vara som en \"vanlig svensk familj\"?
Varför måste vi tro att det går att göra tulipanaros?
Sverige är idag fullt av halvdöda och rosor och tulpaner.
Heder åt Flemberg - Alcalá att hon har skrivis sin bok!
Skam över oss, som lägger hela trycket på barnen och inte ser verkligheten de lever i!
Eva Sternberg Torsdagen den 17 januari 2008 - 22:40:27
| | | | Tisdagen den 15 januari 2008
Folksam
Idag har Folksam satt in helsidesannonser i såväl DN som G-P (jag läser inte SvD varje
dag, men annonsen finns säkert där också) - om jämställdhet.
Bilden, som utgör nästan hela annonsen, består av en samling kvinnor i olika åldrar - 35+
till 70+, som sitter och står och sitter i en grupp.
Kvinnorna är välmålade i ansiktet, ser krigiska ut och uppmaningen i annonsen är att se
till att fler män borde få plats i börsbolagens styrelser!
Annonsen vill beskriva hur Folksam tror , att det ser ut i samhället om hundra år. Enbart
kvinnor i börsbolagens styrelser - om Folksam får fortsätta sitt mångåriga engagemang för
jämställdhet!
Jag tar mig för pannan.
Dessa kvinnor ser direkt motbjudande ut!
Ingen skulle vilja ha dem till mamma eller mormor! Ingen skulle vilja ha dem till chef!
Allra minst skulle jag vilja ha någon av dem till svärdotter!
I Sverige har vi ett synnerligen snävt lyckobegrepp för unga kvinnnor. De skall helst bli
styrelsemedlemmar i börsnoterade bolags styrelser!
Inte konstigt att unga kvinnor i Sverige vill ta livet av sig - eller skära sig sönder och
samman!
Tror verkligen Folksam att börsen kommer att finnas kvar om hundra år?
Tror verkligen Folksam att vi kvinnor skall fortsätta att vara så dumma i huvudet att vi
kommer att trycka på våra döttrar att göra "karriärer" i stora penninghierarkier? Tror
Folksam att vi gör det ens idag?
Själv har jag ju varit tidigt ute och sett med egna ögon hur det går för kvinnor i dessa så
kallade "toppositioner".
Kvinnor, som suttit i Kvinnor Kanstiftelsens styrelse och samtidigt varit bankdirektörer har i
allmänhet tidig Alzheimer - enligt mina egna observationer.
"Toppkvinnor" har redan idag i allmänhet ingen man, de har få barn - i alla fall, som är
friska och /eller kan försörja sig själva och är ofta utbrända och depressiva intill
självmordsbenägna.
För Folksam kan det ju knappast vara en god försäkringsaffär att främja att kvinnor i
framtiden skall se ut som i dagnes annonser i G-P och DN.
Dessa kvinnor kommer varken att vara friska eller framgångsrika. Ingen man och ingen
organisation - om det finns några sådana kvar om hundra år - kommer att vilja ha dem.
Evolutionen känns inte vid dem, när de faller som döda löv till marken!
Eva Sternberg Tisdagen den 15 januari 2008 - 16:36:02
| | | | Måndagen den 14 januari 2008
Bröllopsdag
Idag har Jan och jag varit gifta i fyrtiofem år. Vi gifte oss på en måndag - den 14 januari
1963. Det var trettiofem grader kallt och snöstorm. När vi åkte till kyrkan i Fritsla utanför
Borås kunde vi knappt se vägen genom vindrutan.
På dagen sju år tidigare - den 14 januari 1956 - började vårt liv tillsammans.
Jag hade ordnat allt inför bröllopet. Mina föräldrar och min bror och syster kom som
gäster. Jan hade ordnat ett bo åt oss genom att överta sina föräldrars lägenhet på
Iskällareliden iGöteborg. Hans pappa och syster kom som gäster.
Det var jag som hade bestämt att vi skulle gifta oss. Det var han som bestämde, när vi
fem är tidigare hade förlovat oss.
Jag har haft tur.Jan är en man med "golv", som jag brukar kalla det. Han har priniciper,
som han aldrig frångår, är trofast och låter mig - och våra barn och barnbarn och alla
andra människor - vara fri och ifred.
Framförallt är han inte fåfäng, insmicckrande eller beräknande. Han är inte högfärdig.
Han jagar inte status och struntar i vad människor tycker.
I går morse, när han åkte ner till Torrekulla golfklubb för hålla ordning på kön av spelare
och spela själv, hade han på sig en mössa, som kunde ha kommit från en soldat i
beredskaoen. Lika ivrig att ge sig ut på banan som, när han var tio år!
Jan är inte girig och inte snål. Han skänkte sitt livsverk - Kastimar AB - till sina tre barn för
tretton år sedan. Helt förbehållslöst. Ingen annan man, som jag känner, har gjort något
liknande.
Mig har han varken beskyddat eller daltat med. Han har varken hejat på mig eller hindrat
mig. Han har helt enkelt litat på att jag fattar de beslut, som jag behöver fatta och låtit
mig vara ifred.
Att få en så stor frihet inom sitt äktenskap är en stor gåva.
Ibland har jag inte förvaltat denna gåva på det sätt Jan hade förtjänat.
Men våra liv är inte slut än.
Eva Sternberg Måndagen den 14 januari 2008 - 1:54:32
| | | | Lördagen den 12 januari 2008
PC Jersild
Det är alltid lika omvälvande att komma hem till Sverie efter en längre tids vistelse i
USA. Sverige är som en värld i miniatyr. Våra politiker ser sig på samma sätt som George
W Bush och våra biskopar tror sig likna Billy Graham. Våra landshövdingar tror sig ha
makt - precis George W:s bror gjorde i Florida tills för två år sedan.
Något tycker jag mig ändå se har hänt här hemma. De stora tidningarna har helt tappat
stil och tro på sig själva. TV-tablåerna har börjat bjuda på händelser, som ligger mer än
sextio år tillbaka i tiden och som är verkligt spännande.
På samma sätt tror jag, att allt vi nu har kvar - som är säkert - är vår privata historia. Vår
familjehistoria och vår släkthistoria.
Där finns för det första sanningen - fakta som går att belägga och föra vidare till nästa
generation.
För det andra finns där de verkligt stora berättelsena - om våra mormödrar och
farmödrar. Om våra familjefejder och om alla, som t ex utvandrade till USA. Om dem
går det numera att få alla fakta på internet - även fotografier på deras gravstenar. Om de
har några. De flesta, som utvandrade från Sverige till USA har fått ett svårt liv avslutat
med misär. Över sådana människors stoft reses inga gravstenar i ett sådant land!
En sak som upprörde mig direkt, när jag vaknade i morse med sex timmars tidsskillnad
och en lång flygresa i bagaget, var PC Jersilds kolumn i Dagens Nyheter. Rubriksättaren
kallar den "Fri eller privat? Om användningen av ordet fri.
I denna sin kolumn menar Jersild att religiösa privatskolor inte borde få bedrivas med
skattemedel och absolut inte kallas friskolor.
En kommunal skola utan religiös anknytning är enligt honom det enda hopp sådana barn
har som har judar och muslimer till föräldrar.
Eftersom inte ens lagarna i Sverige förbjuder föräldrar att uppfostra sina barn enligt sina
egna eföreställningar, " är den icke-religiösa skolan visssa barns enda möjlighet att möta
en mindre inskränkt bild av omvärlden" , skriver Jersild.
Han avslutar kolumnen med att än en gång understryka att " det är i skolan barnen kanske
får sin enda chans att frigöra sig från föräldragenerationens fiendebilder".
När jag läser denna rappakalja vill jag fråga PC Jersild några frågor:
1. Kommer Du inte själv från en starkt religiös familj?
2. Begriper Du inte i vilken utsträckning Dina föräldrrs starka religiösa förankring har gjort
Dig till en friare tänkare än till exempel Göran Persson (som jag ser helt saknas i något
medium i Sverige nu)?
3.Tycker Du att den socialism och ateism, som Du själv har åkallat har lett till att Du har
blivit en mera framgångsrik individ i överlevnad och reproduktion än de som både är
religiösa och liberala (jag mernar då inte svenska folkpartister)?
4.Hur kunde Du slita Dig ur Dina religiösa föräldrars famn - och samtidigt inte tro att
någon annan kan göra det?
5. Fattar Du inte att inskränktheten här i Sverige - inte minst inom Ditt eget område -
medicin och psykiatri - mera påminner om Lysenko än om Einstein?
6. Om Du fattar det - varför gör Du inte avbön?
7. Hur skall Du rädda Ditt eftermäle - även om Du inte tror att Din själ är odödlig så
kommer ju Dina åsikter med all sannolikhet att vara det?
Eva Sternberg Lördagen den 12 januari 2008 - 13:34:22
| | | | Onsdagen den 9 januari 2008
Två män och en kvinna
På planet hem från Stinas bröllop i Connecticut satt jag bakom en passagerare, som
tittade på CNN:s sändning av en debatt mellan de tre hittills mest framgångsrika
demokratiska presidentkandidaterna - Hillary Clinton, John Edvards och Barrack Obama.
Jag hörde inte ett ord av vad de sa. TV-programmet syntes i en ruta som var 1,5x1,5
decimeter stor, men jag hade glasögon på mig, för jag satt och läste David Sloan
Wilsons bok "Evolution for everyone", så jag såg ganska bra.
Så fort jag fick se två män diskutera mot en kvinna, tänkte jag "nu kommer männen att
förlora i popularitet!"
När jag dessutom tyckte mig se att Hillary Clinton började gråta - tårarna rann ner för
hennes kinder - visste jag att hon skulle komma att vinna i New Hampshire - oavsett hur
mycket försprång Barrack Obama hade efter provvalet i Iowa.
John Edwards kommer heller aldrig mer att stå på benen i valdebatt - efter detta!
Mycket riktigt.
Obama förlorade sexton procent av sina förutspådda röster i New Hampshire enligt
nyheterna här på morgonen (USA ligger sex timmar efter Europa - minst. Det känns som
om allt spännande i världen redan har hänt och analyserats, när man vaknar upp här)
Hur kunde jag veta så säkert att opinionen skulle vända på kortare tid än en dag?
Svar:Hillarys tårar.
David Sloan Wilson beskriver detta så väl - i sin nya bok såväl som i sina tidigare böcker.
Varken män eller kvinnor står ut med att se kvinnor gråta. I varje fall inte män, som är
äldre än fyrtio år eller kvinnor, som är yngre än femtio.
Två män mot en kvinna i en debatt väcker kvinnors vrede mot manlig makt under
årmiljoner.
En kvinna, som gråter gör att mäns hjärnor tappar kontakten med den del av hjärnan,
som kallas cortex . De vet helt enkelt inte vad de skall göra.
Den manliga slutsatsen blir att de stöttar kvinnan. Att de ger henne rätt. Att de ger henne
pengar, ett nytt hus och en diamantring stor som halsmandlarna på en kalv. Att de blir så
förvirrade att de drar sig tillbaka.
Äldre män drar sig ofta tillbaka genom att bygga ett litet hus, där de kan sitta eller stå
under en längre tid utan att bli blöta eller kalla - ett garage, ett växthus, ett båtskjul eller
ett nytt gammalt hus, som de kan reparera eller riva ner. På livstid.
Varför börjar vi kvinnor att gråta?
Svar: För att det är så effektivt!
Ju yngre vi är och ju mer vi befinner oss tre dagar före menstruationens utbrott - eller i
graviditetscykelns första tre månader - detso mer gråter vi.
Ju äldre vi blir och ju mer kapabla att klara våra liv vi känner oss, desto mindre gråter vi.
När jag såg Hillary Clinton gråta, tänkte jag därför ,att hon måste verkligen vara illa ute!
Hon har ju kommit förbi klimakteriet för länge sedan. Hon är ju kapabel.
Hon var illa ute.
Nu har hon gråtit - så nu har det vänt!
Eva Sternberg Onsdagen den 9 januari 2008 - 14:05:33
| | | | Fredagen den 4 januari 2008
Böcker
Från Sverige får jag glada e-brev med nyheter om hur numera även socialdemokrater
och vänsterpartister börjar förorda hemmet, som den plats barnen helst skall tillbringa sin
tid i - före tre års ålder i.
Under en längre tid - flera år - har jag redan proklamerat att denna fråga - familjen, som
människans viktigaste tillhörighet - är den viktigaste politiska frågan i vår tid.
Det kommer att ta olika lång tid för människor att ta denna fråga till sitt hjärta - men av
egen erfarenhet kan jag omvittna att inga mor- och farföräldrar längre går omkring och
tror att arbete utanför hemmet är det optimala för allanyblivna föräldrar.
För mig är de närmaste åren viktiga på det sättet, att jag hoppas kunna bidra till att
alltfler människor kommer att förstå att barnets hjärna - såväl före som efter födelsen - är
som en lök, som gror i jorden eller som en ros, vars knopp inte slår ut förrän efter en viss
tid i näringsberikat vatten i en vas.
Väldigt få människor kommer nu till våren att rycka upp sina lökväxter, när de sticker upp
sina första gröna blad - och lägga dem i en plastpåse utanför trappen.
Ännu färre människor kommer att sätta strutar över sina rosenknoppar så fort de håller på
att slå ut - så att de istället skall komma att omhändertas av den lokala
trädgårdsmästaren när han har tid.
Här i USA finns ju - tack och lov - inte samma censur över vetenskapens senaste
landvinningar, när det gäller den mänskliga hjärnan som hemma i Sverige. Här vore det
otänkbart att en forskare, som presenterar en sammanställning över de senaste årens
forskningresultat när det gäller den kvinnaliga och manliga hjärnan, skulle bli förföljd och
trakasserad - till och med av andra forskare!
Här kan jag gå in i en vanlig bokhandel och gå till olika hyllor och hitta hur mycket
intressanta böcker som helst om oss människor, om evolutionen, om religion,
samhällsbyggnad och framtida utvecklingsmöjligheter för planeten jorden och universum.
Ur min bokkasse tar jag upp:
1. Min senaste favorit: David Sloan Wilson och hans senaste bok "Evolution for
Everyone".
Köp den boken! Läs den boken! Gå in på Google och klicka in hans föreläsning den 9
mars förra året på Hampshire College.!
Lyssna på den föreläsningen! Lysssna omigen på den föreläsningen! Ni kan inte ägna Er
tid i det nya året åt något mer givande.
På hösten är 2004 hade jag turen att träffa David Sloan Wilson och lyssna på honom i
två dagar, när han talade om religionen och evolutionen på Georgetown Family Center.
Han är den ende föreläsare där, som har sagt till oss:
"Varför träffas vi inte redan klockan sex i morgon bitti och fortsätter vår diskussion? Varför
vänta till klockan nio? Alla Ni som vill - kom klockan sex!"
Vi kom. Jag lärde mig mer under dessabåda dagar än jag kan minnas att jag någonsin
har gjort tidigare.
Nu har han skrivit denna nya bok, som jag håller i handen och jag kan knappast lugna
ner mig innan jag har läst den. Två gånger!
2. Howard Bloom "Global Brain" - "The evolution of Mass Mind from the Big Bang to the
21st century"
Jag bara bläddrade i den några minuter och blev helt förtjust. På baksidan citeras David
Sloan Wilson med följande ord: "With this bold vision of evolution and human
behaviour, Bloom has raced ahead to explore possibilities that the timid scientific herd
may well be forced to follow".
Särskilt uppipiggad blir jag över omdömet "the timid scientific herd" - att den kanske
kommer att bli tvungen att ta till sig något nytt!
3. "The Autobiography of Charles Darwin". Jag blev så glad, när jag hittade den boken,
som kommit ut på Barnes och Nobles eget förlag år 2005. Darwin skrev boken 1887 -
nästan trettio år efter publiceringen av "The Origin of Species".
Jag tänker att där kan jag lära mig mycket om hur man gör för att få människor med sig -
även på de mest svårnavigerade tankebanor.
Att läsa om en handlingens man - en som gav sig ut och vände på varenda torva och
drog sina egna slutsatser.
En som fick oss att sluta tro på det vi trott på under årtusenden. Att sluta tro på dogmer
och börja öppna våra ögon och se för oss själva. Jag köpte den utan att läsa ens
innehållsförteckningen.
4." A WholeNew Mind. Why Right-Brainers Will Rule th Future " av Daniel H. Pink. Alla
som känner mig förstår direkt hur begeistrad jag blev, när jag fick syn på denna boktitel.
Jag är omgjort vänsterhänt till högerhänt. Jag är en Right-Brainer.
Att vi som är Right-Brainers skulle leda framtiden tilltalar mig självklart. Påfallande
många av mina vänner, medarbetare och kollegor är vänsterhänta - här får Ni något till
livs, när jag kommer hem. Eller varför inte köpa boken själva på Amazon.com idag!
Även för högerhänta verkar boken vara intressant, när jag ni sitter och slår i den.
5."Corrupted Science - Fraud, Ideology and Politics in Science" av John Grant. Jag
kunde inte låta bli att köpa denna bok, när jag slog upp "Lysenko" i dess
innehållsförteckning. Texten var mycket givande att läsa. Lysenko var den genetiker, som
lurade i Stalin att gener kunde påverkas genom anpassning under en generation.Om
man till exempel gödslade vetet rikligt under en vår skulle vetekornen, som växte fram ha
bättre gener än andra vetekorn!
Stalin blev överförtjust!
Precis samma genetik skulle gälla i sovjetstaten: De som växte upp där skulle bli
överlägsna inom en generation!
Ytterligare fyratusen exempel på idioti i vetenskapens namn finns i boken. Jag skall läsa
den på planet hem!
Karin står framför mig i köket och lagar mat, när jag skriver detta på min lap-top.
Jag säger till henne:
" En kvinna skulle alltid var i samma hu som sina döttrar!"
Så skönt är det att se henne pch känna doften av mat, som vi snart skall äta tillsammans
här.
Eva Sternberg Fredagen den 4 januari 2008 - 0:16:37
| | | | Tisdagen den 1 januari 2008
Mänskliga sammanhang
Mänskliga rättigheter är temat för många nyårsbetraktelser - inte minst här i USA. När jag
lyssnar till dessa utläggningar om individens rättigheter, kan jag inte låta bli att tänka på
att alla borde rätt att ingå i sammanhang. Utan sammanhang framstår uttrycket "
individuella rättigheter" för mig som ren och skär retorik.
Problemet med sammanhang för lagstiftare och politiker tycks vara att de helt enkelt inte
förstår, att det är sammanhanget, som borde komma först och individuella rättigheter
därefter.
Hur mycket individuella rättigheter jag än har - på vilken plats som helst på jorden - kan
jag inte vara en människa om jag inte har något sammanhang. Om jag inte vet vem jag
är eller var jag har min rot. Vilket land jag kommer ifrån eller var mina säktingar bor eller
har bott.
Inte minst tydligt är detta faktum här i USA, där människor ofta ursäktar sig med att inte
känna till sina rötter eftersom deras far- och morföräldrar kom från så många olika länder
att det inte går att hålla reda på!
Det är inte sant! Alla människor på jorden kan ta reda på var de kommer ifrån! Alla har
någon moster eller faster eller granne eller lärare eller läkare, som kommer ihåg vilka de
är!
Det är främst i våra mänskliga samanhang, som vi har rättigheter. Alla har rätt tll sitt
ursprung. Alla har rätt att åka til sin födelseplats och fotografera den.
Ingen har rätt att förneka en annan människas ursprung.
Här i USA diskuteras hela tiden det faktum att 47 miljoner amerikaner inte är försäkrade
mot ohälsa.
Ingen av oss är försäkrad mot ohälsa. Vi är alla dödliga och inom tio sekunder kan vi alla
ha tagit vårt sista andetag!
Sjukförsäkring är ingen bot mot ohälsa. Den är bara ett sätt att röja undan den
omedelbara olyckan eller en förutsättning för att förlänga livet.
Det är en större försäkring för en människa att ingå i ett sammnhang av familj och
släktingar och grannar än det är att vara sjukförsäkrad!
Jag frågar mig om det inte är dags - också inom politiken - att börja betona vårt
sammanhang som den viktigaste överlevnadsfaktorn - överallt på jorden.
En sak som jag märker har förändrats i synnerligen hög grad här i USA under de snart
femtio år jag har varit här i kortare eller längre perioder,är den misstänksamhet och brist
på ögonkontakt och hälsningsfraser, som jag märker här nuförtiden.
Vänligheten mot oss utlänningar är inte heller påfallande - snarare tvärtom.
Att tillhöra ett krigförande land leder inte till spontana kontakter och småprat.
Att vara gäst i ett sådant land gör en tacksam över att ens egna makthavare slogs färdigt
för mer än två hundra år sedan!
När jag ser de presidentkandidater, som skall slåss om rösterna i Iowa i morgon, tror jag
inte längre att de kommer att leda en stormakt - snarare leda vägen för en lillebror, som
irrade bort sig i familjehistorien!
Eva Sternberg Tisdagen den 1 januari 2008 - 23:59:52
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida