Eva Sternbergs Blogg

Januari - 2009

	Fredagen den 30 januari 2009 Hackspettsgatan idag är det sex år sedan Jan och jag flyttade från Hackspettsgatan i Örgryte, där vi hade bott i trettio år. Jag hade tänkt att skriva om den flytten idag på morgonen, men så vaknade Jan av en dröm, som han berättade för mig: Han stod på första tee på en golfbana - ointressant vilken. När han skullle adressera bollen såg han att utslagsplatsen var i oordning. Grästorvor låg huller om buller och han tappade lusten att slå. Istället sa han till Martin att han skulle slå ut först, vilket han också gjorde. Efter ett tag insåg Jan att han hade glömt av att överhuvudtaget slå ut. Han gick runt med bollen och peggen i fickan! Av detta blev han så skrämd så han vaknade! För mig var det inte svårt att tyda den drömmen. Så jag gick upp och började göra i ordning frukosten. Jag började med att ta in våra blombuketter från balkongen för att ställa ut på borden. När Jan kom upp tittade han på blommorna på köksbordet och sa: \\\"Det som Du är verkligt bra på är blommor och att laga mat!\\\" \\\"Jag hoppas att Du säger det på min begravning\\\", sa jag,\\\"för det är ingen annan, som kommer att säga det!\\\". Därefrer hade vi en längre diskussion om vem av oss, som kommer att dö först och därför kommer att få tillfälle att säga något på den andres begravning. Jan lagade en klubba under tiden jag skyndade mig att bli färdig, så att vi skulle kunna åka till gymmet. Min pilatesklass var inställd, så jag satte mig i en ring med flera andra kvinnor i min egen ålder och en kvinnlig tränare, som inte verkade alltför flåshurtig och började använda de olika redskapen. I tur och ordning. Jan, som har sträckt sin axel, gick och ställde sig på en löpbana och kom snabbt upp i maximal hastighet för det redskapet. Under tiden tittade han på en tennismatch på TV. När tennisen kom till den avgörande bollen, stannade han upp för att följa spelet varpå han föll handlöst av löpbanan och knäckte ett revben och fick höger fot under sig. Vi handlade och åkte hem. Sedan fick jag några uppgifter på hemmaplan, som hindrade mig från att skriva om hur vi för sex år sedan flyttade hit till Alveredsdalen och nu är klockan över tolv, så nu är det inte längre årsdag för flytten. Jan har antagligen inte brutit foten - som jag brukar göra - utan bara stukat den. Jag har klarat av mina uppgifter och varit ute och gått ner till Denni och Maritas och nu sitter jag här och är glad över att vi trots allt har klarat av dagen bra! Jag är tacksam att vi flyttade hit från Hackspettsgatan för sex år sedan. Men de trettio åren innan vi flyttade hit var innehållsrika och givande. Särskilt bra var det att Martin och hans familj stannade kvar i området kring Hackspettsgatan och att hans och Pias banr fick växa upp alldeles i närheten av oss. Hur stor lycka det var/är förstår jag mer och mer av varje dag! På den tiden hade jag inga blommor på balkongen på nätterna och Jan hade ännu inte lagt märke till att jag är verkligt bra på blommor. Mat visste han redan då, att jag var bra på att laga. Annars hade han aldrig gift sig med mig! Eva Sternberg Fredagen den 30 januari 2009 - 23:12:34

	Onsdagen den 28 januari 2009 Hemma hos mormor och morfar Fastän jag bara var ett halvt år gammal, när min mormor dog - och bara sju år, när min morfar också gjorde det, minns jag dem och deras hem helt tydligt. Mormor kan jag inte se framför mig, men jag kan känna doften av hennes kök, se hennes kryddhyllor och broderade gardiner och dukar, som om jag nu sutte i hallen vid köket på Engelbrektsgatan i Borås. Mormor Gerda var sin mammas enda barn och sin pappas sjunde barn. Han hade först varit gift i Valdemarsvik med en kvinna och fått sex barn med henne och sedan gift om sig med Gerdas mamma, som kom till hans hushåll för att ta hand om hans sex barn. Mormor var en verkligt skicklig kvinna - i allt som kvinnor skulle vara duktiga i! Hennes äldre halvsyskon var ständiga jämförelseobjekt för henne och hennes mamma - Gerda skulle vara duktigare än alla andra! Gerdas halvsyskon var arbetsamma och påhittiga - flera av dem utvandrade till Amerika - och alla flickorna var duktiga på att sy. Jag har kort på min mormor och hennes halsvsystrar från början av nittonhundratalet där alla står i de mest fantastiska kreationer - hattar liksom kappor och klänningar - och ler mot fotografen. Så träffade Gerda min morfar på en frireligiös folkhögskola i Småland. På den tiden var det på sådana folkhögskolor människor träffades. Även Jans mormor och morfar träffades så - på en nykterhetsfolkhögskola! Det kan väl inte finnas en lämpligare miljö att bli kär i än en livfull kör av unga män, som sjunger frälsningssånger - eller svär sig till evig nykterhet? Dessa våra "eviga ögonblick" går dessvärre snabbt över! Det gjorde även mormors för hon förälskade sig i morfar - en lillebror från Axvalla hed, vars humör inte var att leka med, vars ambitioner översteg de flestas och vars förståelse för kvinnor var obefintlig. Han hade ingen syster.Den syster, som föddes före honom dog vid födseln och lämnade med all säkerhet hans mamma besviken, när han själv - en son - föddes ett år senare. Mormor och morfar fick åtta barn, varav två söner dog vid födseln eller strax därefter. De strävade på i Borås, som är en passande bygd för alla, som vill något. Även för kvinnor är Borås en lämplig uppväxtmiljö. Kvinnor kan något där - och har alltid kunnat! Morfar var en driven affärsman - urmakare - med ett sant sinne för pengar. Han skapade kapital, som jag och mina barn och barnbarn fortfarande har nytta och glädje av. Mor var lika ekonomiskt driven som morfar. Hon hade redan på tjugotalet kunnat sätta sig över alla begränsningar för en svensk urmakardotter, därigenom att hennes föräldrar lät henne fara till Göteborg och avlägga studentexamen vid Sigrid Rudebecks Gymnasium för flickor. Efter den dagen, när Mor hade tagit studenten, kände hon att hon kunde allting. Inom alla ämnesområden! Hon tvekade aldrig att svara och ge råd. Hon kunde språk, Hon visste hur man skapar kapital. Det enda, som skrämde henne var utlandsresor. Men hon genomförde ändå sådana resor i det oändliga - för hennes syster Eva gjorde det och hon ville inte vara sämre! Min bror påminde mig i somras om att det var hon, som hade sett till att Far hade kunnat köpa den underbara strandtomt vid sjön Skagern, där han byggde en sommarstuga i början av femtiotalet - av brädorna från det gamla fallfärdiga missionshuset! Mormor kunde laga mat. Hon kunde baka och hålla igång ett hushåll. Mormor var generös mot sina grannar och bygdens befolkning - även mot dem, som kallades för tattare och vars ena ättling i rakt nedstigande led, arbetar för Martin. Två småsyskon - som mormor och morfar - får gärna en överdriven förväntan på och respekt för sitt eget första barn, som ju är storasyskon. De är vana vid att lyssna till sina egna storasyskon och känner genast igen dragen i sitt eget förstfödda barn. Mina egna föräldrar var båda mellanbarn. Mor såg på mig som hon gjorde på sin storasyster Eva och kallade mig samma namn. Far såg på mig som på sina storasystrar Lisa och Stina. Jag kallade min första dotter Stina (även Martin hade hetat Stina - i moderlivet). Hemma hos mormor och morfar - för hemmet var likadant efter mormors död, som före hennes död - fanns en atmosfär av trivsel och enkelhet. Trots att flera av möblerna i de olika rummen var mörka och tunga - fylldes jag av en glad stämning där. Trots att morfar alltid skulle uttala sig om vilka av hans barnbarn, som var mest väluppfostrade och duktiga, trivdes jag där. Det var som om jag kände, att det var här jag i verkligheten hörde hemma - med alla mostrar och morbröder och kusiner i olika åldrar. Hemma hos mormor och morfar. Jag kan minnas en gång för nu nästan femton år sedan, när vi alla var samlade -både från Martins sida och Pias sida i trädgården till huset på Drakenbergsgatan och Elin sprang fram och tillbaka mellan oss, när vi inspekterade det "renoveringsobjekt", som huset på den tiden utgjorde. Efter cirka tjugo minuter var besiktningen över och vi började skingra oss för att ge oss av, när Elin ropade: "Skall Ni åka nu, när vi just har kommit hit?" På Simmerud och här bredvid mig på väggen bredvid datorn har jag flera av mormors vackra dukar och bonader. Inte ett stygn är felsytt. På Simmerud hänger hennes bonad med texten: "Lyss till den granens susning vid vars rot Ditt bo är fästat!". Det är nästan det minsta jag har gjort i mitt liv - lyssnat till den granens susning! Icke desto mindre är det min mormors och morfars hem, som har kommit för mig i denna veckan, när den unga flickan, som var centrum i köket hemma hos dem - min äldsta kusin Kitte, morbror Pauls och moster Gerdas äldsta dotter - har dött vid åttiotvå års ålder. I USA. Kitte hade samma ställning i min mors släkt, som Elin har i Martins. Äldsta barnbarnet - på båda sidor, om jag inte är felunderrättad - som får allas blickar och uppmärksamhet. Som är självklart i centrum och som inte behöver fråga sig, om någon ser eller hör henne! Kitte var en ständigt lika glad och påhittig kusin. Hon var tolv år äldre än jag, så hon påverkades av andra världskriget i större grad än jag gjorde. Hon kom tolv år tidigare än jag in på gymnasiet i Borås och knäcktes av adjunkten Bengt Pettersson - precis som Jans syster Ulla-Britta - i fysik och matematik och kunde därför inte ta studenten (själv flyttade jag till Alingsås för att undgå denne sadist!). Kitte kom att tjänstgöra som institutionssekreterare vid olika kemiinstitutioner vid universiteten i Sverige - hon blev inte professor i kemi, som min bror, som är tretton år yngre än hon. Alldeles innan hon skulle fylla fyrtio år, valde hon att gifta sig med en amerikansk professor i bakteriologi och flytta för gott till USA.Där hon dog förra tisdagen efter fyrtiofem års äktenskap tillsammans med en man, som är en kombination av morfars fruktansvärda humör, Bengt Petterssons sadism och min mormors - hennes farmors - skönhetslängtan. Han odlar dalior. Frid över Kittes minne! Eva Sternberg Onsdagen den 28 januari 2009 - 5:24:19

	Måndagen den 26 januari 2009 Försäkringskassan När jag antogs vid Georgetown Family Center i april 1992, var det första min handledare professor Donald Schulberg sa till mig ,att jag kom från ett land, vars snara undergång han länge förutsett. I själva verket var han förvånad över att vi fortfarande existerade som nation! Själv hade jag redan blivit lite skakad, när jag kom till Newarks flygplats samma dag på morgonen och inte fick växla mina svenska pengar, eftersom de inte längre var noterade i Centralbanken! Detta hände i den förra bankkrisens tid. En kris, som i princip bara omfattade Sverige - inte hela världen som idag! Prodessor Schulberg menade, när vi kom till tals om hans första uttalande till mig, att ett land, som har upplöst de viktigaste relationerna mellan människor och ersatt dem med statligt eller kommunalt utbetalade pengar, bara kunde räkna sin framtid i månader. Inte längre. Det brukar börja med att tjänstemännen, som skall dela ut dessa pengar - som ju inte är deras egna och som de inte har något riskansvar i alls , är generösa och hyllas av alla. Pengarna sprids ut som gödsel på våren - på rena hälleberget! Överallt! Läkarna, som ser till att människor skall få dessa pengar efter att de har \\\"sjukskrivit\\\" dem, gör på samma sätt. De öser ut sjukskrivningar till höger coch vänster och de blir på samma sätt hyllade av alla. Läkarnas status stiger i relation till hur mycket av medborgarnas egna pengar de låter medborgarna få tillbaka! Försäkringskassan delar ut pengar till medborgarna, som har tvångsbetalat in sina pengar till dem. Eftersom familjen, församlingen, grannskapet och skrået är utplånade i Sverige, finns det bara Försäkringskassan kvar för människorna att vända sig till. Försäkringskassan blir religionsutövare i en sekulär stat! Värre kan det inte bli, sa Schulberg. Försäkringskassan sköter om barnen, sköter om föräldrarnas inbördes fejder och underhåll och tar hand om den pension, som människor i Sverige genom sitt arbete har betalat in till denna kassa. Istället för att satsa på sina egna barn, lämnar föräldrarna bort dem till staten och kommunen för att tjäna pengar, som de skickar till kassan. De hoppas på,att de skall få ut pengarna, när de blir gamla så att de kan resa till Mallorca och dricka martini och spela golf på sin ålders höst. De tänker inte på ,att ett land vars föräldrar inte fostrar sina egna barn, inte heller frambringar barn som vill och kan jobba, så att de kan få ut sina pensioner! Däremellan kommer en generation, som föröder pengarna och kör hela världen i botten! (Vilket händer nu). Så blir tiderna sämre - som de också blev lokalt i Sverige i början av nittiotalet - vips blir Försäkringskassan inte längre generös utan snål. Då måste alla kvinnor, som har haft vårdande positioner i hierarkierna dra sig tillbaka för att bli utbrända - eller - som ett barn sa till mig för ett tag sedan: "Mamma är hembränd!", när han skulle förklara sin mors hälsotillstånd. Det svenska samhället gick ifrån att vara generöst och sentimentalt till att bli grymt och empatilöst. Sedan dess har det bara blivit ännu grymmare. Nu - år 2009 - är det svenska samhället rått! Försäkirngskassan som arbetsplats är numera också som arbetsplats en svensk motsvarighet till Guantanamo. I alla år har jag arbetat för olika kassor i Sverige, gjort olika uppdrag för Försäkringskassan - lokalt och nationellt - och har jag har blivit vittne till kassans totala erodering. Moraliskt, juridiskt, kommunikatiosnmässigt och etiskt. Allt mänskligt har försvunnit. Männen, som har satts i kassans ledning liknar mer och mer gerillasoldater, som slåss - inte för de sjuka och svagas upprättelse - utan för deras snara hädanfärd och sin egen upphöjelse! Om det hade varit en främmande makt, som hade invaderat oss och vårt land på samma sätt som Försäkringskassan har gjort under de senaste decennierna - då hade till och med Tolgfors försvarat oss! Men nu är det en ond kraft, som vi själva försörjer och tror på, som gör det och då är vi blinda och döva! Professor Schulberg sa till mig - och jag har själv flera gånger i Georgetown talat över ämnet \\\"Välfärdssamhällets undergång\\\" med Sverige som exempel - att all empati, allt förnuft och all balans försvinner i sådana totalitära system som Försäkringskassan! Alla människor, som hade inlevelseförmåga, omdöme och frönuft är bortsorterade från denna mastodontmyndighet för länge sedan. Kvar finns bara gamar o ch gamars avkommma och rövslickare! Kvar finns bara grymhet och njutning över att få utöva ond makt! Våra svenska politiker är som dunungar i händerna på rovfåglarna i Försäkringskassan! Christina Husmar k-Pehrsson säger om och om igen i radio, att hon skall reda ut detta. Hon skall se till att människor får sina pengar, så att de inte behöver låna av sina föräldrar eller få betalningsanmärkningar eller bli vräkta tillsammans med sina tre barn under två år, som den familj, som Dagens Nyheter berättar om idag! Christina Husmark - Pehrsson är ingen dununge. Hon är inte ens kläckt ännu! Min uppmaning till oss människor i Sverige är att vi skall resa oss och kasta ut hela denna grymma armé av kassechefer och styrelsemänniskor! Vi skall kräva en total revision av hela myndigheten! Vi skall bombardera våra politiker med e-post om, att vi vill att de skall ägna sig åt sina viktigaste uppgifter. Åt sina löften till oss väljare. Varje dag - eller avgå! Och - till sist - vi borde hjälpa varandra med lån och stöd och vara varandras försäkringskassa! Särskilt inom våra egna familjer! Eva Sternberg Måndagen den 26 januari 2009 - 10:11:43

	Fredagen den 23 januari 2009 Han gör allting rätt Barrack Hussein Obama gör allting rätt! Han stiger fram direkt och vrider oss människor åt rätt håll! Han förspiller inget tillfälle att vara tydlig. Han kallar in sin närmaste stab och låter sig sväras in en gång till, när domaren schabblade bort det första tillfället! Han eldar inte upp folket, när han redan är vald. Han talar om vad han och vi skall göra. I sitt installationstal låter han inte, som en som säljer konserverad gröt - utan som en som använder ordet som makt. Istället för bomber och raketer. Istället för sammansvärjningar och kotterier och hemlighetsmakeri - som män dessvärre är experter på att forma och underhålla i sekler - lägger han avsikter och fakta på bordet! Han leder. Det behövs inga spin-doktorer och morgonsoffor i ett sådant land med en sådan ledare. Det behövs bara att han öppnar sin mun och säger något! Barrack Obama agerar blixtsnabbt. Som ledare har man ofta bara några sekunder. Man kan inte vänta i åtta år - eller som Allan Svensson gjorde år 2000 - resa på semesterresa, när man just har fått ett tillfälle att gripa makten, att stiga fram och tala direkt med folket! Barrack Obama börjar sin första dag som president i sitt folks nationalkyrka - omgiven av sina närmaste och av människor av alla religioner, åldrar och erfarenhet. Han är inte så dum, att han tror, att vi människor kan klara oss utan de mångtusenåriga normer och regler, som våra förfäder har lagt ned i gåva till oss i form av religioner - berättelser om hur vi skall förhålla oss! Han har inte utsett Alexander Bard - den värste av alla djävulens förkämpar här i Sverige - till chefsideolog och ungdomens evangelist, som Folkpartiet gör. Barrack Obama har vett och mod. Han står bredvid sin fru i kyrkan på morgonen, innan han tar tag i sin första dag på jobbet. Barrack Obama kan röra sig lätt och ledigt överallt - för han är inte rädd. Han vet att så länge den högre dagordningen vill ha honom till sin företrädare, går han säker! Han inte bara lyssnar - som Fredrik Reinfelt - utan han tar in och ger ut i samma andetag. Han talar och använder sig själv. Han är ingen mes. Äntligen - rätt ledare på rätt plats. I rätt tid i mänsklighetens historia! Eva Sternberg Fredagen den 23 januari 2009 - 4:25:21

	Onsdagen den 21 januari 2009 Stina reser med Lukas Idag reser vår äldsta dotter Stina till golfmässan i Orlando och med sig har hon sin nu snart åtta månader gamle son - Lukas Hogan Snow. Hon reser till sin bror och hans fru och Lukas båda kusiner, som redan är där. Under min promenad med hundarna i morse, tänkte jag att jag nog aldrig hade flugit med något av min barn, när de bara var åtta månader! Självlart gjorde jag det! Stina var bara fyra veckor, när vi alla fyra flög till Stockholm. För att hyra ett kontor i Stockholm för vårt nyöppnade företag - Språkkonsult. Huset på Norevägen 9, som jag fortfarande tar emot mina klienter i Danderyd i! Jag minns att Stina skrek hela tiden och att en äldre dam påpekade för mig, att man inte skulle flyga med så små barn - för deras hörselgångar tål inte det ökade trycket i kabinen vid start och landning! På den tiden var jag övertygad om, att alla sådana gamla påbud från äldre kvinnor inte hade någon giltighet i det nya samhälle, som jag levde i. Jag hade ju visserligen fött två barn, men jag var en kvinna, som ägnade mig åt andra saker än att ta hand om barn! Jag hade en högt uppsatt position på Volvo - den högsta positionen dittills som en kvinna hade haft - och jag hade startat ett eget konsultföretag i språk med helt revolutionerande pedagogiska metoder. Nu är jag en mormor till Lukas, som flyger med sin mamma till Orlando idag. Nu är jag den gamla damen, som vill påpeka både det ena och det andra om hur barns hjärnor påverkas och hur viktiga de första åren av barnets liv är! Stina är bara ännu mer kapabel än vad jag var. Hon tvekar inte heller. Jag hoppas att resan går bra! Jag gläder mig åt att Lukas får träffa sin gudfader och sina kusiner. Men jag tänker på Mor, som alltid tyckte att jag gjorde helt fel med mina barn. Och med mig själv. Eva Sternberg Onsdagen den 21 januari 2009 - 15:10:02

	Tisdagen den 20 januari 2009 Barrack Hussein Obama Dagen började tidigt med att hundarna - från Martins och Pias familj - vaknade oroligt och sprang omkring i huset vid femtiden. Därefter hördes två starka knallar med ljussken. Åska i januari! På den nye presidenten Barrack Obamas installationsdag! Jan och jag gick upp och drog ur alla kontakter till datorer och telefoner och den komplexa TV, som Jan vann för sex år sedan, när vi flyttade hit. Istället för att läsa tidningar, som inte fanns brevlådan, började jag att läsa Barrack Obamas bok \"Dreams of my Father\" igen. Tänk att USA skulle få en president, som redan före trettiofem års ålder hade insett att hans framtid låg i hans historia! En president, som tog sig före att kartlägga sina föräldrars liv före hans födelse och fortsatte med denna resa i sitt eget liv - och skrev en bok om sin fars drömmar! För mig är det som en revolution att vara med om, hur en man, som kommer från alla tre världsdelarna Amerika, Afrika och Asien är vår tids ledare. Inte en, som kommer från flera generationer av WASPs (white Anglo-Saxon Protestant Males), som George W - utan hans motsats. Som inte har gått i internatskola (döden för alla, som vill utveckla sin hjärna), som inte har varit alkoholist sedan tidiga år (döden för alla, som vill fatta någonting överhuvudtaget) och som har fått en minutiös uppbackning och omvårdnad sedan avlelsen ( livet för alla, som vill utveckla sin hjärna). Hädanefter tror jag ,att ingen kan nå en så hög positon som president i USA utan att tidigt ha förstått, att han skall ta del av sin fars drömmar. Och sin mors historia. Och sina morföräldrars och farföräldrars historia! Vad spelar det för roll vilket universitet en människa har gått på i tjugoårsåldern? Ingen! Absolut ingen! Det som spelar roll är hur de båda åren före födelsen och de båda åren efter födelsen tillbringades. Inget annat spelar tillnärmelsevis lika stor roll! Det märktes på Carl Bildt och Jan Eliasson att de avundades Barrack Obamas förmåga att tala. Hans karisma - som bröt igenom som solskenet idag i Washington! Bara det, att det var solsken! Jag som har tillbringat så många dagar - så mycket tid - i Washington, kan bara komma ihåg tre soliga dagar där! Resten var regn, dis, snö, hagel och moln! Idag sken solen, som den gör på viktiga dagar. På dagar, som inte tillkommer av en slump utan som är evolutionära! Tack USA för att Ni fick fram denne president! Lycka till Barrack Obama! Eva Sternberg Tisdagen den 20 januari 2009 - 22:35:58

	Söndagen den 18 januari 2009 Missionskyrkan i Kållered I morse var jag i Missionskyrkan i Kållered. Det var en ekumenisk gudstjänst där med min favoritpräst Tomas Söderhjelm. Dagens text handlar om bröllopet i Kanaan. Den andra söndagen efter Trettondedagen. Söderhjelm började sin predikan med att konstatera, att han som helnykterist, kanske inte var den mest lämpade att predika om hur Jesus förvandlade vatten till vin, men han fann en acceptabel linje i att tala om att Jesu första under skedde vid ett bröllop. Bröllopets betydelse är stor. Ett bröllop är en glädjens högtid - alla förväntas vara glada och tacksamma över att två släkter förenar sig! När Maria fick se att vinet hade tagit slut för brudparet uppmanade hon Jesus att använda de egenskaper, som hon hade sett hos honom redan som liten. Hon bad honom göra ett under - att göra vatten till vin. Som alla söner blev han lite upprörd över att hon befallde honom och han svarade henne att hans tid ännu inte var inne, när han skulle visa oss människor vad han kunde göra. Till sist gjorde han det ändå. Det är för mig den viktigaste delen av denna text. Han gjorde det han kunde - trots att han var lite otålig på sin mamma. Vi mödrar uppmanar och hejar på våra barn att göra sitt bästa så fort som möjligt - gärna om andra människor ser på eller är beroenden av vad våra barn skall göra! Efter predikan var det nattvard. Alla i församlingen gick fram och fick en bit bröd att doppa i vin under tiden nattvardstjänarna tittade oss i ögonen och sa att vi fick Jesu kropp och blod - symboliskt - i brödet och vinet. Därefter fick vi tända ljus och sätta dem i sanden. Jag tände ett ljus för vårt nästa bröllop i familjen - Karins och Lars den 2 maj Örgryte Gamla Kyrka. Jag tände ljuset också för deras barn och för deras liv tillsammans. Vi är glada över deras framtid - liksom de var i Kanaan! Eva Sternberg Söndagen den 18 januari 2009 - 20:56:12

	Torsdagen den 15 januari 2009 Hanne Kjöller I Dagens Nyheter idag läser jag enledare av Hanne Kjöller om bråket kring Liza Marklund och hennes bok, som heter något på "gömda". Hanne Kjöller undrar varför vi blir så upprörda på Liza Marklund? Är det för att hon tjänat så mycket pengar på att skriva en bok, som de flesta kvinnor köper och läser och tror att de har fått en korrekt beskrivning av verkligheten i? Är det för att vi inte kan tillåta en kvinna att tjäna pengar på sin textproduktion om farligheter, som andra kvinnor utsätter sig själva, sina barn och sin släkt för? Varför gör vi inte samma sak med alla uppblåsta män, som beskriver de mest förljugna upplevelser och äventyr - utan att ifrågasättas alls? Varför blir vi inte lika förbannade på män, som tjänar en massa pengar - genom att till exempel använda våra surt avsatta pensionspengar i fonder - till att göra ekonomiska falsarier med , som får Kreuger att framstå som en stjärngosse? Svaret på Hanne Kjöllers fråga är: Vi blir förbannade där för att vi inser, att med dagens möjlgiheter för oss att kommunicera skulle vi istället för att läsa dravel av Liza Marklund kunna sätta oss ner vid vår egen dator och sanningsenligt beskriva vår egen historia - och vår släkts historia! Vår hjärna - som är så överlägsen den manliga hjärnan i nästan alla avseenden (utom att möjligen backa in i en allé med ett tjugo meter långt släp efter vår lilla personbil) - skulle utan vidare kunna skriva ihop verklighetsbaserade texter, som skulle få Guillos rappakalja att framstå som i onödan förbrukad pappersmassa! Vi skulle kunna lägga ut våra verkliga liv ihop med de tandsticksliknande manshjärnor vi själva har valt - på grund av deras Brad Pitt- liknande utseende - att reproducera oss tillsammans med - men vi är för fega! Vi vill läsa om andra, se stjärnorna på slottet (Benke skriver också en utomrordentlig krönika idag i DN om stjärnorna på slottet) och vi vill annvända dessa texter - och samtidigt inte se oss själva! Vi läser - och vår hjärna vill inte se bjälken i vårt eget öga - men vi vill läsa om en för oss främmande människa som Maria Eriksson och gotta oss åt hennes tragiska öde! Vårt eget tragiska öde lägger vi i knäet på våra barn, som skall dra lasset att försöka försona sig med sina föräldrars dödskamp mot varandra! Där, Hanne Kjöller, har Du svaret! Eva Sternberg Torsdagen den 15 januari 2009 - 11:48:47

	Tisdagen den 13 januari 2009 Prediktion Den 11 september 2005 - fyra år efter 9/11 - skrev jag denna text: När vi i Sverige lämnade hemmet och försvann ut i det så kallade arbetslivet, gjorde vi helt enketl "arbetslivet" till hem. Vi kände det, som om det vore i våra egna företag vi hade en "fast" anställning på posten. Vi gjorde vår position i "arbetslivet" till ett livstidsprojekt - inte bara för oss själva utan också för våra barn och barnbarn - trodde vi. Familjen - som är inprogrammerad i vår hjärna - använde vi för att omstrukturera "arbetslivet" - till att bli vår familj. Men arbetsplatsen i hierarkien är inte reproducerande - annat än för den, som äger verksamheten. Vilket fint jobb som helst på ett företag eller en offentlig förvaltning - är helt dött för den anställdes egna barn och barnbarn. Hierarkierna reproducerar sig inte. De uppstår och faller sönder allteftersom. Börsnoterade företag binder fast sig i akiteägarens familj genom penningsystemet - men själva hierarkien i företaget påverkas inte av vem eller vilka, som äger aktierna i ett företag. Penningsystemet är inte evolutionärt förankrat. Penningsystemet kan förändras över en natt. En människas förmögenhet kan förändras på en sekund. Hennes kvarlämnade pengar går vid hennes död över till hennes arvingar enligt ett särskilt regelsystem: genom arv. Nu när alla i Sverige - såväl män som kvinnor är ute och arbetar i hierarkier - och därmed inte har skapat något annat arv än eventuella pengar till sina barn och barnbarn - då blir alla fattiga. Vi är utfattiga på hem och förvärvskällor. De fattas oss! Vi styrs av penningsystemet - som inte har några utprövade sätt att föra sig självt vidare på. Familjen, som har utprövade sätt att föra sig själv vidare på - genom generna, levnadsreglerna och familjestrukturen, har vi utplånat. Familjen i tre generationer är det delta, som hindrar floden från att vräka sig ut i havet och uppslukas av vågorna. Det är i deltat, som vattenmassorna från floden kan livnära såväl djur som växter. Där kan övergången till det stora havet ske på ett gynnsamt sätt. Hemmet och familjen är det delta, som varje nyfött barn borde ha att växa upp och utvecklas i. Ett land, som har avskaffat hemmen och upplöst familjerna, kastar sina barn direkt i havet och låter dem därmed gå under. För människor, som själva har växt upp i ett delta - som de flesta svenskar födda före 1970 har gjort, gick det bra att kasta sig ut i havet - det vill säga arbetslivet utanför hemmet vid vuxen ålder. För våra barn har det gått sämre. För våra banrbarn kommer det med all sannolikhet att gå åt helvete. Många människor i Sverige idag vill återupprätta deltat. De vill vara hemma med sina barn. De vill skapa hem, som inte bara är en bunkringsplats för nästa bergsbestigning i karriären i hierarkien. För det finns inga arbetsplatser kvar för de unga idag att fästa sig vid. Det finns ingenstans att ta vägen för de unga - alltså börjar de undra om de inte i alla fall kan få stanna hemma och ta hand om sina egna barn! När de så börjar stanna hemma och låta sina barn växa upp ihop med dem - då börjar ett nytt delta att växa fram! Om inte Tsunamin har kommit innan dess! (Texten refuserades av tre större dagstidningar i Sverige under september månad 2005). Eva Sternberg Tisdagen den 13 januari 2009 - 19:06:28

	Lördagen den 10 januari 2009 Västsvensk tidningsdistribution Jan går ut för att hämta in tidningarna ur brevlådan. Det finns inga tidningar. Jan ringer till Västsvesnk tidningsdistribution för att tala om, att deras tidningsbud inte har levererat några tidningar till oss idag på morgonen. Västsvensk tidningsdistribution påpekar, att vi bor så långt upp i en dal, att vi inte kan vänta oss några tidningar, så länge vår väg är så hal som den är just nu. Jan säger att alla andra kan köra till oss på denna väg: Postbilen Sopbilen Jans kunder till golfverkstaden Mina klienter Våra släktingar och vänner Våra grannar Alla som kör fel hit Reklampostutdelaren CityMail Västsvensk tidningsdistribution svarar att, alla de nu nämnda inte kör på vägen i gryningen - vid femtiden - då det är extremt kallt och allt vatten på vägen har frusit. Västsvensk tidningsdistributions tidningsbud, som kör i detta område, har dessutom dåliga dubbdäck och kanar hela tiden nedför backen vid Jonas och Sofia och Malin och Johan. Han/hon kan inte komma upp för backen på grund av att han/hon har för dåliga däck och för dålig bil överhuvudtaget! Jag, som just har lyssnat på morgonnyheterna om Israel-Palestinakriget, får då en lysande idé: Be tidningsbudet att i fortsättningen lägga våra tidningar - i morgon bitti är det tre dagstidningar, som skall komma - i en plastpåse på vägen, där tidningsbudet måste stanna på grund av halka!,ropar jag in i telefonluren. Västsvensk tidningsdistribution tycker att detta är ett bra förslag till lösning. De lovar att skicka ut en extra bil under dagen med våra tidningar, eftersom vi inte har fått några tidningar i brevlådan sedan vi kom hem utan har fått köpa dem inne Sisjöns affärscentrum. Klockan tolv på dagen kommer en bil med Västsvensk Tidningsdistribution ritad över hela karossen uppför vår tillfartsväg. Jag ser en ung man med en frisyr liknande den, som den pudel hade, som vann hundutställningen här i Göteborg förra veckan, trycka ner våra tidningar i vår brevlåda. Jag går ut på verandan i morgonrocken och ropar glatt t till den unge mannen, att han faktiskt kom till oss med tidningarna och att jag var glad för det! Då tog han upp tidningarna ur brevlådan och gick fram och gav mig dem i handen! Mitt medlingsförslag om att kasta tidningarna på vägen, där tidningsbudet inte kunde fortsätta sin utkörning, slutade med att vi fick en fullständig förlikning och att alla parter var nöjda. Tack Västsvensk Tidningsdistribution! Eva Sternberg Lördagen den 10 januari 2009 - 20:32:02

	Fredagen den 9 januari 2009 FN:s säkerhetsråd För någon timme sedan har FN:s säkerhetsråd antagit en resolution, som uppmanar Israel till omedelbart eld upphör i kriget på Gaza. Alla medlemsländerna - fjorton stycken - utom USA röstade för resolutionen! USA lade ned sin röst, men sade sig instämma i andemeningen i den! Äntligen reser sig människorna på jorden - genom sina egna representanter - till motvärn. Äntligen börjar sunt förnuft och mod att återinfinna sig. Det fordrades först ett totalt sammanbrott i den världsordning - den penningstyrda - som har haft makten under de senaste sjuttio åren. Jag har väntat på det sammanbrottet i fyrtio år! Det fordrades en stormakt i denna världsordning, som så totalt missbrukade sin makt att den till slut också förstörde själva grunden - penningsystemet - för att en ny vändning skulle inträffa! Vi har inte längre någon säkerhet här på jorden - och vi har aldrig haft det! Vi är alla dödliga och vi måste till sist inse det!. Vi kan bara göra något med de dagar vi har här. Hur stor armé eller vilket missilförsvar vi än har! Vi får lov att omge oss med vår egen familj och vi kan lära oss att förstå att vi ingår i sammanhang, som vi är helt beroende av. Vi får inse att vi är alla lika och att vi kan förstå varandra - eftersom vi kan titta på oss själva. Nu när vi inser att vi inte kan skapa något annat än det som är "förgängligt och kort", kanske vi kan lära oss uppskatta varje dag, som vi inte behöver uppleva hur historien krossar oss! En ny tid har inträtt idag! Låt oss ta vara på den! Tack FN:s säkerhetsråd! Eva Sternberg Fredagen den 9 januari 2009 - 4:20:07

	Onsdagen den 7 januari 2009 Seglora kyrka Jan och jag sitter i Seglora kyrka på Skansen och lyssnar på julpsalmer, som sjungs av Sofiakören. Ute är det kallt och det blåser en snål vind - det är därför vi har gått in i kyrkan för att få lite värme. Eftersom vi inte var hemma i Sverige i år på jul, tycker jag att det är fint att sitta där i kyrkan och höra sångerna igen. Jag tänker på Tant Blom, vår städerksa hemma i Borås, som var född och bodde i Seglora i Västergötland och var mycket stolt över att just deras kyrka - en stavkyrka - hade flyttats till Skansen - bit för bit - 1916. Mitt under första världskriget! Jan och jag besöker Karin och Lars i Stockholm. De har flyttat dit under tiden vi var i USA. Det är underbart att träffa dem igen! Det är inte meningen att döttrar skall bo långt bort från sina mödrar. Det kan inte vara meningen att få flera döttrar - och sedan ingen av dem bor i närheten! Karin och jag går ut och går och sedan lagar hon lunch till mig, innan jag skall ta emot mina klienter. Stockholm ligger nästan öde. Allt är lugnt och stilla. I Sverige har ju julen bestått av så många helgdagar och lediga dagar, att människor till slut kanske har stannat hemma. På kvällen äter vi middag på en liten kvartersrestaurang, som har mycket god mat. Jag är hungrig igen och låter mig väl smaka. Jan och Lars jobbar med ett nytt projekt, som Jan har kommit på i USA och som fyller honom med massor av energi. När allting annat stannar upp- som nu -- då är det dags för nya idéer att ta form! Igår gick vi på Skansen. Jag berättar för Lars om hur det var, när Priscilla Friesen, min handledare på Georgetown och en av världens främsta experter på hur hjärnans elektriska aktivitet påverkas av mänskliga system - främst den egna familjen i tre generationer - följde med mig på Skansen i september år 2000. Vi gick runt överallt och köpte bland annat bullar i det gamla bageriet, som vi höll i varsin påse. När vi kom fram till lemurerna, som var nyinköpta av Skansen och som jag hade läst mycket om i svenska tidningar och som vi ofta använder som mönster för hur primathjärnan fungerar i system, ställde vi oss vid stängslet och tittade. Inom en kort stund kände jag något röra sig i mitt hår! En lemur hade satt sig på min axel och började nypa en bit ur min bulle. Strax kom ytterligare några lemurer och satte sig på min axel, på mina armar och en, som satte sig direkt på huvudet. Jag såg ut som Pippi Långstrump. Jag stod helt still. Ingen lemur satte sig på Priscilla! Efter ett tag kom djurskötaren och förmanade lemurerna att ge sig av tillbaka till sitt berg. Min bulle var slut. "Där ser Du", sa Priscilla. "You are fearless - and they sense it! Your amygdala is different from mine - and most other people´s - because of your being a remade left-hander!" En oerhört energisk kvinna i svarta trikåer och pälsbeslag sjunger svenska julsånger i mer än två timmar i sträck. Barn och vuxna dansar ringdanser på trägolvet bredvid Seglora kyrka. Jag ser att många familjer har med sig såväl sina äldsta som yngsta medlemmar, - alla är med och dansar. Jag ser att mer än hälften av de dansande säkert kommer från andra länder än Sverige. Och jag tänker ,att nu är det slut på den urtråkiga tiden, då barn inte skulle få lära sig gamla sagor och visor! Nu är tradition och gemenskap tillbaka! Nu vågar vi ta fram vår kultur och våra traditioner och bjuda på dem igen! Innan vi reser tillbaka till Göteborg äter vi het soppa och bröd på Lilla Hasselbacken. Lokalen är smockfull med människor. En kvinna kommer fram till vårt bord och tar vår sockerskål - utan att säga ett ord.Jan ryter till så att hela restaurangen blir rädd. Kvinnan tecknar då med skålen att hon bara hade tänkt att låna den! Jan köper våra biljetter på auktion på www.tradera.com. Min hemresa kostar två kronor! Hans kostar 53 kronor. Det är nästan som om vi redan bor i Stockholm - så lätt är det att åka nuförtiden" En lyckad resa! Tack, Karin och Lars! Eva Sternberg Onsdagen den 7 januari 2009 - 18:41:55

	Fredagen den 2 januari 2009 Solen skiner Solen skiner på årets första dag. Jan och jag vaknar i den lilla stugan vid bäcken. Vi tittar ut genom trädgården på vårt hus i backen upp mot vägen. Jan har aldrig övernattat i det lilla huset förut och är helt förundrad över hur stora träden i skogen är och hur nära bäcken rinner! Det första jag gör på morgonen detta nya år, är att jag ringer till min bror för att fråga om han och hans fru kan komma till oss och äta nyårsmiddag ihop med våra ungdomsvänner Helge och Barbro, som redan kom till oss på Nyårsafton och som ligger i våra sängar i huset uppåt backen. Min bror blir först lite rädd, när han hör att det är jag, som ringer. Han tror att jag fortfarande är kvar i USA - och då blir man alltid rädd för överraskande samtal vid konstiga tider på dagen - eller natten. Ja, efter konsultation med sin fru - min svägerska - bestämmer han sig för att de skall komma. Vi skall börja med att gå ut och gå alla sex. Solen skiner fortfarande från en klarblå himmel. Jan och jag har fått höra, att det inte har funnits någon sol på någon himmel här i Sverige sedan vi reste. Allt har varit mörkt och vått. Vi går på den asfalterade vägen utefter banan. Mycket snart rycker männen ifrån och talar bara med varandra. Vi kvinnor talar också bara med varandra till dess att min telefon ringer och jag släntrar efter. Det visar sig att männen gick i solen och berättade om de senaste månadernas erfarenheter från sina yrkesområden. Det visade sig att min bror - vetenskapsmannen - har gjort en heroisk insats för att bryta det kompakta missförståndet i världen - och i Sverige -om "växthusgaser". Han har skrivit en populärvetenskaplig artikel till allmänhetens upplysning och skickat in den till Svenska Dagbladet. Han har blivit refuserad. Helge har på - liknande heroiska sätt - sagt upp sig i lojalitet med sina avskedade arbetskamrater. Jag fick inte veta detta förrän nu på morgonen, när solen går upp igen över en ny strålande dag på det nya året. För jag släntrade efter och sedan lagade jag maten till oss sex. Jag undrar vad Jesus skulle ha sagt om att jag inte ens klagar över detta - tvärtom är jag glad över att jag gör det som tillhör jorden och det verkliga livet! Det bästa får jag veta ändå nästa morgon! Tack, Danne! Eva Sternberg Fredagen den 2 januari 2009 - 7:42:04

	Torsdagen den 1 januari 2009 Nära döden upplevelse I januari 1983 åkte vi hela familjen till San Diego för att bo där under en termin. Jan, som just hade blivit svensk golfpro, skulle få spela på gräs hela vintern och Martin skulle få lära känna sina kusiner i Kalifornien och se vad USA hade att bjuda på. Jag var 44 år och hade just genomfört Nordiska Fredsmötet i Göteborg och skulle följande år hålla min första Kvinnor Kan mässa här. Vi hyrde ut huset på Hackspettsgatan till en familj i vilken mamman var frukten av en våldtäkt på en bar i Göteborg. Hon hade själv två döttrar med en man, som hon hade skilt sig ifrån för flera år sedan. Hon blev mycket glad, när hon fick hyra vårt hus. Hennnes döttrar blev också glada och gladast blev den man, som bodde i Kallebäck och som mamman hade ett förhållande med - för han kunde flytta in direkt hos oss. Huset var stort. Att vi valde just denna familj, berodde på att mamman var villig att mata gäddan, som Martin hade fångat i Delsjön några år tidigare och som nu ockuperade hela det stora akvariet i bottenvåningen på huset. Alla andra fiskar i det akvariet var uppätna innan vi åkte. Gäddan åt bara levande föda, så det gällde att varje dag gå ut i trädgården och gräva upp ny daggmask - en hel kopp full - för att hålla den vid liv. Även under vintern. Även om det var tjäle i backen. Dessa tre månader medförde genomgripande förändringar för alla i vår familj. Mor blev förbannad över att vi åkte och tyckte, att jag inte behövde komma tillbaka till Sverige på hennes begravning - om hon skulle dö under tiden vi var borta i Kalifornien! När hon sa det i bilen på väg till Göteborg, stannade jag på en bro på motorvägen och sa, att hon kunde hoppa genast, så skulle jag hinna begrava henne innan vi åkte! Stina bestämde sig för att flytta till USA så fort hon slutat skolan, vilket hon också gjorde. Martin såg vilka enorma möjligheter det fanns att skapa nytt inom golfen, som var både hans och hans pappas sport vid detta laget. Han omsätter det han såg i Kalifornien fortfarande idag - överallt på jorden. Karin såg varje morgon delfiner simma upp mot San Fransisco och ner mot San Diego på kvällen. Hon har sedan dess ägnat sig åt stora djur i havet - och även åt människor på land. Hon träffade sin fästman Lars på Kolmården - Europas största delfinarium - några år efter det att hon slutat skolan. Själv lärde jag mig mer än jag orkade ta in. Till slut kom Märta över och var med oss den sista månaden. Tack, Märta! Jag skulle praktisera på ett hem för döende. Hospice. Jag skulle gå på kurser i hur man är mot människor, som håller på att dö. För tjugofem år sedan talade vi inte alls om döden i Sverige, eftersom vi ju just inrättat himmelriket här i Sverige! Det viktigaste jag lärde mig var, att alldeles innan en människa dör, får hon ett extra energitillskott. Inte alla, men många. Personalen såg genast på en patient om han/hon hade fått en sådan energikick och höll på att dö. Då fick jag sätta mig bredvid den personen och ställa frågor och lyssna på svaren. Vad ångrar Du mest? - Allt jag inte gjorde. Vad är Du mest glad över? -Att jag snart skall dö. Är Du rädd för något? -Nej. Vill Du träffa någon, innan Du dör? -Ja, min son. Så fick jag gå och försöka få tag på den sonen. På kurserna lärde jag mig, att hjärnan till sist utsätter sig för en elektrisk utlösning, innan den skall dö - och att det är den elektriciteten, som man upplever som ett ljus i slutet på en tunnel vid \"nära-döden-upplevelser\". En deltagare i kursen berättade, att hon varit med om en sådan upplevelse på vägen hem till julfirandet 1982. I en bilolycka hade hon haft en sådan upplevelse. Hennes mor berättade för henne, när hon kom hem, att hon just sett ett TV-program om \"nära-döden-upplevelser\", som var mycket intressant. \"Jag hade en sådan upplevelse på vägen hit\", sa min deltagarkollega till sin mor. \"Du pratar då så mycket dumt\", sa modern och satte på kaffet. När vi kom hem igen hade gäddan blivit dubbelt så stor. Jan och Martin, Stina och Karin åkte genast och släppte ut den i Delsjön. På vägen ut mot djupet såg de en större fisk närma sig vår gädda, som kanske strök med, sa Martin, när han kom tillbaka. "Du pratar så mycket dumt!", sa jag, som ingenting hade lärt mig! Eva Sternberg Torsdagen den 1 januari 2009 - 19:08:01