|
|
|
|
| | Lördagen den 30 januari 2010
Third Culture Kids
I brevlådan hittade jag igår den bok, som jag för en vecka sedan hade beställt på
Amazon.com.
Boken heter Third Culture Kids - Growing up Among Worlds, av David Pollock och Ruth E
Van Reken.
Jag kastar mig över boken och börjar läsa - trots att jag knappast kan se något genom
mina gamla glasögon.
På tisdag får jag ett nytt glas i mina riktiga glasödon, har optikern lovat mig.
Även utan glasögon helt och hållet skulle jag ha slukat denna bok.
I mitten av 1970- talet skrev jag själv en bok, som heter Internationalisering på Norstedts
förlag.
Jag skrev om de vedemödor som utlandsanställda och deras barn och deras arbetsgivare
upplever.
I min uppgift på Volvo ingick att testa familjer inför deras utresa till ett främmande land -
i språk.
Efterhand fick jag också i uppdrag att göra så kallade assessments av olika sökande till
utlandsbefattningar - och deras familjer. För att se om de skulle klara av flytten.
Vi samlades på någon kursgård eller något slott och deltagarna fick vara med om att jag
iakttog dem och intervjuade dem och sedan rekommenderade dem - eller inte
rekommenderade dem till uppdrag för Volvo och SAAB och Scania utomlands. Till slut
arbetade jag för Svenska arbetsgivareföreningen med samma uppdrag.
På den tiden var alla vuxna helt övertygade att om, att det var bra att skicka ut familjer
och ge dem i uppdrag att vara chefer i Brasilien eller i vilket annat land som helst
.Idag tror fortfarande nittio procent av alla männsikor i Sverige att det är bra att riva upp
barnen från fosterjorden och ge sig av vart som helst.
De flesta tror att barnen på detta sätt får ett språk - eller två- tre - gratis och att allt är frid
och fröjd.
De flesta tror att deras äktenskap skall hålla för vilka påfrestningar som helst - fastän de
knappast klarar ev ett besök av mannens föräldrar hemma i Flen i två dagar innan de
ringer den kommunala familjerådgivningen och ber om hjälp!
De flesta förstår inte vilken farlig situation varje förflyttning av barn är - innan barnen är
trettiofem år gamla.
I denna bok - Third Culture Kids - får jag rätt.
Allt jag skrev på sjuttiotalet på Volvo verifieras i denna bok.
Mina praktikfall om utlandsansälldas liv och leverne blev censurerade av chefen för
Volvo Overseas. Jag blev tillsagd att makulera hela upplagan eftersom alla skulle känna
igen sig i alla praktikfallen!
Alltså hade jag inte tillämpat någon sekretess!
När jag försökte försvara mig med att alla familjer är lika och att dét inte finns någon
sekretess i mänskligt liv, blev jag utskrattad.
Nu skrattar man itnte längre. Nu försöker man kompensera sina barn och barnbarn för
deras globala barndom. Innan man dör ensam på äldreboendet.
Alla NI, som har flyttat mer än tre gånger före tio års ålder borde läsa denna bok.
Även om Ni bara har flyttat runt i Ert eget hamland!
Eva Sternberg Lördagen den 30 januari 2010 - 10:40:36
|  | | | Torsdagen den 28 januari 2010
Planerad våldtäkt på barn.
Jag blir förundrad över uttrycket planerad våldtäkt på barn. Hur kan en sådan våldtäkt gå
till? Hur gör en man, som är före detta chef för polishögskolan och länspolismästare i
Uppsala län, när han planerar våldtäkt på barn?
Hur gjorde han, när han blev utkastad ur ett fönster i Falun? Var det ett barn, som var
kraftfullt nog att kasta ut honom?
Var han drogad eller berusad?
Varför blev han avsatt som chef för poilishögskolan och som länspolismästare i Uppsala
län?
Föll han ut från fönstret av egen kraft i ett försök att begå självmord?
Inte förrän i morgon bitti kan jag ringa till folkbokföringen - 0771 - 567567 - och få alla
upgifter om honom - Göran Lindberg. Och hans familj och tänka på att hans fru och barn
skall leva med detta faktum hela sina liv!
Folkbokföringen öppnar klockan sju eller åtta, men jag kanske inte kommer att ringa
förrän klockan nio, för jag har varit så osedvanligt trött idag.
Ikväll kom jag på, att min trötthet kanske beror på att jag igår, när jag åkte skidor här
utanför huset på grästäkten, som i år är helt platt igen, tappade det ena glaset ur mina
glasögon. Tess hoppade runt mig och jag upptäckte inte genast att jag hade tappat fokus
och knappast kunde hålla mig på spåret.
Att försöka leta efter ett tappat glasögonglas i den tre decimeter djupa snön föreföll mig
hopplöst. Idag har jag varit och beställt ett nytt glas till det högra glasögonögat.
Optikern, vars chef var på Kanareiöarna, kom ihåg mig från den gång jag på Hooks
herrgård hade föreläst om syskonpositoner för Svenska optikerförbundet. Han kom ihåg
innehållet i föreläsningen fortfarande idag.
Jag försökte lugna ner honom och säga att alla, som för första gången får höra om hur
familjen är inprogrammerad i hjärnan och hur hjärnan formas efter hur många syskon,
som finns före oss och kommer efter oss, blir helentusiastiska. Alla känner igen sig! Alla
får svar på många grundläggande frågor. Alla känner sig riktiga - och inte som totala
enstöringar och idioter, som alla måste känna sig, som lyssnar på radiopsykologen i P1!
På tisdag får jag mitt nya glasöga och allt kommer att vara över. Jag kommer inte längre
att vara utmattad och trött.
Kanske kommer jag då att klara det bättre att fundera ut hur en man gör för att planera
våldtäkt på barn?
Kanske kommer mitt nya glasöga att göra det tydligare för mig hur det kan ha gått till?
År 2003 blev denne man, Göran LIndberg, utsedd till årets talare - i konkurrens med mig.
Han vann.
Han var man.
Han var mera belöningsvärd än jag, som under sextio år hade talat om jämställdhet och
ledarskap och konflikthantering och allt annat, som var förordat av socialdemokraterna
för att ge en korrekta belöning av oss talare.
Göran Lindberg var mer politiskt korrekt än jag.
Han blev till och med inhyrd som talare utanför Sverige - i FN och på andra ställen. Han
var en riktig liten godddagspilt hos Göran Persson!
Precis som hos Maragreta Winberg och kompani.
Genom en lycklig slump kom polisen i Stockholm att spåra upp Lindberg.
När man ramlar ner från ett fönster - oavsett om man har kastat ut sig själv eller blivit
utknuffad - då har man ingen koll på sin mobil, sin e-post, sin face-book eller några andra
kontaktnät, som man byggt upp.
Då åker man fast!
Då sys man in!
Då får vi bevis för att män inte har någon vidare kontakt mellan sina tre delar i hjärnan.
De kan gott föreläsa, om hur man skall göra för att beskydda kvinnor - vid en föreläsning
på morgonen - och sedan tränga in sitt könsorgan i en trettonårig lettisk flickas slida på
kvällen!
De kan gott sudda ut, vad de gör på kvällarna i Falun och tala vackert om jämställdhet
på Södra Latin i Stockholm dagen därpå.
Mäns hjärnor klarar en nästan total avskärning mellan hjärnans olika delar.
Vi kvinnor kan inte göra sådana manövrer - för då skulle våra barn inte överleva!
Av det som har hänt idag, kan vi dock alla lära oss, att vi inte är skyddade mot övertro på
oss själva - i varje fall inte, om vi tror att vi är alltigenom goda!
Eva Sternberg Torsdagen den 28 januari 2010 - 21:17:23
| | | | Onsdagen den 27 januari 2010
Bårarna
Liken i Sverige staplas på varandra i dessa vinterdagar. En blyg politiker från
Kristdemokraterna i Stockholms landsting försöker att försvara sig i P1:s Nyhetsmorgon.
Hon gör så gott hon kan för att ställa allt tillrätta med bårhusen i Stockholm och med
likens allt längre liggetid i Sverige!
Hon kan inte hjälpa, att det tar så lång tid för Svenska kyrkan och landstingen och
kommunerna att samordna sina beslut och få till gravplatser och urnområden!
Hon tror att det skall bli bättre, när en samordning mellan dess enheter har kommit till
stånd.
Jag tror att kvinnan ifråga hette Pia Gadevall - eller kanske Nidevall.
Tidigt på morgonen - i snöstormen - frågar jag mig hur någon människa - i varje fall hur
någon kvinna - kan tro att hierarkiska enheter som Svenska kyrkan, landstingen och
kommunerna tillsammans kan göra någonting alls?
Fattar inte denna politker, att det är i hur vi tar hand om och begraver våra anhöriga som
eftervärlden kommer att se på oss?
Fattar inte ens en politker från Kristdemokraterna, att ett samhälle, som staplar sina lik -
utan skyddande svepning - i travar på varandra i kylhus, har gått över gränsen för det
tillåtna?
Varför sitter hon inte själv utanför bårhuset i Huddinge, som tydligen är ett av de värsta i
Stockholm, och hjälper till själv att dela ut de rekvirerade döda till respektive
begravningsentreprenörer?
Varför sitter hon i riksdagshuset och darrar på läppen?
Har vi bara valt totalt inkapabla riksdagsledamöter i förra valet?
Är det ingen, som kan se till något själv inom sitt område?'
Måste Aftonbladet - denna skitblaska, som jag vägrar att ta i - vara den som slår på stora
trumman mot behandlingen av våra döda?
I små städer fungerar bårhusen, säger en allvarsam man från Fonus.
Han tar fram Falköping som ett lysande exempel och radiojournalisten frågar varför just
Falköping?
Fonusmannen svarar, att de har fått ihop en grupp från alla de tre enheterna i Sverige,
som bestämmer om begravningar. De samarbetar i denna grupp i Falköping.
Men han säger ingenting om att Falköping är Sveriges begravningsMekka.
Han säger ingenting om att Skaraborgs län är det län, som har de vackraste
begravningarna, de största och finaste kistorna och en stor tillverkningindustri för likkistor!
Massor av människor i Falköping försörjer sig på kisttillverkning och det finns fler
begravningsentreprenörer per capita i Falköping än någon annanstans i Sverige.
Han säger inte heller att på Skaraslätten håller folk efter varandra, så att ingen död
person fraktas direkt från lasarettets bårhus till krematoriet för att sedan strös i en
minneslund. Alla håller koll på varandra och man vill inte stå där tillsammans med
någon från avdelningen för socialbegravningar med pappas aska i en ICA-påse i
minneslunden! Man skäms.
Det är nämligen nedlagt i den mänskliga hjärnan att vi skall begrava våra döda! Att
familjen skall ta hand om begravningen och nedsänkningen i jorden.
Det är nämligen nedlagt i vår mänskliga hjärna, att vi skall skapa ett samhälle, där vi
tillsammans ser till att varje familjemedlem får möjlighet att följa sin döde - ända till
bårhuset och sedan ned i kistan. Alla.
Min yngre syster körde ihjäl sig på väg hem från Lund, där hon skulle börja läsa juridik
några månader senare.
Hon togs till bårhuset i Ängelholm 1964, när hon hade dött på operationsbordet på
Lunds lasarett. Till mig sa de, att hennes döda kropp fördes till Ängelholm, därför att där
hade de det närmaste bårhuset utifrån den plats i backen vid avfarten till Båstad, där min
syster hade kört rakt in i en dansk långtradare. Hon dog tre timmar senare.
Tjugo år efter hennes död åkte jag till bårhuset i Ängelholm för att själv få se hennes
sista viloplats - innan Jan och min bror kom dit med en av dem utsedd kista och hennes
kropp lades i den istället.
Jag är glad att bårhuset i Ängelholm var ett fint litet bårhus.
Jag är glad att personalen där var vänlig och tillmötesgående - även om en av dem, en
äldre kvinna, undrade, hur jag hade kommit på den idén att besöka ett bårhus tjugo år
efter min systers död?
Min syster begravdes sex dagar efter sin död.
Det var för kort tid.
Men sex månader är för lång tid.
Sex veckor är också för lång tid.
Tio dagar är den gamla seden i kalla trakter som i Skandinavien.
Låt oss hålla oss till den tiden!
Eva Sternberg Onsdagen den 27 januari 2010 - 11:29:22
| | | | Tisdagen den 26 januari 2010
Yrsa Stenius
Jag sitter vid datorn varje dag och tuggar på Yrsa Stenius debattartikel för mer än en
vecka sedan i Dagens Nyheter.
Artikeln gör mig galen.
Till och med Jan blev galen och skrev två inlägg på DN Debatt.
Det har aldrig hänt förr.
Yrsa Stenius frågar i rubriken till artikeln i Dagens Nyheter, om vi verkligen i Sverige är så
intresserade av att världens före detta bäste golfspelare har fått sin skalle och käft
inslagen av sin svenska fru - Elin Holmberg - Nordegren - att svenska tidningar och
tidsrkifter skulle skriva om denna separation i veckor eller ännu längre?
Yrsa Stenius - vår Pressombudsman - frågar denna fråga!
Jag tror inte mina ögon.
Jag läser artikeln om och om igen.
Jag känner Yrsa. Jag har jobbat ihop med henne under flera år - både här i Sverige och i
Finland och Norge.
Jag har tränat henne att tala inför en stor publik. Hon har släppt manus och vågat se sin
publik i ögonen.
Mig träffade hon efter det att hon hade gått igenom sin djupa depression och skrivit sin
utmärkta bok "Maktten och Kvinnligheten".
Publikmötet var inget hon gillade till en början, men efterhand tror jag, att det var det
som gjorde henne frisk.
Ju fler gånger vi vågar berätta om oss själva - särskilt om sådant som ha varit svårt och
obegripligt för oss - desto fortare blir vi friska och starka.
Yrsa berättade om hur hon hade varit älskarinna - eller i Tiger Woods -terminologi -
"groupie" - åt en välkänd mediefigur i Sverige: Rolf Alsing. Far till Adam Alsing och tre
ytterligare barn i det parförhållandet (hur många övriga avkommor denne man har, vet
jag inte och det är inte lätt att fastställa genom skatteverkets folkbokföring:tel:0771-
567567).
I sin artikel om Tiger Woods nämner Yrsa Stenius inte, att hon är jävig inom
området "groupie".
Jag kan inte tro mina ögon.
Fattar hon inte, att hon själv har varit en sådan kvinna, som de, som har värmt sängen åt
Tiger Woods under hela hans uppväxt sedan puberteten?
Fattar hon inte, att hon är en skymf mot all anständighet och all tradition i västvärlden?
Tror hon att hon är så överlägsen Rolf Alsings gamla fru hemma i Karlstad, att hon inte
ingår i den jordiska systerskaran?
Ju mer jag har tänkt på denna frågeställlning, desto mer kommer jag att tänka på mig
själv och min egen reaktion mot Yrsa Stenius för nu nästan tjugo år sedan.
Hur kunde jag beundra henne så?
Hur kunde jag falla för hennes välskrivna roman, utan att alls tänka på Rolf Alsings fru
hemma i Karlstad?
Hur kunde jag gå oberörd ur logen på Folket Hus i Stockholm efter att ha avtackat Yrsa
för hennes framträdande - utan att tänka på att hon faktiskt var en usurpatör - en som
suger ut kraften ur en vanlig värmländsk familj?
Jag kan bara skriva idag, att jag begriper det inte!
Jag måste ha varit så förhäxad av hennes verbala förmåga och hennes sätt att få mig att
gråta över hur hon aborterade sitt enda barn - som var Alsings barn - att jag helt tappat
förnuftet.
Nu har jag i alla fall skrivit ned det!
Ta det för vad det är - en botgöring från min sida.
Kanske var det också en botgöring från Yrsa Stenius sida att skriva debattartikeln?
Självklart är Tiger Woods öde av största intresse för alla tidningsläsare i Sverige.
För alla golfare är vi nu inne i en tid som kan kallas "afterwoods".
Det blir aldrig som förr!
Eva Sternberg Tisdagen den 26 januari 2010 - 21:31:00
| | | | Söndagen den 24 januari 2010
Dårarna
Igår kväll såg vi en film på TV. "Se upp för dårarna" av Helena Bergström.
Det är så många som under den senaste tiden har frågat mig, om jag har sett denna
film - och det hade jag själklart inte - så när den nu kom på TV och vi slapp rigga upp en
DVD-spelare, som Jan hade fått i julklapp av mig, som verkligen behöver den för mitt
arbete med mina egna DVD-filmer om autentiska familjer i Sverige, som visar på verkliga
liv (som Jan inte vill se), så satte vi oss för att se Bergtströms film.
Otroligt intressant! Hur intressant som helst!
Jag tänker att här är verkligen en regissör, som är skådespelare. En regissör, som tror att
hon kan få publiken att tro på en karaktär, därför att hon/han SÄGER något.
Replikerna ligger i munnen på aktörerna som bettskenor hos en snarkande man i övre
medelåldern.
Fotografen tror att om han/hon fotograferar rakt in i aktörens ansikte, så kommer resultatet
att bli gripande.
Resultatet blir istället förgripande - som en mental våldtäkt på tittaren!
Den enda av skådespelarna, som Bergström inte förmår förstöra framställningen fö,r är
den lilla flickan. Den yngsta dottern. Hon går rakt in i ens medvetande - trots otympliga
repliker påhittade av Helena Bergström.
Varför är det så?
Svar: Det är så vår mänskliga hjärna fungerar.
Men det är inte så människor i Sverige tror att livet fungerar!
Det är därför vi inte har vunnit så stora filmsegrar under de senaste decennierna.
För vi tror, att vi kan skapa ett sammanhang genom vad vi säger. Vi tror att om en person
säger att han/hon skall göra något, så kommer han/hon också att göra det.
Regissörer tror att de med påhittade repliker, som de lägger tvålfagra skådespelares
munnar, skall kunna skapa verkliga sammanhang.
Ordet - rösten är bara tre procent av vad en person kommunicerar.
Om en regissör inte fattar mer än replikerna, då blir det en sådan film som "Se upp för
dårarna".
Då sitter vi där framför TV-apparaten och vrider oss.
Då ber vi till Gud om nya profeter, om ny ödmjukhet och försoning och ett nytt sinnelag
hos alla, som har tjänat stora pengar i media fram till idag.
Men den unga flickan har en tillräckligt fint fungerande hjärna för att inte ens Helena
Bergström skulle kunna vrida om hennes mun.
Jag tänker på alla barn i Sverige, som inte får möta sin mammas blick, när deras små
hjärnor formas - utan måste möta fröken Helena Bergström i den av svenska staten
anbefallda förskolan.
Från ett års ålder.
Och jag tänker på mammorna, som istället för att tala med sitt eget barn hemma, samlar
ihop pensionspoäng i en pressbyråkiosk, så att män som Christer Elmehagen skall få
ännu mer pengar till sin egen pension ihop med sin tredje fru, som är yngre än hans
äldsta dotter i första äktenskapet.
Och jag tänker på Fredrik Reinfeldt, som ikväll skall prata med Mona Sahlin inför svenska
folket och be för sina sjuka ministrar - Schlingman och Plingman, som snart kommer att
visa sig lika pålitliga som Bill och Bull!
Den ende av våra partiledare, som kan luta sig emot en trovärdig värdegrund för föräldrar
och barn är Göran Hägglund.
Även för oss äldre har Hägglund den enda värdiga plattformen.
Pär Nuder har för alltid knycklat sönder trovärdigheten hos det svenska socialistiska
ledarskiktet, när han kallade oss KÖTTBERG.
God Natt herr Nuder!
Eva Sternberg Söndagen den 24 januari 2010 - 10:33:26
| | | | Fredagen den 22 januari 2010
Ebba Lindsö
Ebba Lindsö har skrivit en bok. Hon har skrivit en bok om sitt eget liv, som i stort sett har
varit ett helvete från början fram till nu.
Ebba Lindsös bok lanseras i samma nyhetsinslag som regeringen föreslår en lag om fler
kvinnor i börsnoterade bolags styrelser.
Regeringen föreslår en lag om fler kvinnor i börsbolags styrelser i samma nyhetsinslag
som statssekreteraren Bettina yttrar sig om varför regeringen inte har lyckats få med fler
än två kvinnor i en nyss påhittad myndighetsstyrelse på nio ledamöter.
Ingen av radiojournalisterna i P1 ser det komiska i att dessa tre nyhetsinslag följer på
varandra som tripp, trapp, trull!
Själv måste jag omigen le mot kudden och undra hur lång tid det skall ta i Sverige
innan vi inser att:
Kvinnor, som tar sig fram i manliga hierarkier i Sverige har flera gemensamma drag. De
är storasystrar med en fruktansvärd uppväxt - på landet eller i överklassen.
De tar sig fram i skolan och på andra ställen som en målsökande robot.
De väljer man på en fest på handelshögskolan i Stockholm, där det sedan länge - i
princip - inte har funnits andra slags män än sådana, som inte genast har blivit
alkoholister och knarkare - det vill säga deras föräldrar har inte själva varit lika
uppåtsträvande som de - utan sådana som - i princip - inte har någon kontakt mellan
limbiska systemet i hjärnan och penis. Bara kontakt med hjärnstammen!
Deras hjärnors elektriska aktivitet går på en enkel telefonlinje ner i byxorna. Utan
omvägar. Inget bredband där, inte!
Sådana män gifter sig sådana kvinnor som Ebba Lindsö med!
Sådana män får kvinnor som Ebba Lindsö barn med. Tre barn.
Sedan träffar Ebba Lindsö på sådana män som Michael Treschow, som var chef för
svenskt näringsliv och tillhör en gammal överklassläkt i Sverige - och som själv nu har gift
om sig med en sådan kvinna som Ebba Lindsö - tidigare rektor för Chalmers tekniska
högskola - innan hon - precis om Ebba Lindsö - föll för denne empatibefriade man med
en sådan näsa, som vittnar om ett testosteronpåslag i flera generationer, som borde
förbjuda dem från att ingå parbildning överhuvudtaget!
Allting går självfallet åt helvete. Allas barn växer upp som klämda i en hiss. Treschows
dotter blir narkoman och Lindsös barn blir psykotiska och självplågare.
Ebba Lindsö är så dum i huvudet, att hon tror, att hon skall kunna förändra en
organisation, som har utövat ärkereligionen - pengar - i vår primitiva del av världen
sedan Luthers tid.
Treschow slipper undan, därför att ingen ställer honom till svars för att han har utsett
Ebba Lindsö. Osv. Osv,
Varför förstår vi människor i Sverige inte, att vi blir gisslan för makthavares lek med råttan?
Varför går vi kvinnor på, att vi skall lämna vårt ansvarsområde - barnen, familjen, jorden
och allt annat viktigt - för att ingå som leksaker i den manliga världen, nu, när den ändå
kollapsar?
Bettina har rätt, när hon säger: ja, vi lyckades inte, men det finns en förklaring till att vi
inte lyckades:
\"Kvinnorna vi utsåg var jäviga - därför blev de ratade\"
Män är aldrig jäviga - inte ens Christer Elmehagen var jävig.
Men väl Vanja Lundby-Wedin!
Eva Sternberg Fredagen den 22 januari 2010 - 11:28:38
| | | | Tisdagen den 19 januari 2010
Cissi Elwin
Idag hörde jag nyhetsuppläsaren beskriva de nya svenska filmerna - med vemod i rösten.
Nästan alla regissörerna är män, säger en beklämd Cissi Elwin. Bara en enda kvinna har
lyckats få ur sig en svensk film inför den kommande säsongen!
I nästa andetag säger dock nyhetsuppläsaren, att alla filmerna från Sverige i år handlar
om familjen.
Filmerna handlar om fäder och söner och egoistiska mödrar, som tar med sig oskyldiga
söner till Taiwan och andra berättelser.
Knullfilmer och filmer om olycklig förälskelse och bigami är passé.
Jag ler mot kudden och undrar hur någon kan tro att manliga regissörer i längden skall
kunna göra filmer om sammanhang? Om familjen?
Jag undrar vilken evolutionär härdsmälta, som måste till för att män skall kunna
presentera något, som är både spännande och ingår i ett sammanhang?
Hur skall männen kunna gestalta det som de på snarrt fyrahundra år inte ens lagt märke
till?
Hur skall männen gräva sig ned till den djupare delen av hjärnan, som vi kallar det
limbiska systemet, och få till filmer, som avspeglar dramat i varje sekund i det mänskliga
sammanhanget: familjen?
Vi lever i en ny tid nu.
Vi vill inte bli förförda av löjliga filmer med Ola Olssons modell för filmuppbyggnad!
Vi vill vara i verkligheten.
Vi vill se verkligheten och vi vill skapa filmer om verkligt liv!
Familjen är den fallskärm, som vi alla kommer till.
Familjen är det skyddsnät, som håller oss alla vid liv.
Familjen är framtidens språk - i alla fall i Sverige, som är ett dövstumt land om familjen!
Ingmar Bergman är död - och det är också hans filmer och hans metodik!
I sitt eget liv var Bergman så långt det gick att komma från familjen som sammanhang.
Han var en marodör.
Han hade nio barn med sju fruar och en väldig massa barnbarn och barnbarnsbarn, som
nu går omkring på jorden och vill försöka förstå sina liv.
Om de berättar, att de är släkt med Ingmar Bergman, då blir alla stormglada och
gratulerar dem.
För i Sverige har vi inte på fyrahundra år förstått något om familjen och skillnaden
mellan att ha en manlig filmregissör till far och ha en far.
Vi trodde att livet var en film!
Nu är filmen slut och livet börjar, Cissi!
Eva Sternberg Tisdagen den 19 januari 2010 - 8:21:22
| | | | Söndagen den 17 januari 2010
Tolvans green på Hills Golf Club
De klär sig med allt vi har av termodräkter och hemstickade vantar. De skrattar och hoppar
i vår lilla tambur. De är lediga och utvilade. Pappa är hemma och Jan och jag är väl
förankrade - jag vid spisen och Jan i garaget. Lastbilen har startat - med god hjälp av
grannen.
Inga bekymmer vilar i deras blick. Det slår gnistor mellan dem och till oss och hela
världen.
Paul och Elin rusar ut ur huset med en galonförsedd madrass i handen och bort till
tolvans green på Hills.
De skall åka kana.
Snön ligger vit på vidderna över Hills. Oändligt länge är det sedan Jan och jag
åkte till Skövde på februarilovet och åkte skidor.
Tolvans green på Hills är en perfekt backe att åka kana på.. Den är helt säker. Inga bilar
kan komma körande där. Inga andra slädåkare är ute för tillfället. Inte ens en hund eller
ett rådjur springer i vägen för vilken snabb farkost som helst!
Vad är det för skillnad mellan skidbacken i Skövde 1956 och tolvans green på Hills år
2010?
Min far hade inte byggt skidbacken i Skövde. Min mor stod ofta vid spisen och lagade
mat åt oss, när vi kom in utifrån och stampade med pjäxorna i farstun för att bli av med
snön.
Vår energinivå var precis densamma som Elins och Pauls.
Vi var lika glada och hoppfulla.
Det var ett lika fritt landskap hemma på Hulta som här i Alveredsdalen.
Världssituationen var likadan: Ingen ände på alla katastrofer och dystra framtidsprognoser!
Men min mor bekymrade sig inte om huruvida de, som arrenderade skidbacken I Skövde
skulle kunna betala sitt arrende. Om de hade fått in tillräckligt med liftavgifter?
Min far hade ingen son med ett handfast grepp om livet och verkligheten. Sin son hade
Far inte gett en chans att bygga några backar överhuvudtaget. Backbyggeriet skulle vara
slut för hans del. Industrisamhället skulle breda ut sig och "till alla lyckan bära".
Min mor kunde inte stå i köket och se USA:s president presentera sina företrädare och sig
själv som räddare i nöden på det västra halvklotet - det fanns ännu inte TV i Sverige.
Min mor hade inte kunnat föreställa sig att hennes dotterson skulle komma att bygga
något, som skulle komma att heta tolvans green på Hills och att en av de amerikanska
presidenter, som visade sig i TV-rutan, skulle ha varit här och uppskattat området lika
mycket som Elin och Paul gjorde igår kväll.
Jan och jag ser inte någon skillnad. Vi hade någonstans på känn att det var så här det
skulle komma att se ut.
Precis som vi, när vi var i deras ålder!
Eva Sternberg Söndagen den 17 januari 2010 - 5:31:33
| | | | Fredagen den 15 januari 2010
Åsa Beckman
I DN idag skriver Åsa Beckman om hur hon - som ung kulturskribent - fick tillfälle att
lyssna till författaren Stig Larsson (utan e), när han höll en föreläsning om sig själv på
DN:s kulturredaktion i slutet på nittiotalet.
Larsson använde hela föreläsningen till att fullständigt göra ned Åsa Beckman. Allting i
hans framställning handlade om hur värdelös hon och hennes recensioner var. Till slut
gick hon ut och kräktes.
Inte ens chefredaktören för kulturredaktionen - Arne Ruth - försvarade sin egen unga
skribent.
Ruth försvarar bara utländska kvinnliga skribenter!
Vid minglet efteråt gick Larsson fram till henne och frågade henne vem hon var. Trots att
han mycket väl visste det. Självklart!
Berättelsen påminner mig om, när P-G Gyllenhammar hade bjudit in alla Volvos
huvudenhetschefer till Göteborg för att lyssna till mig, som var anställd och som skulle
berätta om hur det var att vara kvinna på Volvo.
Chefen för Overseas var så livrädd, att han gick fram till mig och hälsade på mig fyra
gånger!
Innan föreläsningen ens hade börjat!
Stig Larsson var emellertid inte rädd för Åsa Beckman. Istället sa han till henne, att han
skulle pissa i hennes gom så att hon aldrig mer skulle kunna prata!
I artikeln frågar sig Åsa Beckman hur det kan vara att kulturområdet bara består av
sådana mansgrisar som Stig Larsson och den nuvarande chefen för baletten på Operan?
Hon frågar sig också, hur det kan vara att 35-åriga kvinnliga kulturskribenter helt raderar
bort sig själva och viker ner sig för sådana som Stig Larsson, när de skall pissa i deras
munnar?
Här har Du svaret , Åsa Beckman:
Vi kvinnor är så fruktansvärt fega, så inställsamma och så djävliga mot varandra - till
skilllnad från männen, som håller varandra bakom ryggen, slickar varandras rövar och
väntar på att själva få en klapp på axeln - att vi inte vågar sparka dem i skrevet eller
direkt be dem knäppa upp gylfen och se om man kan få hälsa på dem genast!
Vi är så livrädda och ägnar oss åt så vansinniga saker och dyrkar fel gudar och äktar fel
slags män, att vi inte vågar stå upp för något. Inte för oss själv och inte för våra döttrar
eller våra svärdöttrar eller några andra kvinnor!
Vi krullar oss framför penningstinna idioter som Carl Henrik Svanberg - och mördas strax
därefter.
Vi klär ut oss med en gardin från Drottningholm och ser ut som granar och blir portade
från DN av en livrädd chefredaktör.
Vi är inte värda namnet kvinnor!
När jag höll en föreläsning för Expressens anställda 1981, kom Bo Strömqvist fram när
föreläsningen var slut. Jag trodde att han skulle vilja hälsa på mig. Men han tog inte
min framsträckta hand. Han höll inte med mig om något jag sagt! Cecilia Bodström - då
fackets ordförande på Expressen - stod bredvid oss , trettiofem år gammal, och krullade
sig.
På vägen ut genom Expressens lokaler såg jag löpsedlarna, som journalisterna hade
gjort om mig och mitt föredrag. Flera av dessa journalister har sedan gått ett grymt öde
till mötes. Inte mig emot!
Men, när jag läser Åsa Beckmans artikel, tänker jag:
Varför nu, Åsa?
Varför skriver Du denna artikel nu?
Varför är Du positiv mot Maja Lundgren nu?
Snart är Du väl positiv också till Anna Odell!
Varför nu?
På Google, där jag alltid går in - innan jag skriver en blogg - läser jag att Stig Larsson
har blivit tagen på bar gärning med kokain i fickan. Att han har varit i en knarkarkvart och
blivit förd till polisstationen. Att han är tvungen att försvara sig på nätet! Att alla redan
vet att Stig Larsson är död. Inte bara dödad av recensenter utan av polisen och av oss,
som skriver bloggar och inte är rädda för något!
Av oss som välter större skribenter än Du, Åsa!
Det är vi som gör att Du vågar skriva om Stig Larssons piss!
Kom ut ur Ditt skal och hylla oss - istället för att göra oss löjliga!
Eva Sternberg Fredagen den 15 januari 2010 - 9:28:37
| | | | Torsdagen den 14 januari 2010
Bävning
Jorden bävar. Media rullar sig i ögonblicksbilder, historik och siffror. Vi sitter i våra soffor och hör
samma reportrar upprepa samma meningar som alltid.
Hundratusen döda. Tvåhundratusen döda.
Själv stänger jag av.
Läser inte tidningarna ens en sådan här dag.
Vi vet att vi lever på en bävande jord. Vi vet att vi misshandlar denna jord - från norr till söder, från
öst till väst - hela tiden.
Vi vet ,att vad som helst kan hända när som helst!
Ändå bekymrar vi oss i vanliga fall inte. Vi sitter i godan ro och tror att vi är osårbara.
Vi accepterar vilka idiotier som helst i våra TV - kanaler (läs Kroneman i DN, som har fått ett
häftigt uppvaknande sedan han fick Gunilla Herlitz till chef) och vi tar vår hälsa för given ända till
dess vi ramlar och bryter lårbenshalsen. Etc.
Haiti blir för mig ett bevis på att det enda, som verkligen betyder något i livet, är att ha en liten
fläck på jorden som vi kan bo på och våra närmaste runt oss.
Om de eller vi skadas eller dör - då är vi slut. Då betyder inget annat någonting!
Pensionskuvert, SAAB:s nedläggning, prinsessbröllop och vackra guldringar på alla fingrarna
betyder bara att vi fokuserar på fel saker!
Låt det till slut gå en bävning genom jorden, som är i samklang med allt levande.
Inte med den tundra, som Edvard Unsgaard och Göran Persson lever på!
Eva Sternberg Torsdagen den 14 januari 2010 - 10:19:46
| | | | Tisdagen den 12 januari 2010
Kommentar från en ung kvinna
Det du skriver går rakt in i hjärtat på mig.
Jag har ännu inga barn, men längtar efter att få. Det som skrämmer mig är dock det här
med dagis.
Det är så fel att lämna ettåringar till okända människor. Och låta dem bara träffa barn i
samma ålder.
Barn behöver sina föräldrar, och även om möjligt mor- och farföräldrar. Jag drömmer om
att få vara en gammaldags mamma.
Jag lever gärna lite fattigt (så länge man har mat på bordet, tak över huvudet och kläder
på kroppen är man emellertid inte fattig) med dagens mått mätt, bara jag får vara en
riktig mamma.
Jag vill finnas till hands för mina barn, vara med dem i deras utvecklingsskeden, föra
vidare traditioner, lära dem saker....
Det känns helt fel att barnen ska ryckas ur sitt hem så som sker idag.
Tack för det du skriver.
Tack för glatt tillrop till min blogg! Jag svarar här på bloggen eftersom jag inte har Din e-
postadress!
Eva Sternberg
Eva Sternberg Tisdagen den 12 januari 2010 - 10:31:11
| | | | Måndagen den 11 januari 2010
Hem till byn
Igår kväll såg vi en dokumentärfilm på TV2, Jan och jag. Jan hade tidigare på kvällen
sett ett naturprogram om en björnhona i Rapadalen och vägrat att äta den middag jag
hade lagat åt honom - för revbenspjällen såg inte ut som vanligt, utan kom från det
ekologiska slakteriet på Orust.
Dokumentärfilmen handlade om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson och var gjord av hans
son tillsammans med några dokumentärfilmare.
Filmen är så bra att jag föreslog Jan att vi direkt - genast - skulle se om den på nätet.
Filmen hade beskrivits i korthet i söndagstidningarna så jag var förberedd, men jag kunde
ändå ine tro att någon så bra beskrivning av Sverige, av en fyrtioårig man och av mig
själv skulle kunna göras. Och dessutom visas i svensk television!
Filmen började med en kort beskrivnng av faderns - Carl-Ivar Nilssons - uppväxt i en förort
i Stockholm. När han var tio år inträffade hans livs urscen.. Hans några år yngre bror
drunknade i en sjö inte långt från lägenheten, som hans familj bodde i, när de båda var
ute och fiskade. Nilsson ansågs ha haft ansvar för brodern under fiskafänget och fick ta
skulden på sig under resten av livet.
Det finns flera människor, vars liv har präglats av drunknade syskon. Den första jag
kommer att tänka på är Rose Kennedy - som också skulle ha uppsikt om två syskon, som
drunknade framför näsan på henne och därefter tänker jag på Moa Martinsson, vars båda
söner drunknade alldeles intill hennes syrenidyll i Sörmland.
I själva verket är det nästan alltid en tragedi, som formar människor till att vara
självutgivande och utagerande på scenen och på den litterära parnassen och i politken.
Tidigare även inom kyrkan. Idag verkar de flesta präster inte ha varit med om någonting i
livet - och verkar inte heller vänta sig något av livet för sin egen del eller för någon
annan människas del!
Det är alltid under en människas första år i livet, som hon formas. Inte på Chalmers
tekniska högskola eller i riksdagen. Hjärnan är redan cement på de flesta vid tjugofem års
ålder och kan knappast påverkas i något viktigare avseende!
I DN står det om Carl Ivar Nilssons komplicerade förhållande till sin son - Pontus Hjortén -,
som har gjort dokumentären.
Alla som vi i Sverige har förhållit oss till - och alla andra också - har haft ungefär
liknande uppväxter. Det är bara det, att skådespelare just råkade vara de som kom i
rampljuset, så snart vi fick tillgång till film och TV.
Carl-Ivar Nilsson kom dessutom av någon anledning hit till Göteborg till Stadsteaterns
scenskola och blev kvar under hela sextiotalet.
Det var under sextiotalet, som berättelsen om Sverige formades. Det var här i Göteborg
det framväxande socialdemokratiska samhället visades upp på scenen! Det var här man
visade upp den utopi, som sedan kom att forma oss ända fram till idag.
Det var under denna tid hela berättelsen om Sverige kom i händerna på förvirrade unga
människor ur medelklasen och överklassen, som skrev sin egen påhittade historia om det
socialistiska samhället och hyllades av folket. Rena fantasier!
Det är svårt att tro det nufötiden, men dessa gestalter på Göteborgs stadsteater hade
väsentligt starkare ställning än redarfolket och de mest framträdande professorerna på
universitet under sextiotalet. De hade nämligen tillgång tll berättelsen. Och till scenen
att framföra berättelsen på.
Själv höll jag på att bli intellektuell. Min familj hade redan hundra år tidigare lämnat
byn och skaffat sig lite mer resurser än sina grannar. Min mor hade redan sökt till
Göteborgs Stadsteaters scenskola i slutet på tjugotalet och blivit refuserad på grund av
sin korthet. Så skådespeleri var inget för mig. Jag skulle istället svara på mänsklighetens
grundläggande frågor och utmärka mig på det sättet. Min yngre syster körde visserligen
ihjäl sig i mitten av sextiotalet, men jag var då redan så gammal att min hjärna mera var
som gjord av cement.
Men Jan och jag hade daglig kontakt med Stadsteatern i Göteborg, därigenom att vi
hade två barn, vars ena förälder var skådespelerska, hemma hos oss som dagbarn. Vi
hade en barnsköterska - den underbara Gun - anställd i vårt hem. Genom dagbarnen och
deras föräldrar blev vi hela tiden uppdaterade om den svenska berättelsen och om alla
de andra skådespelare, som filmen om Carl-Ivar Nilsson handlar om. Utöver dagbarnens
mamma.
Det gick för Carl-Ivar Nilsson, som det alltid går för sådana som Carl-Ivar Nilsson. Han
blev hela svenska folkets hjälte som mackägare i filmen "Hem till byn", skriven av Bengt
Bratt. Filmen gick i tjugosex år och är filmen om Sverige.
Jag såg aldrig något avsnitt av denna film i TV. För jag är intellektuell och jag hade
redan kommit förbi den tid då min släkts unga kvinnor skulle bli skådespelare.
Carl Ivar Nilsson formade inte bara Sverige utan även sin ende son - Pontus. Hans avtryck
är enormt stort. Hans liv slutade i sängen i en takvåning på Söder i Stcokholm. I ett
rökmoln. Innebränd.
Precis som Monica Zetterlund.
De kom från byn och slutade sina liv ensamma i stadens lågor.
När skall DN sluta att beskriva dessa livsöden som särskilda eller anmärkningsvärda?
Så här ser Sverige ut nu!
Idag formas berättelsen i Kina och Detroit. Inte på stadstatern i Göteborg.
Eva Sternberg Måndagen den 11 januari 2010 - 3:39:20
| | | | Söndagen den 10 januari 2010
Det enkla
När man vet, att vår mänskliga hjärna styrs av elströmmar, som går genom alla vinklar och vrår,
är det lätt. När man vet att familjen som organisation är nedlagd i vår hjärna sedan
evolutionens morgon, då är det lätt.
Då blir man förvånad, när man får höra att man själv är på villovägar, om man vet att familjen är
själva basen för den mänskliga hjärnan.
I Sverige tror människor verkligen att ettåringar mår bra av att - i tjugo graders kyla forslas - i en
av familjens två bilar - till ett främmande revir för att tas om hand av en medlem i
kommunalarbetarförbundet.
I Sverige är det en absolut sanning, att ettåringar mår bra av att träffa kompisar, som de under
resten av sitt liv aldrig kommer att träffa - annat än på face-book!
Om de ens kommer att träffas på face-book, nu när de flesta börjar förstå, att nätet är hundra
gånger farligare än någonsin Krösa-Maja var hemma i Vimmerby.
Denna vår svenska tro har numera blivit så besvärande, att vi sällan använder oss av det enkla i
vår egen familj.
Vi producerar de mest fantastiska, konstruerade förklaringar och meningar och lär oss dem
utantill och kastar dem i ansiktet - till och med på våra egna barn.
Sverige har sina egna tankesmedjor i sina socialhögskolor. Där har vi fått producerat
tankegods åt oss av socialister och kommunister och facsister under nu snart sjuttio år!
Det är därifrån vi har fått veta, att barnen skall forslas bort i iskyla till baracker för att möta
tjugoåriga flickor med nytt sugmärke på halsen varje morgon, som skall ta hand om dem och
deras trettio klasskamrater!
Det är till socialhögskolorna misshandlade ungdomar - förgripna på av sina fäder och
morbröder, utblottade av sin familjs alkoholberoende och brist på så kallad utbildning har gett
sig iväg för att befrias från sin egen helvetiska uppväxt och omvandlas till socialarbetare i det
svenska rikets tjänst.
Det är samma produktionsmetod som de amerikanska finansinstituten Fanny Mae och Freddie
Mac hade.
Det var bara att köra på!
En socionom i Sverige är lika lite bevakad, granskad, utvärderad och evidensbaserad som
chefen för Fanny Mae.
Går det så går det!
Det enkla vore, att vi tillstod att vi har misshandlat varandra, våra barn, vår framtid och vår jord på
ett för eftervärlden oförklarligt sätt och att vi har legitimerat denna praxis på våra socialreservat.
Det enkla är att säga till sina barn:
Ja, jag valde den mannen till far åt Dig. Det tar jag ansvar för och skall ta konsekvenserna av i
hela mitt liv. Det är min skyldighet för jag är Din mor!
Det är så enkelt att säga så, att vi inte står ut, utan är tvungna att ta hela Socialhögskolan i
Örebro till hjälp för att slippa!
Nu granskas denna socialhögskola äntligen av högskoleverket och kommer att förlora sin
examensrätt.
Frid över dess minne - och välkomna in i en ny tid!
En enkel tid.
Eva Sternberg Söndagen den 10 januari 2010 - 9:32:04
| | | | Lördagen den 9 januari 2010
Marknad
Att stå långt från arbetsmarknaden är ett av de värsta tillstånd, som våra politiker - från S till SD -
kan tänka sig.
Vår delaktighet idag är inte i en familj, en släkt eller en förening och ett grannskap, utan i ett löst
hopkommet system - utan förankring i den mänskliga hjärnan.
Marknaden är som lösa trådar utan varp i en korg.
Den är som att köra bil i skogen.
Marknaden hålls ihop av pengar, som just nu är på väg att tappa sitt grepp. Över hela världen.
Politikerna fattar inte att det är vägen, som är uppbyggd under årtusenden, som skall användas.
De sammanhang, som vi människor har skapat under hela evolutionen.
Vi talar med varandra och ser på varandra, som delar i en marknad, som politkerna har hittat på!
Den viktigaste marknaden är den så kallade arbetsmarknaden.
Varför inte göra om definitionen av arbetsmarknad till att främst omfatta hemmen i Sverige?
Vad är det för fel på det arbete, som utförs i våra hem?
Varför gör vi ingen statistik över allt arbete med samvaro med barn och med skapande av en
uthärdlig tillvaro för alla - och lägger den till grund för beräkningen av vår bruttonationalprodukt?
I hemmet görs väldigt lite, som är miljöförstörande.
I hemmet behövs människor i olika åldrar för att de ungas hjärnor överhuvudtaget skall kunna
utveckla sin fulla potential.
Vi som är hemma behöver inga extra lokaler, inga resor och inga diskussioner om vilket kön
våra chefer har.
Vi bestämmer själva vad vi och våra barn skall äta och när vi skall gå och lägga oss.
Skulle vi inte direkt - nu - kunna göra om våra hem till marknad?
Om det är det som våra politiker vill ha?
Låt oss starta en ny hemmamarknad - rakt i synen på Lars Ohly och Heidi Avellan!
Eva Sternberg Lördagen den 9 januari 2010 - 9:21:53
| | | | Fredagen den 8 januari 2010
SAAB - ett kvinnoöde
Alla är överens om att SAAB är en bil, som är överlägsen alla andra bilar - i alla avseenden.
SAAB är ett teknologiskt och estetiskt mirakel.
Alla som kör SAAB är nöjda och hela mänskligheten förvånas över att ingen vill - eller kan - köpa
SAAB.
Det är en katastrof om SAAB inte får fortsätta att utvecklas och säljas!
Hela Västra Götaland kommer att gå under och hela fordonsindustrins utveckling kommer att
avstanna över hela världen.
SAAB har fått sina anställda att utföra storverk. De arbetar dag och natt och är själva helt
övertygade om att deras arbetsplats kommer att överleva och frodas.
Det finns inget annat.
GM, som har haft SAAB i sin famn under de senaste tjugo åren, har kramat ur allt som gick att
krama ur denna överjordiska organisation.
Nu, när GM inte kan krama ur mer, vill man inte heller sälja den till någon annan.
För tänk om det skulle finnas något kvar, som en konkurrent skulle komma över utan att man
förstod det på GM!
Alltså skall SAAB dö rakt av!
Precis som vi kvinnor har gjort under industrisamhället!
Inget av det gudomliga, det kraftfulla, det livgivande och roliga och näringsgivande hos oss fick
finnas kvar!
Vårt värde mättes i pengar och i dagarna får vi veta vilket pris vi har betalat, när vi får våra
pensionsbesked.
Vi föll för penningen och vi lämnade bort våra barn och fick inte ens en skärv i utbyte!
Låt oss hylla SAAB som en sinnebild över våra liv som kvinnor i industrisamhället!
Eva Sternberg Fredagen den 8 januari 2010 - 4:09:46
| | | | Onsdagen den 6 januari 2010
Vargar
För några år sedan, när jag var ensam på Simmerud i mars månad och hade planerat hela
dagen att jag skulle gå ut i skogen, träffade jag på en varg.
Det var alldeles innanför stängslet till Sonjas skog. Jag vet inte längre varför jag hade gått i den
riktningen - åt Smedsberg - och inte på de vanliga vägarna.
Plötsligt i skymningen - jag hinner aldrig ut förrän mot slutet av dagen - ser jag en jättestor räv
stå med bredsidan mot stängslet och huvudet uppmärksamt riktat mot mig.
Stora gula ögon.
Enormt stor käft för att vara en räv.
Det som jag mest kommer ihåg är, att redan innan jag hade fått syn på djuret ifråga, gick det
som en skälvning genom håret på mig - under min hemstickade mössa, som jag har fått av
Barbro.
Det var ett slags frossa. Det var också frossan, som gjorde att jag såg längs med stängslet och
i alla tänkbara riktningar innan min blick föll på vargen och jag stelnade till.
Vargen rörde sig inte. Jag rörde mig inte. Jag såg att hon/han såg mig och självklart hade
vargen också förstått att jag såg den.
Jag var helt ensam. Jag hade inte berättat för någon i vilken riktning jag hade gått ut i
skymningen i skogen.
Jag hade hört under vintern att det fanns flera vargrevir runt om i Dalsland - till och med så nära
Simmerud som Frändefors.
Men vargen stod ju bara helt still! Den verkade lika illa berörd av min närvaro, som jag var av
hans/hennes.
Mörkret föll hastigt i skogen. Jag hade redan tänt flera glödlampor i huset, så silhuetten av
Simmerud framträdde starkt. Inte så långt hem!
Det närmaste jag tidigare hade kommit vargar var, när Elin, Sofie och Charlotte var små och jag
brukade berätta en saga om vargar, som jag själv hittade på nya varianter av vid varje bilresa
eller kvällsstund vi hade tillsammans. Jag brukade berätta om tre vargungar: Py, My och Fy och
mina barnbarn fick välja vilken av de tre vargsyskonen, som de ville vara under just den resan
eller den kvällen.
Berättelserna handlade för det mesta om hur modiga dessa vargungar var och hur de var
skickliga i att lura sina föräldrar, så att de kunde ge sig iväg från lyan och hur de gjorde för att
människor inte skulle bli rädda för dem.
På Liseberg hade Py, My och Fy smält in helt och hållet bland karusellerna eftersom
människorna ändå var inställda på äventyr och inte brydde sig om att några vargar satt bredvid
dem i berg- och dalbanan.
Ibland avvek en av ungarna från lyan och begav sig ut på egen hand på en spännande
upptäcksfärd.
Det gick alltid bra - i mina berättelser - för denne modige unge - även om syskonen och
föräldrarna hade varit oroliga ända sedan de upptäckte att ungen var borta.
Sagorna om Py, MY och Fy kom tillbaka i huvudet på mig och jag gick hem till Simmerud.
Jan, som var i Orlando tillsammans med Leif Isaksson, trodde inte ett ögonblick på att jag hade
sett en varg!
Eva Sternberg Onsdagen den 6 januari 2010 - 8:54:17
| | | | Måndagen den 4 januari 2010
Rätt riktning
När tiderna förändras med blixtens hastighet - som nu - handlar livet om att se till att man går i
rätt riktning. Inte så mycket om det mål man trodde att man hade.
Målet kan nämligen ha varit formulerat för många år sedan, ja, till och med för flera generationer
sedan, och inte vara överhuvudtaget möjligt att nå i vår tid.
När Jan säger att han förtvivlar över människors förnuft och medvetande - han läser G-P - så
svarar jag, att det ändå är mycket, som talar för att vi är på väg i rätt riktning!
Sedan jag var väldigt ung har jag haft en princip att aldrig gå tillbaka. Jag går inte tillbaka i tåget,
som är på väg i min riktning, även om konduktören uppmanar mig att göra det. Jag går inte
tillbaka i skogen även om jag inser att jag gått vilse, för jag har bestämt mig att aldrig göra det!
Jag går inte tillbaka till ett jobb, som jag fick säga upp mig från för att jag skulle få tvillingar. Jag
går inte tillbaka till en publik, som har buat ut mig eller en distriktsstyrelse i Uppsala läns
Hem&Skolastyrelse, som har skällt ut mig för att jag skrivit ett personligt brev till
utbildningsministern Bengt Göransson och tackat honom för att han infört teckenspråk som
hemspråk i den svenska skolan.
Jag sitter inte kvar och blir hånad för att jag skrev brevet på ett vanligt papper med ett vanligt
kuvert och inte diariebokförde brevet på kansliet.
Jag går ut.
Jag fortsätter ut ur huset och springer ner för trapporna - mot Uppsala central.
De andra i styrelsen springer efter mig! De springer så fort de kan. De skall tvinga mig tillbaka
till sitt styrelserum - utlånat av en bank!
De fattar inte att, man inte kan tvinga en människa, som är på väg i rätt riktning, till någonting
alls i en demokrati!
För människor utan riktning är detta årtionde en svår tid.
Vilket det svenska valet i år kommer att vara det första tecknet på!
Eva Sternberg Måndagen den 4 januari 2010 - 9:54:08
| | | | Lördagen den 2 januari 2010
Nytt decennium
Ett nytt decennium har börjat. Tack och lov, vill jag sånär säga! De gångna tio åren kommer -
längre fram i historien - att betecknas som baksmällan efter millennieskiftet.
Inte minst för Sveriges del är de gångna tio åren inget annat än en övningssträcka ut ur
industrisamhället.
Den nya tiden - däremot - ser mycket lovande ut. Inte minst för mig, som inte längre behöver
slåss mot väderkvarnar överallt.
Tvärtom - inför denna julen och detta nya år - har jag fått fler glada tillrop och uppmuntrande
hälsningar än något år tidigare från människor, som nu säger sig förstå vad jag har menat och
vill lära sig mer om hur jag tänker och har tänkt. Och hur jag gjorde för att överleva i ett samhälle
präglat av kompakt dimma.
Dimman lättar nu!
Nu går det att se ljuset vid horisonten!
Penningen som religion är död.
Politiken och media är dödligt skadade.
Lögnen har inte längre någon makt - när vem som helst kan skaffa sig kunskap!
Nu är det bara modet hos oss - var och en - som måste mobiliseras.
Inför det nya året har jag lovat mig själv att göra något varje dag - till exempel sortera i skafferiet,
sortera i pärmar eller bara sortera i mina minnen - som gör mig glad. Genast! Direkt! Så att jag
får kraft att vara modig.
Hemma hos Helge och Barbro behövde jag inte på Nyårsafton säga att mina löften inför det
kommande året längre är att avgå, avslå och avstå.
För jag har redan avgått, avslagit och avstått från allt som tillhör det gamla industrisamhället!
Istället vill jag ta emot och befrämja allt det nya, som jag ser kommer från både unga och
gamla, som - liksom jag - har sett det nya komma långt i förväg.
Jan och jag kommer att komma ut med vår bok "Golffamiljen" på nätet - redan i början av det
nya året.
I boken jämför vi golfen som system med familjen som system.
Vi blev inspirerade att ge ut boken på nätet, när vi var i USA och upplevde golfens "super-human
being" krossas på några timmar framför våra ögon.
Vi såg också familjens återuppståndelse i samma händelse. En fungerande familj kommer i
det nya decenniet att vara varje människas varumärke - inte en klocka eller ett revisionsbolag!
Penningens tid är förbi!
Familjens tid är inne!
Gott Nytt År!
Eva Sternberg Lördagen den 2 januari 2010 - 7:49:47
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida