|
|
|
|
| | Onsdagen den 28 februari 2007
Moralen i biologiska system
Vi människor är biologiska varelser. Vi ingår i ett biologiskt system, som börjar med
avlelsen och slutar med döden.
Vi är helt hänvisade till att hålla oss i våra biologiska kroppar och i våra biologiska system.
När vi avlas bestäms redan i själva avlelseögonblicket mer än 90 procent av våra
biologiska liv. En av våra föräldrar blir den vars gener till huvuddelen styr vår genetiska
uppsättning - hur vi ser ut och vilket temperament vi kommer att få osv.
Vår biologi gör att vi är totalt hjälplösa, när vi föds och att vi ofta dör under ett i tiden
långt utdraget förlopp.
I början och slutet av våra liv är vi som mest hjälplösa och beroende av andra människor -
främst vår familj - och i mittenperioden av livet är vi synnerligen beorende av hur andra
människor i samhället - även de som inte är släkt - uppfattar oss.
När vi blir biologiskt könsmogna människor, kommer vi in i en särskilt vansklig period, då
vi skall välja partner för att reproducera oss. Denna period är särskilt svår för människan
som biologisk varelse - hur skall det gå i mötet mellan två olika familjesytem i tre
generationer?
Kommer det unga paret att vilja fortsätta att leva med varandra?
Kommer de att kunna försörja sig?
Kommer de att kunna få barn?
Kommer hans familj att ta in henne och respektera henne i sin gemenskap?
Kommer hennes familj att hjälpa henne och fortsätta att beskydda henne?
Kommer deras gener att passa för varandra, såatt banen blir förhållandevis friska och
glada?
Eftersom vi är biologiska varelser, som lever i komplexa system, har vi varit tvungna att
utveckla vår moral.
Moral hamras in i ett barns hjärna från de första levnadsåren - till efter puberteten - och i
viss mån under hela resten av livet. av familjens medlemmar, av resten av säkten och av
människorna i grannskapet.
Barnets hjärna är evolutionärt utvecklad att ta emot moraliska budskap.
Barnet lär sig i hemmet och ihop med familjen att om han/hon gör något som är fel - till
exempel biter sin yngre kusin i rumpan, när hon har tagit något, då kommer han/hon att
få en bestraffning för det!
De människor, som lever nu, kommer från familjer, vars moral har varit sådan att den har
gett deras far- och morföräldrar en vandel, som har gjort det möjligt för dem att få barn,
som i sin tur har kunnat få barn.
Det är inga moraliska idioter, som lever nu.
Det är människor, som har fått grundläggande värderingar inpräntade i sig fram till nu -
ssom får barn nu.
Moralen är särskilt viktig för oss människor, som har så stora kroppar och som lever så tätt
tillsammans med varandra.
Nu när vi har blivit så många - nästan sju miljarder - behövs den moraliska
programmeringen mer än någonsin.
Vi människor har hjärnor, som är fästade i jorden vi bor på, hemmet vi är födda in i och
landet vi tillhör - det samhälle som omger oss.
Samhället som omger oss , gör det mer eller mindre möjligt för oss att vara moraliska.
Om vi är tvungna att leva i ett omoraliskt samhälle - som dessutom förnekar att vi är
biologiska varelser, som måste ingå i moraliska system för att överleva och för att inte bli
vansinniga - då går vi under.
Sverige har varit ett sådant omoraliskt samhälle, som förnekar vår biologiska tillhörighet
under en längre tid.
Det är dags nu att åtminstone vi kvinnor inte längre följer i Jens Orbachs fotspår - eller
Mona Sahlins, för den delen - utan tar oss samman och ser verkligheten i vitögat.
Våra unga kvinnor i Sverige förtjänar , att vi som är äldre kommer ut med våra biologiska
erfarenheter och moraliska insikter - så att de slipper fortsätta att känna att livet är
meningslöst!
Eva Sternberg Onsdagen den 28 februari 2007 - 9:31:38
|  | | | Tisdagen den 27 februari 2007
Förebild saknas
Varför vill kvinnor inte längre bli som män?
Ja, inte är det för att förebilder saknas, som man så ofta får höra, utan för att just alltför
många förbilder finns!
De unga kvinnorna av idag kan utan svårighet ta del av hur det går för deras "förebilder".
De kan hälsa på urgamla förebilder på sjukhusen och se hur övergivna de är.
Kvinnor, som är doktorerade, får idag nästan aldrig några vettiga anställningar.
Kvinnliga läkare är den mest självmordsbenägna gruppen av yrkeskvinnor.
Kvinnliga präster blir utbrända, utkörda, påhoppade och lämnas i sticket - till och med av
den himmelske mentorn, verkar det som.
Ruter Dams damer blir intrasslade i otrohetsaffärer med sina äldre, manliga handledare.
Deras "affärer" leder till att närngslivets tolvtaggare får flytta utomlands, deras fruar
slänger sig i ett vattenfall och deras barn blir miljöpartister.
Vilken ung kvinna kan bli uppiggad av att närmare ta del av kvinnliga ledamöter na i
börsnoterade svenska bolags styrelser, när de mycket lätt kan se med egna ögon att dessa
kvinnor inte verkar må så vidare bra?
Förebilder för unga kvinnor idag borde vara sådana, som struntat i sin utbildning efter
högstadiet, lärt sig att sköta ett hushåll och som har spanat in en man, som hennes
egen familj kan stå ut med och vars föräldrar vill ha henne i sin familj! Sådana som är
optimistiska och glada - eftersom de inte måste jobba som civilingenjörer på en kemisk
fabrik fram till 69 års ålder - och som både fått barn och velat ha barn, när de har varit i
lämplig ålder - yngre än 53 år!
Förebilder saknas inte längre - men de förskräcker!
Eva Sternberg Tisdagen den 27 februari 2007 - 14:12:39
| | | | Måndagen den 26 februari 2007
Insläppsrätter
Har vem som helst rätt att bli förälder idag, när vi snart är sju miljarder människor?
Nu,när vi kan se tydligt, att jorden inte klarar av den belastning vi utsätter den för och vi
börjar vilja begränsa utsläpp av miljöförstörande gaser och avfall, skall vi inte också börja
tala om insläppsrätter för barn - lika väl som utsläppsrätter för koldioxid?
Hur många barn kan vi tillåta att det föds på jorden?
Barn, som föds, tillhör jorden - inte bara en bit av jorden - en nation. Barn rör sig fritt över
hela jorden - ingen vet var de kommer att hamna under sina långa liv!
Hur många barn kan födas varje år - utan att jorden går under?
Kan vi börja sälja insläppsrätter för barn - till par, som vill ha barn?
Vilka krav skall vi ställa på en man och kvinna, som vill bli föräldrar och vill köpa en
insläppsrätt för sitt första barn?
Här är några, som jag direkt kommer på:
1. De måste ha känt varandra i mer än tre år och de måste ha sina föräldrars välsignelse.
2.De måste ha besökt alla sina levande släktingar på bådas sidor och berättat att de skall
skaffa sig barn.
3.De måste ha någonstans att bo - eller känna någon, som de kan bo hos.
4.De måste kunna försörja sig på något sätt - helst genom något de kan göra hemifrån.
5.De måste kunna ta hand om sitt barn själva.
6.De måste stå för att de har valt varandra och ta ansvar för varandra och barnet för alltid.
7.De måste ta ansvar för att barnet undervisas och uppfostras på ett sådant sätt att barn-
net kommer att kunna ingå parbildning och själv få barn.
Av de barn, som har avlats under den just gångna helgen här på jorden, har inte ens tio
procent en bakgrund, som skulle göra att deras föräldrar skulle få en insläppsrätt.
Av de barn, som avlats under den just gångna helgen i Sverige, kommer mer än en
tredjedel redan att vara aborterade inom fyra månader!
Av de två tredjedelar, som kommer att födas i Sverige innan detta året är slut, kommer
hälften att se sina föräldrar flytta isär.
Frågan är om människorna i Sverige skulle få köpa insläppsrätter från människor i länder,
som är mer inriktade på framtiden,på familjen,på sin plats på jorden och på Gud?
Men skulle några sådana utlänningar vilja sälja sina insläppsrätter till oss - med våra
maxtaxor, våra unga kvinnor, som till 50 procent tycker att livet är meingslöst och till våra
unga män, som inte har något större intresse än att se ut som en nyplockad kålrot?
Eva Sternberg Måndagen den 26 februari 2007 - 9:29:28
| | | | Söndagen den 25 februari 2007
Abort
Jag har aldrig gjort någon abort. Endast genom nåd och stenhård uppfostran från min
fars och hans systrars sida har jag undgått att göra abort.
Endast genom att klösa mig lös, bitas och spotta i ansiktet på honom,har jag lösgjort mig
ur en mans - som inte var min egen man - grepp, när han hade smugit sig in i mitt rum
på Karmansbo Kursgård i Västmanland.
Mannen ifråga - som sedermera kom att bli mycket hyllad i den svenska bilindustrin -
hade all anledning att tro, att jag inte skulle vara så svårmedgörlig.
Jag skulle gärna ha gett mig hän åt en man, som jag just hade blivit starkt förälskad i -
om inte min hjärna hade varit totalt preparerad till motstånd mot sexuell otrohet. Genom
min far och mina fastrar - och min egen genetiska konstitution.
Min far var inte otrogen. Mina fastrar var inte ens gifta.
Alltså har jag aldrig gjort abort. Genom att jag inte gav med mig och lät den främmande
mannen penetrera mig, blev jag inte tvungen att göra abort, när jag några veckor senare
upptäckte att jag var gravid.
Ingenting tänker jag på så ofta i mitt liv, som denna nåd - att jag räddades. Att jag har
tre barn. Att jag inte på ett ögonblick helt raserade - inte bara ett väntat barns liv - utan
också min mans och mina redan födda barns liv!
Min man var generös nog - han kanske helt enkelt inte fattade det förrän flera år senare -
att inte trakassera mig, när jag berättade händelsen på Karmansbo för honom.
Men han har aldrig glömt den och det har självfallet påverkat vårt förhållande till
varandra och till det barnet - för alltid.
Hur kunde en sådan situation uppstå som den på Karmansbo?
Sådana situationer uppstår hela tiden - för alla, som har kontakt med sin egen verklighet
och inte förskjuter den!
Jag tycker att Göran Hägglund gör rätt, när han skriver en ny lag om att kvinnor från
andra länder skall få komma hit och göra abort.
Hägglund är socialminister.
Abortlagsiftningen är en civil fråga i EU-länderna.
Sverige har en abortlagstiftning, som vida överskrider andra EU-länders i liberalism.
Barn aborteras i Sverige i princip i samma vecka, som de hade kunnat födas och
överleva med de medicinska resurser, som i dagens Sverige står till buds.
Män kommer att komma med sina kvinnor hit från hela EU för att få sina barn aborterade.
De kommer inte att tveka att betala!
Den växande strömmen av aborterande främlingar kommer att väcka uppmärksamhet -
inte bara i media.
Personal, som utför sena aborter, kommer att få sämre arbetsmiljö. Inte ens den mest
råbarkade barnmorska eller undesköterska tycker om att fånga upp ett dött barn i en
rondskål om och omigen under ett arbetspass!
Vårdpersonalens fackliga företrädare kommer att få avtala om att en anställd inte skall
behöva abortera mer än ett 18 veckors foster per arbetspass. Ingen komp-ledighet
kommer att kunna få tas ut - på grund av den psykiska belastningen på personalen.
Frågan kommer att komma upp, om de utländska fostren skall kremeras och begravas på
samma plats som de svenska fostren.
Nästa stora fråga kommer att bli - om vi nu kan abortera barn i så stor utsträckning - varför
kan vi då inte få slut på alla gamla, som börjar bli mer och krävande på
våra "äldreboenden? Finns det inget lämpligt sätt att abortera gamla? De som inte har
några anhöriga, som besöker dem, måste väl ändå kunna få gå bort?"
Eva Sternberg Söndagen den 25 februari 2007 - 10:20:44
| | | | Fredagen den 23 februari 2007
"Mamma gick bort hemma"!
I media i Sverige existerar inte döden. I vajre fall inte den personliga döden.
Orden "död" och "dö" uttalas eller skrivs nästan aldrig.
Istället använder journalister och programmakare vändningar som "gå bort", "falla ifrån"
etc.
Det korthussamhälle, som vi i Sverige har skapat under de senaste sjuttio åren, har inget
intresse av att nämna döden vid dess rätta namn - eftersom vi här har upprättat
himmelriket direkt på jorden!
På den svenska jorden.
För oss svenskar.
Före oss har sådana som Hitler och Stalin och Castro haft samma inriktning - att skapa ett
himmelrike på jorden.
Om någon dör i himmelriket, vad händer då?
Det finns inga berättelser om döda i himmelriket.
Ingenstans finns det någon teori om ,hur en människa bär sig åt, när hon dör i himlen!
Den enda berättelsen av någon betydelse om hur en ängel dör i himlen, är berättelsen
om ängeln Lucifer, som stöttes bort från himlen ned i helvetet - och med all sannolikhet
är kvar där fortfarande.
Är det därför vi svenskar inte tar med döden i vårt medvetande?
För att vi har upprättat himmelriket här i Sverige och själva har trott på det ända till nu?
Är det därför vi måste förtränga döden helt och hållet?
För vart tar vi vägen?
Var det inget himmelrike vi och Göran Persson hade upprättat här på jorden?
Är det istället rent av ett helvete?
Eva Sternberg Fredagen den 23 februari 2007 - 10:43:31
| | | | Torsdagen den 22 februari 2007
Mopeden och lastbilen
MarieLouise Samuelsson kräver idag i DN, att Peter Öhrn och hela ledningen av
Sveriges radio skall avgå.
Redan den 28 september krävde jag Peter Öhrns avgång på denna blogg.
Han kommer att få avgå!
Annika Lantz var droppen som fick bägaren att rinna över. För oss som är inbitna P1-
lyssnare är Annika Lantz en skymf.
Hon är en skymf mot intellektet och mot varje sunt tänkande människa i Sverige.
Hon är högmodig, omedveten om sig själv och hon började sin karriär i P1 mot
lyssnarnas vilja genom att - likt en diva - vara sjuk och utarbetad, vara förkyld och ha haft
för mycket att göra med sina barn!
Hon lät sig intervjuas av den så kallade Jihde i SVT innan hon tog upp sin fallna mantel
och började sitt olycksaliga program.
Maken till nonsensprogram har i alla fall jag aldrig sett i TV. Både Lantz och Jihde var
totalt humorlösa och mobbade allt och alla.. En skam för journalistyrket. Ingen av det de
sade var roligt. För att vara rolig måste man vara allvarlig och se på sig själv kritiskt -
och ta andra människor på allvar.
Ett av de program, som fick stryka på foten för att Lantz skulle få plats, var Boktornet.
Lantz förhåller sig till Boktornet som en moped till en lastbil
När man skall flytta!
När jag var i Annika Lantz ålder,gjorde jag samma misstag - jag trodde verkligen att jag
var vad " lyssnarna" väntade på.
Det har tagit mig sjutton år att parkera min moped.
Eva Sternberg Torsdagen den 22 februari 2007 - 11:44:32
| | | | Onsdagen den 21 februari 2007
Lysenkoismen i Sverige är krossad!
Leve Annica Dahlström! Hon är svensk forsknings Anja Pärson och dessutom är hon
barnet, som utropar att kejsaren är naken!
I går publicerades hennes svar på Wolds debattartikel i söndags i DN och i går morse
ställde hon upp i P1 Morgon och debatterade med en av Wolds kompisar - Cecilia
Chabrowski - en avgången ledare i Feministiskt Initiativ.
Det var i radions morgonprogram, som segern slutligen vanns av Annica Dahlström. Hon
vann på teknisk knock-out.
Nu är det slut på den politiska makt i Sverige som ligger bakom föreställningen - som
har tagit gränslösa proportioner i Sverige - att hjärnan är som en tom påse, när barnet
föds och att föräldrarna bara skall hälla i innehåll i den påsen sex månader var och
sedan skall barnet fostras av kommunalanställda i särskilda baracker!
Nu ligger hela det socialistiska folket där på backen - med sina klyschor om att män och
kvinnor är helt lika, att könet är en social konstruktion och att högsta lyckan i
välfärdslandet Sverige är att män tar hand om spädbarn och kvinnor är styrelseledamöter
i börsnoterade bolgsstyrelser!
Nu kan Göran Persson sluta att vara feminist (han klättrar på väggarna därhemma på sin
gård, när hans tredje fru är tvungen att var ute i det så kallade arbetslivet för att
upprätthålla den svenska kvoten av kvinnliga myndighetschefer).
Nu kan Mona Sahlin strunta i att vara nydanande, när hon blir vald tll partiordförande
om några veckor.
Hela det korthus av föreställningar - att alla är lika begåvade, att alla blir goda
samhällsmedborgare - bara vi slutar att tro på att arv och biologi har någon betydelse -
ligger nu raserat framför fötterna på henne.
Det första hon borde göra är att elda upp hela det konstruerade, sjuka samhälle, som
hennes föregångare har skapat.
Sedan borde hon sätta sig ner och tänka.
Använd den främre delen av hjärnan - den som utvecklas under de tre första åren av våra
liv - Mona!
Eva Sternberg Onsdagen den 21 februari 2007 - 13:28:51
| | | | Måndagen den 19 februari 2007
Agnes Wold - Sveriges Lysenko
I Dagens Nyheter igår hade Agnes Wold och några av hennes kollegor skrivit en
debattartikel, som DN:s debattredaktör till min stora förvåning hade tagit in för
publicering.
När jag läser Wold och kompanis artikel kan jag inte tro mina ögon.
Artikeln liknar de alster som den sovjetiske genforskaren Lysenko framförde i början av 40-
talet och som vann Stalins uppskattning.
Lysenko förnekade Mendels arvslagar och hävdade att under livet förvärvade färdigheter
kunde ärvas i rakt nedstigande led!
Stalin blev förtjust och upphöjde Lysenko till sin favorit. Stalin ville att det marxistiska
levnadssättet skulle ärvas och den nya "sovjetmänniskan" skulle uppstå på rekordtid -
under bara en generation.
bland annat genom att hävda att män och kvinnor är helt lika och att pojkar kan göras
om till neutrum och flickor också!
Agnes Wold attackerar aggressivt professor Annica Dahlströms bok "Könet sitter i hjärnan"
(se min blogg om förföljelsen av Annica Dahlström i slutet av förra månaden!).
På samma sätt som Lysenko ifrägasatte Mendel, hävdar Wold i sin debattartikel att det
finns forskningsresultat som visar att barn klarar sig bättre om de tidigt sätts på daghem
samt att fäder är lika goda handhavare av späda barn som mödrar.
Som knorr på artikeln hävdar Agnes Wold att Annica Dahlström inte har kunnat referera
till några studier om stress och testosteronnivåer hos gravida kvinnor.
Precis som Julian Huxley till slut knäckte Lysenkos trovärdighet ,vill ja Agnes Wolds
trovärdighet genom att referera till Akira Matsumotos verk "Sexual Differentiation of the
Brain" CRC Press LLC, 1999.
fäder är lika lämpade för handhavandet av spädbarn som mödrar.
Eva Sternberg Måndagen den 19 februari 2007 - 20:09:08
| | | | Lördagen den 17 februari 2007
USA: s skuld
Ett av de sammanhang, som allt fler människor börjar förstå nuförtiden, är att vi i
västvärlden är alltför upptagna av den relation, som förenar två släkter - parrelationen.
90 procent av alla uppmärksamhet, när det gäller relationer ,går åt för att beskriva
förälskelse,förlovning,bröllop,otrohet,skilsmässor och bedragna fruar och äkta män etc.
Egentligen borde vi uppmärksamma våra föräldrar och far- och morföärldrar och våra
syskon och kusiner och sysslingar till 90 procent och den man eller kvinna, som vi är i
parförhållande med till blott och bart 10 procent.
Det är vår familj i tre generationer, som är vår bas. För att se vilken framtid vi har ,borde
vi först och främst se bakåt i minst tre generationer. Svaret finns där. Så som våra förfäder
har levat så kommer också vårt framtida och nuvarande liv att vara!
"På betor växer inga orkidéér" - som jag en gång sa till ett par, som sökte
familjerådgivning om sin son, som de var missnöjda med!
Hur kan då själva början till parrelationen ha fått så stor betydelse, när den ändå
egentligen bara är viktig för våra barn och barnbarn?
Mitt svar på denna fråga är att det är USA:s fel.
Till USA reste massorna från Europa och från andra världsdelar för att starta på nytt i sina
liv.
Utvandrarna skar av sig själva från sina rötter - från sina tre generationer tillbaka.
Utvandrarna slogs om kvinnor - för etthundrafemtio år sedan var männen nästa dubbelt
så många i USA som kvinnorna.
Eftersom de flesta inte hade någon familj, som skulle kunna ordna en äktenskapspartner
åt dem ,så fick amerikanerna uppfinna "datingsystemet" - som är totalt icke-evolutionärt .
Att gå ut med en totalt främmande ung man och sätta sig först på bio och sedan i en
gammal bil med honom, som mina collegekamrater gjorde på Stephens College i
Missouri 1959, gjorde mig helt enkelt upprörd. Hur dum i huvudet kan en kvinna vara?
Om hon inte kan hitta en partner på ett bättre sätt ,vore det säkert bättre för henne att
förbli ogift, tyckte jag.
Under tiden som vi europe´er bredde ut oss i USA ,uppfanns också filmen. På film kunde
man hitta på vad som helst. Det var så myten om den romantiska kärleken uppstod i stor
skala. Det är från filmen, som vi människor i västvärlden har fått vår bild av hur ett
parförhållande skall vara.
Evolutionärt är det i alla fall inte att ha sin uppfattning om parförhållanden baserad på
filmhistorier!
Nu dalar USA:s stjärna - på många olika sätt. Nu är det dags att vi börjar filma verkliga
människors verkliga liv med verkliga parförhållanden!
Nu kommer vi europeer att lätt kunna gå tillbaka till vardagliga tankar om vår egen
familj - och - framförallt - skrota bilden av att vilja gifta oss med en filmhjälte.
Nu har vi vår stora chans!
Eva Sternberg Lördagen den 17 februari 2007 - 18:00:43
| | | | Torsdagen den 8 februari 2007
Lisa Nowak
En kvinnlig austronaut bestämmer sig för att mörda sin kvinnliga kollega, eftersom
kollegan verkar ligga bättre till hos en manlig astronaut på hennes arbetsplats.
Astronauten heter Lisa Nowak och var gift och har tre barn. Hon hade just skilt sig från sin
man innan hon satte sig i sin bil för att köra de två hundra milen från Houston till
Orlando för att ha ihjäl sin rival.
Under tiden hon körde ville hon inte kissa eller - ännu mindre - torka sig efter uträttat
behov. Hon bar därför en astronautblöja under hela resan.
NASA frågar sig om de har missat något i uppföljningen av Lisa Nowak. Hade de kunnat
lägga märke till att Nowak var på väg utför det sluttande planet?
Som hjärnforskare kan jag bara dra på mungiporna.
Till och med en lomhörd medelålders man utan kontakt med främre delen av sin hjärna,
hade kunnat lägga märke till den känslomässiga triangel, som måste ha funnits mellan
Lisa Nowak, hennes rival och mannen ifråga!
Inte ens avskärmad manlig präst hade kunnat undgå att lägga märke till dramat, som höll
på att torna upp sig i NASA:s arbetslokaler!
Men förnekelsen av människans läggning är så stor i manliga hierarkier i allmänhet - och
i militära manliga hierarkier i synnerhet - att ingen fattade någonting.
Alla tänkande människor fattar, att det är vansinnigt att blanda ihop män och kvinnor i
fertil ålder på en arbetsplats utanför hemmet överhuvudtaget och särskilt om
de under längre tid än en dag, är borta från sina familjer.
Släpp in en hop könsmogna råttor i en bur i rymden och pröva vad som händer,
uppmanar jag NASA:s ledning!
Om Ni inte kan fatta det ändå - nu när Lisa Nowak sitter i fängelse!
Eva Sternberg Torsdagen den 8 februari 2007 - 15:16:47
| | | | Söndagen den 4 februari 2007
Lars Danielsson
Idag på morgonen har Lars Danielsson "trätt fram" och berättat att han har mått illa av
Aftonbladets behandling av honom under den senaste veckan.
Han är ingen lögnare.
Han var på jobbet på Annandag Jul 2004.
Han läste e-posten om en jätteflodvåg och om att 20.000 svenskar var hotade eftersom
de var i katastrofområdet, när tsunamin kom.
Det var inget särskilt med den dagen.
Han gick hem och kommer inte längre ihåg vad han hade på sig den dagen!
"Härligt", tänker jag, "Nu måste väl alla människor förstå att så här är det!"
Lars Danielssons hjärna fungerade på dinosaurienivå. Ingenting går in. Ingenting blir
verkligt i en sådan mans hjärna. Han har haft för mycket makt för länge. Han ser ut som
en påse barkmull, där andra har ett elektriskt system av kopplingar, som omedelbart ger
utslag och leder till handling! Allt detta kan vi numera lätt se med EEG - om han skulle
vilja ställa upp och få mer information om sin hjärna.
Journalisten, som intervjuade honom idag på morgonen - som var en kvinna - kom inte
ens på att fråga honom, hur det kom sig att han inte reagerade, när han läste om
flodvågen!!
Håller de unga kvinnorna i Sverige också på att få dinosauriehjärnor?
Varför tror någon fortfarande att en maktperson eller myndighet har någon
reaktionsförmåga alls i Sverige?
Ta med Dig Din mobilkamera ut idag, när Du hälsar på Din gamla mamma på hemmet
och i morgon bitti, när Du lämnar Din ettåring på daghemmet!
Skicka sedan bilderna och videon till Din lokala tidning och visa att vi lever i en ny tid nu!
Vi tror inte längre på överheten och på experter - vi åker inte ens bort på dyrbar semester
tillThailand. Vi är hemma med våra små barn så att deras hjärnor inte förstörs!
Eva Sternberg Söndagen den 4 februari 2007 - 9:35:06
| | | | Lördagen den 3 februari 2007
Brev till Jan
Käre Jan!
Detta är ett försök från min sida att skriva till Dig över nätet i Orlando! Jag inser att Du
aldrig kommer att få upp någon e-postanslutning, som gör att Du kan skriva på vanligt
sätt till mig. Men därigenom att jag har denna blogg på nätet kan Du nå mig när som
helst - om Du skriver med Din nyinköpta lap-top under rubriken kommentarer till mig!
Jag ringer upp Dig nu på telefon och håller denna sida uppe på min lap-top här på
Simmerud - så får vi se hur det går. Klockan är ju bara åtta på morgonen hos Dig, så Du
har säkert inte hunnit ut att spela golf ännu!
Genom denna blogg blir vi helt oberoende av tidpunkten på dagen ,när vi hör av oss till
varandra och Du kan läsa mina brev till Dig - eller gå in var som helst och skriva, där det
står "kommentar"!
Vi behöver inte sitta vid datorn på samma gång, som vi behöver, när vi använder Skype -
och den ljuddelen går ju ändå inte på Din nyinköpte Toshiba lap-top. Outgrundligt nog!
Varma hälsningar från
Din fru
Eva Sternberg Lördagen den 3 februari 2007 - 12:48:37
| | | | Torsdagen den 1 februari 2007
Bloggarnas kritik av Annica Dahlström skrämmer mig!
Idag hade jag tillfälle att gå in och se på bloggvärldens reaktion på professor Annica
Dahlströms nyutkomna bok "Könet sitter i hjärnan".
Det var en skrämmande läsning!
I år fyller jag 68 år och jag kan inte annat än ta på mig ansvaret för att min generation
har fostrat denna yngre generation, som verkar vara helt ute i träskmarkerna, när det
gäller manligt och kvinnligt och föräldraskap och relationer mellan generationerna.
Det enda försvar, som jag kan andraga ,är att jag själv faktiskt under ett antal år, när jag
var omkring fyrtio, trodde att världen skulle bli bättre om kvinnor finge mer att säga till
om utanför hushållet.
Nu vet jag bättre!
Kvinnor har i princip ingenting utanför hushållet att göra!
Det vore bättre att vi droge in all aktivitet inom våra hushåll och använde oss av dagens
teknik och möjligheter och förstod att det enda, som reproducerar sig är vi själva och den
familj, som vi förmår skapa.
Jag skäms, när jag läser att kvinnor inte ens vågar erkänna att amning och omsorg och
uppfostran av barn är viktigare än något annat.
Jag vet - precis som Annica Dahlström - att den manliga hjärnan förhåller sig till den
kvinnliga som en tandpetare till en chokladbit.
Jag vet att det mänskliga barnet föds minst två år och tre månader för tidigt.
Barnets familj - särskilt mamman är kuvös för barnet under denna viktiga tid.
För att det skall bli en gynnsam uppväxtmiljö för barnet behövs såväl chokladbiten som
tandpetaren.
Men det går inte att stödja sig på chokladbiten - och - det går inte att äta upp
tandpetaren!
Om nittio år blir det väl ännu hemskare att träffa de banr, som nu växer upp med sådana
totalt förvirrade föräldrar.
Ge dem all hjälp de kan få! De behöver det!
Eva Sternberg Torsdagen den 1 februari 2007 - 11:51:44
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida