Eva Sternbergs Blogg

Februari - 2008

	Torsdagen den 28 februari 2008 Vid dagens slut Idag har jag varit med om så mycket ,att jag bara vill tänka på att dagen är slut. Jag är så tacksam över att allt har gått så bra idag. Vädret har varit underbart. Allt har fungerat. Allt har blivit, som jag har tänkt mig - och ännu bättre. Att vara med Jessica hos barnmorskan i Örebro - och med henne och Eva ÅHlström i hennes nya lägenhet var starkare än jag hade kunnat föreställa mig. Ett barn på väg är större än något annat. Om vi människor inte snart fattar det, kommer vi att gå under! På tåget fram och tillbaka var jag med om så obeskrivliga upplevelser.Den - som jag trodde autistiske mannen, den gamla kvinnan och paret, som gick på i Vårgårda. Den unga kvinnan mellan tre bröder, som gick av på samma station som jag. Örebro Central. Fotografen med sin jättestora kamera. Jessica med sin nyvunna tro på att hon kommer att kunna vara nykter framöver. I hela sitt liv. Robin, som jag har följt sedan han var två år. På vägen hem från stationen i Göteborg lyssnar jag på programmet "Barnen" i P1, som idag handlar om barnets första år och moderns och faderns betydelse. Hallaeluja, tänker jag. Mitt arbete är fullbordat! Nu är det bara livet kvar. Mitt liv. Eva Sternberg Torsdagen den 28 februari 2008 - 22:06:26

	Onsdagen den 27 februari 2008 Hemma i familjen - eller i familjehem? Socialstyrelsen lägger idag fram en rapport om hur många barn i olika åldrar i Sverige, som inte kan bo hemma. Det är många! Just nu i Sverige har vi väldigt många både små och stora barn. Just nu är vi dessutom mera okunniga om vad barn behöver - nämligen en familj - än vi någonsin har varit! Det skär i hevetet, när sådana siffror kommer upp till allmän granskning! Socialstyrelsens rapport ger Anna Härnek i radions P1 i morse anledning att fråga den ene efter den andre: - socialsekreteraren, - psykologen, -polisen, - kuratorn -ungdomsstyrelsen, - brottsförebyggande rådet etc. etc - vad det kan komma sig att vi har en sådan oförmåga att ta hand om våra barn - små som stora - i Sverige? Och nu finns det så kallat vetenskapliga undersökningar, som klart och tydligt visar att det går åt helvete för barn, som tas från sina hem och sin släkt. Så nu kan inte socialsekrterare med darr på rösten hänvisa till omplaceringar och omhändertaganden som det sätt, som dessa barn utan hem och familj skall behandlas på! Nu kommer till och med dessa barn själva fram och låter sig intervjuas i media - eller ställer upp i dokusåpor och/eller skriver sin blogg i Mama, Papa eller AMA - eller allt vad de heter dessa tidningar. Nu kan alla läsa om och se deras hårda uppväxt och se den hårda uppväxt de ger sina egna barn. Veritabla helveten. Det är inte så - som vi länge trodde i Sverige - påhejade av våra socialhögskolor - att om man har haft det djävligt själv som liten - då ser man till att forma en välartad medelklassfamilj själv, när man blir vuxen. Det är bara i sagorna, som det går till på det sättet. I de Myrdalska och Palmeska och Perssonska sagorna. Titta istället in de Myrdalska, Palmeska och Perssonska barnens liv - så får Ni verkligheten! Sådana människor vars, föräldrar inte själva tog hand om sina barn, blir sällan själva ens delvis godtagbara som föräldrar till sina egna barn. Varför skulle annars överklassens barn vara de som fortast går under - och har gått under i hela den mänskliga historien? I alla delar av världen! Sådana flickor, som inte får vara med sin mödrar under uppväxten utan fostras av främmande männsikor i tillfällligt byggda baracker utan hemkänsla, kan inte själva längre fram i livet skapa ett acceptabelt hem för sina egna barn. I varje fall inte om de dessutom skall släpa sig till ett meningslöst arbete i en Pressbyråkiosk långt från sin bostad. Sådana flickor väljer inte heller en man, som är någorlunda stabil och pålitlig som far - utan en man, som hennes väninnor tycker är tjusig. Ju svagare hon känner sig redan som liten - desto mer attraheras hon av Tarzantyper, som sedan misshandlar henne och deras barn utan att socialstyrelsen kan se något sådant samband, som jag beskriver här. Eftersom vi har statistik och folkbokföring på allt mänskligt i Sverige kan vem som helst själv gå in och testa, om det jag skriver är sant. Testa på Din egen familj och släkt! Alla familjer har omplacerade barn! Alla familjer i Sverige har skickat bort sina barn under de mest skiftande omständigheter: - barnet är utvecklingsstört - skicka så långt bort som möjligt! - barnet skall få ett syskon och mamman klarar bara ett barn i taget (övre medelklassbarn) - barnets mamma är för ung och den blivande barnafadern är chefredaktör för Vimmerby tidning (Astrid LIndgren) - barnet tillhör en förföljd folkgrupp - samenra i Sverige etc.etc Anna Härnek fick till slut tag på en intervju med en ung kvinna - som inte ens fick kallas för sitt rätta namn utan kallades Anna i intervjun. Anna bodde nu hos en mera avlägsen släkting än en syster, som hon tidigarehade bott hos. Hon sa att hon trivdes där.. Sedan två år tillbaka! Men det kommer säkert att ta ytterligare två decennier innan socialsekreteare poliser journalister präster kuratorer framtidsforskare etc.etc kommer att uttala de förlösande orden: "Varje barn behöver en familj. Varje barn behöver två förlädrar, som håller ihop och ger barnet tak över sitt liv. Varje barn behöver ett hem att vara i till tre års ålder och en släkt - som håller ihop! Varje barn behöver ett civilsamhälle med ansvarstagande vuxna och med religiösa och politiska ledare med fungerande hjärnor!" Eva Sternberg Onsdagen den 27 februari 2008 - 7:10:54

	Tisdagen den 26 februari 2008 Maud Olofsson I morse gjorde Maud Olofsson slarvsylta av Camilla Kvarfort i P1- Morgon. Det var roligt att höra hur Maud Olofsson formligen malde ner reportern. Bit för bit. Maud Olofsson är språkligt begåvad och har en frenesi ibudskapet, som hon vill föra fram. I motstas till Fredrik Reinfelt, som mera låter som en bil, vars bensin håller på att ta slut. Han är heller ingen språklig begåvning, vilket jag har fastställt under min USA- vistelse. På universitetsbiblioteket hade jag lånat med mig alla texter, som fanns där och som Fredrik Reinfelt hade skrivit - för att läsa i lugn och ro. Jag hade lika gärna kunnat ta med mig en rulle Edet hushållspapper att läsa. (Det gör mig dock ingenting - för han gjorde det verkligt storartade - han knäckte Persson - och det visste jag att han skulle göra. Eftersom han redan tidigt hade knäckt sin egen far! Sådana gossar kan en sak - ta makten - men karismatiska blir de aldrig. Karisma får bara den som har sin far med sig, bakom sig och runt sig!). Maud Olofsson försvarade sig själv och sin regering och sin utnämning av Odelberg. Hon var som en lejoninna, som någon ville ta den nyfödda ungen ifrån! Kvarfort försökte med sina gamla ljudinspelningar och sina textreferat att få henne att knäa - men inte! Maud Olofsson hade gjort allting rätt . I varje fall enligt sin egen mening! Och jag håller med henne! Det är väl lika bra att ta en arbetslös, avgången minister från grannpartiet till VD för Svenska Kraftnät, som någon annan! Vad spelar det för roll? Blir han kritiserad kommer han ju snabbt att avgå! Blir han underfinansierad kommer han snabbt att avgå. Sådana som snabbt avgår, är guld värda i dessa tider. Inte minst i vårt land, där de allra flesta biter sig fast som råttan vid ostkanten och bara tänker på sina intjänade pensionspengar - som ju ändå aldrig kommer att utbetalas till dem! Det verkar också som om Maud Olofsson har börjat bli mer pragmatisk och mindre bokstavstrogen även i sin regering - inte bara i sitt parti. Hon är stark. Hon har starka beskyddare. Inte misnt viktigt är det, att alla manliga individer i hennes närhet backar upp henne. Torbjörn Fälldin, hennes man, hennes son - och visar det sig nu - också hennes säkerhetsvakter, som snabbt skjuter av ett antal påkörda renar på hennes väg! Kanske har vi äntligen fått fram en kvinna i rätt tid på rätt plats i Sverige! Jag jämför henne med Hillary Clinton - och jämförelsen utfaller till Maud Olofssons fördel. Hillary Clinotn har ingen son, hon är inte uppbackad av Jimmy Carter eller någon annan tidigare demokratisk president - annan än sin egen man Bill. Kanske räcker idag inte Bill till! Det bästa Hillary Clinton - enligt min mening - idag kunde göra, vore att dra sig tillbaka och vänta ut Obama. Låta väljarna be på sina bara knän att hon skall ställa upp! Under tiden kan vi vänta oss en hel del politisk handling från Maud Olofsson! Eva Sternberg Tisdagen den 26 februari 2008 - 9:53:07

	Måndagen den 25 februari 2008 Alvar Ellegård Jan, som läser G-P ordentligt och som framför allt läser alla hus- och dödsannonser, utropar tidigt på morgonen, när vi ligger kvar i sängen och läser tidningarna, att professor Alvar Ellegård är död. Han skall begravas idag om en vecka i Saltholmens kallbadhus - alldeles utanför sitt eget hus i Långedrag. Jag blir ledsen och minnena av Alvar Ellegård i mitt liv kommer över mig. Alvar var en nytunämnd professor vid Göteborgs universitets engelska institution, när jag kom dit 1962. Jag kom från slaviska institutionen med preceptor Gunnar Jacobsson som föreståndare - och det var som att komma till en annan värld! Jacobsson tillhörde den gamla stammen av humanistiska lärare. Formell, tillbakadragen, svår att förstå och med beröringsskräck. Denna sistnämnda egenskap fick jag erfara, när jag skulle tentera för första gången vid Göteborgs universitet den 10 oktober 1961. När jag hade fått en tentamenstid av preceptor Gunnar Jacobsson, gick jag hem till Iskällareliden 5A och spyddde i tre dagar. På förmiddagen den 10 oktober 1961 vräkte ösregnet ner och jag beslöt mig för att promenera till slaviska institutionen vid Korsvägen - eftersom det enligt min mening fanns risk att spårvagnarna inte skulle kunna passera förbi Bäckeliden på grund av översvämning. Jag tog god tid på mig och kom fram genomblöt. Preceptor Jacobsson uppfattade, att jag var som en dränkt katt - även under ytterkläderna - och frågade om jag ville hänga några av mina gångkläder på hans element i det urgamla, oreparerade rummet i det gamla landeriet. Det ville jag. Han var inte glad. Hela situationen var outhärdlig för honom. Jag blev mer och mer nervös. Kandidaten, som hade tenterat timmarna före mig hade han underkänt. Jag tänkte på vad Far och Mor skulle säga, om jag skulle bli tvungen att ringa hem och berätta, att jag inte hade klarat tentamen! Hela tentamen var som en mardröm. Men jag blev godkänd - men inte mer, sa Jacobsson utan att verka bry sig särskilt. Alvar Ellegård var i allt Jacobssons motsats. Han var ung och glad. En lysande föreläsare. Han hade humor och värme omtanke och energi. Han hade satt sprätt på hela instituitonen på bara några månader. Hans avhandling ställde saker och ting på ända - \"Who was Junius?\" hette den - även i den internationella - inte bara i den anglosaxiska akademiska världen. Alvar Ellegård använde datorer och databaser redan innan de var uppfunna. Han gladde sig åt varje möte med en kandidat - och hans tentamina var högtidsstunder. I varje fall för mig. Han hade lagt märke till vem jag var, vad jag gjorde på institutionen och han var förtjust över mina inlägg på seminarierna. Jag hade kunnat bli assistent på engelska institutionen i maj 1963 om inte min kollega Inger Berggren hade fått en röst mer än jag vid studenternas omröstning. Jag lämnade för gott. Men Alvar Ellegård och jag träffades i många sammanhang framöver. Det var alltid lika roligt att möta honom. Han läste mina böcker - alltid genast. Inte fem år efter det att de kommit ut! Han var glad, att jag hade startat ett språkkonsultföretag - och han var till slut helt övertygad om, att jag passade bäst som en fri forskare och sökare och innovatör. I början på nittiotalet, när jag hade börjat på Georgetown Family Center, mötte jag honom i den nya humanistbyggnaden vid Näckrosdammen och berättade om mina öden och äventyr. Han blev intresserad av mitt påstående att likaväl som Chomsky hade fattat, att språkinlärningsfäörmågan var inbyggd i vår mänskliga hjärna - redan i fosterstadiet - sedan tidigt i evolutionen - är också familjesystemet inprogrammerat. På samma sätt. Fast ännu tidigare och ännu djupare och mer livsavgörande. Alvar var tvivlande. Han själv hade börjat att forska och skriva om huruvida Jesus verkligen hade funnits som fysisk person - något som inte intresserade mig överhuvudtaget! Jag visste redan vem Jesus var för mig - och det räckte. Jag lovade honom att skicka Walter Tomans bok om \"Family Constellation\". Han läste den samma natt. Det är ingen lätt bok att läsa. Det fordras en enormt levande hjärna för att göra det! Alvar hade inte skummat igenom den - utan kunde den efter en natt. Han ringde mig nästa dag och sa, att han inte trodde ett ögonblick på Tomans teorier. Vi gick sedan var sin väg. Han gick bort från Jesus som verklig person - och jag gick mot Toman, Bowen och Michael Meaney och Mark Flinn. På måndag går jag på hans begravning. Tack Alvar Ellegård för allt jag fick av Dig! Eva Sternberg Måndagen den 25 februari 2008 - 10:44:25

	Söndagen den 24 februari 2008 Kunnig och kreativ Under veckan, som gått har jag läst och hört om hur människorna i Sverige borde vara mera uppkäftiga och komma med sina åsikter och avslöja kejsarens nya kläder (Henrik Wallgren i G-P:s \"Två Dagar\"). Samma käcka fråga fann jag i radioprogrammet \"Kropp och själ\" i morse : Hur skall vi bli mer kreativa? Till Henrik Wallgren kan jag säga, att det finns mycket starka skäl till varför en människa i ett litet land som Sverige håller inne med sina idéer och tankar. Åtminstone så länge vi levde under det vänsterpolitiska oket - starkt uppbackat av ett samlat koppel av drivande journalister. Inte drivna journalister. Med skattemedel i ryggen bedrev dessa lojala kejsarbeundrare värre utrensningar än vi ännu är helt medvetna om. Om journalisterna själva någonsin kommer att bli medvetna om detta faktum, vet jag inte. Men deras barnbarn kommer att få stå där med skammen. Och det är många barnbarn, som det handlar om. Alla mediaprodukter kommer att kunna återkallas till medvetandet och repoduceras i över tiotusen år! Alla arkiv i Sverige kommer dessutomatt finnas kvar - om de inte kommer att brännas upp av textförfattarna själva - eller deras barn. I \"Kropp och själ\" påpekade en forskare, att man inte kan vara kreativ om man inte också är kunnig. Jag skulle vilja tillägga att man också måste vara modig. Man måste vara utomordentligt modig. Man måste vara beredd att offra sitt liv, sitt sociala rykte, sin ekonomi och sin egen familj. De flesta verkligt viktiga omdanarna i evolutionen blev mördade och mördas fortfarande. Deras anhöriga utsätts för stort lidande. i Sverige tror vi att kreativitet innebär ,att vi gör tvärtemot vad våra föräldrar gjorde eller vad de ledande skikten gjorde. Hur dumt det än är! Meningslös kreativitet, som bara skadar en själv och ens närmaste. I \"Kropp och själ\" intervjuades olika personer, om hur de kan vara kreativa på sitt jobb. En sjuksköterska på en akutavdelning berättade, att hon ständigt är kreativ. Hon var också kunnig, sa programledaren. Jag skulle vilja tillägga att hon okså är modig. Hon gör det hon kan göra i den situation hon befinner sig. Ibland räddar hon liv genom att vara okonventionell och påhittig. Det är så vi kvinnor - i våra bästa - stunder gör! Sjuksköterskan påminde mig om en gång för länge sedan, när IKEA just hade öppnat sin butik här i Kållered och jag åkte dit i min gamla Duett för att handla några av de omskrivna, billiga artiklar, som skulle finnas i varuhuset IKEA i Kållered. När jag kom in var människorna på en möbelavdelning i upprorsstämning. En tolvårig pojke låg på golvet och vred sig -blå i ansiktet. Han hade råkat få en plastvindruva i luftstrupen och höll på att kvävas. Mitt framför ögonen på sina föräldrar och syskon och alla andra i varuhuset. På några sekunder fick jag klart för mig situationen och skrek ut: "Har någon en vass kniv? \". Med en kniv hade jag kunnat öppna pojkens luftsrupe nedanför den fastnade druvan och kunnat börja ge honom konstgjord andning. \"Är Du läkare?\" skrek folket. \"Nej\", sa jag, \"men jag är handlingsberedd!\" \"Då får Du inte skära upp pojkens hals!\", skrek folket. Pojken dog på golvet framför oss. En läkare kom efter en stund. En läkare, som själv var på ett annat ställe i varuhuset. Jag besökte aldrig mer IKEA. Först när, jag flyttade hit - ett stenkast ifrån IKEA -har jag gått in där igen några gånger. Varje gång blir jag påmind om hur fega och lite kreativa vi människor i Sverige är. Hellre låta en pojke dö än låta en icke- läkarutbildad göra en livsräddande handling. Inte att undra på att vilka kejsare som helst kan åka runt helnakna i den svenska samhällsgemenskapen! Eva Sternberg Söndagen den 24 februari 2008 - 8:31:27

	Fredagen den 22 februari 2008 Vädret Igår natt, när det var månfömörkelse - alldeles nära den tid i måncykeln, när månen är full - kunde de flesta mämnniskor i Sverige inte se detta imponerande skådespel eftersom vädret på de flesta håll i Sverige var molnigt och/eller dimmigt. På samma gång som månförmörkelsen pågick, passade de amerikanska rymdstyrelsemänniksorna på att skjuta ner - som de hoppades - en skrotraket, som annars kunde falla på ett olämpligt sätt ner på jordytan. Om dessa båda händelser var de flesta människorna i vårt land helt ovetande - för att inte säga omedvetna. Själv är jag född i ett sådant ögonblick, då solen, jorden och månen stod i en linje - så kallad månförmörkelse - så jag är känslig som en geigermätare för vad som händer före, under och efter en månförmörkelse. Vädret i Stockholm satte stopp för att jag skulle kunna få se den dramatiska händelsen på himlen igår natt. Vädret sätter stopp för väldigt mycket i år. Vintern har helt uteblivit. Åtminstone här i västra Sverige. Talgoxarna sjunger sin sång så ivrigt på morgnarna som om det vore i slutet av april - inte februari. Ingen skogsavverkning kan ske. Inga tunga maskiner kan ta sig fram i skogen - eller på andra ställen. Vanliga mänskliga skogshuggare är utrotade. Allt byggnadsarbete, som skulle ha skett på tillfrusna - numera genomvåta ytor - kan nte äga rum. De flesta människors planer för den obefintliga vintern har grusats - i bokstavlig bemärkelse. Om det hade varit en kall vinter, om det hade gått att köra i skogen och bygga på land - då hade vi själva ansett, att det var vår förtjänst att det mesta hade kunnat gå enligt planerna. Då hade vi inte sagt , att det berodde på den kalla vintern att vi faktiskt kunde hugga i skogen och köra på fältet och plocka upp bollarna med den tunga bollmaskinen! Då hade vi helt glömt av, att det är vädret och andra yttre faktorer, som i allt väsentligt styr oss. Inte vi. Vi är som myggan på elefantens rygg. Vi kan stickas och irritera elefanten - men inte mer. Eva Sternberg Fredagen den 22 februari 2008 - 2:57:11

	Onsdagen den 20 februari 2008 Erbjudanden tidigt på morgonen Varje morgon, när jag öppnar min e-post, får jag minst fyra erbjudanden om att förlänga och förstora min penis. Avsändarna lovar,att jag kommer att tillfredsställa inte bara mig själv utan min flickvän över hövan med mitt förstorade organ. De lovar också, att deras metod är den billigaste och säkraste och mest effektiva på marknaden. Som avslutning brukar de utmana mig genom att tala om för mig, att jag väl inte längre vill fortsätta att ha en för liten penis i jämförelse med alla andra, som kör sina förstorade penisar i n i samma underliv som jag! Man skulle kunna tro att avsändarna skulle vara representanter för ett varumärke. Men inte! Det är kvinnliga egennamn, som är avsändare. Annars skulle de inte gå igenom det utmärkta spamfilter, som Ramtin ständigt installerar i våra datorer här i Alveredsdalen. Ett kvinnligt egennamn når fram till ett annat kvinnligt egennamn genom alla filter, som finns. Jag skulle ju kunna förhindra denna dusch av erbjudanden om ett förändrat underliv på andra sätt: Jag kunde ju ta bort min egen e-postadress ur alla register och hemsidor och googleträffar om mig själv (2,3 miljoner). Jag kunde ju låta bli att ha mitt namn i telefonkatalogen och i registren på alla föreningar, församlingar och sammanslutningar jag tillhör ( över 200). Jag kunde ju sätta till någon krånglig bokstav eller siffra före mitt namn i min e- postadress så att bara levande människor kan se, att det är just den bokstaven eller den siffran, som skall tas bort för att e-post adressen till mig skall fungera. Jag kunde ju ha flera e-postadresser - en på jobbet, där min manliga sekreterare kunde vara den förste på jobbet att läsa min e-post och diskret ta bort alla erbjudanden till mig att förlänga och förstora min penis. Men jag kan också skratta hela vägen till mina riktiga e-brev - som jag är glad över att få (ca 1000 i månaden) - och tänka på mäns ynkedom! Vi kvinnor kan åtminastone tävla med en hel arsenal otroligt viktiga organ för vår reproduktion - inte bara ett rör, som är lika sofistikerat som en falukorv! Eva Sternberg Onsdagen den 20 februari 2008 - 7:46:45

	Tisdagen den 19 februari 2008 Vänster och höger Under det senaste århundradet har svenska folket gått ifrån domedagspredikningar av pingstkyrkopastorer om sitt förestående brinnande i helvetet till - svaghet, tillhörighet till svaga grupper (vänstern) och - till "utanförskap" (högern) Det värsta ,som kunde hända en människa i Sverige för hundra år sedan, var att se fram emot sin egen förbrännelse i helvetet. Det värsta, som kunde hända henne i Sverige för femtio år sedan, var att tillhöra en svag grupp. Svaga grupper behövde tas hand om. Politikerna brädade varandra i att rädda svaga grupper. På den tiden brukade jag skriva till dessa politiker - och ibland även till journalister - och fråga om de själva ansåg sig tillhöra dessa svaga grupper, som de så strakt omhuldade? Jag skickade säkert mer än tusen sådana brev under sjuttio, åttio- och nittiotalet. Jag fick aldrig några svar! Ingen av de svaga gruppernas beskyddare ansåg sig tydligen tillhöra sin egen grupp - den de kämpade för! De var själva starka! Det var dem som det svaga folket skulle se upp till! I Alliansens Sverige är mantrat "utanförskap". Det värsta som kan hända oss, som bor i Sverige är att bli "utanför". Att stanna "utanför". Att komma i "utanförskap". Något värre helvete går tydligen inte nuförtiden att vara i. Först uppmanade politikerna oss att ge upp vår familj och släkt som vår främsta tillhörighet och föste ut oss i de mest meningslösa, fula och outhärdliga hierarkiska sammanhang utanför familjen för att ge oss lön för denna flykt. Allt som tidigare gjordes hemma i det lilla, nära sammanhanget skulle flyttas ut! (Vår BNP i Sverige är uppblåst till cirka 30 procent med siffror på arbete, som inte räknas om det görs hemma, men som vi i Sverige räknar, när det görs i en barack. Omvärlden har ännu inte fattat detta - men den dagen närmar sig, när de kommer att ställa frågor kring detta!) Jag har just nu lyssnat på radioprogrammet Tendens i P1 och de kattspinnande journalisternas förföriska frågor till människor, som har hamnat i "utanförskap" - om hur de nu har kommit in i "innanförskap" genom att få ett meningslöst jobb i någon hierarki. Det gör mig galen att lyssna på sådana inställsamma typer i "utnaförskapshelvetets" tjänst! Fattar inte folket snart ,att det manliga sättet att få makt, är att definiera någon som "annan". Präster fick lön och ATP för att gapa ut att församlingen skulle hamna i helvetet. Vänstern ropade ut svaga grupper, som de, som var predestinerade till den tidens helvete. Dagens makthavare gör på exakt samma sätt - definierar alla, som inte är fångna i något slags hierarki, som "utanför". Människor i Sverige: Kasta ut dessa klyschor ur Era liv! Våra liv är sexuellt överförda dödliga tillstånd vilka vi tillbringar här på jorden! Vi har alla tjugofyra timmar om dagen till vårt förfogande och vi skall alla dö. Själva. Ensamma. Ingen kan dö åt oss - inte ens Thomas Östros! Alla vi människor har all viktiga faktorer gemensamma. Alla har lika mycket och skall dö! Varje sekund vi lever är ett mirakel! Gör något med Ditt liv idag! Kasta ut alla floskler! Skriv till alla politier, journalister, präster och läkare och fråga om de själva tillhör den grupp de så tydligt definierar som "annan" eller "utanför"! Det är vi som håller dem i fasta asntällningar! Det är vi som skyddar deras idioti genom att bry oss om, vad de säger och skriver! Skicka e-post till alla, som använder termer från helvetet för att definera Ditt liv! Ett särskilt helvete önskar jag alla, som uttalar ordet "arbetslinjen" och som förnekar allt arbete i livets tjänst. Till exempel det arbete som vettiga människor bidrar med genom att själva fostra sina barn, så att samhället slipper det framöver! Ett särskilt hurra idag till: Doris Lessing för hennes otroligt fina roman "Sommaren före mörklret (radioföljetong just nu). Per Kågesson för att han ger Mona Sahlin och Thomas Östros på nöten, när de säger sig vilja slopa vårdbidraget om/när de kommer till makten (Gud bevare oss) 2010 - och går ur socialdemokratiska partiet. Journalisten Pia Naurin, som I Göteborgs-Posten igår skriver, att hon blir närmast självmordsbenägen, när hon får veta att TV-serien "Andra Avenyen" från Göteborg skall fortsätta med ytterligare hundra avsnitt. Nyinspelade floskler från helvetet för unga människor! Slut för idag! Eva Sternberg Tisdagen den 19 februari 2008 - 11:21:05

	Måndagen den 18 februari 2008 Kortisol Ett av stresshormonerna i hjärnan heter kortisol. I lördags fanns en artikel om att en forskare - Martha Farah - hade talat vid en vetenskaplig konferens i USA om att barn från så kallat fattiga områden hämmas i sin utveckling av alltför stort stresspåslag på sin hjärna. När jag läser en längre uppföljning på nätet om Martha Farah och den vetenskapliga konferense i USA ,får jag ett intryck av att DN-journalisten är helt övertygad om att det bara är barn från fattiga områden i USA, som får för stort stresspåslag på sin hjärna. En dag kanske DN kommer att skriva om det faktum - som forskare över hela världen vet - nämligen att svenska barn har det största stresspåslaget på sin hjärna av alla barn! En dag kanske DN kommer att skriva om det faktum att det sedan minst tjugo år har varit möjligt att mäta stresspåslaget på ett barns hjärna med mycket enkla medel. Dessutom kostar varje prov mindre än ett öre. Man tar en Topz och väter den med barnets saliv - eller låter barnet spotta i en pappersmugg - och vips kan man mäta kortisolhalten i barnets hjärna! Vi skulle redan idag kunna få svar på alla frågor om hur barn mår, hur vi skall ta hand om våra barn och vilken politik vi skall föra för att samhället inte skall gå under - genom att mäta kortisolhalten i barnens hjärnor. En förälder skulle kunna ringa till daghemmet och be att få veta kortisolhalten hos sitt barn, som under den just gångna veckan har varit hos den andra föräldern och hans/hennes nya sambo i sambons gamla lägenhet, där han/hon bott i tio år med sin gamle man/fru och deras båda gemensamma barn. En sådan förälder skulle sedan kunna ta en taxi till daghemmet och hämta hem sitt barn - innan stressnivån i barnets hjärna blir så hög att dess hjärna blir allvarligt skadad. Ett barn, som utsätts för maktlöshet och ombyten av bostad och möten med nya personer i föräldrarnas liv utsätts för outhärdlig stress - och det visar sig direkt i kortisolhalten i barnets hjärna. Gradvis får barnet allt färre möjligheter att klara sig. Dess språkutveckliing avstannar och barnet blir okoncentrerat och kan inte lära sig någonting överhuvudtaget. Så fort barnet sedan får en chans tar det in alkohol och andra droger för att lugna ner sin hjärna. Föräldrarna, som själva kanske redan från barndomen fick ett stort stresspåslag i sin egen familj, märker inget. De varken kan eller hinner förstå att barnet är i fara! Jag skulle vilja uppmana alla föräldrar och anhöriga till gamla föräldrar på vårdhem att be att få veta vilken kortisolhalt, som finns i den omhändertagnes hjärna! Det vore mer spännande att varje dag i nyheterna få veta den allmänna stressnivån i hjärnan på människorna i Sverige - än att behöva lyssna till ett fiktivt värde på ett insignifikant bolags aktier! Bara hjärnskadade personer kan väl fortfarande tro på penning- och banksystemet. Eva Sternberg Måndagen den 18 februari 2008 - 5:10:02

	Söndagen den 17 februari 2008 Eva Sternberg När Jans farfar skulle rekryteras till armén hette han Karl Johan Karlsson. Han var från en plats lite utanför Strängnäs. Han var äldst av tre syskon - en bror och en syster förutom honom. Han var rättare och kom från en relativt liten gård, som hans föräldrar hade ägt. Karlsson var ett mycket vanligt namn på sådana, vars far hette Karl på den tiden. Jans farfars överordnade befäl tyckte, att några av beväringarna borde byta namn direkt så att de skulle bli lättare att identifiera - för befälet och för varandra. Jans farfar beslöt då att kalla sig Sternberg istället för Karlsson. Varifrån han fick detta namn vet ingen nu. Inte heller visste min svärfar eller svärmor varför. De trodde att han från början hade hetat Svensson och att det var därför han tog ett nytt namn på S. Jans farfar var inte en särskilt populär person i min svärsläkt, när jag kom in i den familjen 1956. Man talade inte om honom. Det enda jag fick veta var, att Jans farmor och farfar hade skilt sig 1924 och min svärfar hade flyttat utomlands och de yngre barnen - två söner och en dotter - fick flytta till två ogifta syskon till deras tidigt avlidne far på Östermalm i Stockholm. Detta var på den tiden vi i Sverige trodde, att om man inte talade om en sak, så fanns den inte. Om man inte talade om en händelse eller ett faktum, så fanns de inte. Då och då fick jag höra något fruktansvärt om farfadern och - vilket är mycket vanlligt - höra motsatsen om hans farmor, som var en kombination av ängel, offer och stor konstnär. Givmild, musikalisk, tapper, kärleksfull, sparsam, uppoffrande, vacker, generös, stilig, rolig, kvick i huvdet och ständigt där för att trösta och stötta! Jag undrade hur en sådan ängel hade kunnat dra till sig en sådan djävul och redan där började jag försöka få reda på fakta. Innan jag visste, att jag skulle gifta mig med Jan var jag bara lindrigt intresserad av Karl Johan Karlsson Sternberg, men när vi hade förlovat oss och jag hade rest till USA för att gå på college och eventuellt stanna kvar i det landet - dit Jans föräldrar hade flyttat 1958 - blev jag mer intresserad. Helt hysterikst intresserad blev jag, när vi åkte på en semesterresa till Cape Cod i augusti 1959 - efter det att Jans far hade återvänt till Europa, eftersom den direktörspost han hade fått vid ett amerikanskt textilföretag - och som var orsaken till familjens flytt - hade blivit fråntagen honom. Av en enda anledning enligt vad jag fick veta: Jans far var inte jude. Styrelsen hade misstagit sig, när de utnämnde honom och först efter ett halvt år hade de förstått att de gett den högsta posten i sitt judiskägda företag till en, som var son till en Karl Johan Karlsson från Strängnäs! Att namnet Sternberg var taget för att underlätta för några befäl, när de ropade sina kommandon till de svenska soldaterna, var något som helt enkelt inte gick att förklara i USA. Inte någon annanstans heller för den delen. Inte 1959. Jag kunde inte skriva till mina föräldrar hemma i Borås om detta - de hade slutat att tänka på judar efter andra världskrigets slut och min mor hade förlåtit sin far, som var död sedan 1946, att han hade döpt henne till Lea, vilket hon hatade hela sitt liv. Jans mor, bror, Jan och jag reste på en semesterrresa till Cape Cod. När vi skulle försöka få ett hotellrum för natten, blev jag välkomnad, som hette Jagner i efternamn. Men för medlemmarna av familjen Sternberg fanns tyvärr inga rum! Jag bestämde mig för att återvända till Sverige så fort som möjligt. I ett sådant land ville jag inte bo! Skulle jag urholka mina egna barns framtid genom att föda dem in i diskriminering? Skulle de stå med mössan i handen och be om ursäkt för att de inte var judar? En sak är ju om man verkligen är jude. En annan sak är det att ha en farfarsfar, som råkade ta ett vanligt judiskt namn utan att förstå någonting - och dessutom vara så djävlig under sitt liv - särskilt mot den äldste sonen, deras farfar, att det knappast fanns någon sanningsenlig information om honom? Aldrig! När vi kom tillbaka till Sverige behövde vi inte längre bry oss att i New Yorks telefonkatalog finns det mer än trettiotvå helsidor med människor, som heter Sternberg. Inte förrän vi kom tillbaka till USA i mitten av sjuttiotalet blev vi påminda om den amerikanska uppfattningen om judar. Jan blev till exempel utmanövrerad ur en fashionabel golf klubb i San Diego i början av åttiotalet - två veckor efter det att de välkomnat honom med öppna armar. Vi skulle bo i Californien under en termin och Jan behövde ha någonstans att spela. Jan hade scratch i handikapp vid detta tillfälle - därav deras positiva bemötande. Dessutom trodde de tydligen att han var jude. Klubben var judisk. Jan heter Sternberg, därför att hans farfar bytte namn, när han gjorde sin miltärtjänstgöring. Punkt. När jag förstod sammanhanget - efter ett besök hos klubbens styrelse - skrev jag ett brev till styrelsens ordförande att jag från och med detta datum helt hade tappat tron på att USA skulle vara ett så öppet och generöst land. Golf är golf, skrev jag, var det än spelas. Det är en av de posisitva sidorna med golf - på den tiden hade jag svårt att se alltför många positiva sidor med spelet - att alla kan spela det. Män och kvinnor. Unga och gamla. Golf kan spelas över hela jordklotet och reglerna är desamma över hela världen, skrev jag. Det är en skymf mot golfen att utesluta en skicklig spelare för att han inte är jude! Nästa gång jag erfor vibrationerna kring mitt efternamn var, när jag började på Georgetown Family Center 1992. "What about the Jewish family, Eva?", frågade mig mina handledare, som inte var judar. Jag förklarade att jag inte är jude, att jag är gift Sternberg och att min mans farfar tog namnet Sternberg, när han gick ut i armén i slutet av artonhundratalet! En sådan sak går inte att förklara - ens på Georgetown. Här hemma i Sverige uppenbarade sig med åren en kvinna, som också hette Eva Sternberg. När jag började bli synlig i tidningarna i början av åttiotalet, hörde hon av sig. Hon var åtskilligt äldre än jag. Hon fick ibland telefonsamtal från människor, som trodde att det var jag, som bodde i Stckholm. Hon hänvisade alla till mitt telefonnummer i Göteborg. Hon eftersände post, som hade kommit till henne istället för hit till Göteborg. Hon lät mild och blid i rösten och hade en vacker handstil. Hon bröt inte på något annat språk och jag kom mig inte för att fråga närmare om hennes levnadsomständigheter. Så en dag ringde min svärdotter och sa att min dödsannons stod i Stockholmstidningarna. En väninna hade ringt till henne och berättat. Jag förstod direkt att det var min namne i Stockholm, som var död. Jag hade aldrig träffat henne personligen, men det kändes som om vi hade ett starkt samband. Våra namn. Jag skrev till och med en kort text i tidningen Kvinnosyn 1994 om henne. I höstas fick jag ett mail från en kvinna i Tyskland, som undrade om jag var Eva Sternberg. Ja, det är jag! Den tyska kvinnan undrade om jag hade varit gift med Alfred Sternberg. Nej, det är inte jag! Efterhand fick jag klart för mig att den andra Eva Sternbergs ättlingar skulle få ett arv, som den tyska kvinnan skulle förmedla. Jag lovade att hjälpa henne. Jag gav mig tusan på att jag skulle hjälpa min namne fjorton år efter hennes död! Det var inte lätt. Hennes son var inte lätt att nå. Men i förra veckan lyckades jag! Det var ett härligt ögonblick, när jag kunde förmedla arvet till en man, vars mamma hette samma namn som jag - och som heller inte var judinna! "Det har väl ingen betydelse!", sa den tacksamme sonen till mig. Eva Sternberg Söndagen den 17 februari 2008 - 17:58:09

	Lördagen den 16 februari 2008 Familjerådhuset Varje morgon sedan 1978 . trettio år alltså - läser jag en liten publikation från USA, som heter "Daily Word". Den har en text för varje morgon - alltid hoppingivande och djup - och man får de små häftena för en månad då och då i posten, Priset är lågt och utseendet på publikationen är ungefär det samma som för trettio år sedan. Jag försöker läsa dagens text varje morgon - när jag har tagit mina vitamintabletter. Idag var temat för dagen - Jans födelsedag - "Divine order". Texten handlar om ,att vi skulle mera ta det för givet att saker och ting ordnar sig, att det finns en högre dagordning, som vi förstår först efteråt och att vi skall lita på livet, som vi fått! Jag tänker då på Familjerådhuset - företaget, som jag startade för sjutton år sedan. Nuförtiden känns det verkligen som om det vore "Divine order", som gjorde att jag startade detta företag. Allt känns rätt nu. I tisdags i Stockholm i Sofia kyrka samlades vi en stor skara människor för att höra professor Hugo Lagercrantz tala om barnets hjärna och vad den behöver för sin utveckling. Lagercrantz sa i tisdags precis det som jag sa för sjutton år sedan, Fast han skulle inte ha sagt det för sjutton år sedan! Han visste det inte då. Det är märkligt att vi kvinnor i så stor utsträckning låter män tala om hur små barn skall ha det . Att vi låter män bestämma över oss att vi skall släpa ut våra späda barn till främmande byggnader för att istället själva återgå till något meningslöst jobb på skatteverket eller någon annan mobbningshierarki. I sin senaste bok "I barnets hjärna" skriver Lagercrantz att "man har länge vetat att fostret rör sig" (sid 59) och framhåller ultraljud och andra undersökningsmeteoder som bevis på att barnet rör sig i livmodern! Vi kvinnor har självfallet alltid vetat att barnet rör sig - för vi känner det! Vi har också alltid vetat hur och när vi kan lämna ifrån oss vårt spädbarn, hur och var vi kan handskas med det osv. Att vi är närmare sju miljarder människor här på jorden numera, tyder ändå på att kvinnor vet mycket om hur det är att föda barn och att se till att de överlever sin barndom! Män har aldrig varit gravida - och lär inte bli det heller på länge. Män kan inte amma och deras hela inkarnation passar lika illa som vårdare av ett nyfött barn som en cykel passar en fisk. Mäns röster och bröst skrämmer späda barn! I Sofia kyrka satt jag bredvid en desperat förskollärare, som närmast ville döda mig, när jag påpekade att barnolycksafallen i Sverige har ökat med mer än 400 procent på tio år. De flesta nytillkomna olycksfall handlar om män, som har tappat barnet från skötbordet, stängt bildörren utan att se att den lille sonens fyra fingrar fortfarande höll sig i dörramen, skakat barnet, när det har skrikit för mycket eller har missat att se till att barnet i skal undvika att lägga sin hand på en het spisplatta. (Alla Ni som inte tror på denna utsaga, kan ju åka upp till Era respektive barnolycksfallmottagningar idag och räkna antalet pappor, som sitter där med sina barn!) Den desperata förskolläraren menade, att det var mycket bra att pappaor tog hand om sina späda barn - inte minst för förskollärarna, som därmed fick större omväxling i sitt arbete. När Hugo Lagercrantz föreläsning var slut och vi fick tillfälle att ställa frågor gjorde jag det. Jag ställde mig vid dopfunten - och höll mig i den så att jag inte skulle svimma - och frågade honom om han inte tyckte - när han nu så övertygande hade visat att det späda barnets hjärna behöver sin familj - främst sin mamma under första tre åren - att vi skulle göra en gemensam front mot den politiska hållningen i Sverige? Skulle vi inte vi, som vet hur barnets hjärna fungerar, ställa oss på torgen och ropa ut till folket: "Stanna hemma!" "Låt inte pappan ta över barnet ensamt alltför tidigt!"! "Se Dig om i det svenska samhället och se hur det går för barnen!" Hugo Lagercrantz vred på sig som en orm. Gnuggade sina händer i vanmakt och sa att då skulle man ju få folket emot sig! "Då tror folk att jag röstar på KD - vilket jag också har gjort några gånger, visserligen - men det blir för jobbigt!" Då frågade jag - stödd mot dopfunten - om det inte var dags att vi, som har levat länge och sett mycket och som har ägnat oss åt att söka sanningen om den mänskliga hjärnan, skulle strunta i om folk ansåg att vi var vansinniga? För mig är det bättre att betraktas som vansinnig av min samtid än att betraktas som feg medlöpare av eftervärlden! Familjerådhuset, som jag startade för sjutton år sedan, är mitt alibi inför eftervärlden. Själv har jag inget att skryta över, när det gäller hur jag tog hand om mina egna barn. Ingen - säger - ingen vuxen människa mer än Tant Hildur i svalen mitt emot oss på Iskällareliden 5A - påpekade någonsin för mig, att jag borde vara hemma med Martin istället för att ägna mig åt gamla gubbar i Chalmers konsistorium- som nu alla är döda. Istället var alla begeistrade över min enorma arbetsförmåga och min snillrikedom i det så kallade arbetslivet. Mina döttrar, som är yngre än Martin ,har inte heller kunnat ha mig som förebild som mor - och de har också tvekat i det längsta att själva bli mödrar. Dagens text i Daily Word om att allt ändå är i "Divine order" får jag ta till mig - innan jag nu åker till Sisjön med semlor, senap, stearinljus och disktrasor! Eva Sternberg Lördagen den 16 februari 2008 - 8:39:16

	Fredagen den 15 februari 2008 Hanne Kjöller Idag skriver Hanne Kjöller ett ledarstick i Dagens Nyheter. Hon påpekar, att det kanske inte är brist på pengar, som gör att somaliska föräldrar i Rinkeby inte vaccinerar sina döttrar mot livmoderhalscancer. Det kanske inte ens är för att en familj har mycket pengar i de resursstarka delarna av stockholmsregionen, som de låter vaccinera sina döttrar (borde också vara söner) mot livmoderhalscancer. Det kan helt enkelt bero på att Rinkebyföräldrarna har uppfostrat sina döttrar att inte knulla runt så fort de blivit femton år. Så att de inte behöver vaccinera sina döttrar på medicinskt vis! De har redan gett sina döttrar den värdegrund, som vi kvinnor genom årmiljonerna har anammat. Att bara ha en sexualpartner. Att låta den man, som man har sexuellt umgänge med också bli sina egna barns far. Om våra mormödrar och farmödrar inte hade haft denna starka värdegrund, så hade inte ens hälften av oss, som nu lever i Skandinavien, varit här. Vi hade aldrig avlats och aldrig fötts! Om flera jopurnalister än Hanne Kjöller skulle peka på sådana viktiga samband, som mellan sexuell lössläppthet och livmoderhalscancer - då skulle inte folket bli uppbragta över att människorna i de rikare stadsdelarna i Stockholm vaccinerar sina döttrar - då skulle de tycka synd om sådana föräldrar, som inte har gett sina döttrar en hållbar värdegrund! Då skulle det bli komprometterande att vaccinera unga kvinnor, så att de i tid blir förberedda för ett stort antal sexualpartners. Stackars dessa döttrars barn och barnbarn! Hitttills i mitt liv har jag aldrig hört någon människa tala med stolthet om sin mormors promiskuitet! "Hon var en djävul på att knulla runt! Ha,Ha,Ha!" Bara sällan har jag ens hört banrbarn tala om sina farfäders brist på moral - trots att det finns många av dem. Eva Sternberg Fredagen den 15 februari 2008 - 12:28:14

	Torsdagen den 14 februari 2008 Heder och välfärd Det finns två grundläggande sätt att förhålla sig till sitt liv och sin ålderdom bland oss människor. Ett sätt är att lita på att ens egna barn och barnbarn kommer att sörja för en på ålderns höst. Ett annat sätt är att gå över till penningekonomi och tro på att främmande människor, som inte är släkt, skall tro på penningsystemet och fortsätta att betala samma avgifter för sin ålderdom, som man själv tidigare i livet har gjort. För den som har satsat på sin familj och sina barn och barnbarn blir alla skeenden i familjen betydelsefulla - inte minst blir det viktigt med vem ens barn och barnbarn ingår parbildning och får barn. Skaffar sig barnen hederliga partners, som kommer från rekommendabla familjer, kan man hålla sig lugn. Annars inte. För den som satsat på penningsystemet och därmed har kunnat ta mera lätt på sin föräldrauppgift och på kontakten med sin släkt, betyder den ekonomiska utvecklingen i det land, som man bor i, allt. För en sådan människa blir det viktigare vilken ränta den lokala riksbanken bestämmer sig för - än hur det går för ens egna barnbarn. För en sådan människa blir det viktigare vad enskilda politiker bestämmer om vilka bokstavsbetyg ens barn skall få i skolan än hur de förhåller sig till en själv eller till andra. De som av hävd litar på sin familj begår ibland de mest vidriga handlingar mot sina egna barn och barnbarn. De som litar på skatter och penningsystem, begår ibland de mest vidriga ansvarslösheter mot sina egna barn. De helt enkelt struntar i dem. Barnen struntar också ofta i sina gamla föräldrar, som sitter ensamma i sina lägenheter eller på sina "särskilda boenden". Varken hederskulturer eller välfärdskulturer har ännu kommit med några hållbara lösningar på frågan hur man skall leva som människa! Eva Sternberg Torsdagen den 14 februari 2008 - 18:24:29

	Lördagen den 9 februari 2008 Far Far var lillebror till två systrar, som överlevde sin barndom och storebror till två yngre systrar. Hans ende bror, som var äldre än han, dog vid tio års ålder. Även en äldre syster - Berta - dog, när hon var bara fjorton år. Då var Far tio år gammal. Av Fars systrar var det bara Matilda - Mattis kallad - som gifte sig och fick barn. Mattis fick ta över gården Struppkärr och driva den tillsammans med sin man Axel. Axel ärvde ingen egen gård, så det passade bra att han och Mattis, som ganska snabbt efter vigseln fick tre söner, tog över gården. Far ville något nytt. Han satte dynggrepen på dynghögen vid tjugo års ålder och svor på att aldrig mer ta i ett sådant redskap.. Han lovade dessutom sina systrar att han - när han inte ville ta över gården och driva den - skulle avstå från att gifta sig och skaffa sig barn. Han skulle låta gården gå i arv till Mattis och Axels barn - trots att han som son på den tiden ansågs självklar som arvinge till gården. Alla löften, som vi ger om vad vi skall göra längre fram i livet kunde vi lika gärna hålla inne med. Vi har inte en aning om vad livet kommer att leda oss att göra! Vi har nästan ingen makt över våra liv - och ännu mindre makt över andras liv. Om vi lyckas göra något bra, beror det i allmänhet på att vi råkade vara i rätt läge vid rätt tidpunkt och inte kunde missa att kicka in bollen i det öppna målet. Trots att vi på morgonen - innan vi gick ut på fotbollsplanen - hade bundit ihop våra ben, så att vi absolut inte skulle utmärka oss eller göra något, som vi sedan skulle bli uppmärksammade för! Om vi gör något vansinningt eller farligt, beror det i allmänhet på att vi i princip är medvetslösa, att vi inte förstod sammanhangen och/eller att vi råkade stöta till någon eller något ( en ratt till exempel) så att olyckan uppstod. Far var oerhört förtjust i sina systrar - så som jag uppfattade det. Första gången jag såg honom gråta var, när Faster Mattis ringde från Struppkärr och berättade att Faster Lisa var död. Året var 1946 - och min morfar hade just dött några veckor tidigare. I Borås. Utan att min mor fällde en tår. I alla fall inte som jag kan minnas. Istället brukade Mor berätta, att hon hade sett en vitklädd gestalt stå bakom morfar, när hon sista gången var på besök hos honom. Gestalten tolkade Mor som en dödens budbärare - hon blev alltså inte ens förvånad, när hon några dagar senare fick dödsbudet. Far hade en syster - Elsa - som alltid framhölls som underbar. Hon var vacker, hade krusigt hår och hon var full i hyss. Hon snusade och berättade historier och var något av Struppkärrs Emil i Lönneberga. Elsa dog innan jag föddes, så jag har inga egna minnen av henne. Elsa dog 1932 - trettiofem år gammal - en kort tid efter min farfars död 1931. Två år senare dog min farmor. Under tiden började min faster Mattis att föda sina söner Lars och Per - så arvsordningen till Struppkärr var räddad. När jag själv i tjugoårsåldern var med om liknande händelser i min egen ursprungsfamilj - den äldste och den yngsta medlemmen av familjen dog med en kort tids mellanrum - fick jag tröst i att Far hade gått igenom ännu värre händelser i sin familj i början på trettiotalet och att han hade överlevt. Alltså måste jag också kunna överleva. Under tiden mellan min fars död och min systers död fick min bror och hans fru sitt första barn - precis som Mattis och Axel på Struppkärr - och det gjorde att jag vågade fortsätta att leva. Gustav var inte ens ett år, när min syster dog - men hans existens räddade mig - och säkert inte bara mig! Mitt i allt det som hände i Fars familj fortsatte hans ett år äldre syster Stina - min faster - att styra familjen med järnhand. Hon bodde inte ens hemma på Struppkärr - eller i Hova, som Faster Lisa - men hon styrde ändå. Hon var stenhård. Hon var kritisk. Far darrade, när hon var hemma hos oss i Borås och hälsade på. Hon hade inga barn utan levde ihop med en annan lärarinna i sin egen ålder. Hennes elever var livrädda för henne och det var säkert alla rektorer och grannar och kyrkoherdar i Kristinehamn också. När hon kom till Struppkärr ställde hon till med så mycket helvete att jag fortfarande idag inte kan ge ord åt det. Hur mycket min faster Mattis än försökte tillmötesgå Stina, fick hon bara faen tillbaka! Hur mycket Farbror Axel än ansträngde sig att sköta Struppkärr på bästa sätt, fick han också bara faen tillbaka. Den ende på Struppkärr som Faster Stina kunde godkänna var äldste sonen Lars. Han som skulle ta över gården. Trots att Faster Stina fick sitt livs chock, när Far kungjorde på Struppkärr att han var gravid med sin arbetskamrat - min mor och trots att hon sa till Mor att hennes föräldrar skulle vända sig i sina gravar om de hade fått veta att Mor skulle bli Fars fru, så framhöll Faster Stina mig på samma sätt som min kusin Lars. Lars skulle ärva Struppkärr och jag var dotter till en ingenjör - alltså var vi värda att omhulda! För mig var det ofatbart att Faster Stina kunde hata min mor och samtidigt vilja vara den viktigaste släktingen i mitt liv. Jag var ju ändå min mor s barn - inte hennes barn. Faster Stina måste emellertid ha gjort oerhört djupt intryck på mig. Hon bekymrade sig om mig, pekade på utvecklingsvägar för mig och lärde mig att man kan ha sina egna idéer. Hon brydde sig verkligen inte om vad andra tyckte. Hon var färgstark på samma gång som hon var djävlig. Framförallt lärde hon mig att man kan vara religiös - på sitt eget sätt. Kanske var hon starkt religiös därför att hon själv fruktade sin egen elakhet! Far hade säkert vunnit på att vara hårdare och mera tillrättavisande mot henne. Mor hade säkert vunnit på att ge henne svar på tal redan tidigt i livet och inte bara åt att ta hand om henne under hennes långt utdragna demens på Lidingö lasarett. Jag hade säkert vunnit på att gå i närmare clinch med henne redan som barn - och inte ge mig iväg ut på en främmande landsbygd och där försöka skapa en omgivning utan släkt, utan släktgård och utan några rötter alls. Mitt eget Shangri-La! Eva Sternberg Lördagen den 9 februari 2008 - 12:58:01

	Fredagen den 8 februari 2008 BRIS Föreningen BRIS har kommit med en skrämmande rapport om hur barnen har det i vårt svenska samhälle. Barnen mår dåligt. Fruktansvärt dåligt! Men vi bryr oss inte! Barnen vill inte leva. Men vi struntar i det! I radio och TV intervjuas alla möjliga experter, som alla säger samma sak: Vi behöver mer stöd åt barnen i skolan! Vi behöver mer skolhälsovård! Vi behöver fler fritidsaktiviteter åt barnen! Vi behöver fler självmordsbekämpare inomBUP (Barn- och ungdomspsykiatrin)! Ingen- säger - ingen vågar säga ett ord om att barn utan familjer går under, Barn med skilda föräldrar och skilda mor- och farföräldrar går under. Barn utan föräldrar går under. Ingen vågar säga att Sverige i dessa tider genomför mänsklighetens största och grymmaste samhällsexperiment med sina barn. Barnen skyddas inte av samhället. Föräldrarnas skyddas inte av samhället. Föräldrarna förstår inte sin uppgift som föräldrar. Mor- och farföräldrar reser på spritresor och dansar tango med främmande människor - istället för att t ansvar för hur deras egna barn är som föräldrar. Sverige uppmanar och uppmuntrar inte sina unga föräldrar att ta itu med sin uppgift som föräldrar - utan lagstiftar om motsatsen. Lagstiftar om att de späda banren så fort som möjligt skall föras ut ur hemmet av sina föräldrar för att tas om hand av främmande kvinnor - männen i barnomsorgen visade sig mestadels vara pedofiler och är därför utplånade - i främmande lokaler tillsammans med ett ofattbart stort antal främmande barn i samma ålder! Sveriges barn går under - men människorna i Sverige är så dumma i huvudet att de låter detta ske! Sverige har kastat ut familjen, som den livboj varje människa får med sig, när hon föds. I Sverige tror människorna att det är "finare" och mera pedagogiskt att lämna bort sitt barn med dess, späda, outvecklade hjärna till unga, ointresserade kvinnor i kommunal tjänst - med taueringar på brösten och sugmärken på halsen. När de mest skrämmande siffror visas på TV-skärmen i Sverige hur illa det är ställt med barnen, då fattar inte människorna att livbojen familjen måste återupprättas! Annars faller alla barn till botten! Saken är den,att det dessutom bara blir värre och värre - precis som det framgår av BRIS rapporten! Ju fler barn, som fostras utanför hemmet och som inte får någon barndom, desto värre blir det för alla i puberteten och desto fortare går den unga generationen under! Ju fler mödrar, som själva blev bortlämnade tidigt i livet - desto mindre tror de att de själva har någon betydelse som mödrar! Förr fanns ju i alla fall en och annna farmor eller mormor, som kunde ta stötarna och sätta in stöd för sina barnbarn. Nu jobbar dessa farmödrar på servicehuset i hemkommunen - och dit kan deras barnbarn inte komma, för de bor i Övre Norrland! I Sverige är vi människor så dumma, att vi kallar det arbete om farmor jobbar på servicehuset och tar hand om sin egen mamma där - men inte om hon gör det i sitt eget hem! Dummare folk kan inte finnas! "Arbetslinjen" i Sverige innebär inget annat än en veritabel folkfördrivning ut i hierarkierna, där det blir BNP att göra detsamma som för några år sedan gjordes i hemmet. "Arbetslinjen" är ett manligt övergrepp på kvinnornas insats i evolutionen. "Arbetslinjen" är en skamfläck för oss kvinnor i Sverige att finna oss i - under tiden vi får se våra barn och barnbarn gå under! Det är en skam att inte använda sin yttrandefrihet och sin rösträtt för att påpeka denna sanning! Socialdemokraterna utmärkte sig - som många säkert har läst i DN - genom att föra in en debattartikel i DN i veckan - att de skall ta bort vårdnasbidraget om de kommer tillbaka som regeringsbildare om mer än två år. Socialdemokraterna är lika ivriga nuförtiden att avskaffa familjen som vänsterpartisterna. Det enda Mona Sahlin hittills har visat att hon vill göra för familjerna i Sverige, är att verka för att samkönade människor skall få ingå äktenskap. Nästa samarbetspartner för Mona Sahlin blir säkert Svenska Kennelklubben - i ett gemensamt projekt för att tillåta människor att ingå äktenskap med varelser, som ännu inte definieras som likvärdiga med oss människor. Mobilisering för barnen och mot den svenska dumheten är vad som behövs! Eva Sternberg Fredagen den 8 februari 2008 - 11:37:33

	Torsdagen den 7 februari 2008 På besök "Du ser ju ut som Din mamma!", utropar min kusins fru, när jag ringer på hennes dörr och hon öppnar. "Hur skulle jag annars se ut?", frågar jag, som inte använder något smink - det gjorde inte heller Mor - och som aldrig har färgat mitt hår eller permanenta det. För ett par år sedan körde Far förbi mig på motorvägen till Kungälv. Jag blev förvånad med tanke på att Far hade varit död i över fyrtio år! Efter ett par sekunder förstod jag, att det var min bror, som hade kört om mig. Han ser också precis ut som Far numera. Jag är på besök. Det är mitt andra besök denna helt regndränkta eftermiddag. Tidigare har jag besökt en institution för värdering av metaller och stenar. Det har kommit över mig, att jag måste förbereda mig för den materiella jordbävning, som väntar oss alla. Jag förstår, att jag måste ta reda på hur jag ligger till i förhållande till verkliga resurser - det vill säga sådant, som har konkret värde. Om några dagar kanske sådana resurser, som består av siffror på papper inte längre är att räkna med! Min kusins fru - som också var min klasskamrat i gymnasiet - tar emot mig och frågar om jag vill ha något att äta. Jag har inte ätit någon lunch, för det första besöket tog ganska lång tid, så jag accepterar tacksamt hennes förslag om att bjuda mig på kaffe och smörgås. I en kasse har jag med mig det brev jag skrev för tjugo år sedan till alla medlemmarna i min släkt, när hennes dotter hade dött - tjugo år gammal. Vi talar med varandra om våra liv. Om våra barn. Om vad som har hänt sedan vi senast träffades på studentjubiléet i Borås 1999. Jag frågar och hon svarar. Hon frågar och jag svarar. Våra liv, som har en del gemensam därigenom att hon var gift med min kusin, ligger utspridda som lapptäcken framför våra ögon. Jag kände inte hennes mamma, så jag vet inte om hon också är lik henne. Men jag skulle tro det. Min klasskamrat och kusins fru var inte heller sminkad. Varken utanpå eller i sitt sinne! Eva Sternberg Torsdagen den 7 februari 2008 - 4:37:44

	Söndagen den 3 februari 2008 Hills Golf Club Jan har gett sig av tidigt på morgonen - idag igen - för att öppna klubbhuset på Torrekulla golfklubb. Vädret är varmt och regnfritt. Koltrastarna hoppar runt på gräsmattan invid vårt hus, som ligger vid tolfte hålets green på Hills Golf Club. Torrekulla golfbana ligger - precis som Hills golfbana - helt spelklar. Gräset lyser grönt och på greenerna vajar flaggorna. Den enda skillnaden mellan Hills Golf Club och Torrekulla golfklubb är att Hills golfbana inte har några flaggor på sina greener! När Jan kom hem igår från Torrekulla, var han rent ut sagt förbannad. Hela dagen hade han fått svara i telefonen på Torrekulla, att hans bana var öppen - men Hills var stängd. "Varför i helvete då?", ropar aktieägareägare och medlemmar i Hills Golf Club. "För att Hills Golf Club leds av ett gäng amatörer - helt utan kunskap om hur en golfbana skall skötas!", svarar Jan. När Jan kommer hem till mig är han fortfarande förbannad. Jag får som vanligt ta emot hans frustration - och jag erbjuder mig direkt att ta telefonluren och ringa till ordföranden - en stackars vilsen man, som har stängt klubbens diskussionsforum, eftersom medlemmarna redan inför förra golfsäsongen började skriva att de var trötta på att klubben inte fungerade och på att äta två korslagda sparrisar för etthundrafemtio kronor till lunch - serverade av fisförnäma servitriser med IPOD i öronen! Ordföranden gillade inte heller att Jan och andra av Hills Golf Clubs grundare - och större aktieägare - började skriva tips till personalen om hur de skulle sköta banan. Själv gick jag genast efter stängningen av diskussionsforumet upp till klubbhuset och in på kontoret och fann ledningen samlad, varvid jag kunde säga att jag skäms att tillhöra en klubb, som censurerar sina medlemmar och stänger ner deras enda kommunikationskanal - på eget bevåg! Det var inte svårt för mig att ge dem en omgång. De flesta av dem är uppammade av mig på Sisjön sedan barnsben, utbildade av Jan och Martin och anställda av Hills Golf Club på rent rackartyg. Den värste av gänget på Hills Golf Club är Claes Wibreus - en lillebror från landsbygden, som i Hills har hittat en gödselhög på vilken han kan stå och gala varje morgon! Från första juni till siste augusti. Resten av säsongen är banan stängd! Då får medlemmarna finna sig i att spela på Torrekulla - om de vill spela alls! Eller vara med i en annan klubb också - vilket många män är. Under mer än femton år har jag följt uppbyggnaden av Hills Golf Club. Jag har där träffat på nästan alla av de avarter, som män med mer makt än vett ägnar sig åt. Nollor har tillsatts som ordförande och styrelseledamöter. Genuina golfare har motats på dörren för att ersättas av uppblåsta bankdirektörer. Aktieägare, som tiger på bolagsstämman av ren rädsla. Överdådiga gåsmiddagar för höghandikappade akieägare och deras fruar - med bröst som skogaholmslimpor i det låga dekolltaget vid den efterföljande dansen. Den allmänna diskussionen i Sverige om golfens framtid i vårt land står inte att finna på Hills Golf Club. Istället får jag ett intryck av West Point, när jag går in det formidabelt dyra klubbbhuset. West Pointatmosfären understryks ännu mer, när mina ögon faller på den jättekanon, som den förre ordföranden skänkte till klubben, när han äntligen avgick vid förra bolagsstämman. Det är med samma sorg, som många mödrar före mig har fått känna, som jag skriver denna blogg idag. Min man och min son har jag lagt framför fötterna på ett gäng idioter, som suttit vid vårt bord, ätit av vår mat, sugit upp deras visioner och idéer och sedan övergivit såväl dem som golfens heliga idéer. På samma sätt som den famösa Nordic Battle Group, som stannar hemma, när det blir krig, kan detta gäng komma kosta hur mycket som helst - till dess att det blir pang i bygget! Min fråga är: vem - av alla medlemmar i Hills Golf Club, som har vräkt Er bitterhet över styrelsen på mig, när jag står i min trädgård och Ni går förbi - har modet att tända på stubinen? Eva Sternberg Söndagen den 3 februari 2008 - 8:45:33

	Lördagen den 2 februari 2008 Mia Skäringer I G-P:s bilaga "Två dagar" intervjuas Mia Skäringer. Jag läser tidningarna på morgonen - i sängen. Jan öppnar Torrekulla golfklubb tidigt på morgonen, så att det inte uppstår någon kö på den varje dag lika spelbara banan. Han är igång med sin uppgift, när jag vaknar. "Två dagar" handlar idag också om bloggar. Ämnet intresserar mig enormt. Det finns ännu inte någon grammatik över det slags kommunikation, som kallas blogg. Det finns heller inte någon som förstår helt och hållet vad bloggandet redan har förorskat - och vad det kommer att leda till. I hela världen. Själv är jag övertygad om att bloggandet har så stor betydelse att det mesta i världen, i politiken, i religionerna och in kunskapsnivåerna är totalt förändrat. Redan. Enligt min mening har en revolution ägt rum. Snart kommer vi att förstå det lite till mans. Som klimatförändringen på jorden! Nu förstår alla den "globala uppvärmningen" - idag för ett år sedan var det bara några människor med näbbstövlar, som förstod! Själv har jag aldrig tidigare i mitt liv blvit så uppmärksammad som jag blir nu, när jag skriver en blogg. Jag har aldrig tidigare fått så mycket återkoppling. Från hela världen - trots att jag skriver på svenska. Inte minst frå jag återkoppling från sådana, som aldrig tidigare har hört av sig. Makthavare och journalister. Jag läser artikeln om Mia Skäringer. Genast ser jag en total parallell till författarinnan Gunilla Linn Persson. Allting stämmer. De är som två bär. Enda skillnaden är att Linn Persson är född 1956 och Mia Skäringers födelseår är 1976. Tjugo års skillnad. På tjugo år har Sverige omvandlats från ett land, som fortfarande har kvar några grundläggande värderingar om familj, politk, samhälle och religion, till ett totalt upplöst samhälle. Utan grundläggande värderingar. Utan normer för politik, samhälle och religion. Gunilla Linn Persson har skrivit flera banbrytande böcker. Bland annat skrev hon år 1991 - året efter det att jag startade Familjerådhuset AB - boken "Människor i högt gräs" - om hur hennes mamma adopterades bort till ett äldre par i Småland utan att få veta om sin härkomst. Hon skrev också manuskriptet till "Skärgårdsdoktorn" den populära TV-serien om en läkare i skärgården och hans dotter. Serien kom att älskas av svenska folket. Skärgårdsdoktorns dotter heter i TV-serien Wilma - Sveriges numera vanligaste flicknamn. Linn Perssons egna liv i skärgården var emellertid ett rent helvete. Om detta helvete - och hela sitt liv - skriver hon i boken "Livstecken". Kontrasten mellan texten i "LIvstecken" och TV-serien "Skärgårdsdoktorn" är skärande. Den är något av det mest omtumalnde en svensk männiksa kan se och höra och läsa. Läs den och se TV- serien igen! Dra Dina egna slutsatser! Mia Skäringer hade kunnat var Linn Perssons dotter. Hon har vänner - knappst någon familj. Hon är rolig - för hon har aldrig ens fått ett uns av en föreställning om att livet skulle vara något annat än ett kaotiskt helvete på jorden, där hon måste dra uppmärksamheten till sig - eller gå under. Hon överlevde , som så många så kallade maskrosbarn - genom att vara rolig. Klassens clown. Rakt på. Moraliskt och fysiskt förvirrad. Utlämnad till de män, som dök upp i hennes omgivning. Sönderknullad - men rolig. Mia Skäringer är så snbbtänkt och rolig och rapp i käften att hon hittills har överlevt. Hennes barn är just nu förflyttade ut till en ö i Göteborgs skärgård - för att på sedvanligt svenskt vis bo ena veckan ihop med sin bloggande mamma och ena veckan ihop med sin pappa. Hennes nya man har tre barn från tidigare förhållanden, som lett till reproduktion. Mia Skäringer har uppenbarligen flyttat in i mannens bostad - en gammal skola. Mia och hennes nye man har sina fem barn varannan vecka och är "barnfria" varannan vecka. Precis som alla andra föräldrar i hennes situation i Sverige. Hon har börjat på vägen till ett totalt sammanbrott. Det finns helt enkelt inga tillräckligt intelligenta föräldrar I Sverige för att förstå att barnen skall vara med enbart sin förälder den vecka de är där - inte ihop med en vilt främmande människas barn, när de besöker sin förälder! Det finna inga "banrfria" föräldrar! Det finns inag "kärleksveckor" i vuxna människors liv, när de är föräldrar. Mia Skäringers liv kan bara sluta på ännu värre sätt än Gunilla Linn Perssons liv! Men med ett skratt! Bådas barn kommer att leva i framtiden. Utan skratt - men det kommer inte att spela någon roll för deras barn. De har inget att skratta åt! Eva Sternberg Lördagen den 2 februari 2008 - 12:18:57