Eva Sternbergs Blogg

Februari - 2009

	Lördagen den 28 februari 2009 Karin i Båtliv Fööra året vid denna tiden fick Karin - vår yngsta dotter - ett erbjudande att göra serien Båtliv för produktionsbolaget Filmpoint i TV8. Hon tog emot erbjudandet ,trots att hon egentligen inte vill vara programledare utan producent och trots att hon inte är någon båtfantast. Jan Jingryd, som äger Filmpoint, ville ha henne till programledare och trodde på att hon skulle göra ett bra jobb. Under andra veckan i juli förra året var jag med henne och filmade för Båtliv. Vi åkte till Simmerud - vår gård i Dalsland - och övernattade där i den ljuvligaste sommartid. Klockan tio på kvällen ringde en klient till mig och pratade i tre kvart utan att jag sa ett enda ord. Karin hade aldrig tidigare hört mig hålla en telefonlur i örat utan att säga ett enda ord själv, så hon blev verkligt orolig. Klienten förstod sin egen situation så bra, hon gjorde allting rätt och drog riktiga slutsatser, så jag behövde inte säga någonting. Det har aldrig hänt förr och kommer kanske aldrig att hända igen. När jag var färdig med det telefonsamtalet ringde Stina från USA - klockan var då halv tolv på natten - och berättade att hon hade fått besked om att hennes tidning - Golf for Women Magazine - skulle läggas ner från och med den följande måndagen! Karin och jag somnade och sov den djupa sömn, som vi bara kan sova på Simmerud. Luften där är så ren, svalorna pilar genom natten och sädesärlans bo under takpannorna till sovrummet, tystnar inte i många timmar i högsommarnatten. Påföljande dag skulle vi spela in ett program för Båtliv om Håverud och båtlivet där. Karin har varit i Dalsland ända sedan sin födelse. Hon har bott med oss på den dalsländska landsbygden i hela sitt liv. Hon har åkt med oss i vår gamla Örnviksbåt på Dalslands kanal i arton år- sedan hon föddes. Varje år samma kanalresa. Varje år samma tryck för att komma in i kanalen före Dalslandia eller Storholmen. Varje år samma tryck för att hinna till Bengtsfors innan den sista slussen stängde för kvällen. I Håverud försökte jag alltid få tid att äta lunch med alla på båten i Håveruds Herrgård, medan Jan satt i båten och passade alla slussarna och vår plats så att vi inte skulle bli försinkade. I mina värsta år fanns det inte mycket marginal - varken för barnen eller Jan att undgå kritik för att vi hade så fruktansvärt bråttom! Ikväll i TV-programmet gjorde Karin en lysande framställning. Endast den, som har bott i Dalsland i hela sitt liv och som har en mamma, som bygger kaffestugor och en pappa, som kör en liten oruffad båt på Daslands kanal, kan göra något så bra! För mig kändes som att jag kunde ge en gåva tillbaka till Dalsland för allt jag har fått av det landskapet under de fyrtiofem år vi har bott där. Här - Dalslands Turistråd - får Ni den mest fantastiska beskrivning av Ert landskap! Här - alla båtintresserade - får Ni en gåva : Dalslands kanal i ett nötskal! Den högre dagordningen gav oss det vackraste vädret på hela förra sommaren - och Filmpoint gav oss en duktig fotograf. Tack Karin för att jag fick vara med - och - till och med syntes på bron över akvedukten på filmen! Eva Sternberg Lördagen den 28 februari 2009 - 21:47:40

	Fredagen den 27 februari 2009 Den svenska kronan Varför faller den svenska kronan som en sten? Därför att Sverige är ett litet land - med en helt avig samhällsuppfattning, där politikerna har kunnat sätta sig över de moraliska och biologiska system, som styr allt levande. Därför att vi - länge - har trott att vi verkligen är överlägsna alla andra människor och folk. Vi är överlägsna dem som har en religion, dem som hissar en flagga på en nationaldag och som vördar andra språk - nämligen sitt eget - än engelska. Vi är överlägsna dem, som tror på att familjen betyder någonting och dem som tvekar att skicka iväg sina barn och sina gamla till främmande människor i främmande miljöer att omhändertas, när vi \"arbetar\". Vi tror verkligen, att män och kvinnor är helt lika och kan göra allting på samma sätt! Och att det är bra! Vi tror på mänskliga rättigheter, men vi blir förbannade på samer, romer och andra svårpåverkade människor, som envisas med att bo sedan länge inom vårt geografiska område. Den svenska kronan faller så starkt, därför att nästan alla sociala strukturer, som vi har trott på under de senaste femtio åren, inte fungerar. Inget fungerar i ett land som tror på \"arbete\" - och som med \"arbete\" menar allting man gör utanför hemmet. Vad det än är - från prostitution till gröna ostbågar! Om man vill fatta allt detta på en kort stund, skall man gå och se filmen om Ebbe Carlsson. Gör det och förvåna Er inte över någonting i Sverige framöver! Om Ni vill förstå Ebbe Karlsson - läs då 1976 års sexualbrottsutredning! Det var människorna, som skrev den utredningen, som bragte Sverige ner i den träskmark, från vilken vi nu endast komma fram genom en helt ny vision. En vision om livet - inte om att sälja porr i en Pressbyråkiosk! Eva Sternberg Fredagen den 27 februari 2009 - 12:03:56

	Onsdagen den 25 februari 2009 Fasta Idag är det första dagen i fastan. Idag är det Askonsdagen, som inleder den fyrtio dagar långa fastan i nom den kristna religionen. Flera gånger i mitt liv har jag fastat - bara druckit olika slags téer och hållit mig vid liv ändå. Till slut kände jag att nu får det vara nog - min hjärna vägrade att stå ut med ett sådant lidande, som att frivilligt avstå från all näring. Under några svindlande ögonblick kände jag, att antingen börjar jag aldrig mera att äta - eller slutar jag med att utsätta mig för en så stor omställning av kropp och själ. Sedan dess har jag inte fastat. När jag fick diagnosen reumatism 1975, åkte jag till Tyskland för att träffa på en enda läkare, som var villig att förklara för mig, vad jag skulle göra för att bli frisk. I Sverige fanns på den tiden inga sådana läkare. De kallades för kvacksalvare. Jag hittade en läkare, som - efter att ha undersökt mitt blod - sa att jag borde avstå från att äta kött, fisk och skaldjur och samtidigt äta mineraler i ampuller, som han kunde förse mig med. Det gjorde jag. Det tog fjorton år. Det var en riktig fasta. Att både laga all slags mat åt familjen och sedan avstå själv från att äta annat än sallad och bönor, var en bra träning. Numera kan jag äta allt - utan att få andra symtom än svullna fingerleder och viss smärta i mitt högra knä ( tecken på bristande ödmjukhet fick jag lära mig i kursen i esoterisk filosofi hos Gerd Ellholm 1978). Andra saker, som jag har avstått ifrån är fasta anställningar. Inte sedan jag slutade som fast anställd på Volvo, när Karin skulle födas 1973, har jag accepterat någon fast anställning. Jag har inte heller sökt sådana anställningar. Det räckte för mig att vara anställd på Chalmers, Skolstyrelsen och Volvo. På norska betyder ordet att vara \"ansatt\" - galen. Jag anser att man är galen om man är anställd - med de regler, som i Sverige omger sådana fasta anställningar! En fast anställning omgärdas med väsentligt strängare regler - och större ingrepp i en persons livsrum - än ett äktenskap med barn. Tyvärr. Från en fast anställning får man inte gå hur som helst. Från sitt äktenskap och sina barn kan man bryta upp när som helst och hur som helst. I Sverige. Inga lagar om sex månaders väntan - om en av makarna inte vill skilja sig - åtlyds längre i Sverige. Hela socialapparaten sätter igång samma dag, som en pappa flyttar hemifrån. Han skall ha med sig barnen genast in i en gammal omöblerad lägenhet utan gardiner!! Utan att kunna laga mat eller hålla reda på tiden för körsång och basketträning. När jag påpekar, att det finns en lag om upplösning av äktenskap, som borde vidmakthållas på samma sätt som lagen om parkeringsböter eller snatteri, tittar alla samhällets fast anställda utredare och rådgivare på mig som om jag vore galen ("ansatt" på norska). I det svenska kungahuset har fastan vidmakthållits långt in på nittonhundratalet. Fastlagen var en glädjens och överdådighetens tid - därav semlan eller fastlagsbullen - på Askonsdagen började sedan den riktiga fastan. Under fastan skulle man inte äta så mycket, inte spela musik och inte dansa. Man skulle inte heller gifta sig utan istället ta del av Jesu lidande under de fyrtio dagar han var i öknen. Igår visade kungahuset, att de vidmakthåller traditionen med fastan! Det hade inte passat att eklatera förlovningen mella kronprinsessan och herr Daniel Westling mitt i fastan! Om det inte hade skett igår - den absolut sista dagen om inte bröllopet skulle behöva skjutas på till efter valet 2010 - så hade kungaparet fått vänta till fastlagen 2011 och bröllopet först kunnat stånda i juni 2012! Då hade kungaparet varit så gamla, att de inte ens hade kunnat läsa innantill i papper i knäet hur mycket de gillar Daniel Westling! och hur mycket de gillar att Viktoria inte gav med sig utan stod på sig! Överallt i vårt svenska samhälle sitter föräldrapar med samma krampaktigt uppliftade mungipor och ler, när de ser sina barn och barnbarn komma hem med de mest hårresande val av partner. Viktoria hade mycket väl kunnat göra precis som hon ville med sitt giftermål. Hon är lika fri som alla andra i en demokrati. Om hon ville bli drottning fick hon finna sig i reglerna för monarki - för det är bara i kungahuset, som fadern har laglig makt att godkänna - eller underkänna - dotterns/sonens partner. Och det är bara i monarkier, som regeringen är inblandad. Igår firade Jan och jag fastlagen med champagne och fastlagsbulle. Jag skålade för Viktoria och Daniel - för jag är för bröllop och för monarkier, som visar att vi männsikor är biologiska varelser - och att alla familjer är lika! Jan vägrade att skåla för eklatanterna. Vi har nästan aldrig samma uppfattning - därför är det bra att vi är gifta! Eva Sternberg Onsdagen den 25 februari 2009 - 5:06:48

	Tisdagen den 24 februari 2009 Grabben i graven bredvid mig kommer att vara Jan! Så fort Jan hade fyllt sjuttio år gick han upp, fattade tag i telefonen och ringde till Kyrkogårdsförvaltningen i Mölndal för att beställa en vacker gravplats för jordbegravning av sin kropp och min kropp. När vi flyttade hit till Alveredsdalen, ringde jag nämligen till samma kyrkogrådsförvaltning för att beställa en gravplats för jordbegravning. Jag har i hela mitt liv vetat, att jag måste ha klart för mig, var mina kvarlevor kommer att bevaras. När jag som liten följde med Mor till hennes föräldrars grav och Far till hans föräldrars grav - och såg deras rörelse och tårar, deras omsorg om blommor och lösa kvistar och okrattade gångar på gravplatserna - förstod jag, att de verkligen hade tyckt om sina föräldrar! Inte mycket av det jag hörde dem säga om sina föräldrar var emellertid så positivt! Föräldrarna hade varit misshandlande periodsupare, penningsvindlare, förmögenhetsförstörare och våldtäktsmän. Kvinnorna hade varit sjuka offer för sina mäns hemska gärningar. Min farmor hade dessutom skapat en ny baptistisk sekt för sju medlemmar i Hova samhälle. En helt förvirrad kontakt hade hon också med den andliga världen - enligt vad jag fick höra. Erik Wijks pappa - läs romanen \"allt som vi här drömma om\", verkar närmast normal i jämförelse med min farmor! Wijks pappa drog sig tillbaka för att studera Emanuel Swedenborg - i Hova! Pappan dog av slag, föll ner över sin spis och liket brann upp. En granne hittade hans kvarlevor några veckor senare. Inget av det, som jag hade fått höra om mina far- och morföräldrar, stämde med att mina föräldrar stod och grät vid deras okrattade gravar! Mina farföräldrar hade dött innan jag föddes - det var därför jag senare föddes - och mormor dog, när jag var ett halvt år och morfar, när jag var sju år. Jag förstod att, om man vill att ens barnbarn skall få känna något positivt om en - även om man dör innan de föds . så skall man ha en grav! När jag mötte Jan fick jag klart för mig, att han inte kunde tänka sig att kremeras. Han vördar sin kropp och sin själ till den milda grad, att han inte kan tänka sig att bidra till sin egen förintelse genom ett beslut om att hans kropp skall kremeras! Alltså fattade jag, att jag inte heller skall kremeras! Alltså ringde jag och försökte beställa en rymlig gravplats på Fässbergs kyrkogård, när vi flyttade hit. Jag fick veta att jag var för ung då. Sextiofyra år. Mölndals kommun låter inte sina invånare beställa en gravplats innan de har fyllt sjuttio år! Så hörde jag kyrkogårdsförvaltningsmannen säga i telefonen, när jag ringde. Jan lyssnade på mig och kom ihåg detta budskap i sitt hjärta. I tisdags ringde han till samma man på kyrkogårdsförvaltningen i Mölndal. Jag hade hört fel! Det är först, när man har fyllt sjuttiofem år, som man kan beställa en grav på kyrkogården i Fässberg! Jag låg före min tid. Nu har vi något att se fram emot, när vi fyller sjuttiofem! Och ingen av oss vet vem av oss, som redan kommer att ligga där, när vi kommer dit! Tack och lov. Eva Sternberg Tisdagen den 24 februari 2009 - 12:16:32

	Söndagen den 22 februari 2009 Klockan 19.20 Igår kväll fick jag en impuls att sätta mig framför datorn och skriva till min tyska väninna Maje. Vi har känt varandra sedan 1955 i juni, när jag kom till henne och hennes familj i Stuttgart-Degerloch som utbyteselev mellan Tyskland och Sverige. Jag ville skriva till Maje och fråga om hon fått min försenade julklapp och tacka henne för gratulationerna till Jan på hans 70-årsdag. Jag ville också fråga henne ,hur hon upplever den totala kraschen i den västerländska världsordningen - t ex vad man säger i Tyskland om den svenska regeringens agerande i bilkollapsen? Jag ville också skriva om hur vi själva har det just nu. Var mina barn och barnbarn är och hur Stina mår i USA etc. Maje har också sin brors barn och barnbarn i USA. Klcokan 19.20 tryckte jag på tangenten "Skicka" i mitt Outlook-Express-program på datorn. När jag tryckte, kom ett pling - och jag frågade mig om min version av Outlook Express hade fått en ny funktion: att plinga när jag skickar iväg ett e-brev? Samtidigt såg jag, att det kom upp ett nytt brev i inkorgen med Maje som avsändare! Kan hon svara i samma sekund, som jag skickar mitt brev? Jag läser Majes brev i inkorgen. Hon svarar på de frågor, som jag just har skickat till henne! Jag får - bland annat - förklaringen till att hon inte genast har hört av sig, när hon fick sin julklapp. Hon hade läst min blogg om Telia för en vecka sedan (det har även ett stort antal andra människor gjort. Även Telia, som har behandlat mig som sin viktigaste kund nu i snart en vecka! Bra gjort Ramtin!) Maje hade velat vänta med att skriva tills hon trodde, att hennes e-brev skulle gå fram. Vi förstår båda, att vi intuitivt har fört över information till den andra att sätta sig vid datorn. Vi förstår också båda, vad vi skall skriva till varandra och vad vi skall fråga! Våra hjärnor kommer efter en stunds brevskrivande i total kommunikation - vi trycker på knappen "Skicka" i exakt samma ögonblick! För oss båda var detta en fantastisk upplevelse. Vi kan mötas - utan att vara i samma land eller hålla i en telefonlur! Vi har varandras uttryck i ord på papper, som vi kan läsa om och om igen! Våra hjärnor träffas! Det jag tänker är, att det kommer att ta ytterligare åtta miljoner år, innan Jan kommer att få samma upplevelse med sin barndomskamrat Pära Wikström - med vilken han satte svenskt rekord i antal golfhål slagna på ett dygn i Borås (134 hål) år 1952! Åtminstone verkade det så, när vi hade bjudit hit Pära och hans andra fru hit på middag i höstas - och ingen av dem verkade komma ihåg någonting - eller vågade fråga varandra någonting! Den upplevelsen kommer klockan 19.20 år 8002009. Jag ser fram emot den! Eva Sternberg Söndagen den 22 februari 2009 - 8:47:42

	Lördagen den 21 februari 2009 Stockholm släpper sitt grepp Idag börjar vintersportlovet i Stockholm. Det märks överallt - inte minst här i Göteborg. När vi hade vintersportlov fick vi ingen särskild väderleksrapport, inga särskilda omnämnanden om väglaget i fjällen eller glada tillrop om att ha ett skönt sportlov! Men denna veckan släpper Stockholm sitt grepp om allt annat också! Den tid vi lever i nu, visar tydligt att inga centra håller. Det finns inte längre någon plats, något parti eller någon religion, som kan hålla ihop en helhet. Stockholm kväver sig självt. Stora förändringar och omvälvningar kan inte styras från ett centrum längre. Igår i Skavlans fredagsprogram framträdde bland andra Mona Sahlin och Jens Stoltenberg - Norges statsminister - tillsammans. Några mer slätstrukna storstadprofiler får man leta efter! Att dessa båda personer har makt framgick inte på något sätt. Mona Sahlin hade på sig en påfågelsblå jacka och såg ut som jag gjorde, när jag började Edgarts dansskola vid femton års ålder. Men Mona Sahlin är inte femton år och är inte rolig. Inte kvick i repliken, inte verbal, inte laddad och inte socialt begåvad. Hon flyter inte in på ett naturligt sätt i något sammanhang - förutom möjligen Tomas Östros vardagsrum. Hon hade inget att säga om att vara partiledare och vilja forma en rödgrön regering. Jens Stoltenberg är heller inte rolig, men han har åtminstone redan format en rödgrön regering! Det enda Mona och Jens kunde prata om var hur de tyckte att de hade varit \"snygga\", när de träffades i ungdomsförbunden. Mona och Anna Lindh hade tävlat om att åka till norska politiska möten - för att få tillfälle att träffa den snygge Stoltenberg! Ingen av dem fick Stoltenberg på kroken! Mona fastnade efter en första parbildning med en från utlandet kommande bildskön yngling - med vilken hon fick sitt första barn - för en alldaglig svensk man ur partiet, som inte ens kunde betala hennes parkeringsböter. Men han kan tydligen laga mat! Anna Lindh fastnade för en äldre manlig minister, som redan hade ett långvarigt äktenskap med flera barn bakom sig i Västernorrland och vars gamla fru fortfarande går bärsärk, när någon nämner namnet på vår mördade utrikesminister. Sören Holmberg har inte ens krafter nog att ta hand om sina och Annas söner, så gammal var han vid deras avlelse. Mannen - Sören Homberg - kunde inte rädda henne ur klorna på Göran Persson. Han kunde inte skydda henne och se till att hon hade ens rudimentär service - ännu mindre en livvakt! Jag sitter framför TV:n och tänker på hur allt skulle ha kunnat bli, om Jens Stoltenberg istället verkligen hade gift sig med Anna Lindh! Då hade de kanske kunnat få till något i Mittösten, som det heter i Norge. Då hade de kanske till och med kunnat få ihop Sverige och Norge igen, vilket är på tiden! Då hade de kanske kunnat använda Norges oljepengar innan de - som händer nu - bara rinner rakt ut i sanden! Men jag vet att en sådan idé är helt verklighetsfrämmande! Bara sällan får människor inom samma intresseområden till det - i sin första parbildning. Ett undantag är Fredrik och Filippa Reinfeldt - men så har de båda haft värre uppväxtförhållanden än de flesta andra människor i Stockholmsregionen - vilket säkert har varit en pådrivande faktor i deras förening. Nu kan vi, som bor i resten av Sverige, passa på att föra fram våra egna landsändar under den kommande veckan. Nu är vi fria! När Stockholmarna kommer tillbaka,har så mycket hänt i Sverige och i världen i övrigt, att de förstår, att tåget har gått för dem helt och hållet! Kanske framtiden ligger i Leksand! Eva Sternberg Lördagen den 21 februari 2009 - 8:39:07

	Fredagen den 20 februari 2009 Ha skidorna framme Jag vill ha skidorna framme - om det snöar ytterligare en halv centimeter i natt, sa jag till Jan igår - mitt på dagen. Jag försökte redan igår att åka skidor ute på grästäkten utanför vår trädgård. Det gick inte. Det fanns för lite snö. Jag höll på att ramla hela tiden av stopp under ena eller bägge skidorna. I natt har det snöat ytterligare en centimeter. Idag kan jag åka skidor. Idag skall jag åka skidor. Jag blir så glad över, att jag är ivrig och vill vara väl förberedd. Även i situationer, där ingen tror att det skall hända något eller att det skall snöa! När barnen var små, var jag den enda i hela Örgryte, som hade vinden full med lagringsbara livsmedel, extra batterier, kommunikationsradio, som skulle räcka i tusen år - och - som hade hittat en källa i backen upp till Nordtorps med vatten. Om vattnet skulle upphöra att rinna ur våra kranar i köket - då kände jag till denna källa. Efterhand fick jag slänga säckar med lök, byta ut gammalt mjöl och och gamla sädeskorn, dumpa påsar med ris, som hade svällt av fuktigheten på vår vind. Etc, Etc. Under alla år var det ingen, som förstod vad jag höll på med. Eller varför jag höll på med privat krisförberedelse på vinden på Hackspettsgatan. Jan var också helt ointresserad - men han hindrade mig inte. Det är egentligen först nu, som jag verkligen får återkoppling om, att det kanske inte är så dumt med egen krisberedskap, egna möjligheter att överleva i ett snabbt skiftande samhällsklimat och eget gott humör inför stora omställningar! Det är som om jag hela livet har varit inställd på vad som skall ske långt fram i framtiden. Eller vad som kan komma att hända långt fram! Hur jag har fått reda på vad som kan hända långt fram? frågar många om. Genom att se långt bak!, svarar jag. Man kan inte se långt fram,om man inte kan hela sin egen historia, hela mänsklighetens historia och - framförallt - sitt eget samhälles historia. Jag är ju omgjort vänsterhänt och var vindögd till tio års ålder och utan framtänder mellan fyra och elva år - det har också hjälpt. Jag fick tidigt ett annat perspektiv än de flesta andra hade. Mina föräldrar ansåg mig vara synnerligen begåvad. Alltså spelade det ingen roll ,att jag under de första åren i skolan var sämst i klassen. Far ansåg att jag var vacker. Alltså spelade det ingen roll att mina ögon gick i kors och att tänderna fattades under så många år. Min hjärna tränades till att se både det svåra - och sättet att komma förbi det svåra. Det gällde att vara förberdd! Det gällde att inte ge upp för minsta svårighet. Det gäller att ha skidorna framme! Eva Sternberg Fredagen den 20 februari 2009 - 8:34:58

	Torsdagen den 19 februari 2009 Kluster Äntligen stod GM i predikstolen i Trollhättan! Äntligen skickades budskapet ut i klartext: Ni i Sverige får tillbaka Er fosterhemsplacerade bil! Vi vill inte längre ha med honom att göra! Vi kan packa hans väska och skicka den med SAS över Atlanten - men honom får Ni själva ta hand om! I radioprogrammet P1-morgon hör jag allvarstyngda män komma med sina kvidanden över det \"industirella kluster för bilindustrin\" som skulle gå förlorat om SAAB skulle försvinna. Flera gånger i timmen hör jag Maud Olofssons starka, kvinnliga röst bekänna, att hon är förbannad på GM, som inte vill ta hand om sitt barn! Förbannad på det stora bilföretaget i Detroit, som inte skäms för att släppa ett så ovårdat och olönsamt barn tillbaka till de svenska skattebetalarna att sörja för i fortsättningen. Här hörs en människa, som har kraft! Maud Olofsson har i detta läge både kraft och mod och mandat - inte minst viktigt - att hugga av GM och låta SAAB dö. Under flera månader sedan Alliansregeringen tillträdde, har jag haft farhågor om Maud Olofsson, som har låtit som en rytande mus i många frågor. Som har babblat på inom områden, som man direkt kan höra, att hon inte behärskar och heller inte klarar av. Som har pratat för pratandets egen skull. Inte nu. Nu har hon lotsat sitt parti ur ett mer än trettioårigt dilemma om kärnkraften och fått rättmätiga applåder för det. Nu kunde hon klippa till GM och klippa av SAAB med en härlig retorik! Det kändes, att hon visste vad hon gjorde och att hon vet att hon använder sitt mandat på rätt sätt. När jag ligger och lyssnar på Maud Olofsson, tänker jag att det kanske är så här det skall gå till! Vi kvinnor skall gå in och krossa männens kluster. Ett kluster är en anhopning av något. Ett bilkluster är en anhopning av det manliga industrisamhällets symboler. Till och med Volvo kan råka illa ut om detta kluster inte får fortsätta att leva på skattebetalarnas bekostnad, sa en professor i bilförsäljning i radio i morse! Kanske är det vi kvinnor, som skall göra som Maud Olofsson gör idag: krossa den manliga hjärnans klustermani! Kanske skall vi göra på samma sätt med männen, som de har gjort med våra kluster - hemmen och våra familjer? Kanske skall vi använda denna förändringens tid till att upprätta våra egna kluster? Kanske skall vi fatta nu, att utan klustret familjen och hemmen, finns det ingen framtid för någon? Männen förödde våra kluster genom att helt frankt deklarera att allt, som har gjorts och och görs i hemmen - från att föda och fostra barnen till att hålla hemmet rent från brödbaggar och huvudlöss till att sätta upp gardiner i fönstren - är värdelöst! Sedan fick de våra mödrar och deras mödrar att tro på detta! Allt som männen själva gjorde utanför hemmet var däremot \"arbete\"! Männen arbetade och vi \"var\" hemma. Vi gjorde ingenting. Vi syntes inte. Vi fick ingen uppskattning. Männen med sina fantastiska maskiner, som förödde jorden och for runt och visade upp sig i de mest skiftande sammanhang - ofta utan att däremellan knäppa gylfen eller ens ha sina kalsonger på sig - de var beundrasnvärda! Vi kvinnor skulle bli som männen! Våra mödrar satt på kafferepen och talade om hur bra vi - deras döttrar - hade det. Själv fick jag mitt tredje barn efter att ha burit henne i Vovlos korridorer. Mor fattade ingenting - inte under hela sin levnad. Hon hade själv aldrig åkt till Hamburg på morgonen med brösten utpumpade genom den mjölkpumpningsmaskin, som faktiskt tillverkades i Trollhättan - Egnells pumpar - för att återvända sent på kvällen och bli utskälld av henne för hur illa jag skötte mina barn - och hur synd det var om Jan! Själv trodde jag på Mors myt om att vi kvinnor skulle bli som män. Själv trodde hon tydligen inte längre på den, när hon fick se hur jag hade det! Jag skäms nu för att jag inte förstod mer tidigare. Jag hoppas jag får leva länge, så att jag i viss mån kan gottgöra, vad jag i detta avseende har brutit. Jag skall med glädje ställa upp och hjälpa Maud Olofsson att krossa de vansinniga kluster som industrisamhällets män har skapat! Familjen och hemmet har jag redan i trettio år förstått, att jag skall hylla och värna. Familjen är nämligen det enda kluster, som ger något i tre generationer framåt! Industrisamhället byggde på insatser som mödrar och fäder hade gjort i det tidigare bondesamhället. Sedan var männen för dumma för att sätta värde på denna insats! Och nu sitter de där med Svarte Petter! Heja Maud Olofsson! Eva Sternberg Torsdagen den 19 februari 2009 - 8:15:47

	Tisdagen den 17 februari 2009 Dagen efter Jag går runt i huset bland alla vackra blommor - i de mest märkliga vaser. Hela huset doftar av vår och sommar. Till och med lövkojor fick Jan igår på sin sjuttioårsdag. De står tillsammans med rosor och krysantemum i starka röda färger mitt på bordet i rummet, som vetter mot tolfte hålets fairway. Jan är född mitt i vintern - den 16 februari. Igår var det återigen ganska kallt här i Alveredsdalen - men det kändes som mitt i sommaren. För våra släktingar och vänner, som vi träffar antingen på sommaren eller vintern var alla här. Jan och jag har levt våra liv utan att - i stort sett - påverka varandra att bli lika. Vi var inte lika, när vi träffades. Våra familjer var inte lika. Vi hade inte likartade mål eller framtidsdrömmar - utom det att vi ville ha barn tillsammans. Trots våra olikheter var vi övertygade om att vi passade ihop. Olikheten såg vi snarast som en garanti för att det skulle gå bra för oss tillsammans. Det som den ene hade och kunde och den andra inte hade och inte kunde, skulle överbrygga alla svårigheter. Vi var inte rädda för att den ene skulle få orättvist mycket att göra - eller för mycket eller för lite uppmärksamhet. Igår var våra cirklar förenade här hemma. En underbar dag! Eva Sternberg Tisdagen den 17 februari 2009 - 12:32:59

	Söndagen den 15 februari 2009 Kärlekens kemi Igår var det Valentine´s Day. Valentins dag - på nysvenska. Igår var det ett TV-program i TV4 med Helen Fisher - välkänd hjärnforskare med hjärnans hormoner som specialitet. Mycket av det Helen Fisher har lärt sig, har hon fått tag på genom vår svenska forskare Kerstin Uvnä Moberg. Men hon är numera rättshaverist. Helen Fisher är amerikanska och kan därför inte stoppas av de svenska sociologipirater, som har haft makten inom alla mänskliga områden i Sverige sedan socialdemokraterna kom till makten för nästan sjuttiofem år sedan. Sedan dess har hjärnan och hjärnans hormoner förträngts till förmån för fastighetsskatten och PPM. Jag har haft Helen Fisher som lärare. Hon är mycket duktig. Men när vi på Georgetown frågade henne, om hon inte också skulle kunna kartlägga den kärlekens kemi, som uppstår mellan barn och föräldrar - inte bara den som uppstår mellan främmande personer i vuxen ålder och som kallas förälskelse - blev hon oss svaret skyldig. Barns bindning till sina föräldrar syns ännu bättre i hjärnan än förälskelse. Den syns på ett annat sätt - som attachment. Man kan inte bli förälskad i sina föräldrar! Man kan ha en stark knytning till sina föräldrar - ju starkare desto bärre. Till en viss gräns. Det är den, som ger oss stadga i livet. Den kan inte ersättas av någon hierarki eller några andra människor. Helen Fisher verkade inte veta om vilken kraftfull inverkan på hjärnans hormoner det har på en människa - och framför allt på ett litet barn - att vara tillsammans med sin mamma och pappa. Hon visste inte om, hur vi under mycket lång tid har kunnat mäta hjärnans stresspåslag på ett barn, som skiljs från sin mor och sitt hem. Bindningen mellan mor och barn, som är livsavgörande, lämnade hon åt andra forskare att fastställa. Helen Fisher är populär därför att i västvärlden är förälskelsen snart den enda starka känsla som finns kvar. Hela industrisamhället bygger på att människor snabbt skall kunna ryckas upp med rötterna och flytta vart som helst på jorden! Hela industrisamhället vill understryka betydelsen av förälskelse, som har receptorer i samma delar av hjärnan som alkohol och andra droger. Industrisamhället vill inte veta av livslånga relationer och trohet. Eller av känsla för hembygden. Exempel på hur ohälsosamt industrisamhället är att: Sexlusten minskar påtagligt hos alla i västvärlden. Attraktionen - som kan leda till förälskelse - har haussats upp till ett närmast löjligt plan. Attachment - en djupare förening med en annan människa med inriktning mot livslångt partnerskap - verkar ouppnåeligt. Det är just föreningen med modern i barndomen, som gör det ens möjligt för oss att kunna leva i ett livslångt förhållande. När jag berättar för människor, att jag blev förälskad i Jan, när jag var sexton år, skrattar de flesta och tror inte sina öron! När jag berättar för människor, att vi fortfarande är gifta - och ibland - förälskade, blir de förbannade. De påpekar alla gånger jag har varit utom mig av förtvivlan över hur vi har det. De kommer ihåg, hur jag har kastat hans golfklubbor i sjön och hur jag har grälat på honom och skällt ut honom om hans familj. Med mera, med mera. Men vi har ett livslångt förhållande - därför att vi verkligen har satsat på det! Vi är intelligenta och har insett att alla, som gifter om sig, har gått miste om just det, som Helen Fisher inte ville forska om: ett livslångt förhållande. Vi har insett, att det inte finns några /lyckliga äktenskap/ - bara hårt arbete och uthållighet - och korta stunder av lycka. Livet är ett sexuellt överfört tillstånd med dödlig utgång - hur skulle det vara möjligt att vara lycklig hela tiden under sådana omständigheter? Men vi valde varandra genom att vi blev förälskade. Till och med Helen Fisher var vid seminariet på Georgetown, tvungen att erkänna att förälskelse kan gå upp och ner! Inte bara ner, som de flesta i Sverige tror. Gör ett försök i denna vårens tid att inse, att det är möjligt att bli kär igen i den, som man på morgonen samma dag,hade lust att slå en stekpanna i huvudet på! Hjärnan klarar det - och Helen Fisher kan beskriva det! Om inte annat - titta på de barn och barnbarn, som förälskelsen ledde till - och var glad! Eva Sternberg Söndagen den 15 februari 2009 - 8:50:00

	Lördagen den 14 februari 2009 Telia Min vän och datakonsult Ramtin har varnat mig i flera år om Telia. Telia är skit, säger han. Telia är dyrt, helt fyrkantigt och har ingen känsla för service! Byt till vad som helst - ha bara inte kvar Telia! Jag har inte gjort det. Jag har kvar Telia. Jag är svensk och tror på Telia lika mycket som på det gamla Televerket. Tills idag! Idag har Telias servrar nämligen blvit hackade. Idag har jag fått över sjutusen mail från en /mailer-daemon/ och liknande e-postadresser. Idag har jag fått tretusen fyrahundrafem meddelanden om att jag har vunnit på ett lotteri, som jag aldrig har deltagit i. Idag har Ramtin hjälpt mig hela dagen. Idag har jag blvit övertygad om att Telia är skit. I morgon skall jag byta till ett annat telebolag. Det är en skandal av stora mått att så många av Telias kunder har drabbats av samma hacckers som jag - och Telia tillstår det inte ens , när man ringer till felanmälan. På sin hemsida skriver Telia, att det kan finnas vissa problem för kunder, som har webmail.telia. com och som bör byta lösenord! Vad gör journalisterna i Sverige idag? Sitter hemma och tittar på Melodifestivalen? Det är en skam att Sverige har fött fram ett sådant bolag som Telia! Nu skall jag sätta mig och radera yttterligare ett par tusen inkommande mail! Eva Sternberg Lördagen den 14 februari 2009 - 21:38:47

	Fredagen den 13 februari 2009 Tro Hjärnan måste ha något att tro på! Vi är alldeles för komplexa varelser - med alldeles för avancerad hjärna - för att hitta på under ett enskilt liv, vad en person skall tro på! Det är våra far- och morföräldrar, som genom sina berättelser talar om för barn och barnbarn, vad som är viktigt, vad man skall sträva efter och vad som är värt något. Nittioåtta procent av det vi tror på, har vi fått från tidigare generationer och från alla andra, som omger oss. Vi gör som alla andra gör. För vi tror inte, att så många människor kan ha fel! Hjärnan är lat. För att komma på en egen tanke och följa den, får man verkligen anstränga sig! Dessutom - om man berättar för någon att man faktiskt tror på något annat än den gängse uppfattningen på den geografiska fläck, där man bor - får man höra glåpord och berättelser från när och fjärran om hur vansinnig man är! Det verkar som om alla människor i Sverige under de senaste tjugo åren har trott på pengar! Nu verkar det som om de flesta människor i Sverige förstår att pengar inte finns. Annat än som symboler för varor och tjänster - här och nu. Pengar, som skrapas ihop som siffror i en så kallad bank, har ingen verklighetsförankring. I ett land, där pengarna har blivit den förhärskande religionen, där pengar används för att avlöna de egna barnen för att de är med och städar det gemensamma hemmet - och - där familjens resurser på ett statligt tvångsmässsigt sätt har styrts bort från familjen för att ges till vilt främmande människor att skapa sig en karriär av, där knäcks människorna totalt i den situation vi har idag i Sverige! För att komma ur den kollektiva depression jag ser svenska folket gå in i nu - och som vi inte vet, när vi skall komma ut ur - vill jag säga: Gör något praktiskt! Hälsa på alla, som Du möter! Sluta prata - åtminstone med Dina närmaste! Om Du inte kan säga något uppmuntrande! Var glad och tacksam att under tiden vi levde i industrisamhället, skapade vi också en hel del goda strukturer och traditioner! Om Du inte har någon annan religion än penningen - gör då Valentine´s dag till Din första helgdag. Om Du inte har gett någon tradition eller religion till Dina barn - gör då Melodifestivalen till den tid, som barnen får använda fram till dess att Din religion når en höjdpunkt - i maj i Europafinalen. Inget ont i det! Eva Sternberg Fredagen den 13 februari 2009 - 9:53:37

	Söndagen den 8 februari 2009 Läs DN idag! Läs DN idag! Läs DN idag! Om Ni aldrig läser DN - gör det ändå idag! Om Ni hatar DN - strunta i det idag! Om Ni inte har 20 kronor att köpa DN idag - låna av Era föräldrar! Om Ni har lovat Er själva att aldrig mer läsa DN - ta tillbaka det löftet idag! För idag har Nilkas Ekdal skrivit sin bästa signerade ledare hittills i DN. Och idag har en - för mig okänd skribent - Annika Nilsson på vetenskapsidan i DN - skrivit om det, som hon kallar "Kärlekens kemi". Det vill säga, att det är hjärnan, som styr oss - i nära relationer såväl som i allting annat! Hennes artikel tar upp de fakta, som jag länge har åberopat i mina föreläsningar och i mina böcker. Det är hjärnan, som "blir kär". Det är hjärnan, som väljer. Och det är förnuftet, som sedan styr oss - om vi kan bli moraliska, ansvarsfulla och kärleksfulla i våra liv. Våra relationer och hur de uppstår är inprogrammerat i våra hjärnor! Allt detta har forskare vetat väldigt länge! Jag har vetat det alltsedan jag träffade på hjärnhormonet oxytocin. Som fanns i den nässpray jag fick använda, när jag hade fått mjölkstockning i båda mina bröst - på Mors sextioårsdag, när Martin var sex veckor gammal. Vi i Sverige har världens främsta forskare inom detta ämnesområde - boende i Djursholm! Kerstin Uvnäs-Moberg. Värlsdsbrömd bland hjärnforskare. Föraktad av oss i Sverige! Hon har gjort all grundläggande forskning inom detta område på patienter på Karolinska sjukhuset redan på sjuttiotalet, då hennes pappa var ordförande i Nobelstiftelsen för utdelande av medicinpriset. Det var han, som hade sådan makt på Karolinska att ingen vågade stoppa dottern från att utföra den forskning, som ligger till grund för den viktigaste kunskapen i vår tid! Utan denna kombination av nepotism och kvinnlig uthållighet och äregirighet hade Nilsson inte kunnat skriva sin artikel i DN idag. Tyvärr fattade Uvnäs-Moberg inte att hennes forskning även omfattade hennes eget beteende. Hon är kvinnlig läkare och tror därför tydligen inte - som många andra kvinnliga läakre med henne - att hon kan drå några egna slutsatser i sitt eget liv. Hon har åtminstone varit gift med två ängssorkar! Men det är också vi andra i Sverige, som inte heller ville ta fasta på hennes forskning! Vi ville inte veta att hjärnan styr oss. Vi kvinnor ville inte veta att vi - åtminstone om vi är över tjugo år - förälskar oss i män, som liknar ängssorkar! Det vill säga att de har brist på den gen, som gör dem monogama, ansvarsfulla och inriktade på att hjälpa sina fruar och på att ta hand om barnen! Istället väljer vi sådana, som har ett främmande utseende och som sällan har sina gylfar knäppta! Idag skulle alla unga flickor kunna få hjälp med att välja livspartner genom enkla gentest. Har deras hjärna valt en man med allelen 334 - i en eller två upplagor - så vore det bra om de fick reda på att denne man tyvärr inte lämpar sig särskilt bra för parbildning och reproduktion. I varje fall inte, om de vill leva ett någorlunda tillfredsställande liv. Eller om de vill att deras barn skall få en någorlunda uthärdlig uppväxt. Eller om de inte totalt vill underkasta sig denna äventyrliga man, vars gelikar nu har ställt hela jordens betalningssystem på ända och kollapsat industrisamhället (inte mig emot). Präriesorkens hjärna producera vasopressin, som är ett av hjärnans hormoner. Detta hormon gör att den manlige präriesorken får ut något av att vara med sin hona och deras gemensamma ungar. Han älskar henne och ungarna! Han vaktar henne och hjälper henne att bygga säkra bon och uppfostra ungarna och skaffa fram föda. Ängssorken får inte mera ut av att kopulera med en hona än en man får av att snyta sig! I våra mänskliga samhällen kan vi sedan satsa på män, som är som ängssorken - eller på präriesorkar! I Sverige har vi dessvärre redan gått så långt att at vi inte bara satsar på manliga ängssorkar - utan också vill att kvinnor skall bli manliga ängssorkar! Darwin måste vrida sig i sin grav i Buckingham Place! Läs DN idag! Läs DN idag! Läs DN idag! Eva Sternberg Söndagen den 8 februari 2009 - 9:54:27

	Lördagen den 7 februari 2009 Elins resa Jan rycker upp mig ur sängen vid sextiden, när han just har svarat i telefonen. \\\"Vi skulle ha varit på Drakenbergsgatan redan nu!\\\", skriker han. I kolmörkret i blien frågar jag om det verkligen är lördag? Har jag helt tappat kontakt med förnuftet? Jag kommer ihåg att Mor ibland inte visste vilken dag det var - och jag tog det som ett tecken på att nu är hon verkligen gammal. Jan kör genom snömodd och över stock och sten och är framme på femton röda sekunder. Jag tänker alltid att, om det är meningen att jag skall vara kvar här på jorden, så kommer jag att få vara det. I vilket väder som helst och även med Jan vid ratten! \"Du måste gå över till biljettluckan därborta\", säger kvinnan vid incheckningsdisken till Elin, som står i sommarkläder bredvid sin maxtunga resväska. Hon skall resa på februarilov. Vi har gott om tid. De båda nya kvinnorna i biljettluckan på andra sidan avgångshallen, börjar att hamra på sina datorer. Deras pannor rynkar sig djupare och djupare. Efter en stund går bägge in bakom väggen in i kontoret - med sina papper fladdrande i händerna. Jag vet att detta inte är något gott tecken. När auktoritetspersoner drar sig tillbaka för att rådgöra med sina chefer - eller med varandra utan att den verkligt berörda personen får vara med - då är det kört! Som det var, när jag var liten och sjuk på hösten 1946, när jag just hade börjat skolan och hade fått sitta varje dag i klassrummet med min vänstra hand bunden i ett snöre på ryggen. Till slut löste jag situationen genom att bli sjuk. Mor och Far tog mig till lasarettet i Borås. Far lämnade oss där för att åka tll elverket. Mor blev ensam kvar med mig. Plötsligt kom läkaren in och bad Mor att gå med honom in i ett rum bakom ett draperi. Jag låg på britsen och hörde deras samtal. \\\"Det bästa vore om vi kunde lägga in henne!\\\" \\\"Ja, gör det\", sa Mor. \"Vi håller på att bygga om huset hemma och jag har ett nyfött barn, som jag ammar\". Då var det kört för mig. Jag fick ligga kvar i en månad till dess att de skickade hem mig, så att jag inte skulle dö på sjukhuset. Igår var det kört för Elin. Det gick inte att åka på de papper hon hade fått fram ur datorn. Absolut inte. Resan var körd. Elin blev lika ledsen som jag 1946. Men - till skillnad från mig - är hon inte sex år och inte heller vänsterhänt med handen i ett snöre på ryggen! Hon ringer sina föräldrar och hon sätter sig framför våra datorer och försöker skaffa fram en ny biljett till idag. Så nu skall Jan och jag åka till henne igen och hämta henne och åka en gång till till Landvetter. Idag är det ingen snö, inget mörker och nere i bäcken står den stolta hägern och väntar på att solen skall komma fram! Eva Sternberg Lördagen den 7 februari 2009 - 8:05:11

	Torsdagen den 5 februari 2009 Februari Jag kommer på tåget till Mellerud efter att ha köpt en biljett och bett att få bli placerad i en kupé kallad "djur tillåtet". SJ-mannen i biljettkassan titar på mig och undrar om jag verkligen har något djur med mig till Mellerud? I alla år - minst trettio - har jag alltid beställt biljett i kupéer där djur är tillåtna. För det första är de nästan alltid helt tomma och för det andra är människor, som har djur med sig, när de reser, ofta mycket mer mänskliga än de människor, som inga djur har. Jag känner mig bättre till mods i sådana kupéer. När SJ-mannen nu frågar mig, om jag har ett djur med mig, får jag upp det svar i huvudet, som jag har tänkt på i trettio år och som jag aldrig har behövt använda: "Jag är själv ett djur. Jag tillhör familjen primater!" Men jag kan inte förmå mig att säga, att jag är ett djur. Inte heller kommmer jag på något annat svar - som att jag har en daggmask i väskan eller något sådant. (En gång åkte jag bredvid en ung kvinna, som genast i Älvsjö tog fram sin råtta ur handväskan och lade den i halslinningen till sin blus och talade med denna råtta hela vägen till Göteborg!) SJ-mannen gav mig en biljett i en kupé för människor. Bredvid mig satt en ung man - mörkhårig och extremt mager med mörkbruna ögon precis som Jan hade, när han var sjutton år - och höll på med sin lap-top. Solen sken in genom tågfönstret. Landskapet utanför var höljt i ett tunt lager snö. Några hästar gick här och där och betade. I övrigt var allting stilla. Jag reser till Simmerud. Jag skall lämna in mina företagsverifikationer och sammanställla mina bokslut från förra verksamhetsåret. Samtidigt skall jag bo på min gård och träffa Leila och Åke och vi skall sy nya gardiner till köket i Alveredsdalen - Leila och jag - för Jan fyller sjuttio år nästa måndag och då vill jag ha nya gardiner i köket. Istället för de gardiner, som vi har haft sedan vi flyttade hit . Anna - Lisa LIndstrands föräldrars bröllopslakans framvåder, som Anna-Lisa sydde ihop till gardiner åt mig. Med spetsar så stora och florsaktiga att hennes föräldrar körde fingrarna igenom dem och aldrig använde dem. Själv tyckte hon, att de var för fina att användas - och till slut gav hon dem till mig, vars mor aldrig blev färdig med några broderier någonstans. Mor hade ju tagit studenten redan i början av tjugotalet. Alltså var hon befriad från allt mänskligt - absolut allting kvinnligt. Kvinnor som hade tagit studenten skulle inte vara kvinnor utan män. Döttrar till kvinnor, som hade tagit studenten på tjugotalet, skulle självfallet heller inte göra något kvinnligt, de skulle uppfylla de drömmar, som deras mödrar aldrig uppnådde. Eftersom dessa drömmar var helt vansinniga! Det tar tyvärr tre generationer att fatta att en mormors drömmar är rena tidsinställda bomben för dotterdottern! Jag äter en smörgås, som jag har köpt på centralen. Den unge mannen bredvid låter mig göra det utan att se ut som om han ville smaka. "Han är antagligen anorektisk", tänker jag. En medelålders kvinna, som sitter mitt emot oss går av i Trollhättan. I Öxnered vänder jag mig till den unge mannen och frågar vad han håller på med på datorn? "Programmerar", säger han. Han programmerar musik. Han kommer från Luleå. Han skulle egentligen studera matematik I Göteborg, men någonting gick fel. Han bodde i kollektiv och det gick inte. Studierna var inte sådana, som han trodde att de skulle vara. Så han började komponera istället. Just i det ögonblick, då han berättade detta för mig, fick jag se Prästgården i Brålanda genom tågfönstret. Under en hundradels sekund framträdde den klargula byggnaden i solskenet. "Titta", sa jag till den unge mannen, "där har Du Prästgården i Brålanda, som jag har komponerat! Jag är på väg till Mellerud, där jag har en gård, som jag har arrangerat i fyrtiofem år och bredvid den ligger ytterligare en av mina symfonier - Hamrane Bak & Kaffestuga!" Han förstod genast. Sådant lugn - som i februari på Simmerud - finns ingen annanstans. Sådan ro, som jag kan känna, när jag ser byggnader, som jag har fyllt med liv - men som jag inte längre äger - finns ingen annanstans. Så härligt det är att veta, att Simmerud ligger kvar - och att jag fortfarande äger det! För nu kostar det nästan ingenting! Nu har tiderna ändrats - äntligen! Eva Sternberg Torsdagen den 5 februari 2009 - 10:30:28

	Måndagen den 2 februari 2009 Persson, Malmborg och Åsbrink Först igår kväll - i TV-programmet \"Agenda\" - fick jag klart för mig att det svenska \"välfärdssytemet\" helt har kollapsat! Det var när Björn Elmbrant och Hanne Kjöller intervjuades av Karin Hubinette - alldeles efter Erik Åsbrink. Det var, när Hanne Kjöller sa, att den omorganisation, som Försäkringskassan har gjort, borde ha gjorts för tjugo år sedan - inte nu. Det var sjukförsäkringen, som sopade golvet för Göran Persson att \"rädda\" Sveriges ekonomi. Utan försäkringskassorna i Sverige hade han inte kunnat genomföra den massaker på mänskliga värden - främst kvinnliga - som han gjorde då. Det var Malmborg, som gick på i ullstrumporna - utan den genomgripande förändring, som hade behövts - och skissade på vansinnesförslaget att slå ihop alla länsförsäkringskassorna och bilda en myndighet - Försäkringskassan! Bara ett endabarn från Enskede som Malmborg - helt utan mänsklig förankring - kan komma på ett sådant förslag! Men det var Erik Åsbrink - han led av maktabstinens - som tog på sig att efterträda Inger Efraimsson som styrelseordförande. Åsbrink skulle utan tvekan vid det laget - förra året - ha tagit på sig vilket slaktaruppdrag som helst - för att komma hemifrån en stund varje dag. Det var Inger Efraimsson, som hade avgått, när hon föstod åt vilket håll den svenska välfärden - i Försäkringskassans gestalt - barkade. Först igår kväll fick jag klart för mig, att situationen i Sverige är helt alarmerande. Ingen har koll på någonting! Åsbrink satt som en söndagsskolegosse i gul slips knuten som en strypsnara kring halsen - och erkände att han inget visste, inget kunde och att han inte fått någon information om det förestående sammanbrottet. Han hade heller inte bett om någon information från genraldirektören Malmborg eller någon av de så kallade överdirektörerna. Malmborg visade sig inte i TV-programmet igår. Han hade gått under jorden. Han kanske snart får bo som alla de tusentals andra hemlösa människorna i Stockholm gör nu i vinterkylan! För att inte journalister och politiker skall få tag på honom. Inte heller Christina Husmark Pehrsson visade sig i TV-programmet. Hon har inte längre någon auktoritet - varken politiskt eller mänskligt. Banemännen för det svenska välfärdssytemet är alltså Göran Persson, Curt Malmborg och Erik Åsbrink. Har dessa tre män någon gemensam nämnare - mer än att de alla sugit ut musten ur sitt parti - socialdemoktraterna - och sina väljare? Ja, de är alla tre så kallade "knullgossar". De har alla tre lämnat sina familjer och sina barn för att hänge sig åt sina lustar att knulla med främmande kvinnor i yngre åldrar! Samtidigt som de har pretentioner på att leda andra familjers väl och ve! Pretentioner på att hoppa över lokal kunskap, gammal kasseerfarenhet och samlat medicinskt vetande. Samtidigt som unga mödrar får gå från sina hem och gamla cancersjuka män från Stockholm får ge sig ut och söka nytt jobb i Västernorrland, har Persson, Malmborg och Åsbrink trummat ut att de skall klara hela biffen genom ett nytt gigantiskt datasystem - som redan har övergetts för tjugo år sedan av tillverkarens eget hemland! Var tredje krona, som rullar runt i Sverige, har dessa tre män fått av arbetande människor att fördela tillbaka till oss! Vi har varit tvungna att ge våra surt förvärvade slantar till dem. Enligt lag. Var tredje krona i Sverige sitter numera löst. Vi väljare har låtit detta ske! Inte förrän igår kväll förstod jag detta fullt ut. Jag skäms! Eva Sternberg Måndagen den 2 februari 2009 - 5:05:38