|
|
|
|
| | Onsdagen den 17 februari 2010
Fasta
Idag går vi in i fastan. Det är Ask-onsdag, som kommer efter fettisdagen och vit - måndag.
Jag tänker fasta, så idag skrev jag inte om Nordanstig, där jag var socialchef en vecka i
månaden i slutet på åttiotalet, när vi hade sålt Språkkonsult.
Jag skriver inte om Sven-Erik Sjölund i Nordanstig, kommunalstyrelseordförande, som
igår beslöt att Nordanstig från och med igår skall vara en vargfri zon!
Jag skrev heller inte om hur bra Jan Björklund försvarade kristendomens ställning i den
svenska skolan i P1 i morse. Utomordentligt bra! Lars Ohly lät som en olydig soldat i den
gamla kommunistiska armén - och det är han ju också. Det är bara människor, som har
gjort Marx och Stalin till Gud, som kan vara så dumma att de vill utplåna Kristendomen!
Det går inte. Den sitter där i våra hjärnor lika säkert som en smäck!
Jag skulle heller inte skriva om hur glad jag blev, när vi - utanför Willy´s i Sisjön - träffade
på en äldre dam, som glatt hälsade på Jan och berättade att hon fortfaranda har kvar
den skräddarsydda golfklubba han hade gjort åt henne för trettio år sedan, när han och
Martin öppnade Sisjön. Jag gick fram och tog den gamla damen i handen och
presenterade mig.
-Dig känner jag ju, sa hon då. Du var ju och föreläste på Hovås golfklubb om manligt och
kvinnligt för tjugo år sedan! Jag skrattade och grät och trodde inte ett dugg på Dig, när
Du sa att mäns och kvinnors hjärnor är helt olika! Men nu har ju hjärnforskare visat att det
var sant, så det har jag tänkt på!
Inte heller skall jag skriva om hur jag var hos tandläkaren och fick beröm för mina tänder
och hur Jan träffade en man i väntrummet, som hade gift sig med sin fru för - i morgon -
femtio år sedan.
Inte heller skrev jag till Henrik Berggren i DN och berömde honom för artikeln i DN idag
om familjen Kennedy. Bra jobbat! Hoppas han får stanna kvar!
Till sist vill jag låta bli att skriva om Anja Pärson och det förfärliga störtloppet! Jag gick ut
ock kräktes på toaletten!
Men jag kan inte låta bli att skriva om Ang Lees film, som jag såg, när störtloppet var
slut. Den var bara så bra! Se den och köp den om Ni hittar den!
Själv kan jag inte göra det, för jag fastar!
Eva Sternberg Onsdagen den 17 februari 2010 - 22:28:14
|  | | | Måndagen den 15 februari 2010
Ulrika Kärnborg
Skall förlagen inte bli något annat än förpackare av pappersbuntar? Skall de inte behöva
ta ansvar för vad som står på omslaget till en bok?
Skall de inte behöva beskriva om innehållet i pappershögen är en roman eller om det är
en självbiografi eller om det är en fläckvis sann, fläckvis falsk beskrivning av en släkt från
Lilla Edet?
Skall recensenten inte kunna lita på att - eftersom det är en roman - så har inget av det
beskrivna i boken inträffat i verkligheten?
Ulrika Kärnborg, som är en bitsk liten mops på DN:s kultursida, skrev ner Maja Lundgrens
rsjälvupplevda berättelse Myggor och Tigrar för några år sedan. Hon fullständigt
pulvriserade Maja Lundgren.
Så som alla vi kvinnor blir pulvriserade av alla andra kvinnor, när vi säger och skriver
något som är sant.
Förlagen fegar ut. Självklart - förlagen är ju inget annat än en grupp självuppblåsta,
penningfikande grupper, som vet vad de har uppfostrat människorna runt omkring sig till
att tro!
Människorna - särskilt vi kvinnor - köper böckerna för att kittlas i vår egen hjärna och tänka
att så djävligt har jag det i alla fall inte själv - och snart kommer också jag att bli som
Lisbet Sallander! Hurra!
Det hela är ett lurendrejeri och en skamlös förförelse av medvetslösa invånare i
västerländska industrisamhällen! Särskilt i Sverige.
Ulrika Kärnborg tycker det är orättvist, att hon och hennes kollegor - inte minst Maria
Schottenius själv, som nästan slog knut på sig själv över Lars Noréns självbiografi och
skrev om den i de rosigaste ordalag - skall bära hundhuvudet för att förlagen ljuger och
för att författarna talar sanning!
Ingen av Er kommer inom en snar framtid att ha något arbete alls! DN kommer att lägga
ner sina kultursidor just därför att Ni ingenting har begripit och ingenting begriper!
Vem vill läsa sådant dravel?
Och hur många fruktansvärda handlingar som än dessa teaterchefer och regissörer har
utsatt Era medsystrar för, så nog sitter Ni på Era höga hästar och tror att Ni inte kan ramla
av! För att Ni tror på romaner!
Och beundrar dessa män - alltifrån Ingmar Bergman till Lars Norén och prisar dem som
gapande småflickor!
Nu är det slut med det!
Ut i kylan med Er!
Eva Sternberg Måndagen den 15 februari 2010 - 7:35:39
| | | | Söndagen den 14 februari 2010
DSM 5
Idag i DN beskrivs arbetet med nya psykiska diagnoser (jag skriver inte ut
artikelförfattarens namn, för hon har bett mig att aldrig skriva till henne om hjärnan, om
mäns och kvinnors olika slags liv och om svensk sociologisk och psykologisk idioti samt
DN.s totala brist på kontakt med verkligheten inom hjärnforskningen idag).
DSM betyder :Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Det är en manual,
som används i västvärlden nuförtiden i tusen gånger högre grad än Bibeln, Koranen,
eller någon annan religiös eller filsofisk skrift.
Att få ett omdöme baserat på ett utlåtande från DSM 3 eller 4 avgör i
Sverige ett barns hela fortsatta liv!
Diagnosbarn och bokstavsbarn kallas de.
Om det barnet inte har likadana föräldrar som Mikael Andersson hade, när han föddes i
början på sextiotalet utan armar och ben eftersom hans mamma hade varit exponerad
för hormoslyr, när han var mellan fem och tio veckor gammal i moderlivet.
DSM 3 och 4 - diagnosticerade barn behöver sina föräldrar och sina far- och
morföräldrar och sina fastrar och mostrar och kusiner och syskon och sysslingar!
De behöver sina grannar och sina föräldrars vänner och församlingsmedlemmar och
dessutom behöver de gymträna varje dag för att senare i livet gå i kamp med
försäkringskassan!
De behöver beskriva sina liv på Face-book och på alla andra uthängningssidor, som kan
komma att finnas, när de kommer i tonåren.
De behöver kunna läggga ut sin vrede på YouTube och spela in den i lokalradion.
En av de diagnoser - det vill säga domar - som kommer att finnas kvar i DSM5 och som
finns i DSM4 är KÖNSIDENTITETSSTÖRNING hos barn.
När man slår upp denna diagnos i DSM4 kan man läsa att ett barn, som fostras enligt
den svenska modellen från genusdagisen Tittmyran och Björntomten, kommer att bli
bedömt som könsstört.
Diagnosen skall fastställas genom att läkaren skall lägga märke till om barnet utvecklas
mer och mer åt det andra könets håll - eller mindre och mindre.
Tittmyrebarnen kommer att gå åt störningshållet.
Pojkar får denna diagnos i fyra gånger så stor utsträckning som flickor - I USA - under den
tid DSM4 skrevs - i början av nittiotalet.
I Sverige skulle säkert utvecklingen under det senaste decenniet ha kunnat leda till att vi
kan få lika många flickor som pojkar med denna diagnos.
Hela genusmaffian strävar nämligen åt detta hållet! Med Mona Sahlin i spetsen!
Karin Bojs varnar därför i sin artikel, att svenska dagisföreståndare kan komma att få
slaget, när de läser om diagnosen könsidentitetstörning, som ju nu tydligen skall få
fortsätta att vara tecken på psykisk störning i DSM5!
Om inte Mikael Anderssons mamma kommer förbi och frälser oss alla!
Kom genast!
Eva Sternberg Söndagen den 14 februari 2010 - 8:52:35
| | | | Lördagen den 13 februari 2010
Att möta livet - och gå livet till mötes.
Jag har varit i Nordnorge. I Helgeland. I Sandnessjön.
Jag har talat över ämnet: Möta livet och gå livet till mötes.
I en sporthall vid Ishavet
Av en slump kom jag att tala på förmiddagen och efter en annan svensk talare - Mikael
Andersson, som hade bråttom hem tillbaka till Västra Frölunda - för han väntar sitt fjärde
barn i dagarna. Och han ville vara säker på att komma hem så fort som möjligt. I tid till
barnets födelse.
När jag stod bakom scenen och väntade på att ta över efter Mikael, var jag så tagen av
hans anförande att jag skakade och knappt förmådde röra mig.
Och då har jag ändå ben!
Och armar.
Det har inte Mikael Andersson.
Han har antydningar till ben och armar. Han tar sig fram som en vessla och styr med
musen vid sin högra tå.
Mikael Andersson talar om tankens kraft. Om hur vi - varje människa - kan iscensätta våra
liv - med kraften hos våra tankar - och bli levande.
Även om läkarna, när de får syn på oss första gången utanför moderlivet, inte vågar möta
oss och inte vågar låta oss möta våra liv!
Även om läkarna övertalar våra föräldrar att glömma oss och gå hem och försöka skaffa
oss ett friskt, nytt barn så fort som möjligt.
Läkarna var på den tiden män och är nuförtiden inklämda i den manliga hierarkien - om
vi är kvinnor.
Industrisamhällets män tror att det går att glömma ett barn.
Vi kvinnor vet att vi bär våra barn med oss - de är inprogrammerade i våra hjärnor.
De finns där och vi kan förnimma dem - även de barn, som lämnade våra livmödrar för
tidigt.
När vi lämnar bort våra barn, lämnar vi bort oss själva.
Mikael Anderssons mamma kom tillbaka till honom på sjukhuset efter en månad. Hans
pappa kom efter ett år.
Den svenska sjukvården kastade sig över honom och skulle göra om honom tilll NORMAL!
Han skulle få armar och ben och hans föräldrar skulle slippa se honom - och hans syster
skulle slippa skämmas över att ha en sådan bror.
Hon är femton månader yngre än han. Pseudotvilling.
Resurserna lades på SEPARATION och REPARATION.
Den lilla filmsnutten han visade av sig själv som treåring - med proteser fastsatta på sina
ben och armar - etsar sig fast i själen på oss som ser och hör honom.
När han berätttar om hur han i alla fall hade föräldrar, som ibland - han visste inte när -
kom och hämtade hem honom - gråter vi alla. Även männen i publiken.
Mikael Andersson förstod redan tidigt - vid två års ålder - att han hade föräldrar, som
fanns och kom till honom och brydde sig.
Det var det som gav honom kraft, att vid fyra års ålder besluta sig för att inte vara offer
utan för att gå sitt liv mötes.
Det är sådana kvinnor som Mikael Anderssons mamma, som vi kvinnor har som naturliga
förebilder.
Det är sådana kvinnor, som skall förhärligas och kommas ihåg för alltid!
Som rusar in och sliter sina barn ur händerna på de anställda - av Alva Myrdal
anbefallda - främmande.
Som vräker ner läkarna i korridorerna och hellre dör än lämnar sina barn.
- Det var härligt att se Erin Bronkowich tillsammans med Dig ikväll, sa Jan, innan han
somnade.................................
Eva Sternberg Lördagen den 13 februari 2010 - 5:42:36
| | | | Onsdagen den 10 februari 2010
Tredje gången gillt!
Detta är tredje gången i mitt liv, som jag lyckas slå hål på de vanföreställningar,
förmätna akademikerutsagor och livsdödande filosofier, som har grasserat i Sverige.
Den första lögnen jag slog hål på var föreställningen att små barn lär sig språk på samma
sätt som ingenjörerna på Volvo.
Varför skulle ingenjörer på Lastvagnar behöva lära sig grammatik och fonetik, när barnen
i Frankrike lärde sig franska utan att läsa grammatik?
Den frågan fick jag, när jag var den högst placerade kvinnan i Volvos hierarki under en
kort period i början av sjuttiotalet.
Idag är det ingen språklärare, som springer fram och slår sig för bröstet för att han/hon
höll på att ha ihjäl mig för att bevisa att jag hade fel:
Ingenjörer på Volvo och franska småbarn i hemmet lär sig visst franska på samma sätt!
Hela lärarhögskolan i Göteborg och Sveriges lärare i moderna språk var efter mig.
Den andra lögnen jag slog hål på, var den om att kvinnor inget kan! Kvinnor kan inte det
och inte det! Kvinnor har för små hjärnor - delfiner har fyra gånger större hjärnor än män -
gör dem till statsministrar brukade jag svara - till dess att jag kom på idén att visa vad
kvinnor kan på en utställning på svenska mässan här i Göteborg.
Mässchefen trodde inte på idén. Han föreslog att vi skulle lägga mässan tillsammans
med en mässa som drar folk!
-Vadå för en mässa? frågade jag.
-En smådjursutställning, sa han.
- Då kanske vi skall kalla mässan Kvinnor och andra smådjur! sa jag.
Sedan sa jag att detta Ditt yttrande skall stå i den första boken, som kommer att skrivas
om denna mässan!
Han avgick just i pension och han är välkänd här i Göteborg för sitt yttrande om mässan
Kvinnor Kan.
Den ende ledare - av alla inom religion, politik och näringsliv i Göteborg, som inte skrev
på ett papper, som jag hade satt ihop om att det vore bra om Göteborg fick en mässa,
som visade vad kvinnor kan - istället för att fortsätta tjabblet om att kvinnor inget kan, var
den socialdemokratiske kommunordföranden. Hans rad lyser fortfarande tom i Kvinnor
Kanmässans arkiv i här på Göteborgs universitetsbibliotek.
Den tredje lögnen, som jag nu har lyckats slå hål på, är den om att kvinnor är män och
att mannen är alltings mått och att penningen är vår religion!
Det var när jag gjorde Kvinnor Kan och såg hur vi kvinnor faktiskt är, vad vi vill och vad vi
kan, som jag insåg att jag inte kunde fortsätta på den av mig inslagna linjen att försöka
göra kvinnor till män.
Jag hade dessutom som ledarskapstränare i svenskt näringsliv och offentligt liv sett den
stora skillnaden i kompetenser mellan män och kvinnor - i praktiken.
Det män kan - stirra sig ensidigt blinda på något och sedan alla springa åt det hållet - det
kan inte vi kvinnor. För då går vi under. Då går våra barn under. Då hatar våra män oss
och då går jorden under.
De enda som får ut något av att vi försakar våra barn och vårt liv är våra föräldrar, som
kan höja sin status genom att sitta på symöten och släktkalas och cock-tailpartyn i
Spanien och skryta över sina barns FRAMGÅNGAR - i taxeringskalendern!
Så dumma har krigsgenerationens barn - vi som är sjuttio år och ädre - blivit att vi hellre
ser våra barn vara tandläkare och läkare än ser våra barnbarn överleva till
konfirmationsåldern!
Det är min generation, som hellre låter sin sons döttrar abortera sitt första barn, än ger
henne stöd och uppmuntran!
En och en halv miljon barn har vi tillåtit försvinna ut i rondskålar i tidigt - eller sent
fosterstadium - sedan 1975. Så att vi den äldre generationen - kan flyta fram med näsan
i vädret!
Tredje gången gillt inträffade, när jag satt fredligt och skrev på min blogg - i mitt hem -
och Joel Holm på Expressen ringde mig - och frågade vad jag tyckte om att en barnlös
kvinna från Folkpartiet, vars hela politiska plattform är en skymf mot kvinnor och barn och
män, skulle bli EU- minister, nu när hon själv skulle komma att ingå i moderskapets krets
här på jorden?
The rest is history.
Och Sverige blir sig - tack och lov - aldrig mer likt!
Eva Sternberg Onsdagen den 10 februari 2010 - 12:35:41
| | | | Måndagen den 8 februari 2010
Tuoddar
På sommaren 1986 - året efter att vi hade bildat Sveriges kvinnliga företagares
riksförbund och två år efter den första Kvinnor Kanmässan i Göteborg - hade jag blivit
övertygad om att jag skulle följa med Kerstin Sofia på fjällvandring i Padjelanta
nationalpark.
Det var fyra år efter vårt första möte i Luleå den 8 december 1982 och efter fyra års
intensivt samarbete och intensiva diskussioner och efter det att jag hade lärt känna
Kerstins hela familj och hon min.
Vi trodde att vi kände varandra.
Dessutom är Kerstin omgjort vänsterhänt - som jag. Med den enda skillnaden att Kerstin
vände tillbaka till vänsterhänthet efter att ha knäckt ett antal småskollärare och
folkskollärare hemma i Sörbyn!
Så seg är inte jag. Jag satt med min fastbundna vänsterhand på ryggen i skolan varje
dag i första och andra klass - för motståndet mot min vänstra hand blev för stort för mig.
Mina föräldrar, mina fastrar och mostrar, min morfar - ja, alla vuxna runt omkring mig
krävde att jag skulle sluta använda vänster hand!
Alla vänsterhänta ansågs på den tiden - fyrtiotalet - dumma i huvudet. Vi stammade
också ofta och blev vindögda. Själv blev jag vindögd vid tre års ålder och fick en
bakelitkåpa för mitt högra öga och ett fönsterglas i mitt vänstra.
Det var mitt snedställda öga. Jag såg ingenting på flera år och gick ständigt omkring
blågul i ansiktet av sammanstötningar med föremålen runt omkring mig.
Kerstin Sofia bodde i Sörbyn i Norrbotten. Hennes släktingar hade viktigare saker att bry
sig om än om hon var dum i huvudet eller inte. Hennes släktingar var inriktade på att
överleva i en kärv värld, som just hade kommit ut ur andra världskriget.
Mina släktingar i Borås var mera inriktade på att använda sina barn till tävlingar i att
vara bäst i skolan och i att klättra längst på samhällets karriärstegar.
Kerstin Sofia har en strålande fysik - plus allting annat hon har!
Jag uppfostrades till intellektuell. Intellektuella behöver inte röra på sig särskilt mycket.
Och absolut inte ägna sig åt idrott, som är något som bara de, som inget har i huvudet,
ägnar sig åt.
Så att de inte slåss på riktigt och kommer i fängelse!
När jag skulle förbereda mig för min första fjällvandring hade jag - på mitt intellektuella
sätt - frågat om allt, tränat på att gå i Delsjöterrängen och tagit kontakt med de andra
kvinnorna, som skulle var med Kerstin Sofia på vandringen.
Jag hade tusen gånger frågat Kerstin om det var mycket höga höjder och berg, som jag
skulle behöva bestiga - med ryggsäck och allt?
Kerstin hade svarat mig att vi skulle gå ner från Staloluokkta till Tuoddar - närmaste
fjällstuga, 2,8 mil från Stalo.
Ner betyder för mig nerförsbacke.
Jag såg framför mig en backe neråt, som var nästan tre mil lång! Den enda fara jag såg i
detta var att jag hade svårare för att gå neråt i backarna i Delsjön än uppåt.
- Bara det inte blir för låga backar neråt, tänkte jag.
Jag saknade kunskap om följande fakta:
Neråt för en fjällvandrare är söderut på kartan - inte låga backar!
Det finns lika många fruktansvärda uppförsbackar neråt på kartan som uppåt.
Vanligt väder i Padjelanta är 26 sekundmeter motvind med blandat hagel och regn.
De flesta människor har sett ett Primuskök innan de går sin första fjällvandring.
De flesta människor var på den tiden inte vegeterianer och kunde därför äta försvarets
överskottslagers utgångna levergryta - lagad på Primusköket.
De flesta människor har lättare att ta emot hjälp än jag hade 1986.
Vi kom fram till slut. Stugvärden värmde till och med bastun på eget initiativ, när han
såg vårt tillstånd. (Bastun hade inte varit värmd på flera år. Senaste gästerna hade varit
kungen och drottningen. Jag undrade i mitt stilla sinne hur drottningen hade sett ut, när
hon kom fram?)
Att jag tänker på Tuoddar idag beror på att människor just nu frågar mig hur jag har
kommit på alt möjligt, som de läser i tidningen att jag har skrivit?
Hur kom Du på det?
Flera tror till och med att jag inte finns som biologisk varelse utan är en seriefigur - som
TinTin!
När jag får dessa frågor tänker jag på Tuoddar.
Det har inte varit någon nerförsbacke.
Det är längre än 2.8 mil att lära sig hur hjärnan fungerar - ens rudimentärt.
Haglet ryker omkring mig och inte ens Vivis konjak har alltid varit tillgänglig.
Någon stugvärd har jag inte sett till ännu.
Jag vet dock en sak säkert - kungen och drottningen har inte varit, där jag är nu!
Ännu.
Eva Sternberg Måndagen den 8 februari 2010 - 9:51:53
| | | | Söndagen den 7 februari 2010
Susanna Alakoski
Igår - jag ligger en dag efter hela tiden nu - publicerades en stor artikel om Susanna
Alakoski i Dagens Nyheter. I kulturdelen, som på lördagarna kallas för Boklördag.
I artikeln frågar sig Alakoski - som är livrädd för att själv bli hopblandad med sina texter -
vad en anhörig är?
Vilka är anhöriga?
Kan man sluta vara anhörig?
Frågorna gör mig helt förbannad.
För det första:
Hur kan en författarinna tro att hon är något annat än sina texter?
Hur kan en människa tro att hon inte är inblandad i sin egen berättelse?
För det andra:
Hur kan man vara så dum att man inte vet vad en anhörig är?
Anhöriga är de människor i vilka vi genom våra gener eller våra barns gener är förenade!
Våra föräldrar, våra syskon, våra fastraroch mostrar, våra föräldrar och deras föräldrar. Och
så vidare.
Anhöriga är vi också till dem, som vi lever i parförhållande med - trots att vi inte har
samma genetiska ursprung!
Meningen med att leva tillsammans med någon främmande är att vi skall komma att
förenas genetiskt - eller att vi, även om vi inte skulle få några barn tillsammans - skall få
ytterligare en släkt att få kraft ifrån, få hjälp av och vara en glädje för.
I undertexten i artikeln om Susanna Alakoski läser jag in, att författarinnan är irriterad
över att man inte kan göra vem som helst till anhörig. Efter egen vilja. Plocka upp vem
som helst och få den till anhörig!
En annan sak, som tydligen gör henne arg, är att det är att det verkar vara omöjligt att
göra sig av med en anhörig!
Att man inte kan skära bort en del av buketten anhöriga och lägga dem på skroten. Hon
inser att det gör fruktansvärt ont att exkludera en familjemedlem eller en släkting - hur
illa man än tycker om den personen.
Anhöriga sitter nämligen inprogrammerade i hjärnan på oss!
Vi människor har - genom en evolutionär slump -nu kommit till en situation, där vi kan
skriva texter, som andra kan förstå och få inspiration och kunskap av. Som Alakoski gör!
Men efterhand har vi blvit så fördummade av industrisamhället, att vi inte längre förstår
vår egen kraftkälla - vår hjärna och vårt mänskliga medvetande.
Det är som om man på Volvo skulle förse oss människor med bilar, som vi inte ens förstår
att vi skall använda på vägen!
Vi kör bilarna i vattnet och undrar varför de går så dåligt. Och våra politiker pratar bara
om kvaliteten på vattnet dagarna i ända.
Välkommen upp på E:4:an, Susanna Alakoski! Kör som tusan där!
Eva Sternberg Söndagen den 7 februari 2010 - 4:59:18
| | | | Lördagen den 6 februari 2010
Hanna Hellquist II
Den 7 december förra året skrev jag en blogg om Hanna Hellquist, journalist på Dagens
Nyheter.
Jag hade just läst hennes bok "Karlstad Zoologiska" och jag var fortfarande kvar i USA.
I bloggen skriver jag att Hanna hade tömt alla sina egna ämnen till botten och bara
hade kvar eventuella dokusåpor om djur och kändisar eller andra lika meningslösa
journalistiska uppgifter
Nu vet jag varför jag kände att hon tappat sin tråd efter faderns död.
Nu vet jag att vi i henne har en av de stora författtarna och programledarna! Inom alla
medier!
Nu vet jag det - för igår skrev hon i Dagens Nyheter på sin krönikeplats På Stan under
rubriken "Man skall tala om självmord så som de skriver på SKL (Statens krimninaltekniska
laboratorium)!
Det är den starkaste krönika jag har läst under hela mitt liv. Jag är sjuttio år.
Hanna Hellquist knivmördar i denna krönika hela den svenska förljugenheten om döden,
om självmord, om barns och ungdomars livssituation och förmätenheten hos alla -
grannar och släktingar i hela Sverige! Hos oss alla!
Hon är St Göran!
Vi är draken!
Draken är död.
Hanna Hellqiust lever!
Hanna Hellquist är den enda journalist, som Dagens Nyheter behöver ha kvar nu, när
detta tidningsskepp sjunker!
Ingen i den övriga skaran - inte ens Peter Wolodarski - är i närheten av hennes kaliber!
Eva Sternberg Lördagen den 6 februari 2010 - 10:17:48
| | | | Torsdagen den 4 februari 2010
Kvällsöppet
De ringer mig från redaktionen för TV:s Kvällsöppet - alla ringer mig nu - och frågar om
jag har läst en bok av en man, som skriver om att han inte kan bli far?
Han kan bli far i den biologiska bemärkelsen - i själva verket är han redan far till en
tioårig son!
Han fick den sonen efter att ha knullat med en kvinna, som han inte kände och som han
inte ville lära känna och som han absolut inte ville blanda sina gener med.
När han nu ser sin son, känner han obehag och önskar att vi i samhället skulle kunna
befria honom från att vara far till denne son!
Jag frågar och frågar om igen - om jag har fattat det rätt? Och om jag har fattat det rätt,
varför ringer denna journalist till mig?
Hon avbryter mig och säger: Vad tycker Du om att han borde bli befriad från sitt
föräldraskap från en son, som är tio år och som han fick därför att han tilfredsställde sin
sexuella lust med en kvinna han inte kände och aldrig mer ville träffa?
Undertonen i hennes röst säger mig att nu är det bäst att jag skärper mig och säger vad
jag tycker om detta - rakt av . Annars kanske jag inte får vara med i programmet!
Så här svarar jag henne:
När min son började bli gammal nog att lämna oss och intressera sig för att själv skapa
det vi hade skaffat honom - en fungerande familj - då skrev jag ut en blankett på datorn
hemma på Hackspettsgatan och gav ett exemplar till honom.
Varje gång han hade samlag med en kvinna skulle han ta fram denna blankett och be
henne fylla i den.
Hon skulle fylla i att hon var medveten om att de skulle ha ett samlag och att hon skulle
kunna bli gravid genom det och därmed få ett barn. Hans första barn och vårt första
barnbarn.
På blanketten skulle han redan ha fyllt i, att han själv förband sig att bli far genom detta
samlag - i ordets alla bemärkelser - till detta barn och att han skulle respektera henne
som mor och leva hela sitt liv med henne och barnet!
- Så Du menar att denne man, som har skrivit en bok i vilken han vill att samhället skall
befria honom från sitt föräldraskap till en tioårig son, borde ha gjort samma sak som Din
son och skrivit på ett papper innan han knullade med en okänd kvinna?
- Ja, svarade jag.
Jag får inte vara med i programmet!
Eva Sternberg Torsdagen den 4 februari 2010 - 4:38:05
| | | | Onsdagen den 3 februari 2010
Birgitta Ohlsson
Igår mitt på dagen, när jag just hade satt mig vid datorn för att skriva en blogg om den
nya EU-ministern Birgitta Ohlsson, ringde Joel Holm, chef för Expressens debattsida och
frågade om jag ville skriva vad jag tyckte om att en 34-årig gravid kvinna från Sverige
skulle bli ny minister i EU?
Jag sitter just och skriver vad jag tycker om det, svarade jag.
Kan jag använda den bloggen i Expressen, frågade han.
Klart att Du kan, sa jag.
Allt jag skriver och gör kan alla använda!
När Joel fick läsa min blogg, ville han att jag skulle ta ned den, så att Expressen fick
vara först med innehållet i min text.
Jag gjorde det. Han skapade av min blogg en mycket fin debattartikel. Jag är väldigt
nöjd med den.
Gensvaret från Expressens läsare är mycket stort. Hälften av inläggen om min artikel är
käpprätt fientliga mot mig - och hälften beundrar en människa, som i Sverige idag vågar
säga något så sant - och så totalt politiskt inkorrekt!
Kommentarerna direkt till mig kommer mest från kvinnor i fyrtioårsåldern och män, som
inte gillar att jag skriver att mannen inte är evolverad för att ta hand om nyfödda barn.
Inte lika bra i alla fall som kvinnan!
Jag svarar så gott jag kan. Min fråga till männen är hur de kan förklara att de och deras
fäder har överlevt och kommit att klara sig ganska bra genom årtusendena - även om
deras fäder inte tog hand om dem handgripligen från födelseögonblicket? Även om
fäderna istället ägnade sig åt att stötta mamman så att hon kunde amma och hålla både
sig själv och barnet vid liv? Och även om männen ägnade sig åt att skydda reviret och
skaffa föda och värme åt sina familjer?
Kvinnorna svarar jag att om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och
ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i
hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
Hur kommer det sig att skolan är en enda mobbningasrena, barnen går på lugnande
medel och procenten bokstavsbarn i Sverige är näst högst per capita i världen?
Kan någon då förklara varför barnen i Sverige är de som i högre utsträckning än i andra
jämförbara länder använder alkohol och andra droger före femton års ålder?
Svara mig den som kan!
Eva Sternberg Onsdagen den 3 februari 2010 - 14:28:02
| | | | Måndagen den 1 februari 2010
Se på mig!
- Jag ville att någon skulle se mig, säger den sjuttonårige pojken i radions
morgonprogram.
- Det kändes som om jag hade makt över en vuxen, fortsätter pojken, som har visat upp
sig på nätet med webkamera för intresserade män i hans pappas och farfars ålder. Mot
en mindre insättning av kontanter på sitt mobiltelefonkonto.
Journalisten, som intervjuar honom, har svårt för att få fram nästa fråga.
Så pojken fortsätter själv och berättar, att han har haft det svårt- både hemma och i
skolan. Hans föräldrar har brustit i sitt föräldraskap och i skolan var han mobbbad.
Han visste inte vem han var!
Men så fick han kontakt med pedofila män, som var villiga att betala honom, när han
visade upp sitt könsorgan i närbild - eller sina fötter. Då fick han veta vem han var! Då fick
han höra att någon vuxen uppskattade honom!
Ibland förföll han till att runka tillsammans med sin besökare på nätet - mot en lite högre
betalning än han fick för att visa upp sina fötter.
Men det kändes lite konstigt och tomt efteråt!
Journalisten ville ha det till att hans uppväxt var ovanlig. Att han var ett undantag. Att
mobbningen inte var så farlig!
Till journalisten vill jag säga att denne unge man inte är ovanlig. Han är vanlig i
Sverige!
Vi är det enda land i världen, som inte ser våra barn - för vi lämnar bort dem till
främmande människor, som inte ser dem!
Vi är det enda land i världen, som tvingar kvinnor och män att ta av sina egna pengar
och föra ut sina barn ur hemmet, där de hade kunnat bli sedda, till ett främmande revir.
Pojkar far särskilt illa av detta förfarande - av staten föreskrivet och av oss kvinnor
sanktionerat.
Pojkar far särskit illa av att inte bli ständigt sedda och påpassade och uppmuntrade av
sina mödrar. Deras hjärnor behöver stöd och hjälp med rangordningen till andra.
Vi kvinnor har genom evolutionen särskilt bekymrat oss om våra söner därför att vi har
haft på känn att de är utlämnade till en för svår värld, om vi inte tar hand om dem, lär
dem att tala och försvara sig.
Vi har berömt dem och hållit dem under armarna.
Jan Björklund behöver inte försörja sig genom att visa upp sitt könsorgan för en
webbkamera hemma i källaren.
Hans mor tog hand om honom och såg honom!
Nu vill hans parti beröva andra små barn deras mödrar så tidigt som möjligt!
Eva Sternberg Måndagen den 1 februari 2010 - 9:28:36
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida