Eva Sternbergs Blogg

Mars - 2009

	Söndagen den 29 mars 2009 Sverige - ett socialt Galapagos! Det var, när han fick stanna i fem veckor på Galapagos-öarna, som Darwin fick ihop sin teori om arternas uppkomst och människans biologiska härstamning. Det var på Galapagos år 1835, som han stötte på tretton olika sorters finkar och började att lägga ihop sina erfarenheter som skalbaggesamlare och geolog till att forma en helhet av sitt tänkande. Han hade översiktintelligens och mod att forma en ny teori! Darwin förstod, att finkarnas näbbar ändrade form efter den mängd nederbörd, som hade fallit under de senaste åren på de enskilda öarna i området. Regnade det mycket, så blev växternas frön större och mer näringsrika. Då blev finkarnas näbbar bredare och kortare, så att de kunde knäcka fröna och växa sig feta och överleva bättre. Vid torka - eller knapp nederbörd - blev fröerna små och hårda. Bara de finkar, som ännu inte hade hunnit bli brednäbbade, överlevde. Deras näbbar var vassa och smala och deras kroppar var magra och behövde inte så mycket näring för att överleva! De feta finkarna dog ut! Det slår mig i dessa tider, att Sverige har blivit ett socialt Galapagos. Vi är också ett kargt och ogästvänligt land med primitiv historia. Ömsom har vi trott oss mäktigast i Europa - 1600- talet - och ömsom har vi förlorat halva landet,därför att vi utser vansinniga ledare som på 1800-talet . Vi har fruktansvärt låg självkänsla i arv efter att invandrare kom hit och byggde upp landet åt oss - på 1700-talet - och vi tappade vårt självförtroende när mer än var tredje svensk utvandrade till USA på artonhundratalet och nittonhundratalet. Vi var livrädda under första och andra världskriget och världsbäst efter 1945! Under de senaste sjuttio åren har vi just - enligt min mening - format Sverige till ett socialt Galapagos. Sverige är fortfarande kallt och ogästvänligt - men de senaste decenniernas sociala "reformer" och experiment, kommer att göra oss lika spännande och avslöjande för filosofer och evolutionister som någonsin Galapagosöarna var för Darwin. Vi har inte bara utvecklat tretton sorters sociala finkar - vi har raserat allt mänskligt förnuft, förhånat alla regler, som mänskligheten i stort har byggt upp under hundratusentals år utan dessutom har vi fortsatt att vara övertygade om att vi ligger i "framkanten" av social utveckling! Våra banr går under framför våra ögon och vi tänker mer på att färga om håret! Ett socialt bottennapp i Sverige är 1976 års sexualbrottsutredning. Läs den om Ni inte redan har gjort det! Sodom och Gomorra framstår i ljuset av den utredningen som fridsamma platser att bo på! Det är hur våra barn har det i Sverige nu, som avgör vilken position vårt land kommer att ha i framtiden. Vi glömmer, att andra människor numera - genast - kan få fakta och rapporter om hur det verkliga läget i Sverige är! Det finns inte längre en censurerande instans i Sverige, som kan hindra vanliga människor från att fatta sanningen! Det går inte längre att framhärda med en social teori om att hierarkiska organisationer kan ersätta levande system! Att "samhället" skall ta hand om barn och gamla - och nästan allt annat dessutom! När den större delen av unga människor i ett land går under, kan detta lands elit inte längre styra! När de sociala arterna i ett land hålls isär av segregerande värderingar från en förgången tid, då kommer de segregerade att ta över makten helt! För de segregerade har varit tvungna att leva efter reglerna, som gäller i verkligheten. De kanske är magra och har vassa näbbar - men de har utvecklat en fjäderprakt, som attraherar överlevnadsfähiga partners. De har kvar en instinkt till överlevnad - såväl på egen hand som i sina familjer i tre generationer. De feta finkarna faller ner döda. Och på Sveriges Galapagos finns det inte ens några katter, som kan äta upp dem. För dit hade vi inte ens kommit i den sociala evolutionen! Eva Sternberg Söndagen den 29 mars 2009 - 4:40:36

	Torsdagen den 26 mars 2009 Kära flickor i Sverige! Kära flickor i Sverige - hur kan Ni må så dåligt? Hur kan Ni må sämst av alla flickor i västvärlden? Ja, hur kan Ni må sämre också än flickor i Bortre Asien (om vi hade haft någon riktig statisitk därifrån)? Svenska flickor hur kan Ni med att må så dåligt? Inte kan det bero på att Ni får bli precis lika missanpassade, som pojkar tidigare hade ensamrätt att bli! Inte kan det bero på att Ni får stanna hemma hos Er mödrar och deltaga i hushållsarbete och lära Er matlagning - för det får Ni inte! Inte kan det bero på, att Ni inte för supa och knulla lika mycket och tidigt som pojkar! Bli plakatfulla utomhus i januari - om Ni vill! Inte kan det bero på, att Ni inte kommer in på universitet eller högskolor, så mycket Ni vill! Inte kan det bero på att sådana som Ingemar Gens, som inte ens kunde genusundervisa sina egna barn( eller Birgitta Olsson, som inte har några barn alls eller Marita Ulvskog, som var motståndare mot EU och nu blir vald till Eu-parlamentet!) Inte kan det bero på att Göran Persson inte blev feminist! Vad mer kan Ni begära än att Göran Persson också har uppfostrat sina döttrar till feminister och varit så djävlig mot dem att de väljer partners av modernt kön? Inte ens Birgitta Wiberg kan Ni skylla på, som använde sin egen son naken på en tårta på Fredrika Bremerförbundets 100-årsjubileum - till kvinnornas njutning och ögonfägnad? Ni kan ju inte vara riktigt kloka, som skär Er, svälter Er och tillbringar Era dagar efter studenten på psyket? Ni måste helt ha tappat förnuftet, nu när Ni har alla chanser att bli ledamöter i börsnoterade svenska bolagsstyrelser! Nu när alla de kvinnor, som redan sitter i sådana styrelser jagas som häxor runt på påskafton! Nej, jag är verkligen besviken på Er! Jag vågar inte åka till Washington i april, för mina kollegor kommer att attackera mig med frågor,, om varför jag inte gör något för Er! Och jag har ändå kämpat för Er - ända sedan jag själv insåg, att vi kvinnor i Sverige är nutidens största förlorare - och kommer att gå till historien, som de största dårarna i evolutionen! Eva Sternberg Torsdagen den 26 mars 2009 - 16:17:22

	Onsdagen den 25 mars 2009 I begravningstider Just nu är det många som dör. Så är det varje år i mars, men i år är det särskilt många. Just nu är det många som föds. Så är det varje år i mars, men i år är det särskilt många. Just nu går hela världen igenom en omskakning - ett sammanbrott i sina strukturer. Så har det aldrig varit förut. Vi har aldirg tidigare - här på jorden - suttit i samma båt. Som håller på att kapsejsa! Det var därför påpassligt av DN:s nätupplaga igår att publicera en text av Magdalena Ribbing - etikettsexpert och vägledare för människor, som just börjat bekanta sig med medelklassbeteende - att skriva en text om hur man gör vid begravingar. Både bröllop och begravningar är "inne" nuförtiden. Det är barnen till de föräldrar, som skilde sig på sjuttio- och åttiotalet, som nu kräver att få gifta sig och kräver att alla föräldrar och släktingar - i alla generationer - skall vara med! De kräver det! Alla skall vara med! Det är de gamla, som har levat väldigt länge, som till slut dör. Det är de, som har barn och barnbarn och barnbarns barn, som dör. Det är de som skilde sig både en och två och tre gånger, som dör. Det är de som skall begravas. Vilka bjuder man på en begravning? Vilka får komma? Jan och jag satte oss grundligt in i begravingsbranschen i början av åttiotalet. En snickerifabrik i Dalsland, som höll på att gå i konkurs på grund av att den gått över till en helt ny produktionslinje, var till salu. Min dröm skulle vara att flytta till vår gård i Dalsland - Simmerud - och ta över den gamla snickerifabriken i Mellerud och fortsätta tillverkningen av den nya kista, som producerades i denna snickerifabrik. Jan var lojal - som vanligt - och lät mig undersöka alla möjligheter. Han åkte med mig runt i Skandinavien och besökte begravningsentreprenörer - med tre versioner av pappkistan - i olika färger - på golvet i vår stora Chevrolet. Vi fastnade överallt - i tullen och i vägkontroller. För så fort någon får se att man har med sig tre likkistor i en privatbil, får han/hon spader! Jag lärde mig begravningsbranschen - inifrån. Jag trodde att entreprenörerna skulle bli glada över det exempel på produktutveckling av kistor, som Jan och jag hade med oss i bilen! Jag trodde, att jag skulle kunna revolutionera hela begravningsbranschen till att bli det, som den skulle vara: den viktigaste yrkesgruppen i samhället. Lika viktig som barnmorskebranschen! Tji fick jag! Begravningsbranschen var död - då liksom nu. Fast nu kan man skönja ett visst uppvaknande i det svenska samhället kring begravningar! För mig har också vänskapen till Ingrid - Trädgård-Ingrid - kallad av oss alla i min familj - betytt ett uppvaknande till verkligheten. Det var inte förankrat i verkligheten att tro, att jag skulle kunna förändra en ritual kring döden. (Det var heller inte förankrat i verkligheten att tro att jag skulle kunna ändra riualen kring födelsen, som jag hade gett mig på tio år tidigare). Ingrid har varit min lärjunge i nu snart tjugo år - och jag har varit hennes lärjunge. Igår skrev hon till mig per e-post om Ribbings artikel på nätet, som jag hade missat. Ribbing hade skrivit, att det alltid skall vara mannens senaste fru, som skall stå under mannens namn i dödsannonsen! Ibland tillsammans med namnet på barnen. Som om den trettio år yngre, andra frun hade fött barn, som var äldre än hon själv! Ribbing menar att man måste respektera en mans beslut att dumpa sin första fru - om det så är på dödsbädden - och följa den nya fruns vilja! Den första frun - som har tagit hand om mannen under tiden han läste på universitet, som har stått ut med hela hans högfärdiga släkt, som har fött barnen och som har stöttat honom genom slaganfall, prostata, fyllesjuka och tagit av sin lön till avbetalning på hans sexcylindriga bil - skall enligt Ribbing inte visa sig vid begravningen! När jag läste denna drapa på nätet , satte jag mig ned och skrev till alla Sveriges begravningsentreprenörer följande regler: Den första frun har mest makt. Den första frun avgör var graven skall vara och vilka, som skall ligga i den. Den första frun är vald av mannen, när hans hjärna åtminstone var någorlunda fungerande. Han ville vara med henne och få barn med henne, när han var vid sunda vätskor. Den första frun har fött de äldsta barnen. De äldsta barnen har mest makt. Det äldsta barnet och hans/hennes mor skall bestämma om såväl begravningen som gravplatsen - om mannen inte ens har skaffat en gravplats. Mamman skall sitta bredvid sina barn, när de gråter vid sin fars kista. Som jag skrev i mitt inlägg igår i DN:s nätupplaga: Om den den nya frun inte står ut med att se den gamla frun vid begravningen, kan hon sitta hemma själv och titta på en videoinspelning av begravningen - och inte förstöra för barnen! Så ser reglerna ut i samhällen, där mannen har många fruar! Och det har många män i Sverige idag! Eva Sternberg Onsdagen den 25 mars 2009 - 5:10:46

	Måndagen den 23 mars 2009 Elefanthonor I torsdags, när jag föreläste i Stockholm inför en grupp professionella kvinnor, blev en av deltagarna överraskad över att höra att elefanthonor och vi kvinnor är de enda varelserna i evolutionen, som lever efter fruktsam ålder. Hon hade aldrig hört talas om denna enorma komplimang i skapelsen, som vi kvinnor och elefanthonor har begåvats med! Eftersom evolutionen sällan eller aldrig låter någon egenskap - särskilt inte någon reproduktionsegenskap - leva kvar utan anledning, vill jag idag - också för att få tyst på alla, som tycker att jag borde skämmas över att ha skrivit så elakt om Gudrun Schyman i lördags - skriva om just elefanthonor. Varför lever de efter fruktsam ålder? Därför att de behövs för sin arts överlevnad. Varför lever inte alla däggdjur av honkön efter fruktsam ålder? Därför att de inte behövs för sin arts överlevnad. Vad gör elefanthonor för att deras art skall överleva? De leder och håller ordning på sin flock. De utstrålar auktoritet. Varför har elefanthonor auktoritet i sin flock? Därför att de vet mer än elefanthannar och yngre elefanthonor. Varför vet elefanthonor mer än elefanthannar och yngre elefanthonor. Därför att de registrerar och observerar och lägger ihop två och två och kommer ihåg allt: Geografiska positioner Trädens blomningstid och sädens mognadsprocess Solens vandring över himlavalvet Förebud på himlen om kommande oväder Hur man stannar kvar vid en död elefantunges kropp så länge man kan Hur man håller de unga elefanthonorna stångna, så att de inte parar sig för tidigt och så att de parar sig med rätt hanne Hur man slår sig ner på rätt ställe och bryter upp från ett ställe i rätt tid Hur man tröstar den som är ledsen Hur man bekämpar galna flockmedlemmar Hur man disciplinerar sig själv och andra medlemmar i flocken Vad är det som elefanthonor inte kan, som vi kvinnor kan? Åka på spritresa till Åland efter klimakteriet och dansa tango med främmande karlar och applåderas av sin egen flock! Eva Sternberg Måndagen den 23 mars 2009 - 9:24:28

	Lördagen den 21 mars 2009 Gudrun Schyman Bästa Gudrun Schyman! Nu vill jag allvarligt be Dig att hålla käften! Åtminstone om Du medverkar i svensk television! Nu kan jag inte längre öppna alla e-brev jag får till min dator, efter det att Du har varit framme i ett debattprogram i torsdags kväll och fått vräka ut Din rappakalja över alla TV- tittare! Nu får jag be Dig att fatta, att Du är ute i helt ogjort väder! Du fattar ingenting! Du vet ingenting! Du är en gaggande kopia av lika vilseledda politiska ledare som Du själv! Du vet Inget om Dig själv, inte om skilsmässor, inte om parförhållanden, inte om barn, inte om föräldrar och tydligen inte om något annat heller! Nu är det slut med gräddfilen i svenska media för idioter, vars egna liv vittnar om total misär, korruption, barntortyr, promiskuitet och alkoholskadad hjärna! Nu får Du gå samma väg som George W Bush - vars hjärna var lika skadad av alkohol som Din är - ut ur media. Ut ur vår åsyn! Dra åt helvete helt enket! För den enda plats sådana människor som Du passar är i helvetet! Jag vill inte höra talas om alla unga människor Du drar med Dig in i helvetet och som har Dig till förebild! Det är fruktansvärt att vi i Sverige släpper in sådana som Du i alla möjliga sammanhang i media! Det är fruktansvärt att vår befolkning är så okunnig, så lättlurad och så vansinnig att den tror på Dig! Vem skulle vilja ha Dig till Farmor? Vem skulle vilja ha Dig till svärdotter? Vem skulle vilja vara med Dig överhuvudtaget mer än de olika karlar - eller kvinnor, som plockar upp, där Du reser omkring? Ingen! Lägg ner SVT, som är direkt omoralisk, livsfarlig och utan förankirng i verkligheten! Skilj Er inte, om Ni kan undvika det! Gift Er bara efter att noggrant ha undersökt Er tillkommande partner! I tre generationer! Besök alla levande släktingar på Er egen sida och Er partners sida, innan Ni bestämmer Er för att bli föräldrar till barn, vars hela liv ligger i Era och Er släkts händer! Var glada om Era egna föräldrar inte skilde sig! Stå ut - även om de gjorde det! Modern hjärnforksning kan överbevisa Gudrun Schymans rappakalja på tio minuter! Jag kan göra det här hemma i min lilla stuga vid bäcken på fem minuter! Och det kan snart alla andra människor också göra - nu när de inte längre skall sitta uppe på nätterna och skjutsa runt sina pensionspengar i olika fonder i bortre Asien. Under tiden deras barn går under i en korridor på ett högstadium i Sverige! Leve hjärnforskningen! Död åt vänsterns genusvansinne och svaghetsförakt! Eva Sternberg Lördagen den 21 mars 2009 - 10:41:24

	Torsdagen den 19 mars 2009 Kusinäktenskap Idag skall jag åka till Stockholm och föreläsa för advokater om "genus". Så jag måste skynda mig att skriva denna blogg, som jag fick inspiration till igår i TV-programmet Uppdrag granskning. Det programmet handlade om kusinäktenskap. Det var ett så bra program! Det visade så tydligt, att vi i Sverige ligger helt i diket, när det gäller livet och verkligheten! Vi vill inte vara biologiska varelser! Vi vill inte erkänna någonting, som vi inte genast har en lösning på! Vi vill inte låta folket fatta någonting! Vi har ju inga familjer, så vi har ju heller inga kusinäktenskap! Vi frågar aldrig barn och föräldrar om något väsentligt - bara om triviala detaljer ur deras ekonomiska liv! Inte ens barnläkare frågar om något väsentligt! Vi tror verligen att rika männsikor har det bättre och mår bättre än fattiga - det är vår religion! Jag som också jobbar mycket i Norge - kunde inte låta bli att le åt den norska forskaren Stoltenberg, som visar hur stor risk det är för kusiner att gifta sig! Norge är fortfarande kvar i verkligheten - i biologin! Det måste de, annars går de under mellan fjällen och öarna! Här sitter vi på flata backen och vägrarvara något annat än lösa pinnar. Plockepinn är vår samhällsmodell! Vi vill inte tala med människor från vårt eget eller andra länder om, att vi är män och kvinnor (genus) och att vi växer upp i besläktade grupper (kusiner) och att det nuförtiden är en risk i att kusiner gifter sig - om de kommer fårn vissa dlear av världen! Vi vill inte se att människor kommer från andra delar av världen! Vi vill att alla skall komma från Flen och vara lika oss - som vi var för hundra år sedan. Nu när många människor kommer från andra länder, vill vi i alla fall inte låtsas om det (invandring). En av de medverkande i programmet igår ville tala om VARFÖR människor från många andra länder nästan ser ut att föredra att gifta sig med sina kusiner! Han fick hålla käften! Här kommer förklaringen - till Er alla, som undrar över samma fråga: Därför att om man lever ett nomadiserande liv och bara träffas med långa tidsintervaller vid en brasa i öknen, då är man glad över att det är sina kusiner man träffar! Sina mostar och fastrar och farbröder! Då känner man på deras lukt att de tillhör ens egen släkt! Då blir man lugn! Om ens eget barn gifter sig med barnet till ens egen bror, då vet man vad man ger sig in i. Då kan man fördela släktens materiella tillgångar på ett rättvist sätt! Om parets föräldrar känner varandra och tycker om varandra, då kommer det att gå bra för paret och deras barn! Ingen faktor är så avgörande för hur det kommer att gå för ett nygift par, som hur mycket deras föräldrar tycker om deras partner! I Sverige - liksom i alla andra länder - var det vanligt att kusiner gifte sig. Men sedan kom vi just till den punkten, där fler och fler barn med neurologiska och andra hinder föddes i kusinäktenskap. Då fick vi kalla fötter! Då blev vi rabiata motståndare till kusinäktenskap - eller resonemangsäktenskap. Då blev vi istället frälsta för FÖRÄLSKELSE. Då skulle alla välja partner etter att de först blivit förälskade! Förälskelse blev vår nya religion - och där är vi fortfarande! Vi vill bli förälskade hela tiden! Även om vi redan är gifta och har flera barn. Vi vill skilja oss, flytta ifrån vår man/fru och flytta ihop med vilt främmande människor, som vi har träffat på en buss och blvit förälskade i! Vi behöver inga familjer - och därmed inga kusiner - för vi har tagits om hand av staten. Vi är statsegendom! Vi har stiftat lagar, som tvingar oss att "arbeta" utanför hemmet och skicka pengarna till Skeberg på AMF-pension, så han kan vräka sig i makt och översitteri! Fy faen! Vi tror att vi är överlägsna. Vi är bara omedvetna! Eva Sternberg Torsdagen den 19 mars 2009 - 5:15:35

	Tisdagen den 17 mars 2009 Brev till Sofie! Kära Sofie! Hoppas Du mår bra och att allt är väl med Dig! I helgen var Farfar och jag i Malmö för att gå på golfmässan där. Farfar hade köpt lösa bokstäver på Knapp-Karlssons på Kyrkogatan och pressat fast dem med strykjärnet på en av sina tröjor. Texten löd: GOLFTID.NU Han pressade bokstäver både på framsidan och baksidan av tröjan - väl synliga. Han skulle gå runt på mässan med tröjan på sig och tala med människor om sin nya idé inom golfens område. Jag skulle följa med för att vara till hands om han behövde stöd och hjälp. Han behövde inte stöd och hjälp. Tvärtom - han blommade upp i den miljön med utställare och började se ut som han gjorde, när vi startade AB Företagens Språkkonsult 1970! Han pratade och viftade med armarna. Tröjans text lyste genom utställarbåsen. Jag gick omkring och tänkte på,hur jag i nu i femtio år har gått runt på golfevenemang och träffat människor verksamma inom denna sport. Till slut började jag att leta efter någonstans att sitta. Det fanns nästan inga stolar inom hela området. Till slut satte jag mig i en övergiven monter med broschyrer över golfresor till avlägset belägna länder. Kvinnan, som skulle stå i montern tackade mig, när hon efter en stund kom tillbaka med en kopp kaffe i händerna. På andra sidan gången såg jag då ytterligare en ledig stol och gick fram till den - tittade mig runt omkring - och fick syn på en yngre man med pigga ögon. Jag frågade om jag fick sätta mig - och det fick jag. Han satte en av sina broschyrer - ganska liten - i händerna på mig. Ett akvarium stod på golvet framför oss. En massagestol stod vid den andra väggen. Jag läste på broschyren: "Dr Fisk och Spa". Jag öppnade broschyren och fick se en text, som var en riktig rappakalja av ett asiatiskt språk och svenska. När yngligen förstod att jag verkligen försökte läsa texte, kom han fram till mig med en lap-top och bad mig skriva en bättre text på svenska än den som redan fanns. Direkt började jag översätta. Det var härligt att få en riktig uppgift - mitt på en golfmässa! Det visade sig att denne unge man från VietNam hade en skönhetssalong i Malmö, som specialiserade sig på att bygga upp naglar och på att restaurera händer och fötter med levande fiskar, som heter Kangalfiskar (gå in på Google och läs om denne man och hans fiskar!)! Jag blev alltemr fascinerad ju mer jag läste och översatte. När jag var färdig frågade jag om jag fick se hur en behandling verkade. Vad gjorde fiskarna? Den unge mannen lät mig tvätta min högra hand i en spann och därefter sänkte jag ned handen i akvariet med ungefär hundra livligt simmande fiskar. Så fort fiskar kände av min hand i vattnet började de att putsa min hud. De ansade huden som om de hade varit dammsugare! De kittlade behagligt på skinnet. Under tiden utsöndrade de ett läkane sekret, som stod beskrivet i broschyren. När jag stod där med min hand nedstucken i akvariet kom massor av mässbesökare och såg hur fiskarna ivrigt putsade min hand. Det var då jag kom att tänka på Dig, Sofie! Du som är intresserad både av naglar och fiskar! Kankse är detta en framtidsbrasch för Dig! Du behöver bara ha tvåtusen fiskar för att öppna ett spa! Fiskarna lever i genomsnitt i sex år. De äter alger och andra mikroorganismer. Det är bara tt åka till Turkiet och köpa fiskarna och sätta upp ett spa här i Göteborgstrakten! När åker vi? Kram från Farmor Eva Sternberg Tisdagen den 17 mars 2009 - 0:28:53

	Fredagen den 13 mars 2009 Häxan Falkengren Annika Falkengren kommer att bli Sveriges första häxa sedan mitten av artonhundratalet. Hon har alla egenskaper och attribut, som tillhör en häxa. Hon har lurat sin chef - Marcus Wallenberg - att ge henne en löneförhöjning av gigantiska proportioner samtidigt som han inför bolagsstämman har sagt att hon inget skall få! Hon har förhäxat honom! Marcus Wallrnberg tillhör den sjunde generationen Wallenbergare i svenskt näringsliv. Inget annat land har så många generationer företagare i samma familj, som vi har i familjen Wallenberg. Har det gått åt helvete för Sveirge så har det i alla fall inte gjort det för familjen Wallenberg. Har det gått bra för Sverige så har det gått ännu bättre för Wallenbergs. Men nu lever vi i en ny tid. Nu har vi bestämt att alla kvinnor skall bli styrelseledamöter i börsnoterade bolags styrelser - eller betrakta sig som misslyckade. I denna "Brave New World" har SE- banken flyttat in och utnämnt Annika Falkengren till VD. Hyllningskören till familjen Wallenberg har sedan dess bara ökat i styrka. Annika Falkengren slår rekord i internationella magasin över hur många miljarder dollar - eller kronor - som kvinnor bestämmer över. Wallenbergs kammar hem PR-vinster i massor för att de har utnämnt Annika Falkengren till SE-bankens högsta chef. Till i förra veckan, när de åkte till Gstaad. Till i förra veckan, när Marcus Wallenberg besvarade en fråga från en styrelseledamot från Folksam om hur mycket ledningen skulle få i löneppåslag. Slutet kom idag, när alla fick lägga sig ner på knä och göra avbön. Annika Falkengren blev istället en häxa. Hon hade inte hindrat Marcus Wallenberg ifrån att ge henne två miljoner mer i året i lön! Sådana kvinnor kan vi inte ha i svenskt näringsliv. Inte i Sverige överhuvudtaget! Frågan är nu: var skall vi bränna henne? Vem skall tända brasan? Eller kommer hon i natt att själv se till att hon går upp i rymden som en meteorit och förbränns? Eva Sternberg Fredagen den 13 mars 2009 - 23:08:30

	Fredagen den 13 mars 2009 Det finns svar! Alla reportar och journalister säger samma sak. Alla politiker säger samma sak. Alla psykologer, läkare, socionomer, kuratorer, rektorer,tränare och präster säger samma sak: DET FINNS INGA SVAR PÅ VARFÖR EN SJUTTONÅRIG YNGLING TAR SIN PAPPAS PISTOL OCH SKJUTER NER SINA KAMRATER OCH LÄRARE! Jag säger att det finns svar: Endabarn, som fostras av vapenfixerade fäder och undergivna mödrar, som aldrig har stått upp för sina söner och hävdat deras rätt att vara en människa inför fadern, är i rikszonen för både det ena och det andra! De gör inte mycket väsen av sig, förrän de kan sitta uppe på nätterna och "konversera" med främmande - eller välbekanta personer - hemma hos sig på den så kallade chatten. Föräldrarna är kanske - som i detta fall - inte särskilt nöjda med sin son. Fadern kanske har låtit en pistol ligga framme - med tillräckligt många patroner för att avrätta hela sonens gymnaiseklass och lite till - för att han själv vill att sonen skall lämna ett avtryck i framtiden. Hellre än att sonen skall bli en mes för evigt! Om Ni vill läsa om sådana föräldrar rekommenderar jag boken "Lögnens folk" av Scott Peck. Peck har skrivit om just en sådan far och mor. Brodern till en i häktet - strax efter jul - intagen yngling hade för ett år sedan skjutit sig med det gevär han hade fått av sina föräldrar i julklapp. Peck gjorde praktik som psykoterapeut - detta var på sjuttiotalet - i det häkte, där självmördarens ett år yngre bror just hade blivit intagen. Peck hade en halvtimme på sig att intervjua pojken. På Pecks fråga om vad han hade fått i julklapp, svarade pojken att han hade fått ett gevär. Av vem då? Av mina föräldrar! Vad är det för slags gevär? frågade Peck Min brors gevär! Du menar det gevär, som Din bror hade skjutit sig med förra julen? Ja, sade pojken. Peck kallade till sig föräldrarna nästa dag och frågade dem om det, som deras kvarlevande son hade berättat för honom var sant? "Det är ett perfekt gevär - av högsta kvalitet", sa fadern. "Vi har inte hur mycket pengar som helst - och geväret har inte gjort något fel!" Efter den dagen visste Peck att ondskan finns och han skrev efter flera år den absolut bästa boken om ondska: "Lögnens folk". Läs den - och säg aldrig mera att vi inget förstår! Vi förstår. Vi vet. Men vi är så fega, så bortkollrade och moraliskt sviktande att vi inte förtjänar annat än att barnen till sist skjuter oss! Innan det dödande skottet kommer till västvärlden har vi nu några sekunde, då vi kan be om nåd! Gör det! Eva Sternberg Fredagen den 13 mars 2009 - 10:49:04

	Tisdagen den 10 mars 2009 Autosamhället En man har hittats död i sin lägenhet - någonstans i Sverige. Han hade varit död i nästan ett och ett halvt år. Det var för att brevbäraren inte längre kunde få ner posten genom hans brevlåda, som den döde mannen upptäcktes. Posten hade legat där sedan i oktober 2007. Ingen hade frågat efter honom. Ingen hade vetat om, att han var död, förrän brevbäraren ringde till polisen och sa att han inte längre kunde få ner mannens post i lådan. Mannen betalade sina räkningar med autogiro. Antagligen hade han en förmögenhet eller annars fick han in sin pension eller sin sjukpenning på det konto, som hans räkningar skulle betalas ifrån med autogiro. Han behövde inte göra någonting själv. Han hade tagit bort sig själv från sitt liv. Till slut dog han. Om mannen ifråga dessutom hade satt upp en skylt ovanför sin brevlåda att han inte ville ha någon reklam alls, så hade det säkert tagit mer än tio år innan posten hade lagt sig i så stora drivor i hans hall, att brevbäraren inte skulle kunna få ner mer post och därför finna anledning att ringa till polisen! Någon bättre beskriving av Sverige idag är svår att finna. Det är bäst att vi låter reklamposten få komma in i våra brevlådor, så att vi inte behöver ligga döda hemma i mer än ett och ett halvt år! Det finns ingen familj. Det finns inga grannar. Det finns ingen socialarbetare. Det finns ingen präst. Autosamhället är här. Välfärdssamhället har dött. Eva Sternberg Tisdagen den 10 mars 2009 - 15:16:06

	Måndagen den 9 mars 2009 Ulrika Kärnborg Äntligen stod en artikel i en av mina tre tidningar på Internationella Kvinnodagen, som handlade om insikten om att vi kvinnor är mödrar! Och att vi har mödrar. Och att våra döttrar blir mödrar! Ulrika Kärnborg skrev en - som jag uppfattar den - nödvändig artikel under galgen igår i Dagens Nyheter. Jag har flera gånger skrivit till henne och påpekat att hennes feministiska hållning är lika grund som vattnet mellan Malmö och Köpenhamn. Och lika nedsmutsad av vår tids vettlösa inställning till materiella ting! Hon har hittills svarat mig lite snäsigt. Ulrika Kärnborg skriver också om slapphet. Kvinnlig slapphet. Jag menar att våra mödar och vi är - och har varit - slappa, när vi har trott att män verkligen är överlägsna oss även i andra avseenden än att kunna vara ensidigt fokuserade och att kunna backa ett dubbelt lastbilssläp in i en allé. Vi är slappa, som tror, att vi kan lämna nittio procent av vår kvinnliga uppgift i evolutionen till andra än till oss själva och våra mödrar - att ta hand om våra barn. Hur lätt är det inte att bli generaldirektör? Det behövs bara att man är född in i den svenska halvprimitiva över/medelklassen och har överlevt en far, som var incestuös och en mamma, som var hysterisk och att man själv hade fjäsk hos en fysiklektor! Vi vill att alla kvinnor - för att behålla sin självkänsla - skall bli chefer i börsnoterade bolag. Eller vi ville det - och svenska män ville det - ända till den ekonomiska och klimatologiska kraschen. Vi ville bli sådana alkoholistdöttrar som Gudrun Schyman, vars hela utstrålning skrämmer alla människor - inte minst barn. Vi har gjort dem till våra hjältar! Ulrika Kärnborg citerar i gårdagens krönika Ebba Witt- Brattström, som tydligen har skrivit i något förord till boken "Stabat Mater" så här: -Om inte feministisk ideologi innefattar frågan om varför vi kvinnor vill ha barn, så kommer dettta ovedersägliga begär att utlämnas åt religiös mysticism och en post- Mariakult kommer att uppstå. Slut på citat. När jag ser unga kvinnor idag, som inte på något vis får vara i kontakt med sitt kvinnliga jag, sin kvinnliga kropp och sin familjs framtidsplaner - annat än som svensk mästarinna i utförsåkning, bergsklättring eller som vinnare av skololympiaden i matematik - då vill jag bara gråta! Så meningslöst! Vilket liv att sitta där med sina pokaler och sina diplom i en bunker, som håller alla möjliga sorters strålning ute! Vilket liv våra mödrar skapade åt oss genom att påpeka för oss, att våra fäder minsann inte var den perfekte man - eller far - de hade tänkt sig! Vilken dumhet våra mödrar levde med! För det finns bara sådana män, som inte är perfekta fäder eller män! Män är inte roligare än så. Men det är med män vi får barn! Och det är det vi vill ha! För mig var de generationer, som levde före mina egna föräldrar, mer beundransvärda. De trodde åtminstone på en högre makt! De trodde inte att de själva skulle hitta någon man, som var en kombination av Jesus, Che Guevara och Einstein! De frågade sig heller aldrig om de själva var en kombination av Den Heliga Birgitta och Askungen? De tillbad Jungrfru Maria! Vi är kvinnor. Vi påverkar våra barns hjärnor på ett livsavgörande sätt. Våra hjärnor är modershjärnor. Barnens hjärnor är vår viktigaste resurs in i framtiden. Nu när vi alla kan börja fatta detta - och männens projekt och penningreligionen ligger i spillror framför oss - har vi en ljus framtid! Tack Ulrika Kärnborg! Eva Sternberg Måndagen den 9 mars 2009 - 7:41:53

	Söndagen den 8 mars 2009 Grusvägar Under tiden jag har varit borta har de börjat bygga på Torilds tomt. Bara några hundra meter från vårt hus. Torilds pappa byggde en sommarstuga - av den gamla goda sorten - på denna tomt mellan de båda världskrigen. Torilds pappa hade inga släktingar i Alveredsdalen. Han byggde ändå. Till slut kunde Torild inte längre komma till sin pappas sommarstuga. Inte ens han själv orkade komma. Frun hade dött och dottern hade gift sig med en med byggnadsfirma och sonen blev inte vad Torild hade tänkt sig. Han blev det, som Torild hade fostrat honom till. Hjälplös. Under de år vi har bott här, har Torilds tomt varit till salu. Vi har försökt att köpa den. Men Torild hade sådana vansinniga krav på ersättning - en gång hade han med sig en förhandlare hit in i vårt hus, som säkert hade kommit direkt från en uppgörelse i den värld, som G-P inte ens skriver om på lördagarna. Till slut såldes tomten. Då hade Torild redan fått en stroke och blivit placerad på ett så kallat boende. Det är den karriär vi gör här i Sverige. Vi blir boende! Våren för två år sedan var äppelträdet på Torilds tomt - som jag ser genom mitt köksfönster - borta. Hela tomten, som var boplats för rådjur, harar och kaniner samt - ibland - älgar - var jämnad med marken. Hela tomten var bara ett stort hål! Bilar började köra fram och tillbaka på vägen. Lastbilar började köra fram och tillbaka på vägen. Jordmassor började lastas på bilar så stora att de utan vidare kunde ta med sig några stridsvagnshinder också! Sedan stannade allt av. Inte heller förra våren blommade Torilds äppelträd. Inga rådjur kunde bo bland jordmassorna. Källaren, där jag hade förvarat mina gladioluslökar under vintrarna, var också borta. På vägföreningens möte - dagen efter Jans sjuttioårsdag - var en ny medlem med. Det var från den familjen, som skall bygga upp ett hus på Torilds tomt. Nu gick det snabbt! Under tiden jag var borta i förra veckan har det gått hundratals lass med jord och cement och trästälningar och elledningar och dämpmattor för dynamitladdningar och redskapsvagnar för byggnadsarbetare och arbetare från alla kommunala instanser i Mölndal till den tomten. Igår var Partrik ute med vägskrapan. Han skrapade och skrapade. Han körde och vände och skrapade. Vädret var perfekt för vägskrapning. Blött - och inte fruset och inte heller varmt. Jag satt i min lilla stuga nere vid bäcken och såg på hur han körde förbi - ideligen - med vägskrapan. När Jan och jag skulle åka och handla på kvällen - efter helgsmålsringningen i radio -sa Jan: Det är ändå en massa hålor kvar i vägen - det hjälper inte hur mycket man skrapar! Det är precis som liver, sa jag. Det tryck, som tidigare generatioenr har lagt ned i oss - det får vi bära. De hålorna är kvar i längden. Det hjälper inte ens om man gifter sig med ett grustag! Äntligen fick Du till en vettig liknelse! Jag bryter inte ryggen över den kommentaren - eller över den insikten - längre. Eva Sternberg Söndagen den 8 mars 2009 - 7:00:32

	Måndagen den 2 mars 2009 Lärjungar Jag är en lärjunge. Alltsedan jag föddes har jag velat lära mig allt - om allting! Var jag än är och vad jag än gör, lägger jag till det ,som jag är med om till det, som jag redan vet och redan har sett. Så bildar jag mönster och får fram regler. Så lär jag mig grammatiken i allting. Nu när det finns så mycket på nätet, när Google har gett mig tillgång till nästan alla böcker i världen och jag kan höra världens främsta evolutionsforskare föreläsa genom min lap-top, när jag står och stryker mina blusar på kvällen, är det underbart att vara lärjunge! Jag letar efter människor och symboler hela tiden. Sådana som kan vara mina lärare. Sådana som jag kan vara lärjunge till. Min handledare Priscilla Friesen är en sådan lärare för mig. Hon har aldrig haft fel. Jesus är min stående guru. Han måste vara världens främsta lärare. Den som inte lär sig av honom, måste vara lika dum som en lastbilschaufför, som inte tankar diesel i sin tank utan vatten! I denna veckan skall jag träffa mina egna lärjungar. Jag ser fram emot mötet med dem med stor förväntan. Jag väntar mig mycket av dem. Flera av dem har gått i lära hos mig i nästan tjugo år. Många gånger har jag förtvivlat över dem. När jag har varit som mest ansatt, har de ofta uteblivit. När jag har sagt något till dem, har de ofta struntat i det. När jag frågar hur de kan komma tillbaka till mig hela tiden och fråga - och ändå inte göra som jag säger, svarar de: Dina svar är ju så knäppa! Man kan ju inte ta Dig på allvar! Ingen annan människa tänker som Du! Men varför kommer Ni tillbaka till mig då? Varför vill Ni vara mina lärjungar, när Ni ändå inte gör som jag säger? För att höra vad Du säger till andra! Det är bra! Men de gör ju inte heller som jag säger. Det är också bra! I denna veckan tar jag nya tag. Hoppas att jag inte bryter ryggen! Eva Sternberg Måndagen den 2 mars 2009 - 7:19:42