|
|
|
|
| | Måndagen den 29 mars 2010
Barn i Sverige har diabetes typ 1 i högre grad än andra barn i världen!
I morse fick jag höra ännu en nyhet, som bekräftar mina iakttagelser om hur illa små barn
mår - i Sverige.
Barnen i vårt land lider av diabetes typ 1 i högre utsträckning än barn i andra länder.
Men det, som jag fick höra idag i radio idag belyser en hos mig länge närd fråga. Varför
får barn, vars föräldrar kommer från andra länder och som har fött sina tidigare barn i sina
hemländer, barn med diabetes typ 1, när barnen föds här i Sverige?
I nyhetsrapporteringen citerades en forskare, som förmodade, att det måste vara
någonting, som den gravida modern får i sig här i Sverige, som ger barnet diabetes typ 1!
Typiskt Sverige!
Det måsta vara något påtagligt - som mat eller yttre miljö - som orsakar att mödrar, som
är födda utomlands och som i hemlandet har fött flera friska barn med samme man, får
diabetesbarn här hos oss!
Ingen, absolut ingen forskare - eller journalist för den delen - skulle kunna tänka sig att
det är själva regimen för kvinnor som får barn i Sverige, som är så främmande för
mödrarna, att de blir så stressade att deras barn får sådana adrenalinpåslag i hjärnan att
de får dibetes typ 1!
Vi är så övertygade om, att vi är så världsbra på allt som har med kvinnor och barn att
göra, att vi inte ens kan fråga oss om det är något, som vi har missat totalt?
Har vi missat att vi är unika i vår samhällssyn?
Har vi missat att vi har utraderat familjen som vår viktigaste grupp för överlevnad - sedan
Olof Palme satte sina fingrar i syltburken?
Har vi missat att vi inte för ett ögonblick ser på oss själva som delaktiga i mänskligheten -
utan som världens frälsare och dem världen skall ta efter - i alla fall om det handlar om
barn och familj?
Har vi missat att vi sedan länge inte ser på oss själva som biologiska varelser?
I Sverige är människans biologi utplånad av socialstatens pladderpolitiker och
genussadister! Och de är betalda av skattemedel!
Den som är intresserad kan läsa i den amerikanske professorn David Popenoes bok -
Disturbing the Nest - från 1986, hur han kunde se att Sveriges barn skulle gå under på
kortare tid än trettio år.
David Popenoe skriver just i boken att diabetes typ 1 - orsakad av för stort
adrenalinpåslag för det späda barnets hjärna - kommer att bli en svensk folksjukdom.
Det var Olof Palme själv, som bjöd hit Popenoe från Rutger University,New Jersey - för
att beskriva den svenska förstaden med Vällingby, där Palme själv levde, som exempel.
Vällingby lovprisades av Popenoe, som fick ytterligare miljoner kronor att för att stanna
och beskriva det svenska välfärdssamhällets utplåning av familjen enligt makarna
Myrdals recept.
Denna studie resulterade i boken Disturbing the Nest - och vips skickades Popenoe hem!
Boken är en fruktansvärd vidräkning med den svenska bristen på empati, biologi, och
sammanhangsförståelse.
Palme såg till att allt tryckt material, som Popenoe hade producerat under nästan två
decennier samt hans nya bok, inte fick inte köpas in av svenska bibliotek.
Eller säljas i bokhandeln.
När jag möter en ung familj, som just fått veta, att deras första barn har fått diagnosen
diabetes typ 1, frågar jag vad som hände innan barnet blev sjukt?
Inget, svarar de.
Ingenting särskilt hände?
Jo, det var när vi kom hem från två veckors semester på Mallorca, som han mådde så
dåligt!
Hade Ni inte med honom på resan till Mallorca?
Nej, mannens mamma, som bor i norra Sverige, hade kommit ner till Stockholm och
tagit hand om deras son.
Hade svärmodern varit mycket tillsammans med barnet innan Ni åkte?
Nej, det var första gången hon träffade honom. Hon bor i Norrland!
Kvinnan tittar på mig och menar att jag måsta vara sinnessjuk, som tror, att man inte kan
lämna sitt barn vid ett års ålder! Som tror att diabetes typ 1 hos barn har med outhärdlig
stress vid separation från föräldrarna att göra? Som tror att diabetes typ 1, kan vara något
emotionellt betonat?
-Det var nog tur i alla fall att vi åkte till Mallorca, säger modern till mannen, när hon skall
gå ut. -Nu, när han har diabetes typ 1 kommer vi aldrig mer att kunna åka!
- Om Ni inte hade lämnat honom, ett år gammal, till en för honom ovan farmoder och
själva varit borta i två veckor, hade han med all säkerhet inte fått diabetes, säger jag som
avsked till dessa föräldrar.
De hotar med att anmäla mig till socialstyrelsen för att jag skuldbelägger dem!
- Gör det! säger jag. Jag vill inget hellre än att denna fråga skall tas upp av
socialstyrelsen, så att vi kan få undersöka varför barn i Sverige får diabetes typ 1 i större
utsträckning än andra barn i resten av världen!
Eva Sternberg Måndagen den 29 mars 2010 - 6:49:04
|  | | | Fredagen den 26 mars 2010
Ingert Jonsson
Jan och jag sitter och äter middag och fastan är över, så jag kan dricka ett glas rödvin
tillsammans med honom.
Telefonen ringer och Jan svarar. Det är Ingert Jonsson från Lund.
Jag känner igen hennes röst.
Hon var medlem i Hem&Skolas Riksförbunds styrelse, när jag valdes till ordförande år
1984.
Hon gjorde allt.
Hon hade varit med länge och visste allt.
Hon var glad över att jag blev vald till ordförande bland tre kandidater - och med
valeberedningens förord.
Jag blev vald, för organisationen ville ha en verklig spjutspets till ledare. En som kunde
både tala och skriva - och dessutom hade humor!
Jag hade just genomfört den första KvinnorKan-mässan här i Göteborg och hade fått
Kerstin Hesselgrenmedaljen.
Ingert stöttade mig under hela valproceduren och hade sett till att jag hade Bengt
Göransson till bordet - då utbildningsminister - vid högtidsmiddagen.
Jag hade inga sådan kläder med mig, som man har på sig på högtidsmiddagar. Jag
hade bara en hemstickad kofta och bomullsbyxor och Jesussandaler.
Bengt Göransson åt inte ens upp förrätten utan berättade bara för mig om sin mamma
och hur han genom henne hade blvit ideologiskt laddad för resten av livet. Och av en
son med nedsatt hörsel.
Bengt Göransson åt inte heller upp huvdrätten utan frågade mig om mitt liv.
Efterrrätten lämnade han också kvar på tallriken och då kom Ingert fram och matade
honom med den, så att han fick något i sig.
Gabriel Romanus - den avgående ordföranden - hade redan börjat att dansa, vilket han
ansåg vare en förbundsordförandes främsta uppgift. Något roligt skulle man ju ha, när
man var socialminister och tog på sig sådana dötråkiga uppgifter på sin fritid. Såväl
dagtid som nattetid.
Ingert var den som lotsade mig genom de båda åren som förbundsordförande i
Hem&Skola. Ingert Jonnson var den, som gick ut och letade efter mig, när jag hade
lämnat styrelsemötet på en kursgård i Bro-Bålsta efter att ha blvit i princip dödad, därför
att jag hade skickat ett privat brev till Bengt Göransson och tackat honom för att han
hade infört teckenspråk som hemspråk i den svenska grundskolan.
Hon hittade mig.
Hon förde mig tillbaka till kursgården.
Hon räddade mig!
Hon ringde mig idag, när Dage och hon hade läst Kvälls-Posten och sett mig i TV4!
Hon ringde för hon kände igen mig och ville säga hur glada de var att höra samma
stämma och samma glöd som 1985!
Jag berättade för henne att 300.000 andra TV-tittare har haft samma upplevelse dessa
dagar!
Tack Ingert och Dage - och alla Ni andra!
Fastan är slut och jag är tillbaka här och kan berätta!
Eva Sternberg Fredagen den 26 mars 2010 - 20:01:04
| | | | Torsdagen den 18 mars 2010
Barn under ett år råkar ut för 30 procent fler olyckor än för tre år sedan!
Nu bryter jag min fasta från bloggen! Nu kan jag inte låta bli att ta upp mitt skrivande här
på denna blogg igen!
För idag har jag läst i G-P och DN att en kvinna - Anna Carlsson - en vettig människa -
har vågat ta reda på varför vi har så hög procent olycksfall bland de små barnen i
Sverige. Hon har velat kartlägga vad som har hänt barnen - innan de skållades eller
brändes!
Hon har velat få en förklaring till varför barn under ett år är de enda barnen i Sverige -
och säkert också i andra länder - , som numera utsätts för större skaderisk än under
tidigare år.
Varför sjunker barns skaderisk, när de har uppnått åldern ett år?
Jag ringer upp Anna Carlsson på högskolan i Malmö och frågar henne rakt ut, om hon
har vågat fråga föräldrarna, vem av dem som hade hand om barnet, när det skadades!
Själv har jag uppmanat alla barnläkare, alla barnavårdscentralanställda, alla släktingar,
alla försäkringskasseanställda och alla barnföräldrar, som jag möter, när jag är ute och
går, vem som hade hand om det späda barnet, när det skadade sig?
Pappan eller mamman?
Ingen - säger ingen - vågar svara! Ingen barnläkare vågar anteckna att det var fadern,
vars hjärna inte är programmerad att känna till att barnet plötsligt börjar röra på sig och
kan ta sig ut på balkongen i ett nafs, som hade hand om barnet och satt framför sin lap-
top - och - när han tittade upp var barnet borta!
Ingen vågar föra in i en kolumn i sjukjournalen att det var fadern, som hällde ut varmt
kaffe i huvudet på barnet, när han läste tidningen och matade sin tremånaders baby på
samma gång! För svenska staten har sett till att det inte finns en sådan kolumn, för då
skulle alla socialister och rödgardister och folkpartiligister få stå där med skammen!
Så här skriver professor Annica Dahlström i sin bok: Könet sitter i hjärnan:
Männen har mer av ett tunnelseende, som visserligen ger dem en utmärkt förmåga att
fokusera på ett mål (skjuta bisonoxar - min anmärkning), men de har sämre uppfattning
om vad som händer i omgivningen, "bakom ryggen". Tänk Er en pappa hemma med
barnet. Han har sämre möjligheter att ha visuell kontroll över vad som händer med ett
litet barn på upptäcktsfärd och därför sämre möjligheter att kunna ingripa i rättan tid.
Eftersom pappor ofta inte är så ängsliga och fantasifulla som mammor är, har många
pappor inte tillräckligt med föreställningsförmåga till att tänka framåt på vad som skulle
kunna gå galet. Pappor inser ibland inte att barn är så hjälplösa och oförståndiga som de
verkligen är! Vissa pappors oförmåga att förstå hur hur lite ett småbarn kan klara av själv
kan ibland verka otrolig. Exempelvis bör ett nio månaders gammalt barn inte sättas på
axlarna. när pappa skall ut och jobba i trädgården. Barnet kan inte hålla i sig själv, när
han böjer sig ner, vilket mamman oftast väl inser (för hon är evolverad till att ta hand om
det späda barnet - min anmärkning), men pappan avfärdar med tal om sjåpighet från
mammans sida." sidan 91 i andra upplagan. Corpus Gullers förlag, 2007.
Tack, Annica Dahlström och Anna Carlsson! Ni är hjältar i ett Sverige, som går mot sin
undergång i primitiv ideologi och fanatism!
Nu återgår jag till min fasta!
Eva Sternberg Torsdagen den 18 mars 2010 - 11:11:27
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida