|
|
|
|
| | Måndagen den 30 april 2007
Tallinn
Händelserna under veckan i den estländska huvudstaden Tallinn påminner mig om, hur
starkt förankrade i jorden, i nationen och i hemmet vi människor är.
Utifrån det "rationalistiska" perspektiv, som vi svenskar har haft under det senaste seklet,
är det svårförståeligt hur förflyttningen av en bronsstaty över en rysk soldat skulle kunna
ställa till med kravaller och demonstrationer - mer än sextiofem år efter det att den ställts
upp!
För oss forskare, som har den mänskliga hjärnan som utgångspunkt i våra resonemang,
är det emellertid mycket lätt att förstå!
Vi i väst har ju knappast ännu satt oss in i hur mycket vi har de ryska soldaterna och det
ryska folket att tacka för att Nazityskland inte fick makten över oss. Om Tyskland inte hade
stridit i ett tvåfrontskrig (eller egentligen trefrontskrig) under andra världskriget, så hade vi
knappast befriats från Hitlers välde.
Belägringen av Leningrad är en av de värsta händelserna i mänsklighetens krigshistoria.
Om ryssarna inte hade stått ut - för att sedan falla under en ytterligare - ännu värre
krigsman - Stalin - då hade jag inte suttit här denna ljuvliga Valborsmässoafton och glatt
mig åt att leva i ett fritt land, som har haft fred längre tid än någon annan nations folk i
Eurpa har haft!
till sist föll under Stalin, gör att de gärna vill flytta på objekt, som påminner om deras
genomgångna förtryck.
Två sårade nationer på en gång - och en flyttad staty - är tillräckligt starkt skäl för att
starta kravaller! I varje fall i den unga hjärnan.
En dag kommer vi människor att förstår vår hjärna - då kommer vi att ha annat att tänka
på än att flytta statyer på kortare tid efter starka händelser än ett tusen år.
Då kommer vi istället att se till, att mänskligheten inte svälter och förgiftas!
Vi skulle kunna göra det redan nu - men vi är fortfarande för dumma!
Eva Sternberg Måndagen den 30 april 2007 - 11:31:34
|  | | | Söndagen den 29 april 2007
Vårrus
Våren i år slår alla tidigare rekord. Den är tidigare, ljusare, varmare och vackrare än alla
vårar jag har upplevt under mitt liv (68 år).
Ljuset, dofterna och alltings tydlighet ger mig inspiration. Jag vaknar mitt i natten och
sätter mig i sängen och tackar Gud att jag får uppleva något så härligt som denna vår!
Glad blev jag också i morse, när jag läste Nina Björks krönika i Dagens Nyheter. Den
krönikan går inte av för hackor!
Det som Nina Björk skriver om oss människor - som levande bilogiska varelser - är mycket
insiktsfullt.
Björk har kommit fram från under det rosa täcket, fått barn och börjat se världen med
sant kvinnliga ögon.
Dessutom är hon klok och modig nog att fromulera sina iakttagelser i sin krönika i Dagens
Nyheter.
Med sådana författare och journalister i den yngre generationen - i förhållande till mig -
kan jag lugnt gå ut i min trädgård och sätta några lökar!
Glad Vår önskar jag alla energiska läsare av min blogg!
Eva Sternberg
Eva Sternberg Söndagen den 29 april 2007 - 10:27:08
| | | | Torsdagen den 26 april 2007
Leka med dockor
Framför mig i restaurangen, där jag äter en sen lunch sitter två kvinnor i 30 - plus -åldern
med sina stora barnvagnar - inne i matsalen - och med varsin ettårig baby.
Den ena babyn har en liten sjalett knuten kring sitt ettåriga huvud och den andre har
ingen mössa. Det visar sig av mammornas konversation att den andre är en pojke, som
är utan mössa inne.
Kvinnorna fokuserar hela tiden på varandra, talar med varandra och tar i sina barn, som
om de vore dockor. De ler inte mot barnen, de talar inte med sitt eget barn och inte
heller med väninnans barn.
De är hårdmålade och trådsmala.
Barnen är stela i kroppen, när de blir lyftade ur och i vagnarna.
Den lilla flickan med sjalettten råkar plötsligt sitta så i sin vagn, att jag kan se rätt in i
hennes ögon. Jag ler och börjar nicka med huvudet så att hon skall se att jag ser henne -
att jag vill få kontakt med henne. Att hon är en person.
Hon rör inte en min.
Jag ser att hon redan är autistisk.
Jag tänketratt mammornas sätt att vara mot sina barn påminner om flickor, som leker
med dockor.
Dessa kvinnor kanske aldrig fick leka med dockor, när de var små. Istället fick de kanske bli
som pojkar enligt den svenska vanföreställningen att allt, som flickor vill göra, skall tas
bort - så att de kan bli som pojkar.
När dessa oförberedda flickor får barn kanske de bara kan nå till dockstadiet. För att nå
till "mammastadiet" har de inte haft tillräcklig kontakt med sin egen mamma och mormor
och sett hur de gjorde med deras syskon.
Deras barn blir då inte heller annat än dockor i världen.
Eva Sternberg Torsdagen den 26 april 2007 - 8:46:54
| | | | Måndagen den 23 april 2007
Leijonborg gick!
Läs vad jag skrev den 4 september 2006, den 5 september 2006, den 9 september 2006
och den 29 november 2006!
Så lång tid tog det innan Leijonborg verkligen avgick! Mer än ett halvt år efter det så
kallade dataintrånget.!
Mer än ett halvår efter lögnen, som Leijonborg använde i två dygn efter avslöjandet av
intrånget på socialdemokraternas "Sapnet".
Politikerna (Persson och Leijonborg tillhör samma stam av dinosaurieliknande män, som
glatt har övergett fru och barn för att ingå nya intima förhållanden - och i Leijonborgs fall
avla ett barn till) fattar inte att vi nu lever i en ny moralisk tid.
De tror fortfarande att folket beundrar dem.
De tror att de kan överge sin viktigaste ansvarsuppgift - föräldraskapet över sina barn - och
sedan få väljarnas förtroende att leda landet Sverige!
De tror att de kan ljuga inför folket och göra intervjer med idioter till journalister för att
värna sitt eftermäle - utan att folket skall reflektera!
Nu har de båda fällts som furor!
Nu gäller det att de kvinnor, som efterträder dem - för det blir ju säkert en kvinna, som
efterträder Leijonborg - inte börjar sätta sig tillrätta bredvid dessa fällda furor och börjar
snida träljusstakar av det förlegade tänkande, som deras partier står för!
Just när jag skriver detta säger en allvarlig röst i P1, att Annika Lantz inte hinner fram till
påannonseringen av sitt eftermiddagsprogram idag - för hon har ett sjukt barn, som hon
inte kunde lämna vind för våg!
Det är skönt varje gång vi slipper höra hennes toppfnissiga röst!
Det är skönt varje gång hon inte hinner fram och varje gång hon är sjuk av
översträngdhet och allt annat som åberopas!
Det är skönt, när Studio 1 i P 1 kan på annonserasa på ett allvarligt sätt - inte på ett
flamsigt sätt.
Det är skönt att Studio 1:s programledare slipper attt jämföra sina radioprogram om
våldet i Irak och om den slopade fastighetsskatten med trams om bisexuella, grönhåriga
serietecknare eller transvestiter, som skapar det nya modet i Flen! Med fniss inlagt var
tionde sekund!
Nu har jag fått bort Persson och Leijonborg - snart kommer jag också att få bort Peter
Öhrn - och med honom Annika Lantz!
Till alla Er journalister, som läser min blogg varje dag, vill jag säga: jag hinner inte
skriva ett inlägg varje dag!
Jag är talare och tränare och familjerådgivare och hjärnforskare. Jag träffar folket - det är
det som gör, att jag vet vad som händer i såväl vårt land som utomlands.
Mig behöver Ni inte citera - som jag läser i Dagens Nyheter idag att professor Bo
Rothstein vid Göteborgs universitet kräver av de journalister, som han förser med
information!
Ni får informationen från mig utan krav på motprestation! Dessutom är den riktig, vilket
många av Er tydligen uppskattar!
Eva Sternberg Måndagen den 23 april 2007 - 10:36:46
| | | | Söndagen den 15 april 2007
Nu är måttet rågat!
I dagens nummer av Göteborgs-Posten besvarar en legitimerad psykolog och
psykoterapeut en fråga från en kvinna, som är gift och har två barn - söner 6 och nio år
gamla.
Kvinnan frågar psykologen, om hon skall skilja sig eftersom hon och hennes man inte
längre -efter femton års samvaro - kan hitta tillbaka till "kärleken". I övrigt är det inget fel
på deras liv. De grälar inte och de trivs ihop!
Psykologen Utterbäck svarar att kvinnan visst skall skilja sig om hon inte hittar den rätta
glöden hos sig och sin man längre!
Barnen kommer att bli ledsna, när de blir vuxna om hon inte "förverkligar" sig själv och
skiljer sig och själv hittar en ny man att "älska" - liksom hennes man borde få chansen att
ingå ett nytt parförhållande så att båda deras liv kommer att bli som i mitt livs novell!
Skammens rodnad borde färga hennes kinder!
Detta är falsk rådgivning! Detta är på gränsen till det outhärdliga!
Att det fortfarande i Sverige finns så kallade psykologer, som inte tar upp med ett ord att
barnens liv förstörs av att föräldrarnas äktenskap kraschar.
Att det finns psykologer i Sverige, som vill få männiksor att tro att om man inte ens kan
trivas med sina barns andre förälder, som man dessutom själv har valt , så skulle man
ändå kunna känna "kärlek" för en främmande man, som hon har raggat upp på en bar
eller mött på en spårvagnshållplats efter ett svar på en "kontaktannons"!
Att mamman, när hon har vait ute på restaurang tillräckligt många gånger och svarat på
tillräckkligt många kontaktannonser , kommer att släpa hem en vilt främmande karl, som
skall ta deras pappas plats i den nya lägenheten - det spelar ingen roll!
Barnen får ta det!
Att mamman är så dum i hvudet, att hon tror att hon skall finna "kärleken" hos en annan
man - mer än högst tillfälligt - är inget som psykologen Utterbäck skriver om!
Fy för sådana psykologer!
Fy för oss kvinnor, som är så rabiat dumma ,att vi tror att det finns parförhållanden, som
inte har just sådana transportsträckor, som kvinnna i artikeln har för tillfället!
Fy för Sverige, som har utbildat tusentals psykologer, som inte klarar av sina egna liv,
som inte prövar sina teorier mot verkligheten och som inte skäms för att i skrift sprida sitt
avskyvärda budskap i en stor tidning!
Fy för psykologer, som inte ens påpekar för en mamma att en sexårig pojkes hjärna är
som glas från Kosta. Hans hjärna har just talat om för honom att hans föräldrar är
dödliga. Och nu skall de skiljas!
Fy också för tidingens Göteborgs-Postens chefredaktör!
Jag skall just upp i rätten med ett antal barn, vars föräldrar för cirka tjugo år sedan fick
beskedet av "familjerådgivare" och psykologer att skilja sig vid minsta lilla tryck i
äktenskapet. Vilket de också gjorde - och därmed krossade barnens hem och lät dem leva
ihop med vilt främmande vuxna och deras redan avlade och födda barn.
Dessa barn kommer nu att kräva pengar av svenska staten för det vansinninga råd, som
deras föräldrar fick - och som förstörde deras liv!
Vi kanske snart ses i tingsrätten,herr chefredaktör på G-P!
Eva Sternberg Söndagen den 15 april 2007 - 12:34:56
| | | | Fredagen den 13 april 2007
Tillväxt
Den svenska riksbankschefen Stefan Inghves reser till möte med världens alla
riksbankschefer.
Inför sin resa uttalar han en besvärjelse om att världen behöver mer tillväxt!
Jag sitter i bilen och kör, när jag hör honom intervjuas i radiosändningen.
Då slår det mig att vi borde dela upp företeelsen tillväxt i två delar:
1.Manlig tillväxt
2.Kvinnlig tillväxt
Den manliga tillväxten återfinns i hierarkierna, i utnyttjandet av jordens resurser och i det
ohämmade tävlandet och kamp och krig. Den manliga tillväxten tilldrar sig utanför
hushållet och räknas i pengar.
Pengar har ingen värdebas i evolutionen.
En trafikolycka på E 6:an härutanför på motorvägen kan inbringa lika mycket tillväxt som
Maria Kryddor - en fabrik - gör på tre dagar eller tre år!
BNP räknas inte i gott eller ont. Skador och brott höjer tillväxten lika mycket som skörd
och överskott på järnmalm.
Den manliga tillväxten är slösaktig, enformig och förutsägbar.
Den kvinnliga tillväxten är å andra sidan värdelös i vårt samhälles ögon.
Det höjer inte BNP att ett barn föds och att det växer upp till en någorlunda balanserad
människa.
Ett hem, som utstrålar harmoni och mat, som lagats på ett njutbart sätt , är värdelöst i
vårt samhälles ögon.
Vi kvinnor har under de senaste trettio åren lämnat våra hem och gett oss ut på den så
kallade arbetsmarknaden och blivit män.
Vi arbetar i hierakier. Vi tar med oss de uppgifter, som vi tidigare gjorde i hemmet ut i
hangare och baracker och gör våra sysslor där. På männens sätt. I hierarkier.
Våra barn uppfostras inte av oss utan av främmande människor.
För det är först, när vi befinner oss utanför hushållet, som det vi gör räknas!
Om vi gör samma sak hemma, så är det värdelöst.
Den kvinnliga tillväxten borde blomstra i en tid, då vi kvinmor är bättre rustade för att
vara förnuftiga än vi någonsin tidigare har varit!
Vi borde se till att allt som görs i hemmet fick extra uppmärksamhet och förankring.
Vi borde vara med våra barn - helst hela tiden så att de inte går under.
Forskningen visar numera med all önskvärd tydlighet ,att ingenting är mera givande för
ett samhälle än att människorna lever i monogama parförhållanden och håller ihop i tre
generationer och är med sina barn och är sparsamma med jordens resurser!
Att hushålla är kvinnans viktigaste kännemärke genom hela evoutionen.
Att känna empati, vara modiga och slåss för sina barns framtid är kvinnans rätta natur.
Inte att bli som männen.
Inte att bara räkna i pengar det som vi bidrar med.
Om några år kommer vi med all säkerhet att kalla hälften av det , som nu kallas för BNP,
miljöförstöring istället.
Och varje harmoniskt hushåll kommer att bli en tillgång i en kommuns BNP.
Ja, även mindre harmoniska hushåll är tillgångar i det civiliserade samhället. I alla fall
är de större tillgångar än hushåll, som står helt tomma under dagarna!
Eva Sternberg Fredagen den 13 april 2007 - 16:56:45
| | | | Onsdagen den 11 april 2007
Inifrån och utifrån
En producent från Sveriges radio skickar ebrev till mig och frågar mig, om jag skulle
kunna tänka mig att vara med i hennes planerade radipoprogram om hur ett par skulle
kunna reparera sitt förhållande - om de bättre förstode till exempel sin syskonposition
och/eller de manliga respektive kvinnliga medlemmarna i sin egen släkt.
Hennes fråga fick mig att kunna formulera mig på ett alldeles nytt sätt om vad familjen
egentligen betyder och är - utifrån hur hjärnan fungerar.
Familjen kommer inifrån ens egen hjärna ut - mot alla andra, som man möter. Familjen
tog emot en, när man föddes och ens egen hjärna inte var fullgången utan hade minst
två år kvar att utvecklas till sin grundläggande potential.
Familjen är som slipmaskin, som man sätter in det ohyvlade virket i. Familjen formar en -
och finnas alltid kvar i hjärnans organisation. Hjärnan har sin egen energi och sin egen
riktning - från ögonblicket efter avlelsen - och den styr oss infirån - genom familjen under
de första två åren - ut mot resten av familjen och mot andra människor, företeelser och
händelser, som vi möter under livets lopp.
Vi tillhör alltid främst vår egen familj. Vi formas under våra första tre levnadsår - inräknat
tiden i moderlivet - och det är hur vi har det inifrån - vilken relation vi har till oss själva
och vår egen ursprungsfamilj, som avgör hur vi mår!
När vi sedan förälskar oss i en person av motsatt kön och ingår parbildning för att bilda en
ny familj, då aktiveras vår hjärna inifrån av den familj vi själva kommer ifrån - och utifrån
genom den person, som vi förälskat oss i. Det blir en dubbelkoppling - inifrån och ut och
utifrån och in!
Det är det som gör att förälskelse blir en sådan häftig upplevelse för hjärnan! Vår familj
aktiveras och vi akitverar en utifrån kommande person. På EEG (elektreoencefalogram,
som mäter hjärnans elektriska aktivietet) kan detta tydligt spåras. Nästan ingenting annat
ger lika häftiga spår i hjärnan som förälskelse!
Båda parter upplever detta på samma sätt tydligen. Båda parter känner sig mera
levande, mera optimistiska, mera " hela" och kraftfulla än tidigare.
För hjärnan är det självklart mycket ansträngande att befinna sig i ett förälskat läge.
Impulser inifrån - från en själv och den egna ursprungsfamiljen - och utifrån - från
partnern och hans/hennes ursprungsfamilj gör sig gällande på samma gång.
Livet i sig självt gör sig också gällande. Man måste ha något att äta och någonstans att
bo. Man måste se vilken rangordning man har i sin närmaste omgivning och i samhället i
stort etc.
Förälskelsen dämpas och båda parter går in i ett mera balanserat tillstånd. Under
förälskelsen eventuellt avlade barn måste tas om hand, när de föds efter nio månaders
graviditet etc.
Det är nu det gäller om parternas inifrån kommande programmering och stabilitet håller
för att permanent parförhållande i form av ett äktenskap.
De par, som kommer från inifrån - och från ursprungsfamiljen styrda - hjärnstrukturer, som
är stabila och pålitliga, kommer att börja producera vasopressin - ett hormon från
hypofysens baklob som gör deras hjärnor ägnade för ett långt, givande liv med varandra
och med sina respektive familjer på bådas sidor.
Deras barn kommer att få sina sköra hjärnor omhändertagna på ett gynnsamt sätt under
deras första två år utanför moderlivet.
På detta sätt lever vi alla vidare genom våra familjer - med de nya familjer, som vi
själva skapar samtidigt som vi lägger grunden för de familjer, som våra barn och
barnbarn kommer att kunna skapa!
Eva Sternberg Onsdagen den 11 april 2007 - 9:01:17
| | | | Söndagen den 8 april 2007
Påskdagen
Det är Uppståndelsens dag! Jag vaknade redan klockan halv fyra på morgonen och var
lycklig. Karin och Lars är här hemma i påsk och Martin och hans familj är också här.
Jan och jag såg en sådan härlig film - för oss - på TV igår kväll. Den handlade om ett
par, som hade åldrats och där mannen kom till sin senila hustru och läste upp en bok.
Boken visade sig handla om deras liv.
Deras liv handlade om samma sak, som vårt liv. De träffades unnga. De var extremt olika.
Deras familjer var helt olika - vilket är självklart. Hennes föräldrar (i vårt fall hans föräldrar)
var helt negativa till deras förhållande.
Hennes mamma gömde hans brev. Jans mamma sa till mig att jag bara ville ha honom
för namnet. Inte för någonting annat. De hade sitt allvarligaste kärleksmöte i ett övergivet
hus - vi i en gammal lada i närheten av vår gård.
Hon träffade en annan. Han byggde om huset och drack. Jag träffade många andra och
Jan spelade golf.
Hon gav upp sin fästman och kom tillbaka. Jan gav upp sin familj och USA och kom
tillbaka till mig.
Vi grälar och slåss - till och med nuförtiden - precis som paret i filmen hade gjort under
hela sitt liv.
Även när hon nu var dement, kunde hon bli rasande på honom.
Senast igår blev Jan rasande på mig.
Par som träffas senare i livet kankse inte vågar bli lika rasande som vi. De kanske inte tror
att äktenskapet håller då!
Det var i alla fall befriande att för en gångs skull se en film, som vi båda kunde känna
igen.
Den slutade dessutom lyckligt - båda dog på en gång. Bredvid varandra på servicehuset!
Idag var prästen där igen i kyrkan. Den prästen, som jag knappast stod ut med på
Juldagen.
Idag var han så mycket bättre! Förra söndagen var "min" präst där och idag den andre.
Han stod inte i perdikstolen utan på golvet ihop med församlingen, som satt.
Allt var bättre än jag hade kunnat hoppas på. Det enda som störde mig var att psalmerna
åtföljdes av krontecknet i gudstjänstordningen. Vi började med psalm 147:-.
Sedan följde psalm 198:- och psalm 612:- osv.
Jag gick ändå glad och befriad ut ur kyrkan och njöt av att det nyfallna regnet igår, hade
gett nytt liv åt alla trädgårdar! Precis som Jesu Uppståndelse ger nytt liv åt mig!
Eva Sternberg Söndagen den 8 april 2007 - 11:21:58
| | | | Fredagen den 6 april 2007
Mellangårdar
Det finns två slags mellangårdar - dels sådana som har fastighetsbeteckningen
Mellangården, som i "Alla vi barn i Bullerbyn" och dels den del av - perineum - som är
väggen mellan slidan och anus på en kvinna. Män har inga mellangårdar.
IVid allt fler av dagens moderna förlossningar brister denna mellangård - och i nästan
fem procent av alla föderskors liv - varje år i Sverige - brister ringmuskeln i ändtarmen
helt och hållet. Den går helt enkelt av,därför att barnets huvud passerar födelsekanalen
för snabbt. Läkaren, som tar ut barnet med sugklocka eller banrmorskan, som styr
krystningarna, klarar inte av både barnet och mellangården.
Själv minns jag, att jag efter alla mina tre förlossningar knappast kunde sitta på fjorton
dagar. Min sons huvud är så oerhört stort fortfarande att, när jag ser på det kommer jag
ihåg hans födelse.
Ingen hade förberett oss på att någonting kom efter förlossningen, när vår son föddes.!
Ingen hade sagt ett ljud om att efterbörden måste pressas ut med handkraft - två
barnmorskor hävde sig på min nyförlösta mage med all kraft för att få ut den! Jag dog
nästan av smärta. Jag hade trott att nu när Martin var född, då var allting klart! Jag var
salig. Till dess att banrmorskorna skulle ha ut efterbörden.
När efterbörden till slut också kom ut, kunde jag absolut inte tro att det var något mer
medicinskt, som skulle göras med mig.
Det var då huvudbarnmorskan kom fram till mit huvud med en parktikant, som skulle öva
sig på mig för att sy ihop de bristningar, som min sons huvud hade förorsakat i slidan på
mig.
Den unga kvinnan stod förlägen framför mina ögon med nål och tråd! Huvudbarnmorskan
sa med vänlig röst att det nog skulle gå bra, för praktikanten hade under sin utbildning
övat sig på grissvålar!
Jag skrek av smärta. Jag skrek som om jag själv hade varit den gris, vars svål praktikanten
hade övat sig på.
Till slut bad Jan att banrmorskan skulle ta över och befria mig från praktikanten. Det
gjorde hon.
Det jag inte visste då var, att jag hade haft tur och klarat mig mycket bra. Mitt underliv
läktes mycket snabbt. Jag fick inga men. Inte vid de senare förlossningarna heller.
Nu får jag höra i P1 i Sveriges Radio på Långfredagen att antalet brustna ringmuskler i
ändtarmen på nyförlösta kvinnor har rusat i höjden under de senaste trettio åren.
Från 0.4 procent till mer än 5 procent på Södersjukhuset i Stockholm! På Södersjukhuset
genomförs mer än sextusen förlossningar per år!
Chefsgynekologen på Södersjukhuset - liksom alla andra gynekologer i Sverige enligt
henne - har ingen aning om varifrån den markanta ökningen i ringmuskelhaverier
kommer!
Här får Ni svaret:
Förstföderskornas medelålder i Stockholmsregionen är över 37 år.
Vi kvinnor är skapta och evolverade till att föda våra barn mellan 15 och 30 års ålder.
Vi kvinnor i Sverige lever i ett vansinningt land, där inte ens gynekologer vågar påpeka
detta enkla samband mellan ändtarmskatastrofer och hög ålder, när vi föder vårt första
barn!
Hur dumma kan vi bli?
Långfredagen är självrannsakningens dag.
Om jag på något sätt fått någon kvinna i min närhet - eller genom min rådgivning,
handledning eller genom mina föreläsningar och/eller skrifter - att skjuta på sitt
barnafödande - vill jag be om förlåtelse för det nu!
Eva Sternberg Fredagen den 6 april 2007 - 13:41:47
| | | | Torsdagen den 5 april 2007
Mentalisering
Tor Wennerberg - en av de mest begåvade människor, som får skriva essäer i DN - skrev
igår om den gamla psykiatern RD Laing och om hur Laings teser numera börjar förstås
bättre av en allt större allmänhet.
Wennerberg skriver också om Peter Fogany med flera författare, som i boken "Affect
Regulation, Mentalization and the Development of Self, förklarar hur vårt mänskliga
behov att knyta an till vår mor och far ur evolutionär synpunkt kan förklaras med att vi
behöver denna fasta anknytning för att "mentaliseras" - det vill säga kunna se oss själva
som verkliga ihop med andra människor. Denna mentaliseringsprocess pågår under
barnets allra första år utanför moderlivet , som är den viktigaste tiden i en människas liv!
Barn som inte knyter an förlorar bland annat sin förmåga att känna sig "verkliga" såväl
inför sig själva och inom sig själva som ihop med andra människor.
Om vi vore lika rädda om oss själva som vi numera börjar bli om den globala miljön, då
skulle vi fridlysa barnahjärnan före två års ålder och låta den utvecklas på gynnsammast
möjliga sätt i familjens sköte - med framför allt mamma hemma - och med pappa och
syskon i så nära samspel som möjligt.
Ett samhälle, som tycker det är "utvecklingsinriktat" , när det vill få ut mödrar vars barn är
under två år och tre månader på den så kallade arbetsmarknaden är lika dumt som en
volvoförman, som skulle visa de nyproducerade personbilarna ut i havet under femton år -
för att sedan tas upp och köras på motorvägarna!
Eva Sternberg Torsdagen den 5 april 2007 - 15:57:10
| | | | Måndagen den 2 april 2007
Aprilskämt
Igår var första gången i mitt liv, som jag inte hade någon lust att lura någon, att hitta på
nya aprilskämt eller hoppas på att jag själv skulle bli lurad av någon på första april!
För det känns som om hela världen är ett aprilskämt! Åtminstone hela Sverige.
Tänka sig att bo i ett land, som är så dumt att det har låtit skattebetalarnas pengar gå till
en hållningslös journalist, som bredvid sitt ordinarie uppdrag, som politisk redaktör på
Sveriges Television, smygfilmar statsministern i regeringens fastigheter, i
regeringskansliet och över hela Europa!
Som förtroligt sitter och lyssnar till vilken rappakalja som helst och som sedan tror att han
kan bedöma vad som kommer under källskyddsparagrafen och vad som kan presenteras i
Aktuellt nästa kväll!
April, april Din dumma sill - jag kan lura Dig vart jag vill!
Maria Wetterstrand förstår nu varför Fichtelius aldrig frågade henne om
partiöverläggningarna, som socialdemokraterna hade med miljöpartiet - han behövde
det ju inte, när han fick veta allting direkt från hästens mun!
Om Erik Fichtelius hade haft någon moral och heder som journalist, hade han insett att
situationen var omöjlig - direkt - innan den började.
För mig är det ett så fruktansvärt aprilskämt att Göran Persson och socialdemokraterna
satt kvar vid makten 2002 endast beroende på Fichtelius brist på journalistisk heder, att
jag aldrig mer vill tänka på skämt.
Skammens rodnad borde aldrig släckas på kinderna på SVT:s ledning,
socialdemokratiske ordföranden eller Erik Fichtelius!
Om någon vill sätta sig in i hur jag kände mig, när regeringen Persson vann 2002, så kan
Du gå in på min hemsida www.eva.sternberg.nu under rubriken Evas tankar - "Framtiden
är slut!"
Eva Sternberg Måndagen den 2 april 2007 - 8:52:05
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida