Eva Sternbergs Blogg

April - 2009

	Torsdagen den 30 april 2009 Ett hundra dagar I alla media disktuteras hur president Obamas första hundra dagar har gestaltat sig - och vilka resultat hans första period som president har givit. Alla diskuterar som om Obama hade haft stor chans att påverka. Alla verkar tro, att en enskild människa - hur begåvad och talför han än är - kan ha annat än en slumpmässig möjligt att vrida ett lands politik i en viss riktning. Många verkar tro, att det går att jämföra John Kennedys första hundra dagar som president med Barrack Obamas motsvarande tid som president. Likheterna mellan början av sextiotalet och slutet av 2000-talet i västvärlden är inte så stora. Slå upp Din egen lokaltidning från i början av sextiotalet och se i hur många frågor Du känner igen Dig! Det finns knappast någon likhet alls! På den tiden kunde människor inte se varandras liv i bilder hemma i vardagsrummet. På den tiden hade många inte sett något fotografi ens på sina far- och morföräldrar. Ingen kunde heller på den tiden föreställa sig den tid vi lever i nu. Vi är mer än dubbelt så många människor på jorden nu - och vi möter helt andra utmaningar, andra värderingar och - framförallt - andra faror. Hur skall en ensam man därborta i väster kunna påverka skeendet, när han inte alls har någon makt över massorna? En hierarki är bara så stark som den svagaste länken är. Om folket inte längre vill låta sig styras, om de är missnöjda med sina framtidsutsikter och har förlorat sitt hopp, då finns det ingen, som kan påverka med någon säker utgång alls. Det mest hoppfulla med Barrack Obama är - som jag ser det - att han själv tror på vad han gör. Han verkar göra saker därför att han vet vad han vill - inte för att någon annan vill det. Eller för att massmedia vill det. Hoppas att hans integritet och energi räcker i mer än flera tusen dagar! Eva Sternberg Torsdagen den 30 april 2009 - 13:44:24

	Tisdagen den 28 april 2009 CDO CDO står för Collateral Debt Obligations. En kines vid namn David Li, hade kommit på en formel för ekonomisk riskbedömning, som han kallade för Collateral Debt Obligations. Han hävdade att han hade kommit på den matematiska formel, som fastställde hur stora riskerna i en ekonomisk transaktion är. Året var 2000. Han hittade på de exotiska värdepapper, som i september förra året brann upp framför ögonen på förvånade bankirer och försäkringsdirektörer samt ledde till den svenska bankkollapsen i Baltikum. David Li hade hög status som matematiker - och kunde lätt lura alla. Särskilt män. Särskilt män med den aggressiva genen för otrohet (RS3 334). Norska och danska och finska banker har inte lika många män som vi i Sverige med denna gen. De gick åt under krigen. Deras gener begrovs på slagfälten - eller i motståndsrörelsen. Vi har mellertid massor med sådana män kvar i populationen. Numera skjuter de inte soldater i sank - utan lettiska bondsöner med drömmen om att utöka sitt lilla jordbruk! En sådan dröm som min farfar hade i början av nittonhundratalet. Redaktionschefen på tidskriftetn Filter - Ivar Ekman - skriver idag en intressant artikel om den matematiska vetenskapens framtid inom olika sociologiska områden. David Li fattade inte att hans formel var helt omöjlig. Helt orimlig. Ett litet barn hade kunnat tala om för honom, att han var en idiot, som inte fattade lnågot om levande biologiska system! Han inspirerade Wall Streets män - de som hade utvandrat från sina hemländer ett par generationer tidigare, att fullständigt kapsejsa i sin egen dumhet. När jag läser Ivar Ekmans intressanta artikel i kulturdelen av DN , tänker jag på, att jag själv har hittat på en formel för hur det kommer att gå för ett nyfött barn, som till exempel föds i Sverige idag. Jag skapar också formler: Jag har hittat på en ekvation, som går ihop, som är verifierbar när som helst. Unga kvinnor, som är intresserade av sin framtid och som vill få barn med en man, som är uthärdlig, kan använda min formel och med nittioåtta procents säkerhet välja en man, som både fungerar som man och som far. Här kommer min ekvation: Följ den emotionella systemtråden i den blivande mannens liv: hur många flyttningar runt i barndomen, hur många kilometer från mor- och farföräldrarna och hur många cut- offs? Följ den genetiska systemtråden i motpartens historia: hur lång levnad fick den tredje generationen bakåt, hur friska har de äldre varit, hur många barn har de fått, hur välformad haka har männen haft och hur välformad midja har kvinnorna haft? Materiell systemtråd skall man också vara noga med att följa: hur mycket resurser har familjen lyckat skrapa ihop under de senaste tre generationerna, hur mycket har de vant sig vid att ärva ( för mycket och för lite är farligt!)? Helst skall den tillkommandes familj ha varit varmt fästad i en religion under de senaste tre generationernas liv. Ateister och likgiltiga är mycket farligare och mer osäkra att ingå parbildning med. En make, som inte har fått lära sig något om moral, om skuld och skam och om de religiösa traditionerna i sin del av världen, är som att ha med sig en blind in på zoo. Jan kan fortfarande inte utan svårighet skilja mellan påsk och pingst. Valborgsmässoafton kommer han ihåg, för det är enda gången i sitt liv han var inlagd på sjukhus - våren 1956! Tidstråden leder oss till att klarlägga hur en familj klarade av till exempel den förra konjunkturnedgången i Sverige ( 1990, när jag just hade startat Familjerådhuset AB och banken ringde och sa, att de hade anledning att tro att jag var på obestånd och att de tänkte dra in sina krediter, som jag just hade fått tillgång till, är ett exempel på vad man kan titta efter). Geogrfitråden är också viktig. Kommer han från en familj i Småland, som var så snåla att de endast hade ett gemensamt intresse: att aldrig ge varandra några presenter, att aldrig tacka för något och jobba dag och nat och vara så tråkiga att håret ligger strikt bakåtkammat av sig självt? Är hans släkt helt utan intresse för växter och djur och har bott i fyra generationer i en stenöken? Flyttar de av minsta anledning - utan att fråga sina barn? I så fall - satsa på någon annan! Den sista tråden är kommunikationstråden: Hur kommunicerar han och hans familj? Kan de prata? Har de humor? Har hans mamma och systrar överhuvudtaget skrattat sedan den senaste konfirmationen? Läser de böcker och tidningar? Lyssnar de överhuvudtaget på varandra? Har de något att säga? Var och en kan sedan väga varje enskild tråd med sin egen vikt. Därefter kan en säker prognos sammanställas och en poängsumma skrivas ner! Eva Sternberg Tisdagen den 28 april 2009 - 12:25:02

	Lördagen den 25 april 2009 Under Igår var jag med om ett under. Allting klaffade. Inget gick fel.Trots att vi inte hade haft något budgetmöte, ingen resplan eller diskussioner om ansvarsfördelning. Alla kom. Alla gjorde vad de ville och skulle. Ingen var tvingad eller trugad. Inga annonser eller påkostade afffischer användes. Inga biljetter - eller ens - kollekt begärdes. Alla kategorier var där. Unga och gamla. Män och kvinnor. 252 kom. Solen sken från en klarblå himmel. Fåglarna kvittrade. Björkarna slog ut. Blommorna stod och lyste på gravarna utanför kyrkan. Alla kom i en jämn ström. Ingen trängsel och ingen, som blev kvar utanför. Mikrofonerna fungerade. Journalisterna och fotograferna var vänliga och intresserade. Inte påflugna och oinformerade. Gunnar var finklädd och glad. Han hade sett sin egen film hemma vid köksbordet innan Ella och jag rullade honom till kyrkan, Den enda smolken i bägaren var att Anna inte var bra. Hon hade fått feber i tisdags. Brodern Kjell hann fram i tid. Tommy Biwefors - prästen - var en riktig präst. Kikki är en riktig sångerska och jag talade rakt ur mitt hjärta! Det var ett under! Undret i Jämjö Kyrka den 24 april 2009. Tack alla, som gjorde detta möjligt! Eva Sternberg Lördagen den 25 april 2009 - 14:27:44

	Torsdagen den 23 april 2009 Sexuell fildelning Familjens ställning är svagare i Sverige än i något annat land. Inga regler, lagar, traditioner eller avtal om familjen gäller i Sverige. Inga sanktioner, inget skambeläggande, inga straff, ingen moral utövas inom familjeområdet i Sverige. Vi är barbarer. I morse sa Jan till mig, att i kväll skall vi se på TV-program! Det ena handlar om hur vi människor - och särskilt vår mänskliga hjärna - har blivit som vi är. Det andra programmet handlar om, när vi införde förälskelse som religion. Den så kallade "kärleksrevolutionen" på 60- och 70-talet! "Det kommer att handla om den sexuella fildelning, som pågår hos oss i västvärlden!", sa Jan. Jag rusar upp till datorn för att fästa på nätet denna träffsäkra konstellation av ord: SEXUELL FILDELNING! Perfekt! Ett perfekt begrepp för vad vi håller på med! Familjen i Sverige har ingen upphovsrätt. Barnen har ingen upphovsrätt till sin familj! Vi vuxna kan gå ut - nu i vårens tid - och börja knulla med vem som helst och sedan komma hem och lösa upp vårt hem, ruinera vår familj, packa våra grejor och anmäla våra barn - som blir ledsna - till BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). De vissna löv, som skall ta om hand om våra barn, när vi själva följer samma impulser som chimpanser och Bonobos, - barnpsykologerna - skulle aldrig säga till ett barn på sex år eller nio år: "ja, Du lever i ett helvete! Ett sexuellt fildelningshelvete!" Inte heller berättar de ett ord om sig själva, sina egna barn och sin torftiga utbildning på våra socialhögskolor. Socialhögsolorna kommer att i framtiden undersökas och kritiseras på samma sätt som AMF för tillfället blir i Sverige. Ingen - säger ingen - av de böcker eller de läromedel om våra mänskliga sammanhang som hjärnforskningen kommit fram till under de senaste trettio åren, används i Sverige! Barnen har ingen chans. De täffar inte en enda vuxen människa, som lyssnar på dem, låter dem gråta, känner medlidande med dem. Vi tycker varken synd om barn eller gamla - för vi går efter vad Myrdal och Skå-Gustav sa på femtiotalet. Och vi gör det fastän - vi rakt framför ögonen på oss - har resultatet av deras framfart: deras barn och barnbarn! Den sexuella fildelningen i Sverige leder till våra barns undergång. Men ingen av oss har modet att kräva rättegång! Ingen av oss lagför dessa vardagsförbrytare i våra familjer! Vi släpper in dem. Vi försörjer dem. Vi ger dem läkare, psykologer, personlig tränare på gymmen och på banken och låter dessa marodörer föra vårt land längre ut mot Niagarafallats stup än andra länder i EU! Vi är nämligen patologiska fildelare rakt igenom! Eva Sternberg Torsdagen den 23 april 2009 - 5:19:44

	Onsdagen den 22 april 2009 Björn Smith I natt räddades jag av att Björn Smith kom hit och tog fram en underbar bild ur en film, som jag spelade in den 9 november förra året! Björn kom med sin Mac och sina gedigna kunskaper och sitt försynta sätt. Han tog fram bilden, riggade den i min dator med ett USB-minne och skickade den sedan till nattchefen på tidningen. Björn Smith har hjälpt mig i mer än femton år. Ända sedan jag började vara med i seminarieserien Kvinnor Emellan. Min gamla kurskamrat från Handelshögskolan - Karin Lindblom - kom plötsligt på idén att jag skulle leda ett seminarium, som skulle heta Kvinnor emellan - och att vi skulle resa runt med det seminariet i Sverige, Norge och Finland. Alla kvinnor, som överhuvdtaget hade stuckit ut sina näsor på sjuttio- och åttitalet i Sverige skulle bjudas in att medverka i detta seminarium - och jag skulle vara konferencier och själv hålla seminariets sista - entimmeslånga - framställning. Under nästan tio år satt jag och lyssnade på dessa kvinnor och deras framställningar. Jag hörde vartenda ord de sa. Björn Smith designade omslaget till programmet, tryckte programmet och gjorde allt annat som var nödvändigt för att seminariet skulle bli den succé, som det faktiskt blev. Sedan dess har Björn Smith hjälpt mig, uppmanat mig tidigt att gå ut på nätet, designat mina webbsidor, designat Bowenföreningens webbsidor, följt med mig, skrivit ut mina manuskript, förlagt flera texter till böcker, skrivit ut gamla manuskript från sjuttiotalet på dator och gjort transportabla bilagor av dem, fotograferat mig och skickat bilder och textförslag till alla, som vill att jag skall komma och föreläsa, gett mig inlagd ansjovis i julklapp varje år - och inte minst viktigt - visat Jan och mig på den mest begåvade trädgårdsmästaren här i Mölndal - Isaksson - och skänkt oss en massa skott och plantor i början av vår tid här i Alveredsdalen. Björn Smith har filmat mina föreläsningar i Bowens teori i kyrkor och församlinghem över hela södra Sverige, skjutsat mig, lyssnat på radioprogram åt mig, berättat roliga hisotorier för mig och tagit del av mina kollegors synpunkter och tankar. Björn Smith har lärt sig allt jag har att lära ut. Han var med i radioprogrammet Rötter förra året och gjorde en fin insats. Han kan göra genogram på datorn, han kan skriva ut tillfälligt hopkomna anteckningar, förpacka dem och göra en affisch av dem! Björn Smith har aldrig tappat tålamodet med mig, Han har hela tiden uppmuntrat mig - även när Göteborgs-Posten och tidskirftwn Socionomen skrivit de mest vedervärdiga drapor om mig, eller när tokfeministerna formligen har jagat mig. Björn Smith leder mig varsamt fram till den andra upplagan av min bok Så blev jag den jag är. I natt kom han ihåg att be att få se på mitt arbete, som skulle ha varit färdigt för länge sedan, så att jag hade hunnit att trycka en andra upplaga av boken inför mitt framträdande tillsammans med Kikki Danielsson i Stockholm den 11 maj. Då vi skall visa den första film, som har gjorts om hur en brytning mellan ett barn och en förälder aldrig blir definitiv - för barnet har sina föräldrar inprogrammerade i sin hjärna och för att föräldern kommer alltid att ha sitt barn i sitt medvetande. Vad de än säger på Socialhögskolan i Örebro! Nu finns detta ögonblick - mötet mellan Kikki och hennes pappa - på film. Vi skall visa den på kongressen den 11 maj i Stockholm. När jag i morse skriver och tackar Björn Smith för hans insatser med tidningsbilden, svarar han med att själv tacka och skicka en bild av sig själv och sina båda tvillingdotterdöttar samt en bild av gravänder vid Instön. Och för den goda räksmörgåsen jag lyckades få fram, under tiden han satt och arbetade vid Macen! Tack, Björn Smith för allt jag har fått av Dig! Eva Sternberg Onsdagen den 22 april 2009 - 14:19:53

	Söndagen den 19 april 2009 Ett nyfött barn Ett nyfött barn har en nio månader gammal hjärna. Bägge föräldrarna är inprogrammerade i det nyfödda barnets hjärna. Hur de båda föräldrarna förhåller sig till varandra och hur de förhåller sig till sina tidigare födda barn och sina egna föärldrar och syskon är avgörande för, hur det skall komma att gå för det nyfödda barnet. Vilket land de båda föräldrarna lever i ,är också avgörande för det nyfödda barnet. Dess hjärna skall utvecklas - som om det vore i moderlivet - i ytterligare två år och tre månader! Familjen i tre generationer är det nyfödda barnets kuvös! Vilken kuvös erbjuder lander Sverige ett nyfött barn? Här kommer en varudeklaration för landet Sverige som fosterland - i både allmän och överförd betydelse: Hållbarhet: mindre god Uthållighet: mindre god Tålighet: mindre god Framtidsutsikter: mindre goda Att särskilt lägga märke till: Föräldrarnas avtal inför avlelsen har ingen betydelse Föräldrarnas föräldrar och syskons inställning inför avlelsen har ingen betydelse Föräldrarnas föräldrars generositet och allmänna välvilja är svag Hemmet finns knappast - i varje fall är det sällan någon hemma! Inte heller barnet förväntas vara hemma längre tid än ett år Ingen - säger ingen - i Sverige är beredd att upplysa folket om hjärnans absoluta beroende av att vara i kontakt med sin familj - dagligen och stundligen fram till en ålder av två år och tre månader! Föräldrarna antas inte ha någon positiv inverkan överhuvudtaget på sina barn Skola och fritidshem skall vara föräldrar i Sverige Bostäderna i Sverige är inte hem - utan karantäner för förvaring av utmattade vuxna och barn, som är på rymmen från något som kallas arbetsliv och förskola, skola och utbildning Sverige rasar - under den allmänna kollapsen i det ekonomiska systemet - fortare utför än något jämförbart land - eftersom nyfödda barn under snart två generationer har varit chanslösa Politiken i Sverige vilar på lösan grund, nu när allt fler människor - allt snabbare - förstår att vi har kastat ut våra barn med badvattnet! Att - i detta krisläge i nationen - hänga upp sig på, att en av föräldrarna flyttar till en främmande ort för den andra föräldern, är verkligen som att sila mygg och svälja kameler! P1-programmet Kaliber kan lägga av. Det är inte när barnen redan är födda, som den stora insatsen mot skilsmässor skall göras - det är innan någon låter sig befruktas utan att först ha gått igenom ett ansvarstest. I varje fall ett lika starkt ansvarstest, som alla medborgare måste göra innan de tar körkort! Det måste bli en större skam i Sverige att inte utöva sitt föräldraskap ihop med den andre föräldern och vara trogen - än att inte betala sina parkeringsböter! Staten är ingen parkeringsplats och kommunen är inget fågelbo! Eva Sternberg Söndagen den 19 april 2009 - 14:45:51

	Lördagen den 18 april 2009 Allt vi här drömma om Göteborgaren Erik Wijk har skrivit en bok, som heter Allt vi här drömma om. Jag har tänkt att skriva på denna blogg om boken i två månader. Varje gång jag har börjat försöka skriva, har det låst sig för mig. Jag har inte kunnat. Jag har velat men inte kunnat. Det räcker inte att skriva att boken är en vågbrytaare in i den tid vi nu lever i. Det räcker inte att skriva att den är lika bra som Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen. Det duger inte att skriva att Erik Wijks bok intresserar mig på ett alldeles särskilt sätt därigenom, att han har absolut gehör för hur vår mänskliga hjärna fungerar - utan att själv veta om det! Tydligen! Säger de, som hörde honom på Orionteatern i Stockholm för en månad sedan. Jag kom hit till Göteborg för att bo här sommaren 1960. Jag kom från Borås. Borås hade varit i ett uppsving under efterkrigstiden med sin textilindustri och sitt småhantverk och sina knallar med små affärer - men kom på fallrepet redan i mitten av femtio-talet. Denna nedgång i Borås näringslivstillväxt drabbade bland andra min svärfar, min man Jan och mig. Min svärfar fick sluta som VD på Konstsilke i Borås. Jan fick flytta till Sigtunaskolan - Erik Wijk beskriver i sin bok Allt vi här drömma om, hur han själv och hans far fick tillbringa den finaste delen av sin ungdom på Lundsbergs skola i Värmland. Helt sterilt. Jan skriver till mig varannan dag från Sigtunaskolan under 1956-57. Erik Wijk skriver inte förrän nu - i vuxen ålder - om den absolut lufttomma atmosfär, som sådana skolor tillhandahåller sina elever att andas in. Absolut fritt från växtkraft. Wijks beskrivning är en vuxen mans ord. En man, som har genomskådat hela det västerländska samhällets idioti och som ändå inte har tappat kontakten med sig själv! Det är Wijks stora bragd: att både kunna skriva och förstå sitt eget familjesystem och hålla sig till sanningen! Sanningen kan vem som helt få reda på genom att ringa 0771-567567 här i Sverige. Men ingen - säger ingen - förrän Wijk nu kommer med sin bok Allt vi här drömma om, har tidigare kunnat forma en läsbar framställning. Om överklassen och deras ättlingar. Det som till sist gjorde mig så förbannad - och därmed energifylld - att jag idag kan skriva om Wijks bok - är krönikören Malin Ullgren i dagens nummer av DN! I en koketterande text skriver Ullgren, att man som läsare måste skärpa sig. Man får till exempel inte - skriver hon - när man läser Erik Wijks bok, strunta i att tänka på det totala sammanbrott i mänskliga relationer och traditioner, som familjen Wijk - Broström utsatte Erik Wijk för. Hon får nämligen lust att tänka på det ljuva sextiotalet i Göteborg med de charmanta herrarna och damerna, de vackra båtarna, de storpärlade halsbanden och den livaktiga bilfabriken. Hon vill drömma sig bort till de fina nöjena och de spännande seglatserna ihop med den tidens göteborgsbrats på Särö och andra ställen! Varför hoppa över alla dessa härligheter i en bok om en uppväxt i en av Göteborgs rikemansfamiljer? Just därför att den, som lever i dessa lufttomma rum, har ett helvete! Det helvete som Erik Wijk skriver om. Just därför att bara sådana som Malin Ullgren, som aldrig har varit i närheten av dessa tragiska uppväxtmiljöer, dessa högdragna internatskoleprodukter och deras alkoholiserade och narkotikaberoende mödrar och fäder, kan tro, att det var något fint eller eftersträvansvärt! Barnens hjärnor utsattes för föräldrarnas och far- och morföräldrarnas känslomässiga slåttermaskiner! Bara Malin Ullgren och hennes journalistkollegor kan tro, att kvinnor hade annat än ett helvete ihop med dessa män och deras familjer! Erik Wijks mamma - precis som så många andra oskyldiga kvinnor från landsbygden - råkade träffa på Olof Wijk och han blev förälskad i henne. Sedan tog hennes liv slut. Precis som det i allmänhet går för kvinnor från landet, som med sitt friska blod går in och med sin livmoder syrsätter rika familjers träskliknande familjesystem! När jag kom till Göteborg och engagerade mig i studentföreningen och andra föreningar, träffade jag på unga män och kvinnor, som var uppväxta i dessa träskmarker. Det tog lång tid innan jag kunde förstå, att de helt enkelt var känslomässiga missfoster från uppväxten! Det var inte mig det handlade om, när deras konstiga reaktioner på möten och i kommittéer gjorde mig helt förtvivlad. En sådan man som Lars Tobisson vill jag helst inte beskriva hur han var i början på sextiotalet här i Göteborgs akademiska kretsar - för han lever enligt uppgift. Att rösta på moderaterna skulle ha varit en omöjlighet för mig på den tid den mannen var verksam i partiet! Däremot hade jag en positiv erfarenhet från studentåren av en man, som jag senare kom att lära känna på Volvo - Roger Holtback. Han var verksam i studentkåren på Handelshögskolan - där jag vid något möte hade blivit utsedd till revisor i studentföreningen. När föreningen kallade till årsmöte och lade fram balans- och resultaträkningen utan att jag hade fått se den, protesterade jag. Den enda, som kom till min undsättning var Roger Holtback. Resten av styrelsen tyckte att det inte spelade så stor roll! Flera av de män, som satt i den styrelsen har - som Ni förstår - figurerat i många olika ekonomiska sammanhang i Sverige under de senaste decennierna. Deras barn och barnbarn har flyttat utomlands och deras fruar - i varje fall de första - är döda. Vi drömmer här om att andra har det bra. Att de har ett bra parförhållande, att de är rika och att deras framtid ser ljus ut! Som Malin Ullgren. Vi kan gå tillbaka till alla tidningar tryckta i Sverige och följa sådana människor, som Malin Ullgren drömmer om - och vi kan se, hur de har det på sin ålders höst och på dödsbädden. Vi kan se deras barnbarn möta våra egna barn och barnbarn. Vi kan öppna ögonen. Vi kan skriva om fakta och om det vi ser med våra egna ögon. Men vi är förförda - som Malin Ullgren - av vår egen fantasi och vår egen lycka över att det går åt helvete för dem! Därför uppmanar jag alla, att läsa Erik Wijks bok Allt vi här drömma om. Inte bara en gång! Minst sju gånger. Genom det fall min egen svärfar var med om i Borås i mitten av femtiotalet, kom Jan - min man - att se helt realistiskt på allt och alla omkring honom - i Borås såväl som på världen och livet i övrigt! Han blev ingen rövslickare. Han sa sanningen - även inför den samlade göteborgsmaffian här uppe på kullen - och han kan fortfarande gå rak. Det enda område som kan få Jan att hetsa upp sig är golf! Golf är Jans religion. Efterhand har jag lärt mig att uppskatta den religiösa aspekten av golf. Golf är mera evolutionärt pålitligt än pengar. Och när man spelar golf måste man vara nykter och kan inte knulla med någon. Och behöver det inte heller! Eva Sternberg Lördagen den 18 april 2009 - 9:23:22

	Torsdagen den 16 april 2009 Barn och straff Idag har det danska förslaget att slopa straffrihetsålder för barn, tagits upp i alla nyhetssändningar. Skall straffrtihetsåldern sänkas? Skall barns brott polisutredas som alla andra brott? Skall vuxna kunna gömma sig bakom barns låga ålder och låta yngre barn begå brott åt sina föräldrar och syskon? Mitt förslag är att barns brott självfallet skall utredas - men att det är föräldrarna, som skall avtjäna deras straff! Sy in föräldrarna! Låt dem sitta där med skammen! Inget annat än skam biter i sådana lägen! Evolutionen har tagit fram detta suveräna instrument i våra hjärnor - det är bara att använda det! Det är föräldrarna, som genom sitt handlande har fått sina barn att begå dessa brott! Antingen genom att föräldrarna har underlåtit att ta ansvar för sina barn eller genom att de har förgripit sig på barnen på något sätt. Alltså skall föräldrarna ta barnets straff! I Sverige skulle väl en sådan lagändring leda till, att de båda föräldrarna skulle ta halva strffet var och dela totalt lika - i sann "jämställshetsanda". Föräldrarna skulle säkert också kräva att få föräldraförsäkring för dessa dagar och kräva att de inte skulle dras från deras så kallade vabbdagar! Även sådana krav är jag villig att gå med på! Huvudsaken är, att vi till slut kan lägga ansvar tillbaka på föräldrarna i dagens svenska samhälle! Eva Sternberg Torsdagen den 16 april 2009 - 21:22:33

	Tisdagen den 14 april 2009 Sexuell Selektion Just nu, när världen går igenom ett epileptiskt anfall, när stenen är bortvältrad från Jesu grav och vårsolen inspirerar till den vackraste fågelsången och de skönaste blomstren, tänker jag på hur Darwin till sist fick revidera sin uppfattning om ”natural selection”. Han kunde inte förklara påfågelns fjäderdräkt eller strålstjärtens parningsdans. Inte kunde han heller förklara varför vissa djur – fåglar som däggdjur – valde att rädda sin flock istället för sig själva genom ”natural selection” I varje fågelflock och fiskstim verkar det finnas någon procent individer, som är beredda att ge upp sitt eget liv, sitt välbefinnande och sin arbetsinsats främst för de andra – de övriga i flocken! Även bland oss människor finns det otvivelaktigt några – Jesus inkluderad – som på ett medvetet sätt offrade sitt liv för oss andra! En framgångsrik sexuell selektion baserar sig hos oss människor nämligen på mer än en generation. Barnen måste först ha fått höra från sina mor- och farföräldrar hur de skall tänka, hur de skall uppföra sig och vad de skall göra – för att lyckas! I ett samhälle, som bara fokuserar på hur två människor blir förälskade i varandra – och lämnar resten av den viktigaste av selektionsprocesser åt sidan, kan bara problem uppstå. Västvärlden i den tid vi lever i nu, är det viktigaste beviset för detta påstående! Två människor, som blir förälskade, är en för osäker förening för att leda till trygghet och växtmöjligheter för nästa och nästnästa generation. Det hjälper inte hur förälskade farmor och farfar var – om de inte hade någon som helst stabilitet från sina egna föräldrar, om det samhälle de växte upp inte hade några regler och/eller någon religion, som omfattades av fler än sextio procent av befolkningen i deras del av världen – och om deras jämnåriga och tidigare generationer inte använde skam som korrektionsmedel. I så fall är det ändå kört! Selektionen sker i system, som omfattar mer än två generationer. Det behövs tre! Det behövs cirka femtio personer, som är djupt involverade i ett barns födelse och uppväxt för att dess hjärna skall kunna utvecklas maximalt. Om vi tittar på ett familjesystem över tiden, kan vi se detta genast! De som klarar sig i alla väder – även, när det blåser upp till Tsunami och hela världsdelar drabbas av ekonomiska epileptiska anfall – är de som är förankrade såväl bakåt som framåt! Som inte har för mycekt – och inte för lite. De som saknar sådan förankring kan mycket väl reproducera sig – men deras barn når aldrig fram till varaktig parbildning och reproduktion! Det är det som är sexuell selektion: att välaj någon med vilken man kan få barn, som överlever och själva kan reproducera sig. Det är det som är testet! I de fall en medlem i en släkt utväljes av Gud att rädda hela mänskligheten, får man ha överseende med att han inte hann med parbildning – ens med Maria från Magdala – utan offrade sig för oss – hans flock! Nu är det verkligen rätt tid för Jesu Uppståndelse! Något annat har vi inte att hoppas på! Eva Sternberg Tisdagen den 14 april 2009 - 12:14:37

	Tisdagen den 14 april 2009 Sekulärt våld på barn Idag i nyheterna talade Elisabeth Frisk och flera med henne om att minst 4000 ungdomar i Sverige lider under hedersrelaterat våld. De har inte de mänskliga rättigheter, som svenska barn och ungdomar har! Friz anser att lagstiftningen i Sverige borde göras om. Det borde finnas lagar, som förbjuder fäder att bestämma över vilken pojkvän en flicka har och hur ofta hon träffar honom. Det borde finnas lagar, som kräver att människor med sina rötter i främmande länder måste genomgå examensprov i svensk ideologi och kultur, anser advokat Fritz. Jag skulle inget säga om hennes synpunkter, om flickorna i Sverige skulle må bra nuförtiden. Jag skulle inget säga, om jag inte visste och inte tog del av de fasaväckande rapporter om flickors psykiska hälsa i Sverige, som numera basuneras ut över hela världen! Jag skulle inget säga, om jag inte själv hade två döttrar, som numera - tack och lov - har lämnat flicktiden och tre sondöttrar, som just har börjat gå in i den! Jag skulle inget säga, om jag inte visste att det som unga kvinnor utsätts för i Sverige idag - istället för hedersvåld - är sekulärt våld: Flickor och pojkar är lika Det som kvinnor gör, är värdelöst i det omgivande samhällets ögon Flickor skall inte lära sig något som kvinnor har befattat sig med under årmiljonerna som omsorg om det nya släktet, hemmet och familjens gemenskap Kvinnor är bara acceptabla om de är ledamöter av börsnoterade bolags styrelser - och är de redan sådana ledamöter är det ändå fel på dem Kvinnor skall dricka och knulla med samma frenesi som unga män - helst genast Det enda som betyder något är hur Du ser ut - och hur Du än ser ut, är det fel på Dig - eller kommer att bli det Humor är något som kvinnor i vårt land inte längre vet vad det är Mödrar är dummare i huvudet nuförtiden än i något tidigare skede i den svenska historien De nyfödda barnen är samhällets egendom Männen kan inte ta ansvar för någonting och om de inte ser ut som Brad Pitt, är de ändå värdelösa Om jag finge välja mellan att växa upp i en kultur, där vad jag gör mellan femton och tjugofem års ålder är det viktigaste samtasämnet i min släkt, och föremål för hela släktens intresse - eller att bo i en tvårummare i Botkyrka ihop med min mammas fjärde sambo efter det att pappa lämnade henne, tror jag att jag vet vad jag skulle välja! Eva Sternberg Tisdagen den 14 april 2009 - 8:01:07

	Lördagen den 11 april 2009 Barndomen som motiv i svensk litteratur Inget annat land har så många biografiska barndomsbeskrivningar som Sverige. Inte ens i Norge har författare och journalister och amatörer skrivit så många skildringar baserade på sina egna barndomsupplevelser. Varför är det så? Varför skriver svenska författare oftare om sin uppväxt? Antagligen för att barndomen blir så intensiv i ett kallt land utan ljus under halva året! Vi har varit innestängda i våra hem så länge - och vi har haft svårt att hitta ut. När vi väl kom ut, trodde vi ,att det vi själva hade varit med om, var unikt! Unikt svårt, unikt svart, unikt outhärdligt! Det är också först nu, som vi vet att familjen och barndomen är inprogrammerad i varje männsikas hjärna - och att varje beskrivnng av barndomen är allmängiltig i de flesta avseenden. Stirndberg skrev till exempel om sin barndom i boken /Tjänstekvinnans son/ - men den visade sig vid närmare granskning vara saltad med osanna detaljer och vilseförande utvikningar. Strindberg trodde väl inte, att någon skulle kunna komma att granska hans roman om sin barndom ur något sanningsperspektiv! Under de senaste trettio åren har vi fått en ström av barndomsskildringar från författare som till större delen kom från överklassen och den politiska klassen. Eftersom de tillhörde överheten, trodde vi i Sverige inte, att det som de skrev om, angick oss. Att våra liv är likadana, såg vi inte förrän långt senare. Nu ser vi det! Nu ser vi att Jan Myrdals romaner om sin uppväxt är allmängiltiga beskrivningar av hur barn till så kallade intellektuella föräldrar har det! Nu ser vi, att Lars Ardelius pappa, som tog livet av sig så fort sonen började beskriva sin barndom under pseudonym, liknar våra pappor! Ardelius bok /Barnsben/ är den bästa beskrivningen av det svenska industrisamhället, som någon kan komma över. De följande båda böckerna om hans uppväxt - /Skjuta i höjden/ och /Livtag/ beskriver det liv som varannan son till chefer i svenskt arbetsliv idag upplever! Olof Lagercrantz bok /Min första krets/, som jag själv föreläser om på Georgetown Family Center, när jag beskriver familjens historia i Sverige, är lysande. Den beskriver hur varannan flicka har det i Sverige idag. I den romanen kan hon avläsa sitt liv och se sin framtid - om hon så idag växer upp i Hofors - eller i Hallunda! Makarna Myrdals tilltag att skänka sina handlingar till Arbetarrörelsens arkiv är enastående i världen! Det finns inga andra människor, som så var övertygade om sin egen förträfflighet som dessa makar! Till och med sin privata korrespondens har de skänkt till Arbetarrörelsens arkiv - och vem som helst kan sätta sig där och läsa om hur de såg på socialismens framtid och den lycka, som skulle drabba alla, som följde deras uppmaningar! Att de själva hela tiden var olyckliga, trodde de var ett undantag! Att deras son gick under framför ögonon på dem och att deras yngsta dotter lämnades vind för våg att tas upp i fosterhem bekymrade dem inte! Att Gunnar Myrdal var en typisk svensk man med otrohetsgenen R- 3 - 334 och en självbild som Stalin, brydde de sig inte heller om att lägga märke till. Ingen av makarna Myrdal kunde väl i sin vildaste fantasi tänka sig att deras eftermäle - i alla fall hos den yngre generationen i Sverige - skulle handla om hur de förledde svenska föräldrar att lämna bort sina barn till främmande människor att tas om hand - med förödande konsekvenser för oss alla! Varför har vi denna skatt av barndomsskildringar? För vi har ett litet språk, en liten överhet och en lättlurad allmänhet, som inte kunde tro att chefen för SAAB - ANA kunde göra med sin son det som Ardelius pappa gjorde! Nu när vi vet hur hjärnan fungerar, är denna litterära skatt i Sverige oersättlig! Nu kan vi använda den för att förstå oss själva, vår historia och vår framtid! Vem som helst, som följer min blogg, kan följa Kjell-Olof Feldts hjärna - från början till slut genom att nu på bokrean köpa: /Det blev inte någon storväst/ - hans bok från 2002! Glad Påsk! Eva Sternberg Lördagen den 11 april 2009 - 15:03:12

	Torsdagen den 9 april 2009 Christer Elmehagen Under hela mitt liv - sedan jag kom till realgymnasiet i Borås på hösten 1955 - har jag väntat på det ögonblick, när mannen skulle avslöjas! Innan jag träffade på adjunkt Bengt Pettersson på HAL (Högre Allmänna Läroverket) i Borås i slutet av augusti 1955, hade jag aldrig blivit definierad som "icke-godkänd" av någon. Ingen av mina föräldrar eller släktingar eller grannar eller klasskamrater eller någon annan hade någonsin talat om mig eller sett på mig som defekt. Jag fick alltså leva nästan sexton år som accepterad. Godkänd! Adjunkt Bengt Pettersson - BP kallad - bad de elever, som kom från Flickskolan i Borås att ställa sig upp - vid den första lektionen i fysik han hade med oss. Vi fem flickor ställde oss lydigt upp. Han tog pekpinnen och riktade den mot oss och sa: Ingen av Er kommer att klara studenten i fysik för mig, sitt ner! På Handelshögksolan i Göteborg mötte jag - precis tio år senare - lektor Bruun i civilrätt - som hade samma uppfattning om kvinnor som adjunkten Bengt Pettersson hade.. Han underkände alla kvinnliga ekonomie studerande de första tre gångerna vid tentor i hans ämnen! Då hade jag emellertid fått upp känselspröten för sådana män! De har karakteristiska drag - både på utsidan och på insidan - så de är lätta att känna igen! På lektor Bruuns tentor kallade jag mig alltid Evald Sternberg. När tentamenslistan skulle sättas upp, gick jag till betygsexpeditionen och sa till kontoristen, att hon skulle skriva Eva M H Sternberg på listan. Inte Evald! Jag klarade mig alltid på första tentan i civilrätt - i tre årskurser! Ända tills nu - vid sjuttio års ålder - har jag väntat på det ögonblick,då det skall gå upp för alla, hur män verkligen är! Eller åtminstone kan vara. Nu har han kommit! Christer Elmehagen! Han är inkarnationen av allt vedervärdigt i det, som är manligt! I morse i radio berättade han, att han hade kollat med juristen på AMF att det var OK att han flyttade sina - av Er stulna pengar - till ett säkert konto, så att hans pension inte skulle beskäras vid den förestående. allmänna, nedskärningen av AMF-pensioner! Judas tog några silverpenningar - Elmehagen roffade åt sig miljoner framför näsan på Göran Tunhammar! Elmehagen skrev inte till Er alla, som har varit dumma nog att tro på pensioner, att Ni skulle flytta Era pengar! Han kollade med juristen - han och VD:n Ingemar Skeberg - av samma skrot och korn - och sedan flyttade de pengarna. Någon moral har han inte. Feg är han. Andra har han under årens lopp tillrättavisat för deras girighet! Sin egen dolde han till för några veckor sedan! Här har vi mannen, som kan representera det sämsta hos alla män! Feg, girig, otrogen - gift tre gånger. Nuförtiden gift med en kvinna, som är i samma ålder som hans egen son i första äktenskapet! Omoral! Han vet inte vad moral är! Han är numera förgrämd över att flera av hans tidigare medarbetare har gått till media och berättat, att de hade blivit upprörda över sin styrelseordförandes svekfulla beteende! Denne man - med fem barn med tre olika kvinnor, varav den tredje kunde vara hans dotterdotter, har vi gett förtroendet att skrapa ihop de surt förvärvade slantar, som kvinnor har lämnat sina barn och sina hem och sina män för att tjäna ihop till sin ålders höst! Denne man är sinnebilden av den uppblåste mannen, som vi har låtit oss luras av! Vanja Lundby Wedin är självfallet en dununge i detta sammanhang. Hon har bara ett barn och en totallojal man och är förankrad i en religiös församling. Hur skulle hon ha kunnat fatta något överhvuvudtaget? Så fort något avslöjas så tydligt som AMF har avslöjats de senaste veckorna i Sverige, kan vi göra något åt det! Vi kan känna igen faran! Vi kan undvika den! Eva Sternberg Torsdagen den 9 april 2009 - 11:30:59

	Måndagen den 6 april 2009 Oväntat besök När jag kom hem från min två timmar långa direktsändning i Mölndals närradio - och hade parkerat bilen i garaget i det vackra månskenet, såg jag en knölpåk ligga rätt ut från trädgårdsrabatten på infarten till vårt hus. Jag var så glad och nöjd med sändningen vi hade gjort - Sofie, Linnea, Johan och Dino och jag. Det hade varit en högridsstund för mig att sitta med fyra ungdomar och tala om betydelsen av att hjärnan har med sig tre generationer hela tiden - och att hjärnan styr oss. Inte vi. Vi styr inte vår hjärna. Hjärnan styr oss. Jag är sjuttio år och de andra deltagarna i redaktionen är alla under tjugofem år. Sofie - Martins mellandotter - är ännu inte fjorton år gammal. Sofie är suverän på att ställa frågor och helhjärtat intressera sig för de svar hon får. En flicka ringde till programmet och sa, att hon var glad över att få höra unga röster och glada skratt i Mölndals närradio! Johan - en vän till Medos och Semiras son Dino - vår ljudtekniker - är en gammal själ. Det är bara sällan jag har mött en sådan ung man med en sådan gammal själ. Det kändes så snart jag tog honom i hand att här fick jag tag i något verkligt värdefullt! Dino är också djup - och Johan är självklart en vän till Dino. Med sina tjugotvå år representerar Johan inte en så lång levnad - men han har en själ, som har levat länge. Jag hoppas, att detta faktum framgick av programmet. När jag kom hem fick jag syn på knölpåken, som stack ut ur rabatten framför köksdörren. Jag stod och stirrade på knölpåken länge och kunde inte föreställa mig, vad som hade föranlett den placeringen av en knölpåk. Hade Jan försökt att slå ihjäl en älg? Hade skabbräven visat sig igen och Jan försökt att ge den en nådastöt, nu när jägmästaren aldrig lyckades skjuta den? Jag bestämde mig för att bara vänta och se vilka svar jag skulle få på frågan om knölpåken, när jag kom in i huset. Det stank av bränd stekpanna. En rök låg över hela huset. Som dimman i Lutzen 1632. Outhärdlig. Öppna dörrarna, skrek jag. Vad har hänt? Har Du bränt upp hela köket? Hela huset kommer att lukta i hundra år! Jan stod och torkade ur en stekpanna. Han vägrade att låta mig öppna. Han hatar att ha det kallt runt omkring sig - och jag öppnar alltid överallt. Jan hade haft oväntat besök under tiden vi direktsände i Mölndals närradio. En man, som var ute och motionssprang på Hills golfbana, hade ramlat ner från sjuttonde hålets tee - precis som vår granne Denni gjorde för fyra år sedan - och hade brutit sin fot och fått hälsenan avsliten. Den arme mannen hade sedan släpat sig ner till vårt hus - stödd på en knölpåk. Jan hade just satt på sin middag på spisen, när mannen kom fram till vårt hus med sin svullna fot. Resten kan alla gissa: Smärtstillande medel Ispåse runt foten Telefonsamtal till hustrun och den lille sonen Ångest inför lasarettsbesök i dessa tider med överbeläggning och ortopeditrassel Förbannelse över oturen att ramla Frågetecken varför han inte hade haft sin mobil med sig, så att han själv hade kunnat ringa efter ambulans Under tiden stod Jan stekpanna på spisen - hela tiden När jag kom hem fylld av intryck från direktsändningen mötte jag en man, som hade behövt ha haft mig hemma! Vi vet aldrig vilka oväntade besök vi får. Denna gången var det inte en älg! Eva Sternberg Måndagen den 6 april 2009 - 21:16:23

	Lördagen den 4 april 2009 Spärrlista Jag står på spärrlistan till Jans mobiltelefon. Varje gång jag försöker ringa till honom, går signalen fram - men efter en halv minut kopplas samtalet ner och jag får upp min mobiltelefons startmeny igen! Alla andra samtal till hans mobiltelefon går fram. Det ringer hela tiden till honom. Han har en telefonsignal, som låter som tivolit gjorde på höstmarknaden på Krokshallsstorget i Borås i min barndom. Han kan ringa till min mobil: 0705-406237. Jag kan inte ringa till honom: 0709-641015, för han har spärrat mitt nummer. Jag står överst på hans spärrlista. Inget annat nummer står på listan. Den är tom - förutom på mitt mobiltelefonnummer: 0705-406237! Som tur var, fortsatte jag att ringa sent på kvällen i tisdags, när jag var ute och gick med Eddie i Bollnäs. Som tur var använde jag vårt hemtelefonnummer:031-40 33 40. Som tur var, var Jan hemma och kunde svara och fråga varför jag inte hade ringt tidigare under dagen? Det är inte så lätt att ha en fru, som aldrig hör av sig och som reser runt över hela landet och gör så konstiga saker att det inte går att beskriva - även om jag hade ringt och sagt vad jag höll på med! Jag förklarar, att jag ringer till honom hela tiden. När jag går på planet, när jag går ur planet. När jag går på tåget, när jag är i tåget och när jag går av tåget! Men han svarar inte på sin mobiltelefon - och han är ju numera ute hela dagarna! Jag anklagar honom för att ha glömt sin mobiltelefon hemma - eftersom han aldrig svarar, när jag ringer. Nej, alla andra ringer! Han har inte glömt sin mobiltelefon! Han har den i fickan, så fort han ger sig av hemifrån - eller är i växthuset eller ute i garaget eller är ute på banan och spelar eller sitter i bilen och kör så det dammar! Jag når inte fram till honom. Jag har lärt mig att tänka, att det då inte är meningen att jag skall nå fram till honom! Det kan ju inte vara meningen, eftersom jag inte gör det! Det är ett faktum, att jag inte når fram! Det är säkert inte någonting, som jag kan göra något åt! Jag får finna mig i, att inte kunna ringa Jan och samtidigt få skäll för att jag aldrig hör av mig! En gång för en månad sedan nådde jag fram. Det var, när jag var på Hotell Selma Lagerlöf i Sunne och ringde med hotellets telefon! För jag hade inte fått med mig min laddare till min mobiltelefon, för jag hade tänkt att åka till Simmerud på vägen till Sunne och stanna några timmar - efter det att jag hade varit hos revisorn i Mellerud och lämnat in mina papper för bokslut och revision. Jag hade tänkt att ta med laddaren, som jag har på Simmerud, för jag skulle även stanna där på hemvägen och då kunde jag sätta tillbaka laddaren på Simmerud igen - och slippa riskera att jag glömde laddaren, som jag har hemma i Alveredsdalen - i Sunne! Jag har ständigt mobiltelefonen på, så det går åt mycket batteri - och därför behöver jag laddaren! Just den dagen då jag skulle åka till Sunne, kom det emellertid en förfärlig snöstorm i Västsverige. Vägarna slammade igen - till och med 45:an var svår att ta sig fram på. Vägen till Simmerud försvann ute bland åkrarna. Den syntes helt enkelt inte. Det gick inte att köra fram till gården. Jag gick på badhuset i Mellerud istället - och på vägen till badhuset intervjuades jag av TV4 i Västsverige om vad jag tyckte om alla uggleholkar i Vänern, som kommunstyrelsen i Mellerud hade brutit mot alla regler och sålt till penningstinna norrmän att bo i på sommaren. Det var därför jag inte hade någon ladddare med mig till Sunne och det var därför jag använde hotellrumstelefonen, när jag ringde till Jan. Så han svarade! Jag fäste mig vid det ovanliga i att han svarade i sin mobiltelefon, när jag ringde. men med tanke på hur angeläget det var att jag hörde av mig till honom efter en vådlig resa i snöstorm till Mellerud, trodde jag, att det berodde på att den högre dagordningen såg till att jag kom fram till honom just den kvällen på hans mobiltelefon. Han var på gymmet. Jag står inte längre på Jans spärrlista. För igår sprängde jag spärrvallen. För igår var vi på Salutorget i Göteborg och handlade inför besöket i helgen av Karins blivande svärfar och hans fru Ulla. För igår gick jag in själv till Ost-Anders och skulle handla några ostar, ostkex, grädde, mjölk, bröd, juice och andra tunga varor under tiden Jan gick tillbaka till bilen med det som vi hade handlat inne i charkuteriet och hos Frukt-Larssons. När jag kom ut från Ost- Anders med två tunga kassar i händerna - varav den ena var på gränsen att spricka och släppa ner alla varorna på backen på Salutorget, beslöt jag mig för att ringa till Jan, som stod vid bilen intill kanalen. Jag hade glömt, att jag inte kan ringa till Jan. Jag var tvungen att ringa till Jan! Han bara stod vid bilen och väntade och jag behövde hjälp. Jag ringde och ringde. Samtalet kopplades ur efter en halv minut. Jag tittade efter någon, som jag kunde be att påkalla Jans uppmärksamhet att jag stod med flera kassar, som höll på att gå sönder på stenmuren vid infarten till Salutorget. Ingen såg sådan ut, att att jag fick någon lust att be honom om hjälp. Jag ringde igen - men utan resultat. Jag släpade mig fram till bilen med kassarna och skrek till Jan att komma och hjälpa mig! Varför ringde Du inte,? frågade han. Jag ringde, men jag kommer aldrig fram på Din mobiltelefon! Men flera människor har ringt till mig under tiden Du tog flera timmar på Dig att köpa en stackars ost!, sa han. Men jag kommer inte fram! Du släpper fram alla andra - utom mig. Du har väl gjort någonting med Din mobiltelefon, som gör att jag inte kommer fram! Är Du klok? frågar Jan. Skulle jag ha gjort någonting så att just Du - av alla människor - inte skulle kunna ringa till mig? Han blev så förbannad så han tog fram sin telefon och kollade inkommande samtal. "Sex avvisade samtal " stod det på samtalslistan. Avvisat nummer: 0705-406237. Efter en timme kunde vi fastställa, att mitt telefonnummer verkligen stod på Jans spärrlista. Han hade ingen aning om att det förhöll sig så, och när jag sa att det var så - i tre månader - kunde han inte tro det. För jag säger så mycket dumt och gör så mycket fel med tekniska saker att ingen kan tro på vad jag säger! Han kan heller inte tro, att om han lutar sig mot arbetsbänken i garaget och råkar trycka på en knapp på sin mobil, så har han dissat mig i tre månader! Hur mycket kärlek behövs för att älska alla dessa män? Som aldrig har fel! Eva Sternberg Lördagen den 4 april 2009 - 3:41:27

	Fredagen den 3 april 2009 Barrack Obama - en ledare som förmedlar god kraft! Någonting förunderligt hände igår i London. Världens ledare möttes och den gode ledaren fick förmedla sin kraft till oss människor här på jorden! Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare! Jag har aldrig tidigare sett en god ledare lysa ut genom TV-rutan in i mitt vardagsrum, där jag stod och satte ner mina blommor i vatten! Jag är säker på att alla, som såg Barrack Obama igår - på sin första resa i Europa som president - erfor samma känsla: Här är han! Han finns! Han har kontakt med sig själv - och med alla andra! Han talar som en Gud. Han lyssnar. Han skojar! En människa, som kan skämta, är en vars hjärna förmår hålla två tankegångar samtidigt aktuella och dessutom förmår uttrycka dem i ord. En sådan ledare har världen aldrig tidigare sett! Barrack Obama var - som vi alla blir, när vi åker över Atlanten - förkyld och nös, när han ledde sin presskonferens. Han klarade till och med att nysa på ett naturligt sätt. De goda krafterna har i honom fått en ledare! Låt oss använda denna tid - med en god ledare - till att föra mänskligheten framåt med rekordfart! Den goda kraften sveper fram över oss - och vi kan bli modigare, starkare och mer handlingskraftiga och fyllas med hopp! Det är nu det händer! Eva Sternberg Fredagen den 3 april 2009 - 4:11:56

	Torsdagen den 2 april 2009 Arbetsliv och förälskelse I Sverige har vi under snart sjuttio år trott enbart på arbetslivet. Vi har skiljt ut arbetslivet från "privatlivet". Privatlivet har inte med arbetslivet att göra! När vi är privata, skall vi få vara ifred och inte bli störda med frågor eller tillrättavisningar! I arbetslivet måste vi förhålla oss till de regler, som finns i arbetslivet. I arbetslivet råder hierarkin. Hierarkin är en manlig krigsorganisation. I en krigsorganisation är det chefen, som bestämmer och alla andra måste lyda. I arbetslivet kan vi träffa någon, som vi ingår parförhållande med. Vi kan bli förälskade. Vi kan också resa på spritresa till Åland och dansa tango och bli förälskade - särskilt om vi redan har varit gifta två gånger med en tråkig svensk man! Vår familj är inte inblandad, när vi blir förälskade! De har inte med vårt val av partner att göra! Våra barn har inte att göra med vilken gold-digger vi än kommer hem med! Familjen är ingen krigsorganisation. Familjen är hemma - inte arbetsliv. Hemma bestämmer mamma - om någon bestämmer överhuvudtaget! Men numera är mamma i arbetslivet. Arbetslivet är inte hemma. Hemma arbetar man inte. Man bara är. Är hemma! Allt som vi gör hemma är betydelselöst. Det är värdelöst! Det är kvinnogöra! Om vi får barn är det vår ensak! Om våra barn går under är det samhällets fel. Barn skall inte vara hemma! De behöver så fort som möjligt komma ut i krigsorganisationer, så att de snabbt kan gå ur skolan och få ett fast jobb och tjäna in pengar till sin pension! Så att de kan leva livets glada dagar hemma, när de har kommit loss ur arbetslivet - vid sjuttiofem års ålder. Tills dess att de dör ensamma hemma i en etta i Hallunda! Om inte Annika och Vanja har gjort av med deras pengar innan dess! Eva Sternberg Torsdagen den 2 april 2009 - 9:32:42