Eva Sternbergs Blogg

April - 2010

	Fredagen den 30 april 2010 Tillväxt Idag är det Valborgsmässoafton och Kungens födelsedag. Hit till Göteborgsregionen har våren verkligen kommit, tänker jag, när jag kommer tillbaka från Stockholm igår kväll. Skatorna har hunnit att bygga färdigt nästan halva sitt bo i björken mitt emot mig i köksfönstret! Gräsmattan lyser grön. Anders Karlsson har inte hunnit komma hit ännu med Jans gräsklippare, så han har fått klippa med den smala, vingliga gräsklipparen. För Jan är gräsmattan lika viktig som det är för mig att ha levande ljus på bordet varje morgon och kväll och riktiga servietter. Alltid riktiga servietter - med min morfars serviettring runt och Jans farfars serviettring runt hans. Vi har det i oss - från början. Välklippt gräs och riktiga servietter. Rabatterna växer med en oförklarlig hastighet, eftersom det också har regnat under tiden jag har varit i Stockholm Pelargonierna i Jans växthus fullkomligt spränger glasrutan - inifrån. Växthuset är som ett rött hav, som man får syn på, när man öppnar växthusdörren. Golfbanorna lägger sig tillrätta inför de anstormande spelarna i sommar. Ännu inga högljudda företagsgolfare med ölflaskan i ena handen och klubban i den andra! Svalorna bygger igen i vårt hus taknock. Jag kan se dem från mitt köksfönster. De har just kommit från Afrika och behöver säkert lite tid på sig innan de får sitt bo klart och kan lägga sina ägg. Luften är fylld av en underbar doft från oxelträdens blommer. Varja år samma upplevelse här i Alveredsdalen - oxelträdens blommors doft! All denna växt får vi som lever ta emot! Vi delar jordens tillväxt med varandra och med alla som har levat före oss och efter oss! Idag kom inte G-P. Jan har sagt upp prenumerationen. Han blev förbannad i vintras, när budet inte körde fram tidningarna på grund av snön. - Jag är så gammal att jag inte längre bryr mig, om hur det går här i Göteborgsregionen, säger Jan och läser min DN! Glad Valborg önskar Eva Eva Sternberg Fredagen den 30 april 2010 - 8:16:39

	Tisdagen den 27 april 2010 Patrik Lindenfors I Vetenskapsradion i morse fick jag höra att i det senaste numret av Current Biology finns en artikel om hur schimpanshonor bär runt på sina döda ungar under lång tid efter deras död. (Biro et al Chimpanzee mothers at Bossou, Guinea, carry the mummified remains of their dead infants.) Så här står det på Vetenskapsradion hemsida, när jag har stigit upp ur sängen och har satt på datorn: - I den ena stunden följde en forskargrupp i Storbrittanien schimpansers beteende innan, under och efter att en äldre hona hade dött. Schimpanserna, som bodde på ett zoo filmades och på filmen kunde man se hur aporna reagerade. Forskarna såg, att de tog hand om honan innan hon dog och när hon hade dött satt hennes unge uppe hela natten vid kroppen och tvättade den. Flera veckor efter den äldre honans död var de överlevande slöa, trötta och åt mindre än normalt. I den andra studien följde en forskargrupp i Guniea två schimpanshonor, vars ungar hade dött. Forskarna märkte, att honorna bar omkring på sina döda ungars kroppar i flera veckor efteråt. Författarna menar att det här kan vara ett tecken på att schimpanserna sörjer sina döda, MEN PATRIK LINDENFORS, EVOLUTIONSBIOLOG VID STOCKHOLMS UNIVERSITET, TYCKER INTE ATT MAN KAN DRA DEN SLUTSATSEN! - Schimpanserna förändrar inte sitt beteende före och efter det att döden har inträffat, utan fortsätter att göra ungefär samma sak, som mammorna som fortsatte att bära sina ungar på precis samma sätt, som de gjort tidigare (språkliga rättelser av mig). Det indikerar enligt min mening (Patrik Lindenfors mening!) att de inte förstått att döden har inträffat! - Dessa svenska manliga evolutionsbiologer borde inte tillfrågas av journalister! Dessa svenska manliga evolutionsbiologer är så korttänkta, så ensidigt inriktade och har så mycket pengar att vänta sig från skattebetalarna och de politiska partierna på vänsterkanten - från VPK till Moderaterna - att de inte kan se några emotionella sammanhang. De kan inget om hur en hjärna på ett däggdjur fungerar och de är opportunistiska på ett sätt, som är förskräckande! Fråga inte män om sorg! Inte i Sverige i alla fall! Som tur är, är jag utbildad och tränad i USA. Som tur ä, ärr jag från början evolutionsbiolog i mitt eget liv. Som tur är,är jag kvinna. Som tur är har jag en dotter, som är delfintränare och under många år gjorde delfinföreställningar på Kolmårdens djurpark. Som tur är, var jag ofta med Karin där flera dagar i sträck - allra helst som hon nu för ett år sedan gifte sig med en man från Kolmården och under tiden de lärde känna varandra besökte jag ofta Kolmårdens djurpark. Som tur är fastnade jag en tidig lördagsmorgon i juli utanför schimpanshägnet - eftersom vi på Georgetown Family Center hade fått lära oss, att det i princip inte är någon skillnad mellan oss människor och schimpanser. (Det är mindre skillnad mellan en man och schimpanshanne än mellan en man och en kvinna!) Så där stod jag och iakttog schimpansgruppen. Alla som känner mig vet, att jag ser och hör och förstår väldigt mycket på kort tid. Två sekunder tar det mig, när jag kommer in i ett sammanhang, innan jag har förstår nittio procent av det som händer i gruppen! Denna morgon tog det bara en sekund för mig att förstå att något verkligt anmärkningsvärt hade hänt på schimpansön! Solen sken - men stämningen, som djuren utstrålade gick i moll. Djuren rörde sig långsamt och efter några minuter fick jag se ryggen på en hona, som klappades på ryggen av en yngre hona. Långsamt. Först fattade jag inte att det var denna hona, som var navet i den sorgliga stämning, som rådde bland schimpanserna. Så plötsligt kom alfahannen farande fram till de båda honorna, som vände sig om och såg på honom. Hannen utbrast i några fruktansvärda bröl. Han slog sig på bröstet, bugade djupt mot marken, reste sig på bakhasorna och satte händerna för ögonen och gnuggade sig. Den stora honan höll fram sin ena hand. Jag såg att hon hade något i handen, men jag kunde inte urskilja vad det var. Hannen tog tag i hennes hand och såg vad hon visade fram. Den yngre honan - hennes dotter - gnuggade sig också i ögonen och sedan fortsatte hon att stryka sin mamma över ryggen. När hannens sorgeritual för honan var slut och han återvände till sin gamla plats i gruppen, satte sig de båda honorna igen med ryggen mot mig. - Vad hade honan haft i handen? Jag fattade ingenting. Jag stod kvar. Timme ut och timme in. En gång i timmen kom hannen farande igen till de båda honorna och utförde samma ritual! Ibland kom även andra honor fram och tittade på vad hon hade i handen. De gnuggade sig i ögonen och gick sedan därifrån. Till slut var jag så fascinerad av allt jag fick se, att jag försökte hoppa över vattnet, som omgärdar schimpansön för att äntligen få svar på min fråga vad honan hade i handen! Då visslade en högljudd pipa och en manlig röst skrek till mig att sluta försöka ta mig över till schimpanserna! -Stå inte där och stirra! - skrek han, uppenbarligen irriterad av mitt närgångna intresse för hans skyddslingar. Jag gick fram till honom och presenterade mig. Jag berättade att jag var mor till en av de anställda delfintränarna. Jag berättade att jag studerar hur vi människor och djur förhåller oss till oss själva och varandra - och till jorden. Han tittade klentroget på mig. Jag frågade vad det var honan höll i handen? - Sitt foster, så klart, sa djurvårdaren. - Hon fick missfall i natt och när jag hittade fostret i hennes hand i morse, lät jag henne ta det med sig ut på ön! Besökarna här på Kolmården gillar inte att se döda foster eller djur, som har skadats överhuvudtaget! Så ge Dig härifrån, så att de andra besökarna inte ser vad hon har i handen! - Varför låter Du henne ta med fostret ut på ön, då?, frågade jag. - Vi har bestämt det! Om hon inte får ta med sig fostret ut och visa de andra schimpanserna - och särskilt alfahannen - det, så mister hon sin rang i gruppen av alla honor! Och det är bättre att låta henne göra detta under en eller två dagar - sedan lugnar hon och alla andra ner sig! Hon slipper att slåss för att återerövra sin rang! Jag blir helt förbluffad. Denne djurskötare förstår bättre än någon jag tidigare har träffat hur den kvinnliga hjärnan fungerar! Han är en man! Men han har verklig, praktisk erfarenhet! Han vill sina skyddslingars bästa! Han har böjt sig för livet självt. Till skillnad från Patrik Lindenfors. Eva Sternberg Tisdagen den 27 april 2010 - 9:47:01

	Måndagen den 26 april 2010 Epigenetik I sitt radioprogram idag tar Annika Lantz upp frågan om hur mycket av vår läggning, som beror på genetiska förutsättningar och hur mycket, som formas av vår miljö. DNA-experten, som svarar på hennes frågor, påpekar för henne, att gener påverkas av den miljö, som en person tillbringar sin uppväxt i. - Kan generna förändra sig?, frågar hon klentroget. Jag blir så glad, när jag av en tillfällighet kommer in från trädgården och sätter på radions P1 och får höra denna konversation om epigenetik - det vill säg det sätt på vilket våra gener påverkas av vår miljö. Annika Lantz fånar sig och flamsar som vanligt - jag har vant mig vid henne efterhand - men till slut fattar hon, att vi verkligen utvecklas på allvar efter födelsen! Hon fattar att detta är en totalt omvälvande nyhet i Sverige - i andra länder, särskilt USA, har detta varit känt i mer än trettio år. Enda orsaken till att vi inte får veta någonting om epigenetik och hur vår brnrdom påverkar oss, är att vi har politiker, som har bestämt att vi INTE är biologiska varelser. Om våra politiker från vänster till och med moderaterna blir tvungna att erkänna att genforskningen nu ligger så väl framme, när det gäller att krossa deras fantasiteorier att de borde avgå och dra något gammalt över sig - då dkulle det bli fart i den svenska valdebatten! Då skulle vi sluta tjata om hur bilar skall ta sig runt om Stockholm för att slippa att köra in där. Då skulle alla, som har kvar något vett i huvudet, kunna räta på ryggen och le. Då skulle vi börja leva och sluta underkasta oss människor, som inte själva kan få till något i sina liv, men som ändå har anspråk på att bestämma över oss Gå in på Google och slå upp EPIGENETIK! Läs och begrunda! Skicka sedan ett tack till Annika Lantz för att hon tog upp frågan om våra gener och våra barndomar! Adressen är: Sveriges radio, Stockholm. Eva Sternberg Måndagen den 26 april 2010 - 13:51:28

	Fredagen den 23 april 2010 Zon 2 Klockan 20.00 igår öppnade ledningen på Landvetter flygplats en Zon 2 för inflygning. I samma ögonblick lämnade Martin, vår son, Pias man, Elins, Sofies och Charlottes far, det flygplan på Heathrow, som han just stigit ombord på. Passagerarna i planet hade just fått veta, att de tyvärr inte kunde få lyfta utan måste vänta till idag med sin resa. - Utom de passagerare, som skall till Göteborg! De kan springa till gate 28 och ta ett SAS- plan, som just skall avgå till Landvetter. För Landvetter flygledning hade just öppnat Zon 2. Zon 2 är en plats i luftutrymmet, som är bara lite nedsmutsad av aska. Zon 2 har sina brister, men de går att ta sig igenom! Man kan flyga genom Zon 2 och landa helskinnad. Vilket Martin gjorde. Han ringde oss och bad oss åka ut till flygplatsen - efter det att vi hade säkerställt SAS- planets avgång från Heathrow. -Men jag kan inte köra, sa Jan, för jag har druckit whiskey! Jan hade under dagen igår spelat så bra golf på Hills - banan låg helt öde efter bolagsstämman i tisdags kväll - att han hade unnat sig ett glas maltwhiskey under tiden jag gick upp till blåsipporna och tittade på dem. - Jag är nykter, skrek jag så högt att Martin skulle kunna höra det i telefonen oavsett var han befann sig. Den glädje och tacksamhet, som fyllde mig, går inte att beskriva. Jag drack lättöl och åt middag tillsammans med Jan. På COOP i Kållered hade jag läst på löpsedlarna om kungahusets vardag - och tänkt på att de är en alldeles vanlig svensk familj. Nu hann jag inte skriva något om denna vanliga familj på min blogg, för nu var vi en familj med ovanlig tur! Martin skulle få komma hem! När han kom ut genom grindarna i ankomsthallen, hoppade jag upp och kramade honom, som jag gjorde, när han var liten. När vi kom fram till hans hem tittade jag in i trädgården och såg att allt såg lugnt och vanligt ut. Som familjerådgivare är jag professionellt deformerad av att veta, vad som kan vänta den som kommer hem oväntat tidigt från ett uppdrag i utlandet. En främmande bil på uppfarten utanför hans hus hade sänkt mig helt och hållet! Vi sa god natt och jag sa till Jan, att jag är lycklig över att han har låtit mig få leva med honom i femtiofyra år - och att vi den mesta tiden har varit i Zon 2 i vårt äktenskap! Zon 1: Skilsmässa Zon 2: Spår av aska finns. Tillåtet att leva och fortsätta tillsammans - efter säkerhetsbedömning! Zon 3: Inga restriktioner. Luftrummet är helt öppet. Jan och jag håller på att landa helskinnade - även om luftrummet sällan har varit helt öppet! Eva Sternberg Fredagen den 23 april 2010 - 7:18:37

	Måndagen den 19 april 2010 Georgetown Förra gången det var totalt kaos i den västra delen av världen - den 11 september 2001 - hade jag två deltagare från Skandinavien på Georgetown Family Center i Washington, DC. Dessutom hade jag Stina i ett kontor vid Times Square i New York. Hon hörde av sig genast efter det att hon kommit upp ur tunnelbanan - och försvann sedan från kontakt med oss i nästan tjugofyra timmar. Om jag kommer ihåg rätt! Det visar sig ofta, att mina döttrar och jag har totalt olika minnen av vad som hänt oss tidigare i livet. Martin förväntar jag mig inte skall komma ihåg så mycket, innan han blir femtio - femtiofem år gammal. Ännu värre var det med deltagarna från Skandinavien, vars barn och anhöriga hörde av sigtill mig och undrade vad jag visste. Jag visste så klart ingenting. Jag förstod ingenting av vad som hade hänt. Men jag svarade de anhöriga, att om jag någonsin skulle komma att utsättas för stress och panik på grund av flygplanskapare och/eller terrorister i min närhet, skulle jag känna mig helt lugn, om jag befann mig på Georgetown Family Center! Ingen organisation och inga människor, som jag träffat på tidigare i mitt liv har haft och har bättre koll på läget. Redan på femtiotalet, när Murray Bowen flyttade från Topeka, Kansas till Geprgetown, Washington DC, gjorde han det därför att han förutsåg att den odifferentierade värld, som höll på att dyka upp efter andra världskriget, skulle bli osäker. Han litade på de militära resurser och den försvarsvilja som amerikaner har inom sitt "homeland" och flyttade därför sin institution dit. Men inte ens han kunde förutse Usama Bin Ladin eller Ikaros efterföljare på Island! Själv har jag bestämt mig för att göra så gott jag kan av varje dag som jag fortfarande lever - och vara tacksam för det! Just nu har jag bara en deltagare i Georgetown och hon är resvan och har sin dotter i New York, så hon klarar sig nog! Eva Sternberg Måndagen den 19 april 2010 - 14:12:14

	Fredagen den 16 april 2010 Jobbtorget på Rosenlundsgatan på Söder i Stockholm -Går detta vattnet att dricka?, frågar jag en bleksiktig, blond kvinna i medelåldern, som kommer ut från de låsta personalutrymmena bakom damtoaletten på Jobbtorget på Rosenlundsgatan på Söder i Stockholm. Jag håller i en spak vid en vattenfontän, som är monterad i ett skåp bredvid en kaffeapparat bredvid de besökandes toalett. Under några minuter har jag stått utanför detta Jobbtorg och tittat på huset på andra sidan gården. I det huset tillbringade jag en hel del tid under åren 1982 till 1984, då jag var förbundsordförande i Riksförbundet Hem&Skola. Vibrationerna från den tiden nådde mig redan, när Karin körde in på Rosenlundsgatan för att hitta en parkeringsplats. Forbundssekreteraren - Kjell Andersson - var vid den tiden en man, som inte stod många Gestapoanställda efter. Förbundsmötena var formidabla avrättningar av den ene efter den andre i styrelsen och nittio procent av tiden gick åt att fylla i och granska reseräkningar. Det gick kalla kårar efter ryggen på mig, när jag gick runt de båda husen och söp in atmosfären - den nya med de den nycementerade ingången och den gamla från åren 1982-84. I de jättestora glasfönstren till Jobbtorget ser jag den ena döende krukväxten efter den andra stå i det gassande sollljuset. Några av växterna är redan uppbrända i mitten av krukan. Några slokar - ännu inte riktigt döda - och skriker efter vatten. Jag tittar efter levande människor på andra sidan glasrutan för att se om jag kan få ögonkontakt med dem och peka på deras döende växter i fönstren! Inte en människa syns till genom de jättestora fönstren. Jag öppnar dörren och går in på Jobbtorget. Jag tackar Gud för att jag är så gammal att jag inte längre är slav under den svenska välfärdens gestapoarmé. Jag tillhör den enda delen av det svenska samhället, som inte kan kommenderas ut i innanförskap! Ingenstans finns någon, som jag kan be vattna sina krukväxter! Jag går in på toaletten - den som är placerad bland pöbeln, inte de båda som finns innanför den låsta dörren och som endast är avsedda för den inlåsta personalen. Inte heller på toaletten finns det någon kanna eller en någon gammal flaska, som jag kan fylla med vatten för att sedan gå fram längs fönstren för att vattna de döende krukväxterna. Vid vattenfontänen hittar jag små pappmuggar. Jag prövar den ena vattenspaken för att se om den innehåller kolsyrat vatten. Växterna gillar inte kolsyrat vatten, särkilt inte när de är helt uttorkade! Det är då den bleksiktiga medelålders damen ur personalen kommer ut genom den låsta dörren och jag frågar henne om detta vatten att går att dricka? Hon tittar misstänksamt på mig och erkänner att hon inte dricker det vattnet, för hon tillhör personalen och de har eget vatten. Jag säger vad jag heter och berättar för henne att jag är orolig för deras krukväxter i Jobborget. Växterna som står varje dag i den nu brännheta aprilsolen och torkar bort. - Tycker Du synd om våra växter, frågar hon. - Ja, och jag tycker synd om alla människor, som måste uppsöka en sådan plats som detta Jobbtorg! Här finns ingen kraft och inget liv. Era krukväxter ger ingen människa något hopp! Eva Sternberg Fredagen den 16 april 2010 - 2:59:54

	Söndagen den 11 april 2010 Det tar nittio år att nå fram med en ny insikt i ett samhälle! Människans hjärna är en genial mekanism, som i sin repertoar kan inbegripa en total självfixering - och samtidigt vara helt nöjd med att vara som alla andra. När man frågar en grupp ungdomar vad de helst vill vara, är svaret alltid: "Helt unika!" eller "Olika alla andra!" Samtidigt, när jag tittar ut över publiken och iakttar dem, ser de alla precis likadana ut! Hur är det möjligt? Hur kan man tro, att man är unik, när man intill förväxling och förblandning ser ut som sin kompis? Svaret är att hjärnan vill understryka betydelsen hos varje individ - för att se till att han/hon upprätthåller livhanken och inte begår självmord. Bara en person, som tror att hon är unik, har energi nog att fortsätta att leva. Samtidigt är hjärnan rädd för att på något sätt avvika från gruppen. Nästan ingenting skrämmer människor så mycket som att ställa sig upp framför en publik elle en klass och framföra ett budskap. Jag blir ständigt förvånad över hur hjärnan klarar av denna balanskonst! Hur kan vi hålla på att tro, att vi är unika och samtidigt kämpa för att bli identiskt lika? De senaste veclorna har många människor kommit fram till mig och frågat, om jag vet om, att jag har retat upp många? Jag svarar att det vet jag om! Jag säger också, att vi lever i en demokrati och att vi alla har tillgång till det fria ordet. - Men Du fattar väl att folk blir förbannade, när Du tycker något så konstigt som att män och kvinnor är olika! Vi har ju bestämt i Sverige, att det inte är någon skillnad mellan oss och alla andra folk är dessutom på väg att lära sig tycka, att det inte finns någon skillnad mellan män och kvinnor. Vi ligger först - alla andra kommer efter! Det är då jag försöker peka på, att det tar nittio år innan en ny insikt når fram i ett samhälle. Sedan säger jag, att det i alla grupper finns sådana, som tidigt ser och avslöjar felslut och manipulationer från dem som har makten. Eller från dem, tror sig om att kunna få makten, bara ingen avslöjar sanningen. Det är sådana "Whistle-blowers", som har gett oss det samhälle vi har idag. Det är de, som var beredda att ge upp sig själva för att sanningen skulle kunna komma fram! Men det tar nittio år innan trossen - svansen - har tagit till sig det nya. Och då blir man inte glad över att genast få veta att det, som man trodde var det nya, i själva verket redan är överspelat. Och aldrig någonsin skulle ha kunnat anammas av hela mänskligheten! Och det är OK! Eva Sternberg Söndagen den 11 april 2010 - 9:33:41

	Lördagen den 10 april 2010 På tåget När jag skall åka hem från Stockholm, missar jag tåget, som jag har biljett till. Det är Elin på TV8, som har fixat biljetten åt mig - och den är rätt. Men det är taxichauffören, som tar en extra runda i morgontrafiken kring centralen, som gör att jag missar mitt tåg. Jag tänker att det ju inte spelar någon roll, om jag kommer fram lite senare. Det finns ingenting, som jag måste komma i tid till. Jag har hela dagen på mig. I kön till biljettförsäljningen - jag inser att jag måste köpa en ny biljett - hör jag tre män diskutera sina biljetter till Uppsala med kassörskan. De har ingen giltig biljett. De kan inte få en ny biljett av SJ utan bara av Migrationsverket! De måste bege sig till Migrationsverket och be att få en ny biljett - och deras tåg går om trettio minuter. Min kassörska har en välpressad SJ-uniform med en knapp på rockuppslaget, som förkunnar att hon är NY PÅ JOBBET. Hon letar upp en ny förbindelse till mig på sin dator. Eftersom jag inte har bråttom och hon är ny på jobbet, hinner jag att fortsätta att lyssna till männen i kassan bredvid mig och deras kassörska. Hon är inte ny på jobbet. Hon är stenhård. Det kvittar vilka argument männen försöker föra fram - hon ger sig inte! Bedrövade ser männen på varandra och börjar fumla efter sina mobiltelefoner för att ringa och säga, att de inte kommer till Uppsala med tåget, som de trodde att de hade biljetter till. Då slår det mig att jag ju kan vara Migrationsverket! Jag kan ju ge dem nya biljetter, som gör att de kan komma fram i tid till Uppsla! Jag går fram till deras kassörska och säger, att jag är Migrationsverket. Jag köper giltiga biljetter till dem! Hela biljetthallen stannar upp. Alla - såväl SJ-personal som SJ-kunder - stirrar på mig med förskräckta uttryck i sina ansikten. Skall jag betala biljetter till Uppsala för främmande män med svart hår? Skall jag med mina egna pengar ta över Migrationsverkets uppgift att bestämma om dessa män skall kunna åka till Uppsala med det tåg, som var bestämt och som deras anhöriga skulle möta dem vid? Damen i deras kassa börjar att tugga fradga. Jag lägger fram mitt kreditkort framför henne och säger till henne att ge männen nya biljetter! Männen ser också förvånade ut. Är jag förvirrad, ser de ut att undra - utan att säga det. Nej, jag är inte förvirrad! Jag är vardagens Lisbeth Sallander i Sverige! Eva Sternberg Lördagen den 10 april 2010 - 3:18:28

	Torsdagen den 1 april 2010 Mammor och pappor skall komplettera varandra! I min slutreplik till Expressen skriver jag: ...............papporna är livsviktiga för både barnet och mamman. Men på ett annat sätt än vad mamman är. Att pappan finns och är närvarande i barnets liv är avgörande............Familjen är inprogrammerad i barnets hjärna från avlelsen. Barnet väntar sig att få knyta an till båda föräldrarna! Modern är central i barnets liv under det första levnadsåret. Om barnet inte kan knyta an till henne då, får det ingen anknytning (John Bowlby) till livet. Mina motdebattörer är inne på villospår. Det var jag som drog igång Kvinnor kanmässorna i början av åttiotalet, och ingen kan säga att jag inte har vigt mitt liv åt att kämpa för kvinnors likaberättigande i det så kallade arbetslivet utanför hemmet! Men nu handlar det om kvinnors rätt att få vara både kvinnor och mammor, vilket är en annan sak - och en ännu mer annan sak är det att vara pappa. Det är detta som är så viktigt att förstå. Lagercrantz och Sabuni pekar på vikten av att utvecklingen går framåt. Jag håller med - men det är bara i Skandinavien, som vi fortfarande inte har tagit till oss modern forskning om hur den mänskliga hjärnan fungerar! Vi står fortfarande och stampar i 70-talets verklighetsfrånvända genusteorier. Den norske komikern Harald Eie fick förra året i uppdrag av Norsk Rikskringkasting att undersöka dessa teorier. Nu kan alla se hans program på NRK - och förstå vad jag menar. Eva Sternberg Torsdagen den 1 april 2010 - 2:04:34