|
|
|
|
| | Tisdagen den 29 maj 2007
Alice Timander
Igår såg jag filmen om Alice Timander. Filmen är gjord av Rebecka Rasmusson, som
under inspelningens gång bestämmer sig för att ställa sitt eget liv i relation till Alice
Timanders liv.
Rebecka Rasmussons ide om "lika liv" är genial. Vi kvinnor vet att våra liv är lika. Innerst
inne. Men under nittonhundratalets påverkan av produkter från filmfabriken - främst i USA
har vi kommit att tro på den manliga hjärnans fanfarer om att "alla männiksors liv är
olika" och att "man inte kan förstå någon annan" eller - ännu värre - "man kan inte förstå
sig själv alls heller!".
Det finns inget som kan ta ifrån oss kvinnor medvetenheten om att vi alla är lika. Den
medvetenheten är nämligen inrpogrammerad i vår hjärna.
Vi kan inte - som män kan - bara stänga av vissa delar av hjärnan, när det passar oss.
Vi är där hela tiden.
Rebecka Rasmusson gjorde alltså rätt, när hon tog med sitt eget liv i filmen om Alice
Timander.
Därefter gjorde hon emellertid allting fel.
Hon gjorde samma fel som Alice Timander - och som Alice Timanders mamma. Den
enda som var någorlunda klarsynt i filmen om Alice Timander var hennes äldsta dotter -
Annika Timander. Hon visste hur det var att ha en mor som Alice Timander - och hon
hade heller inga barn.
Jag kan känna igen mig i Alice Timander. Att ha mig till mor kan inte vara lätt - eller ha
varit lätt.
Precis som Alice Timander har jag löpt linan ut - i många fall till avgrundens rand.
Men jag har inte hamnat - ännu - på fel sida om avgrunden. Min man har räddat mig,
mina barn har räddat mig, mitt förnuft har räddat mig, min envetna kamp för att förstå
har räddat mig.
Jag har dessutom begripit - till skillnad från filmens skapare Rebecka Rasmusson - och
Alic Timander - att ett barn har två föräldrar och att ingen kvinna ensam får barn.
Att nedvärdera sitt barns far innan barnet ens är fött - istället för att ta på sig ansvaret att
ha ingått parbildning med en man, som inte vill vara kvar hos en, när man blir gravid,
tillstår inte en kvinna i vår tid.
Så dum får man inte vara!
Eva Sternberg Tisdagen den 29 maj 2007 - 10:56:34
|  | | | Söndagen den 27 maj 2007
Mors Dag
Idag är det Mors Dag. Idag har jag en helt annan uppfattning om min Mor, om mig själv
som mor och om mödrar överhuvudtaget, än jag hade som liten, som ung och som
medelålders.
Idag har jag lärt mig hur den kvinnliga hjärnan fungerar. Idag har jag lärt mig att modern
är förutsättningen för barnets hjärnas utveckling - såväl i moderlivet som utanför moderns
kropp.
Idag vet jag att moderns liv och inriktning redan har danats av hennes mor och mormor -
innan hon föddes.
Idag vet jag att min egen mormors liv fortfarande starkt präglar mig - och därmed mina
barn och barnbarn.
Min mor fick tidigt ta steget ut ur sin familjs hantverkarklass och börja den vacklande
gång på utbildningssamhällets stig, som vi kvinnor sedan dess (1916) har trampat upp så
att den ser ut som marken på slutetappen av "Tjejmilen"!
Under tiden har vi fått höra att våra mödrars idoga arbete i hemmet och på fälten och i
syhörnan av köket har varit "bortkastad" kvinnotid, meingslöst tidsfördriv och passning
av "frisk man i hemmet" (jag har själv ofta använt detta uttryck under sjuttio- och åttio-
talet).
Idag vet jag ,att det var tack vare dessa kvinnors enträgna slit, sparande och skönhetssine,
som vi fick fram några generationer, som kunde ge sig ut - med välutvecklade hjärnor
sedan barndomen - och skapa de resurser, som vi välutbildade sedan har förskingrat.
Vi valde tillfällig upphöjning i hierarkierna framför det ensidiga arbetet i hemmet - på
bekostnad av våra banrs hjärnors utveckling.
Vi blev läkare - utan att dra i nödbromsen inför den allt sämre hälsan hos befolkningen.
Vi blev psykologer utan att begripa ett dyft - vi skämdes inte ens för att ta betalt för våra
insatser i psykiatrin.
Vi blev företagsledare och generaldirektörer utan se skogen för bara träd.
Vår generation försåg sig med evigt månatliga resurser och "utdelningar" i en sådan
utsträckning att de unga blev medellösa, arbetslösa och bostadslösa.
Vi levde ut våra lägsta instinkter så att den unga generationen inte fick något att hålla
sig till utan själva tror att människovärdet sitter i väskan och i att ha knullat med så
många som möjligt före femton års ålder.
Idag vet jag att den kvinnliga hjärnan förhåller sig till den manliga som en chokladbit
förhåller sig till en tandpetare.
Idag vet jag verkligen att det finns anledning att fira Mors Dag.
Utan mödrar går ett lands folk under på kortare tid än någon hade kunnat tro!
Eva Sternberg Söndagen den 27 maj 2007 - 10:02:09
| | | | Lördagen den 26 maj 2007
SAS
Inga SAS-plan har lyft från Sverige sedan i går morse. Inte heller i morgon kommer
några plan att flyga.
Jag skulle inte ha flugit under dessa dagar, men på torsdag skall jag flyga till Stockholm -
om konflikten är över.
Jag kan också åka tåg på onsdag kväll. Jag kan övernatta i Stockholm mellan onsdag och
torsdag.
Antagligen kommer det att bli så, att jag ganska snart får komma att tänka tillbaka på hur
priviligierad jag har varit under mitt liv.
Jag har åkt överallt och det mesta har fungerat. Numera är det jobbigt att flyga till
Washington - även utan flygstrejk - för jag måste stå i ändlösa köer med mina skor och
kläder i händerna för att komma igenom säkerhetskontrollen.
Sedan den elfte september 2001 är sig USA inte mera likt - och kommer säkert inte att bli
det.
Men innan dess var det lätt att ta sig dit.
Jag tror inte att det finns många som har flugit och rest så mycket under sitt liv, som jag
har gjort - ändå känner jag mer förankrad här där jag bor än de flesta.
SAS påminner mig om en farfar, som inte har hängt med i tidens gång - men som ändå
vill fortsätta att ha makten i familjen.
Frågan är om denna konflikt kommer att få farfar SAS att säcka ihop och låta barn
barnbarn få makten?
Eva Sternberg Lördagen den 26 maj 2007 - 18:14:40
| | | | Torsdagen den 24 maj 2007
Flickskolan i Borås
Igår var jag på 50-årsjubileum på Flickskolan i Borås. Byggnaden vi gick i finns kvar. Den
är numera kommunfullmäktigehus.
Så fort jag kom in i den gamla skolan gick min hjärna tillbaka till tioårsåldern. Mina
klasskamrater - 36 flickor - var alla där - utom 10. Två av oss är döda. Under den senaste
femårsperioden har ingen av oss dött.
Vi ser alla ut som våra mammor - och vi mår bättre än för fem år sedan då vi fortfarande
arbetade utanför hemmet i mycket stor utsträckning.
Bara en förutom jag är fortfarande aktiv inom sitt gamla område.
Vi går snabbt tillbaka till tiden för femtio år sedan.
Vi skrattar och gråter. Vi berättar om och kommer ihåg några förfärliga lärarinnor och
några andra oerhört duktiga och hängivna sådana.
Vi kommer ihåg våra anmärkningar, våra långa skolvägar och morgonbönerna.
Vi kommer ihåg föredraget av Elise Ottesen-Jensen.
För mig var Elise Ottesen- Jensens föredrag livsavgörande. På samma sätt som de
fjorton dagar i årsskiftet 1959-60 då jag undervisades av Martin Luther King på
Ohio State University.
Vi kom ihåg de mönstrade fingervantar vi fick sticka i slöjdsalen för fru Ella Henriksson.
Vi kom ihåg de stora kanelbullar, som vi fick baka i skolköket för fru Atthoff.
Innan kvällen var slut kändes det precis som om femtio år inte alls gått.
På vägen hem till Göteborg var jag glad att dessa femtio år i alla fall har gått!
Vägen hit har varit lång. Jag vill inte ha den ogjord!
Eva Sternberg Torsdagen den 24 maj 2007 - 14:41:09
| | | | Måndagen den 21 maj 2007
Ord utan kropp
Under de senaste femhundra åren sedan skrivkonsten uppfanns har vi människor gått från
kropp till ord. I allt större utsträckning. Utan att egentligen förstå vad vi har gjort eller gör.
Vi kvinnor fick till exempel höra - sedan ungefår sjuttio år tillbaka i tiden - att vi skulle
studera vid "högre läroanstalter" så mycket vi kunde och så mycket våra föräldrar hade
råd med.
Vad vi skulle ha dessa kunskaper till sades aldrig direkt ut. I mitt fall var det dock fråga om
bli lärarinna i språk. Det behövdes inte ens sägas till mig, jag förstod det ändå. Mina
föräldrar ville det och mina fastrar var folkskollärarinnor och småskollärarinnor. Jag skulle
självklart bli läroverks- eller flickskolelärarinna.
När jag var färdig med min universitetsexamen i engelska och ryska sökte jag in på
Lärarhögskolan i Göteborg.
För mig kändes det som att gå i mål. Som en häst antagligen gör, när den börjar se
stallet efter ett ansträngande lopp.
Att få komma ut till riktiga klasser och följa metodiklektorernas anvisningar, lära mig
elevernas namn och efter ett par veckor själv få undervisa var härligt!
Mina metodiklektorer var mycket nöjda med mig. Jag älskar att undervisa - särskilt något
jag kan. Ryska kunde jag inte något vidare men min metodiklektor tyckte inte, att det
spelade så stor roll, när jag ändå var så duktig att undervisa. Ryska kunde jag lära mig
senare.
Till min stora förvåning var jag den enda humanistiska lärarkandidaten våren 1964, som
fick högsta betyg i undervisningsskicklighet.
Vad fick de andra 200 kandidaterna? Vad skulle de andra kandidaterna göra, när de inte
var något vidare på själva undervisningen - om de så vore filsofie doktorer eller
licentiater?
På Lärarhögskolan hade jag lagt märke till att många av mina kollegor var nervösa inför
sina provlektioner, att de helst inte hade velat bli lärare, men var tvungna för att försörja
sig osv.
När jag skulle ha mitt första studentförhör som lärarkandidat, visade censorn ut mig på
skolgården på rasten tillsammans med mina abiturienter före förhöret.. Jag var sorgklädd,
för Far hade dött några månader tidigare, och censorn trodde att jag hade samma ålder
som mina elever.
Mig gjorde det ingenting. Jag brann av längtan att få visa honom hur mycket de hade
lärt sig med mig som lärare!
Efterhand har jag insett att vi i västvärlden har satt ordet högst - även om det inte alls
motsvaras av någon kropp.
En person kan bli läkare utan att ha minsta vilja att bota. En person kan bli präst utan att
ha någon som helst anknytning i sitt eget liv till religion och/eller filosofi.
En person kan bli banrsköterska utan någon som helst förståelse för barn.
Denna diskrepans mellan utövaren och utövningen har gått mycket långt i Sverige. Det
finns knappast längre någon som helst överensstämmelse mellan orden och kropparna.
För det växande släktet, för patienterna och för de sökande själarna vore detta inget
problem ,om dessa ord utan kropp finge utvärderas, granskas, genomlysas och
ifrågasättas.
Men det får vi inte i Sverige. En läkare kan i princip vara hur dålig som helst - ingen
ingriper.
En präst kan var en skymf mot sin religion och sin församling - ingen ingriper.
En barnskötare kan vara djävulen själv - ingen ingriper.
Själv går jag inte till läkare, som inte granskas och bedömd av en högre instans.
Själv går jag i kyrkan på egen risk och läser i texterna i psalmboken ,om det skulle vara
ett blåbär som predikar eller en uppblåst dinosauriepräst, som håller på att trilla ned från
predikstolen.
Själv har jag inte längre några barn eller barnbarn som sköts av främmande barnskötare i
främmande byggnader - tack och lov.
De svenska hierarkierna bevakas av fackföreningarna, som ser till att kompetens inte ens
diskuteras. Facket skyddar även dem, som är helt olämpliga och helt tafatta.
När får de som har både ord och kropp en egen fackförening?
Aldrig.
Vad skall de som har både ord och kropp göra?
Starta eget!
Eva Sternberg Måndagen den 21 maj 2007 - 16:23:41
| | | | Söndagen den 20 maj 2007
Brev från Lisa den 20 maj klockan 11:29
E-postadress:
Lisa sa:
Det här var nog det dummaste och löjligaste jag någonsin läst. Vad tycker Du att man
skall göra med alla de barn i Världen vars båda föräldrar dött, när de var spädbarn,
kanske i krig svält,jordbävningar m.m?
Ja, inte tycker Du väl att de ska få komma till adoptivföräldrar iallafall) naturligtvis ska de
bara adopteras till utlandet om inga släktingar och bekanta till familjen kan ta hand om
dem i hemlandet menar jag förstås)
För de skulle ju aldrig någonsin kunna betrakta några andra än de biologiska föräldrarna
som sina föräldrar, eller älska några andra vuxna lika mycket som bilogiska barn älskar
sina föräldrar,är det så du menar?
Om min man omkommer i en bilolycka när jag är 25 år och min son är ett halvår, då är
han liksom dömd på förhand att bli värsting eller knarkare eftersom han inte får växa upp
i en fullständig kärnfamilj? En liknande sak hände vår nuvarande kung, blev han knarkare
och en ungdomsbrottsling? Och jag som bara var 25, när jag blev änka,jag ska vara
dömd till att leva ensam resten av livet? Enligt Dig är det totalt uteslutet att om jag
skulle träffa en ny man några år senare kunna bilda en ny familj och att den här mannen
skulle kunna älska sin son som sin egen? Att han skukulle vara som en pappa för honom
och betyda precis lika mycket för honom som hans kompisars biologiska pappor gör för
dem? Har du förresten hört talas om att det finns barn som inte alls älskar sina bilogiska
föräldrar? Som till exempel mördar dem, efter att ha varit utsatta för incest och tortyr i
åratal? Om du tror att det är Myrdals fel är du ute och cyklar. Redan Beatrice på
medeltiden mördade sin far efter att förgripit sig på henne och resten av familjen i åratal.
Logged Info:
-----------------------
Using:
Hostname: no ip
IP address:
Eva Sternberg Söndagen den 20 maj 2007 - 12:18:53
| | | | Torsdagen den 17 maj 2007
Ande utan kropp
Idag är det Kristi Himmelsfärdsdag. Det var fyrtio dagar efte korsfästelsen, som Jesus
slutligen lämnade sin återuppståndna kropp och blev den Helige Ande.
Alla mäniskor har - eller har haft , för de onda har den inte längre kvar - förmågan att
gripas av den Heliga Ande.
Det är som att bli omfmanad och lyft högt upp i ett himmelskt luftlager. Allting inom en
känns i harmoni. Allting runt omkring en är vackert.
Det är bara att låta sig ryckas med!
Kraften man får av den Heliga Ande är starkare än något annat.
En människa, som grips av den Heliga Ande kan man inte stå emot.
En tanke, som förmedlas av någon som talar genom kraft av den Helige Ande, tränger
igenom allting på kort tid.
Snart är vi där - vi kommer att förstå allting!
Eva Sternberg Torsdagen den 17 maj 2007 - 6:19:12
| | | | Onsdagen den 16 maj 2007
Vilka vi är
För mig verkar det som om de flesta av våra "välfärdssystem" håller på att kollapsa.
Socialstyrelsen har till exempel i dagarna riktat mycket hård kritik mot flytten av Östra
Sjukhuset ortopediska avdelning till Mölndal och slå ihop den med den redan
existerande ortopediska avdelningen på Mölndals lasarett.
Flytten beslöts av sjukvårdspolitikerna och uthärdas av patienterna. En granne till mig fick
sjukhussjukan på ortopeden på Mölndals lasarett för ett år sedan vid en knäoperatio. Han
är nu stelopererad i sitt ben. Varje dag jag ser honom påminns jag om kollapsen i våra
välfärdssystem.
Jag får massor av ideer varje dag om hur vi skulle kunna ändra och förbättra de gamla
systemen och hur vi skulle kunna hitta nya. Utan att det skulle kosta pengar. Pengarnas
tid är helt enkelt slut.
En ide, som jag har, är hur vi skulle kunna presentera oss för varandra, när vi arbetar
inom välfärden. Vi skulle kunna skrota alla titlar, alla fackliga tillhörigheter och alla
andra signaler till patienter, klienter, elever, medlemmar, församling och publik etc och
bara presentera oss med förnamn, ålder och syskonposition.
Så fort någon säger sin syskonposition till en annan männsika går hennes tankar in i en
djupare del av hjärnan, där alt som vi människor har gemensamt återfinns. Alla har en
syskonposition. Alla har föräldrar. Ingen förälder är ensamstående. Alla blir lugna av att
höra att de behandlas eller undervisas av en storebror eller en lillasyster.
Alla har något gemensamt med en storebror och en lillasyster.
Ingen människa har något gemensamt med en biståndshandläggare eller en
vårdutvecklare - utan blir bara rädd.
Många människor har en övertro på och en stark underlägsenhetskänsla inför en
cancerläkare. Om denne cancerläkare presenterar sig som en mellansyster mellan två
bröder och patienten presenterar sig som enda barn - då uppstår ett annat tilltal mellan
dem än det som nu råder i välfärdssystemen i Sverige.
Inget annat land i världen har satt så många etiketter på sig själva och andra, som vi i
Sverige har gjort under de senaste femtio åren.
Vi måste sluta vara doktorer, arbetare, intellektuella, invandrare, arbetslösa,
underbetalda eller kränkta!
Vi måste börja vara del av vårt sammanhang igen - vara den familjemedlem vi är -
framför allt annat.
Familjen är ett förståeligt sammanhang. Alla människor har familjer. Låt oss börja från
en sådan utgångspunkt - idag!
Vi är själva ansvariga - för vår familj, för vår plats i välfärdssystemen och för alla, som
råkar bo på den geografiska plats, som vi kallar Sverige.
Låt inte kollapsen få gigantiska proportioner!
Eva Sternberg Onsdagen den 16 maj 2007 - 10:15:10
| | | | Tisdagen den 15 maj 2007
Lajv
På lördag skall min granne i Dalsland - Leila - och jag deltaga i ett lajv på Kroppefjäll.
Vi är inbjudna av Dalslands Medeltidsförening att vara med i deras tredagars lajv "Inte
en tår skall fällas".
Det är jag som har kontaktat dem. Det är jag som vill lära mig mer om det de håller på
med.
Leila och jag skall få låna medeltidskåpor av föreningen. Vi har fått lova att inte ha
riktiga skor på oss - utan skor gjorda av söm på skinn.
Leila och jag har gått Pilgrimsmarschen i Dalsland i mer än tio år på åttio- och nittiotalet.
Vi skiter i deras krav på skor från medeltiden.
Men vi är fulla av beundran över vad de hittar på på Kroppefjäll.
Själv har jag ett manuskript till ett feministiskt lajv liggande på lut.
Dalsland är ett underbart vackert och mytiskt landskap.
Kanske har Dalsland Medeltidsförening kommit på ,hur vi skall kunna locka 500.000 nya
invånare dit.
Jag är villig att sy mina egna skor för att ta reda på vad de gör!
Eva Sternberg Tisdagen den 15 maj 2007 - 21:13:39
| | | | Måndagen den 14 maj 2007
Nu är jag helt förstummad!
Idag har chefen för Sveriges radio, Peter Öhrn, avgått. Jag blir helt stum, när jag hör det
idag på morgonen i nyheterna.
Tack till alla Er, som har hört av Er under dagen!
Tack till Marie-Louise Samuelsson på Dagens Nyheters TV och radioredaktion! Hon var
strålande i studio 1 idag på eftermiddagen.
Tack till Peter Öhrn, som till slut lyssnade på oss lyssnare!
Nu bryr jag mig inte ens om huruvida Annika Lantz (hon var inte i studion idag) stannar
kvar eller inte. Hon kommer säkert - om hon stannar kvar - att ta in tilltalet i P1 - och
lämna sitt eget.
Det blir säkert för dyrt för Sveriges radio att be henne sluta. Satsa de pengarna på att
sätta Jonas i valfiskens buk istället!
Eva Sternberg Måndagen den 14 maj 2007 - 20:16:35
| | | | Onsdagen den 9 maj 2007
Mammorna i Sverige mår bäst i världen
I dagens tidningar läser jag att mammorna i Sverige mår bäst i världen - enligt Rädda
Barnen. Sämst mår mammorna i södra Afrika.
Vi vet med säkerhet att hur en mamma mår har stor betydelse för barnen.
Ett frågetecken uppstår dock i mitt huvud, när jag på samma gång läser i svenska
tidningar att barnen mår sämre och sämre. Det rapporteras - för första gången i historien -
att barnen i Sverige mår sämre än sina föräldrar.
Kan det vara så att mödrarna i Afrika känner efter och har inlevelseförmåga med sina
barn i större utsträckning än mödrarna i Sverige?
Varför inte undersöka hur en verklig familj i tre generationer har det i Sverige?
Varför inte lämna frågeformulär och statistiska tabeller och fråga riktiga människor hur de
har det?
Kanske får vi då en förklaring.
Kanske vill vi inte ha någon förklaring - bara tabeller, så att ingen känner sig träffad.
Eva Sternberg Onsdagen den 9 maj 2007 - 16:10:24
| | | | Tisdagen den 8 maj 2007
Databasen bröt ihop
Under några dagar har min databas drabbats av sammanbrott. Nu är den öppen och
funktionsduglig igen - tack och lov! Det har känts som att få grus i ögonen och vadd i
munnen att inte kunna skriva och ta emot kommentarer - just i denna intensiva tid.
När jag nu skall börja igen vet jag inte vad jag skall välja att skriva om - det finns så
mycket!
Närmast till hands ligger nog ändå nyheten, som jag hörde på radion i bilen, när jag for
hem från Simmerud i Dalsland idag på eftermiddagen: att Göran Persson blir konsult på
en kommunikationsbyrå i Stockholm.
Jag blev så glad så att jag hoppade till.
Med Persson som konsult kommer de som är kvar som politiker att verkligen få anstränga
sig.!Göra något! Tänka!
Det måste finnas någon skillnad mellan dem som har fått makten av folket och dem som
får makt över folket i PR-syfte.
Nu kommer alla att få bekänna färg!
Eva Sternberg Tisdagen den 8 maj 2007 - 16:56:38
| | | | Onsdagen den 2 maj 2007
Flytta ihop igen!
I denna ljuvliga maj månad är det ovanligt många människor, som bestämmer sig för att
bryta upp ur sina aktenskap och samboförhållanden.
Det är som om vårljuset påverkade oss så starkt att vi måste ge oss av. Ge oss av från man
och barn och hund och hamster. Lämna våra krukväxter och nyuppsatta gardiner i
nytvättade fönster till den förvånat kvardröjande mannen och de storögt gloende barnen.
Till alla Er, som är på väg att bryta upp just nu , vill jag säga:
Gör det inte!
Kom hem igen!
Så fort Ni beslutar Er för att inte göra det - eller för att komma hem igen -så går allt
tillbaka till det gamla.
Ingen kommer ihåg att Ni var på väg att flytta.
Ingen frågar hur det går nu, när Ni bor ihop igen.
Alla är bara glada över att inte ytterligare en familj ramlade ned i det träsk, som en
skilsmässa utgör.
Ni kan vara säkra på, att det jag skriver här är sant.
Familjen är den absolut säkraste struktur, som en människa kan leva i.
Familjen är själva "frälsarkransen" för en människa.
Utan familj går man under - som ett flytande vrak på havet!
Det spelar ingen roll hur tjusig den nye mannen, som Du träffde på Finlandsfärjan är.
Det spelar ingen roll att hon är självständig och säker i korken och tjänar massor med
pengar - i förhållande till Din gamla fru.
Det spelar ingen roll om hennes vagina känns som en sugklocka eller hans penis är stor
som en stör.
Det är inte hon som är mor till Dina barn.
Det är inte henne Du har förenat Dina gener med i levande människor - Dina barn - och
senare i livet också Dina barnbarn. Det är inte ho, som sitter i Dina barns och barnbarns
hjärnstam- det är en vilt främmande människa - som aldrig kommer in i Dina barns liv -
annat än som en löst hängande brosch!
Flytta ihop med Din fru/man/sambo igen!Utnyttja det säkerhetssystem som den mänskliga
hjärnan har - familjesytemet!
Att tro att Du kan hitta "den rätte" någonannanstans än i Din nuvarande familj är som att
tympa en grankvist på ett just nu blommande körsbärsträd - och tro att även grankvisten
kan ge körsbär i höst!
Eva Sternberg Onsdagen den 2 maj 2007 - 8:03:16
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida