Eva Sternbergs Blogg

Maj - 2008

	Lördagen den 31 maj 2008 Stieg Larsson Nu har jag sett programmet om Stieg Larssons arv, som visades i Uppdrag granskning i onsdags i Sveriges Television! Enastående bra! Alla löjliga deckare kan slänga sig i väggen i jämförelse med detta familjedrama! Här möter vi livets verklighet! Här får vi förklaringen till hela gåtan! Så här ser scenariot ut: 1. Vid ett års ålder placeras Stieg Larsson hos sina morföräldrar - hans egna föräldrar är för trångbodda (enligt fadern Erland). 2. Under ett av de följande åtta åren föds Stiegs bror Joakim. 3.Under tiden Stieg bodde hos sin mormor och morfar får han den sagoiika uppbackning, som behövs för att bli en god berättare. Bara människor som har bott tätt ihop med morfars - och farmorsgenerationen kan bli så duktiga berättare! 4. Morfar dör, när Stieg är nio år och han får komma tillbaka hem till sina föräldrar och till sin under tiden födde bror (på måndag skall jag ringa till folkbokföringen för att få reda på broderns födelseår). 5.Mormodern dör med all säkerhet strax efter det att Stieg har flyttat (skall kolla på måndag på 0771-567567). 6.Lillebror Joakim går ifrån att vara enda barn hemma hos sina föräldrar till att bli en färglös lillebror i jämförelse med Stieg. Hans hat mot storebrodern fylls på för varje år! 7.Storebror Stieg blir uppiggad av att få komma till ett hushåll med yngre föräldrar och han känner en viss uppskattning från sin far - när han av denne får en skrivmaskin. 8.Stieg förstår också nu ,att det faktum att han blev bortlämnad till mormor och morfar, när han var liten, inte är det samma som att föräldrarna inte tyckte om honom. Han får massor av energi och skaparkraft! 9. Lillebror Joakim blir ännu mer förbannad och missunnsam. 10.Modern dör (antagligen ganska tidigt - innan Stieg går in i puberteten.Men jag kan inte veta detta förrän på måndag, när jag kan ringa till folkbokföringen klockan 08.00.). 11.Moderns död kastar om hela Stiegs livsuppfattning. Han blir livrädd för kvinnor. 12. Stieg Larsson träffar Eva från Umeå. En kvinna med skinn på näsan med en syster, som också är handlingskraftig. 13.Stieg ger sig in i allehanda äventyrligheter i världen och i Sverige - med Evas stöd och hjälp. 14.Stiegs idealitet är gränslös. Evas uppbackning är gränslös. 15. Hemma i Umeå sitter fadern, som föraktar kvinnor och brodern, som inte heller kan handskas med kvinnor (jag skall kolla på måndag om brodern överhuvudtaget är eller har varit tillsammans med några kvinnor). 16. Stieg Larsson får plötsligt möjlighet att börja skriva ner berättelser om en kvinna, som är motsatsen till modern - och till Eva Gabrielsson - Lisbet Sallander! 17. Manuskripten bara flyter ur hans dator. 18. Hela världen - som just nu består av sådana män som Stieg Larsson och fadern och brodern - kastar sig över Stiegs böcker! 19. Stieg dör av överansträngning, när han skyndar upp för sju trappor till Expos kontor. 20. Fadern och brodern krossar Eva Gabrielsson - precis som de tidigare har krossat modern! 21. Taxichauffören förstår ingenting. 22.Eva Gabrielsson förstår ingenting. 23.Eva Gabrielsson kommer snart att drabbas av cancer i vänster bröst. 24. Till slut blir det bara Lisbet Sallander kvar i Stieg Larssons värld - och i denna världen överhuvudtaget! Eva Sternberg Lördagen den 31 maj 2008 - 12:05:38

	Lördagen den 31 maj 2008 Johan Croneman Min favoritrecensent - Johan Croneman - skriver i DN idag, att han inte riktigt förstår varför en journalist skall göra moraliska bedömningar. Detta med anledning av Uppdrag Gransknings program i onsdags om författaren Stieg Larsson och hans kvarlämnade förmögenhet. Jag såg inte programmet för jag satte potatis på en grästäkt då. Inte kan jag ringa 0771-567567 nu på morgonen heller och få uppgifter om Stieg Larsson var äldst av de båda bröderna i familjen - eller yngst. Inte heller kan jag genast få klart för mig om fadern och modern var gifta, hur länge modern levde. Hon skall tydligen inte ärva, så hon måste vara död eller anmäld som försvunnen på något annat sätt . Jag vet inte heller var Stieg Larsson föddes. Av samma skäl - folkbokföringens personal på 0771-567567 arbetar inte på en lördag. På måndag morgon kommer jag att få svaren på alla frågor - om jag fortfarande är intresserad då. Det jag vill skriva om nu, är den märkliga fråga, som min favorit Croneman ställer: Skall journalister markera att en människa lämnades bort vid ett års ålder? Är Johan Croneman ändå bara av samma kaliber som en vanlig svensk journalist? Är också Croneman så hjärntvättad av de svenska journalisthögskolorna, att han tycker att det är omoraliskt att nämna i ett TV-program om ett arv, att arvigvaren faktiskt lämnades bort vid ett års ålder till nära släktingar? Har inte Croneman förstått, att det fakitskt inte finns någon information, som kan vara viktigare att få fram än just denna? Att Stieg Larsson lämnades bort vid ett års ålder! Vid ett års ålder! Det är ju därifrån som hela hans storhet - Larssons inte Cronemans - kommer! Det är ju bara människor, som har blvit bortlämnade, bortadopterade, bortskickade, bortförda och utväxlade, som lägger ner resten av sina liv på att registrera allt mänskligt, beskirva allt mänskligt elände - och till slut ändå hitta något försonande i sina liv innan de dör - eller tar sina liv (gäller ännu inte Jan Myrdal!). . Det är bara de som tänker, kalkylerar och skriver ner sina slutsatser. Hela tiden. Så fort vi får veta att Stieg Larsson har blivit bortlämnad vid ett års ålder, får vi självklart en helt annan uppfattning om hans fader Erland och hans bror. Varför blev Stieg bortlämnad? Vad har brodern fått höra? Blev han också bortlämnad? Hur var det att ta emot Stieg Larsson, när han väl kom tillbaka till sin familj? Vad var det som hände, som gjorde att han lämnades tillbaka? Dog de andra släktingarna? Blev hans mamma frisk från TBC? Blev hans pappa nykter? Joakim - Larssons bror - säger tydligen i TV-programmet att han och Stieg var som bröder mest! Man är inte som bröder är mest, när den ene av dem har blvit bortlämnad vid ett års ålder! Man blir livrädd att man själv skall lämnas bort. Man blir hunsad och undergiven. Man litar inte på sina föräldrar längre. Att Joakim tror, att han och Stieg var som bröder mest, beror på att alla barn tror, att de alltid är som andra barn är mest! Barn måste acceptera det liv de har fått av sina föräldrar och sitt land - något annat finns inte. Inte ens i Österrike! Croneman ändrar helt sin uppfattning om fadern till Stieg Larsson, när han hör att Stieg lämnades bort vid ett års ålder. Ja, det är självklart! Det gör vi alla! Det är så vi människor bygger upp våra värderingar - om oss själva och andra! Men Croneman har tydligen gått på journalisthögskola i Sverige på sjuttiotalet och fått lära sig att om människors verkliga liv skriver man ingenting! Inte heller drar man några moraliska slutsatser! Man skirver om parkeringsböter, om examina vid våra undermåliga svenska universitet och om inkomster etc. Men inte om den verklighet, som kan finnas hos en människa! Föärldrar, släktingar, uppväxtförhållanden (sjukdomar, barnhemsvistelse,misshandel,fattigdom, snäll mormor och sadisttendenser etc) skall inte omnämnas - för då kan vi få en annan bild av oss själva och vårt land än den fascistoida, politiskt korrekta bild, som journalister manglar ut över Sverige varje dag! 33-åringen. 48-åringen. Totalt fega beskrivningar av människor - vanligast av alla i media! Jag skall försöka hinna att se Stieg Larsson-programmet på min lap-top idag - och på måndag ringa till folkbokföringen! För mig ställdes i blixtbelysning den svenska journalistkårens korsettillvaro! Kasta korsetten och börja själv att tänka ochskriva om det viktigaste för att förstå en människa - hennes första tio år i livet! Eva Sternberg Lördagen den 31 maj 2008 - 8:19:50

	Onsdagen den 28 maj 2008 Anders Flodström Universitetskanslern Anders Flodström skriver idag på DN-debatt att färre och färre män i Sverige skaffar sig en högskoleutbildning - medan fler och fler kvinnor avlägger högksoleexamen. Som avslutning på sin debattartikel skriver Flodström att: "Vid horisonten tonar en märklig samhällsutveckling fram: Ett lågutbildat manligt proletariat och ett högutbildat kvinnligt proletariat - med en manlig maktelit på toppen!" Äntligen en människa, som ser vartåt vi i Sverige har varit på väg under de senaste femtio åren! Mot samma utveckling i samhället som i Saudi - Arabien! Äntligen en människa, som vågar skriva ner att hela vår politiska inriktning är katastrofal! Men Flodström - lika lite som alla andra - kan komma med en förklaring till "utvecklingen" i Sverige. Men jag kan: 1. Kvinnor passar inte i manliga hierarkier. Vi är inte män! 2.Jämställdhet kan inte gå ut på att göra alla människor till män. Det är inte jämställdhet - utan idioti! 3. Dumma, outbildade män klarar sig bättre i hierarkeirna än välutbildade kvinnor - eftersom hierarkierna är en manlig krigsorganisation, som funnits i mer 30.000 år. Män känner igen sig i den organisationen. Hur vansinnig den än är i världen av idag! 4. Kvinnor blir vingklippta av att lämna sin egens sfär - hemmet och familjen och utbilda sig i männens sfär för att serva dumma män i deras organisationer! 5.Kvinnor blir depressiva av att dagligen få höra att kvinnliga insatser och uppgifter bara är "värdefulla" om de utförs utanför hemmet - och med andra barn och barnbarn än våra egna! 6. Den utbildning, som ges vid våra universitet och högskolor, är i de flesta fall helt undermålig! Utförd av autistiska söner och döttrar till överklassen - helt utan verklig evtenskaplig granskning och utvärdering! 7.Det enda, som en människa säkert får på högskola och universitett, är studieskulder. 8. Framtiden kräver helt andra saker av kvinnor och män än de lär sig på svenska universitet. 9. Kvinnor borde uppmanas att inse den verklighet vi lever i idag och agera utifrån det. Ett sådant agerande innefattar inte högskole- eller universitetsutbildning utan tillbakagång till mänskligt förnuft, levande moral, tacksamhet över att leva i ett fredligt land och inriktning på att bli en aktad förälder! Det Du Flodström - är något att tänka på! Eva Sternberg Onsdagen den 28 maj 2008 - 11:24:24

	Måndagen den 26 maj 2008 Maria Wetterstrand Miljöpartiet i Sverige har just haft kongress i Östersund. Partiledningen - idag är det i praktiken bara Maria Wetterstrand, som är partiledare i Miljöpartiet - har fått igenom alla sina förslag. (Peter Eriksson är visserligen fortfarande mantalsskriver i Veniksel utanför Kalix, men han har gjort en "Persson" - lämnat sin fru och sina båda döttrar och deras mor precis, när de själva skulle ingå parbildning. Därav hans bleka,utmattade utseende och kraftlösa röst nuförtiden!). Miljöparteits kongress bjöd tydligen på livlig diskussion och laddat tanke- och meningsutbyte. När jag tittar på bilden av Maria Wetterstrand i talarstolen i DN idag - altid tagen underifrån nuförtiden - så ser jag en kvinna med både makt och språk. En kvinna, som är både partiledare och mamma. Det var på Mors Dag hon till sist fick igenom sin vilja i partiet. Hon är dessutom maka och lever i äktenskap med sin man - för alltid hoppas jag! En kvinna, som står för mycket av det som vi kvinnor gemensamt vill förverkliga. Maria Wetterstrand är karismatisk - det vill säga - hon har kontakt med alla tre delarna av sin hjärna på samma gång, när hon talar. Hennes hjärna är som en strömfåra för hennes budskap. Ingen i publiken sittande person behöver vara nervös för att hon plötsligt skall svimma eller tappa sina stålfjädrar i silverklänningen, som håller upp hennes bröst. Därför att brösten är som vändstekta ägg och inte kan hålla uppe klänningen. Hennes mål med framställningen igår var, att få folket med sig och att få dem att inse att det hon vill - det vill de själva också. Fastän de kanske inte har förstått budksapet ännu. Så talar en politiker! En kvinnlig politiker - eftersom de män i Sverige, som idag är partiledare eller politiker knappast har en sådan samordning i sin hjärna. Jan Björklund och Göran Hägglund är de båda män, som mest utstrålar karisma i dagens politik i Sverige. Men de är som som små stearinljus i julgransbelysningen i jämförelse med Wetterstrands Luciakrona. Maud Olofsson har gått ifrån samma utstrålning som Wetterstrand - strax efter valsegern - till Hilary Clintons hopplösa befallningsretorik. Sluta prata Maud! Säg ingenting förrän två dagar före valet 2010! Nu hoppas jag att Maria Wetterstrand förstår att hon skall ligga väldigt lågt i det aktuella läge hennes parti är i. Nu har hon fått folket - det egna såväl som många andra - med sig. Nu har hennes partis frågor fått den uppmärksamhet de alltid har förtjänat. Gå nu hem och vila Dig, Maria! Säg ingenting innan Ni har folkomröstningen i höst! Helt enkelt - håll kaften, så kommer detta att gå bra! I förhållande till Mona Sahlin och Lars Ohly framstår Du som en ängsblomma! Torkade blommor har ingen karisma! Eva Sternberg Måndagen den 26 maj 2008 - 12:49:06

	Lördagen den 24 maj 2008 Näsduksträdet Jan och jag står under näsduksträdet i Bambulunden i Botaniska Trädgården här i Göteborg. Den nedåtgående solen gassar på trädet med dess tusentals blommor. En svart "pistill" och två stora, vita hängande blad - som näsdukar - runt den den svarta pricken. Vi ställer oss under trädet, som skjuter högt upp i himlen. Jan har förseslagit att vi skulle ta oss en tur in till Botaniska ikväll. Vi står tillsammans under trädet och begrundar att vi idag har blivit morföräldrar! Stina och Matt har fått en son vid middagstid, svensk tid. Han heter Lukas och väger lite mer än sju pund. Omgivna av näsduksträdets blommor står vi där och förundras över våra liv. Välkommen till jorden Lukas! Eva Sternberg Lördagen den 24 maj 2008 - 21:35:40

	Onsdagen den 21 maj 2008 Ta vara på Mors Dag! På söndag är det Mors Dag. I år är det till och med Mors Dag på min egen mors födelsedag - den 25 maj. Varje år firade vi Mors födelsedag och ungefär vart femte år dessutom Mors Dag på hennes födelsedag! Mödrar har inte varit särskilt i ropet under de senaste femtio åren - åtminstone inte i västvärlden - och absolut inte i Skandinavien. Själva moderskapet - att bära, föda och ta hand om siit barn - uppmärksammades inte i den allmänna yran, när vi gick över från bondesamhälle till industrisamhälle. Då var det inte längre familj och föräldraskap, som hyllades - utan utbildning, utflyttning, upprivande av rötter, upplösning av normer och utrotande av skillnader mellan manligt och kvinnligt - allt det gamla kom att föraktas! I min familj firades Mors Dag. I min fars familj firades också Mors dag. Det sista brevet Far skrev till sin mor - 1934 - handlade om att han gratulerade henne till Mors Dag och att han hoppades att hon skulle komma att fira många fler Mors dagar framöver. Det var när jag hittade det brevet, som jag försotd att han visste att hon inte hade långt kvar att leva. Det hade hon inte heller. I Jans familj var man inte så löjlig att man firade Mors Dag. \\\\\\\\\\\\\\\"Vi firar inte sådana dagar\\\\\\\\\\\\\\\", var hans mors lakoniska budkspap till mig, när jag kom in i familjen. Jans familj var på väg med en rasande hastighet att gå från fattig medelklass till övre medelklass. På kortare tid än två generationer! Inte konstigt då, att det inte fanns plats för eftertanke, reflektion och/eller avvikelse från överklassen, som man försökte härma. Desperat. I ord. Och i klädsel och vissa vanor. Vi ärvde fler cocktailglas och askfat än biblar från Jans familj. Jan skrev aldrig ett Glad Mors Dag-kort till sin mor under hennes levnad. Det hade varit en skymf mot hela deras värdesystem. Själv skrev jag hela tiden brev och kort till min mor, som blev änka vid 58 års ålder. Antingen skrev jag brev och tackade henne - eller bad henne om förlåtelse för allt hon inte gillade hos mig! Och det var mycket. Jag har två fulla papperskassar med sådana brev på vinden här i Alveredsdalen. Jag sparar på allt. När Martin föddes beslöt Jan att bryta med sin egen familjs vanor - han firade Mors Dag tillsammans med mig och Martin. Sedermera också med Stina och Karin. Och med min mor. Han gkorde inget väsen av sin sinnesförändring - han bara gjorde en helomvändning. För mig var denna förändring hos honom mycket viktigare än jag förstod då - 1966. För mig var det ju självklart att fira denna dag! Under årens lopp har jag lärt mig mycket mer om familjen som den livboj hjärnan har för att överleva. På Georgetown har jag lärt mig om den nyfödda hjärnans totala beroende av modern under de första levnadsåren. Modern är den absolut viktigaste medlemmen av människofamiljen. Modern så att säga /kör in/ den motor, som barnets hjärna skall utvecklas till. Lika lite som vi köper en ny Volvo och kör den rätt ner i havet vid Smithska udden här i Göteborg och lämnar den där i femton år, borde vi lämna bort våra nyfödda barns hjärnor. Modern är barnets hjärnas beskyddare. En separation fån modern i alltför tidigt stadium av hjärnans utveckling kan leda till avgörande konsekvenser för barnet under hela dess liv. Inte minst åldern mellan nio och arton månader är livsvgörande. Interaktionen mellan modern och barnet ger barnet dess förmåga att förstå sig själv och den andre i en relation. Spegelneuronernas viktigaste utvecklingstid. Detta vet vi nu. Detta kan alla övertyga sig om genom att gå in på internet och slå upp vilka adresser som helst till moderna hjärnforskare. Slå på namnen Allan Schore, Mark Flinn eller Michael Meaney - där finner Du på kortare tid än en halvtimme hur och varför mödrar är de viktigaste människorna på jorden! Låt oss därför hoppas att årets Mors Dag i Sverige skall bli en riktig högtidsdag! Skriv ett brev till Din mamma - även om Du hatar henne och har varit avskuren från henne sedan konfirmationsdagen! Ta reda på i folkbokföringen var Din mamma bor nu: tel:00771-567567! Gå till Din mammas grav och sätt blommor på den! Gå till minneslunden, där Din mammas aska är spridd och sitt där i lugn och ro och tänk på Din barndom! Ingen har gjort så mycket för Dig, som Din mamma har gjort! Ring gärna till Din mamma - men det är säkrare att skriva! Skicka brevet idag! Eva Sternberg Onsdagen den 21 maj 2008 - 10:02:19

	Tisdagen den 20 maj 2008 Torbjörn Nilsson Idag går fotbollstränaren Torbjörn Nilsson ut i hård kritik mot Sveriges Olympiska kommitté, som genom att tvinga fotbollspelaren Lotta Schelin att göra ett maxlyft med knäet i februari, skadade henne och förstörde hennes allsvenska säsong. Bra gjort av Torbjörn Nilsson! Äntligen en manlig tränare med förnuft. Äntligen en manlig tränare som frågar om det vettiga i massor med företeelser inom idrotten. Äntligen en manlig tränare, som inte bara hejar på kvinnor att vara och bli som män. För nästan trettio år sedan var jag med i 15-majkommittén för ett Nordiskt Fredsmöte i Göteborg. Torbjörn Nilsson var en av de "höjdare" från Göteborg, som stöttade detta fredsmöte. Han syntes överallt. Han uttalade sig om det mesta. Han var representativ och talför. När ordföranden i kommittén 15 maj meddelade att Torbjörn Nillson hade erbjudit sig att ställa upp för det Nordiska Fredsmötet - då utbrast jag: "Vem i all sin dar är Torbjörn Nilsson?" Sedan dess vet jag. Han är tydligen lika begåvad idag som han var då! Kyssna på honom! Eva Sternberg Tisdagen den 20 maj 2008 - 14:19:51

	Måndagen den 19 maj 2008 Öppet brev till Anna Mannheimer I augusti förra året skrev jag en blogg om Anna Mannheimer. Den handlade om hur hon såg sin döde bror i en fjäril, som flög bort över fälten en varm sommardag. Min blogg handlade om död och liv och om religion och begravningar. Och om barn, som helst skulle födas vid tolv års ålder för att behaga mormor. Anna Mannheimer hade skrivit om sin döde bror i sin krönika i G-P och jag blev starkt berörd av den. Därav min blogg. Många hade synpunkter på bloggen - de flesta höll med mig i det jag hade skrivit. Efter några månader fick jag ett e-brev av Anna Mannheimer, där hon beskärmade sig över texten i min blogg. Hur kunde jag skriva så om henne och hennes bror? Hur kunde jag veta allt det jag skrev om hennes familj - vi hade ju aldrig träffats etc. Hon var också förbannad över att jag hade skrivit om hennes mamma och hennes nya man/män. Jag svarade på hennes e-brev. Jag försökte förklara hur jag hade tänkt. Jag berättade hur jag mycket väl kan lägga märke till sammanhangen kring en familj bara genom att iaktta dem varje dag - eller nästan varje dag, när de lämnar eller kommer till sin bostad. Dessutom hade jag talat med hennes mamma en gång under tiden vi var grannar - nämligen när hennes - nu döde - bror hade åkt runt på ett motorfordon med rasande fart på Skårskolans gård, där min då sjuårige son lekte. Modern tyckte inte att det var något att bli upprörd över. Hon tänkte inte hålla efter sin son! Vi var grannar i mer än tjugo år på Hackspettsgatan i Göteborg. Alla människor kan lägga märke till sin omgivning. Alla människor kan läsa vad hennes mamma ansåg om små barn och/eller nya män. Hon lät sig ofta intervjuas i G-P om sina synpunkter på både det ena och det andra. Ibland gick jag över till mammans brevlåda med en lapp, där jag hade skrivit att det kanske inte blir så roligt för henne - längre fram i tiden - att bli påmind om att hon hade sagt att hon bara önskade sig barnbarn, som var tolv år , när de föddes, eftersom hon inte gjorde något intryck på yngre barn! Eller lappar med liknande innehåll. Detta skrev jag till Anna Mannheimer. Hon svarade och var fortfarande förbannad. Hon undrade varför jag just hade lagt märke till hennes familj? Varför var de intressanta för mig? (Hon kunde ju inte veta att jag hela mitt liv har lagt märke till alla sammanhang, som jag är i - hon hade ju aldrig hört talas om mig tidigare - och väntade sig inte heller senare att behöva lägga märke till mig!). \"I själva verket är min familj skittråkig/", skrev hon till mig den 16 december förra året under vår brevväxling per e-brev. Och det visste ju jag. Vi var ju grannar i mer än tjugo år på Hackspettsgatan i Göteborg. Till slut gav jag upp. Jag skrev till Anna Mannheimer att jag insåg, att jag inte skulle kunna förmedla mitt budskap till henne. Jag insåg att jag hade sårat henne och att jag därför beslutat mig för att - för första och enda gången - stryka en blogg, som jag hade skrivit. Hon är yngre än jag. Hon tror verkligen inte, att hon och alla andra människor ingår i sammanhang, som förhållandevis lätt kan avläsas! Det är inte min uppgift att lära upp henne. Jag har annat att göra. Punkt slut. Sagt och gjort. Jag tog bort bloggen. Men så kom en ny krönika av Anna Mannheimer i lördags i G-P. I en totalt humorlös text var hon skoningslös mot en manlig servitör, som hade rabblat upp sin restaurangs meny för henne och hennes väninna, när de träffades efter en längre tids frånvaro från varandra. Anna Mannheimer ondgjorde sig över servitörens brist på inkänningsförmåga - kvinnorna ville fortsätta och prata med varandra om högt och lågt och om Mikael Persbrandt - och inte bli avbrutna av hans ramsor om rätter och viner! Anna Mannheimers sarkasm över den manlige servitörens agerande var dräpande. Han kommer aldrig att komma över det. Alla på restaurangen hade säkert lagt märke till henne och vet vem den manlige servitören är. Restaurangen kommer att komma i en dålig dager genom den krönika, som levererades av Anna Mannheimer i lördags. Den servitören kan inte be henne ta bort krönikan ur G-P! Den restaurangen kommer inte att kunna be henne ta bort krönikan. Den servitören blev utskämd inför 658.000 läsare av G-P. Det var precis detta jag ville visa henne på: Nu kan sådana som Anna Mannheimer inte längre lita på att de är onåbara! Nu kan de själva drabbas av den knivstöt, som de själva under årens lopp - i flera generationer - har riktat mot allmänheten. Nu kan den manliga servitören och jag göra gemensam sak mot dem, som under allt för lång tid har trott sig osårbara! Anna Mannheimer kan raljera över en trerätters meny med viner - i G-P dessutom - men hon kan inte diskutera liv och död, reproduktion och begravningar! I varje fall inte om det gäller henne själv och hennes skittråkiga familj. En manlig servitör kan hon däremot utan vidare avrätta - trots sina och sina föräldrars löjliga vänstersväng i politiken och kulturen! Nu är det slut på deras immunitet! Nu kan vi skriva om dem! Så nu gör jag det! Eva Sternberg Måndagen den 19 maj 2008 - 16:11:15

	Söndagen den 18 maj 2008 Alla älskar Alice Igår såg jag filmen \"Alla älskar Alice\" på TV. Jag kunde hålla mig vaken genom hela filmen - vilket nästan aldrig inträffar annars. Enligt Jan. Filmen är en enastående lektion i hur en familj närmar sig helvetet - steg för steg. Samma steg för alla familjer. Överklassen bara fortare och underklassen ännu fortare in i droger och alkohol. Rekordsnabbt! Den, som såg filmen igår, kan ju inte annat än inse att barnen har sina egna föräldrar inrpogrammerade i sina hjärnor från början. Nuförtiden - som jag skrev i förrgår - kan de dessutom uttrycka sin avsky för föräldrarnas totala brist på respekt och stabilitet, när de lämnar den andra föräldern för att ta upp ett nytt förhållande med grannen. Allt i filmen är klockrent. Kvinnan har missslyckats i sin första konception. Mannen, som är far till hennes son, varken vill eller kan bli far. Annat än rent reproduktionsmässigt. Han kan penetrera hennes vagina och spruta in sin sperma i hennes slida, så att denne gosse avlas. Resten får hon sköta själv. Hemma i Sverige. Alice föräldrar är precis som klippta ur en handbok i familjerådgivning. Modern kommer själv från en skilsmässofamilj. Varifrån pappan kommer framgår inte av filmen, men han är säkert till hälften arbetarklass och till hälften medelklass - med föräldrar, som beundrar honom sedan han kom in i realskolan i Flen. Alice är själv just på väg in i puberteten. Det är då flickor börjar bli lite mer kritiska mot sina tidigare så enormt dyrkade pappor. Istället för att stå ut med att bli kritiserad blir denne pappa helt vilsen och börjar ta emot närmandena från sin granne och kollega - fotografen. Alice får ge upp sin gryende vuxenhet - pojkvännen Anton är en infantil svensk krök in i overkligheten - och bli sina föräldrars förälder. Morfar är maktlös - i slutet av filmen ryter han till, men i övrigt visar han upp just den tafatthet i relationer, som utmärker sådana gamla män. Brodern Johan, som får se sin far gå under framför ögonen på sig, är helt maktlös. Älskarinnan bedyrar hur mycket hon tycker om Alice. Den som tycker om ett barn, tar inte barnets ena förälder och förstör barnets liv. Det finns inga andra skilsmässor - med barn inblandade - än verkliga tragedier. Alla som tror att det går att skilja sig från sina barns andra förälder \"på ett bra sätt\" är helt felinformerad. Enda sättet att skona sig själv och sina barn är att se till, att man väljer till den andra föräldern till sina barn med omsorg. Med öpppna ögon. Och sedan arbetar som en bäver för att hålla ihop sin familj - tills man dör. Man kan lätt bli förälskad - särskilt vid denna tid på året. Men man skall bli det i sina barns andre förälder! Eller inte alls! Tack Rickard Hobert för en fin film! Visa den varje vecka i TV i Sverige vid denna årstiden! Alla familjer är lika! Eva Sternberg Söndagen den 18 maj 2008 - 8:24:59

	Torsdagen den 15 maj 2008 Barnen tar makten För hundra år sedan skilde sig knappast ett enda gift par i Sverige. De som skilde sig tillhörde överklassen och blev uttittade. Deras barn blev mobbade och valde ofta själva att inte gifta sig och få barn. Jans farföräldrar skilde sig 1924 och vi lever i sviterna av den skilsmässan fortfarande. För femtio år sedan började skilsmässor att bli mer frekventa och de frånskildas barn blev inte längre mobbade - bara ömkade och pekade finger på. Nu är skilsmässor så vanliga att det inte går att fastställa hur vanliga de är. Människor, som bor ihop och som har barn ihop, registreras inte, så det finns inga möjligheter att hålla reda antalet upplösta parförhållanden. Både sådana med barn och utan barn. När Jans farfar och farmor skilde sig ledde skilsmässan till misär. De fyra barnen hade ingen makt alls. De kunde inget göra. Varken farmodern eller farfadern gifte om sig - och de hade mycket väl kunnta flytta ihop igen på sin ålders höst, när han blev allergisk mot alkohol och hon blev utblottad. Men de gjorde det inte. Det var en omöjlig tanke på den tiden. Skilda människor skulle inte ens träffas. Fäderna skulle inte ens få träffa sina barn. Släkterna blev fiender med varandra och barnens eget livsutrymme förminskades till nästan ingenting. För femtio år sedan började det att bli mondänt att skilja sig. Man talade om skilsmässor på samma sätt som om köp av en fastighet eller en omorganisation på jobbet. Min chef på Volvo föreslog till och med att Jan och jag skulle skilja oss så att vårt företag - Språkkonsult - inte skulle ägas av två makar utan av två fristående individer, varav den ena själv arbetade på Volvo. Om barnens ställning i skilsmässor talades det överhuvudtaget inte. På Socialhögskolan i Örebro fick studenterna lära sig att skilsmässor till och med är bra för barnen! Enligt det credo, som växte sig allt starkare i Sverige på den tiden skulle barnen utvecklas av att se mamma ta makten och göra sig fri från en sådan idiot som pappa. /Barnen vill verkligen se mamma glad ihop med en ny partner - till exempel grannens man/ - var det mantra, som baserades ut. I Sverige övertygades hela folket om familjens störande inverkan på såväl män som kvinnor och barn. I Sverige skulle bara finnas individer - inga sammanhang. Familjen och äktenskapet skulle avskaffas så fort som möjligt och ersättas av det allestädes närvarande samhället/staten. Sverige blev ett fundamentalistiskt statssamhälle. Kyrkan var maktlös. Barnen var maktlösa. Psykologerna tog över kyrkans uppgift och var lika maktlösa som alla andra i denna fråga. Psykologer och präster var de som själva hade flest upplösta parförhållanden med barn såväl bakom sig som framför sig! Därför var de bra på att ge råd åt familjer i upplösning. De hade själva visat att krossade familjer fungerar bra! I romanen \"Paradistorg\" beskriver författarinnan Ulla Isaksson redan på sjuttiotalet hur sådana familjer såg ut - efter tre generationer på samma sommarställe. I \"Boken om E\" beskriver Ulla Isaksson hur en sådan familj upplöses av döden. Hur den nye mannen går tillbaka i sin hjärnstam och bara ser och känner för sin första fru och sina egna barn och barnbarn. Något annat finns inte för den döende litteraturgiganten. Den andra frun får dra sig tillbaka helt och hållet för att inte bli ihjälslagen! Barnen börjar nu förstå mer av familjen som ett sammanhang, som de tillhör - och som de i viss mån börjar få makt över. De kan antingen strunta i sin döende far - efter allt ont han har gjort dem och deras mamma - eller mjukna och möta honom innan döden tar honom i sin famn och för bort honom till graven - som skall delas med den första frun - deras mamma. Inte den andra frun. Hur många avhandlingar och uppslagsverk de än har skrivit tillsammans! Nuförtiden har barnen tagit över makten helt och hållet, redan innan familjen upplöses. Föräldrarna utfrågas dagligen om de skall skiljas. Minsta gräl mellan föräldrarna leder till inkvisitoriska sittningar runt köksbordet - eller i sängkammaren. Grannarnas skilsmässa är inlärningstillfällen för alla barnen på gatan om hur deras egen framtid kan komma att se ut. Inom tio dagar! Eftersom båda föräldrarna är inprogrammerad i varje barns hjärna från avlelseögonblicket,blir varje möte med en ny partner till mamman eller pappan som ett elavbrott i barnets hjärna. Det åsknedslaget vill barnet inte finna sig i utan vidare. Barnet kämpar med näbbar och klor - och med mobiltelefon och e-post och chat på Lunarstorm. Eller med handskrivna brev till farmor och farfar eller till mormor och morfar - som fortfarande lever i högönskelig välmåga. De vill inte störas i sina bridgekvällar och utlandsresor av desperata barnbarn, som skickar mobiltagna kort per e-post till dem med pappa och hans nya partner på stranden utanför viken vid huset - deras hem. In flagranti. Farfar vädjar till barnbarnet att vara snäll mot pappa och hans nya partner, eftersom han annars kan bli ledsen och försöka ta livet av sig, som hans bror redan har gjort. Barnet vädrar vilken enorm makt det har - över mamma och pappa, över mormor och morfar och farmor och farfar. Barnet gör sina syskon till allierade. Barnet saboterar mammas ljuva möten med sin nye man genom att hälla vatten i vinflaskan och klipulver i sängen. Mamman hotar barnet med att det måste flytta hem till pappa för gott - eller att det måste omhändertas av samhället. De nya kommunikationsmedlen är utmärkkta terrorinstrument mot de vuxna. Barnen kan ringa klockan två på natten - varje natt - till sin otrogna pappa eller tömma mammas bildäck på luft. Barnen kan anmäla till soc att de inte får mat varje dag - eller att de ofta måste vara ensamma hemma, trots att ingen av dem är äldre än åtta år. Denna maktomsvängning mellan generationerna har inte tagit mer än tio år i Sverige. Vi leder denna utveckling - för vi har fler datorer per capita än något annat folk, fler mobiler än något annat folk och antagligen högre upplösning av föräldrars parförhållanden än något annat folk. Snart behöver vi inte längre längre sända programmet \"Fråga barnen\" i radions P1. Snart är det dags att vi istället börjar fråga oss vuxna, hur vi kunde bli så barnsliga, så oansvariga och omedvetna att vi lät barnen ta över? Hur vi kunde respekterr alla andra lagar - utom äktenskapslagen, som hävdar att ett äktenskap inte kan upplösas på kortare tid än sex månader, om det finns barn under sexton år i familjen? Hur vi kunde upplösa en familj på fem - två föräldrar och tre barn - på tio dagar och låta den ene föräldern flytta ihop med en vilt främmande människa i en ny lägenhet och låta barnen träffa sin styvmor och laga pasta åt henne i samband med flytten - för att alla skall kunna mysa över sina \"nya liv\".? Pasta, som de lärt sig att laga av sin farmor. Farmor, som ännu inte vet om, vad som har hänt hennes son och barnbarn! Välkomna till denna sköna nya värld! Eva Sternberg Torsdagen den 15 maj 2008 - 10:42:01

	Måndagen den 12 maj 2008 USA är slut. Inför morgondagens demokratiska primärval i USA kan jag konstatera att USA är slut som nation. Med nation menar jag ett sammanhållet stycke landyta med åtminstone några gemensamma lagar, några sånger och berättelser och någon symbol för tillhörighet i samma geografi. I morgon kommer Hillary Clinton att få dra tillbaka sin kandidatur till presidentposten, Obama kommer att bli den demokratiske presidentkandidaten - och - den förändring han hela tiden har gapat om, kommer att bli att USA delar sig i tre delar. Elller snarare fyra delar: Hispanic America i söder. Asian America i väster och New England America i öster. Forgotten America kommer att ligga i mitten. I Missouri och Mississippi flodernas dalgångar. (Denna del av USA är redan sedan länge på fallrepet). Upplösningen av USA kommer att gå mycket snabbt. Ingen tror längre på att USA kommer att kunna undvika en ekonomisk krasch, en moralisk krasch och en ideologisk krasch. Kriget i Irak slog den sista spiken i kistan över drömmen om att människor från jordens alla hörn kan samlas på en stor landyta och utveckla något nytt , som samtidigt är bestående, där. Det enda, som finns, som är nytt i USA är den massiva bristen på kunskap och moral. Brister finns det också inom många andra områden - men själva upplösningen av ett samhälle har gått längre där än någon annanstans. Utvandringen till USA beledsagades av uppkomsten av bild och filmmedierna. Med hjälp av dessa medier lade USA under sig resten av världens uppmärksamhet. Sopranos blev den siste kungen av USA. Genom en altruistisk gest efter det andra världskriget skaffade sig USA ett finansiellt uppsving och beundran i det krigshärjade Europa. Allt detta är också slut nu. Varken Obama eller McCain kan samla nationen igen. Själv tror jag inte att detta är annat än bra! Men det kommer att göra ont under en längre tid - även här hemma! Eva Sternberg Måndagen den 12 maj 2008 - 6:15:39

	Söndagen den 11 maj 2008 Glädje Nu är jag glad igen! Nu kan jag skriva på denna blogg igen! Nu har vi i Sverige visat att vi är redo att gå in i en framtid, som är förankrad i hopp och tydlighet! Johan Croneman skriver i DN idag på nyhetsplats att Sveriges Television har fattat ett modigt beslut, när de bestämde att Ängelns begravning skulle sändas i TV över hela landet. Croneman är en av de få TV-krönikörerna i Sverige idag, som har tillgång till alla tre delarna av sin hjärna! Även det limbiska systemet! Den 13 april skrev jag att vi hade fått en ängel i Sverige. Sedan dess har jag inte skrivit förrän igår. Det sätt på vilket Sverige fick hjälp att fånga mördaren, det sätt på vilket han hade slunkit ur alla av samhället påhittade grepp, det sätt som folket i Stjänsund hade stått emot uppgivenhet och apati hos polisen - allt detta var en uppenbarelse för mig. Jag blev glad, när jag fick höra att Ängelns begravning skulle sändas i TV. Jag blev förtvivlad och förbannad, när jag läste och hörde kritiken mot TV-sändningen. Nu är hela den kören tystad! Sorgen har fått inträdesbiljett i Sverige igen. Vi har inte skapat himmelriket här på jorden. Sorgen finns hela tiden - överallt, hos alla. Vi är alla lika. Nu har vi förebilder till hur vi skall vara som människor i Sverige. Även om vi inte är födda här - eller har en pappa, som kommer från Spanien. Nu har vi en förebild i att vara mamma - Änglas mamma! När min egen syster körde ihjäl sig nitton år gammal i denna ljuva tid i maj - år 1965, då fick man inte visa upp sorg. Då fick man inte tala - ens hemma - om sin döda syster. För då skulle ens egen mor genast dö också! Då vände grannarna bort sina ansikten - eller gick till fots till nästa busshållplats - för att slippa träffa en sörjande. Mig. Då fick jag kritik i Borås Tidning, när jag på en föreläsning många år senare, nämnde min systers död. Då fick jag inte söka upp den andra flickan, som var med i min systers bil och skadades svårt - för då skulle inte bara min mor utan också alla andra dö! Nu är vi inne i ett annat skede! Nu är sorgen igen den viktigaste känslan, som förenar oss. Inte sexualiteten. Inte pengarna. Inte styrelseposten i ett börsnoterat bolag. Nu är det livets skönhet och dess bräcklighet, dess kraft och dess slut - döden, som förenar oss! Eva Sternberg Söndagen den 11 maj 2008 - 8:48:58

	Lördagen den 10 maj 2008 Sorg Idag har den svenska ängeln begravts. Begravningen sändes i Sveriges Television klockan 11 till 12.15. En diskussion har uppstått i Sverige, om det är lämpligt att sända begravningar i TV. Särskilt ifrågasatt har det blivit att ett barns begravning skall sändas. En mängd journalister, präster, professorer, psykologer, socionomer och TV-experter har uttalat sig. De flesta av denna kategori har varit negativa till att visa upp sorg i direktsändning. Familjen och folket har varit positiva. Ängelns mamma har själv tagit initiativet till den offentligt bevakade händelsen. Jag tänker tillbaka till femtiotalet. Då trängde bilder i form av film och teater fram om vår mänskliga sexualitet. Filmen \"Hon dansade en sommar\" ställde till med samma diskussion i början av femtiotalet, som vi nu har om sorg. Sexualitet var tabu på den tiden. Att visa upp nakna eller halvnakna männsikor på bild eller på teatern var något oerhört. En stor synd. Präster och prelater och det konservativa samhället förfasade sig över denna företeelse. Idag lyfts sorgen fram över en ung flickas död och vårt samhälles bristande vaksamhet - det var den högre dagordningen, som grep in för att fånga mördaren och därmed göra dagens begravning möjlig. Idag sörjer vi offentligt en människa, som inte tillhört offentligheten. Det är ett trendbrott. Lika stort som filmen \"Hon dansade en sommar\" var det. Denna gång ville inte journalisterna, experterna och psykologerna att visningen skulle ske. Nu har vi gått in i en ny era. Det har gått med journalisterna, sociologerna och experterna på samma sätt som det gick med präster och prelater på den tiden. De blev utkastade och en ny, fri kyrka uppstod. Det är i kyrkan, som människorna i Stjärnsund, har visat upp vilken väg vi kommer att gå. Förmågan att sörja är till och med djupare fästad i vår hjärna än driften att reproducera oss. Sorgen förenar oss alla. Begravningar är offentliga. Äntligen har vi kommit fram till att återinföra döden i livet. Pingstafton är det dessutom idag. Den helige andes utgjutande över oss. Det är rätt dag! Eva Sternberg Lördagen den 10 maj 2008 - 11:06:15