|
|
|
|
| | Söndagen den 31 maj 2009
Peter Wolodarski
I sin signerade ledare idag i DN pekar Peter Wolodarski på hur uppenbart angeläget det
är, att den svenska regeringen genast knyter den svenska kronan till Euron.
Vi behöver inte vänta på några andra länders beslut , vi kan genast själva göra denna
förankring av den svenska kronan!
Nu finns det inte längre någon möjlighet för oss att hålla oss utanför - och ändå slippa
kapsejsa.
Nu kan vi inte längre förlita oss på nåd eller på försynen - eller på något annat heller för
den delen.
Lilla Sverige med sitt stora exportberoende, sina utlandsskulder och sina resurser i så
mycket högre grad fastknutna i så kallade välfärdsmekanismer, hänger på gränsen till
Niagarafallets utförsstup.
Nu gäller det att hålla sig fast i båten, omfamna sina närmaste och bita ihop tänderna,
när vi ger oss iväg!
Vi har 30 procent mer av våra resurser upplåsta än till exempel Norge - i bidragsnätet.
Vi har inga naturresurser - som Norge - som vi bara kan ta upp ur jorden eller skogen
elller havet och omsätta i dollar eller andra valutor.
Våra barn är inte tränade i disciplin och hårt arbete - som barnen ofta är i de baltiska
länderna.
Våra experter är för det mesta självutnämnda och saknar förankring i verkligheten.
Våra kvinnor är mera intresserade av att skära ned eller fylla upp sina för små eller för
stora bröst - än av att rädda människor och djur från naturförödelse,
Euron skulle kunna hjälpa oss att någorlunda komma undan alla vansinnigheter vi har
gjort i de tidigare baltiska staterna och i våra egna beslut att överge våra hem och tro på
kronan som en evig försörjningsinrättning.
Euron kommer att kosta - men kronan kommer från och med i morgon annars att smaka
väldigt illa!
Eva Sternberg Söndagen den 31 maj 2009 - 15:21:44
|  | | | Lördagen den 30 maj 2009
Hole-in-one
Jag står i trädgården och gräver i fjolårets grönsaksbädd. Jan kommer hem från
golfbanan och går raskt in i huset och - genast - ut genom balkongdörren till trädgården.
Han får syn på mig och går fram till mig.
I handen håller han ett litet kort med en grön färgbild på.
Jag har just varit och skjutsat min klient till Landvetter och hade räknat med att sätta
några extra potatisar i just denna del av trädgården innan Jan skulle komma tillbaka.
Men jag hann att tänka: det måste ändå vara en härlig syn för honom, att jag står här
med mina stövlar och öser upp den ena jordkokan efter den andra i det gamla
grönsakslandet!
Jan tittar bara på kortet, som han har i handen.
Han kommer fram till mig och ger mig det och säger:"Titta!" Han kysser mig lätt på
munnen och jag känner att han har druckit något.
Jag tittar på kortet. Det är ett score-kort. Det är scorekortet från Torrekulla Golfklubb -
Martins och Pias skötebarn längre ner i dalen från oss.
"Titta!", nu nästan ropar Jan.
Jag tänker: hur kan han be mig titta på ett sådant kort? Nu, när jag står i trädgården och
tänker på min klient och hans familj och hans framtid och på vad jag hade sett och sagt?
Jag tittar på tre rader med siffror. Jag ser inga sammanlagda scorer, som jag kan jämföra
med SSS på Torrekulla.
Har han sänkt sig? Har han satt banrekord? Det ser inte så ut - för flera av siffrorna är
alldeles för höga - på alla tre raderna för kunna ge banrekord!
Jag hatar att titta på siffror! Jag kan inte ens längre lägga ihop några kostnader och
fakturera själv utan att låta Gertie gå igenom allting innan jag skickar iväg det.
Min omgjorda vänsterhänta hjärna vägrar att titta längre på Jans lapp.
Då - plötsligt - ser jag att en siffra i mellanraden är omringad med en kraftig cirkel: 1!
Då ropar jag ut i dalen "Hole-in-one!"
Ja, jag gjorde hole-in-one på sjuan! säger Jan och tar tillbaka sitt kort.
Fantastisk glädje!
"Så härligt för Dig", säger jag "att Du fick göra i hole-in-one på Din sons egenhändigt
byggda bana!"
Ja, greenerna var perfekta! Hade de inte varit för de helt perfekta greenerna hade bollen
aldrig rullat i. Den hamnade tre meter från hålet och rullade ända i!
När vi går in från trädgården, tänker jag:
Om det funnes något hole-in-one inom mina områden, då hade jag inte ägnat mig åt
dem. För jag vill kunna stå och tänka och grunna på allting, som händer i mitt liv - och
som jag sätter igång, så att det till slut händer.
Men jag skulle vilja kunna bli så där helt övertygat överlycklig, som Jan var igår kväll en
gång i mitt liv!
Bara en gång - och mitt liv är inte slut än!
Eva Sternberg Lördagen den 30 maj 2009 - 6:15:54
| | | | Torsdagen den 28 maj 2009
Drömmen
I natt hade jag en underbar dröm. Jag var i olika rum - med olika sorters människor.
Människorna - som alla var vuxna - vandrade ut och in och påpekade olika saker för mig.
Jag satt kvar. Jag tittade ut genom fönstren - ut i de vackraste av trädgårdar.
Mig kunde inget rubba. Det spelade ingen roll vad de sa. Jag visste, att jag hade rätt och
att de ännu inte hade förstått. Och att de inte tänkte lära sig att förstå.
Det spelade heller ingen roll. För det viktigaste för mig var, att jag hade kommit fram. Att
jag hade förstått. Och att ingenting skulle komma att ändra på detta.
Varför skulle jag ändra min uppfattning, bara för att olika grupper människor inte höll
med mig?
Varför skulle min uppfattning vara fel - när jag hade visat att den faktiskt stämmer?
Efterhand lugnade människorna ner sig och jag vaknade och tittade ut genom
sovrumsfönstret.
Ut i den blommande trädgården!
Eva Sternberg Torsdagen den 28 maj 2009 - 9:20:55
| | | | Onsdagen den 27 maj 2009
Utvandring
Från Sverige utvandrade en oproportionerligt stor del av befolkningen under sena
artonhundratalet och första delen av nittonhundratalet till USA.
Det fanns en fast förvissning hos människorna i Sverige, att de som utvandrade skulle få
det bättre, må bättre och bli rikare.
Nästan inga fakta talade i denna riktning. De som återvände efter att ha slitit som slavar i
många år kunde tvärtom berätta om fruktansvärda umbäranden, sjukdom och nöd.
Berättelserna man och man emellan tecknade emellertid en annan bild. Svenskarna i
USA blev bara rikare och rikare och hade ett avundsvärt liv. Enligt dessa berättelser.
Under senare delen av nittonhundratalet och i vår tid nu, har vi kvinnor utvandrat ur
hemmet ut i det så kallade arbetslivet.
Berättelserna om kvinnnornas självförverkligande, de meningsfulla uppgifterna - i bjärt
motsats till de meningslösa uppgifterna att föda och fostra våra barn, var talrika och
florerade överalllt.
Kvinnor i det så kallade arbetslivet lyftes fram som rollmodeller för oss flickor, som var
unga på nittonhundratalets mitt. Vi skulle inte ägna oss åt broderier och långkok av
grönsakssoppa - utan åt riktiga saker, som att jobba på posten till exempel!
Mina egna fastrar och mostrar ler mot fotograferna i början av trettiotalet. De har
framtiden i sina händer! De skall - eller har redan - utvandra/t till det så kallade
arbetslivet!
Vart ledde denna utvandring? Den ledde till detsamma som utvandringen till USA.
Endast ett ringa fåtal fick det bättre än de skulle ha haft det, om de stannat kvar i
Sverige.
Endast ett fåtal gifte sig och fick barn. Ingen kommer längre ihåg dem. Ingen vaktar över
deras eftermäle.
Med arbetslivet gick det som med USA. Det blev överexploaterat. Det bygggdes på en
lögn om frihet och jämlikhet och utvecklade sig istället till en öken av triviala
serviceuppgifter och till kvinnor, vars största nöje det är att köpa sig olika slags make-up
och konstiga kläder.
Istället för att gifta sig och få barn fick dessa kvinnor skaffa sig en liten pension och bo
hos ett av sina syskon på sin ålders höst.
När vi idag tittar på alla dessa utvandrare kan vi lätt se, att bäst har det gått för dem, som
stannade kvar i sin hembygd och gifte sig med en klasskamrat och började odla sin
trädgård.
Det är till desa trädgårdar ungdomarna idag kan vandra tillbaka och lära sig odla och
skörda!
Den utbildning de flesta har skaffat sig under de senaste decennierna är nästan alltid
meningslös. Nu när industrisamhället är slut. Nu är det verkligheten, som gäller!
Eva Sternberg Onsdagen den 27 maj 2009 - 20:53:01
| | | | Måndagen den 25 maj 2009
Anna Odell
Det som först slår mig, när jag tillsammans med Karin besöker elevutställningen på
Konstfack i Stockholm och ser Anna Odells installation, är inte den desperata kvinnan på
bron utan den totala brist på intresse, som de andra gående och cyklande visar henne.
Den unge man, som till slut tar sig an henne borde uppmärksammas och ges en medalj!
Han borde få bli vår nye nationalhjälte.
Unga människor borde få veta, att det finns sådana som han. Som griper in. Som blir
kvar. Som skaffar hjälp och följer hela förloppet.
Han är ingen \"fake\". Han gjorde inte sin insats för att revolutionera psykvården eller
avslöja övergreppen vid bältesläggning.
Han är den barmhärtige samariten i vår tid!
Installationen är gripande, tyckte jag, som själv vill filma verkligheten så långt det går.
Vakten, som stod i ingången berättade, att folket har strömmat till i allt större mängd.
Inget bråk, bara allvarliga människor och viskningar till varandra. Som i en kyrka.
Att själv gå tillbaka till en händelse, som har varit avgörande i ens eget liv är modigt och
helande. Det är att använda sitt förnuft på en händelse, som har dränkts i emotioner.
Anna Odell får förnuftet att bryta fram hos sig själv, när hon iscensätter denna händelse
igen. Det syns i hennes ansikte att hon blir klokare och klokare.
Det närmaste jag har kommit till något liknande är, när jag för tjugofyra år sedan tog
bilen och åkte ned till Ängelholm för att kartlägga och sätta mig in i den dödsolycka, som
min lillasyster framkallade på hemväg från Lund. Tjugo år tidigare. 1965.
Kommissarie Ingvar Granath vid Ängelholmspolisen ägnade tre veckor åt att gå igenom
allt. Var det var, hur det hade gått till, hur utredningen såg ut, hur han hade varit den
förste på olycksplatsen. Han till och med skaffade fram pappren från obduktionen.
När han satt med dem i sin hand, sa han till mig, att han inte rekommenderade mig att
läsa dem. \"För en som inte är van vid obduktionsprotokoll, kan det vara hårt att läsa ett
sådant papper,\"sa han.
Jag gjorde det inte. När jag gick ut genom dörren - efter att ha tackat honom varmt - sa
han: Snart kommer hon tillbaka till Dig - på något sätt! Så brukar det vara!\"
Anna Odell har brutit sekretessen kring en avgörande händelse i sitt eget liv. Det är det
stora för mig. Det manar till efterföljd!
Huruvida hennes projekt skall kallas för konst är för mig lika betydelselöst som vilken
kamera hon tog sina filmer med!
Eva Sternberg Måndagen den 25 maj 2009 - 16:44:47
| | | | Lördagen den 23 maj 2009
Anders Eklund Rimsten
Tidningen Dagens Nyheter har upplåtit sin Insida idag till Anders Eklund Rimsten att
besvara förtvivlade kvinnors frågor om relationer.
Anders Eklund Rimsten är själv skilsmässobarn och har redan två barn med två olika
mödrar.
Inget av hans barn är ännu tio år.
Trots denna bakgrund får han ge råd till människor i DN! Sådana råd, som sådana som
gick på socialhögskolan i Örebro, lärde sig för tjugo år sedan.
Det är en skam för DN och för oss kvinnor, att vi tror på sådana män!
Den egna familje i tre generationer bakåt är det varumärke man kan testa sig själv och
andra med.
Bocken har tillräckligt länge varit trädgårdsmästare i Sverige!
Så ser Sverige också ut som en krigsskådeplats för relationer nuförtiden.
Eva Sternberg Lördagen den 23 maj 2009 - 6:50:24
| | | | Torsdagen den 21 maj 2009
Den underbara trädgården
Jag går ut i den underbara trädgården. Regnet har just upphört och jag hämtar spaden i
Jans vedbod, för jag skall gräva landet med jordärtskockor.
Detta land har brett ut sig och invaderat en alltför stor del av vår trädgård.
För varje spadtag känner jag mig friskare och gladare. Det är så här jag skall göra: jag
skall gräva och vända upp och ner på varenda torva och samla ihop de vita knölarna och
ge bort dem till vänner och bekanta, som ännu inte börjat odla denna ljuvliga grönsak!
Fågelsången är öronbedövande vacker. Doften från de stora ooxlarna och syrenerna och
häggen för mig tillbaka till barndomen.
Det var så här jag växte upp i en dal bredvid en medelstor stad. Med trädgårdsmästare
runt omkring mig.
I de stora växthusen kunde min bror och jag vandra runt och göra vad vi ville, hitta på de
mest fantasifulla lekar - som även inkluderade alla vuxna runt omkring oss - och somna
varje kväll i den trygga förvissningen att nästa dag skulle bli ännu mera spännande!
Regnet tar sig och blir mer påträngande. Jag går in i mitt lilla hus och låter dörren vara
öppen mot rhododendronen i backen upp mot skogen.
Jag lägger mig på sängen och ser den praktfulla blomningen. Olika röda, skära och lila
nyanser.
Till slut går jag in i huset och börjar röja ur diskmaskinen.
Då får jag se regnbågen! Solen håller på att gå ner bakom berget och når nätt och jämt
fram till regnet. En formidabelt vacker regnbåge kommer fram på en plats på himlen,
där jag tidigare aldrg sett en regnbåge här i Alveredsdalen!
Gud gav oss regnbågen för att han hade medkänsla med oss och aldrig mer skulle
vredgas på oss, som han gjorde, när han släppte loss syndafloden!
Han ville visa oss att han vet, att vi är bräckliga varelser med ett begränsat förnuft - och
ändå hans barn!
Med förtröstan går jag och lägger mig och sover djupt - som jag alltid gör, när jag har
grävt.
Eva Sternberg Torsdagen den 21 maj 2009 - 7:35:45
| | | | Tisdagen den 19 maj 2009
Behandlingshem
I Sverige blir vi upprörda om någon ung flicka från ett annat land blir misshandlad av till
exempel sin bror eller sin far.
Om hon misshandlar sig själv och/eller tar sitt liv blir vi emellertid inte lika upprörda. Om
hon skär sig och svälter och super gör det tydligen inte så mycket.
Ett sätt för det svenska samhället att genomföra så kallad jämställdhet är att låta en
fjortonårig flicka vistas ensam på ett behandlingshem ihop med pojkar och män i olika
åldrar.
Hon borde tåla det, tycker föreståndaren i en intervju i radio några dagar efter det att
hon tagit sitt liv genom hängning i ett av behandlingshemmets mera stabila träd.
Inget land i världen har utvärderat sina behandlingshem lika intensivt som vi har gjort i
Sverige.
Alla resultat av dessa utvärderingar är lika nedslående. Förhållandena på dessa hem är
frukktansvärda!
Ingen står till svars för att vi har sådana behandlingshem i Sverige. Ingen har ansvar.
Ingen gör något. Alla lyfter sina löner och skyller ifrån sig. Alla politiker skyller på
bristande resurser och reser till fjällen på semester.
När nyheterna nuförtiden varje dag fylls med detaljer över hur vi förstör våra barn, tänker
jag, att det kanske skulle hjälpa om vi underrättade hela släkten, när en flicka eller pojke
blir omhändertagen.
Om hela släkten finge veta - ungefär på samma sätt som skattemyndgiheten skickar ut
sina meddelanden - skulle kanske behandlingshemmen invaderas av sådana, som är
angelägna att deras barn och barnbarn och syskonbarn, kusiner och sysslingar inte
lämnas vind för våg!
Då skulle kanske någon morbror se till att den omhändertagna i alla fall har någon av sitt
eget kött och blod att kommunicera med - inte bara sådana, som har gått på
socialhögskolan i Örebro och där har lärt sig av med allt mänskligt engagemang och
enbart lärt sig att undvika att bli anmäld till socialstyrelsen.
Då skulle kanske någon morfar rycka upp sig och sätta sig i bilen och åka till pojkhemmet
här i Kållered och hälsa på sin dotterson.
Då skulle vi slippa att höra i nyheterna varje dag om grova övergrepp på minderåriga,
som förövaren har sålt narkotika till i utbyte mot könsumgänge.
Då skulle kanske till och med åklagare i Småland ha en chans att förhöra fler än den
drabbade själv.
Då skulle han kanske få höra hennes pappa berätta!
Det rätta namnet på dessa hem är \"undergångshem\". Där går man under! Om inte
släkten griper in!
Eva Sternberg Tisdagen den 19 maj 2009 - 17:50:49
| | | | Tisdagen den 19 maj 2009
Långsiktigt tänkande
När jag var liten fick jag ofta höra av Mor, att hon gärna hade velat bli lärare, men
hennes pappa hade tyckt att läraröverflödet i Sverige under slutet av 1920-talet visade
på, att hon hellre skulle bli något annat!
Jag undrade på 1950-talet över denna upplysning från min mor. Visste inte morfar att
tiden ändrar allt? Visste inte morfar att läraröverskottet under depressionsåren snabbt
skullle ta slut efter andra världskriget - på femtiotalet - så att han hade kunnat låta Mor bli
lärarinna istället för lönedministratör på elverket i Borås?
Kunde morfar inte föreställa sig någonting? Andra världskriget borde han ju ha kunnat
känna på sig åtminstone tjugo år i förväg!
Efter den svenska partiledardebatten i söndags, som jag tack och lov slapp att se mer än
tio minuter av på grund av ett angeläget telefonsamtal, tänker jag igen samma sak.
Kan politikerna i Sverige inte se hur det samhälle, som de ivrigt talar om inte finns
längre?
Kan politikerna i Sverige inte föreställa sig att ordet "arbete" måste transformeras i sin
betydelse?
Den ende, som såg ut att åtminstone ha tänkt på att det gamla Sverige är slut - och
redan har varit slut i minst trettio år - var Fredrik Reinfeldt.
Han såg uppriktigt ledsen ut.
Han såg ut som en som just skall ringa på dörren till en släkting och för att meddela ett
dödsbud.
Hans politikerkollegor försökte istället se ut som om döden inte fanns!
Inte "välfärdssamhällets" död i alla fall.
När jag som liten fick höra Mor referera till sin far och hans åsikter om framtiden, kände
jag mig lika förvånad, som jag gjorde i söndags kväll.
Finns det ingen, som i klartext kan säga att allt, som borde finnas i familjen, men som
har flyttats ut av alla socialteorier till det så kallade arbetslivet, kommer att vittra bort på
mycket kort tid?
Finns det ingen som kan föreslå ,att vi tillsätter "hemmacoacher" för dem som har
blivit "arbetslösa", så att de kan lära sig hur man utför livets viktigaste uppgifter i
hemmet?
Att sätta sig ner i det läge Sverige befinner sig i idag och försöka leta "jobb" utanför
hemmet, är som att gå ut i november med en plastskål och försöka skörda vete på en
parkeringsplats!
En ung människa, som uppmanas till detta, gör rätt, när hon blir förtvivlad!
Eva Sternberg Tisdagen den 19 maj 2009 - 8:14:45
| | | | Lördagen den 16 maj 2009
Tom Alandh
I bilagan Två dagar i G-P idag skriver Tom Alandh, journalist vid Sveriges television, om
de småkryp, som lockas fram på nätet att kritisera hemtransporten av Annika Östberg.
Alandh försvarar med näbbar och klor hela företaget att ta hem Annika Östberg.
Alla, som har några invändningar, får sig en skrapa. Till och med Leif G W Persson, vars
okunskap om mänskliga sammanhang annars hyllas av de flesta i Sverige.
Jag har länge filat på en text om Annika Östberg. Jag har tagit reda på hur det kunde
komma sig att en svensk flicka från Hässelby kunde få ett så fasansfullt liv i St Louis,
Missouri, i mitten av sextiotalet!.
Jag har läst allt om Annikas familj och gått in i folkbokföringen och fått veta att hon
självklart - precis som alla vi andra - har familj och syskon och sykonbarn. Både här i
Sverige och i USA.
Jag har skrivit till journalister i Expressen - Maria K Broman bland andra - och i
Aftonbladet - Åsa Linderborg bland andra, vars egen bok om sin uppväxt är ett steg i rätt
riktning att förstå sitt liv - att det är bara för dem att åka till Sundsvall och träffa hennes
mamma Maj-Britt, född Larsson i Bromma, så får de hela historien serverad för sig!
Jag har läst Lena Katarina Swanbergs bok Sorgfågel, där hon ger röst åt Annika Östberg.
Hon får i boken berätta om sitt eget liv med sina egna ord - redigerade av Swanberg.
Jag har talat i telefon med hennes kusin och sökt upp hennes halvbror Björn Christer
Sellin i Solna. Hennes mamma fyller åttio år i morgon, så det skullle ju passa för svenska
journalister att vara med i hyllningarna och samtidigt fråga henne:
Varför skilde Du Dig från Sten Östberg - död 2003?
Varför gifte Du Dig med en gammal hemlös, stenrik amerikan Braxton Pollard?
Varför försvarade Du inte Din dotter, när Braxton inte ville ha henne i sitt hushåll utan
försköt henne ur Ert hem?
Hur kunde Du skaffa ytterligare två barn med denne motsvarighet till djävulen själv?
Hur kunde Du låta Braxtons släktingar ta hand om Annika?
Vad gjorde Du, när hon kom i ungdomsfängelse?
Hur kunde Du gifta Dig en gång till med en amerikansk man - James Walter Tillery?
Varför lämnade Du Annika i USA?
Hur kan Du ta emot det svenska folkets jubel, när Du vet, att om vi i Sverige inte vore så
efterblivna och politiskt förförda av vänstern, som vi är, skulle vi istället anklaga Dig för
bristande mod, moral, föräldraskap, förnuft, uthållighet och ödmjukhet?
Vi skulle bli förbannade på Dig och skämmas över Dig!
Om vi frågade Maj-Britt Tillery skulle vi få veta!
Vi skulle få svaret på varför Annika Östberg har och har haft ett så överdjävligt liv:
Därför att vi i Sverige inte ännu vågar se, vad som ligger bakom ett sådant öde, som
Annikas!
Därför att våra journalister och psykologer och barnläkare och kuratorer inte vågar säga
att föräldrars beteende har någon som helst betydelse för hur det går för deras barn.
Därför fostrar vi numera fram Annika Östberg i miljontals kopior - här i Sverige.
Till dess att något barn vågar säga:
"Han har ju ingenting på sig!"
Tom Alandh har naturligtvis ingenting på sig - men finansieras av SVT att fortsätta med
sin rappakalja.
Alandhs histoirebeskrivning inskränker sig till detaljer om skottlossning.
Och vi svenskar tittar på hans program och tänker:
Så illa kommer det inte att gå för våra barn! De bor ju inte i USA!
Men om syrisk kvinna kom hit med sin dotter och körde ut henne på gatan för att få knulla
ifred och vältra sig i rikedomar tillsammans med en svensk man, då skulle Ni få se på
SVT!
Och på Aftonbladet! Och på Expressen! Och På Socialstyrelsen1 Och på Mona Sahlin
och Lars Ohly!
Den dagen kommer snart att randas!
Då skall fjällen falla från våra ögon - och vi skall kunna börja se på Annika Östberg med
en klar, svensk blick!
Eva Sternberg Lördagen den 16 maj 2009 - 9:51:13
| | | | Fredagen den 15 maj 2009
Knipa
För några veckor sedan, när jag var på vinden för att hämta något inför Karins och Lars
bröllop, råkade jag hitta en plastkorg med gamla brev och kuvert och fotografier. Bland
annat hittade jag en hyllningsadress till mina föräldrar inför deras bröllop år 1939, som
jag kunde ta med mig ner från vinden.
Men det som berörde mig djupast av alla dessa papper, foton och kuvert på vinden, var
ett frankerat A-3 kuvert till min bror, som är ett år och sjutton dagar yngre än jag.
Kuvertet var aldrig skickat. Det bara låg kvar i högen med viktiga papper.
Så fort jag såg kuvertet, kom jag ihåg den obeskrivliga vånda jag kände, när jag hade
lagt ned brevet till min bror i kuvertet och satt på frimärken med det vackra motivet - Pica
Pica, som jag alltid använde på den tiden. Pica Pica är "skata" på latin.
Jag lade kuvertet tillsammans med all annan post den dagen på kontoret på
Hackspettsgatan. Gertie jobbade åt mig redan på den tiden och hon skulle aldrig ha
missat att lägga på kuvertet - om det hade legat kvar, när hon skulle åka hem till
Mölnlycke.
Men det låg inte kvar.
Jan hade kommit hem till lunch och jag kände mig tvungen att berätta för honom vad
kuvertet innehöll.
Så här lyder brevet till min bror, när jag nu har öppnat det på morgonen idag:
Göteborg den 11 juni 2001
Käre Danne! (VI hette Danne och Lenah i vår barndom och gör det därför fortfarande i
varandras medvetande )
Hoppas Du mår bra och att allt är väl med Dig!
Själv har jag kommit i en knipa genom att bli upptaxerad i mitt företag för år 1995 med
en halv miljon kronor.
Har Du någon möjlighet att hjälpa mig?
Kram från
Lenah
I huvudet i brevet står det mycket formellt från "Eva Sternbergs kontor" och till "Chalmers
tekniska högskola"
Jag ville inte att min svägerska skulle läsa detta brev. Jag visste inte om min bror och
hans fru läste varandras post.
Posten från mig till honom hade han slängt under många år på åttiotalet, när han inte
ville läsa mina nyhetsbrev, som jag skickade till fyratusen personer varje kvartal. Det var
det första nyhetsbrevet före e-postens tid. Min bror ville inte ha det. Våra
intresseområden var helt åtskilda på den tiden.
När jag berättade för Jan, att jag hade skrivit till Danne och frågat om han kunde låna
mig pengar till inbetalningen till skattemyndigheten - som jag bara hade fått kort tid på
mig att göra - fick jag ta tillbaka kuvertet ur posthögen.
Jan sa med myndig stämma att aldrig i livet skulle jag behöva låna av min bror!
Hellre skulle vi då höja inteckningarna i Hackspettsgatan och låna pengarna av vår
vanliga bank!
På eftermiddagen fick vi pengarna beviljade efter att ha skrivit på inteckningspappren.
Nästa dag gick vi till posten vid brandstationen före Munkebäckstorg och satte in
pengarna på skattemyndighetens konto.
Jag minns fortfarande hur oerhört vackert det var ute.
Solen sken och alla träd såg ut att blomma! Himlen var blå och träden gröna i de mest
skiftande nyanser.
Jan tog mig i handen, när vi gick mot bilen. Jag visste vad han tänkte och han visste att
jag visste vad han tänkte.
Jag lade kuvertet till min bror bland alla papper, som skulle arkiveras. In i evigheten.
I morse öppnade jag det och var glad att jag sparat på det!
Så att jag aldrig glömmer hur nära ruinens brant jag var - och kanske är!
Eva Sternberg Fredagen den 15 maj 2009 - 10:02:42
| | | | Onsdagen den 13 maj 2009
Karin, Kikki och jag
Karin och jag åkte på TV-uppdrag till Sjötorp förra sommaren. Där bodde vi på
vandrarhem. Där stannade jag kvar i vårt rum och städade efter oss. Vi hade inte haft
med oss våra egna lakan, så jag vek ihop vandrarhemsföreståndarinnans lakan.
Då hörde jag något på radions P1.
Då hörde jag Kikki Danielsson berätta om hur hon blev bortadopterad vid fem års ålder.
Hur en svart bil med allvarliga tanter och farbröder kom och hämtade henne och hur
hon hade klamrat sig fast vid sin pappas hals.
Mamman var inte där.
Hon hade redan hittat en annan man.
Kikkis bror fick följa med mamman till den nye mannen.
Den nyfödda systern hade redan lämnats till en adoptivfamilj.
När jag berättade för Karin, att jag hade hört om Kikki Danielsson och hennes
bortförande från sin pappa, fattade hon genast vad jag menade. Karin såg genast
framför sig vad jag skulle komma att göra.
Karin såg hur jag skulle leta efter Kikki Danielsson.
Hur jag skulle vända på varenda tuva för att få möta henne och berätta för henne att
hennes dröm skulle kunna gå i uppfyllelse!
Kikki Danielssons dröm var att få träffa sina båda föräldrar, medan de fortfarande var i
livet och fråga dem, vad som egentligen hände, när hon blev bortrövad.
Karin visste att jag skulle kunna övertyga Kikki Danielsson att följa med mig till hennes
föräldrar.
Karin förstod också att jag skulle vilja filma detta möte.
Karin hjälpte mig att engagera en begåvad filmfotograf.
Kikki hjälpte mig genom att fatta mod och komma med mig. Först till sin pappa Gunnar
och sedan tll sin mamma Elsa.
Kikkis hela familj fattade också mod att följa med på denna resa.
Jag gjorde det. Jag genomförde det. Jag visade upp hur familjen är inprogrammerad i
våra hjärnor!
Det finns på film.
Det kommer att visas överallt i världen.
Karin och jag blev lätt knäckta, när arrangören i måndags inte såg det gripande, det
omvälvande och historiskt omskakande i Kikkis och min presentation.
Men deltagarna ställde sig upp på en sekund - allihop - när Kikki hade sjungit färdigt
Amazing Grace.
Standing ovation!
Tack, Karin och Kikki!
Eva Sternberg Onsdagen den 13 maj 2009 - 7:07:51
| | | | Torsdagen den 7 maj 2009
Bröllopets betydelse
Det finns två slags bröllop. Det ena slaget bröllop handlar bara om brudparet och om vad
de tycker om varandra för tillfället och hur de träffades och hur lyckliga de skall vara i alla
sina dagar.
Sådana bröllop hålls gärna i smyg eller på någon för den övriga familjen och släkten
avlägsen plats. Eller på något tak på en skyskrapa i New York.
Dessa bröllop hyllar den del av hjärnan, som plötsligt flammar till i en förälskelse och
som har götts av industrisamhällets berättelser om "den enda Rätta" eller om "when I fall
in love it will be forever".
Sådana bröllop hålls för att sammansvetsningen mellan parterna skall bli hållbarare än
den annars skulle ha blivit - vilket är sant. Äktenskap är väsentligt mycket hållbarare än
andra relationer mellan icke-besläktade.
I själva verket är äktenskapet det fundament på vilket den mänskliga hjärnan i sin
nuvarande kapacitet vilar.
"Bara - för - oss "-bröllop förekom nästan inte alls före industrisamhällets början.
Förut var bröllopet en angelägenhet för alla inblandade - familjen, släkten, grannarna,
affärskompanjonerna och samhällets representanter i form av präster och landshövdingar -
eller andra hövdingar.
Bröllopet var det prov, som hela bygden och släkten skulle bestå! Bruden satt på den
tiden inte i en åttatimmars tenta för att komma in på någon abstrakt utbildning i något
ämne, som i alla fall ingen inom de närmaste åren skulle bry sig om. Hon var aktiv,
visade sig överallt, fick motta hans släkts varma beundran och sin egen släkts omsorg och
stolthet över att hon gifte sig och att de kunde bidra på de mest skiftande sätt till hennes
fortsatta lliv.
Bröllopet betydde att två släkter förenade sig. Att två delar av samma bygd förenade sig.
Eller att två från varandra avskärmade bygder förenade sig.
Bröllopet förde upp i ljuset allt, som måste avhandlas, bearbetas, utrönas och fästas på
papper innan denna förening kunde bli stadfäst.
Bröllopet var den försäkring inför framtiden, som dessa båda släkters representanter -
bruden och brudgummen - hade att lita på, så att de både ville och kunde få barn, som
fick växa upp i ett hem och en bygd, där många kände varandra och familjen och släkten
skulle ta emot dem och vara välvilliga mot dem.
Varje vuxen skulle se sitt eget barn i deras barn.
Deras barn skulle kunna lita på varje vuxen i sin hemtrakt och i sitt grannskap.
Detta slags bröllop måste planeras noggrant, förberedas till varje punkt, omvärderas och
förändras vid varje uppdykande hinder eller begränsning.
Detta slags bröllop innebär att alla medlemmar i de båda familjerna har lärt känna
varandra, tagit upp sina farhågor och förhoppningar med varandra, visat sina
framtidsbilder för varandra och mätt sina resurser mot varandra.
Detta gör vi för att väva in den förälskade hjärnan i brudparets båda familjer och släkter.
Ett sådant bröllop var det, som vi firade med Karin och Lars i lördags. Ett sådant bröllop
tar det sju år att få vara med om.
Men det är det värt!
Eva Sternberg Torsdagen den 7 maj 2009 - 6:21:58
| | | | Fredagen den 1 maj 2009
Kärlek
Det finns två slags kärlek. Den som är tålig och mild och icke söker sitt. Och den som söker
sitt och är omättlig, krävande och egoistisk.
Den som är tålig och mild är den, som föräldrar känner för sina barn och barnen känner
för sina föräldrar.
Föräldrarkärleken är den varp, som det mänskliga livet vävs av. Utan varp - ingen väv.
Varpen är slitstark, förutsägbar och livsnödvändig.
Vi människor har levat av den i miljontals år. Vi skulle aldrig ha kunnat bli de vi är utan
den.
Varje barn har rätt att förvänta sig dess föräldrar känner denna kärlek och deras egna
föräldrar också gör det - eller gjorde det.
Den andra sortens kärlek är den som uppstår i en förälskad människas hjärna. En kvinna,
som - i denna vårens tid - träffar på en man, som doftar på ett för henne eftertraktat sätt,
kan bli förälskad på mindre tid än tre minuter!
En ung kvinnas hjärna letar vid denna tid på året efter en sådan man, som hennes
hjärna kan förälska sig i.
Detta slags kärlek har ingen varp. Den är en explosion i limbiska sytemet. Den leder till
parbildning och den efterlängtar bara tvåsamhet. Den gamla familjevarpen är närmast i
vägen.
Om paret bestämmer sig för att verkligen bilda en kärnfamilj, tar explosionen efterhand
slut.
Ingen kan leva med en explosion i huvudet! Inte någon annanstans av kroppen heller.
Det är nu den nya varpen börjar vävas - mellan det nya parets hjärnor.
Det är i denna varpen, som deras barn skall få sina fästen. Det är i denna varp, som
deras korkdynor skall utvecklas- så att de kan lära sig att simma på egen hand!
Om paret endast sällan känner samma explosion gentemot varandra som de gjorde i den
första förälskelsens tid, spelar det ingen roll. Varpen finns ändå där för deras barn.
Den ena kärleken leder till den andra - i nästa generation.
I vår tid underskattar vi den tåliga kärleken - den som inte söker sitt.
I vår tid överskattar vi den explosiva kärleken. Den som fjättrar i vår hjärna.
I den nya tid - efter industrisamhället, som vi nu går in i - kommer den tåliga kärleken att
få en starkare ställning - och den explosiva att inte längre dra så mycket uppmärksamhet
till sig.
För denna tiden kommer i sig själv att spränga oss - och våra gamla föreställningar!
Eva Sternberg Fredagen den 1 maj 2009 - 19:11:06
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida