|
|
|
|
| | Måndagen den 31 maj 2010
Elin tar studenten
Idag har vår äldsta sondotter - Elin - tagit studenten. Det har varit en underbar dag.
Vädret var över förväntan. Karin var här och vi gjorde i ordning presenter och blommor
på ett professionellt sätt.
Av oss fick Elin ett halsband i sliver med en stor bergkristall som hängsmycke.
Idag för tjugo år sedan gick jag in i en guldsmedsaffär i Uppsala och köpte detta smycke.
Det var en lika strålande dag som idag och jag hade gjort en föreläsning för Uppsala
kommunstyrelse och fullmäktige på förmiddagen.
Affären bara låg där. Jag hade länge tänkt att jag behövde skaffa mig något, som skulle
bringa mig tur och beskydd. Jag hade läst att bergkristall är den sten, som centrerar
solens strålar rakt in i hjärtat på en människa och ger henne kraft. I affären fanns detta
smycke med tillverkningsbevis och allt. Guldsmeden hade själv utfärdat ett intyg om
äktheten i silvret och renheten i stenen.
Jag köpte halsbandet med bergkristallen. I början bar jag det varje dag och hade det till
och med på mig på nätterna.
Under årens lopp har jag haft smycket på mig då och då. Nuförtiden behöver jag inte så
mycket kraft och beskydd längre för nu är jag mera övertygad och förtröstansfull än jag
var för tjugo år sedan.
Så nu när Elin tar studenten ville vi ge henne det som en ung människa behöver:
beskydd och kraft! Därför gav vi henne mitt tjugo år gamla smycke.
Måtte det bringa henne lycka och välgång i livet!
Eva Sternberg Måndagen den 31 maj 2010 - 20:05:48
|  | | | Söndagen den 30 maj 2010
Mors dag
Modern är det nyfödda barnets hjärnbark. Efter att ha avlat barnet och burit barnet i nio
månader är modern den faktor, som är livsviktig för det nyfödda barnet i livet.
Hur väl modern själv har blvit omhändertagen av sin egen mor och hennes mor i sin tur
har omhändertagits - i en tusenårig kedja bakåt i familjens historia - avgör nästan helt
hur det kommer att gå för barnet i livet.
Särskilt i ett land, där majoriteten av barn föds med den så kallade blyghetsgenen - se
Stephen Suomi i föreläsningen The Family and the Brain på nätet!
Vägen till barnet går genom modern. Det är hon som är barnets hvudperson - och alla
som tror sig få bättre kontakt med barnet genom att tränga bort modern, får senare
uppleva att de gjorde sig själva en otjänst. De gjorde också barnet och modern en otjänst.
Det samhälle, som ser på de nyfödda barnen som förvärvshinder för föräldrarna,
irrittionsmoment för landstingen och kommunerna och tryck på Anders Borg, som
fortfarande tror, att det så kallade arbetslivet enbart ligger utanför hemmet, har inte lång
tid kvar.
Unga människor i vårt land idag har redan genomskådat den svenska politiska lögnen
och vänder de etablerade partierna ryggen.
Unga människor i Sverige har föräldrar från andra länder, reser till andra länder och ser
att vi inte har gett dem mycket utrymme i våra drömmar om arbetsfria pensioner, vår
förträngning av vår historia och våra traditioner och annat, som kan påminna oss om, att
vi inte är de första och de enda, som har slagit sig ner här på vår plätt på jorden.
Våra drömmar har nu gått upp i aska och har blivit till misstro mot allt och alla.
Låt oss i valet rösta på partier, som åtminstone har någon vilja att atötta familjen som
system - det som redan finns inprogrammerat i vår hjärna från avlelsen.
Låt barnen få ha mödrar med intuition, och känsla.
Låt alla andra vara generaldirektörer och chefer för LO!
Glad Mors Dag!
Eva Sternberg Söndagen den 30 maj 2010 - 8:13:47
| | | | Lördagen den 29 maj 2010
Familjen och döden
Nu när industrsamhället är slut, penningsystemet har kollapsat och aska och olja breder
ut sig över välfärdssamhällena i västvärlden, är det dags att sluta tro att himmelriket
ligger just här och på jorden!
Igår hade vi turen att ha både vår yngsta dotter Karin och vår äldsta sondotter Elin här på
middag på kvällen. Elin föreslog att vi skulle se en film från 2007 på TV. Filmen hette
Death at a Funeral.
- Du kommer att gilla den filmen, farmor! sa Elin.
-Det är en film i Din stil, sa Karin.
Och de hade rätt. Både Jan och jags skrattade oavbrutet i en och en halv timme.
Den filmen hade allt. Döden är det enda område av livet, som ännu inte är
sönderexlpoaterat på bio. Vi har levat under en tid, som i allt väsentligt har förträngt
döden, förnekat döden, skämts över döden och undvikit döden. Därför var det
uppfriskande att se en rolig film om döden.
Det har till exempel nästan varit skamligt att nämna att någon anhörig har dött och har
man velat gå på sin mosters bergravning - vilket jag aldrig har gjort - så har svenskar tittat
på en som om man måste komma från Afrika - minst!
Ceremonierna runt döden har legat i malpåse tills för några år sedan här i Sverige.
Att missköta gravar över äldre anhöriga har varit ursäktat och har blivit förtiget.
Man har skämts, när man har träffat sin släkt på begravninger - att man har skrattat och
haft roligt - direkt efter det att kistan burits ut ur kapellet av begravnngsentreprenören och
hans/hennes medarbetare.
I denna film - Death at a Funeral - fanns allt. Allt som är och har varit tabu:
Sexuellt dubbelliv, drogblandande apotekare, dvärglyte, syskonrivalitet, exkrementer,
levande lik, balansakt på tak, otrohet och löjlig självöverskattning, litterär bögbror,
mamma i fjäderhatt och gammal onkel, som skiter på sig. Inget mänskligt fattades.
Dessutom var filmen totalt trovärdig. Inte en enda falsk ton!
Se den - och skratta som Ni aldrig har gjort på bio i detta årtusendet!
Eva Sternberg Lördagen den 29 maj 2010 - 15:52:26
| | | | Onsdagen den 26 maj 2010
Peter Örn
Tidigt på morgonen idag är Peter Örn på plats på sin gamla arbetsplats - radiohuset i
Stcokholm.
Han skall intervjuas i P1-morgon om sin nya bok: Ledare (Libris förlag), som just kommer
ut.
Igår var han tydligen hos Lotta Bromée, men henne lyssnar jag aldrig på.
Peter Örn får svara på frågor om sin bok. Hur svårt var det att tvingas sluta som VD för
Sveriges radio?
Vad var det värsta som hände (när flertalet gamla radiojournalister krävde hans avgång
på DN debatt och han fick gå ut och kräkas)?
Jag går igenom mina gamla bloggar från den tid då han var VD på SR.
Jag krävde hans avgång ett år efter det att han hade tillträtt.
Jag kände igen de grandiosa fasonerna han visade upp från AB Volvos koncernledning.
En nytutnämnd höjdare, som seglade runt i alla kontorslandskap och berättade, att nu
skulle allting på Volvo utredas, läggas på data (VIS - Volvo Information System) och
svenska upphöra att vara ett språk som volvoiter skulle använda!
Den uppnästa hållningen lärde jag mig att lystra till ganska snabbt och sedan skriva in i
min almanacka sex månade senare att nu kommer denne glidare att få avgå!
Sedan kollade jag hur mycket jag hade prickat rätt - eller fel.
På Peter Örn prickade jag fel med sex månader. När jag hörde honom idag lärde jag
mig, att det är ofattbart svårt för män att fatta,att de har förbrukat sitt "welcome".
Särskilt svårt är det för sådana goddagspiltar, som bara har susat fram inom
skattefinansierade system och kunnat lyfta sina allt fetare löner utan att själva ha tjänat
ihop pengarna.
Särskilt svårt är det för sådana räkmackeseglare som tidigt i sina liv kom in i politken -
särskilt i Folkpartiet och Socialdemokraterna.
Extra svårt blir det om de hela tiden växlar uppgifter, så att ingen hinner att lägga märke
till dem under minst ett decnnium i sträck.
Om de dessutom får ta sig an den värsta sjöolyckan i vår tid inom vår region och den
avgående regeringen redan hade hunnit att lova att den skulle plocka upp Estonia från
havets botten (Ingvar Carlsson), då är det inte lätt att ta in sin personals formliga
avrättning av en på DN Debatt.
Nu har Peter Örn till och med lärt sig, att efter ett sådant fall ner i avgrunden kommer
inte ens en av regeringen utskickad head-hunter att erbjuda honom något maffigt
fortsättningsjobb.
Nu får han klättra själv.
Och det gör han tydligen.
Vi behöver fler sådana som Peter Örn! Som reflekterar, drar slutsater och blir ödmjuk.
Kom igen Peter Örn i nästnästa val!
Då är det dags för Dig att ta hand om det som kommer att bli kvar efter Jan Björklund -
libarlismens baneman - i Sverige!
Eva Sternberg Onsdagen den 26 maj 2010 - 9:17:25
| | | | Tisdagen den 25 maj 2010
Niklas Wahllöf
DN.s TV-recensent denna veckan skriver mycket bra om den senaste versionen av "Wild
Kids".
Wahllöf har tagit ställning för barnen - precis som DN.s nya chefredaktör har gjort - om
jag har förstått henne rätt.
Gunilla Herlitz har förstått att den tid nu är inne - igen - när vi kommer att totalt fokusera
på barnen - inte på de vuxna och på de gamla.
De vuxna och de gamla har redan fått sitt - och det med råge!
Nu är det barnens tur - för nu kan de försvara sig och krossa tidigare generationer med en
kort e-post eller en bild skickad till farfar häradshövdingen i Lidköping tagen med en
mobiltelefon. Bilden visar pappa med byxorna neddragna i en sovkupé på skolresan - i
färd med att bestiga barnbarnets lärarinna, som också redan är gift och har tre barn.
Djungeltelegrafen, som är starkare nu än den någonsin har varit, når mig med budskapet
att Miljöpartiet och Socialdemokraterna håller på att kämpa emot Vänsterpartiet, som vill
gå ut med förslag till lagstiftning om att den så kallade föräldraledigheten -480 dagar -
skall delas i tre lika delar . Fädernas del skulle därvid höjas med 100 procent i jämförelse
med den lagstadgade uppdelning som redan finns i Sverige!
Trots att barnolycksfallen med barn under ett år har ökat med trettio procent på senare tid!
Djungeltelegrafen skriver till mig, att vissa miljöpartister har förstått att barnets första år
utanför moderlivet är viktigt och att det är förödande att handskas med barnet som om
det vore en gråsten, som kan skickas mellan pappan och mamman och samhället - utan
att det kommer att märkas på alla i längden.
Till och med vissa socialdemokrater, vars mamma fick vara mamma till dem, vädjar till
mig om att skicka vetenskapligt underlag om hjärnans utveckling under de första
åren efter födelsen.
Och jag skickar dem det gärna!
Eva Sternberg Tisdagen den 25 maj 2010 - 10:23:10
| | | | Måndagen den 24 maj 2010
British Airways
Idag börjar kabinpersoneln på British Airways en ny strejk. Den skall vara under hela den
kommande arbetsveckan i industrisamhället.
Tusentals flygningar kommer att ställas in och kaos kommer att råda på världens
flygplatser.
Det första jag kommer att tänka på är, att min svägerska, skall komma hem idag till
Sverige från sitt hemland - British Airways och hon har samma hemland - och jag undrar
om hon reser med BA av samma skäl, som jag alltid har försökt att resa med SAS sedan
jag första gången i mitt liv fick beställa en flygresa i jobbet på egen hand år1969?
Det andra jag kommer att tänka på är, att nu ser vi tydligt hur de sista resterna av det
döende industrisamhället håller på att upplösa sig själva!
British Airways har nämligen under månaderna, som gått sedan det senaste strejkhotet,
sett till att utbilda sin övriga personal till "cabin attendants".
Hälften av de strejkande har - denna gång - ersätts med andra anställda vid British
Airways, som har lärt upp sig till strejkbrytare!
På detta sätt blir skadan, som British Airways lider, inte mer än hälften så stor som den
skulle ha blivit annars.
Jag tänker, att takten i sammnanbrottet i industrisamhället nu är svindlande hög. Allting
går bara väldigt fort!
Jag tänker också, att det är förunderligt att vi i västvärlden har kunnat tro, att de
hiersrkiska strukturer, som byggdes upp i början av industrisamhället skulle kunna fortsätta
för evigt.
Tror någon längre på att ett svenskt parti eller en svensk politiker har någon som helst
förmåga att styra någonting i framtiden?
Tror någon längre på att de siffror och "beräknade reformutrymmen", som Anders Borg
hymlar om fråb Bryssel, har någon relevans alls?
Vi måste förstå, att hela systemet redan är i händerna på en liten grupp utanför
politiken, oftast män, som har tagit över - men som själva tror på pennngsystemets
odödlighet.
Det är detta som bådar gott för framtiden.
Penningen som religion är ännu löjligare att tro på än på de religiösa tokigheter, som
brukar åberopas just av penningens tillbedjare: Att gå på vattnet och befruktas av Gud
eller att få helig ande utgjuten över sig - som nu i den gångna pingsten.
Jesus hade åtminstone vett att gå upp i rök själv och lämna sin kraft till sina lärjungar!
En sådan förvandlingsakt är mera värd att tro på än vänsterpartiets tredelning av
föräldraskapets första år - enligt min mening.
Eva Sternberg Måndagen den 24 maj 2010 - 6:35:59
| | | | Lördagen den 22 maj 2010
Medvurst
På morgonen, när jag skall ta fram pålägg till mitt frukostbröd ur kylskåpet, faller min
blick på namnet: Heberlein.
Oh, tänker jag, det är ju så hon heter i efternamn! Ann Heberlein, som för några dagar
sedan i DN:s kulturbilaga recensenserade Ebba Witt-Brattströms ny bok "Åh, alla kära
systrar!" utgiven på Norstedts förlag.
Jag läser på omslaget till mitt medvurstpaket:
HEBERLEINS charkuteri. Förslöv:
Nisses rökta medwurst - bäst före den 18 maj! Samma dag som Ann Heberlein skrev sin
recension av Ebba Witt Brattströms bok i Dagens Nyheter!
Jag slänger paketet i sopsäcken.
Under tiden som gått sedan jag läste Heberleins recension och slutade äta hennes
familjs korv - den var ju på väg att bli för gammal - har jag tänkt
Jag har tänkt på hur olika bakgrunder Ebba och Ann har.
Jag har tänkt på att Ebba inte har några döttrar - hade hon haft det hade hon inte skrivit
boken, inte varit feministikon, inte sett ut som en målad lagårdsvägg i TV:s pratprogram
och inte varit så okunnig om kvinnor och våra liv i den sista sovjetstaten - Sverige!
Jag har tänkt på att Ann Heberlein inte har några hämningar alls - mot att skriva och tala
om sådant, som vi - hennes äldre systrar förteg.
Ann Heberlein kommer tydligen - jag har under denna vecka inte hunnit kolla alla fakta -
från en skånsk charkuteriidkarfamilj. I sina böcker beskriver hon det lidande en dotter i en
någorlunda välbeställd familj från Skåne har måst utstå i Witt-Brattströms feministiska
orkanspår. Hon vill bland annat inte dö - hon vill bara inte leva!
Istället för att ägna sig åt kvinnlig arbetarlitteratur - som Ebba Witt- Brattström - har
Heberlein ägnat sig åt etik och moral. Men hon har också disputerat - precis som Ebba!
Vi kvinnor, som var barn under andra världskrigets värsta härjningar i Europa, fick höra
från våra mödrar, vad de hade gått miste om på grund av kriget.
Vi fick höra hur vi inte skulle bli som de!
Själv fick jag höra, att jag skulle göra allt, som Mor på grund av kriget - inte hade kunnat
göra.
Dessutom skulle jag rädda världen och vara enastående i förhållande till alla andra
kvinnor - men inte i förhållande till män. Framför allt inte i förhållande till min bror!
Min syster dog tidigt så hon behövde aldrig ge sig ut på den odyssé, som jag fortfarande
befinner mig i.
Mor var lillasyster och enormt konkurrensinriktad gentemot sina systrar. Men inte sina
bröder.
Varje framgång, som jag hade, retade upp henne - precis som hennes systrars triumfer
gjorde och hade gjort.
Det tog mig flera decennier att räkna ut, att det var samma mekanism hos Mor - rivalitet
med systrarna - som retade upp henne så fort jag gjorde något, som ansågs vara en
framgång för en kvinna i min generation.
Det tog mig emellertid bara tre månader i terapi att förstå, hur det kunde gå ihop att Far
kunde vara enormt framåtsträvande, när det gällde min framtid och samtidigt försökte
hindra Mor i allting.
Särskilt illa tyckte han om att hon skulle ge sig av utanför hemmet och göra något!
Efter tre månader i terapi, när jag hade hört mig själv formulera denna fråga hundra
gånger och sett att den manliga psykiatern på Sahlgrenska inte kunde fatta vad jag
menade, kom jag själv på svaret!
Far var radikal, när det gällde mig och min framtid - genom sin dotters framgångar
utanför hemmet kunde även hans status höjas.
Heureka! Män är radikala om sina döttrar - för det är de enda kvinnor, som de inte
behöver gifta sig med och tvinga att vara hemma!
Äntligen fick jag svar på den fråga, som hade tyngt min uppväxt. Terapeuten förstod
ingenting. Han kunde inte förstå mitt resonemang alls.Han hade ju själv döttrar och ville
gärna förstå - men det gick inte för honom!
Jag har både en son och två döttrar. De har växt upp i den totala brist på insikt, som jag
hade på den tiden.
De har överlevt - tack och lov!
Min symapti idag går mera till ättlingen i ett charkuteriföretag från Skåne - Ann
Heberlein - än till den i ett kvinnokollektiv säruppfostrade Ebba Witt Brattström, som själv
inte har fått några döttrar.
Hur tjusig hon än ser ut i TV!
Eva Sternberg Lördagen den 22 maj 2010 - 10:10:50
| | | | Onsdagen den 19 maj 2010
På väg till Landvetter
På väg till Landvetter frågar jag Matt, vår svärson från Long Island, NY, som just har
tillbringat en vecka här hos oss i Alveredsdalen - med god hjälp från våra grannar - vad
han tycker skiljer Sverige från USA.
Vilken skillnad är den mest anmärkningsvärda?
- Det mesta är likt i Sverige, svarar han. Men det finns en sak, som är svår att förstå och
stå ut med, och det är att Ni inte hälsar på varandra, när Ni möts!
- Om Ni inte känner varandra så går Ni förbi varandra utan att vinka eller heja - det gör vi
inte i USA.
Vi har haft en intensiv och minnesrik vecka tillsammans med Matt och Stina och Lukas.
Under några korta ögonblick var vi alla församlade här hemma.
Om några dagar fyller Lukas två år och då skall vi tala med honom på Skypen i
Connecticut.
Efter en vecka här hos oss talar Lukas både på svenska och på engelska. Ett ord, som han
föredrar på svenska är "nej". Det är mera klangfullt än den ameiikanska motsvarigheten -
no.
Stina och Matt uppmuntrar Lukas att spela golf med klubbor, som Jan har kortat till rätt
storlek för hans längd. Lukas älskar att springa med oss på banan och slå till sina bollar.
Jag säger till Stina, att jag hindrade ju Martin från att vara på en golfbana, innan han
var tolv år! Han fick inte!
Lukas har redan svingen inne i sin motor cortex.
-Mamma, jag är inte lika bakvänd i min relation till golf, som Du var, säger Stina och
puttar sin boll i hålet.
Eva Sternberg Onsdagen den 19 maj 2010 - 11:32:10
| | | | Lördagen den 15 maj 2010
Sagan om landet
Nu när industrisamhället är slut och penningsystemet har kollapsat och det bara är löften
om framtida avsättningar till förmögenhetsskatter, som skiljer våra poltiska partier åt,
kanske vi skall börja berätta den saga, som våra barnbarnsbarn skall komma att få höra
under sin uppväxt.
Här kommer mitt förslag till saga:
"Vi var ett folk, som bodde i den kalla nord och som var helt beroende av varandra och
av vädret och av att hålla sams.
Vi behövde också många barn, som skulle kunna överleva och en tro, som gjorde att vi
inte genast i vuxen ålder tog livet av oss - eller av varandra.
Naturen runt omkring oss var vacker och ståtlig - och mörk och farlig.
Våra män var ättlingar till neandertalarna - de var grymmare, modigare och mera
stidslystna än de som bodde längre söderut och var ättlingar till homo sapiens.
Våra kvinnor var handlingskraftiga och vackra och dog tidigt av för mycket ansträngning.
Några av våra uppfinningsrika förfäder hittade på vattenpasset och andra verktyg.
Några av våra förmödrar var vackrare än andra och blev tidigt filmstjärnor.
Särskilt som de var uppfostrade till att åtminstone tycka om den förste man, som de
delade läger med.
Sedan var de nöjda med att ligga med grannens son, som ägde en åkerteg bredvid
deras eget tun.
En dag kom en mäktig missväxt över landet - precis som eurons kollaps kom över oss nu -
och många kraftfulla människor från vårt land begav sig av till andra sidan Atlanten och
bosatte sig där.
Alla från vårt land, som utvandrade, blev framgångsrika och omtyckta och höll ihop i vått
och torrt med varandra och skapade därmed en god grund för det nya landet att dra nytta
av.
Alla skrev brev till sina släktingar hemma - och det var där vi började lära oss att använda
orden som bas för våra liv.
Orden från det andra landet kunde aldrig jämföras mot verkligheten. Så vi trodde på
dem!
Från den dagen blev vi ett folk, som inte trodde på vad vi såg - utan på orden.
Våra präster och politiker kom till makten genom ord - och vi trodde på dem.
Vi lämnade vår frihet och våra torvor och flyttade till statarlängor, som vi satte på höjden
och bodde i dem till dess att vi alla (78 procent i Stockholm) var helt ensamma och
övergivna av familj och grannar.
Människor kom hit från andra länder och dem tittade vi på som ohyra och fördrev dem så
gott vi kunde.
Nu står vi där. Nu är orden och pengarna slut - så därför heter sagan:
Snipp, snapp, snut: allt är slut!"
Eva Sternberg Lördagen den 15 maj 2010 - 7:07:35
| | | | Tisdagen den 11 maj 2010
Wir ziehen nach Wien, Zurich und Berlin..................
När Jan och jag skall resa till Stuttgart och fira Majes sjuttioåriga födelsedag, tar jag fram
mina gamla böcker från tyskundervisningen i skolan. Flickskolan i Borås, gymnasiet i
Borås och Alingsås och universitetet i Göteborg.
Den värsta boken heter " Draussen vor der Tur und andere Geschichte" med höjdpunkten:
Das Brot.
När vi sedan skall åka till Jans äldsta syster, som bor tjugo mil från Maje, tar jag med mig
vår nya bok "Golffamiljen", som snart skall läggas ut på nätet. Jag tog emellertid inte
med mig garn och virknålar att virka grytlappar med, som jag brukar. Istället tog jag med
mig en halvsydd broderi- duk.
Inget på denna resa stämde - på det yttre planet.
Allting stämde på det inre planet. Vi är mycket glada att vi gjorde denna resa!
När jag reser med Jan, får jag inte ta med mig mer än som jag kan hålla i handen och
bära själv. För Jan är mellanbarn mellan systrar och en bror och det han verkligen är bra
på är att ta sig ut, ta sig fram och dra sig bort eller tillbaka.
Själv är jag storasyster och helt upptagen av att ta med mig allt - om det skulle behövas.
Min handväska väger mer än sju kilo och har hängt med mig i sjutton år. Överallt!
- Min väska skall stå på min kista, sa jag till Elin, när vi var på gymmet senast.
- Trädgårds-Ingrid kommer att kunna sätta blommor i väskan i alla de olika facken - och
det är den enda kistdekoration jag behöver!
(Gör inte osm jag - tala inte med Era barn och barnbarn om Era kistdekorationer!)
Majes födelsedag var helt underbar. Vi uttrycker mer i våra olika födelsedagsfiranden än
vi förstår - åtminstone innan vi börjar närma oss mogen ålder.
Vi gjorde allting på en dag. Innan vi avslutade födelsedagen på en fin restaurang invid
ett vackert vinberg, hade vi bland annat besökt Mercedes-Bendzmuséet.
Det var den nya tiden - helt klart uppvisad i detta museum! Vi njöt av utställningen. Vi
fotograferade Jan vid den mest berömda sportbilen - vingen - och jag registrerade
kvinnornas roller i uppbyggnaden och sönderfallet av detta bilimperium.
Något lärde jag mig också på Volvo AB! Bilar är lite mer intressanta för mig än till
exempel båtar.
Nästa dag gick vi upp tidigt, gick igenom alla adresser och data och länkar, som vi ville
utväxla med varandra och jag åt min sista Bretzel. Trodde jag.
För när vi kom fram till Jans systers nutida hemort - Weinheim - fick vi stå och vänta länge
vid stationen.
Ingen syster kom - så vi tog en taxi uppför det vackra berget.
Jan kom ihåg den lilla infartsvägen till hennes hem, vilket han inte gjorde, när vi skulle
besöka henne igen samma kväll!
Vi knackade på dörren och efter en stund stod min svägerska där med öppen mun av
förvåning.
- Kommer Ni idag? frågade hon.
Resten förstår Ni själva. Vi kom en dag för tidigt. Vi hade läst fel på biljetten.
Ulla- Britta tog det hela med självklart lugn och lade upp en strategi för hur vi skulle
använda dagen - som hon egentligen hade väntat skulle vara nästa dag.
- Måste vi ha så bråttom?, frågade hennes man, Sven, när vi kastade oss in i blien för
uppsöka fälten med den mogna sparrisen, som vi skulle ha till lunch.
- De skall ju åka hem klockan 19.40 från Frankfurts flygplats, som är den största i Europa
och till vilken man inte tar sig på väldigt kort tid!
Efter en underbar sparrislunch på en veranda med spektakuär utsikt över staden, erbjöd
sig Ulla-Britta att skjutsa oss till flyget, så att vi skulle kunna ha lite längre tid tillsammans.
Sven skulle följa resultatet av det tyska delstatsvalet - hemma framför TV:n.
När vi kom fram visade det sig att flygplatsen, såg ut som en bikupa vid svärmning.
Redan hos Maje i Stuttgart hade Jan fösökt att boka sittplats på planet hem på kvällen -
men misslyckats.
Inte heller i svärmen framför skärmen för incheckning fick han något napp.
Inte heller på tavlan över avgångar, som såg ut som den plats gör, där bina till slut har
bestämt sig för att stanna, fanns vår avgång!
I radion hörde jag - i min stora handväska har jag alltid en radio med mig - att det hade
kommit in ett askmoln under dagen i södra Tyskland och att flygplatsen I Stuttgart redan
var stängd.
Ulla-Britta, som är en van resenär,tittade då på vår biljett och upptäckte att vi var
inbokade först följande dag! Inte den dag vi hade kommit en dag för tidigt till henne!
Men - nu var vi ju här på flygplatsen och vi hade lovat att göra många saker nästa dag
hemma och Stina och Matt och Lukas skall ju komma på onsdag och jag skulle ju
egentligen ha föreläst på AtsraZenecas forskningsavdelning och vi skulle ha åkt till
Simmerud och skrivit på våra bokslut i Mellerud.
Så vi beslöt att försöka boka om våra biljetter och flyga hem till Göteborg - med det sista
planet klockan 22.20.
Frankfurts flygplats var fortfarande inte stängd, men passagerare fortsatte att svärma in
över hela byggnaden. Stressnivån hos oss steg. Ulla- Britta bestämde sig för att vara kvar
och se till att vi vekligen skulle få platser på det nya flyget och inte skulle behöva vänta
över natten.
Det var då jag önskade att jag också hade tagit med mig den gamla läroboken av Erich
Kästner"Wir fahren nach Wien, Zurich och Berlin".
För det var dit vi försökte boka om oss till slut.
Men det fanns inte en enda biljett kvar.
Så vi fick till slut inse att vi skulle få stanna på flygplasen över natten. På vår enträgna
uppmaning hade Ulla-Britta åkt hem.
Vi ringde henne och hon bad oss komma tillbaka och övernatta hos henne.
Vi gjorde det.
Det var den gången, när vi besökte henne andra gången, som Jan inte kom ihåg var
hennes infartsväg fanns.
Det var den gången vi fick mer tid att träffa henne och Sven och tala med dem, som är
äldre än vi oh som vi har väldigt mycket att lära av!
Tack Maje och Inge! Tack Sven och Ulla!
Förlåt alla, som inte fick tag på oss igår!
Eva Sternberg Tisdagen den 11 maj 2010 - 12:15:54
| | | | Torsdagen den 6 maj 2010
Livet självt
Om man har bott i ett land och/eller tillhört en familj, där alla bara talar om hur bra
allting är och hur bra allting skall bli, då är det inte lätt att stå ut med att ingenting blir
som man har tänkt sig!
Människans liv består av tre delar:
Barndomen - då man tar in allt som de äldre i afmiljen berättar och suger åt sig kraften i
familjens historia, landets historia och den på platsen rådande religionen.
Mannaåldern - då man skapar förutsättningarna för sitt liv och bildar egen familj och
spränger fram mot de mål, som de gamla berättade om i barndomen att man skulle
uppnå.
Ålderdomen - då man skall njuta av den tillit och uppskattning som man förtjänar efter
att ha lyssnat på de gamla i sin barndom, sprängt fram i karriären i mannaåldern och
skapat förutsättningar för sina barn och sin bygd och dragit sig tillbaka för att njuta av
livets sista solstrålar.
Om man bor i ett land - eller en familj, där alla bara talar om hur bra allting är och hur
väl alla skall bli omhändertagna och hur lika alla är - då har man inte alls förberett sig på
hur livet självt är!
Då har man inte förberett sig alls!
Då kör man näsan i backen och kan bara uttrycka missnöje, otillfredställelse, avund, ironi
och cynism.
Då kan man inte ens tacka! Inte för något.
Då kan man inte ens hälsa! För man har proppar i öronen och tuggummi i munnen.
Då kan man inte leva!
Börja idag:
Hälsa på alla!
Tacka hela tiden! Kör upp näsan i skyn och njut av våren!
Eva Sternberg Torsdagen den 6 maj 2010 - 9:01:07
| | | | Söndagen den 2 maj 2010
Bröllopsdag
Idag är det ett år sedan Karin och Lars gifte sig! Det var en underbar dag. Våren hade
kommit väldigt långt vid denna tid för ett år sedan. Häggen var nästan överblommad,
spirean lyste vit i trädgårdsrabatten vid vårt hus och när vi spelade bröllopsgolfen på
Torrekulla dagen före bröllopet, var det varmt som på sommaren.
Alla var med. Karin och Lars hade förberett allting in i minsta detalj - till och med
gästpresentationen var lyckad. Lars farmor fick veta att hon var den viktigaste gästen på
bröllopet och det gladde henne!
Karin och Lars hade ett sådant bröllop, som nu föreslås för vårt svenska kungapar inför
kronprinsessans och Daniels bröllop.
Lars gick först uppför altargången med sin mamma Tina. Därefter kom alla tärnor och
marskalkar och sedan Jan med Karin vid sin arm. Han lämnade henne vid altaret till
Lars - under överinseende av Martins konfirmationspräst Gunnar Bäckström, som fick hela
bröllopsföljets sympati genom sitt tal till brudparet och sina glada tillrop till Matt - Stinas
man - på svenska, när han sprang efter Lukas på rymmen nedför altargången under
själva akten.
Charlotte - Martins och Pias yngsta dotter, tyckte att denna dagen var den roligaste hon
hade varit med om i sitt liv.
Brudtärnorna var vackra som dagen och marskalkarna så allvarliga, som de skulle.
Själv hade jag på min Sverigedräkt tillverkad av hemslöjden i Karlskrona.
Lars pappa - Olle - hittade på ett fint uppslag under middagen: att alla skulle skriva var
sitt budskap till brudparet, som de skulle kunna öppna och läsa idag på sin ettåriga
bröllopsdag.
Charlotte var den som kom ihåg denna fina gest och talade om den i Mölndals närradio!
Sofie, som jag var med i kyrkan i Domkyrkan - för Skårskyrkan hade redan sin gudstjänst
klockan 10.00 - log när hon tänkte på att vädret var lika fint idag som på Karins och Lars
bröllopsdag.
- Det är en bra dag att gifta sig på! sa Sofie
Eva Sternberg Söndagen den 2 maj 2010 - 11:59:30
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida