Eva Sternbergs Blogg

Juni - 2007

	Lördagen den 30 juni 2007 Par Idag på morgonen sändes det program i P1 - "Om oss ", som jag tidigt i våras fick en förfrågan från en radioproducent om att vara med i. Programmet skulle börja klockan 07.30 idag på lördagen - en tid, som jag sällan brukar vara vaken vid. Igår kväll, när vi träffades hela familjen på Liseberg - utom Martins fru Pia, som hade tävlat med sin häst på annat ställe under fredagen - berättade jag, att " i morgon bitti kommer det där programmet i P1, som jag har hållit på med i tre månader nu och där Sofie - den unga kvinnan från familj 1 - är med!" Stina, som just denna veckan är hemma från USA , passade då på att fråga om vi ser hennes inslag i GolfChannels program "Turf" varje torsdag - nu när vi kan se GolfChannels amerikanska program även på Viasat i Sverige? Ingen av oss hade sett henne i programmet, som sänds en gång i veckan. Hon gör enormt uppskattade program om nya golfklubbor, skor och kläder - eller allt annat nytt inom golfen i världen. Hon är den enda kvinnan i världen, som är vacker och kan golf utan och innan - undervisning, utrustning, intervjuer, frågor om manligt och kvinnligt och är programledare för stora tävlinger i golf. Hon går rakt in i TV-tittarens vardagsrum och hälsar på med sina golfprogram! Vi hade inte sett hennes program. Martin passade i samma ögonblick på att berätta att han kommer i en intervju på CNN International nästa lördag. Programmet handlar om varför Sverige som land är så oerhört framgångsrikt inom golfsporten. Martin berättade redan igår kväll för oss i familjen, varför vi svenskar är så framgångsrika på ett underhållande och sakligt sätt. Stina svarade då med att hon tyvärr inte kan se CNN International för hon har inte tid med fler nya kanaler om golf på sin TV - om hon desutom skalll hinna se alla serier och annat, som hon absolut måste ( trots att Sopranos är slut). Karin spelade dataspel på min mobiltelefon med Charlotte och Elin var så trött efter en hel dags arbete i recptionen på Torrekulla golfklubb att hon höll på att somna vid bordet efter att ha ätit upp sin mat. Sofie spelade ett eget spel på sin egen mobiltelefon. Jan hörde emellertid vad jag sa. Klockan 07.30 var vi båda vakna och jag satte på P1 på radion. När vi hade lyssnat på min del av programmet, som kom alldeles i början (Sofie gjorde en strålande insats tillsammans med sin man), mätte jag mitt blodtryck. Mitt hjärta slog nämligen häftigare än det brukar. Jag hade 160 över 98. Ungefär dubbelt så högt som jag brukar. Jan ville då också mäta sitt blodtryck efter att ha lyssnat på vad jag säger om vårt äktenskap och hur vi har det - i programmet. !58 över 96 hade han. I det ögonblicket var vi helt jämställda. Vi hade samma tryck i våra ådror! Femtiotvå år tillsammans visar sin styrka i sådana lägen! Repris av programmet i morgon den 1 juli klockan 18.00! Eva Sternberg Lördagen den 30 juni 2007 - 8:40:57

	Onsdagen den 27 juni 2007 Före detta Många frågar mig vad det är för skillnad mellan familj och vänner och arbetskamrater. Varför kan inte vänner betyda lika mycket som en gammal faster i Flen? Hur kan jag tro, att en försupen farsa på en bänk utanför centralen i Stockholm, kan ha större betydelse än en chef, som har hjälpt en i alla lägen och som gett en ett jobb? Svaret på denna fråga är mycket enkelt: Familjen sitter i hjärnan - chefen sitter inte i något sammanhang, som har någon verklig betydelse (s k arbetsliv). Det är bara familjen, som under evolutionens gång har utvecklats till en elektrisk laddning i hjärnan. Det är bara familjen, som har verklig betydelse. Det går till exempel att mäta hur starkt en pappa, som sitter försupen på en bänk utanför centralen, påverkar en. Man behöver inte ens träffa denna pappa. Det räcker att något eller någon påminner en om pappan - vips så går det att avläsa förändrad aktivitet i ens egen hjärnas elektriska aktivitet! Fem år efter det att man slutat sin anställning hos den hjälpsamma chefen kommer man knappt ihåg honom/henne. Det finns inte en mångtusenårig programmering i hjärnan för att komma ihåg människor, som man bara har träffat och arbetat tillsammans med eller umgåtts med. Hjärnan bryr sig bara om det som är reproduktivt. Inte det som är tillfälligt och endast för stunden gällande (stunden kan i denna bemärkelse vara mellan ett och femtio år). Hur skall man då kunna veta vilka, som är verkligt betydelsefulla för en? Många människor, som lever idag, kan knappast ens skilja mellan familj, släkt, grannar, ingifta och omgifta. Barn till omgifta eller nysammanboende säger sig ofta vara kusiner - eftersom en av deras föräldrar är gift/sammanboende med en av det andra barnets föräldrar.(Detta är ett faktum, som bara i sig självt bevisar att familjen är inprogrammerad i hjärnan på oss människor från början!) Många barn i västerlandet idag har tyvärr träffat sin familj i så liten utsträckning att de knappast haft så stora inlärningstilfällen för att verkligen få en klar bild över vilka, som är den egna familjen. En kommunalanställd vårdare finns det ingen plats för i en barnahjärna. En förskola, som heter "Rymden", skulle inte ens barn till Harry Martinsson, längta tillbaka till i vuxen ålder. Det finns ett test, som klargör vilka människor, som är viktiga för en i livet. Det är de, som man aldrig kan sätta uttrycket "före detta" framför! Det spelar ingen roll vilken djävlig ragata ens mamma än är/var - hon kan ändå aldrig bli ens "före detta mamma". Ingen kan vara min före detta bror. Jag har inget före detta barn (jag har aldrig aborterat). Min faster i Kristinehamn var aldrig min före detta faster. Inte ens när hon dog. Hon är för alltid min faster. Hur illa jag än tyckte om henne, har hon gett mig mer än de flesta andra i min släkt. Ju äldre jag blir - och ju mer jag börjar se ut precis som hon - desto mera förstår jag skillnaden mellan dem som är släkt med en och alla andra. Sannolikheten att jag skall börja likna Märta, som var som en mor - inte bara till mig utan framför allt till mitt yngsta barn Karin - är noll procent. Jag kan lära mig att göra köttbullar som hon gjorde - eller snabbt sätta mig på huk och kissa utomhus utan att folk nästan märker det - men jag rullar inte köttbullarna mellan mina händer så som hon gör - och jag böjer mig inte snabbt till marken utan går sakta, sakta ner till marknivå. Jag har inte lärt mig från början att böja mig. Mina knän är styva. Hur är det då för makar/sambor (jag hatar ordet "sambo" - gift Er alla Ni som är sambo! Ett samhälle med massor av sambos är som en väv utan varp, en byggnad utan armering eller en vingård utan vin!)! Kan man inte säga "före detta man"? Skall man inte säga min "f.d" om den kvinna, som man var gift med och som har fött ens tre barn, hjälpt en att inrätta kliniken, städat den, haft hand om huset, livet, släktingarna, inskolat en hund stor som en lastvagn och lagat maten, tvättat och handlat och sytt och knåpat. Samt tröstat en från den depression, som ens egna alkoholistiska föräldrar lagt ned som arv i ens egen barnahjärnas neo-cortex? Svaret är: Nej! Du skall inte kalla Dina barns mor eller far för "före detta"! Du skall kalla henne/honom "Mina barns mor eller far". Av respekt till Dina barn - och självklart också av respekt mot Dig själv, som var så omogen och barnslig och egoistisk att Du valde "fel" - skall Du aldrig säga "före detta"om någon, som Du har levat intimare ihop med än någon annan - Dina barns andra förälder! Dina barn hatar att höra hur Du föraktar den Du själv har valt till deras andre förälder! Dina barn har denne andre förälder - precis som de har Dig - i sin hjärnas djupaste delar. Att tala illa om den föräldern - eller kalla henne eller honom för "före detta" är en skymf mot Dina barn och Dig själv. Man kan inte bli "före detta" med de viktigaste personenra i ens liv. Testa själv! (Här gör jag en paus, för nu kommer jag till upprinnelsen till denna blogg) Pernilla Wahlgren hade igår i Allsång på Skansen med sig son i programmet. Om jag inte är felunderrättad - det kan mycket väl vara att jag är felunderrättad - så är denne sons far nu i fängelse för att ha misshandlat henne i samband med att hon var gravid med just denne son. Om Pernilla Wahlgren hade velat ta bort en del av det tryck, som hon har lagt på sin son genom att inte utrusta sig med batong, när hon hade valt en sådan aggressiv man - så hade hon kunnat säga: "Benjamins far var vackrare än den man jag för tillfället knullar med".(Det måste ju ha funnits något, som var tilldragande hos pojkens far - det brukar vara utseendet!) Istället sa hon: "min kille är glad över att min motspelare i nästa spel är så kort att han bara kan kyssa mig på naveln!" Benjamin har bara en far. Den har Wahlgren själv valt till honom. Någon "ny kille" behöver Benjamin inte. Men tydligen gör hans mor det! Nu tillbaka till "före detta". En gång i livet har jag försökt att bli "före detta" till min egen mor. Det var när hon i slutet på åttiotalet hade hittat en ärtstor knöl i sitt eget vänstra bröst (hon speglade sig naken varje dag i nästan en timme för att upptäcka alla fysiska förändringar på sin kropp - i en helspegel)- Så fort hon kände denna ärtstora knöl, ringde hon till Borås lasarett och fick genast en tid samma eftermiddag att komma för undersökning (detta var som sagt på åttiotalet). Det konstaterades inom ett dygn att Mor hade bröstcancer och hon fick en tid för att komma för operation inom tio dagar - för att ta bort vänster bröst - och möjligen också några lymfkörtlar under vänster arm. Jag fick flyga hem genast från Gotland för att vara med henne. Hon ville inte besvära min bror - han skulle jsut installeras som professor vid Göteborgs universitet och hade annat att tänka på. Vår yngsta syster var redan död sedan tjugo år, så hon behövde inte informeras. Jag visste - eftersom jag alltid försöker hitta ledtrådar och sammanhang - att mer än var tredje människa, som dör efter sjuttio års ålder, vid obduktion visar sig ha haft - för personen ifråga okända - cancerknölar i könsorganen. Jag visste att Mor, som på inget sätt var besvärad av knölen i bröstet ,med all sannolikhet inte skulle ha lagt märke till knölen - om hon inte hade varit hypokondriker. Frisk hypokondriker - tack och lov. Annars skulle jag aldrig ha uppnått vuxen ålder - än mindre ha reproducerat mig. Min förtvivlan över att hon absolut bestämt sig för att genomföra operationen nådde en sådan nivå, attt jag till slut bara fann att jag hade ett enda val. En enda sak skulle jag kunna göra: jag skulle kunna sluta att vara hennes dotter! Jag reste hem till Borås - tre dagar före den planerade operationen - och sa till henne, att om hon lät operera bort sitt vänstra bröst, skulle hon i fortsättningen betrakta sig som enbarnsmor. Hon skulle bara ha ett barn - och det var min bror. Hennes yngsta dotter omkom i en bilolycka 1965 och jag - hennes äldsat dotter - skulle från och med denna dag och detta besök inte längre vara hennes barn! Hon skulle bara ha min bror, som till slut fick berättat för sig om den befarade cancern i vänster bröst och som stöttade henne i beslutet att göra operationen. Han tror (trodde) på läkare. Han är själv "vetenskapsman". Jag åkte hem till Göteborg och var nära att köra in i en lämpligt placerad bergvägg, som jag visste att flera människor tidigare hade kört in i och dött av. Genom att själv ha försökt ändra på hjärnans tillhörighet i familjesystemet - genom att försöka att gå från att vara dotter till att vara vem som helst för min mor - och göra henne tilll vem som helst för mig, vet jag att det är absolut omöjligt. Mor skulle i alla fall fortsätta att vara mina barns mormor och mina barnbarns gammelmormor och min mans svärmor osv. Jag skulle i alla fall vakna varje morgon och ägna hälften av min energi åt att besvara min hjärnas fråga : varför jag inte åkte till Borås och överbryggade den avskurenhet, som jag hade skapat till min egen mor. Genast. Samma dag! Istället för att ägna mig åt de oväsentligheter jag höll på med! Det var inte förrän jag kom till Georgetown, som jag lärde mig om vilka som är familj och vilka som när som helst kan bli "före detta". Det var också på Georgetown som jag lärde mig att två människor, som har barn tillsammans aldrig kan vara annat än förenade. Om de skiljar sig måste barnen överbrygga avskurenheten mellan dem - med sin egen livsenergi. Och om man håller på med sådana avskurenheter i flera generationer, då får barnbarnbarnen ingen energi alls kvar. Efter denna långa blogg - inspirerad av Pernilla Wahlgren och allsång på Skansen kommer jag säkert att ha många "före detta" läsare. Till Er hälsar jag: Välkomna tillbaka längre fram i Era liv och tack för den tid, som har varit! För Er, som undrar hur det gick med Mor, kan jag berätta att Nåd trädde emellan: Under de tre dagar, som var kvar efter mitt besök och till operationen träffade Mor tre kvinnor, som hade opererat bort vänster bröst. Den första på bussen. Hon kunde inte hjälpa Mor att öppna börsen - för hon hade opererat bort vänster bröst. Den andra på möte i Husmodersföreningen i Borås. Hon kunde inte längre spela piano. Hon hade varit borta i två år och kom tillbaka just den dagen. Hon hade opererat bort vänster bröst och alla lymfkörtlar i armen. "Han sa att jag skulle kunna fortsätta att spela piano! Men se här - armen är tjock som ett lår och fingrarna är stela som prinskorvar!". Den tredje fick jag aldrig veta vem det var. Kanske var det Gud själv. Mor lämnade återbud till operationen och levde som frisk hypokondriker i nästan nittiosex år. Hon fick en svindyr cancermedicin (som jag fick utsatt fört tre månader före hennes död) och hon fick träffa tre cancerläkare på Borås lasatett varje kvartal i med än tolv år - vilka framhöll för henne att diagnosen - cancer i vänster - bröst var riktig och att hon kunde dö, när som helst. Mor uttryckte ofta hur glad hon var, att hon inte låtit operera sig - och hur modig hon var som hade stått emot läkarnas rekommendation! Min uppfattning i denna fråga kom aldrig mer på tal. Nu är Mor död. Tack och lov blev hon aldrig min "före detta" mor! Eva Sternberg Onsdagen den 27 juni 2007 - 10:29:34

	Tisdagen den 26 juni 2007 Norsk undersökning om syskonposition I dagarna har en mycket intressant undersökning - omskirven i New York Times i tre dagar i sträck - publicerats i tidskriften Science (22 juni 2007). Undersökningen visar att förstfödda är signifikant intelligentare - enligt det sätt vi fortfarande mäter intelligens på - än senare födda barn. Min kollega från Georgetown skriver direkt ett e-brev till mig och frågar om jag känner till författarna till undersökningen. Det gör jag inte - men jag lovar att direkt höra av mig till dem. Inom några minuter har jag fått upp artikeln i Science, läst sammanfattningen och skrivit tillbaka till min kollega Victoria Harrison. Till hösten planerar vi att göra ett seminarium i Oslo med utgångspunkt i Bowens teori och den just publicerade undersökningen. Den nya tiden har kommit! Tiden för att äntligen förstå "Family Dynamics". Eva Sternberg Tisdagen den 26 juni 2007 - 15:02:26

	Lördagen den 16 juni 2007 Lejongap Ingrid och hennes syster Elna kommer hit på eftermiddagen och planterar lejongap utanför vår lilla gäststuga, som jag också använder som klinik och släktforskningscentral. Stugan har tre stora fönster och det är högt i tak. Jättehögt i tak, för jag har äntligen fått en snickare att göra som jag vill. Ha högt i tak! Ingrid är trädgårdsmästare och florist. Vi träffades för nästan sjutton år sedan - just när jag hade startat Familjerådhuset och hade börjat föreläsa i Göteborg om familjen som system. Hur vår mänskliga hjärna är fästad i familjen och hur vi i princip flyter omkring i livet med vår kärnfamilj och alla våra familjemedlemmar i tre generationer tillbaka som flytetyg. Mina föreläsningar här i Göteborg blev på den tiden så provocerande, att jag fick ha polisbevakning utanför föreläsningssalen - och ofta fick avbryta föreläsningen efter en halvtimme på grund av aggressivt beteende från föreläsningsdeltagarnas sida. Särskilt svenska socionomer blev rasande. Familjen har ingen betydelse i Sverige! Staten tar hand om oss från vaggan till graven! Kärnfamiljen är onödig och inskränkt! Socionomer var utsedda av den socilademokratiska regeringen att ta hand om dem som familjen inte kunde ta hand om. Det behövdes inga anhöriga! Jag skulle hålla käften och drivas ut ur föreläsningspulpeten! Tidningen Socionomen i mars 1995 (i fem år höll förföljelsen på) innehåller den värsta vidräkning någon i Sverige levande person har blivit föremål för - av ett fackligt organ. Alla som tycker att de blivit misshandlade i media i Sverige kan gå in på vilket bibliotek som helst och läsa detta nummer av Socionomen och sedan gå hem och tänka att så illa, som jag råkade ut, har inte många råkat ut! Det numret av tidningen Socionomen har redan blivit en tröst för många! Det tog mig två år att - med hjälp från fakulteten i Georgetown i Washington och med hjälp av en tryckfrihetsadvokat från Stockholm - att få redaktionen för tidningen Socionomen att krypa till korset och i sin egen tidning berätta, att det de hade skrivit om mig hade varit helt taget ur luften, att de inte hade några som helst bevis för sina teser och att de aldrig skulle göra något liknande igen! Ingen skugga skulle falla på mig - bara på dem! Nu är det istället deras egna medlemmar, som sitter framme i rättssalarna och förklarar varför de inte tar om barn, som våldtas av sina fäder eller bränns upp av sina mödrar - trots att de har lön och ATP! Ingrid kom till mig, när hon var nyinflyttad i Göteborg. Hon ville lära sig om familjen. Bara få människor har lärt sig så mycket som Ingrid. Hon är en eftertraktad blomsterleverantör - i alla sammanhng. Inte minst har hon börjat en ny tradition i Göteborg genom att åka hem till den avlidna/e och göra en kistdekoration av växter och träd ur den avlidnes egen trädgård. Okså på vintern gör hon det - utomordentligt vackert! Ingrid kan tala med sörjande. Hon fattar allt om familjen - hur den tänker och vad den vill ha. Hennes syster Elna hjälpte henne här hemma i vår trädgård igår att plantera lejongap. Färgstarka och stoltaa står de kvar idag på morgonen! Rådjuren har inte ätit upp dem! Jag tänker att lejongap är en blomma som passar mig. Jag låter ingen äta upp mig! Eva Sternberg Lördagen den 16 juni 2007 - 13:46:54

	Torsdagen den 14 juni 2007 Partiledardebatten Igår lyssnade vi på partiledardebatten i P1 och idag läser jag om den i DN och G-P. Jag uppfattade debatten igår som ett fullkomligt misslyckande för Mona Sahlin - och Maud Olofsson och Alice Åström. (Leijonborg är helt ointressant - han är redan slut - för mig). När vi kvinnor får makt i en hierarkisk församling som Sveriges Riksdag, då måste vi helt lägga om stil - talarstil. Det är en sak att få makt genom att tala - en helt annan att ha makt. När vi har makt måste vi tiga. Vi måste bli gåtfulla, tystlåtna, svårförklarade, hemlighetsfulla och gärna lätt tragiska. Våra ord får inte flöda ur våra munnar, när vi har makt. Om orden flödar ur en maktägande kvinnas mun så dränks hela omgivningen. Alla tappar intresset och försöker ta sig därifrån så fort som möjligt. Männen går ut och/elller börjar prata med varandra. Andra kvinnor blir rasande och föraktfulla. Våra mungipor dras ner och vi ser ut som tandlösa fiskarkärringar på en bänk på Rörö för hundra år sedan. Mona Sahlin skulle ha sagt nästan inget alls. Hon skulle ha tigit och sett hemlighetsfull ut. Hon skulle ha lyssnat och - om hon ändå ville öppna käften - skulle hon rullat sig i stoftet efter den socialdemokratiska valförlusten. Genom att tiga hade hon ännu mera påmint om att hennes eget parti nu har en ny ledare. Göran Persson teg ju aldrig. Hon hade ju heller inget nytt att berätta i debatten igår. Tidningarna skriver att Reinfelt talade om dem som är i "arbete" och socialdemokraterna talade om dem, som är "arbetslösa". Mona Sahlin gjorde det fatala misstaget att håna partiledare, som vill att föräldrar, som vill ta hand om sina egna barn skall ersättas för detta viktiga ställningstagande. Mona Sahlin tycker inte att föräldrar gör något "arbete". Denna brist på insikt i hur dagens föräldrar tänker, gör att hon dränerar sitt parti på morgondagens väljare. Vem vill rösta på en kvinna, som inte ens själv tycker att hon har bidragit, när hon har fött och uppfostrat fyra barn? Inte kvinnor i alla fall - och inte heller män, om jag har förstått människor rätt, när jag är ute och föreläser och träffar människor. När tre kvinnor tjafsar på som Mona och Maud och Alice gjorde igår - med ordmassor, som formligen vällde ur deras munnar - då kommer debatterni Sveriges Riksdag att helt förlora intresse. Tilll Oraklet i Delfi kom människorna i massor. Till Krösa-Maja kom bara de som var tvungna! Emil i Lönneberga knäckte henne till slut. Eva Sternberg Torsdagen den 14 juni 2007 - 6:55:55

	Onsdagen den 13 juni 2007 The Second Coming Min dotter Stina berättar att hon just varit med om en expedition som falkonerare i West Virginia, när jag talar med henne i telefonen. Ordet "falkonerare" väcker starka minnen hos mig. Jag är tjugotvå år. Jag läser engelsk litteratur på institutionen i Göteborg. Vi har en mycket hängiven och välformulerad docent - Erik Frykman - som lärare i poesi. Vi läser sådana författare som WB Yeats och TS Eliot och sonetter av John Donne, ja, allt som finns att läsa av engelsk poesi! När jag gick i gymnasiet hade det funnits en kurs i engelsk poesi i radio på söndagkvällarna, som jag lyssnade intensivt på. Far hade gett mig pengar för att köpa kursboken. Jag har fortfarande boken kvar - A 5 - format med svart omslag och röda, gula och gröna boktsäver: MODERN ENGLISH POETRY. En av författarna i boken var WB Yeats. En av dikterna av Yeats var The Second Coming. Jag kunde dikten utantill redan som sjuttonåring - på engelska. Far brukade knacka på min dörr och säga god natt. När han såg att jag låg och lyssnade på radioprogrammet om engelsk poesi blev han glad. Varje söndag. Erik Frykman blev också glad över att någon av hans elever redan som gymnasist var intresserad av posei på engelska. Han var nöjd med mina kommentarer om dikterna vi läste. Hemma brukade jag referera till docent Frykman som "the fine man". När Stina berättar att hon har varit falkonerare, kommer dikten till mig direkt. Jag börjar citera - i telefon - "Turning and turning in the widening gyre - the falcon cannot hear the falconer. Things fall apart, the centre cannot hold ......." Stina förstår inte vad jag säger. Varför har jag börjat tala med henne på engelska? Jag berättar om dikten av WB Yeats och om hur fullständigt hänförd jag var av engelsk poesi som ung - hon hade ju just varit falkonerare i West Virginia! Suck! Jag insåg snabbt att det inte var någon ide att gå in närmare på likheten mellan hennes upplevelse och den metafor som Yeats beskriver i sin dikt "The Second Coming". Stina har bråttom. Hon skall just börja en ny inspelning för "The Golf Channel". Jag blir förvånad över att jag inte längre kommer ihåg hela dikten utantill. Jag går in på Google och läser hela dikten. Nästa dag hittar jag av en tillfällighet kursboken engelsk poesi, som vi läste i början av sextiotalet på engelska institutionen i Göteborg. Jag tar den tummade boken och bläddrar varsamt. Fullt med anteckningar på sidorna. Jag lär mig dikten igen. I morse, när jag läste nätupplagan av New York Times, ser jag att WB Yeats dikt The Second Coming har varit ett löpande tema i The Sopranos. På Wikipdiea går jag in och kan bekräfta detta faktum. I USA används dessutom dikten The Second Coming som metafor för kriget i Irak. De avslutande raderna av dikten pekar på ett monster, som efter tvåtusen år krälar mot Betlehem, däröfr att de goda har tystnat. Endast de onda är fyllda av liv och initiativkraft:- "And what rough beast.,its hour come round at last, slouches towards Bethlehem to be born?" I det sista avsnittet av Soprano citerar tydligen sonen Yeats och han uttalar namnet fel. Som om det rimmade på Petes - då det istället rimmar på "dates". Nästa gång vi talas vid i telefon Stina coh jag kan jag säga till henne att dikten, som jag kom att tänka på, när hon berättade att hon varit falkonerare är den, Sopranos son citerar. Då kommer hon att förstå. Men WB Yeats förtjänar att kännas till - om det så beror på Sopranos! Eva Sternberg Onsdagen den 13 juni 2007 - 7:51:02

	Söndagen den 10 juni 2007 Funktion Igår var jag i Örebro och i Strängnäs och avslutade den andra av mina filmer om familjen i tre generationer. Inspelningarna har tagit femton år. När jag kom till Örebro Central efter att ha avslutat med att spela in alla tre generationerna - ja, till och med fyra generationer, för Jesswica hade sin son med sig - utbröt plötsligt det mest fruktansvärda oväder. Blixt och dunder. Ösregn och vindstorm. Mitt tåg hem till Göteborg hade blvit stannande på spåret ovanför Örebro Central. Jag stod under perrongtaket. Allt var klart. Allt hade gått som jag hade hoppats. Familjen fungerar. Vädret fungerar. Taxi fungerar. Familjen var återförenad. Sonen hade fått en familj i tre generationer. Han hade inte längre bara sin mamma. Mormodern hade fått tillbaka sitt barnbarn och barnbarnsbarn. Jag hade fått vara med om att allting går så, som hjärnan bestämmer att det skall gå. Tack och lov! Jag åkte taxi hem på SJ:s bekostnad - för jag hade redan alltför många gånger stått på spåret efter ett datorhaveri på SJ orsakat av åska. Eva Sternberg Söndagen den 10 juni 2007 - 10:31:34

	Onsdagen den 6 juni 2007 Richard Dawkins Richard Dawkins har skrivit en ny bok. På norska heter den Gud - en vanførestællning. Boken recenseras av en manlig journalist - Dag Kullerud - i tidningen Aftenposten idag. Jag læste recensionen, nær jag fløg tillbaka øver snøklædda fjæll, grønskande dalar och glittrande vatten. Recensionen var precis som om jag hade skrivit den sjælv. Den sågade ned Dawkins - som anser att religionerna skulle vi klara oss bættre utan. Dawkins fattar inte, att det ær vår mænskliga hjærna, som producerar religionerna. Alla folk ha religioner. Vi klarar oss inte utan berættelser, regler och gudomliga gestalter. Vi klarar oss inte utan kyrkor, ritualer, bøner och ceremonier. Vi klarar oss inte utan texter, referenser och psalmer. Dawkins kunde likavæl skriva,att vi skall avskaffa vår njurar - som renar våra kroppar - eftersom de så ofta stæller till med trassel, som att skriva at vi klarar oss utan Gud, som renar våra sjælar! Eva Sternberg Onsdagen den 6 juni 2007 - 19:46:36

	Måndagen den 4 juni 2007 Kristofie Jag ær i Nordnorge. Jag ær hos en riktig familj. Jag sitter bredvid Kristofie. Hon fullkomligt sprudlar av kvinnlig auktoritet. Hon ær inte medlem av något børsnoterat norskt føretags styrelse. Hon ær inte professor i vårdvetenskap. Hon ær kvinna. Hon ær maka och mor och farmor och mormor och sværmor. Hon ær hos sin son før hennes ældsta sondotter har konfirmerats. Hennes man ær med henne. De har åkt hit i bil søderifrån till sonen i Nordnorge - før hennes man vægrar att flyga. Jag har fkugit hit øver skimrande vita fjæll, glittrande hav och grønskande dalar. Min man vægrar att følja med mig, trots att han gærna flyger. Jag børjar få lite kvinnlig auktoritet. Trots att jag ær akademiker, civilekonom och føretagsledare. Jag brøjar kænna mig sæker i en "riktig familj" - trots att jag kan sju språk och kan stå på en scen i flera timmar och trollbinda en publik Men det tog många år att tvætta bort det som låg mellan mig och Kristofie - industrisamhællet! Eva Sternberg Måndagen den 4 juni 2007 - 13:13:35

	Söndagen den 3 juni 2007 Danmarksmatchen Igår tog fotbollen slut. Matchen mot Danmark blev slutpunkten på på allt vad fotboll har stått för. Från och med igår är fotboll inte längre en idrott utan en inbjudan till brott. Från och med igår kan ingen gå på en fotbollsmatch utan att vara rädd. Inte för att det gör mig något. När jag växte upp var det bara min mors äldste bror, som var intresserad av fotboll. Vi såg på honom som smått barnslig - han hade heller inte klarat att komma in på gymnasiet, så han var nog inte särskilt begåvad. Att han inte kom in på gymnasiet berodde säkert till mesta delen på att han hela sin barndom och ungdom fick vakta sin far - min morfar - som var periodsupare, så att fadern inte slog ihjäl hans mor. En gång var han nära att slå ihjäl fadern själv - han var då sjutton år - men en syster gick emellan. Min mor låg under sängen och hejade på sin bror att verkligen slå ihjäl fadern! Fotbollen var säkert en viktig stabiliseringsfaktor i min morbrors liv. Hans son blev genast starkt fotbollsintresserad och spelade så mycket fotboll ,att han inte kom in i gymnasiet. Vi kusiner tyckte nog att han var lite barnslig - särskilt min bror och jag, som var på väg att bli släktens klarast brinnande ljus och som kom in på gymnasiet! Förra säsongen ledde min kusin Elfsborg till seger i allsvenskan. Igår tog fotbollen slut. För min bror och mig tog matchen slut redan för många år sedan. Därför att vi kom in i gymnasiet! Eva Sternberg Söndagen den 3 juni 2007 - 4:02:12

	Fredagen den 1 juni 2007 Torbjörn Fälldin Idag skriver Torbjörn Fälldin, Ingegerd Troedsson och Alf Svensson att Sverige absolut inte bör införa en lag, som gör det möjligt för samkönade att ingå äktenskap. De tre skriver en debattartikel i Dagens Nyheter. Bra! Äntligen börjar det gamla gardet av politiska ledare att varna för en lagstiftning i Sverige, som vore absolut absurd. Äktenskapet finns sedan urminnes tider hos alla folk, som har överlevt i evolutionen. Vår hjärnas utveckling är en evolutionär produkt av det monogama äktenskapet mellan en man och en kvinna. Hela vår kultur hänger på denna samhällsinstitution. Jag ser fram emot flera ledare och tänkare, som kan stötta dagens trio i DN! Eva Sternberg Fredagen den 1 juni 2007 - 17:17:36