Eva Sternbergs Blogg

Juni - 2008

	Söndagen den 29 juni 2008 Klassresan Vad innebär det att göra en klassresa? I Sverige är det förbjudet att tala om samhällsklasser, om överklass och underklass och om eliter. Men att tala om klassresa är tillåtet! Antagligen därför att ordet "klassresa" i allmänhet innebär att man lämnar underklassen och/eller arbetarklassen och går upp i en "högre klass". Vilket är tillåtet - för att inte säga omhuldat och påhejat - bara man inte talar om det. Varken i radio och TV eller skriver om det i tidningar eller böcker. Vad innebär det att då att göra en klassresa in i en annan klass? Det innebär att man: -Tittar noggrant på den "nya klass" man skall komma att tillhöra. -Att man ser ner på sin egen klass, som man försöker att komma ifrån. -Att man tror att de, som redan befinner sig i den "nya klassen" har det bra och är lyckliga. -Att man utan undantag blir besviken, när man efter fruktansvärda umbäranden ( bl.a. avskurenhet från sina föräldrar och sina syskon, anläggande av riksspråk istället för sin egen ursprungsdialekt, ansiktslyftningar och ingifte in i den "nya klassen"). -Att man aldrig känner sig bekväm - varken i sina skor eller i de flesta sammanhang. -Att ens barn blir vilsna. -Att man inte vill dö - för man var inte hemma någonstans här på jorden - så hur skulle man kunna vara det i graven - eller ännu troligare - som aska slängd ut i havet vid Vinga? En klassresenär får inte sjunka ned i den bekväma stol som förutsägbarhet och enkla vanor och förhållanden utgör. Hon måste släppa det naturliga och hitta allt mer svåruppnåeliga vanor och sätt att förhålla sig. Han måste nå dit, där de som redan varit i den "nya klassen" i flera generationer, befinner sig. Mätt enligt den värdemätare, som gäller för dagen. Klassresenären har ingen tid att lägga märke till hur de, som befinner sig i den högre klassen verkligen mår. Klassresenären vet inte ens vad hon skall titta efter. Hon håller på att lära sig det klasspråk, som används däruppe. Detta språk har emellertid ingen förankring i livet. Eller i verkligheten. Eller i vår biologi. Elle i våra religioner. Det är ett fikonspråk. Man får inte tala det högt. Man får inte säga något spontant eller naturligt. Man får inte lägga märke till något överhuvudtaget. Men man får ljuga. Man får viska. Man får skryta. Man får skratta ett totalt tillgjort skratt, som ekar som en felinställd högtalare. (Ett sådant skratt som drottningens hovdamer hade - de gånger jag träffade dem. Maud Olofsson hade också tidigare ett sådant skratt. Nu har hon det inte längre, tack och lov.) Man får ställa in sig hos män, som befinner sig ännu högre upp i klasssamhället. Man får krulla sig för kvinnor, som redan befinner sig där. Man måste lyssna till hur svårt det är att vara rik, ha makt och se bra ut. Jag är en sådan klassresenär. Men nu är min resa slut och ett nytt tillstånd har infunnit sig hos mig. Jag skrattar nästan aldrig. I alla fall aldrig för att dölja något, som jag har sagt.. Jag talar rikssvenska. Jag säger bara det som jag kan stå för. Jag målar mig inte. Smink luktar faen och gör att man skrämmer barn och vuxna och att man tappar sin naturliga självkänsla. Man får ett autistiskt utseende. Hjärnans luktorgan blir våldtagna. Både ens egen hjärna och omgivningens. Jag skriver ner vad jag tänker på. Här på denna blogg. När jag vill och kan. Stationen, som ligger vid klassresans slut, är en oas. Hoppas att det snart kommer att gå snabbtåg till den - för oss alla! Eva Sternberg Söndagen den 29 juni 2008 - 11:36:32

	Söndagen den 29 juni 2008 Farmors omfamning Överallt skrivs och talas det just nu om \"den heliga familjens\" återkomst i Sverige! I Norge talas istället om hur alla skall överge sina familjer, lämna sina barn till daghem så fort som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt. Man skall också helst se ner på sina föräldrar - fastän de i alla fall har fått dem själva att uppnå vuxen ålder! Kontrasten mellan dessa båda syskonnationers världsbilder är svårsmältbar och inspirerar mig nästan att kräkas. Förstår inte människor att familjen är basen för allting - men att rangordningen i den egna syskonskaran och kretsen av jämnåriga tar överhanden i ett konsumtionssamhälle? Man får en känsla av att man måste bräcka av alla andra - inklusive syskon. Till slut räcker det inte för en individ i ett konsumtionssamhälle att visa upp en dyr bil eller ett nytt hus med sjöutsikt och ett bårhusliknande inrett kök - man måste också urskilja sig från andra genom att ha en fungerande familj! Man måste ha något, som är svårt att uppnå efter mer än femtio års materiell utsvävning, moraliskt bottenplask och en "uppgång" för bara några få. Familjen är det adelsmärke, som vi människor under mycket lång tid i evolutionen har använt för att förankra sig i verkligheten. För ingen kan konkurrera om att ha en fungerande familj i tre generationer - utan att kunna visa upp det! Och ingen kan börja bygga en fungerande familj i tre generationer, som inte påbörjade denna uppgift för minst hundra år sedan! Ingen kan köpa sig en mormor, som barnen känner och som svärsonen tycker om. Alla, som har levt medvetet i mer än hundra år - och som har kunnat handskas med både materiellt överflöd och nöd och med både krig och fred - har kunnat skapa sig en fungerande familj med tre generationer eller mer! I kontakt med varandra. Men nästan ingen, som har haft chansen, har gjort det. För vi har följt den mest medvetslösa strategin - att leva utan skrupler, utan framförhållning och utan något ansvar för oss själva, våra barns och våra barnbarns framtid - och utan ansvar för jorden! En fungerande familj är det enda kriterium, som håller som garanti på förhållandena mellan människor fungerar och på att samhället fungerar. Vem som omfamnar farmor - farfar eller en ung man från Gambia - avgör hur det kommer att gå för barnbarnsbarnen! Därav den nya våg, som för oss fram till att hylla och dyrka familjen! Vi behöver familjen nu. Inget annat håller. I alla religioner är familjen redan den viktigaste biten - så det är bara att ta för sig! Så Ni som undrar hur Ni skall få fram en fungerande familj i tre generatioenr kan ta till Er dessa tips: Bli bönder! Bruka jorden! Var religiösa och gå i kyrkan! Om Ni snabbt vill testa hur framgångsrik en familj är i denna tid av familjehysteri, fråga då vem farmor sover ihop med - så får Ni svaret! Eva Sternberg Söndagen den 29 juni 2008 - 7:52:57

	Lördagen den 28 juni 2008 Marianne Nivert och Robert Mugabe När jag kommer hem till Sverige läser jag att Marianne Nivert har sparkat Erik Olsson - vd för Posten AB och att Robert Mugabe har utropat sig själv till president i Zimbabwe igår. I Norge hann jag inte att ta del av några nyheter mer än vädret. Jag tänker på män med makt och på kvinnor med makt. I Sverige och i Zimbabwe. Någon större skillnad mellan Sverige och Zimbabwe i makthänseende är det inte och inte heller mellan män och kvinnor - när de väl en gång fått väldigt mycket makt. Gamla män med makt omger sig med allierade män till dess att bara döden kan avsätta dem. Kvinnor med mycket makt gör samma sak. Omger sig med män som allierade och som ser till att de får behålla makten. Ända till de dör. Men händelsen på posten ger anledning till att se, om inte något har förändrat sig i alla fall! Marianne Nivert har avskedat en vd, som kommer från flera olika serviceföretag och som har lyft både COOP ( i alla fall i den utsträckning COOP gick att lyfta) och posten på ett oväntat framgångsrikt sätt. Marianne Nivert har avskedat en man, som är i sina mest testosteronpåverkade år - en man med stark målinriktning och med starka överygelser, som väntar sig applåder och åtlydnad. Marianne Nivert gillar honom inte längre. Men hon har ingen erfarenhet från serviceföretag överhuvudtaget. Om man inte räknar Rädda Barnen som serviceföretag. Hon har heller ingen erfarenhet av konkreta branscher. Från dörr till dörr, som posten arbetar med sina paket och sina brev. Sammanslagningar har hon visserligen erfarenhet av - men inte sådana som görs i Norden. Norden är som ett släktkalas, där alla anser sig ha en korrekt bild av alla släktingar - men som knappast vet vad de andra tycker om dem. Det är inget lätt släktkalas. Min tro är att Erik Olsson är tillbaka igen inom sex månader och att Lars Nordström från Nordea inte vet vad han ger sig in på. Jag tor att både Mugabe och Marianne Nivert kommer att vara ersatta av andra före jul! Eva Sternberg Lördagen den 28 juni 2008 - 13:59:14

	Lördagen den 28 juni 2008 Början på filmen Jag har upplevt början på min film. Min film i hjärnan. Jag är liten. Mina föräldrar kommer från två helt olika ställen. Från två helt olika samhällsklasser. Från två helt olika synsätt på nästan allting. Jag ligger i vagnen. Solen skiner. Jag håller mina armar över huvudet och en hårlock tittar fram under mössan. Det är jag. Hon som tar hand om mig är en ängel. Mina föräldrar har mycket som skiljer dem åt. Men jag förenar dem - och ängeln tar hand om mig! Eva Sternberg Lördagen den 28 juni 2008 - 9:05:27

	Måndagen den 23 juni 2008 Hanne Kjöller I ett ironiskt ledarstick idag i DN skriver Hanne Kjöller ,att ingen skall tro att sjukvården är en säker zon mot "gammelmoralism" i form av råd till unga människor att vara avhållsamma och/eller ha endast en eller få sexualpartners. Kjöller ondgör sig över en debattartikel igår i samma tidning, där en grupp läkare och barnmorskor skriver, att vi måsta klargöra för svenska folket att kondomer faktiskt inte är säkra motmedel mot sexuellt överförbara sjukdomar. Det enda som är säkert är att inte vara promiskuös. Att hålla på sig. i artikeln skriver dessa läkare och banrmorskor att skolan borde "ge uppmärksamhet åt sexualitetens ramar och gränser". Vidare skriver de att /de människor, som (liksom jag) är bärare av synen på avhållsamhet och trohet som något gott/ är en tillgång. När jag läste artikeln i går morse sa jag till Jan, att nu håller det verkligen på att vända! Nu skriver till och med läkare och banrmorskor att den låga sexualmoralen i Sverige håller på att ta kål på oss. Att ändring måste ske och att alla vi, som hela tiden har insett att människan är en alltför stark inkarnation för att inte styras stenhårt i sin sexualitet, är bärare av något gott! Kära Hanne Kjöller! Du är en duktig journalist och skribent. Men Du är bara 43 år. Din dotter är bara fem år. Du har ingen syster - bara en bror. Du har ingen aning om vad Du skall komma att gå igenom ifall Du fortsätter med Dina ironiska kommentarer om läkare och banrmorskor, som dagligen måste utsätta sig för de resultat, som den ohämmade utlevelsen av sexualiteten leder till: Könssjukdomar Aborter Smittspårning Skilsmässor Ekonomisk ruin Förlorad självkänsla Ångest Självmord Inkomstbortfall Grubblerier Ovärdighetskänslor Din dotter har ännu inte kommit hem stupfull på midsommardagens morgon med öppna sår i hela slidan efter att ha utsatts för eller flera penisars besök - okänt hur många och tillhörande vilka män. Just idag på morgonen efter midsommarhelgen tror jag, att Du har färre anhängare av Dina doktriner än vid någon annan tidpunkt på året! Du har ännu tid att lära Dig vad, som kommer efter femårsåldern i Din dotters liv. Du har ännu tid att tänka Dig för. De läkare och banrmorskor, som skrev debattartikeln igår i DN är värda allas beundran. De läkare och banrmorskor runt omkring i Sverige, som dagligen får erfara konsekvenserna av omoral och ansvarslöshet - och inte rapporterar sina iakttagelser, kommer att hånas i framtiden. Dem kan Du då också håna! Eva Sternberg Måndagen den 23 juni 2008 - 12:17:40

	Söndagen den 22 juni 2008 Midsommar på landet - och i sta´n Vi vaknar upp på midsommarmorgonen i Simmerud efter att ha firat midsommarafton med Åke och Leila. Vi hade rest midsommarstången, klätt den med björklöv och prästkragar och blåklint. Vi hade dansat kring stången och sjungit. Vi hade spelat krocket och ätit och vi hade spelat hvist och druckit kaffe med en härlig midsommartårta. Vi hade åkt hem i midsommarnatten och hört ett förfärligt ljud från grannen nere vid vägen, som hade bjudit in djävulen själv att spela midsommarmusiken åt dem. Vi sov ändå. Vi hörde knappast de första fåglarna i morgonväkten. På morgonen låg vi och pratade om alla våra midsommafiranden på Simmerud. Förra året var Maje och Inge och Stina och Matt och Karin och Lars och firade tillsammans med oss. Att det bara var ett år sedan kunde vi inte fatta. Vi skulle bege oss till Göteborg redan på dagen för att ta emot min handledare i samhällsfrågor från Georgetown - Pat Comella, som var på besök i Sverige för att hälsa på sin son och hans fru. Efter att ha hängt upp klematisen i sin träställning och bundit upp vialen mot väggen under fönstret i vardagsrummet åkte vi hem till Alveredsdalen. Middagen blev mycket lyckad. Pat Comella har arbetat för det amerikanska utrikesdepartementet i många år - även under tiden hon gjorde en enastående insats för Georgetown Family Center. Det var en samtalspartner, som heter duga - om amerikansk politik av idag, i morgon och igår. Min tacksamhet över att vara rotad såväl i den dalsländska myllan som i Vita Huset i Washington är översvallande stor. Kommer någon mer kvinna i någon mer generation att få denna ynnest? Eva Sternberg Söndagen den 22 juni 2008 - 16:23:53

	Torsdagen den 19 juni 2008 Hierarkier Några av de viktigaste kunskaperna, som jag fick på Georgetown förmedlades av den holländske primatforskaren Franz de Waal. Bland annat lärde jag mig av honom ,att i en grupp primater (människan ingår i denna grupp) är fördelningen av stresspåslag i individernas hjärnor beroende av vilken rangordning i gruppen en individ har. En hög rangordning - såväl bland hannar som honor ger väldigt lågt stresspåslag under vardagliga omständigheter. De underordnade individerna har ett högt stresspåslag, när allting annat är lugnt och fridfullt i gruppen. Särskilt bland honor märks detta faktum på sättet de hanterar sina ungar. Alfahannen kan i princip göra vad han vill , när det är lugn och ro. Hans allierade hjälper och kommer att hjälpa honom - säger hans hjärna till honom. Ingen stress! Situationen ändrar sig emellertid blixtsnabbt, när någonting oväntat eller farligt händer i reviret. Till exempel ett åsknedslag - eller om en hotfull grupp från ett annat håll närmar sig eller en flod svämmar över. Stresspåslaget bland individerna förändras genast på det sättet att de, som har högst rangordning blir mest rädda och förvirrade och de som annars är oroliga blir lugna. Jag tänker på Franz de Waal idag, därför att jag en gång fick tillfälle att fråga honom om den förändring i maktförhållandena mellan könen och mellan de olika världsdelarnas politiker och militära struktur leder till att vi nu får fram mer och mer stressade ledare, som knappast har någon tillgång alls till sitt förnuft? Och att vi får fram lågt rangordnade individer, som vågar sticka ut näsan och protestera coh/eller demonstrera, vilket de tidigare inte vågat? Och om detta i sin tur leder till en allmän stor förvirring i gruppen homo sapiens och att denna förvirring i så fall leder till att vi blir dummare och dummare och att våra ledare blir fegare och fegare? Och att det i sin tur faktiskt redan har lett till att vi, som lever nu, är dummare än de som levde för hundra år sedan och att detta till slut leder till att den lilla skillnad, som finns mellan till exempel chimpanser och människor i förmåga till tänkande och till långsiktigt handlande, kommer att var utplånad inom överskådlig tid? Och om den skillnad, som till exempel finns mellan chimpanser och bonobos i maktutövning och hierarkiformering nu kan skönjas hos oss människor? Och om vi kan börja att göra observationer i denna riktning redan nu? Franz de Waal svarade: Ja, men säg ingenting under föreläsningen - för deltagarna klarar ännu inte av denna sanning! Hade denna replikväxling ägt rum idag hade jag kunnat svara: Kom tll Sverige och spana in FRA! Eva Sternberg Torsdagen den 19 juni 2008 - 11:59:46

	Lördagen den 14 juni 2008 En eftermiddag på Hills Karin är hemma här hos oss. Hon kom i onsdags kväll och var jättehungrig. Vi åt allt, som hon gillar att äta - fast jag hade glömt att lägga i salt och peppar i köttbullssmeten. Det är så dyrbara ögonblick, när hon är hemma. Hon är yngst och det känns som om hon alltför tidigt har lämnat oss. Vilket hon inte alls gjorde. Objektivt sett. Vi gör allt möjligt, när hon är hemma. Hon lagar mat, läser G-P och ser på EM i fotboll i TV med en sådan lätthet. Hon träffar sina vänner och hon tar med Charlotte och mig ut på Hills att spela golf. Helt ensamma hade vi hela banan för oss själva i går eftermiddag. Charlotte spelar så bra. Karin håller igång henne - liksom mig. Hon räknar ihop scoren på varje hål och koncenterar sig ändå på sitt eget spel. Kvällen är ljum och mild. På trettonde hålet träffar vi på Maritn. Karin känner igen honom med blotta ögat, där han står på tee och slår ut. För några ögonblick spelar vi alla fyra tillsammans i solnedgången. Det är som i en dröm - eller i en film. Perfekt! Eva Sternberg Lördagen den 14 juni 2008 - 20:26:23

	Onsdagen den 11 juni 2008 Regn I natt kom det 4 millimeter regn här i Alveredsdalen. Jag vaknade vid halvfyratiden och hörde hur det smattrade mot taket. Hela jag fylldes av glädje. Redan igår kände jag att ett verkligt väderomslag var på gång. Efter sju veckor utan regn var det som om den häftiga stormen igår pekade på ett annalkande regn. Varje kväll har vi vattnat i trädgården de senaste tre veckorna. Allting har varit snustorrt. Dammet har rykt runt knutarna och lagt sig överallt. Växterna har slokat eller vissnat helt. Några blommor i rabatterna har emellertid gillat sol varje dag i mer än tolv timmar - och de har blommat på ett intensivt sätt. Starkare än någon annan sommar sedan vi flyttade hit för fem år sedan. Förra sommaren regnade det i princip varje dag efter den 12 juni till den 12 februari. Nu ger det sig hur resten av denna sommar kommer att se ut! Jag hoppas på mera regn. Det är härligt uppfriskande att gå ut på terassen, när regnet har fallit och se hur växtligheten suger upp den livgivande nederbörden. Vädret är en daglig påminnelse, menar jag, om hur lite vi människor egentligen kan påverka våra liv. Förhållandevis många inslag i våra liv är beroende av hur vädret blir. Ändå måste vi planera alla möjliga aktiviteter - utan att ha en aning om hur vädret kan komma att se ut! En sådan värme, som vi har haft här i Sverige den senaste månaden, tycker jag är svår att uthärda. Inte förrän på kvällen, när svalkan kommer, känner jag igen mig själv. Första gången jag var i USA - 1959 - var den varmaste sommaren i det landets moderna historia. Luften var dessutom mättad med nästan 100 procent fuktighet - vilket jag tyckte var ännu mera outhärdligt än värmen. Jag stannade inte heller i USA. Men vår dotter har stannat där och nu har vi ett barnbarn, som bor där och är amerikansk medborgare. Han verkar - i motsats till mig - gilla vädret! I förrgår badade Jan och jag i Sisjön för första gången i år . Då var det redan lite svalare ute, så jag kunde uthärda att gå från parkeringen till själva sjön. Badet var härligt. Rätt temperatur, inte så många badande och en klarblå himmel ovanför mig, när jag simmade fram och tillbaka utefter stranden! Eva Sternberg Onsdagen den 11 juni 2008 - 10:45:36

	Måndagen den 9 juni 2008 Vänsterpartiet gör en Persson! Vänsterpartiets nyss avlsutade kongress i Norrköping är både intressant och givande att studera. Partiet befinner sig på det sluttande planet. De gamla partimedlemmarna närmar sig livsslutet och ser ut som lädersulor i ansiktet. De nya partimedlemmarna är hårdsminkade, välformulerade och patinablonderade kvinnor med omätlig aptit på makt - men utan erforderligt mod. Partiordföranden är en gammal lokförare från Spånga. Han kör sitt lok på det spår, som de gamla gubbarna har lagt ut åt honom - från Lenin till Stalin osv. Hans förmåga att reflektera sitter inte inne i hjärnan - utan som hos reptilerna - i den råbarkade huden. Och den är så seg och ogenomtränglig att intet nytt kan beröra den! Kongressen i Norrköping under helgen gav inget nytt. Ohly sitter kvar - han har ett i det närmaste hundraprocentigt stöd hos dem, som var ombud på kongressen. Den modige medlem, som ställde upp och gjorde honom rangen stridig om ordförandeskapet, fick en klapp på kinden av Ohly mot slutet av kongressen: \\\"Det var bra gjort av Dig att ställa upp och konkurrera med mig! Det visar att vi är ett demokratiskt parti! Tack skall Du ha!\\\" Kubaentusiasterna fick emelllertid kongressen att debattera några ordvändningar om sitt önskeland Kuba i fyra timmar! Den nyvalda styrelsen består av ett övertal av unga kvinnor - även en och annan Kubakramare. Men ledaren Lars Ohly är kvar! Det spelar ingen roll att siffrorna för vänsterpartiet är i dalande sedan tio år tillbaka. Det spelar ingen roll att Ohly har samma karisma som ett paket medvurst i Coops diskar. Det spelar ingen roll att uppfattningen om Ohly hos det svenska folket är, att han måste vara vansinnig - eller i alla fall klenbegåvad - som själv vill vara kvar efter alla sina fadäser, sin tjurighet och sina livlösa tal. Hans språkförmåga passar för en lokförare - men knappast för en partiledare i vår tid! Vänsterpartiet går mot precis samma öde som socialdemokraterna gjorde under Göran Persson. Den sega gubben gick inte heller! Tvärtom - han kände på sig att hans parti skulle vinna valet - ända till dess att Pär Nuder talade om valresultatet för honom på valdagens kväll ( vi kunde ju se denna passage i vår historia i direktsändning i TV). I övrigt finns det också många andra likheter mellan Persson och Ohly. På vänsteraktigt sätt lurade de sina första fruar efter det att de tagit hand om dem och och fött deras barn under tiden de grundlade sina politiska karriärer. De lämnade sina hem och sina barn, som just skulle gå in i puberteten - här liknar även Peter Eriksson i miljöpartiet denna grupp manliga politiker. Eriksson är väl också mera vänster än Maria Wetterstrand, som jag inte väntar mig kommer att göra samma sak mot sin man. Därefter plockar de upp en ny partner - i Perssons fall en kvinna, som redan var/hade varit gift och hade barn och i Ohlys fall en oskyldig ung kvinna. Det återstår för mg att få veta vem Eriksson har fått ihop det med i Stockholm I politiken sitter dessa män i alla fall kvar. Persson står ensam på isen vid Harpsund och tittar ut och Fichtelius kommer sig inte ens för att fråga honom, hur det kommer sig att inte ens hans döttrar kommer och hälsar på honom? Persson tar nästa steg i sin karriär på samlivets område, när han lämnar sin andra fru och plockar upp en kvinna, som just kommer från en plats i vänsterpartiet! Ohly har ännu inte kommit till denna punkt - och jag hoppas att han aldrig kommer dit. Och han sitter kvar som partiordförande. Och han har nu - precis som Persson - sett till att omge sig med en majoritet kvinnor i vänsterpartiets ledning! Ett dösäkert sätt för medelålders män att behålla sin makt! Detta kommer att innebära, att han inte blir utkastad ur sitt partis ordförandeskap förrän väljarna kommer att göra det år 2010! Varför inte? Därför att inga kvinnor - i alla fall inte i den åldern, som vänsterpartiets nyvalda, kvinnliga styrelseledamöter befinner sig, kommer att kasta ut honom! De saknar mod. De saknar handlingskraft - och de konkurrerar inbördes om hans gunst! De kommer precis som Mona Sahlin, Marita Ulvskog, Margot Wallström och Ulrica Messing - och alla de andra - att sitta vackert vid styrelsebordet och le och be honom stanna kvar - fram till själva undergången! Vänsterpartiet kommer därefter inte att vara kvar i riksdagen - vilket socialdemokraterna är. Men ledarskapet inom socialdemokratin har ingen axlat! I varje fall ingen kvinna! Vad som sker bakom kulisserna har jag ännu ingen aning om. Men Pär Nuder samlar nog sina trogna! Eva Sternberg Måndagen den 9 juni 2008 - 8:35:03

	Lördagen den 7 juni 2008 Lotta Fogde I sin signerade ledare idag i DN skriver Lotta Fogde - som är före detta socialdemokratisk statssekreterare - att hon efterlyser \"normalfeminismen\". Texten är mycket intressant. Jag uppmanar så många som möjligt att läsa den! Hon nämner till och med Kninnor Kan-mässorna och ber om deras återkomst! Eftersom jag var en av de tre kvinnor, som hittade på och genomförde Kvinnor Kan- mässorna, kan jag inte låta bli att skriva ner några synpunkter på Lotta Fogdes ledare idag - här på min egen blogg. Tack och lov behöver jag inte längre DN för att nå ut till mina läsare, lyssnare och supporters - såväl som mina belackare! Redan ett halvår före den första Kvinnor Kan-mässan i Göteborg i maj 1984 insåg jag, att det hela skulle bli den svåraste lektion jag skulle vara med om i mitt liv utanför familjen. Jag skulle få lära mig att kvinnor verkligen inte kan underkasta sig en ledare utanför hushållet! Jag skulle få lära mig att kvinnor inte kan forma allianser - vilket är en nödvändighet i alla organisationer, som inte har familjen och släkten som bas. Ett halvår innan Kvinnor Kan-mässan invigdes blev jag tvungen att avgå som ordförande, eftersom alla i styrelsen var förbannade på mig för att jag tog för mycket plats. De var upprörda över att jag var den enda, som intervjuades i tidningarna, sågs på alla bilder och som alltid hade ett rappt - och ofta roligt - svar på alla frågor, som journalisterna ställde. Styrelsens medlemmar ville, att jag skulle avstå från mediautrymme till förmån för de andra styrelsemedlemmarna - särskilt till de båda, som jag hade skapat konceptet Kvinnor Kan tillsammans med. Alla kvinnorna skulle ha lika mycket uppmärksamhet - ingen skulle ha mer än någon annan! De båda andra kvinnorna var en överklasskvinna från Stockholm vars språk - muntligt såväl som skriftligt - var lika svårt att tolka som oraklets i Delfi - och en från barndomen misshandlad äldsta syster från Motala. Motalakvinnan, vars främsta uppgift i livet det var att hämnas sin fruktansvärda barndom och som var ute för att döda sin far, sin mor och sin bror - om hon hade haft någon, var den värsta. Fadern hade aldrig förlåtit att denna kvinna - Margareta Söderbaum - inte var en son! Hatet brann ständigt ur hennes ögon! Inga journalister ville intervjua dessa båda kvinnor, som dessutom var fula. Överklasskvinnan var gift och hade barn men Söderbaum var steril. Vreden, som riktades mot mig - när jag fortfarande var den som journalisterna ville intervjua, blev till en eldsvåda. Jag insåg, att det enda jag av egen kraft kunde göra, var att avgå som styrelseordförande vid styrelsemötet i Kvinnor Kan den 3 november 1983 - för precis tjugofem år sedan! Adjö! Jag lämnar Kvinnor Kan! Så steg jag upp ur stolen och gick. Margareta Söderbaum tog över ordförandeskapet - och har sedan dess fortsatt att hata mig. Överklasskvinnan försvann i en intellektuell dimma och är numera död. Jag tror inte att hon hatade mig - för hon var för upptagen av sig själv för att överhuvudtaget uppmärksamma en annan människa. Ett högt pris, som hennes barn betalar mer för än vad jag gör! Tre dagar efter det att jag hade avgått ringer Per Ragnar upp mig och säger, att de skall göra en intervju med mig i SVT i \"GoMorron Sverige\". Intervjun skulle göras på lördagen i samma vecka, som jag hade avgått på måndagen i. Jag skulle få bli huvudperson i den lördagens program och Lill-Babs skall vara med och sjunga! Per Ragnar harde upptäckt vilken strålande idé Kvinnor Kan-mässan var och han ville göra allt han kunde för att sprida budskapet om mässan. Detta var på den tiden då vi i Sverige hade en TV-kanal och ett morgonprogram i TV. Överhuvudtaget! 7.5 miljoner människor såg programmet! För det fanns inga morgonprogram i Danmark, Norge eller Finland heller på den tiden. Alla såg detta program! För mig var det ett mirakulöst genombrott. Per Ragnar fullkomligt åt upp mig med sina frågor och sina ögon. När jag såg videobandet efteråt gav han intryck av att ha träffat en gudomlig person - som desutom var rolig! Skrattåskorna dränkte vårt samtal på bandet. Inte ett ord sa jag om, att jag just hade fått avgå från Kvinnor Kan på grund av de gemenheter, som jag dagligen utsattes för från de övriga styrelseledamöterna. Inte ett ord sa jag om, att jag hade avgått och att han istället skulle vända sig till Margareta Söderbaum, som var ny ordförande efter mig. För honom skulle det ha varit som att intervjua ett visset löv! Torr var hon och dessutom hade hon en andedräkt, som bara sådana har, som kväver gamla oförrätter från barndomen istället för att smälta den mat de just har ätit! Inte ett ljud kom från de kvarvarande medlemmarna av styrelsen av Kvinnor Kan - om att jag inte längre var deras ordförande. Det vore ju - efter det toatala genombrott för Kvinnor Kan- mässan som Gomorron-programmet blev - som om lärjungarna skulle ha förnekat Jesus efter hans återkomst till jorden! Formellt kunde Margareta Söderbaum självfallet hämnas. Det var genom henne jag lärde mig om de obegränsade djävligheter som kvinnor - inklusive mig själv - kan ägna sig åt. Jag fick inte vara med på invigningen! Jag fick betala inträdesbiljett till Valhallabadet och sitta i publiken, när prinsesssan Christina invigde mässan. (Jag hade tillskrivit hovet och bett att drottningen skulle inviga Kvinnor Kan, men fått till svar att hovet bara ställer upp på sådant, som är väl etablerat i samhället och som de känner till var i deras rangordning bland andra aktiviteter programmet ligger. \"Men det är ju för att det skall bli känt och ligga högt i rangordning, som jag vill att drottningenskall inviga det!\", svarade jag.) Efter mitt framträdande i GoMorron Sverige var Kvinnor Kan på var kvinnas och mans läppar i Sverige och i resten av Skandinavien. Då hörde hovet tydligen av sig att Christina skulle komma. Två veckor före invigningen hörde hovet av sig igen och sa att kungen av någon alnledning ändå skulle vara i Göteborg den dag Kvinnor Kan skulle invigas och att drottningen ville hänga med och \"övervara\" invigningen - och så blev det. Men jag satt i publiken. Hon som satt bredvid mig, frågade hur jag kunde känna till invigningsprogrammet så i deltalj - sekund för sekund? Det är jag som har gjort det, sa jag till henne. Varför är Du inte med på podiet då, frågade hon? Här - Lotta Fogde - kommer svaret på Din fråga i DN:s signerade ledare idag: Därför att vi kvinnor är så avundsjuka på varandra och så rabiata och så allmänt djävliga att vi inte kan göra något med kvalitet utanför familjesystemet! Vi kan inte erkänna en kvinnlig ledare. Vi skall själva synas och höras hela tiden! Vi är i våra hjärnor så fjättrade vid den lilla gemenskapen - på familjen, som är baserad på släktskap. Vi skall inte vara ute i hierarkierna och låtsas vara män. Vi skall vara hemma och forma våra barns framtid och samarbeta med våra söner och våra män - inte vara på deras arena! För vi kan inte bli så enkelspåriga som män och bara underkasta oss! Vi skall också samarbeta med våra mödrar och deras systrar. Det är inifrån den lilla gemenskapen, som vi skall uträtta våra stordåd - att fostra nästa generations människor här på jorden! För detta ändamål har vi fått en totalt överlägsen hjärna! Detta är också den absolut viktigaste uppgiften för oss människor - liksom för alla andra arter! Det enda som händer, när vi tror att Kvinnor Kan någonting i männens värld, är att vi blir avskurna från våra barn, hatade av våra döttrar och förskjutna av våra män. Våra barn och barnbarn går under och alla våra höga, mänskliga mål försvinner ner i ett stort, svart mörker! Det helvete, som följde i Sverige i kölvattnet på kvinnor Kan- mässorna skulle jag aldrig ha kunnat företälla mig 1984. Det som jag mest tänkte på då var, att det inte går att vara en kvinnlig ledare - för då blir man uppäten av såväl andra kvinnor och som av män! Det som jag därför gjorde - och hittlls har varit nästan ensam om att göra - var att jag drog mig tillbaka och lärde mig allt om hur den mänskliga hjärnan fungerar, hur familjen fungerar och hur individen är helt hjälplös på egen hand och hur ett sanhälle utan familjen som bas är dömt till en snabb undergång. Lotta Fogde skriver att extremfeminister och tokpellar idag är de enda feministerna, som är kvar och att normalfeminismen borde återta samma position, som Kvinnor Kan och Stödstrumporna hade på åttiotalet! I motsats till Lotta Fogde hävdar jag istället, att vi kvinnor skulle ha lärt oss allt mycket fortare: nämligen att det inte finns någon annan arena för oss kvinnor än den traditionella! Det är där vi hör hemma! Det är där också män hör hemma och våra barn hör hemma! Börskraschen igår på Wall Street igår kommer att bli det verkliga uppvaknandet för alla Er, som inte har haft ögonen öppna alls under de senaste deccenierna! Vägen, som vi kvinnor har gått - ut från hemmet in i den manliga hierarkiens klimatförstörande krig mot allt på jorden: livet, mänsklgiheten och alla andra arter - är en väg som bär åt helvete! Det var en villoväg! Vi skall stanna hemma. Vi skall slänga ut alla okunniga, unga flickor, som tar hand om våra barn i späd ålder så att vi själva kan sitta på vedervärdiga styrelsemöten med infantila män, vars hjärnor numera servas på den så kallade arbetsmarknaden av högutbildade kvinnor.. Av oss! Det är männen, som får det som våra barn skall ha! Ve mig att jag inte redan i moderlivet förstod detta - min mor var ju redan på fyrtiotalet en sådan kvinna, som brukade säga att hon först hade ett roligt liv och sedan fick mig! Jag borde ha förstått allt redan då! Ve mig att jag hittade på Kvinnor Kan! Tack gode Gud att jag redan 1984 i alla fall förstod, att det var komplett fel väg! Men höga mål kräver långa omvägar (Sokrates), som jag skriver i min signatur! Eva Sternberg Lördagen den 7 juni 2008 - 8:44:17

	Fredagen den 6 juni 2008 Svenska Flaggans Dag I hela mitt liv kan jag inte minnas, att det har varit så här varmt på vår nationaldag. För några år sedan skaffade jag mig en Sverigedräkt sydd av hemslöjden i Karlskrona och de gånger jag har använt den på den 6 juni, har jag nästan alltid frusit.Idag har jag självfallet inte på mig dräkten, som är sydd i ylletyg. Jag har så lite som möjligt på mig - utom, när jag just sprang i skogen här på Sansdjsöbackaleden - för att undvika stick av den allt mer aggressiva knotten! För fyra år sedan firade vi nationaldagen som helgdag för första gången efter årtionden av utredande och politiska långbänkar. Skall nationaldagen var en helgdag överhuvudtaget? Vilka är det som skall bestämma om hur vi firar nationaldagen? Hur farligt är det att fira nationaldagen i Sverige - med tanke på vår situation just nu? Har vi något att fira överhuvudtaget - vår roll under andra världskriget är ju ingenting att fira och Gustav Vasa är sedan länge död - på samma sätt som det statsskick han var med och grundade. Finns det några andra, som har ett territorium här på jorden - avgränsat och definierat som en stat, som inte firar en nationaldag? Vore det rent av bäst att gå tillbaka till att fira annandag pingst? Så här ser jag på denna dag i Sverige. -Eftersom allas våra hjärnor är rotade i den jord vi föddes till skall den firas. -Så många som möjligt skall vara med och bestämma hur vi skall fira! Ju fler desto bättre (det är rent ut sagt farligt, när en liten grupp människor - ofta män - får dirigera nationaldagsfirandet. Se på händelserna i Europa under senare år! -Ja, vi har mycket att fira! Väldigt mycket. För min del anser jag att det viktigaste vi kan fira är det faktum att vi har skänkt bort den största jordbiten i människans historia - Norge - till ett annat folk - utan blodspillan! I sanning något, som är värt att fira! Det är inte farligt att fira naionaldagen här - eller någon annanstans för den delen. Alla människor begriper vad firandet innebär eftersom alla har en jordfläck, som de är födda på och som påverkar dem mycket atarkt. -Det finns inga andra, som avstår från att fira sin egen bit av jorden. I varje fall inga, som har en definierad nation att fira! -Nej, det vore ingen bra idé att gå tillbaka till att fira annandag pingst som helgdag - även om jag saknar den dagen varje år sedan fyra år. Nationaldagsfirandet är viktigare! Hjärnan är fästad i familjen, i religionen och i jorden. Nu när vi har upprättat firandet av vår del av jorden har vi bara religionen och familjen kvar att plocka fram och börja vörda! Eva Sternberg Fredagen den 6 juni 2008 - 15:51:12

	Torsdagen den 5 juni 2008 En golfhistoria Jan har varit iväg och spelat en landskamp i golf mellan Sverige och Tyskland i Båstad. Han har bott hos sin syster och svåger och träffat deras familj och spelat på sina hemmabanor från barndomen. Jag har varit hemma och lyssnat på morgonandakten i P1. (I morse hörde jag den igen - lika enastående bra! Prästen heter Lars Björklund och är präst på Sigtunastiftelsen och har varit sjukhuspräst under många år. Idag sa han, att det finns tre nivåer av problem i våra liv: 1. De som går att lösa och som därför inger hopp. 2. De som inte går att lösa men som går att ta emot tröst inför. 3. De som är utan lösning och som det inte går att ge tröst inför. De som är hopplösa och helt obevekliga.Till exempel det faktum att vi alla skall dö - förr eller senare. På den tredje nivån kan man inte ge tröst, inte heller säga någonting eller lindra på något annat sätt. Men man kan vara där. Man kan hålla med om att det är hopplöst. Man kan visa att man accepterar att det är omöjligt. Det gör en stor skillnad!) Nu tillbaka till Jans golfmatch i Båstad. När han kom hem sa han, att han hade hört en ny golfhistoria. Mina förväntningar på golfhistorier är mycket låga. Jag tycker inte att det är roligt att höra, att en man på tolfte hålets green svarar sin kamrat, som undrar varför han tar av sig mössan, när ett begravningståg åker förbi golfbanan: "jag var ju ia alla fall gift med henne i trettiotre år!" Den historien kan jag vara utan - varje gång. Så här lyder den nya historien - som jag faktiskt skrattade åt: En man slog sitt första slag på femte hålet rätt ut i skogen och bollen hamnade bakom två bastanta tallar. Gattet mellan tallarna var ganska snävt. Mannen satsade ändå på att slå rakt fram mellan träden för att försöka nå fram till green direkt. När han kom till Sankte Per och fick frågan hur han kommit dit, svarade mannen: " Tro det eller ej - jag kom faktiskt hit hit på två slag!" Eva Sternberg Torsdagen den 5 juni 2008 - 11:14:24

	Onsdagen den 4 juni 2008 Kärlek och vilja - som leder till handling I morgonandakten i radions P1 i morse talade en man om, hur man kan överleva i en relation trots att man tycker, att man inte har några känslor kvar för den andre personen i relationen. Han sa, att han brukade säga till medlemmarna i sin församling, som ville skillja sig och som frågade honom om råd: För att vilja en annan person väl och låta denna goda vilja leda till handlingar, som är av värde för den andra, behöver man inte ha några känslor alls. Annat än att vilja väl. Och att skrida till handling! Själv brukar jag kalla en sådan kärlek för "röra i gröten-kärlek". Det vill säga, att man gör det som behöver göras och som den andre har gott av. Spontant och med en god viljeinriktning - så att inte gröten bränner fast. I Sverige är den allmänna uppfattningen att känslor sitter i hjärtat och förnuftet i hjärnan. Denna uppfattning är helt fel. Våra känslor produceras också i hjärnan - men påverkar hjärtat. I Sverige är det också den allmänna uppfattningen ,att om man inte har några känslor kvar för sin partner, då kan de heller aldrig komma tillbaka. Då är det kört! Detta är inte heller sant! Hjärnan producerar själv våra känslor - och inriktningen i våra tankar leder till att vi självklart kan känna kärlek igen till en person, som vi länge har älskat eller varit förälskade i. Kärleken är perenn.Den växer och kommer tillbaka om den behandlas på någorlunda vettigt sätt. Förälskelse är inte perenn. Den kommer och går bort efter en kortare tid. Den är för ansträngande för hjärnan att behålla en längre tid. Den fungerar i princip på samma sätt som alkohol och andra droger. Förälskelsens uppgift är att föra samman - kärlekens uppgift är att vilja och handla i den riktining, som leder till mer kärlek. Tack för den morgonandakten! Eva Sternberg Onsdagen den 4 juni 2008 - 18:37:39

	Tisdagen den 3 juni 2008 Malin Alfvén Idag vaknade jag tidigt och satte på mig min öronsnäcka till radions program P!. Underbara ord och psalmer flöt in i min hjärna - utanför flaggade solen för ytterligare en ökenlikt varm dag. Grästäkten utanför vårt fönster påminner mig numera om Sahara. Efter att ha slumrat in en kort stund väcktes jag av Malin Alfvéns röst. Det var som att få en rasp i örat! Finns det ingen annan "expert", som P1 kan kalla in på morgonen än denna kvinna? När människor nu i äntligen i Sverige börjar vakna upp och förstår att all den rappakalja, som svenska så kallade barn- och föräldrapsykologer har vräkt ut ur sina munnar sedan femtiotalet ,inget har med fakta om verkligheten att göra. Måste vi då fortsätta att få höra denna besserwisser från den svenska socialpolitikens avgrunder rabbla upp sina idiotier i P1 på morgonen? Malin Alfvén sa flera gånger i intervjun i morse att hon inte vet - hon skulle gärna vilja forska om både det ena och det andra. Det är bara det att hon inte alls forskar och heller aldrig har gjort det! Hon bara rapar upp det som svenska politiker tycker är passande för deras syften för tillfället. Hon satt vid socialstyrelsens dörr redan för trettio år sedan och snappade upp vad som skulle passa översteprästerna där att säga - och vips omvandlade hon det till "expertråd". Som sedan kablades ut till hela folket. Hon har aldrig lagt märke till,om det hon har sagt och skrivit stämmer med verkligheten. Hon kan inte förklara hur det kan komma sig att barn och ungdomar mår så dåligt i Sverige - trots att hon fått kabla ut sina "teorier" oavbrutet! Jag kan knappast kan åka till internationella konferenser längre utan att bli utfrågad om varför jag inget gör i Sverige, som verkar ha kommit helt snett i uppfostran av sina unga! Idag var ämnet, som Lasse Johansson i P1 - programmet tog upp med "experter" en larmrapport från en urolog om att barn i Sverige är de, som längst upp i åldrarna använder blöjor. Upp till fem års ålder är det numera inte ovanligt att barnen bär blöjor. Urologen tyckte att både föräldrar och daghemspersonal borde ägna sig mer intensivt åt att potträna sina barn och daghemsbarnen. Ingenting i denna diskussion tog upp det faktum att kontroll över sina egna "utsläpp" är en av de absolut mest basala reglermekanismerna i hjärnan. Absolut viktigt för vår överlevnad. Ingen i denna diskussion påpekade, att det behövs en verkligt positiv träning från föräldrarna för att uppnå denna självreglering hos barnet. Ingenting nämndes om villken tillfredsställelse ett barn känner vid varje uppnått steg i riktning mot makt över sig själv och sina reaktioner. Basala funktioner. Till slut sa Malin Alfvén att psykologer har lagt sig i alltför mycket, när det gäller barn och föräldrar under årens lopp! Halleluja! I fortsättningen behöver vi inte bjuda in självutnämnda pratare, när det gäller frågeställningar om barn och föräldrar! Nu kan vi gå på de forskningsresultat, som dagligen produceras över hela världen om hur hjärnan fungerar. Vi kan mäta stressnivån hos ett barn, som lämnas bort till främmande människor att omhändertas från ett års ålder i en främmande byggnad - till en kostnad av ett öre om dagen. Stressnivåtestet kostar inte mer att göra. Vi kan mäta stressnivån i barns hjärnor, när de får klart för sig att de båda människor, vars gener de har förenat i sin kropp skall "skilja sig" - påhejade av sådana som Malin Alfvén. Vi behöver inte längre fråga oss på vilket sätt vi skall tala om att föräldrar skall skilja sig - istället kan vi få en noggrann rapport om cortisolnivån i barnets hjärna för tillfället! Vi kan göra allting grundligt och tydligt nuförtiden. Ingen skall längre kunna sitta utanför socialstyrelsen och själv bestämma vilket budskap som skall gå ut över landet. Inte utan att kunna visa upp forskningsresultat först! I Sverige föds det nu fler barn per capita än sedan andra världskriget. I Sverige är mödrarna äldre än de var vid slutet av andra världskriget, när de föder barn. I Sverige är papparna med i familjelagstifningen i betydligt större utsträckning än i de flesta andra länder - på gott och ont. I Sverige kan de flesta kvinnor, som just nu föder barn, se att deras egen mamma nästintill gick under i jakten på att uppfylla mormors drömmar och politikernas dubbla budskap. Och är på väg att bli en fullfjädrad alkoholist. Det är slut nu med hela det skeva budskapet "att förverkliga sig själv". Vadå förverkliga sig själv? Hur ser en pensionsmogen kvinnlig slakteriarbetare ut? Eller en kontorist på Statistiska Centralbyrån? Det är början till en ny tid i familjernas liv - den som passar ihop med att leva ett anständigt liv på jorden och repoducera sig på ett anständigt sätt! Och vara i sitt hem. När eftervärlden tittar på våra gurus i Sverige under det sena nittonhundratalet - Anna Wahlgren och Malin Alfvén - och läser deras texter, kommer de att fyllas med förvåning. Varför var det ingen som kollade hur de själva levde och hur det gick för deras egna barn? Varför var det ingen som kollade hela det svenska samhällets utveckling? Varför var det ingen, som protesterade? Eva Sternberg Tisdagen den 3 juni 2008 - 6:12:09

	Måndagen den 2 juni 2008 Stieg Larssons familj Idag har jag kunnat ringa till 0771-567567 och jag har tagit reda på, att Joakim är lillebror till Stieg Larsson Stieg Larssons mor är mycket riktigt död - sedan 1991. Det visade sig dock att Joakim - bror till Stieg Larsson - har varit gift. Hans fru dog förra året i april - efter början av debaclet med Stieg Larssons efterlämnade arv och ifrågasatta testamente. Joakim Larsson har två barn - en dotter, som var tjugo år, när hennes mamma dog. Han har också en son, som jag glömde att fråga om, när han var född. Joakim Larssons fru kom från en stor familj med sju barn. Frun var tredje yngst i den barnaskaran. Det märkliga är att även fruns syster, som var ett år yngre än frun, dog förra året - fem månader efter den syster, som var gift med Joakim Larsson. Jag fylls med bävan inför det verkliga familjedrama, som utspelar sig inför våra ögon och öron - när vi får fakta! Frid skulle jag vilja utlysa över hela Stieg Larssons liv - men Lisbet Sallander står i vägen. Hon kunde tydligen det mesta (jag läser inte deckare för jag befinner mig i verkligheten, som alltid överträffar dikten - särskilt deckardikten!) men nu kan hon inte ställa sin upphovsmans liv tillrätta. Nåd är säkert det enda, som fungerar i detta fall. Outgrundlig nåd. Eva Sternberg Måndagen den 2 juni 2008 - 16:07:36

	Måndagen den 2 juni 2008 Det är inte för att saker är svåra, som vi inte vågar - utan för att vi inte vågar, som saker blir svåra! Ulla Dröschmeister skriver i ett e-brev till mig ovanstående ordspråk. Ulla bor i Karlstad. Hon har under mycket lång tid hjälpt mig att få hålla mentordagar och seminarier och chefsutbildningar i Värmland. För såväl kvinnor som män. Genom henne har jag fått lära mig mycket och lära ut en hel del - tror jag. Ordspråket hade jag aldrig hört tidigare. Jag slog genast upp det på Google och hittade genast flera olika källor. Ju fler gånger jag läste ordspråket desto bättre tycker jag, att det är! All den tid vi ägnar oss åt att måla ut alla svårigheter, som vi ser framför oss, alla de risker vi ser, alla farligheter, som lurar bakom hörnet, alla beslut, som kan visa sig vara helt fel - gör att vi inte vågar! Vi vågar inte ställa oss upp och berätta om oss själva - vi hoppas att ingen skall lägga märke till oss och våra svårigheter - så att de som inte vågar, tror att de är särskilt utvalda att lida! De flesta människor tror, att de har det sämre än alla andra i Sverige - det är min erfarenhet. När vi inte vågar blir saker bara svårare och svårare. När vi vågar visar sig det för det mesta att saker inte är så svåra. i varje fall inte efter det att man har gjort dem! Gör något vågat idag! Till exempel - ta kontakt med Dina barns mor nu inför skolavslutningen och tacka henne för att hon är mor till Era barn! För att Du har så fina barn - utan henne hade Du inte haft dessa barn! Gör det om Du vågar! Eva Sternberg Måndagen den 2 juni 2008 - 15:45:37

	Söndagen den 1 juni 2008 Idag skulle min syster ha fyllt sextiotvå år! Min sju år yngre syster blev bara nitton år gammal. Hon körde ihjäl sig några dagar före sin nittonde födelsedag. Hon drabbades av den tidens \"nya död\". Trafikdöden. Innan hon dog hade jag aldrig ens reflekterat på hur vanlig den nya döden hade blivit under femtio- och sextiotalet. När den drabbade oss var vi helt oförbredda. Far hade dött året innan min syster körde ihjäl sig. Det var fruktansvärt svårt att uthärda för oss. Far var lika gammal, när han dog som jag är nu. Min bror har just blivit några dagar äldre nu än min far var, när han dog. Min bror passerade det datumet för arton dagar sedan. Far dog på ett sätt, som vi hade en viss förberedelse för. Antingen i hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Vi vet inte för vi ville inte att han skulle obduceras. Farfar dog på samma sätt - plötsligt under natten - och antagligen också farfarsfar. Trafikdöden kom smygande på oss - utan förvarning. Vi håller fortfarande på och bearbetar den i våra sinnen. Varje år kommer jag ihåg hur det var hemma på Hulta den 1 juni 1946. Far öppnade vardagsrumsfönstret och ropade till Tant Hanna, som kom cyklande förbi, att han hade fått en dotter! Göken gol i detta ögonblick. Den satt på telefonledningen. Jag kunde se den från mina föräldrars sovrum på övervåningen. Jag blev förvånad över att Far ropade till Tant Hanna på ett så förtroligt sätt. Som om hon hade varit en nära vän, en själsfrände. I själva verket var det Mor som var själsfrände med alla hemma på Hulta. Oavsett varifrån de kom eller vilka de var. Far var mera högdragen och formell. Tant Hanna var den kvinna vars föräldragård - Hulta Västergården 2 - Mor hade köpt 1937 och hon bodde nu i en undantagsstuga bredvid vårt hus. Tant Hanna var ingen själsfrände till Far - förrän han blev far för tredje gången! Då blev han - som vi alla - själsfrändar till alla människor! Nu är jag på väg att bli som Tant Hanna. Jag skall sälja min gård i Dalsland och eventuellt få en undantagsstuga, där jag kan bo och cykla förbi de nya ägarna av min gård Simmerud. Hoppas att de kommer att kunna ropa till mig en gång i framtiden att de har fått en dotter - eller en son - och att göken då gal! Eva Sternberg Söndagen den 1 juni 2008 - 7:49:36

	Söndagen den 1 juni 2008 Alice Babs Igår ville Jan se på TV-programmet om Alice Babs. Jag var lite tveksam. Jag hade fortfarande inte helt och hållet kunnat installera min webcamera på lap-toppen i vardagsrummet - så att vi kan se och tala med Stina, Matt och Lukas, som nu är åtta dagar gammal. Efter några minuter sveptes jag emellertid med av ljudet från TV-programmet. Efter ytterligare en stund blev jag helt gripen. Det som fängslade mig mest var Alice varma, djupa blick in i kameran. Jag blev helt stum, när jag såg hennes hårt åtstramade hår, hennes fläckiga ansikte och hennes kontaktsökande blickar på sin man. Finns det verkligen svenska kvinnor kvar, som inte är totalt uppslukade av hur de \"gör\" sig i TV? Finns det kvinnor kvar, som är intresserade av sitt liv, sin insasts, sin historia, sina framgångar och bakslag, sin man och sin familj - och som vågar tala om dessa livsavgörande ämnen? Finns det kvinnor kvar, som är som en utstrålning av den goda modern - med humor - och med självaktning och ödmjukhet? För mig blev det en sådan lättnad att bara se Alice Babs igår kväll, att jag knappast kommer ihåg något av själva historien i programmet. Leve Alice Babs! Leve alla kvinnor i Sverige, som inte är trådsmala, grovspacklade hyenor med en livsuppfattning präglad av bankjargong, sjukhusjargong och politikerjargong utan som fortsätter att ge av sig själva till dess att de dör. Utan fackspråk. Deras språk handlar om livets väsentligheter: liv, död, samhälle, familj och religion! Eva Sternberg Söndagen den 1 juni 2008 - 7:25:05