Eva Sternbergs Blogg

Juni - 2009

	Lördagen den 20 juni 2009 Bin II Så många kommentarer, som jag fick efter min blogg från förra veckan om Sonja, har jag aldrig tidigare fått! Mina läsare skriver till mig och känner igen sig i Sonja - att hon var både snäll och elak - och att hon var så himla duktig, så att alla andra framstod som lata goddagspiltar för henne! Några läsare fråga, om man kan vara både snäll och elak? Självklart är vi alla både snälla och elaka. I varje fall är vi elaka. Annars skulle vi inte ha nått till puberteten utan gått under innan den inträffade! Är män också både snälla och elaka? frågar andra läsare. Det går inte att överleva, om man inte kan variera sitt humör! I varje fall inte i nära relationer! Hur kan vi ha blivit så dumma, att vi tror att det finns någon med jämt humör? Hur kan vi någonsin ha trott, att det finns några harmoniska äktenskap och lyckliga skilsmässor? Öppna ögonen och titta! Se främst på Dig själv och fråga Dina närmaste, så får Du svaret! När jag skriver om Dalsland, får jag många kommentarer. Dalsland är ett landskap, som ligger rätt i tiden nu! Där finns det fortfarande människor, som tänker själva och tar saker och ting i egna händer utan att tveka! Jan och jag åker varje Midsommarafton och ser på hamnen i Sunnanå, där vi en gång hade en båt, som vi åkte Dalslands kanal med - upp och ned på två dagar - i arton år. Vår Örnviksbåt ligger numera i en annan hamn. Jan skänkte den till målaren, som hjälpte honom med garaget här i Alveredsdalen. Innan dess hade den legat många år på verkstadsparkeringen på Sisjön. Numera ligger det båtar, som ser ut som Finlandsbåtarna i Sunnanå hamn. Numera ser sjöbodarna ut som mastodontuggleholkar, som har föranlett ingripanden från länsstyrelsen i Västra Götaland och rättsliga processer mot till oss välbekanta personer, Jan tycker att sjöbodarna är ett lovande tillskott till den 500 mil långa stranden kring Vänern! När jag blev tillfrågad i början av mars av T4:s lokalreporter i Mellerud, om vad jag tyckte om åtalet mot Melleruds politiker för uppförandet av uggleholkarna, svarade jag, att jag själv har försökt att göra nya och annorlunda saker i södra Dalsland sedan jag köpte en gård här år 1964. Jag vet hur svårt det är! Man får inte folket med sig de förtsa trettio åren! Men sedan vänder det! Sedan kommer sådana som Sonja och hjälper till och politkerna kommer till invigningen och brödet smakar de allra flesta - även dem, som kommer från Göteborg! Riktigt synd i Dalsland tycker jag bara om Ingvar Oldsberg. Han har köpt Baldersnäs och hittills har ingen på mer än hundrafemtio år fått annat än ett rent helvete av att äga den fastigheten! Hur någon kunde lura Oldsberg att köpa Baldersnäs förstår jag inte - jag har ändå frågat väldigt många! Det kan ju hända att Oldsberg har norska finaniärer bakom sig - och Swedbank! Det måste vara en oslagbar kombination i dessa dagar i Västra Götaland och i Östra Baltikum! Bina visade sig knappast i onsdags, när det ösregnade nästan hela dagen, men igår klarnade det upp och några tappra bin kom ut ur vårt tak på Simmerud. När Magnus körde förbi med sin multistora traktor på skogsvägen utanför vårt sovrumsfönster i morse, blev vi glada och uppsluppna! Lika glada som vi blir, när Martin kör runt på fairwayklipparen här i Alveredsdalen. Storebröderna är på plats! Glad Midsommar önskar Eva Eva Sternberg Lördagen den 20 juni 2009 - 13:56:10

	Söndagen den 14 juni 2009 Bin Jag är på Simmerud. Det är mer än fyra månader sedan jag var här. För när jag skulle åka till Sunne i början av mars och hålla en kurs i Bowens teori om familjen som biologiskt system, snöade det så att vägen var helt skymd och jag inte kom fram. Istället satt jag på Melleruds Nya Konditori och läste de lokala tidningarna och vänade på tåget till Karlstad. Det regnar, när jag kommer hit. Det har varit mycket torrt här - till skillnad från i Göteborg - och det behövdes verkligen regn. Trädgården har vuxit över alla breddar! Allt är så grönt och vackert att jag häpnar. Hallonen dignar under kart. Svalorna piper i sina bon i brist på möjlighet att ge sig ut i regnet för att fånga insekter åt sina ungar. Leila bjuder mig på risgrynspudding och berättar vad som har hänt den senaste tiden. Vi träffades i Göteborg, när Karin och Lars gifte sig i början av maj. Jag får se hennes fina kort från Örgryte Gamla Kyrka och från middagen efteråt.Vi är lika gamla och vi har känt varandra i fyrtiofem år i år. Det märkligaste, som har hänt är att hennes son - Magnus - har köpt min granne - Sonjas - gård! Det är den största förändring, som har hänt här i Simmerud på fyrtiofem år - sedan Jan och jag köpte vårt Simmerud! De första tjugo åren vi bodde här, fanns det sällan någon i Sonjas hus. Hennes man, som var periodsupare och ibland trängde sig in hos oss och tog det, som fanns ifrån Systembolaget och drack upp det, bodde ibland i Åsensbruk, där han arbetade i pappersmassetillverkningen. När vi mötta Sonja, var det som att möta någon från ett tidigare århundrade.Hon var både underkastande och stursk. Hon var både snäll och elak. Hon var både vacker och ful. Hon var såväl klipsk som dum. Sonja beundrade oss, som var från Göteborg och såg ner på alla andra, som var bönder - liksom hon själv var - innan hon begav sig till Vänersborg och sedan till Stockholm för att uppehålla tre fasta heltidsarbeten i landstingets och postens och socialkontorets tjänst. Sonja satt aldrig still. Hon flög runt och plockade och hämtade och lämnade och vände och drog i allt, som fanns inom räckhåll. Som ung hade hon varit den enda kvinnan i Dalsland, som bar hundrakilossäckar med säd upp och ner till rännet. Ibland gick hon gråtande utmed vägen förbi vårt hus, när hennes son Stig, som fick ärva gården efter henne - hade kört med sin bil i en stenmur och låg döende på Bäckefors lasarett eller hade varit så berusad att han hade hotat att slå ihjäl henne. Sonjas man - Gustav - dog i mars 1983, när vi bodde i Kalifornien. Jag hade några år tidigare satt igång en veksamhet här på den rena landsbygden, som skulle kunna vara för evigt - och vara något för kvinnorna att ägna sig åt , så min sekreterare i Dalsland - Eva Sandgärde - hörde av sig till Kalifornien och berättade om Sonjas änkestånd. Inte visste jag då, vad denna förändring på Simmerud skulle komma att innebära för mig. Med den otroliga frenesi och påhittighet som Sonja hade, kunde hon ju inte finna sig i sysslolösheten på landet och till Vänersborg fick hon inte återvända, så hon knackade på min dörr den 3 augusti 1983 och amälde sig som frivilligarbetare (även om hon ibland tog emot ersättning). Under sommaren hade jag köpt en granngård nere vid vägen och funderade på att göra en bak&kaffestuga av den. (Jag har köpt fler fastigheter här uppe Dalsland än de flesta. Som tur är går de lätt att sälja, när jag inte vill ha dem kvar längre.) Sagt och gjort. Sonja bistod mig i skapandet av Hamrane Bak&Kaffestuga. Hon arbetade dag och natt. Hon rapporterade varje dag vad hon hade gjort per brev till Göteborg. Hon retade gallfeber på de andra medarbetarna jag hade och ansåg i princip att alla andra människor är lata och dumma i huvudet och att hon själv var den enda männsika, som var verkligt effektiv - vilket hon också var! Men till vilket pris! En dag på sommaren 1984 väckte hon mig tidigt på förmiddagen och visade på att en bisvärm hade satt sig i hennes skorsten. Jag hade skaffat mig två bikupor och behövde en bisvärm till. Här har Du en svärm, skrek Sonja och pekade tjugo meter upp i luften. Vi fångade den. Den gick snällt in på svärmbrädan till min bikupa. \"Du är som en hel bisvärm, Sonja!\", sa jag. \"Du arbetar som en bidrottning - och Du sticks om vi inte gör som Du säger!\" Idag, när solen kom fram efter regnet och jag skulle hissa flaggan till sommaren, fick jag se bina i mitt hustak igen. Sonjas bin. De har varit borta några år, men nu, när Magnus och Britt-Marie har köpt hennes gård kommer hennes bin tillbaka och befruktar hela trädgården! Tack, Sonja, för allt Du gjorde för mig och ha det så bra bortom döden, som Du var så rädd för! Dina bin lever! Eva Sternberg Söndagen den 14 juni 2009 - 12:00:55

	Lördagen den 13 juni 2009 Sannspådd I Norge firades hundraårsminnet av upplösningen från Sverige på alla upptänkliga sätt. Även jag blev inblandad. Jag blev inbjuden till ett årligt toppmöte på den vackra ön Stord på Vestlandet - där jag varit verksam sedan 1982 - att tala inför den norska oljeeliten. Ämnet för mitt anförande - som bara var trettio minuter långt - var "Vad Sverige gick miste om, när Norge drog sig bort och blev egen nation?" Det var ju inte svårt att berätta om vad vi gick miste om! Det var för oss, som det är för en familj, när en lillebror bestämmer sig på egen hand, att han är stor nog att flytta och hyr ett rum hos grannen! Det är inte roligt! Familjen får stå där med skammen! Men om lillebror sedan också visar sig vara arvinge till en stor förmögenhet, om vilken man tidigare inte visste någonting - då blir man rent ut sagt förbannad! Djävla bror! Publiken skrattade högljutt åt min framtällning. Vilken självkännedom och humor hos en svensk kvinna! Det hade de intre trott, när de hade fått syn mig som talare på podiet. Jag såg ut som en hemmafru från Lysekil, sa min bordsgranne vid lunchen senare. Han hade önskat att jag mera hade sett ut som Kleopatra eller Margret Thatcher. För jag avslutade mitt anförande med att påminna mina lyssnare om, hur det har gått för andra små stater, som har blvit oljemiljardärer. Som Saudi-Arabien till exempel, som har lika många invånare som Norge! De är totalitärt styrda av en handfull män, som lierar sig med stormakter - bakom ryggen på folket - och som utövar censur, månggifte och religiös tortyr! På samma sätt kommer det att gå med Norge, sa jag år 2005. Nu är Norge där! Nu är alla i den för oljemagnater omöjliga vänstern avlyssnade, påpassade och bakbundna! Nu är kungahuset i en värre fälla än ens det svenska kungahuset någonsin har varit! Nu har kejsaren inga kläder på sig i Norge heller - trots alla goda föresatser. Ofriheten kramar nu Norge - den elsker makten mer än Norge! Eva Sternberg Lördagen den 13 juni 2009 - 8:02:11

	Fredagen den 12 juni 2009 Två kvinnor sparkar en man En mig närstående kommunchef har blivit sparkad. Politkerna i kommunen är eniga om att sparka honom enligt en artikel i den lokala tidningen. Det är bara sällan jag har möjlighet att så nära följa förvecklingarna i ledningen i en svensk kommun - men likheten mellan detta skeende och dem jag har sett på många andra håll är stora. Männen är i underläge numera i de flesta politiska och ekonomiska sammanhang. En man kan varken försvara sig eller förklara sig gentemot två kvinnor, som har beslutat sig för att ge honom sparken! Ofta förstår mannen överhuvudtaget inte vad som sker, ser inte bakgrunden och har inte haft någon intuitiv känsla av att han var på väg ut. Har han inte en fru, som är med i skeendet hela tiden och kan läsa av tecknen åt honom, då har han ännu mindre chans. När sedan kvinnorna väl har skaffat sig makten, dröjer det inte länge förrän de själva också blir ovänner och konflikten i kommunen sprider sig som en gräsbrand på våren. Vad spelar det då för roll att en kommunchef blir sparkad? Endast om ett par år kan vi få svar på denna fråga. Kanske först vid nästa val. En sak är dock säker - politiker kommer att få det svårt att rekrytera begåvade tjänstemän, som inte är korrumperade. I alla fall om tjänstemannen är man och toppolitikerna är kvinnor! Eva Sternberg Fredagen den 12 juni 2009 - 21:22:38

	Torsdagen den 11 juni 2009 Skårskolan Vi står på Skårskolans gård i kvällssolen. Regnet har plötsligt gett sig - men vattenpussarna på skolgården avslöjar att dagen har varit nederbördsrik. Det är avslutning inför sommarlovet - och inför inträdandet i en ny skola för alla barn, som går i femte klass. Vi känner igen föräldrar till barn, som just skall sluta skolan - från den tid, då de själva stod på Skårskolans trappa och sjöng Idas sommarvisa. Nu har de skägg och nysvärtade ögonbryn och deras barn vet inte om att vi, som är äldre, redan har sett deras pappa och mamma, när de var små här på Skårskolans gård! I trettiosex år har vi varit en del av Skårskolan. Ulla Richtoff var den första lärarinna vi mötte, som skulle ta hand om ett av våra barn. Hon lärde oss mycket - under tiden som jag bara tänkte på hur mycket hon skulle lära av mig - som ju själv var lärarutbildad och engagerad i skola och undervisning! När Stina gick i femte klass och vi kom hem från en längre vistelse i Kalifornien, visste jag inget om hur tioåriga flickor är emot varandra i en mellanstadieskola i Sverige. Jag visste ingenting om den fruktansvärda maktkamp, som elvaåriga flickor utsätter sig själva och varandra för - och - framförallt visste jag ingenting om det hårda statustrycket i en stadsdel som Örgryte i Göteborg eller i Bromma eller på Lidingö - för jag växte upp bland trädgårdsmästare och bönder i Borås. Jag visste ingenting - och ville heller inte lära mig någonting. Jag ville inte underkasta mig livet och förhållandena sådana de var i verkligheten. Jag ville handgripligen ändra på verkligheten! Mitt ingripande i Stinas verklighet på våren 1983 i Skårskolan fyller mig, när jag stod på skolgården igår - lika mycket som alla fina och roliga minnen under årens lopp. Jag skäms över att jag inte hade mer vett och över att Stina fick lida för min skull. Förlåt mig, Stina! Eva Sternberg Torsdagen den 11 juni 2009 - 7:21:41

	Onsdagen den 10 juni 2009 Jag kryssade Alf I valet till det nya Europaparlamentet röstade jag på Kristdemokraterna och kryssade för Alf Svensson. Han fick 50.000 kryssröster enligt intervjun med honom i morse i P1 Morgon. Han fullständigt tog ner den flåshurtige intervjuaren - som annars är ganska duktig. Varför kryssade jag för Alf Svensson? För jag ville rösta på KD, som är det enda parti, som genom alla förvecklingar under det nu kollapsande industrisamhället, värnat om familjens betydelse i livet och i samhället! Inget annat parti har stått emot populistiska och ovetenskapliga illusioner om att vi bara är individer och att samhället bara skall bestå av individer, som tas om hand av staten. Moderaterna har ännu inte fattat, att de är pantade, om de lämnar makten till sådana unga - i hjärnan avskalade - män som Per Schlingmann och Sven Otto Littorin. Schlingmann har under våren skickat mig de mest debila nyhetsbrev jag någonsin läst. Littorin, som just lämnat sin fru och sina tre barn, när de skall gå in i puberteten (precis som Göran Persson och Peter Eriksson och Carl Bildt och Lars Ohly och flertalet övriga manliga svenska politker) och som på Face-book skickar meddelande till den kvinna, som skall ersätta barnens mor - fyller mig med vämjelse. Men den största anledningen till att jag kryssade valsedeln överhuvudtaget är Ella Bohlin! Jag skulle aldrig vilja bidra till att en ung kvinna, som just har fått sitt första barn, skall flytta till Bryssel - eller åka till Bryssel oavbrutet för att överhuvudtaget inte kunna påverka något annat än förstöringen av sin sons hjärna. Jag vill kunna se den sonen i ansiktet, när han är tjugo år och frågar mig - eller mina barn och barnbarn, hur jag kunde rösta på hans mor år 2009, när han bara var drygt ett år? Och därmed förstöra hans liv och framtid? Jag skulle aldrig kunna rösta på Ella Bohlin efter det att vi har sett denna mängd svenska kvinnor, som tror att EU är det ställe, där de kan placera sina barn i daghem/förskolor och särskilda boenden och fritidsaktiviteter, som människor i det övriga Europa aldrig har hört talas om och som de heller aldrig vill höra talas om! Maria Carlshamre är en sådan kvinna, vars hela liv efter tjugo års ålder är helt förskräckande. Hennes barn kan jag se i ögonen för jag träffade henne för många år sedan och jag har aldrig rekommenderat henne till något uppdrag utanför hennes personliga liv, där hon hade gjort större nytta än någon annanstans. En annan omöjlig politikerkvinna är Mara Leissner, som valdes till partiledare på samma dumma grunder, som Ella Bohlin just valdes att stå överst på KD:s EU-lista. Man ville föryngra sig, man ville stryka bort gubbstämpeln och visa hur framåt man var - liberal till döds! Maria Leissner blev för att kort tag ordförande i stiftelsen Kvinnor Kan, som var min skapelse från det tidiga åttiotalet. Innan hon blev Folkpartiets ordförande. På bara några månader lyckades hon ställa till det så, att ViviAnn Lundeberg och jag fick inregistrera ett helt nytt bolag i KvinnorKanmässans namn, så att hela idén inte skulle förfelas. Att tala med Leissner var nämligen en omöjlighet. Hon bara stirrade på oss och räknade upp alla stordåd, som hennes mamma hade gjort! När hon blev ordförande i Folkpartiet drog vi en suck av lättnad och insåg att det partiet snart skulle gå under! Alf Svensson är en av de få partiledare vi har haft under det senaste halvseklet, som har levat som han lär - och det gillar jag. Och han behöver heller inget särskilt slags daghem för sina barn - trots att han fortfarande säkert är fruktsam. Han är ju man - men en som har fattat att han skall ha gylfen knäppt utanför den egna sängkammaren! Eva Sternberg Onsdagen den 10 juni 2009 - 9:01:08

	Tisdagen den 9 juni 2009 Jonas Adolfsson I tidningen Världen idag skriver Jonas Adolfsson om olika slags frågeställningar. Det som mest intresserar mig är det, som han skriver om barnets hjärnas möjligheter att utvecklas. För några år sedan var han här hos mig i Alveredsdalen och fotograferade mig och intervjuade mig, om hur det kan vara att barnets hjärna redan vid födseln har sitt familjesystem inprogrammerat i sin hjärna. Jag hade med mig Margaretha Cederholm från Corpus förlag - det förlag, som gav ut Annica Dahlströms bok: Könet sitter i hjärnan. Just nu är det flera föreningar i Sverige, som kämpar för barnens rätt till att vara med sina föräldrar och därmed knyta an till dem - och inte till jämnåriga kamrater på dagis istället för till föräldrarna. De har bjudit hit olika "gurus" att tala om den tidiga utvecklingen av den mänskliga hjärnan. Fokus är placerat på den unikt svenska frågeställningen, om det är bättre att vara på förskola vid ett års ålder än hemmma ihop med sin egen familj och sina egna föräldrar eller far- och morföräldrar. När jag läser referat från dessa seminarier, tänker jag på hur märkligt det är, att ett helt folk kan få för sig, att det som de politiskt har beslutat, också är det i praktiken bästa - oavsett alla signaler, som kommer om att beslutet är katastrofalt! Människorna i Sverige tror bergfast på det goda i att mödrar släpas ut ur hemmen så fort som möjligt efter förlossningen - och ersätts med fäder hemma! Människorna i Sverige bryr sig inte om, att barnen går under - antingen redan tidigt om de är pojkar och senare - i puberteten - om de är flickor. Vi är övertygade om att vi är bäst! Om någon pekar på den förfärande frekvensen av barn och ungdomar, som är förtvivlade och som tar livet av sig i Sverige, så trycker man till den personen och amäler henne/honom till socialstyrelsen. Jonas Adolfsson är en av de få journalister, som vågar skriva och peka på de verkliga förhållandena i Sverige. En dag kommer han väl att bortföras från sin tidning - eller föras fram som den nya tidens hjälte. Om den svenska ekonomin till slut inte har råd att skicka bort barnen och mödrarna inte längre får jobba i en pressbyråkiosk för att utveckla sig själva! Eva Sternberg Tisdagen den 9 juni 2009 - 9:54:40

	Måndagen den 8 juni 2009 Karin Idag är det Karins födelsedag. Den 8 juni 1973 föddes hon. Det var en vacker morgon och hon kom som en pil ut på förlossningsbordet och var helt pigg från början! Hon ändrade allt i vår familj. Vi gick ifrån att ha haft någorlunda koll på läget till en "happening", som inträffade varje dag med olika innehåll varje dag. Vi hade flyttat och vi hade vetat - bara en vecka före hennes födelse - att hon skulle komma ensam. Inte som tvilling, som vi hade fått höra under de åtta sista veckorna av graviditeten! Våren var fyra veckor senare på den tiden, så syrenerna höll bara på att just slå ut. Jan hade slagits med Hackspettsgatans pojkgäng, som körde sina mopeder i hundra kilometer i timmen förbi vårt hus, kvällen före hennes födelse. Jag insåg, att inget mer skulle bli sig likt. Och det blev det inte heller! Martin sa på Stinas bröllop att han knappast hade några minnen av sin familj innan hans systrar föddes! Jag har knappast något minne kvar av, hur det var den närmaste tiden efter det att hans båda systrar var födda! Lärarna på vårt företag - Språkkonsult - hade börjat strejka, Jans far var i Sverige med en fot, som var bruten på fem ställen, min mor var oerhört glad över Karin och samtidigt helt förtvivlad över hur det skulle gå med min "karriär"! Med så många barn! Oljekriget i Mellanöstern hade ännu inte börjat, men det dröjde bara några månader efter Karins födelse till dess att hela värlsdssituationen såg totalt annorlunda ut. Volvo, som jag hade fått ett konsultkontrakt med, greps av total depression och om det inte hade varit för en nytillträdd VD, som fattade galoppen och tog chansen att vända katastrofen till något nytt och mera givande, hade Volvo inte fått vänta tills nu att kollapsa! Karin är en stark kraft överallt. I vår familj är hon den som har total koll på läget, drömmer framåt och får oss alla att tro att det skall gå! Mor älskade Karin över alla andra och blev en annan människa efter Karins födelse. Jan och jag fick en familj, där vi föräldrar var i minoritet - och det har vi varit sedan dess! Tack och lov! Eva Sternberg Måndagen den 8 juni 2009 - 9:20:26

	Söndagen den 7 juni 2009 Martin Jan och jag åker i vår bil med vårt släp efter Martin och Pia i sin bil med sitt släp hela vägen hem från Bogstads golfbana i Oslo. Släpen är fullpackade med utrustning för att bygga golfbanor - eller som i Bogstads fall - skapa om en gammal golfbana till en ny, vacker och väldränerad anläggning. Igår invigdes den nu färdiggjorda, ombyggda golfbanan. Förts spelade alla en tävling - även Jan och Martin och Rikard och Steve - och sedan höll ordföranden tal om hur ombyggnaden hade gått till och prisade dem, som hade arbetat så hårt för att få denna bana färdig till början av detta års säsong. Så vacker och inbjudande - den finaste i Norge! Det var verkligen roligt att vara med. Jag borde följa med Martin oftare och lära mig om vad han gör. Han är lik mig - han gör så svåra saker att man knappt orkar ta in allt. Han har så många runt omkring sig att man inte gärna vill störa. Men när han kör av sin traktorgrävare från släpet här hemma ikväll ,ser han ut precis som han gjorde, när han satt i sandlådan på Simmerud och grävde. För fyrtio år sedan. Idag var vi med honom och Pia hela dagen - för första gången på länge! En härlig dag! Eva Sternberg Söndagen den 7 juni 2009 - 18:57:52

	Onsdagen den 3 juni 2009 Ordnivå Vi människor i Sverige har under de senaste hundra åren gått ifrån en intuitiv nivå i våra relationer till ordnivån. Det tar tre generationer för vår hjärna att ändra relationsnivå. Som små måste vi lära oss den intuitiva nivån i vår familj, i vår släkt och i vårt grannskap. Dagens barn i Sverige lär sig att relationer bygger på ord. På vad man säger. Inte på vad man lägger märke till - eller hur man uttrycker sig med ansiktsuttryck, rörelser, gester och små förkvävda strupljud. Dagens barn lär sig att ropa och skrika. Förvånansvärt många av dem - särskilt pojkar - är redan hesa för livet vid fem års ålder. De skrikande ljuden består ofta av så kallade stötljud: öh, ah och oh. Pronomina och prepositioner och artiklar - för att inte tala om grundformen infinitiv - är ofta malplacerade eller saknas nästan helt. I början av sjuttiotalet skrev jag tillsammans med språkprofessorn Ragnhild Söderbergh en bok om hur barn lär sig språk - sitt modersmål. Vi gjorde en undersökning om barns ordförråd, som säkert idag skulle visa på hur detta förråd har sjunkit - i samma takt som den svenska kronan. Eftersom vi numera lever i världar av många olika vuxna och icke-vuxna personer i vår omgivning - både stora och små - har orden blivit våra relationsvägar. Det handlar om vad, som är sagt och vem som har sagt vad. För små barn gäller det att få någon att lyssna. Om ingen lyssnar får den lille ta till andra sätt att få uppmärksamhet - genom att skrika till exempel. Eller slåss. Efterhand har vi fått elektroniska sätt att kommunicera med ord. Såväl skrivna som talade. Ett barn, som lever i en familj, som till övervägande del är en ordfamilj - det vill säga en medelklassfamilj till överklassfamilj - har nästan ingen förmåga att läsa av annan kommunikation. Det som inte är sagt eller skrivet finns inte. Om det finns på bild, måste det läggas till grund för en berättelse. Efterhand tror barnet mer på ord än på sin egen intuition. Barnet ser, att det som sägs inte stämmer med verkligheten - men det har lärt sig att lyssna till orden och inte till sitt eget förnuft och sin egen intuition. De försöker klämma in orden i sitt medvetande - trots att de strider mot uppenbara förhållanden i verkligheten! Nu håller de, som längst har varit ordmänniskor, på att se igenom ordridåerna och söker sig till djupare kunskap om relationer. Nu vill dessa personer ha direkttillgång till relationernas verklighet. Nu nöjer de sig inte längre med beskrivningar i ord! Här uppkommer just nu - i denna brytningstid - en möjlighet att låta den intuitiva observationen få betydelse igen. Försök själv får Du se - säg ingenting utan använd andra sätt att kommunicera! Ju yngre människorna är, som Du vill kommunicera med- desto mer förstår de! Ju mer uppblåsta och försedda med lögner människorna är - desto fortare kommer de att kräva att Du använder ord och inte gester och ansiktsuttryck! Det är svårt att ljuga - annat än på ordnivå! Eva Sternberg Onsdagen den 3 juni 2009 - 10:28:23

	Tisdagen den 2 juni 2009 Ola Hemström I P1-programmet Tendens intervjuar Ola Hemström idag en ung kvinna om hur hon har levat utan att möta sin pappa. Hela veckan skall Tendens handla om kvinnor utan pappor! Programmet är uppbyggt precis som det brukar i Sveriges radio. Sentimentala frågor, dröjande svar, melodramatisk musik, spänning och rädsla - både hos intervjuaren och kvinnan själv. Vad är detta för dravel? frågar jag mig. Hur länge skall radion hålla på med dessa meningslösa utfrågningar av vuxna människor? Inte en enda fråga om kvinnans mmama - hur hon har lyckats skrämma livet ur den stackars fadern under alla dessa år. Eller frågor direkt till kvinnan - vad i helvete håller Dig ifrån att knacka på dörren hemma hos Din pappa - genast - när han bor tre mil från Dig? Hur kan Du finna Dig i att ha blvit åsidosatt under alla dessa år? Varför uppsöker Du inte alla levande släktingar till Din pappa och Din mamma och får reda på fakta om hur de träffades, vad som hände, när de skildes, hur de mår, vad de tänker och hur Du skall få ut Ditt arv? Ola Hemström låter som en missionspredikant i början på nittonhundratalet, som talar om barnen i Afrika. Hur svårt det måste vara, vad det har betytt för Dig att inte kunna låta bli att dagligen - hela tiden - hålla på att tänka på Din frånvarande pappa, hur Du lider, när Du träffar vänner och kanske någon enstaka släkitng, när Du ser att de är hela familjer, där det också finns pappor! Detta sentimentala dravel skall få lyssnarna att tro att denna kvinna är så enastående unik i Sverige! Det är inte sant! Det finns 400.000 vuxna människor i Sverige, som är avskurna från sina föräldrar! Det finns socialförvaltningar i Sverige, som inte har gjort något annat än fått vuxna män att skriva på papper att de aldrig skall uppsöka sina barn utan låta mödrarna få ensamrätt mot rundlig betalning från staten! Idealet i Sverige - till för några år sedan - var att eliminera fäderna helt och hållet. För tillfället råder den motsatta trenden: nu är fäder det viktigaste av allt! Nu kan fäder allt och gör vad som helst för att bevisa att de är lika lämpade som mödrar - trots att evolutionen visar på motsatsen. Under det senaste halvåret har jag varit med om en givande upplevelse. En kvinna, som jag hörde i radio säga att hon ville träffa sina levande biologiska föräldrar - hon blev bortadopterad vid fem års ålder - har jag sammanfört med hennes föräldrar. Modern hann att dö, men dottern kom till moderns begravning och talade och sjöng till sin mamma i kistan innan den sänktes ned i den öppna grav i vilken hennes halvbror året innan hade sänkts ned efter att ha blvit ihjälslagen. Hon hann nästan fram till modern och ända fram till fadern. Det ändrade hennes liv. Och hans liv. Och väldigt många andra människors liv också. Hon gjorde det! Alla sådana resor är likadana. Ola Hemström har självklart aldrig gjort en sådan resa. Hur skulle han efter en sådan resa kunna fortsätta att vara så feg och uppmuntra andra människor att fortsätta att vara fega? Vi har våra föräldrar inprogrammerade i våra hjärnor. Vi har ansvaret i vårt eget liv att bli vuxna och uppsöka våra levande föräldrar. Om de inte tar emot oss går vi till deras egna föräldrar och syskon. Det finns alltid några, som vill ta emot oss! Vi gör oss själva vuxna genom att vara vuxna ihop med våra föräldrar! Innan våra föräldrar dör skall vi ge dem en chans att ta emot oss! Innan vi själva ligger i kistan borde vi be om hjälp att kontakta våra barn - om vi har smitit från dem under deras uppväxt! Det är en skam att vara vuxen människa och inte vara i kontakt med sina barn - och sina föräldrar. Hälften av Sveriges läkemedels- och drogförbrukning skulle kunna sparas om vi knöt an i våra familjer. Och P1 borde sända mera livskraftiga, handlingsorienterande program för de 400.000 svenskar som behöver hjälp på traven att lugna ner sina hjärnor genom att besöka sina avskurna föräldrar! Eva Sternberg Tisdagen den 2 juni 2009 - 14:35:28