Eva Sternbergs Blogg

Juni - 2010

	Onsdagen den 30 juni 2010 Jan Guillou I morse snärjde Cecilia Strömberg in Jan Guillou i sina garn. Han sprattlade som en stor lax i en håv - inne i ruffen på hennes båt. Hon fångade honom och han kunde inte komma ut! Hon blev så upphetsad över denna fångst att hon glömde av tiden. Till slut fick teknikern sätta på nyheterna från TT - för att hon skulle släppa sin fångst! Numera hatar Jan Guillou journalister. Numera beklagar han, att han själv är journalist. Numera förstår han, att han har en intressant historia att berätta om hur han aldrig tjänade något på sitt engagemang för KGB. Men numera är det ingen, som intresserar sig för en gammal journalists äventyr på sextiotalet. Eller sjuttiotalet - eller vilket annat decennium som helst! Nu har journalister och tidningar ingen makt längre! Inte heller har politiker det . För vem är så dum att han/hon tror att Mona Sahlin eller Jan Björklund kommer att ha något att säga till om - på längre sikt än tre veckor? Vem tror på att partierna har någon makt kvar? Den tid är försvunnen, när det räckte att åka till Almedalen och ställa sig på en kärra och tala. Sådant har bara effekt om folket/pöbeln är väldresserade och lyssnar och böjer sig! Sådant har bara effekt om folket/pöbeln inte har några möjligheter att kontrollera fakta och rätta sitt handlande efter eget tänkande! Vi lever i en annan tid nu. Vi kan lära oss själva att se sanningen och vi kan ta in den på vårt eget sätt - och även uttrycka vad vi tänker och tycker! Maria Schottenius skriver i DN idag, att sommarpratarna är urtåkiga och att deras program låter som en pyspunka i etern. Hon föraktar deras sätt att tala om sina fastrar och morbröder, som har betytt mycket för dem i deras barndom. Etc. Varför tala om dessa historiska figurer nu, när vi inte ens längre träffar vår släkt eller vet vilka våra kusiner är? Ja, det är Ni journalister och politiker, som inte bryr Er om Era släkter! Det är Ni som har hjälpt till att avskaffa alla vettiga mänskliga sammanhang och ersätta dem mer Era spionhistorier och KGB-affärer! Ja, det är nI som trodde att Ni skulle klara Er själva - i alla framtid. Nu är det slut! Nu sprattlar Ni där i nätet och tycker synd om Er själva! Fast till och mad Jan tyckte att Annika Sörenstam lät som en pyspunka på midsommarafton! Eva Sternberg Onsdagen den 30 juni 2010 - 11:47:11

	Tisdagen den 29 juni 2010 Den tredje depressionen I New Yorl Times igår skriver Paul Krugman att den tredje depressionen nu håller på att slå till. Inte bara i USA utan i hela världen. Greklands långa diskussion om pensionsåldern och när den inträffar är mycket lärorik att läsa. Enligt Krugman går vi in i en tredje depression nu. Så odla på! Själv har jag hela verandan full av potatis! Eva Sternberg Tisdagen den 29 juni 2010 - 21:34:40

	Söndagen den 27 juni 2010 Midsommar Det har varit en underbar midsommar. Och svår. Och överraskande. Det har varit vackert väder och förhållandevis lugnt på jorden. Vi var på Simmerud, Jan och jag. Simmerud är nu återfött efter fastfrysningen i vintras. Det enda vi har kvar är att sätta upp den långa gardinen ovanför balkongen och de andra små gardinerna. Till och med ladugården har vi rensat och röjt i idag. Svalorna och tornseglarna for runt och försökte jaga bort oss. De har halvstora ungar nu, så vi bestämde oss för att låta själva ladan vara ifred. På kvällen gick vi ut här i Alveredsdalen - precis, när solen gick ned bakom talltopparna. Jag gick före Jan upp mot elvans green och då fick jag se två halvstora rävungar leka med varandra i solskenet. Synen var något av de vackraste jag har sett i naturen under hela mitt liv. På hemvägen gick vi ned för kullen på andra sidan greenen. Det var där vi fick bygga om hela elvans fore-green och green på grund av orkidén Kung Karls krona, som växer där och måste vara kvar till långt in i juli för att gå i frö. Jan trodde inte att vi skulle hitta någon Karls spira - men se, det gjorde vi! Stora hela fält med den sällsynta orkidén! Fullt synliga för alla, som varsamt vill ta sig fram bland tistlar och blommande björnbär! Nu börjar den riktiga sommaren! Eva Sternberg Söndagen den 27 juni 2010 - 20:31:51

	Onsdagen den 23 juni 2010 Det är fantastiskt.......................... Det är fantastiskt att vi får vägarna runt vårt hus asfalterade! I flera dagar har förbredelser pågått. I förra veckan körde de runt med en skurmaskin, som vattenskurade de provisoriska vägar, som anlades för sex år sedan utanför vårt hus. Dammet stod som ett åskmoln runt maskinen och speglade sig i försommarsolen. Växterna i trädgården - såväl som i skogen - böjde sig ner av avsky. Som tur var kom en regnskur från himlen strax därpå och tvättade av dem! Det är fantastiskt att de som leder arbetet har fått Mölndals kommun att uppfylla sitt löfte till Martin från för åtta år sedan att asfaltera vägarna! Det är fantastiskt att de har fått kommunen att betala och genomföra arbetet nu - före valet. Efter valet kan vi mycket väl - även om jag inte tror det - få en ny politisk sammansättning i Mölndals kommun ( vi har bytt politk vart fjärde år i denna kommun vid de senaste valen). Efter valet finns risken att löftet till oss inte skulle komma att uppfyllas. Vi skulle inte ha fått någon asfalterad väg! Nu kan jag cykla i arton kilometer utan att slå ihjäl mig! Eva Sternberg Onsdagen den 23 juni 2010 - 8:26:16

	Lördagen den 19 juni 2010 Prins Daniel Så fick hon då gifta sig med sin prins! Hon gjorde honom till och med till prins i verklig bemärkelse - vilket är enastående och underbart! Kronprinsessan Victoria är arvtagerska och högst i rangordning - efter sin mamma - i vårt land. Hon valde själv att gifta sig med sin personlige tränare - en man, som vågade ta i henne - och röjde väg för Sverige i tiden. Redan för fyra år sedan skrev jag på mitt diskussionsforum, att nu måtte väl kungaparet annonsera hennes förlovning med prins Daniel på kungens sextioårsdag! Man kan väl inte dra ihop alla dessa släktingar från alla Europeiska kungahus utan att samtidigt eklatera kronprinsessans förlovning? Där tog jag miste! Jag kan ingenting om kungligheter i praktiken, men jag är pragmatisk och handlingsinriktad och felbedömde kungahuset. Till slut hade jag nästan gett upp, men så kom förlovningen och idag bröllopet. Däremellan kom prins Daniels njurtranslantation och hälsobulletiner om fadern. Däremellan kom också sviterna av USA:s finanskrasch och Madeleines uppgång och fall i parbildning. Däremellan kom också min egen dotter - Karins -bröllop. Nu är vi framme. Nu har vi en tronföljare, som har växt uoo i sitt eget hus - det hus, som hon skall härska över. Nu har vi en tronföljare, som kan tala och uttrycka känslor och som kan ge sin man allt det, som en man behöver få - respekt, omtanke och förlåtelse för alla tillkortakommanden. Prins Daniel har fått en fru, som har fightats för att få honom - en man av folket, eller som Swanberg skulle ha utrryckt det "from the small peolpe" - och en man, som kan ta i henne. Ylva, som bor i huset bredvid oss frågade mig, när jag gick nedåt Alveredsvägen för att möta Martin och Elin och plocka blommor, om jag hade träffat kronprinsessan? Ja, sa jag. En gång var jag med i samma sammanhang som hon! Trots att jag alltså inte alls känner henne, kan jag inte låta bli att tro, att hon är den första i vårt kungahus - och kanske i alla kungahus i världen, som både kan vara särskild och samtidigt inklusiv! Så fort man blir särskild, finns det en risk att man också blir exklusiv - uteslutande och avstängd mot andra människor. Det är inte Victoria. En annan sak, som jag tänker på idag, är att vi nu kanske går in i en ny tid med en ny inriktning. Kanske kommer vi alla att behandla våra famljer som monarkier - istället för att avskaffa våra familjer och göra alla till grå råttor på en tråkig bakgård och kalla det utveckling och jämlikhet! Lycka till Victoria och Daniel! Vi behöver Er! Eva Sternberg Lördagen den 19 juni 2010 - 19:41:44

	Torsdagen den 17 juni 2010 Göken och fem städerskor I morse låg jag på trappen till köksingången till Simmerud och tittade upp i himlen och väntade på att Lollos Alltjänst skulle komma. Simmerud frös i vintras, eftersom några möss - eller råttor - var så hungriga i kylan att de tog sig in i grunden och upp genom ledningen till oljan och in i pannrummet och åt upp elledningarna!. Ingen olja kom till pannan, så hela husets värmeförsörjning stannade av. Lampan i fönstret, som Åke och Leila ser på varje dag under den kalla årstiden, lyste som vanligt. Ingen lade märke till kölden, som blixtsnabbt slog ned i huset, innan Magnus gick förbi och mätte snödjupet och såg att mina vaser inte längre stod i fönstren - med vatten i för att hålla uppe luftfuktigheten - de låg i skärvor utefter fönsterbrädorna. Allting hade frusit! Det var andra gången vi var med om att Simmeud frös. Förra gången var 1968, när vi just hade inrett och färdigställt huset, så att vi kunde vara där under sommaren. På vintern frös det sedan. När jag låg på trappen med kaffekoppen bredvid mig och tänkte på hur underbart det är att vara på Simmerud, hur syrenerna doftar och hur tornseglanra och svalorna och svart- vit flugsnappare verkar helt översvämma himlen, hörde jag göken! Leila har tidigare i år sagt,att hon nu bara väntar på göken. Allting annat är färdigt. Sådden, kaffestugan, Åkes trädgårdsbalsamin och vialen på sidan av huset. Allting är färdigt - det är bara göken, som inte har kommit! Så hörde jag göken - och allting var fullbordat. Lugnet lägrade sig i min hjänra och på vägen ned mot Sonjas såg jag en vit Volvo köra. Det var de fem städerskorna, som hade kommit för att återställa resten av huset- inklusive alla mina böcker på sina rätta platser. "Då trivs väl Farmor!" sa Elin, när hon hörde av Jan här hemma i morse, att jag väntade på fem städerskor. Och det gjorde jag. Tack, Lollos Alltjänst i Mellerud! Eva Sternberg Torsdagen den 17 juni 2010 - 20:14:41

	Måndagen den 14 juni 2010 Karin Bojs Karin Bojs skriver i DN i igår att Human Genome Project har lett till ett Autism Genome Project, som i sin tur - efter tre år - har lagt fram till en rapport, som visar att en ytterst liten del av svaren på frågan om autism och andra bokstavssyndrom, ligger i DNA. "Det verkar handla om ett stort antal olika dna-skador, som var och en på sitt sätt bidrar till tillståndet.", skriver Bojs. De autistiska barnen har fler förändringar i DNA-molekylen - dels sådana där DNA liksom har hängt upp sig eller sådana, där de helt enkelt har trillat bort. Alla människor har sådana förändringar - men de autistiska barnen har betydligt fler. Ingen av forskarna i genomeprojektet har tydligen hört talas om epigenetik. Ingen av forskarna tycks veta, att en mycket stor del av generna, som utvecklar hjärnan, måste knådas av modern under lång tid efter födelsen. För att uppnå maximal utveckling av barnets hjärna! Ingen av forskarna kan föreställa sig att det är just denna brist på knådning av epigenetiskt programmerade gener, som ger upphov till autism och andra bokstavssyndrom! Människans barn föds två år och tre månader för tidigt. Skadorna uppstår därför att vetenskapsfolket inte har fattat - ännu - det som mödrar genom hela evolutionen intuitivt har förstått. Ingen av forskarna har tydligen brytt sig om sådana Michael Meaney eller Allan Schore. Eller annars vågar de inte föreställa sig, att barnets hjärna är som en blomsterlök i mars - den måste vårdas och knådas. Annars uppstår dessa förändringar! Eva Sternberg Måndagen den 14 juni 2010 - 11:08:29

	Lördagen den 12 juni 2010 Jan kommer hem Redan för några dagar sedan bestämde jag mig för att idag skriva om min man, Jan, och skriva om hur mycket jag har saknat honom och längtat efter honom under de elva dagar han har varit i England. Han har arbetat åt Martin med att bygga om en av Englands vackraste golfbanor. I vårt liv har det mest varit jag, som har varit borta och rest till olika platser - inte han. Inte minst har jag rest till Danderyd, där jag har varit den mest anlitade familjerådgivaren i sju år nu. En gång för några år sedan var Jan dock borta i mer än sex veckor i Orlando tillsammans med Leif Isaksson - och jag var förbannad i sex veckor! När Jan skrev ett e-brev till mig, att han och Leif hade det bra och att Leif lagade minst lika god mat som jag, skrev jag tillbaka, att vi ju likaväl då kunde skilja oss och han kunde gifta om sig med Leif, som var änkeman! Leif spelar ju dessutom golf lika mycket som Jan, så de båda männen behövde ju inte bekymra sig om vad de skulle göra eller tala om! Martin var djupt bekymrad över mina utbrott och Stina fick vatten på sin kvarn om att jag är så bakvänd att det inte är något att bry sig om! Så fort jag hade hört nyheterna på radio i morse, skulle jag gå upp och skriva denna blogg om Jan och hur glad jag är att han kommer hem ikväll. Han kommer till Säve strax efter klockan nio och trettio. När jag gick ur sängen - vi har höjt upp vår säng femtio centimeter på trästolpar så att vi kan se golfbanan utanför vårt fönster även, när vi ligger ner - fick jag se ett rådjur gå runt staketet till den övre delen av trädgården. Rådjuret bara gick runt och runt. Fram och tillbaka. Det tog några sekunder innan jag förstod att rådjuret var innanför staketet - inte utanför! Ett rådjur i Jans välskötta plantering! Han är inte hemma - vad skall jag göra? Efter ett långt liv har jag lärt mig om mig själv, att jag i allmänhet kan ta det lugnt. Vad som än händer. Risken att jag inte skall komma på en lösning är minimal! Jag tar på mig stövlarna och min hemstickade luva och går ut till rådjuret. När jag har öppnat dörren in bakom stängslet, är rådjuret redan försvunnet. Det fanns ett glapp i staketet, så jag behövde ingenting mer göra än njuta av den underbara trädgården med blommande rhododendron och blåbärskart! Jag tänker på hur glad jag är att jag har en man. Jag tänker på hur glad jag är att Jan är far till mina barn och farfar och mrofar till mina barnbarn. Jag tänker på vilka villospår jag hade kunnat ta i mitt liv, om inte nåden och försynen hade lett mig framåt i riktning mot gemenskap med Jan hela livet. Ändå blir jag förbannad på att han inte kan göra riktiga ingångar till trädgården, så att jag inte behöver stå i tio minuter för att få fast alla hakarna rätt - för ikväll kommer han ju hem och då måsta allt var helt stängt i trädgården! Eva Sternberg Lördagen den 12 juni 2010 - 6:44:54

	Fredagen den 11 juni 2010 Rabatten När jag rensade i rabatten i går - mellan regnskurarna - fick jag se ett ogräs sticka fram under en av stenarna.Skulle jag bara dra bort ogräset med den nya trädgårdshandsken, som jag fått av Lotta Carlebäck - eller skulle jag använda rensjärnet? Under tiden jag funderade på detta, fick jag se att ogräset hade en ovanlig form. Det såg ut som en ärtväxt. Små krulliga trådar växte ut från dess lilla stam. Var det en ärtväxt? Var det ett skott från vialen, som växte i vår trädgård, när vi köpte huset av Victoria och Jasek? Fanns det något kvar av vialen efter denna kalla, snöiga vinter med meterhöga snödrivor upp utefter rabatten? Det kunde vara vialen! Den kunde kanske gå att rädda! Jag tog av mig handskarna och grävde försiktigt med trädgårdsspaden runt den knappt två centimeter höga växten. Den satt stenhårt fast i gruset! Jag fick gå och hämta flera olika redskap - skruvmejsel, spik, lilla trädgårdsspaden, stora trädgårddspaden och till sist halva kökslådan med hushållsföremål. Till sist fick jag upp den lilla växten med roten. En ganska lång rot hade den, som växte ända in till kantstenen. I mitten på rabatten hade jag en glipa, som just var rensad och gödslad och där vialen hade växt alla år vi har bott här. Jag gjorde i ordning en grop i mitten av den kala fläcken i rabatten och satte det lilla skottet där. Omgivet av små stenar. Sedan regnade det hela resten av dagen och natten - och nu, när jag var ute vid brevlådan och hämtade DN, fick jag se den stå rak och stolt mitt i rabatten. Det är det jag kallar tillväxt! Eva Sternberg Fredagen den 11 juni 2010 - 4:44:32

	Torsdagen den 10 juni 2010 Telefonmöte Igår hade vi telefonmöte i föreningen Barnens rätt till föräldrarnas tid. Det var vårt årsmöte. Det var första gången för mig att ha ett sådant möte. Mycket bra! På en halvtimme avhandlade och beslutade vi allt, som behövde avhandlas - och hade dessutom roligt under tiden. Vi skrattade och föll varandra i talet och avslutade mötet med glada tillrop till varandra. I den tid vi lever nu behöver vi ju inte alls ta våra kroppar till ett och samma ställe för att ha ett möte. För mig, som har varit med i ett oändligt antal föreningar är denna nya tid hugnesam (välsignad). Det räcker att vi har gjort en stor satsning en gång - som vi gjorde i Västerås för fyra år sedan - resten går av sig självt. Om vi är engagerade. Om vi litar på varandra. Om vi inte är beroende av någons bidrag eller granskning - annat än revisorns. Om vi arbetar oförtrutet och inte behöver uppmuntran, stöd, godkännade och applåder. Om vi inte är rädda för kritik. Om vi kan låta bli att kritisera. Om vi inser att vi kan använda vår stund på jorden, som vi vill! Eva Sternberg Torsdagen den 10 juni 2010 - 6:55:57

	Onsdagen den 9 juni 2010 Vår historia Vad är det som utmärker oss, vars förfäder och förmödrar har invandrat till den plätt på jorden som för tillfället kallas för Sverige? Vilka genetiska, moraliska och kulturella drag har vi? Vart är vi på väg överhuvudtaget? Dessa frågor dyker upp i huvudet på mig idag tidigt på morgonen, när jag ligger och tänker (Tess fick följa med Martin hem igår kväll, så jag kan tänka). Den mänskliga hjärnan är fästad i familjen, religionen och jorden - det vill säga den plätt, där den föddes. Varje ny generation fäster sig själv i den jord den föddes på. Det kan ta ett antal decennier innan denna "jordfästning" helt slår igenom, men om man är född i Sverige, då är man svensk! Enligt hjärnan. Om ens föräldrar och förfäder kommer från en annan plätt på jorden, då har deras berättelser en viss beydelse i senare generationers liv. Men inte hur länge som helst! När jag tänker på Hova - min fars hembygd och uppväxtsplats, då väcker denna plätt på jorden starka känslor hos mig - fastän jag nästan aldrig är eller har varit där sedan jag blev vuxen. När jag frågar Martin om Hova, vet han ingenting, intresserar sig inte för var mina farföräldrars grav är placerad längst ut i västra hörnet av kyrkogården i Hova och vill inte veta något om hur min far var den - i sin familj -som utvandrade ur jordbrukarsamhället in i industrisamhället i mitten av nittonhundratiotalet. Själv har jag just hittat hans ingenjörsbetyg i en låda på vinden. Betyget var skrivet till Daniel Jansson - inte Daniel Jagner. Hjärnan är som ett maskrosfrö vid födelsen. Den måste hitta en plats att rota sig och någon som vårdar sig om den och den måste ha en inneboende kraft att vilja leva. Se framåt och ta sig fram! Utan plats och vård och vilja att leva dör maskrosfröet genast. (Det kan också dödas av någon eller något i sin omgivning - som här i Alveredsdalen: Jans maskrosjärn eller Alberts skruvmejsel, när han sitter på sin nya gräsmatta och utrotar sina maskrosor!) Vi som bor här i Sverige - och har gjort det i ett antal sekler - hur ser vår historia ut? Under hela mitt liv har jag intresserat mig mycket för min historia och för min plätt på jorden och för den religion, som mina föräldrar och mitt land har sugit in i sina hjärnor. Far utvandrade inte bara ur jordbrukarsamhället utan också ur den extremt religiösa miljö, som hans mamma och systrar hade skapat och hans egen far hade tagit avstånd ifrån. Far blev frimurare - det vill säga att han hängde fast vid den andliga dimensionen, men han gick inte till kyrkan varje söndag. Inte ens, när faster Stina var på besök i Borås. Far tyckte att de flesta präster var löjliga och uppblåsta och den präst, som förälskade sig i min mor på sommaren 1954, när hon var på resa i Jugoslavien, fick han hjälp av mig att skära ner till fotknölarna per telefon! Samuel Melin hette den präst, som jordfäste Far. Han var frimurarbroder och gjorde begravningen uthärdlig för mig, som kände igen honom från Mors symöten på Hulta. Samuel Melin var lika gammal som Far eller äldre - och han vägrade att jordfästa min syster året därpå, Han trodde sig inte om att kunna hålla sin egen förtvivlan över hennes död borta. Det som slår mig, när jag går igenom min historia, är att vi i Sverige verkar hänga kvar vid det gamla väldigt länge. Nästan tjurigt. Vi vill inte ändra på någonting! Sedan ger sig några individer ut - som de första amerikafararna och de första laestadianerna och de bästa hantverkarna - och vips, har vi alla övergått i industrisamhället. Förändringen går så snabbt, att de flesta inte fattar den på tre generationer. Martin har precis fattat, att han är en av de första i den nya tid, som vi går in i nu i Sverige. Martin kan inte fatta, att det var för att Far gick ut ur jordbrukarsamhället och bröt med sin mors religion och gjorde värnplikt vid Svea livgarde, som han själv - Martin - nästan helt undgick industrisamhället! Jan och jag var redan på väg ut, när Martin föddes. Vi ville inte att han skulle ha något med industrier och pengar att göra! Jag hatar aktier och fonder. Jag tro inte på sådana system, som inte är biologiskt förankrade. Jorden är vår plätt - och oss kan jorden både ha och mista. Jan var golfspelare - tack och lov, förstår jag nu. Han kunde inte underkasta sig regimen på Chalmers. Han trodde inte på något annat än golf! För mig var det en lång omväg från Martin Luthers lilla katekes till att tro på några regelsystem för skotska fåraherdar. Att tro på en fårreligion, som dessutom varken hade nåd, försoning eller förlåtelse, var svårt för mig - och är det än idag! Men Martin kom verkligen ur industrisamhället med blotta förskräckelsen. Han slapp att gå på Chalmers eller Handelshögskolan. Han gjorde sin värnplikt vid golfregementet i Växjö och visade sig av hänsyn till mig, som var aktiv i fredsrörelsen, aldrig i uniform. Nu är vi där i Sverige, som Far var, när han började på Örebro Tekniska skola. Nu bryter sig alla ut ur industrisamhället. Nu behöver alla sin familj, sin religion och sitt land! Nu behöver vi vår historia och våra tradtioner. Nu behöver våra unga människor ta över och skapa sin historia. Och vi, som är äldre, får vara glada, om någon vill lyssna på våra allt torftigare berättelser. För socialismen berövade de unga såväl deras familj, som deras religion och deras fädernesland. Socialisterna går nu ut i valrörelsen med en ratad partiledare, som knappt ännu har lämnat jordbrukarsamhället. God Bless us All! Eva Sternberg Onsdagen den 9 juni 2010 - 7:04:48

	Måndagen den 7 juni 2010 Charlotte Charlotte - Martins och Pias yngsta dotter, som är tolv år på det trettonde, skall komma hem, så jag behöver åka till Drakenbergsgatan och vara där, när hon kommer. Det är nästan en lättnad för mig att resa från Simmerud för ett par dagar - trots all närhet till hur det var, när vi flyttade in där första gången 1968. När allt var färdigrenoverat och Martin var född och Danne och Susan kom med Gustav på besök under pingsten och han fick sitt första kruppanfall och jag var kvar ensam med Martin i huset, när de åkte till Vänersborgs lasarett med honom. Jan spelade varje år en pingsttävling på Delsjön. Jag gick runt huset i nattens timmar och visste inte om Gustav skulle komma att kunna andas igen! Jans syster hade ju dött i krupp på sommaren1938 - innan han själv föddes. Pionerna är de samma. Pionerna håller sig lika vackra och starkt röda sedan 1928! En pion har jag lyckats omplantera till rabatten på framsidan av huset sedan 1968. De är inte lätta att flytta! När jag fick veta att jag måste åka hem till Charlotte, blev det därför nästan som en lättnad. Att vara med sina gamla vänner är underbart. "Det saltet vi malde i ungdomesn vår, ger glädje och styrka för kommande år", skanderade Leila i bilen till Sunes födelsedagskalas. Och på Simmerud malde vi verkligen salt! Och det ger oss glädje och styrka nu. Charlotte var inte hemma, när jag kom. Inte heller någon annan var hemma. Inte ens hundarna - Tess och Ture - var hemma. Blommorna, som Elin hade fått till sin studentexamen för en vecka sedan, stod i vaser i hela huset. Buketten från Stina, Matt och Lukas stod på bordet i TV-rummet och gjorde att jag brast i gråt och fick sätta mig i soffan. Tänk att leva i en tid, som tvingar mig, som har fött tre barn, att vara åtskild från dem nästan hela tiden! Hundarna saknar jag inte. Jag är trött på djur nuförtiden. De stör mig, när jag skall tänka! Jag torkar tårarna och går ut i köket för att se vad jag kan laga till Charlotte - och mig själv, för jag har inget ätit sedan frukosten hos Åke och Leila. Hela kylskåpet är fullt med grejor. Nästan inget av det, som Pia och Martin har i sitt kylskåp är sådant som Jan och jag använder. Vi har inga starka kryddor och såser. Vi har inge konstiga nötter och fyrtiotre sorters pasta och creme fraicher med smak av citrondill. Jan hatar starka smaker, nya rätter och kött, som man inte kan se vad det är för sort. Till sist hittar jag några frysta räkor, som jag undrar om jag kan laga på Världsmiljödagen utan att skämmas? Charlotte äter allting. Jag vet att hon kommer att vara hungrig och glad, när hon kommer hem. Under de senaste åren har jag lärt känna Charlotte mera rakt på än tidigare, för vi har gjortt ett radioprogram i Mölndals närradio varje måndagskväll. I studion har vi fått möjlighet att tala med varandra - och med teknikern - på ett jämlikt och givande sätt. Charlotte behärskar den nya tidens teknik, kan allt om musiken, som vi skall spela i programmet och frågar de frågor hon vill ha svar på. Ofta har hon med sig en kamrat eller en av sina systrar och då blir hon särskilt frågvis. Plötsligt står hon där bredvid mig i köket: "Hej, Farmor!" Jag blir så lycklig över att se henne. Det måste vara så att livet mest skall handla om oss själva, om våra barn och barnbarn och om blommor. Det måste ha varit så från början - för oss kvinnor i alla fall Charlotte visar mig sina senaste alster från keramiken. Hennes teckningar från tidig ålder pryder fortfarande våra väggar hemma i Alveredsdalen. Hon ser lite trött och hungrig ut. Hon hjälper mig med salladen och hittar alla hushållsredskapen åt mig. När vi har ätit lägger hon sig en stund på soffbänken i köket och tittar upp mot himlen. Det är då jag kommer på att fråga henne, som spelar tennis, vem som vann finalen i Grand Prix i Frankrike? - Han vann! sa Charlotte, och jag tänkte att det hade jag inte trott! Absolut inte trott! Efter en stund somnar vi båda - i bekvämare soffor än i köket. Idag, när jag hämtade DN ur brevlådan, såg jag på framsidan en svettig Söderling torka förlusten ur pannan. Charlotte har sina egna svar på mina frågor! Eva Sternberg Måndagen den 7 juni 2010 - 7:55:19

	Lördagen den 5 juni 2010 Syrenerna på Simmerud Just när syrenerna står i sin fagraste blomning är jag här! Inte på många år har jag kunnat vara här just vid denna tid. Nu är jag här - för att jag vill vara här och för att: - Hela huset frös i vintras, när mössen åt upp elledningen till pannan - Vi inte fattade att huset frös - eftersom mössen inte åt upp resten av elledningarna, så att alla våra säkerhetssystem såg ut att fungera. - För att jag hade tid att resa - För att jag kunde övernatta hos Åke och Leila - Se hur Simmerud ser ut, nu när det nästan är återställt! Det känns nästan som om jag just har flyttat hit! Allting rör sig åt rätt håll! Eva Sternberg Lördagen den 5 juni 2010 - 15:07:46

	Torsdagen den 3 juni 2010 Skillnader mellan Norge och Sverige När jag kommer hem ifrån Norge, kan jag inte låta bli att tänka på vilka stora skillnader det ändå är mellan Norge och Sverige. Inte minst i vår tid. Det var stora skillnader också för trettio år sedan, när jag först började arbeta i Norge som tränare och föreläsare. Det var faktiskt i Norge, som jag på allvar började arbeta som familjerådgivare - för efter varje chefskurs jag hade haft, lät jag deltagarna komma till uppföljning efter några månader tillsammans med sina fruar. På den tiden fanns det bara manliga chefer på högre nivåer i Norge. När fruarna kom, lät jag dem börja kursen genom att var och en av dem fick säga vad de tyckte bäst om hos sin man. På det sättet fick fruarna knyta an till mig direkt och inte gräva ner sig i att deras män redan hade träffat mig i mer än en vecka. Det vackraste jag hörde en fru säga om sin norske man i ett sådant sammanhang var. - Han gör mig så glad! Så fort jag får se honom blir jag glad! (efter femton års äktenskap och tre barn med ett års mellanrum) Själv blev jag så överraskad, att jag fortfarande går och tänker på denna kvinna, vars man arbetade på Kongsberg Vappenfabrikk och inte hade gjort något djupare intryck på mig. Nu tänker jag, att en av skillnaderna mellan Norge och Sverige just är, att norrmännen och kvinnorna använder det språkliga uttrycket "vara glad i"! För mig - på den tiden och även ofta nuförtiden - vore det svårt att säga, att Jan gör mig så glad. Jag tänker på honom ofta, när jag är borta - men så när jag närmar mig centralstationen eller Landvetter - då kommer jag att tänka på allt, som han kan vara arg på för tillfället och på allt, som han kanske inte har gjort, när jag har varit borta och på hur jag skall kunna vara lugn och trevlig och inte utmattad och vresig och skälla på allt och alla - särskilt inte på Obama! När vi är hemma båda i lugn och ro - särskilt nu iförsommartider, när vi bor här i Alveredsdalen och allt är så underbart vackert och allting växer och gror, då kan jag till och med känna för Jan, som jag gjorde det året jag själv tog studenten och var som lyckligast i livet! Om jag skulle ha liknande kurser i ledarskap nuförtiden i Norge, då tror jag inte att fruarna skulle svara på samma positiva sätt om sina män. Numera verkar kvinnorna i Norge vara mer förbannade och besvikna på sina män än vi var för trettio år sedan! Jag försöker fråga dagens kvinnor i Norge, om de verkligen tror på att en människa, som man träffar i vuxen ålder - av motsatt kön och som man inte är släkt med - kan vara annat svår attt leva med? Om man dessutom får barn med honom och hans egen mor är justitieråd och ens egen mamma jobbar i barnehagen och hatar det och man själv just har blivit filosofie doktor i 1200-talets burmesiska matvanor? Hur kan man då tro att allt skall vara glatt och lätt? Det är sällan jag träffar på kvinnor I Sverige, som inte redan har förstått att det moderna livet i en skandinavisk välfärdsstat mera liknar GulagarkipelagenLight än paradiset! Norska män är - det måste jag tillstå - ofta mera tilldragande än svenska män. Åtminstone har jag lättare för att tycka om käcka och friska män, som är direkt beredda att gripa in i varje läge och tro sig om att klara av det mesta och som dessutom kan skratta i hemmet. Ju rikare norrmännen blir desto mer dämpade kommer de med all säkerhet att bli - så mina favoriter är säkert på utdöende. Skillnaden mellan äldre norska kvinnor och oss är mycket stor. Igår, när jag hade ställt min resväska längst ner vid trappan till planets ingång ( i Norge skuttar alla passagerare upp för landgången med vilka stora handbagage som helst) för att invänta någon från flygplatspersonalen, som skulle kunna lyfta min väska uppför trappan, kom en käck dam och bara tog min väska med sig. När jag såg henne rusa upp fick jag en skymt av hennes ansikte och brast ut i protester! Hon såg minst tjugo år äldre ut än jag - och det var hon också. För jag frågade! Eva Sternberg Torsdagen den 3 juni 2010 - 9:47:45

	Onsdagen den 2 juni 2010 Flygplatser Jag går omkring på værldens flygplatser. Jag tar mitt pick och pack och går ut och går i dem - eller på dem. Jag kænner mig hemma på dem. Det finns inga blomsterrabatter och/eller rena toaletter, som undgår mig.Inte heller missar jag en enda bokhandel eller tidningsstånd. Restaurangerna ær i allmænhet så dåliga, att jag bara kommer ihåg dem før just det - att de ær så dåliga och/eller dyra! På en flygplats kan man snabbt lægga mærke till vad som hænt i landet ifråga. Hær i Norge hælsar inte længre mænniskorna på varandra - och de ler sællan. De flesta expediter och serivtører ær svenskar. Svenska - - så kallat høgutbildade - ungdomar, som arbetar hær i Norge under sommaren, eftersom vi i Sverige kræver så mycket papper och intyg och utredningar och skickar så många inbetalningskrav før redan utskickade sudiemedel - att ustudenter i Sverige blir førtvivlade och flyttar hit till Norge! Svesnakr ær bra på service, sæger norrmænnen. Svenskar ler och ær glada hær. Jag blir glad, nær jag hør det - før svenska ungdomar ær ju sællan glada i Sverige - enligt min mening. Den dator, som jag skriver denna blogg på ær helt gratis att anvænda. Jag tror inte mina øron, så jag frågar den unga blonda, norska kvinnan mitt emot mig två gånger, om jag har fattat rætt? Ær datoranvændningen gratis? Ær Ni så rika nu i Norge, att Ni inte har någon bompeng på elektroniska motorvægar? Underbart! Solen skiner och jag kænner mig glad och nøjd, nær jag nu skall gå på planet till Sverige. På hitvægen talade jag med en kvinna, som hettte Hilde och gjorde hennes genogram på planet. Hon hade aldrig varit med om något så intressant - trots att hon just hade varit på shopping-tur till New York med fem væninnor. Nu førstod hon att man kunde få riktig information om sig sjælv och sin familj på nolltid - och slapp att gå till medier eller spågummor/gubbar! Jag påpekade før henne att Norge nu har gått in i en ny tid - øverflødets tid. Man tror att det ær bra att leva i øverflød - men den mænskliga hjærnan kræver motstånd och svårigheter før att må bra. I Sverige mår vi bra nu! Eva Sternberg Onsdagen den 2 juni 2010 - 10:42:45