Eva Sternbergs Blogg

Juli - 2006

	Måndagen den 31 juli 2006 Makarna Myrdal Igår skrev en man, som heter Daniel Levin, en krönika i Göteborgs-Postens kulturbilaga. Levin hade läst Yvonne Hirdmans nya bok "Det tänkande hjärtat" om makarna Myrdals brevväxling, som år 2000 blev tillgängliga för allmänheten på Arbetarrörelsens arkiv att ta del av. Levin - som just skall börja arbeta utanför hemmet efter att ha varit så kallat pappaledig en tid - förklarar i krönikan, att han tycker att det skall bli svårt att ta sitt lilla barn ur hemmet och lämna honom/henne till främmande människor i ett främmande revir. En vän till honom (vilket ofta brukar vara det talande eller skrivande själv) hade sagt att det måste vara att helt gå emot människans inneboende instinkter att lämna ifrån sig sitt eget barn frivilligt. Själv höll han med om detta - men han tyckte att det skulle vara osolidarikt mot andra vuxna människor i Sverige att stanna hemma och ta hand om sitt eget barn. Alla människor borde - som makarna Myrdal redan föreslog på 30-talet - lämna sin barn till professionella människor i storbarnkammare - eller som det heter nuförtiden - daghem - enligt krönikan Levin har lagt märke till i Hirdmans bok ,att makarna Myrdal inte verkade vara det minsta ledsna över att lämna bort sina barn - eller över att resa bort från dem under en längre tid, när de var mycket små. Alla som har läst barnen Myrdals böcker om sina respektive barndomar, måste ju förstå att föräldrarna i princip var galna. De hade storhetsvansinne. De trodde att de var övermänniskor. De skulle skapa en ny sorts människor. De skulle vara stamföräldrar till en ny ras eller ätt. Deras barn skulle dessutom bli arvslösa - för samhället skulle vara helt jämlikt och jämställt, när de blev vuxna. Man skulle kunna skratta - eller gråta - åt makarna Myrdals idiotier - om de inte hade tillkommit i ett ociviliserat samhälle som det svenska. Om de inte hade gått med i det kommande regeringspartiet och fått så mycket makt att inget ofrälse par före dem - eller efter dem också för den delen - har varit tillnärmelsevis så staraka sändare. Man skulle kunna lämna makarna Mydal därhän - om de inte fortfarande idag hade så stor genomslagskraft i Sverige, att de kan påverka en ung pappa att tro på deras idéer! Att denne pappa dessutom får utrymme i en liberal tidning som Göteborgs- Posten är skrämmande. Makarna Myrdal förstod ingenting om sig själva, om varandra, om livet, om hjärnan, om religionens funktion i människors liv - eller om jorden som vår överlevnadsfarkost. Makarna Myrdal hatade båda sina föräldrar. Det var hatet mot sina föräldrar, som de omsatte i sina fantasier om hur framtidens barn skulle fostras som maskiner, som skulle passa in i det industrialiserade samhället. Det var hybris - övermod - inte minst från Alvas sida, som skapade deras politiska program med stor likhet med "Brave New World" av Aldous Huxley. De kunde aldrig föreställa sig att industrisamhället skulle ta slut eller att jorden skulle gå under om alla barn skulle fostras som de själva hade blivt fostrade av sina i princip "autistiska" föräldrar, som var alkoholister coh/ eller rabiata hustruförtryckare. Varför ägnade de sig överhuvudtaget åt barn? Varför ville Alva ha tolv barn? Varför förstod de inte att så som Gunnar var mot sina barn - så blir män, som kommer från en sådan bakgrund som Gunnar gjorde? När Jan - äldste sonens - första bok om sin barndom kom ut, kunde de inte heller då se att deras idéer var samhällsfarliga och borde revideras omedelbart. Istället blev de sjuka, försvarsinriktade och dog till slut. Allt detta hade kunnat var helt ointressant idag - om inte nya redaktörer på gamla liberala tidningar fortfarande tror att de hade rätt. Trots alla fakta, som visar på motstasen! En sak, som makarna Myrdal gjorde, som dock är föredömlig - enligt min mening - är att de lämnade sina brev och alla sina papper till arbetarrörelsens arkiv - detta är modigt gjort.! Deras öppnhet kommer kanske i längden att förlåta allt annat de gjorde! Eva Sternberg Måndagen den 31 juli 2006 - 10:36:26

	Lördagen den 29 juli 2006 Golf Idag på förmiddagen har vi spelat golf på Torrekulla golklubb Jan och jag och våra döttrar Stina och Karin. Vår son Martin har byggt banan och det snart invigningsfärdiga klubbhuset. För mig är det en märklig känsla att spela med familjen på en bana, vars hela tillblivelse har varit som ett havandeskap i familjen i mer än tio år. Nu ligger banan där färdig - underbart vacker och svår att spela - och jag får spela på den tillsammans med Jan och våra döttrar! Vi spelar foursome. Vi bildar två lag och spelar match. Vi slår vartannat slag och räknar slagen noggrannt. Jan går in med hull och hår för tävlingen. Han går in för att vinna - över Stina och Karin. Han spelar med mig - som är ett synnerligen osäkert kort - så han ger mig anvisnngar hur jag skall stå, hur jag skall slå osv. Jag gör så gott jag kan. Golf är tack och lov så svårt att även duktiga spelare - som resten av min familj - kan missa grovt. Ibland får jag till det och skickar iväg bollen på ett oväntat effektivt sätt. Det är härligt att spela golf en sådan vacker sommarmorgon. Till och med jag tycker att det blir spännande till slut att få se vilket lag, som kommer att vinna. Jan och jag förlorade på sista hålet. Karin chippade från en omöjlig position nästan rakt i hålet och matchen avgjordes av hennes slag. Stina tog kort på oss alla. När jag lade mig ner greenen för att läsa av puttlinjen, såg jag enligt henne ut som "hunden" i yoga. Vi råkade inte i luven på varandra en enda gång. Mina tankar går till Jans far - mina barns farfar, som var den i familjen, som började spela golf. Om han hade kunnat se oss på Torrekulla idag skulle han säkert bli glad! Mina tankar går också till min egen far, som absolut trodde att Jans golfintresse skulle gå över, när han blev vuxen. "Men det blir bara värre och värre", som Elin - Martins äldsta dotter - sa för ett tag sedan. Eva Sternberg Lördagen den 29 juli 2006 - 21:03:05

	Fredagen den 28 juli 2006 Värmen Redan i mitten på sjuttiotalet skrev jag i en bok, som kom att heta "Arbeta för livet" att vi människor är extremt bräckliga och sköra - vi behöver bara frysa eller bli överhettade under en kort tid - så blir vi alla lika och sårbara. Vi lider och vi kommer närmare varandra. Vi hjälper varandra och ger varandra råd. Vi väntar på att utsattheten skall gå över - snart blir det kallare - eller varmare, säger vi till varandra. Min gissning är att värmen också kommer att ha betydelse för det kommande valet i Sverige. Jag tror att värmen kommer att visa sig vara gynnsam för Kristdemokraterna i första hand. Värmen har säkert gjort oss mera tacksamma och uppmärksamma på varandra. Vi kanske till och med blir tacksamma mot Gud! Eva Sternberg Fredagen den 28 juli 2006 - 17:57:29

	Måndagen den 24 juli 2006 Individ och grupp Under de senaste femtio åren har antropologer och sociologer - och på senare tid även evolutionsbiologer och psykologer - varit oeniga i frågan om hur vi levande varelser repoducerar oss och tar oss fram i verkligheten här på jorden. Gör vi det på gennivå, individnivå eller på gruppnivå? Vilka gener/individer är det som når fram till den högsta vinsten i evolutionens lotteri att födas överhuvudtaget? Och dessutom sedan får en chans att reproducera sig? Länge hade vi människor tagit för givet att det var gruppen, som styrde det mesta av våra liv. Inte minst våra starka familjeband pekade på, att det skulle vara så. Men västvärldens människor ville gärna befria sig från oket att " ta vara på sin broder" så efterhand vann antropologer och genforskare som Dawkin världens uppmärksamhet genom att hävda att det var enbart den individuella nivån som gällde. Gruppen fanns inte. Var och en kämpar bara för sig själv. Dawkin skrev till och med en bok, som heter "The Selfish Gene", som konstigt nog vann stark genklang bland forskare av alla de slag. Inte minst vi människor i Sverige blev helt gripna av budskapet att en individ bara är sig själv nog och att till och med våra barn skall klara sig så mycket som möjlig själva så tidigt som möjligt. Våra främsta samhälllsideologer på nittonhundratalet - - Alva och Gunnar Myrdal - hade ju passande nog redan på trettiotalet löst negerproblemet i USA och barnproblemet i Sverige genom att förespråka "professionella" människor som samhällsadministratörer och barnuppfostrare.För dem fanns i alla fall ingen familjenivå, som var viktig. Vi upplöste därför våra famljer i en svindlande hastighet. Fäder som inte ville eller kunde betala för sin del av föräldrauppgiften blev hjälpta av staten, så att de kunde leva på samma nivå i sitt andra och tredje parförhållande som i sitt första.som med som i sitt första. Ingen far skulle tvingas till att leva på en sämre nivå, när han skaffade sg en ny kvinna till nya barn - än han hade haft i det första eller det andra parförhållandet. Samhället skulle ta över föräldraansvaret och barnen i Sverige befriades - som enda folk i världen - från att ta hand om sina gamla föräldrar. Föräldrar skulle inte ligga sina barn till last. Lasten skulle bäras av alla. Lasten kallas numera "köttberg" i Sverige. Under senare tid har emellertid de flesta forskare inom antropologi och evolutionsbiologi börjat inse att det finns FLERA nivåer, som en gen eller en individ tar sig fram på. Den främsta företrädaren för denna så kallade "multi-level selection process" är David Sloan Wilson - professor på Bingham University, New York. Wilson visar i sin forskning - och i sina böcker - överväldigande bevis för att sättet att ta sig fram i världen är överraskande många. En gen kan ta sig fram på egen hand till dess att den möter på motstånd i form av till exempel sällan förekommande bakteier - eller brister på föda eller vatten. Sedan blir det stopp - om den inte kan liera sig med till exempel en art, som vet hur den kan ta sig fram till det, som gör att den kan leva vidare. På samma sätt kan en människa klara sig länge utan att ha kontakt till exempel med sin familj eller sina grannar. Men så plötsligt händer något, som gör familjemedlemmen eller grannnen oumbärliga. Den människa, som då har upprätthållit sina relationer till familj och grannar kommer i ett sådant läge att bli den som överlever. Den som inte har en enda släkting eller någon vänskaplig relation med en enda granne blir mycket sårbar och går fortare under. Men samhället då? Skulle inte samhället fungera som livlina och försäkringsbolag för oss? Skulle inte samhället ta hand om våra barn och föräldrar åt oss under tiden vi ägnar oss viktigare saker på jobbet eller "fritiden"? Svaret på den frågan är, att det inte finns någon samhällsnivå, som är flexibel och långsiktig nog att klara av oss människor - eller de situationer vi försätter oss själva och varandra i. Antropologer och sociologer har vetat detta länge - men de har själva skott sig på att hänvisa till "samhället" som den instans ,som skall göra allt det som familjerna, grannarna, arbetskamraterna osv - har gjort och gör. Det är bara människor som är livlinor för människor. Ordens tid är förbi. Inte ens Condoleezza Rice är det längre någon som lyssnar på! Eva Sternberg Måndagen den 24 juli 2006 - 14:32:37

	Söndagen den 23 juli 2006 Tacksamhet Idag känner jag en stor tacksamhet mot livet och mot allt som händer mig. Min äldsta dotter har just kommit hem från USA. Vi har suttit på verandan tillsammans med henne och ätit middag. Våra båda andra barn har hört av sig i telefon till oss idag. Barnbarnen har också hört av sig. Vädret är underbart. Vi är friska och kan röra oss fritt var vi vill. Vi lever i ett fritt land med mycket resurser - det är fantastiskt! Denna nya hemsida har blivit färdig idag - det är som en ny port till mänskligheten för mig. Här kan jag varje dag skriva vad jag tänker och människor kan svara och ha synpunkter, när de vill. Detta sätt att kommunicera passar mig. Jag har tankar och åsikter. Jag är orädd och stark. Jag vill formulera mig. Mina tankar ger mig energi och kraft. Allt detta måste komma till sin rätt i ett fritt land och i den tid som vi lever i nu! Välkommen till denna underbara värld! Eva Sternberg Eva Sternberg Söndagen den 23 juli 2006 - 20:51:53