|
|
|
|
| | Tisdagen den 31 juli 2007
Scener ur ett äktenskap
Jag har länge väntat på att Ingmar Bergman skulle dö - och undrat vad som kommer att
hända då.
När jag för några dagar sedan skrev om Olof Lagercrantz bok "Min första krets" och även
nämnde Jan Myrdals bok "Barndom" hade jag likaväl kunnat tillägga Ingmar
Bergmans "Laterna Magica" från 1987.
För mig är Ingmar Bergman en person, som levde ut det liv, som mina föräldrar och
deras generation hade fått lust att leva - genom sina egna föräldrar.
Ingen i min släkt kom i närheten av Bergmans liv och leverne.
Mor försökte pröva in på Stadsteaterns elevskola i Göteborg på tjugotalet - påhejad av
sin mor. Men Mor var för kort! Hela sitt liv efter detta nederlag föraktade hon sin
kroppslängd. Hon valde min far för att han var förhållandevis lång. Vi barn skulle bli
längre än hon!
Själv försökte jag snabbt att ta mig fram till olika scener - men den som lockade mig mest
var katedern.
Jag sökte emellertid till provfilmningen av Mästerdetektiven Blomqvist - jag hade själv
satt upp den pjäsen i skolan - men blev inte kallad.
Mor, min bror och jag reste till Stockholm på februarilovet 1953 och gick och såg
filmen "Sommaren med Monika". För mig blev den filmen en stark påminnelse om att
jag absolut inte skulle ge mig ut i någon skärgård med en man, vars bakgrund var helt
okänd för mig och ha samlag med honom. Jag ville inte slarva bort mitt liv. Jag skulle
aldrig kunna komma hem till mina föräldrar och berätta att jag var gravid - innan jag
hade presenterat en man för dem, gift mig och utbildat mig färdigt. Jag skulle ha blivit
tvungen att hellre ta livet av mig.
Vad Mor och min bror tyckte om "Sommaren med Monika" kommer jag inte ihåg. Mor var
mera tagen av att överhvudtaget vara i Stockholm och gå på bio och av att se en film av
Ingmar Bergman, än av att diskutera moraliska och existentiella frågor med mig.
Det viktigaste intrycket som Ingmar Bergman har gjort på mig är utan tvekan TV-
serien "Scener ur ett äktenskap" från 1973.
Mitt eget äktenskap gick igenom omvälvande kriser under det tidiga sjuttiotalet, när våra
döttrar föddes. Jag följde TV-serien med gapande mun och tårfyllda ögon.
"Precis så här är ju också vårt äktenskap!", sa jag och tänkte jag. "Varför har ingen
berättat för mig att alla äktenskap är lika?"
"Varför har ingen berättat för mig, att det inte finns de perfekta äktenskap, som våra
mödrar suktade efter under tiden de var missnöjda med våra fäder?"
Ingen som jag försökte tala med om att "Scener ur ett äktenskap" visar precis hur alla har
det, ville hålla med mig.
Alla människor i Sverige över tre års ålder tittade på "Scener ur ett äktenskap" - men
ingen mer än jag kände igen sig?
Nu har det gått trettiofem år efter det att "Scener ur ett äktenskap" producerades. Nu
känner alla igen sig.
Idag hade någon ny filmregissör kunnat spela in en ny TV-serie och kallat den "Scener
ur ett samboliv" där barnen filmas, när de packar sina väskor och flyttar mellan mamma
och pappa och där den mörkhyade svärsonen på släktkalaset sticker kniven i sin svärfar
för att han kommer med rasistiska uttalanden och där en mans tolvåriga dotter i sitt tredje
äktenskap har hängt ut sig på nätet naken och där en frånskild mamma går på gatan och
tar emot sexbokningar i hemmet för att kunna få ihop pengar till en restresa till ett
varmare land ihop med sin nye pojkvän.
Ingen skulle säkert heller idag känna igen sig i TV-serien "Ur ett samboliv". Alla skulle
förneka att så här har jag det också!
Om trettio år har vi kanske kommit till en häftig motreaktion till det liv vi lever idag - och
då kommer kanske en ny yngste son kanske att växa upp i en familj, som lider av sviterna
av den tidens repression, förljugenhet och självuppblåsthet och göra sin egen filmlåda.
Hoppas då att han kan se rakt igenom lögnen och producera sanningen direkt - inte ta
vägen genom "konsten".
För det hinner vi inte längre!
Eva Sternberg Tisdagen den 31 juli 2007 - 7:56:16
|  | | | Måndagen den 30 juli 2007
Spegelneuroner
Idag när jag satt och väntade på Jans frisör, som jag tycker klipper mig lika bra, som herr
Polzer har gjort i över trettio år, läste jag tidskriften "Illustrerad Vetenskap".
En artikel i den tidningen handlade om spegelneuroner. Mycket bra skriven. Mycket viktig
information för alla, som vill förstå den mänskliga hjärnans tidiga utveckling.
För att barnet skall kunna utveckla den del av sin hjärna, som gör att hon kan förstå sina
egna och andra människors känslor och rörelser - särskilt hand- och ansiktsrörelser - måste
modern vara engagerad i att kommunicera med barnet och svara på hans eller hennes
utttryck. Hela tiden.
Den ömsesidiga kommunikationen mellan mor och barn, som leder till
spegelneuronernas utveckling pågår som mest intensivt, när barnet är mellan nio och
sexton månader.
De barn, som utvecklar autism, har inte utvecklat sina spegelneuroner. Artikeln
i "Illustrerad Vetenskap" ger en grundlig beskrivning av skillnaden mellan ett barns
hjärna, som svarar på omgivningens rörelser och känslor - och på ett autistiskt barns
hjärnfunktion.
Det autistiska barnet saknar inlevelseförmåga och empati.
Sverige har en mycket hög andel barn med detaa syndrom.
Dessa fakta om den mänskliga hjärnan borde till slut göra att vi i Sverige genomför en
revolution, när det handlar om att föräldrarna själva skall få ta hand om sina barn och
utveckla barnets spegelneuroner.
Alla föräldrar, som kan läsa och som kan gå in på Google och slå upp "spegelneuroner",
borde se till att de själva - eller någon närstående - finns där för deras barn mellan nio
månader och sexton månader att spegla sig i - hemma.
Eva Sternberg Måndagen den 30 juli 2007 - 17:45:06
| | | | Lördagen den 28 juli 2007
Sarajevo
Idag på morgonen ville Jan genast efter det att han gått upp, åka upp till driving rangen
på Hills och slå några slag med sin driver. Igår träffade vi gamla goda vänner, som
spelar golf och som vi alltid har problem, när vi träffar. Hade. Vi hade problem mellan
oss själva som äkta par, när vi träffade dem.
Inte förrän igår förstod jag helt klart att vi och det andra paret hade så helt olika
förutsättningar i våra liv. de hade bara sina barn. Vi har barnbarn. Fram till nu.
Nu har de också barn, som är gifta och har barn. Fler än vi. Fler barnbarn än vi.
Jan och den andre mannen spelar ungefär likvärdig golf. Kvinnan och jag är helt
ojämlika. Jag är dålig. Hon är bra.
Under senare år har jag emellertid försökt att bättra på min golf - och sedan Jan och jag
skrev bokenn "Golffamiljen" tillsammans, är jag mer intresserad och ibland spelar jag
riktigt hyggligt (tycker jag).
Jan fick några tips av våra goda vänner - han ville genast pröva på om tipsen fungerade i
praktiken. Idag på morgonen.
Jag låg kvar i sängen och lyssnade på P1. Dels till "Om oss", där jag var med för en
månad sedan och dels till dokumentären, som kom klockan nio.
"Att återvända till Sarajevo."
En kvinna, som heter Belma, hade spelat in en resa till Sarajevo tillsamman med sin
pappa förra året.
Hon hade varit elva år, när kriget bröt ut. Hennes pappa hade stannat kvar i två och ett
halvt år - sedan hade också han rest till Sverige.
Programmet var strålande.
Thomas Nordegren, Britt-Marie Mattson och Kjell-Albin Abrahamsson kan slänga sig i
väggen!
Något starkare än denna dialog mellan två generationer i skuggan av kriget i Jugoslavien
har jag aldrig hört!
Jag låg blickstilla i en timma. Jag grät. Jag tänkte på alla människor från Bosnien, som
har kommit hit till Sverige och gjort sådana strålande insatser. Jag tänkte på oss som
familj - hur många från krigets Jugoslavien, som har varit trofasta mot oss, hjälpt oss och
visat oss på hur det går att överleva något så fruktansvärt, som detta krig. Mitt i Europa. I
slutet av 1900- talet. Ingen rörde ett finger för att hjälpa dem!
Ingen förstod.
Allt bara skedde.
Sofie- Martin och Pias - mellandotter hade i våras skrivit en uppsats efter intervju med en
av dessa ur Jugoslavien utflyttade människor. Vi talade om hennes uppsats förra
söndagsmorgonen, när hon var här.
Men jag är inte själv flykting. Jag har inte ens varit i Sarajevo.
Förrrän idag på morgonen. Tillsammans med Belma.
Tack!
Eva Sternberg Lördagen den 28 juli 2007 - 19:05:08
| | | | Torsdagen den 26 juli 2007
Hans första krets
Ikväll läste jag färdigt de sista kapitlen i Olof Lagercrantz bok "Min första krets" från 1982.
Häromdagen kom jag på ,att jag skulle läsa om denna bok, eftersom jag hade fått en
fråga på nätet om incest och pedofili är lika vanliga idag, som dessa företeelser alltid
har varit.
Som svar på den frågan ville jag hänvisa till det kapitel i boken "Min första krets", där
författaren beskriver en familjeutflykt på mossen i Västergötland 1917.Hela familjen -
inklusive modern ochden kvinna, som utförde de uppgifter den gråtande modern skulle
ha utfört, om hon inte varit förtvivlad sedan ögonblicket för vigseln med fadern - "satt i en
ring i gräset efter badet bildande en nakengrupp". Som en tavla, där blott ramen
fattades.Plötsligt ser författaren att faderns kön hade rest sig som ett torn mitt i tavlan.
"Ingen låtsas om det .Alla uppträder som var det något naturligt och vanligt. men alla är
blickstilla coh jag förstår alls inte innebörden, känner blott att jag (författaren) är med om
något märkvärdigt och oförklarligt".( sid 62 W&W förlag 1982).
Någon bättre beskrivning av vad som händer i familjen, kan hända i familjen och
kommer att hända i familjen, när den är under tryck, finns inte. Inte på svenska - och inte
heller på något annat språk. Modern är sjuk, gråter hela tiden och blir bara uppiggad, när
någon olycka eller katastrof inträffar. Som när hennes syster skjuter sig eller hennes dotter
tar livet av sig genom att kasta sig ut genom fönstret från sitt rum.
Hela boken är en beskrivning av hur inte bara överklassen - som i Lagercrantz fall - utan
väldigt många familjer har det i Sverige idag. Väldigt många familjer har nu den
relativa materiella nivå, som Lagercrtantz familj hade på 1920- och 1930-talet.
Så fort vi människor kommer till denna materiella nivå uppstår stora tryck - i såväl
familjen som i samhället.
Äktenskapen knakar i fogarna, narkotikamissbruket och superiet tilltar och befolkningen
blir mer och mer fascistoid.
Kvinnorna finner ingen rimlig plats. De hänger sig åt erotik, självskador, depressioner och
självmord.
Männen tävlar om att stå överst på någon lista - men deras hopp om en mera långvarig
topposition släcks fort ut.
Vi får vara glada över att Olof Lagercrantz skrev denna bok 1982. Begåvat nog anade
han att tjugofem år senare skulle en stor del av Sveriges befolkning uppleva samma
trauman, som hans familj gjorde under artonhundratalet och nittonhundratalet. Han
trodde i alla fall inte att det skulle bli bättre frö mänskligheten.
Det är en händelse, som ser ut som en tanke att Jan Myrdal- son till Alva och Gunnar
Myrdal - också samma år gav ut sin bok "Barndom" på Norstedts förlag.
Myrdal tror dock på alla möjliga totalitära regimer och teorier. Han är som Jackie
Jacubowski säger i förrgår i Expressen " en slags politkens Kurt Olsson"!
För Er, som har lust och tid i dessa regnens dagar att läsa böcker, ligger hela Sveriges
historia förklarad i dem.
Överklass eller underklass - det är samma tryck i båda familjerna!
Skillnaden är den att underklassen lättare tror på de röda Khmererna än överklassen.
Eva Sternberg Torsdagen den 26 juli 2007 - 20:34:25
| | | | Onsdagen den 25 juli 2007
Intervju
Jonas Adolfsson - journalist på tidningen Världen Idag - ber mig om en intervju, som
skall handla om den i Sverige numera rådande trenden att ändra de späda barnens
könsbeteenden, så fort de kommer till daghemmet vid ett års ålder.
Personalen vid våra daghem (numera kallas daghemmen för "förskolor" eftersom så
många människor i Sverige, som har varit på daghem sedan tidig ålder, börjat skriva
böcker och artiklar om sina hemska upplevelser i dessa barnförvaringsbyggnader) tränas
att uppmärksamma alla skillnader i beteenden mellan pojkar och flickor och blir
upplärda i hur dessa skillnader kan utplånas genom förvärvad betingning ( slå upp
Pavlovs hundar på Google!).
Teorin bakom den svenska praktiken är att pojkar och flickor är helt lika vid födelsen -
men att de genom omgivningens påtryckningar "blir" flickor, som är intresserade av sitt
utseende och av att leka med dockor och laga mat. På samma sätt "blir" pojkar
högljudda, intresserade av bilar och av allt som kan användas som vapen och/eller
tillhygge - endast genom den påverkan deras föräldrar har på dem den korta tid (ett halvt
år i genomsnitt för vardera föräldern) som föräldrarna tar hand om dem.
Teorin bakom den svenska praktiken har ingen förankring i den övriga världen.
Teorin bakom den svenska praktiken är INTE förankrad i den mänskliga hjärnan (redan
elva timmar efter avlelsen utvecklas den kvinnliga hjärnan på ett HELTannat sätt än den
manliga - se professor Annica Dahlströms bok: Könet sitter i hjärnan, Corpus förlag 2007!)
Teorin bakom den svenska praktiken kan numera utvärderas i Sverige. Den har bland
annat lett till att:
1. Flickor är ännu mera upptagna av att klä sig i rosa och av att själva bli "Barbies" än i
tidigare generationer och i jämförelse med flickor i till exempel Norge och Danmark.
2.Pojkar är ännu mera aggressiva och utåtagerande än de har varit i tidigare
generationer och mer än i våra grannnländer.
3. "Förskolorna" i Sverige liknar mer och mer infernon, dit ingen frivilligt söker sig för
anställning.
4. Barns hälsa har försämrats i en oroväckande grad - utan att mer än ett fåtal föräldrar
har reagerat. Och de som har reagerat blir hånade, förföljda och utskrattade.
5.Inga "lyckade" exemplar av könlösa pojkar och flickor har kunnat visas upp. Tvärtom har
brutaliteten bland unga människor ökat, könssjukdomarna och superiet brett ut sig och
våldsamheten mot tidigare generationer tagit en förut otänkbar fart.
6. Kurser i hur man gör om pojkar till flickor och flickor till pojkar har mist sin tjuskraft och
lockar färre och färre sökande.
7. Sveriges främste "könsförstörare" - Ingemar Gens - har tagit tillbaka allt han har sagt
om omgjorda pojkar och flickor (se på Google om de berömda daghemmen "Tittmyran"
och Björntomten, som Gens var med om att ta fram). Gens har själv nämligen helt
misslyckats med att göra om sina egna barn och han har därav - klokt nog - dragit
slutsatsen att hela hans projekt var vansinnigt.
8. En ny generation föräldrar, som har en mycket högre medelålder vid sitt första barns
födelse än i tidigare genrationer - går inte på teorier, som politiker och uppgiftslösa
tjnstemän i Sveriges kommuner och landsting hittar på.
9.Vi har en ny regering. Många av de väljare, som röstade bort den gamla
socialdemokratiska regeringen, insåg vartåt det håller på att barka i Sverige. Och de ville
i alla fall inte utsätta sina egna barn och barnbarn för Tittmyremodellen.
Ännu har inte Jonas Adolfsson ringt. Men jag sitter här och väntar. Framför mig på bordet
har jag den bok, som skulle kunna vara basen för en revolution i Sverige:
"EVOLVING BRAINS" av professor John Allman, Scientific American Library 1998.
Alla Ni, som vill lära Er var vetenskapen om den mänskliga hjärnan står idag, kan gå in
på Google och slå upp John Allmans namn.
Ja, Ni kan till och med höra hans föreläsningar på datorn - om Ni har högtalaranläggning!
Gör det!
Eva Sternberg Onsdagen den 25 juli 2007 - 11:55:16
| | | | Tisdagen den 17 juli 2007
Nu smäller det!
Efter den ljuvligt varma dag vi hade i Göteborgsregionen igår - med bad i Sisjön i kallt ,
härligt kallt vatten - sov jag som en sten och vaknade tidigt och utsövd.
Det första, som möter mig i DN på ledarsidorna är den stockholmska rötmånadsidén om
ett kallbadhus i Riddarfjärden. De båda politikerna Axén Olin och Jämtin uppmanas att
komma "ut ur garderoben" och lägga fram sina respekitve partiers synpunkter på den
föreslagna miljöförstöringen i Stockholm.
Det andra som möter mig är Peter Weiss krönika om Mona Sahlin. Weiss har inte varit
med i Almedalen - alltså har det ingenting hänt där.
Mona Sahlin har varit i Almedalen och tagit upp tre frågeställningar:
a. Den viktigaste frågan för socialdemokratin just nu är att utplåna äktenskapet som
institution. Nästa steg är äktenskap mellan tre personer - eller mellan två personer och
ett djur, till exempel en hund.
b.Den näst viktigaste frågan för socialdemokratin just nu är att skydda alla
hyreslägenheter från försäljning till intresserade hyresgäster.
c.Den tredje viktigaste frågan för socialdemokratin just nu är utbyggnad av vindkraften.
Peter Weiss förstår inte Mona Sahlins prioriteringar.
Det gör ingen annan heller.
Jag blir inte ens glad över att få läsa att Mona Sahlin nu ser bättre ut än på länge och
att hon har en ring på tummen!
Men - på sjätte sidan - på DN Debatt ser jag till min stora glädje rubriken:
REGERINGEN MÅSTE INFÖRA VÅRDNADSBIDRAGET I ÅR!
Äntligen tänker jag och kastar blicken ned på sidan för att se vem eller vilka som har
skrivit detta debattinlägg.
Tre underskrifter:
En av skribenterna är Maria Stockhaus. Hon är ordförande i barn- och
utbildningsnämnden i Sollentuna. De båda andra är Mats Fält, Tyresö och Magnus
Bergman, Nacka.
Jag skriker till.
Jan, som redan har somnat om, vaknar.
Förra året i mars, när jag var som mest intensivt inriktad på att fälla den
socialdemokratiska regeringen, skulle kommunpolitikerna i Sollentuna hålla ett
informationsmöte för föräldrar i kommunen, om hur de skulle kunna få välja själva att ta
hand om sina barn - och ändå få del av den skatt de hade betalat in till de kommunala
daghemmen. De skulle få ett så kallat vårdnandsbidrag från kommunen.
De skulle få ersättning för att de stannade hemma med sina barn.
För att de inte belastade trafikapparaten.
För att de inte använde kommunala barackbyggen till sina späda barn.
För att de inte svämmade över kommunens daghemsavdelningar med sina förkylda och
influensadrabbade barn.
För att de var hemma.
För att de därigenom fanns på plats i bostadsområdet - om något skulle hända, om
någon skulle falla eller behöva hjälp, om något annat barn inte ville eller kunde
förpassas tilldaghemmet.
När jag läste om det kommande mötet med föräldrarna i Sollentuna kommun på deras
hemsida (jag följde dagligen alla de kommuners hemsidor, där det fanns tillräckligt
modiga politiker, som ville utmana det svenska statsomhändertagandet av de späda
barnen), sa jag till Jan: "Vi åker dit! Vi kör upp till Sollentuna och är med på mötet!"
Jan är sällan upphetsad över det jag håller på med.
Han är sällan eller aldrig med mig i mina starkaste utspel.
Han gick aldrig på någon Kvinnor Kan mässa.
Han har aldrig hört mig föreläsa.
Han läser aldrig vad jag skriver.
Men två gånger har han tänt till om mina idéer.
Den första gången var, när jag ville öppna språkinstitut.
Den andra gången var, när jag kom hem från Georgetown och berättade om den
mänskliga hjärnans utveckling - från avlelseögonblicket till tjugoårsåldern.
Vi har tre barn.
Vi har inte gjort mycket som är rätt.
Men vi är inriktade på att lära oss och att inte fortsätta att göra fel.
Jan och jag åkte till Sollentuna. Det var i mars. Jag visste var kommunhuset låg. Jag
hade talat i kommunfullmäktige femton år tidigare. (För nytillkomna läsare av denna
blogg vill jag påpeka att jag har varit överallt, gjort allting och sett allting. Jag vet till
exempel vilken bensinmack mellan Boden och Kalix man skall stanna vid - för att kunna
använda en ren toalett).
Det var i mars förra året. 2006. Vi kom fram en halv timme innan mötet skulle börja - så
vi hann att skriva in oss på hotellet.
När vi kom fram till dörren på kommunhuset fann vi en lapp med texten:
MÖTET OM VÅRDNADSBIDRAG ÄR INSTÄLLT.
Jag kände på dörren. Den var öppen. Jag rusade in till receptionisten och frågade vad
som hade hänt. Var mötet inställt? Varför? Vad hade hänt?
Jan stod kvar utanför dörren och talade med några medborgare i Sollentuna, som också
var på väg in till mötet.
Receptionisten hade fått en skriven lapp med text, som hon läste upp.
Mötet var inställt.
DN hade tagit upp kommunens avsikter att införa vårdnadsbidrag.
Det hade blivit rabalder. Överallt. Kommunförbundet. Landstingsförbundet.
Kommunalansälldas förbund. Journalistförbundet. Socialstyrelsen. Professor Bengt- Erik
Andersson (lägg hans namn på minnet). Folkpartiets styrelse. Birgitta Olsson.
Ja, listan kunde göras lika lång som Edets samlade toalettpappersrulleproduktion sedan
andra världskriget!
Alltså ställde politikerna in sitt möte med medborgarna i Sollentuna kommun.
"Var är dom?", skrek jag i örat på receptionisten.
Jag insåg att de inte bara kunde ha gått hem.
Stämningen i och utanför kommunhuset var tjock som gröt.
Inte ens de politker vi har i Sverige idag kan ju gå hem i ett sådant läge, tänkte jag.
"De sitter på trettonde våningen", sa receptionisten.
"Ring till dem och säg att vi kommer!", sa jag
Hon gjorde det.
"Har Ni kommit ända från Göteborg för att vara med på vårt möte?" frågade Maria
Stockhaus. "Ni bor ju inte ens i vår kommun!"
"Vi bor inte här. Men vi har en större mening i vårt liv än att bara tänka på oss själva. Vi
tänker på barnen. Vi tänker på att Ni är de enda politker i Sverige, som vågar något
överhuvudtaget. Vi vill träffa Er. Vi vill träffa de kommuninvånare, som mera tänker på
sina barns liv än på att vara som alla andra och ge bort sina späda barn till
kommunalanställda främmande kvinnor i baracker!", sa jag.
Vi fick komma upp och träffa politikerna.
Jag gick ut på planen utanför dörren och hämtade Jan.
Vi åkte upp till tionde våningen och fick sedan hjälp av en Securtiasvakt att ta oss in i
hissen till trettonde våningen.
Vi hörde röster från ett av rummen.
Vi gick in.
Där satt de. Livrädda. Särskilt rädd var folkaprtisten, som hela tiden frågade mig om barn
inte var en kvinnofälla. Är det inte en kvinnofälla att vara hemma med sina barn?",
frågade han mig - om och om igen.
"Är Du idiot?" frågade jag honom.
"Tror Du att vi kvinnor först skaffar oss en man och sedan berfruktar oss på honom och
sedan bär fram ett barn och ammar det och lever med det och genom det - för att sedan
efter sex månader se på barnet som en bromskloss i våra så kallade arbetsliv, där vi sitter
och filéar makrill på ABBA?"
"Ja", sa han "det trodde jag!"
Lägg ner folkpartiet!
Maria Stockhaus blev efterhand uppiggad av att lyssna på mig. Hon hade haft på känn
att hon var ute i rätt väder med att erbjuda valfrihet för kommunens föräldrar!
Hon hade till och med under den gångna veckan fått en bukett blommor hemskickad till
sig från en tacksam kommunmedborgare!
Jan stöttade mig hela tiden, där i rummet på trettonde våningen.
När vi åkte ner i hissen kändes det som, när vi själva kom ut från BB med vårt första barn!
Vi hade gjort det!
Tillsammans!
Från detta ögonblick visste jag att nu skulle socialdemokratin och vänsterpartiet falla.
Miljöpartiet är för valfrihet för föräldrar - den enda riktigt stora politiska frågan i vår tid!
Släpp ut folkpartiet ihop med vänstern och socialdemokraterna och släpp in miljöpartiet -
om de hyfsar sin ekvation någorlunda!
Hurra för Maria Stockhaus!
Hon leve!
Våra barn leve!
Eva Sternberg Tisdagen den 17 juli 2007 - 7:30:33
| | | | Måndagen den 16 juli 2007
Unga kvinnor bekymrar sig för sin pension
I Dagens Nyheter läser jag idag att unga kvinnor i Sverige är de medborgare som mest
bekymrar sig om sin ålderspension.
Det gör de rätt i!
Den generation unga kvinnor, som växer upp i Svrige idag, är hjärntvättade till att de
helt och hållet skall försörja sig själva genom lönearbete i främmande organisationer -
eller genom att starta ett eget företag från "scratch".
Lika hopplösa alternativ båda två!
För att få ett jobb i en främmande organisation måste de ha höga betyg från universitet
och högskolor - vilket de inte kan få utan att binda upp sig för stora studieskulder.
Istället för att hjälpa sina döttrar med studiemedel har deras föräldrar nämligen
investerat i fonder i Bortre Asien eller kryssningar till Nordpolen.
När kvinnorna sedan väl är medicine doktorer eller framaceuter med vidareutbildning
finns det inga tillräckligt kvalificerade jobb för dem.
Hälften av alla anställda i Sverige har redan för "hög" utbildning för det jobb de utför.
Nittio procent av dem, som har för hög utbildning för sitt jobb, är kvinnor.
Män blir mindre och mindre intresserade av kvinnorna ju högre studieskulder de har och
ju högre nästipp de har fått av sin höga utbildning.
Män har inte lika lätt för att lära.
Kvinnorna har ju helt och hållet förvisat tanken på att leva på sin mans lön från arbete i
en främmande organisation - även om mannen skulle vara villig att bilda familj med
dem.
Männen i sin tur är inte lika allergiska mot att leva av sin frus lön. De tycker ofta att det
är pikant att ha en högavlönad kvinna till fru - särskilt om hon dessutom är fyrtio år yngre
och har pressat fram ett barn till honom, som har samma ålder, som hans yngsta dotters
äldsta barn har.
Dagens unga kvinnor i Sverige är den första generation i världen, som har vuxit upp utan
att vara tillsammans med sina mödrar - åtminstone unde de första allra viktigaste åren.
De har knappast sett sina mödrar - eller far- eller mormödrar göra något "kvinnligt".
De har inte varit med sina mödrar och lagat mat, tagit hand om yngre syskon och kokat in
sylt. De har bara sett sina mödrar försvinna till sina "roliga jobb" med sminket fortfarande
på svaj i ansiktet.
Det enda som dessa unga kvinnor är bättre på än sina mödrar är att raka sin bikinilinje
och lägga en perfekt make-up på rekordkort tid.
Om dottern bor i USA är hon också bättre på att raka sig varhelst hår växer - utom på
huvudet.
Inte konstigt då att unga kvinnor är bekymrade om sin ålderpension! Deras egna
generationskamrater har ju inte heller fött några barn, som kan arbeta ihop ålderspension
åt dem.
Männen, som hade kunnat ge dem barn och försörja dem, är redan ratade.
Återstår bara att bekymra sig om sin ålderspension och eventuellt skära sig i armarna och
fundera över hur ålderdomen helt och hållet kan undvikas!
Jag tillhör den generation, som svek dessa unga kvinnor.
Vi trodde på det så kallade arbetslivet - och berövade därmed våra döttrar sin rätt till
kvinnligt liv och till en vettig relation med en man, som de kan få barn med och få en
hushållsekonomi ihop med . Barnen är och kommer alltid att bli den enda säkra
pensionen för oss människor. Allt annat är spegelfäkteri.
Nu är de unga kvinnorna i Sverige som mina fastrar var under trettiotalet -
ensamstående och bekymrade om sin pension.
Eva Sternberg Måndagen den 16 juli 2007 - 11:21:31
| | | | Söndagen den 15 juli 2007
London
För två år sedan vid denna tid utsattes tunnelbanan i London för sju fruktansvärda
attentat. "Terrorister" hade i en samordnad aktion lyckats döda och föröda i London på
ett sätt som inte förekommit sedan andra världskriget.
I "GodMorgon Världen" i P 1 idag togs tvåårsminnet av denna förfärliga händelse upp.
Journalisterna frågade sig vilka spår vi kan hitta i London idag efter dådet för två år
sedan.
Rättegången mot de anklagade skall börja inom kort - men i övrigt syns inget spår av
attentatet.
Så fort människorna i London fick klart för sig vad som hade hänt, satte de igång att göra
en insats för de skadade och fastklämda. De röjde väg genom murar, de förband de
blödande,hjälpte till på sjukhusen och arbetade oförtrutet för att förminska lidandet och
rädslan. Insatsen var enorm.
Dagen efter massakern fortsatte livet i London som vanligt. All trafik i tunnelbanan
upprätthölls som vanligt - enligt tidtabellen. Staden vann över "terroristerna". Deras makt
var bruten.
När jag lyssnar på detta inslag i "GodMorgon Världen", tänker jag, att det är precis så en
mogen organisation reagerar och fungerar. Den är så erfaren, så gammal och har varit
med om så många händelser, att den har självkänsla nog att inte ge upp. Inte ens under
en dag.Hur gräsliga omständigheterna än är. Den bara fortsätter som vanligt. Till slut
vinner den - eftersom majoriteten människor begriper vad de skall göra - när de skall
fortsätta som vanligt.
Om de däremot skall göra något nytt, förlorar de sitt självförtroende och allting går
överstyr.
Världens stora städer har en lång historia, de har regler och lagar, de har sedvänjor och
minnen - de har allt för att kunna mobilisera sin självkänsla. De gör det också - New York
är ett annat exempel på ett snabbt återhämtande. Barcelona likaså.
Mindre städer och platser har inte samma återhämtningsförmåga. En katastrof, som har
inträffat i en mindre bygd har en tendens att bita sig kvar - ja, katastrofen kommer ofta att
karakterisera den bygden för en mycket lång framtid. Kanske för all evighet.
Skottet i Sarajevo.
Tjörnbron.
Skotten i Ådalen.
En olycka, som jag har uppmärksammat årsminnet av i mer än femtio år är
Ställdalenolyckan..
Det var den 14 januair 1956. Ett stort antal skolungdomar var på väg hem från lördagens
undervisning i en rälsbuss, som krockade med ett stillastående godståg och fjorton unga
människor dog och flera blev svårt skadade.
Just den dagen åkte jag rälsbuss på kvällen till Fritsla - en liten ort utanför Borås. Min
bror, som gick i samma klass som jag, åkte också med i rälsbussen.
Vi var på väg till en fest hemma hos en av våra klasskamrater - Greta Åkesson, som
bodde i Fritsla.
Det var en härlig fest. Jag förälskade mig i min man. Han hade tydligen redan länge
spanat in mig. Vi gick i samma klass. Han var enormt målmedveten - och ändå
disciplinerad. Om han inte varit det, hade jag aldrig blivt förälskad i honom. Han var
dessutom mörkhårig och lång och smal och hade ett lätt depressivt utseende. Något -
som jag senare har förstått - gör att jag lätt kan tända till. Min hjärna tänker
tydligen: "Den stackars mannens liv skulle Du kunna lysa upp och glädja!"
Efterhand har jag lärt mig att tänka:"Du har redan en sådan man hemma sedan femtioett
år - och han har knappast enbart blvit upplivad av Dig - snarare ännu mera deprimerad!"
Dagen efter denna för mig historiska dag nåddes jag av nyheten om olyckan i Ställdalen.
Min far var mycket sorgsen, när han tänkte på de stackars barnen, på deras föräldrar - och -
vilket var utmärkande för min far - på den stackars man, som hade skött signalsystemen i
Ställdalen på ett så ödesdigert sätt.
Varje gång vi firar denna dag - den 14 januari (vi gifte oss sju år senae i Fritsla kyrka just
på den dagen) tänker jag på Ställdalenolyckan - också.
Nuförtiden -sedan jag lärt mig om hur vi människor fungerar i system - tänker jag också på
på att firandet av vår bröllopsdag är en del i en miljonårig tradition hos oss människor.
Ställdalen är - till skillnad från London och Barcelona och New York - ingen sådan
mångmiljonårigt kulturellt och andligt definierad plats.
När vi gifte oss visste jag inget om hur mycket en evolutionärt utprovad tradition som
äktenskap och bröllop betyder.
Jag visste heller inget om att de flesta människors liv i Sverige femtio år senare mera
skulle likna Ställdalen i civilisation.
När olyckan - paruppösningen, skilsmässan, otroheten och/eller förräderiet väl har
drabbat dem - då blir de definierade genom olyckan - inte genom livskraften och
självkänslan.
Det kommer att ta lång tid innan vårt levnadssätt idag kommer att ha samma
återhämtningsförmåga som London hade för två år sedan!
Eva Sternberg Söndagen den 15 juli 2007 - 10:05:53
| | | | Onsdagen den 11 juli 2007
Enskilda fall
Denna regntunga sommar, då de flesta semesterplaner, sommarstugor och
fjällvandringar går åt helvete, är en kristid för familjer.
Det märks mycket tydligt inom familjerådgivningen. Varma somrar - alla badar och
skrattar, alla reser och kommer fram, alla kvinnor är nöjda med sin solbränna och sina
inlagda hallon! Mannen är OK.
Kalla, regniga somrar - alla avbryter sina resor, vänder nosen mot hemmahamnen och
köper svindyra resor till vilket okänt solland som helst - och blir sittande på Arlanda!
Alla män blir frustrerade och gapiga och alla kvinnor rasande över att inget har blivit,
som de hade tänkt sig.
Hallonen ligger blöta på backen.
Min telefon börjar ringa tidigt på morgonen. Jag är hemma hela tiden. Jag har alltid
med mig min mobiltelefon. Det gäller att vara tillgänglig i rätt ögonblick.
Ett parförhållande ingås av två - och tar ganska lång tid att upprätta - åtminstone
nuförtiden, när det finns "fri" aborträtt.
Ett parförhållande upplöses av en. Hur snabbt som helst. En misslyckad seglats - vips är
skilsmässan ett faktum.
En faktura med mobilnummer. Uppringning av ett frekvent återkommande mobilnummer
på makens faktura. Vips är skilsmässan ett faktum.
En genomgång av vilka webbplatser hustrun besöker och vilka "chattar" hon tillhör. Vips -
hennes viktigaste tillhörigheter packas i en resväska och ställs utanför dörren, när hon
kommer hem från resan med väninnan till Köpenhamn. Låsen är utbytta. Hennes bil är
såld och barnen är underrättade på sin vistelse som utbytesstudent i Australien och på
bergstoppen i Bortre Asien!
Vad kan jag göra?
Vad kan jag säga?
Jag kan lyssna. Jag kan säga att tiden vi lever i är svår. Jag kan säga att somrar är farliga -
om de inte är varma - som förra året.
Jag kan ge rådet att vänta. Att inte låta en tillfällig händelse avgöra resten av ens eget
liv - och framför allt barnens liv. Att ta tjugofyra timmar i taget. Att inte göra något. Att
bara tänka. Att stå ut. Att tänka: "Jag har själv valt denne partner. Jag får ta ansvar för det
valet."
Eva Sternberg Onsdagen den 11 juli 2007 - 11:28:57
| | | | Fredagen den 6 juli 2007
I ett annat ljus
I regnet hinner jag att läsa många tidningar varje dag denna vecka. Igår kändes denna
lyx ännu mer njutbar än vanligt, eftersom jag kunde läsa dessa tidningarna här hemma. I
lugn och ro.
Egentligen skulle jag ha gått upp klockan fem och åkt tåget X2000 till Stockholm och
tagit emot ett par med akut tryck i sitt äktenskap.
Men jag behövde inte åka.
Kvinnan hade gjort precis som jag hade sagt - och mannen hade blvit from som ett
lamm.
Allt var frid och fröjd hos dem i onsdag, så jag kunde stanna här hemma igår.
Om det är något jag har lärt mig på Georgetown Family Center så är det att aldrig gå in i
något, som verkar läka sig självt.
Aldrig själv ge en familj en ny tid för nästa möte. De måsta alltid själva höra av sig. En
av dem eller båda. Aldrig jag.
Inte heller ringer jag någonsin upp och undrar hur någonting går - eller har gått. Jag är
inte nyfiken. Det jag skall veta kommer jag att få veta. Förr eller senare. Ofta blir det
senare.
Men eftersom jag kommer ihåg allting om alla människor, som jag har mött, så gör det
ingenting. Det är för dem och för mig som om vi hade träffats igår!
Ibland blir de till och med förvånade över att jag kommer ihåg, att den enes syster gick
på fertilitetsbehandling. Att jag frågar om det var en flicka eller en pojke, som föddes
efter en lyckligt genomförd behandling.!
Jag vaknar redan klockan fyra och ser regnet ösa ner. Jag är glad att jag inte behöver
stiga upp. Men jag hade aldrig tvekat att åka till Stockholm, om jag hade trott att den
unga familjen var i fara.
Nu låg jag kvar och Jan hämtade sedan tidningarna i brevlådan. Jag läste i fyra timmar -
hemma.
Annars är det bara på tåget, som jag har så gott om tid att jag hinner läsa alla
tidningarna under morgonen.
Det dröjer bara en timme innan jag hittar en artikel, som jag tänker att jag måste
kommentera.
Journalisten uttrycker farhågor kring sitt eget åldrande. Skall han våga åldras i Sverige -
så som situationen för hans farfar ser ut?
Farfadern får inte den hjälp han behöver. Journalisten har själv arbetat i hemtjänsten i
sin ungdom och insett att hela äldrevården i Sverige är på fallrepet.
"men det är ju bara min erfarenhet, det kan ju vara mycket bättre på andra ställen .... "
skriver han.
Detta är denna fras som gör mig upprörd!
Vi i Sverige är drillade av den närmast totalotära regimen på alla sociala områden, som
vi har levat under i så många år, att inte tro på våra egna erfarenheter!
Att inte förstå att alltihop bara är en enda stor Potemkinkuliss. Att hela fasaden skulle
brista, om vi vågade berätta om verkligheten i Sverige genom våra egna erfarenheter!
Man kan visst dra slutsatser genom sina egna erfarenheter. Man kan förutsäga skeenden
och förlopp genom att komma ihåg vad man själv har varit med om.
Det som är sant om en människa är i princip sant om alla. Våra hjärnor har utvecklats
under så lång tid att bara ytterst små variationer har kommit fram på kortare tid än
tiotusen år.
Vi måste börja se på oss själva i ett nytt ljus!
Precis så hemskt är det i psykiatrin!
Precis så fruktansvärd är äldrevården!
Precis så livsraserande är det för en ettåring att lämnas till främmande människor i ett
främmande revir och inte ha någon tidsuppfattning. Mamma lämnar mig helt och hållet
fem gånger i veckan! Stresspåslaget för barnets hjärna blir som att lägga en ny bilmotor i
saltvatten!
Precis så hemskt är det att diskutera med sin mamma och sin mormor, huruvida man skall
göra abort eller inte. För att bli färdig med sin doktorexamen.
Varken mormor eller mamma har blvit doktorer. Men de har barn!
Precis så kort är livet, som man har kvar. Innan den som gjorde vänstersvängen körde in i
bildörren vid passagerarsätet och mamman dödades!
Politiker, som inte kan uttala sig i ett enskilt fall, skall inte vara politiker. Det är ju först,
när de lagar politikerna stiftar kommer att användas i ett enskilt fall, som de kan lära sig
något!
Journalister, som inte kan eller vågar dra några generlla slutsatser av sina iakttagelser
och erfarenheter om livet skall inte vara journalister.
Läkare, som inte vågar berätta om verkligheten inom sina egna specialiteter, skall inte
vara läkare.
Se allt omkring Dig idag i ett nytt ljus!
Tro på att det Du är med om - det är också alla andra med om.
Sverige är redan på väg ut i upplösning, därför att vi inte vågar se "enskilda fall".
Vi är alla enskilda fall - och - vi hänger alla ihop!
Eva Sternberg Fredagen den 6 juli 2007 - 6:37:17
| | | | Torsdagen den 5 juli 2007
Handarbete
Mina händer arbetar. Jag rensar ogräs, lagar mat, putsar och polerar, stryker och jämnar
till, gnider och skrubbar, rör om och torkar av.
Mina händer är förlängningar av mina båda hjärnhalvor. Den vänstra handen är
förlängningen av min högra hjärnhalva och den högra handen förlängningen av min
vänstra.
Ju mer jag arbetar med mina händer desto mer stimulans får min hjärna. Jag är kvinna
och har en kvinnlig hjärna. Mina fingertoppar är till exempel minst 100 gånger
känsligare än min mans fingertoppar. När jag virkar kan jag se på TV på samma gång för
jag känner med fingertopparna, när jag skall utöka med en maska för att få hela virket
runt (grytlapp).
När jag var sju år fick jag göra en helomprogrammering av min hjärna. På grund av en
förlossningsskada var jag nämligen vänsterhänt. Min vänstra hjärnhalva skadades av att
fastna i förlossningskanalen - vilket betydde att min högra hjärnhalva snabbt växlade om
mig till vänsterhänt. Den högra hjärnhalvan klarade sig tydligen bättre under den tre
dygn långa förlossningen.
Det dröjde inte länge innan jag förstod, att min vänsterhänthet var ett problem för mina
föräldrar. För mig var det inget problem att vara vänsterhänt. Inte som jag kan komma
ihåg i alla fall.
Vänsterhänta ansågs på den tiden - slutet av trettiotalet - vara dumma i huvudet.
Mina föräldrar hade bestämt sig för att vi - deras barn - var de mest intelligenta, som
dittills hade fötts!
Hur skulle dessa intelligenta barn kunna vara vänsterhänta? Det gick inte ihop!
Istället för att finna sig i ett biologiskt faktum - att jag var extremt vänsterhänt - bestämde
de sig för att alltid se till att jag tog i allting med den högra handen, om de gav mig
något. Ja, hela min tidiga barndom var en enda stor övning i att inte vara "riktig" och
ändå försöka se ut som om jag var "riktig".
Jag tror att det var redan tidigt i barndomen, som jag genom att jag var vänsterhänt och
därmed inte "riktig" - och i varje fall inte som alla andra - blev starkt upptagen av att
försöka fastställa hur "riktiga" andra människor var.
Mina fastrar till exempel, som uppmanade mig att aldrig ljuga - och själva ljög från
morgon till kväll varje dag.
Mina mostrar, som uppmanade mig att tycka om alla och vara snäll, som var så djävliga
och elaka att det var svårt att inte slå till dem.
Min första lärarinna - Stina Sandberg - som jag direkt idag skulle kunna slå till om hon
vaknade upp i en ny inkarnation - som var orättvis, oförstående, högfärdig och luktade
armsvett (hon stod ofta mycket nära mig vid bänken för att inspektera att jag inte skrev
med vänster hand för att hinna ifatt de andra - trots att hon hade bundit upp min högra
hand i ett snöre på min rygg på morgonen).
På detta sätt har jag fortsatt. Jag vill se om det stämmer - det som jag hör människor
säga. Jag vill se om det verkligen fungerar i längden. Jag vill se vad man gör med
undantagen. Jag vill se när undantagen blir nittio procent av befolkningen - vad som
händer då.
Mina händer ledde mig att tidigt iaktta allting.
Min hjärna gjorde resten.
Eva Sternberg Torsdagen den 5 juli 2007 - 9:09:01
| | | | Onsdagen den 4 juli 2007
Mamma och Göran
Kåsören Hanna Hellquist skriver idag i DN på Namn och Nyttsidan om sin mamma och
hennes sambo Göran (självklart vet jag inte alls om hon skriver själbiografiskt eller på
något annnat sätt - men det spelar ingen roll).
Rubriken på Hellqvists kåseri är "HUR STÅR DE UT?"
Innehålllet i kåseriet är så på pricken! På pricken skildrar hon hur en kvinna tar sig makt i
sitt andra eller tredje parförhållande. I sitt första har hon fått sina barn.
Ett sådant barn är Hanna Hellqcist i sin text idag i DN.
Ett vuxet barn, som utifrån - på kort sommarbesök - iakttar sin övremedelåldersmamma
och hennes "pojkvän".
Bara ordet "pojkvän" i detta sammanhang är så skärande falskt. Göran är
ingen "pojkvän" - han är en vanlig svensk man, som är överlycklig över att ha någon, som
lagar mat åt honom och som gör att han inte behöver vara helt ensam! Hans egna barn
(om han har några) har säkert inte besökt honom på över trettio år - och något umgänge
har han inte kvar sedan han lämnade sitt jobb!
Mamma beskrivs i kåseriet på ett allt annat än smickrande sätt. Äntligen - tänker jag -
börjar nutidens ungs kvinnor att försöka göra en verklighetsbaserad bild av sina mödrar!
Själv gjorde jag det mycket tidigt - både i tal och skrift.
Det var inte populärt!
Jag fick veta att sådana uppfattningar, som jag hade lagt i min mors mun - fanns inte!
Min mor kunde inte ha sagt så!
Det jag inte bergrep på den tiden, när jag var ung, var att vi människor under vår levnad
och i den tidsanda, som finns för tillfället, bara tillåter det, som är allmänt accepterat att
få uttryckas i ord.
Det spelade ingen roll om det jag sa var sant -det fick bara inte uttryckas i ord!
Det jag inte begrep, när jag var ung, var att min mor var mellan trettio och femtio år före
sin tid.
Mina tankar om min mor låg också mellan trettio och femton år före sin tid. Nu förstår
jag det!
När jag läser Hanna Hellqvist blir jag glad.
Om trettio till femtio år kommer ingen att tycka, att det jag beskriver är fel, vågat eller
helt enkelt dumt. Då kommer alla att uttrycka det i ord.
Det kan till och med komma att publicers i DN.
Jag hoppas att Hanna Hellqvist begriper att, så som hon beskriver förhållandet mellan sin
mor och Göran - så ser i princip alla andra- och tredjegångsförhållanden ut! Alla är lika!
När Hanna Hellqvist frågar sig hur de står ut är svaret : De står ut för att upprätthålla
bilden av att de gjorde rätt, är de skilde sig från Hanna Hellqvists far!
Eva Sternberg Onsdagen den 4 juli 2007 - 8:18:29
| | | | Tisdagen den 3 juli 2007
Namnet på familjens medlemmar sitter inne i hjärnan
"Dom hade ju Martin på samma skola, som jag gick på!", säger Jan, när vi ligger i
sängen på morgonen och samtalar om gamla brev från hans mor, som jag hittade och
satt och läste i det nya garaget igår på förmiddagen.
Regnet formligen öser ner utanför huset. I trädgården och på tolvans green på Hills.
"Det var inte Martin - det var Din bror Göran!", säger jag.
Jag blev irriterad och på samma gång glad över hans felsägning. Fel namn - det skulle
ha varit "Göran" - Jans lillebrors namn.
Hur kan hjärnan producera namnet på äldste sonen istället för på yngste brodern? Av sig
självt kommer fel namn upp i Jans - liksom alla äldre människors - hjärna, när han talar
om sin familj. Och han märker det inte ens själv!
Kan det finnas någon annan rimlig förklaring än att ursprungsfamiljen är
inprogrammerad i ens hjärna?
När sedan ens egna barn växer upp, tar de helt enkelt över platsen i hjärnan, som den
egna yngre brodern hade - därav felsägningen. Ens egna barn är ju yngre än man själv
är. I det spåret i hjärnan - som är väl inpräntat - sitter broderns namn.
Det händer aldrig utanför familjen. Man säger inte "Kurt" till sin nye chef - bara för att
den tidigare chefen hette Kurt.
Jan kallar mig heller inte "Ulla-Britta" eller "Tetta", som hans äldsta syster heter. Jag
tillhör inte hans ursprungsfamilj. I Jans familj kallades barnen gärna sådana namn
som "Snuppe" och "Janne" och "Tetta". Jag tror att det beror på, att föräldrarna i början
av nittonhundratalet ville förminska föräldraskapets betydelse - om de ansåg sig moderna
och medvetna. Många föräldrar i överklassen ville helt enkelt inte, att ders barn skulle
kalla dem annat deras förnamn. Makarna Myrdal var som vanligt föregångare i att se sig
som barnösa - redan när deras barn var små! Deras son skriver i sin roman
Barndom "Alva och Gunnar", när de refereras till.
Bondeklassens och arbetarklassens barn hette inte sådana namn som "Jejje"
och "Pilla" - som Jans syskon -utan de hette Erik och Bertil och Anne-Marie och
liknande.
Själv döptes jag till tre namn, som mina föräldrar efter dopet inte kunde komma
överens om, vilket de skulle kalla mig. Den uppåtsträvande klassens barn skulle på den
tiden gärna ha sammansatta namn med bindestreck. Det fick jag också : Eva-Lenah.
När jag vid tjugo års ålder kom till Göteborgs universitet, strök jag "Lenah".
Alla i min ursprungsfamilj kallar mig dock fortfarande "Lenah". Återigen ett tecken på
familjens säte i hjärnan! Man börjar inte gärna att kalla sin syster "Eva" vid nitton
årsålder, som min bror i så fall skulle ha gjort. Inte när han har kallat mig "Lenah", sedan
han började ge ljud ifrån sig!
Jan kallar mig också "Lenah" eftersom han kom in i mitt liv under tiden jag bodde ihop
med min ursprungsfamilj - vid sexton års ålder.
Jan har varit tvungen att hålla isär vilka han talar med om mig och till mig tillsammans
med. Om de han talar med känner mig som Lenah, går det lättare. Det är naturligt för
honom.
Om de han talar med känner mig som Eva, så måste han anstränga sig och komma ihåg
att säga "Eva".
Problem uppstår, när han inför samma människor kallar mig ömsom Lenah och Eva.
Några har trott att han i själva verket har två "fruar" och att vi två - Jan och jag - är
så "öppna" och "medvetna" att han utan vidare kan tala om sin andra fru, när jag är med.
Där bet de i gräset!
Att vara öppen och medveten idag innebär motsatsen till att ha flera fruar!
Eva Sternberg Tisdagen den 3 juli 2007 - 12:09:43
| | | | Måndagen den 2 juli 2007
Regn
Det finns tre faktorer, som är lika för alla oss människor.
Den ena faktorn är vår födelse. Vi föds därigenom att två människor förenar sig sexuellt -
eller medicinskt - för att vår unika genkombination skulle uppstå.
Den andra faktorn är vår tid. Vi har alla tjugofyra timmar om dygnet. Det är lika för alla.
Ingen kan förlänga sin dag eller förkorta sin dag. Vi har tjugofyra timmar.
Den tredje faktorn är vår död. Vi skall alla dö. Det är absolut säkert. Ingen av oss undgår
att dö. När vi skall dö är vi lika ensamma, som vi var, när vi föddes. Ingen kan hjälpa oss
över randen till dödsriket. Vi måste helt enkelt se vår egen död i ögonen själva!
Många människor är så livrädda för döden att de inte vågar leva alls. Särskilt i våra
västerländska välfärdssamhällen.
Vi vill leva så länge som möjligt - så att vi inte går miste om något. När vi vill leva så
länge som möjligt, blir vi ofta så fega att vi alls inte lever. Det är först, när vi skall dö,
som vi vågar se livet i ögonen. och hoppas att det skall vara så länge som möjligt!
Utanpå dessa faktorer finns ett förlopp - en process, som också är lika för alla - åtminstone
de som bor på samma plats - vädret. Det är lika för alla. Det ändrar sig utan att vi kan
göra något åt det.
Vädret är som livet - det har sin egen väg, sin egen filosofi och sitt eget sätt.
Vi har bara att tacka ch ta emot!
Eva Sternberg Måndagen den 2 juli 2007 - 20:04:25
| | | | Söndagen den 1 juli 2007
Karin
Vår yngsta dotter Karin är ett ljus i våra liv.
Hon är social och ansvarstagande, rolig och omtänksam, optimistisk och förutseende,
försiktig och initiativrik.
Karin håller ihop oss alla. Hon tar i för att vi skall vara en familj.
Syskonbarnen älskar henne. Hon tar dem på allvar och ägnar sig åt dem. Hon kommer
ihåg allting och hejar på dem. Hon berömmer dem och spelar spel och filmer med dem.
Hon lagar mat, som vi alla tycker om och stannar bilen på väg hem från Norrköping för
att köpa brända mandlar till mig i bensinmacken i Gränna.
Hon kommer ihåg vad alla i familjen håller på med och frågar oss om hur det går för oss.
På sina arbetsplatser blir hon genast mycket omtyckt. En dotterson till våra grannar -
Trude och Morgan - här i Alveredsdalen var arbetskamrat med henne på Universeum i
Göteborg under en tid. Han talar fortfarande om henne, när vi möts på den smala vägen
hhit upp till oss.
De närmaste veckorna är hon ledig och är här i Göteborg.
Det gläder mig.
Eva Sternberg Söndagen den 1 juli 2007 - 18:46:55
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida