Eva Sternbergs Blogg

Juli - 2008

	Tisdagen den 22 juli 2008 Sofie I två dagar har vi haft besök av Martins och Pias mellandotter Sofie. Hon kom igår morse tillsammans med sin morfar till oss vid tiotiden på förmiddagen från Fiskebäckskil. Hon hade själv bestämt sig för att hon ville besöka oss i Alveredsdalen och redan vid middagstiden igår ringde hon till sin mamma och sa att hon ville stanna över natten. Sofie är en kopia av Martin - hon har hans kroppsställning, händer och fötter och hans okuvliga positivism och goda lynne. Så som jag kommer ihåg det från hans barndom. Han var - som Sofie - övertygad om att han skulle klara av det han hade satt igång - och att det skulle gå bra. Sofie har dessutom vackra blå ögon och ljust hår - efter sin morfar. Tunt, flygigt hår, som nu har växt sig så långt att hon kan ha sitt hår uppsatt i en knut på huvudet. Sofie och jag bestämmer oss för att åka och bada i Sisjön. Vädret är bra - mycket bättre än det var sagt i väderleksrapporten. Jag förklara för Sofie att det finns två sätt - åtminstone - att leva sitt liv: Antingen låter man väderleksrapporten, aktiekursen och/eller departementsutredningen styra sitt liv - annars låter man verkligheten styra. Man går ut på bron på morgonen och lägger märke till hur vädret verkligen är! Sedan gör man det man vill göra i det vädret. Som vi till exempel gjorde - vi åkte och badade i Sisjön. Trots att de hade sagt i väderleksrapporten att det skulle regna igår! Vi hade med oss matsäck och vi njöt av det söta vattnet, som man kan dricka rätt ur näven i vattnet - och bristen på brännmaneter. Sofie, som är lika intresserad av djur och växter som Martin var, när han var liten, såg aborrar och mörtar simma runt i det grunda vattnet i Sisjön. Jag föreslog att vi skulle fånga en fisk och lägga den i hennes akvarium. Men där fanns en skillnad mellan Sofie och hennes pappa - hon tyckte det var onödigt att ta upp en aborre och ha den i sitt akvarium - där hade hon ju så många andra fiskar. När Martin var femton år fångade han en gädda i Vänern, som han la i sitt stora akvarium i nedervåningen på Hackspettsgatan och som han hade i flera år. Gäddan måste matas med levande föda - även på vintern - så det var en verkligt stor uppgift att hålla denna gädda vid liv. Till slut släppte Martin ut den i Delsjön - vi stod alla på stranden och såg den försvinna ut på djupt vatten. Hela eftermiddagen igår plockade vi vildhallon, som växer i stora mängder vid vägarna på både Torrekulla och Hills. Sofie gladde sig åt hur vi skulle äta hallonen till efterrätt tpå kvällen - och hon var snabb att plocka. Faktiskt snabbare än jag - som numera skyller på att jag ser så dåligt utan glasögon. När vi kom hem hittade jag på att vi istället skulle göra hallonsylt av de just plockade hallonen - och plocka vanliga trädgårdshallon till efterrätt till middagen istället. Sofie var genast med på att lära sig koka hallonsylt. Till yttermera visso gick hon och hämtade sin lap-top och började spela in ett matlagningsprogram för TV4 med sig själv och mig i huvudrollerna - om hur man kokar hallonsylt! För mig är det som en frisk fläkt att vara med Sofie. Hon hittar på allt möjligt - och hon genomför också sina idéer.TV-programmet blev mycket bra - det hade kunnat sändas direkt i TV4! Själv tänkte jag på hur mitt liv skulle ha gestaltat sig om jag redan vid tretton års ålder hade haft en lap-top bredvid mig och kunnat spela in mina språklektioner, som jag höll i lagården hemma på Hulta för grannskapets barn. Jag behövde inte tänka länge på denna frågeställning. Ikväll, när Sofie hade rest tillbaka till Fiskebäckskil, läste jag i New York Times, som jag prenumerar på på nätet, att spegling är en viktig funktion för den mänskliga hjärnan! Ju mer en människa tror att hon blir iakttagen desto bättre presterar hon! Desto sannare blir hon mot sig själv och andra. Desto bättre resultat når hon - vad hon än företar sig! Du kommer att gå långt Sofie! Det kommer hela Din generation också att göra! Med Era lap-topar i köket, när Ni kokar hallonsylt! Eva Sternberg Tisdagen den 22 juli 2008 - 22:07:26

	Måndagen den 21 juli 2008 Harrington Detta årets British Open var mycket roligt och spännande att titta på! I år somnade jag bara en gång innan det var färdigt. Och jag sov inte så länge. Det blev heller inget omspel, särspel eller annat spel, som bara berodde på att flera spelare hade samma resultat, när tävlingen var slut. Och att de som hade samma resultat hade samma resultat även på de sista nio hålen - och dessutom på de sista arton hålen! Inget av detta hände under årets British Open på Royal Birkdale - en bana, som ligger alldeles bredvid flera av de banor, som Jan och jag trampat på under årens lopp i tävlingen British Seniors. Det har varit intressanta år - att gå upp och ner för kullarna på dessa banor, att fyllas av skräck och jubel samt gå omkring i snårskogen och leta efter bollar, som flugit iväg för långt. Första gången jag var med Jan på British Seniors - och vi hade varit där i en vecka i förväg och han hade tränat på båda banorna, på driving rangerna, på chipping arean och putting greenerna - från morgon till kväll - slog han två out of bounds från första tee, när tävlingen väl hade börjat. Första rondens första hål började med två out of bounds! Jan blev emellertid inte nedslagen av detta faktum. Detta hände innan jag hade lärt mig allt om den manliga hjärnan och hur den förhåller sig till sig själv, till sin omgivning och till strid, lek och spel! Detta var innan jag visste, att Jan befann sig i en helt annan dimension - där på första tee i British Seniors - än jag någon sin har gjort eller kommer att göra. Eller kan göra. Jag är kvinna! Jag har en kvinnlig hjärna! När jag såg den andra bollen fara in bland tallarna - exakt på samma sätt som den första - gick jag fram till Jan och frågade om han slog out of bounds med vilje? Jan varken hörde vad jag sa eller såg mig. Och lika bra var det! Årets British Open var mer spännande och omväxlande och underhållande än jag någonsin tidigare har varit med om - av flera orsaker: Vädret gjorde hela tävlingen mer lik en verklig kamp - bollarna for hur som helst. Tiger Woods var inte med - det var som en gudstjänst utan präst. Hela församlingen av spelare var nytända och sjöng med i psalmerna! Flera svenska spelare skötte sig mycket bra - även om de sällan var i bild i TV, som mest visade anglosaxiska spelare. Ledningen växlade hela tiden på ett spännnade sätt - även om Greg Norman låg främst längst. Men den feta damen hade inte sjungit ännu! Igår ballade Norman ur och fjolårets vinnare Padraig Harrington från Irland slog sig fram till konstant ledning - utan några större åthävor. Harrington var justerad, när han kom till Royal Birkdale i söndags i förra veckan. Han hade skadat sin hand - precis som Tiger Woods hade skadat sitt knä inför US OPen för några veckor sedan. Harrington kunde inte övningsspela som vanligt före tävlingen - bara gå runt och chippa med den friska handen för att inte slita ut sig. Han var ju fjolårets vinnare och skulle försvara sin titel - hur det än gick med handen! TV-kommentatorn Zachrisson hade en av sitt livs mest inspirerande uppgifter under detta års British Open. Han var på plats. Han hade med sig Pierre Fulcke. Inga sändningsuppehåll ägde rum. Och framför allt: den gamle Greg Norman var i ledningen! Jag trodde att Zachrisson skulle slå knut på sig själv, hoppa ut genom studiofönstret eller få halsslemhinnorna igengrodda - i sin iver över att tala om hur bra Norman var, hur rätt det var att en äldre man skulle ligga i ledningen, hur Normans fantastiska spelframgång berodde på att han just gift om sig (för vilken gång i ordningen nämnde aldrig Zachrisson) med en framstående kvinnlig tennisspelare och lämnat sin senaste fru och tre barn. Det var detta nya äktenskap som piggade upp Norman så till den milda grad, sa Zachrisson. Det var denna skjuts in i i ungdomen, som gjorde Norman till en baddare de tre första dagarna av British Open i år - enligt Zachrisson. Som i ett grekiskt drama kom peripetin först igår - under fjärde ronden. Flera yngre spelare gjorde bra ifrån sig - bland annat Stenson, som gjorde en av gårdagens bästa ronder överhuvudtaget. Harrington hade hela tiden legat i kölvattnet på Norman och han gick i ledarbollen. Norman kunde inte riktigt hålla formen under den sista ronden. Särskilt inte under de sista nio hålen. Harrington gick som en glad skolpojke runt och hejade på publiken. Denne irländare visade sig sedan vid prisceremonin ha en humor, som han dessutom kan uttrycka med ord - vilket inte särskilt många män - allra minst duktiga tävlingsspelare kan. Något som dessutom piggade upp mig var emellertid Harrington på sista hålet - då jag just hade vaknat efter några minuters slummer i soffan framför vår TV. Han ledde med flera slag. Han tog fram en hybridklubba. Nej, nej, ropade Jan. Ta en järnfyra! Du leder ju redan med flera slag! Men Harrington satsade stort med sin klubba. Han tog risker. Han gjorde det för sin egen självkänsla. Han gjorde det för publiken, som hade hejat fram honom som en hjälte. Han gjorde det för golfen som spel. Vår tids nya religion! Eva Sternberg Måndagen den 21 juli 2008 - 7:58:06

	Söndagen den 20 juli 2008 Dilsa Demirbag-Sten I DN /Söndag skirver idag Dilsa Demirbag-Sten en artikel om det förändrade folkhemmet Sverige. Om vi gör rätt mot barnen? Äntligen en kvinna, som skriver om barnen i Sverige! Äntligen en kvinna, som på bild ser ut som en mamma - med glada, osminkade ögon och hår, som flyger för vinden - och som håller sin dotter i famnen! Äntligen en kvinna född i ett annat land, som börjar se på Sverige med sina ögon och som vågar fråga om vi verkligen är riktigt kloka, som gör som vi gör med våra små barn under tre år! Svaret på hennes fråga är: Nej, vi gör inte rätt mot barnen i Sverige! Det går inte att lämna ettåriga barn till främmande människor i främmande byggnader och beröva dem en så viktig tid i livet! I onsdags skrev jag em blogg med anledning av att Tor Wennerberg omigen hade skrivit en essä i DN om mentaliseringsprocessen i barnets hjärna - hur barnet blir till som person genom den spegling det får i sin mors och andra familjemedlemmars blick. I hennes famn och i sitt eget hem! Om barnet inte speglas från födelsen till åtminstome tre års ålder i sin egen familj kommer dess hjärna inte att kunna knyta an ( se på Google all forskning gjord av Michael Meaney, Mark Flinn, Alan Schore och alla referenser, som de har på nätet i sina forskningsrapporter!). Barn som inte knyter an till sin egen familj - och som lämnas tilsammans med jämnåriga icke-besläktade barn i stora grupper till främmande människor att tas om hand, går under. I mer än sextio år har vi forskat på schimpanser och andra primater ( se Steven Suomi, Michael Harvey et alt.) och vi vet att ungar, som tas från sina mödrar för tidigt inte kan utveckla sin hjärna på maximalt sätt, inte kommer att ta hand om sina egna ungar på ens minimalt sätt och inte kommer att få några ungar alls i tredje generationen! Vi vet att för tidigt separerade ungar i puberteten kommer att föredra alkoholblandat vatten framför rent vatten - vid alla tillfällen då de är törstiga!) Inga riktigt uppfödda ungar föredrar alkoholblandat vatten! Bara sådana, som är för tidigt separerade! Äntligen får en kvinna tre hela uppslag i den största morgontidningen i Sverige - när hon skall tala om att vi är vansinniga i Sverige, som kastar bort våra barn redan vid ett års ålder! Hugo Lagercrantz är framme igen och tycker det är synd att för tidigt födda barn placeras på daghem vid ett års ålder - de är för infektionskänsliga enligt honom. Men han säger inte, att barnets hjärna förstörs av för tidig separation från modern och familjen och hemmet. Han säger inget om att mentaliseringsprocessen, språkinlärningen, kopplingen i hjärnans synapser och hela barnets framtid kapsejsar - förutom immunförsvaret! Per Kågesson, som har skrivit en bok om att föräldrar borde ha mer tid för sina barn och som också intervjuas av Dilsa, säger heller ingenting om VARFÖR barnet skall vara kvar i sitt hem till tre års ålder. Han klagar på att hans bok togs emot som vänsterpropaganda - trots att han till och med har gått ur socialdemokraterna sedan han började förstå vänsterns totala förakt och medvetslöshet för barns behov! Den viktigaste tillgång vi människor har är vår egen hjärna. Den viktigaste uppgift vi har är att vara föräldrar. Det viktigaste föräldrar kan göra är att skapa en stabil miljö för sina egna barn! Inget annat har någon betydelse i jämförelse med dessa enkla fakta! Ett samhälle, som inte hela tiden styr emot så gynnsamma förhålllanden som möjligt för världens alla barn, kommer mycket snabbt att gå under. Vi är redan där!! Världen går under inför våra ögon! Våra barn går under framför ögonen på oss här i Sverige! NU! Till kvinnor vill jag säga: sluta att leta efter den rätte eller efter ett perfekt parförhållande, när Du känner att Du vill ha barn (alla kvinnor med någorlunda barndom vill ha barn - det är inrpogrammerat i hjärnan på oss!). Det finns ingen den rätte eller ett perfekt parförhållande! Det finns bara den sorts män, som evolutionen har tagit fram. Det går inte att göra om dem på kortare tid än åtta miljoner år! Det finns dock det sunda förnuft som vi själva kan uppamma innan vi låter oss befruktas av en man, som blir far till våra barn. Det finns sätt att fastställa, om den man vi tänker befrukta oss på, uppfyller rilmligt ställda, grundläggande krav på honom och hans familj: Han skall ha kontakt med alla familjemedlemmar på båda sina föräldrars sidor i släkten. Han skall ha kontakt med sina syskon - även halvsyskon och styvsyskon. Han skall kunna slå i en spik, gräva ett potatisland och finna sig i att inte ha rätt jämt. Han skall kunna möta alla i Din egen släkt - utan att få överslag! Helst skall Ni träffa varje medlem i Din familj en och en innan Du låter honom befrukta Dig! Om den man, som Du har utsett , visar sig bara ha splittrade familjer, gömda fastrar och mostrar och alkoholiserade fäder och mödrar och dessutom är uppblåsta företrädare för överklassen eller den akademiska klassen, ta Dig då en funderare! Även om de äger ett gods eller har nått till den svenska hierarkins högsta topp! Bo hellre i en enrumslägenhet i Stuvsta ihop med Din man och Ditt barn och res och hälsa på Dina släktingar och hans släktingar under barnens första år - än jobba båda två tio timmar om dagen och låta Era barn gå under! I ett hus med för höga amorteringar och räntor. Eva Sternberg Söndagen den 20 juli 2008 - 7:49:33

	Lördagen den 19 juli 2008 Pension "Har Du kollat om Du har fått Din pension?", frågar Jan framför sin dator innan vi går och lägger oss i går kväll. Martin har varit hos oss och ätit middag, Karin och Lars har åkt till Nice och Stina kom på lunch hos oss genom Karins mobiltelefon på bordet. När jag hörde Stinas röst vid lunchen tog det ett ögonblick innan jag förstod, att hon inte var näravarande vid bordet i hela sin person. Jag trodde att jag hallucinerade. När Karin tog upp telefonen i handen förstod jag att det bara var min hjärna, som inte har anpassat sig till vår tids kommunikationsmönster. "Ja," svarar jag. Jag har fått min pension insatt på mitt konto i Nordals Härads Sparbank! Varje gång jag ser pensionen noterad på kontot får jag en stark lyckokänsla. Tänk att jag får pengar, som jag inte har slitit ihop under den föregående månaden - utan under mitt föregående liv! Tänk att pengarna kommer - ännu så länge - utan att jag behöver skriva fakturor, utan att jag behöver resa till jordens alla hörn eller stå vid altaret i kyrkor i Norra Lofoten med en uppstoppad mås i en tråd flygande över hvudet på mig och med hela församlingen - ung som gammal - i kyrkbänkarna framför mig! Tänk att även Jan får pengar på samma sätt - direkt från pensionspengehögen till sitt konto! Utan att behöva gå upp klockan fyra på morgonen och laga klubbor i våningen ovanför Golfhörnan på Engelbrektsgatan eller skära upp de evinnerliga bruna pappersemballagen till alla skaft, klubbor, bollar, mattor, pegs, tröjor, byxor, regnkläder, sockor, vantar, mössor, drickor, bullar, kakor, bagar, klubbhuvuden, klister, skruvar, skyltar, datorer, sprinklers, klippare, gasturbiner, cementplattor, vita A4-ark och nät till driving - rangen. Tänk att vi dessutom ändå fortfarande har kontakt med alla våra tre barn! Trots att vi har pension! Vi trodde aldrig att vi skulle få någon annan pension än den som vi har i våra barn och barnbarn! Den som vi skulle få genom vad våra barn gör och skulle komma att göra! Nu har vi det bästa av två världar! Eva Sternberg Lördagen den 19 juli 2008 - 8:28:16

	Fredagen den 18 juli 2008 Barnet i samspel med Dig Under tiden - två år - jag har skrivit denna blogg, har jag aldrig fått så mycket respons som på den jag skrev om mentalisering i onsdags! Tydligen läser alla mina läsare också DN - så att de kunde läsa Tor Wennerbergs artikel - om och om igen! Tydligen har Ni också tid nu i juli att läsa även min blogg - mer än en gång! Tydligen är sommaren också den tid på året, när medlemmarna i familjens olika generationer träffar varandra och lägger märke till hur de egna barnen förhåller sig till sina barn! Det är i vår mors blick som vi blir till, skriver en läsare med SMS till DN idag! Rätt uttryckt! Rätt uppfattat! Det är inte genom att se främmande männsikor passera förbi på gatan, som ett barn får någon som helst uppfattning om sig själv! Det är inte genom att träffa så många som möjligt och vara med om så mycket som möjligt, som ett barn får hjälp att knyta an till sitt liv! Det är genom att se någon, som ser en själv, som man blir verklig! Att möta ett barn och titta på dess föräldrar - istället för att se barnet i ögonen och visa med sina egna ögon att man ser barnet - är som köpa en biljett och sedan inte gå på bussen! Bara för att man är mer intresserad av var de andra, som väntar på busshållplatsen har placerat en själv i rangordning. Använd de resterande dagarna av Din ledighet till att mentalisera minst ett barn, som Du råkar möta i något sammanhang - på gatan, i affären, hemma hos grannen. Varje timme. Fånga barnets uppmärksamhet. Le och visa att Du själv är beredd att stanna kvar i barnets medvetande genom att ta in vad barnet säger och gör! Säg inget förrän barnet har talat. Tala bara om det som barnet säger. Se barnet. Se Dig själv i samspel med barnet - det mest livgivande som finns är ett sådant samspel. Särskilt idag behöver vi sådana upplevelser - nu när det föds så många barn i Sverige! Det är barnen, som är den stora samhällsomvältaren, den stora revolutionären av vår värld. Hjälp till att välta stenen på vilken FRA sitter! Och Englas mördare! Eva Sternberg Fredagen den 18 juli 2008 - 7:14:32

	Torsdagen den 17 juli 2008 Lena Olving I G-P läser jag idag att Lena Olving, dotter till förre chalmersrektorn Sven Olving, skall lämna Volvo PV och gå till en motsvarande befattning på SAAB. Inte till biltillverkaren SAAB utan till en mer framtidsinriktad del av SAAB - terroristbekämpning och övriga rymdprojekt. När Martin var ett år och jag var nyexaminerad civilekonom från Handelshögskolan i Göteborg, sökte jag cirka 500 jobb inom Göteborgsregionen. Tre år tidigare hade jag också sökt ungefär lika många jobb, när jag nyexaminerad lärare i engelska och ryska med behörighet att undervisa på gymnasier i Sverige. Som lärare fick jag ett jobb. I Överkalix. Men rektorn vid skolan i Överkalix ringde mig och bad mig att ta tillbaka min ansökan - för de hade en icke-behörig lärare redan, som undervisade i ryska och de ville inte bli av med honom! Denne man var dessutom: Fritidsnämndens ordförande Körledare Fotbollslagets tränare Teologie kandidat Chef för hemvärnet Sekreterare i Röda Korset i Överkalix. Vad hade jag att sätta emot i en sådan karriärkonkurrens? Ingenting. Jag hade inte ens bott ovanför Dalälven tidigare i mitt liv, så rektorn såg framför sig att jag genast skulle lfytta tillbaka till Göteborg. Min man var ju dessutom golfspelare och det växer inget gräs i Överkalix. Än mindre finns det någon, som ägnar sig åt en sådan idiotsport norr om Dalälven! Jag tog tillbaka min ansökan och gick in på Handelshögskolan. Det femhundrafjärde jobbet jag sökte på sommaren 1967 var en tjänst som förste byråsekreterare vid Chalmers tekniska högskola. Jag skulle arbeta på utbildningsavdelningen på rektorsexpeditionen. I kanslibyggnaden, som vette ut mot spårvagnshållplatsen - 7:ans spårvagn gick där upp och ner. Fram och tillbaka. Jag fick jobbet - efter två intervjuer. En med avdelningsdirektör Arne Palmgren och en med prorektor Sven Olving. Den man, som hade upprätthållit denna tjänst som förste byråsekreterae på Chalmers utbildningsavdelning som vikarie under flera år - Per Ola Leander - hade inte lyckats bli färdig med sin civingenjörsexamen på sektionen för teknisk fysik på Chalmers, därför fick han lämna sin plats åt mig, som blev ordinarie förste byråsekreterare. Per Leander hade just fått sitt andra och tredje barn - tvillingar - och blev på samma gång uppsagd från sitt jobb! Jag kunde ingenting, visste ingenting om Chalmers - mer än att min man och bror och svägerska gick där och var anställda där. På Handelshögskolan hade jag inte heller lärt mig någonting om statlig förvaltning, om schemaläggning för teknologer eler om hur man får obstinata professorer (Frössling) att åtminstone godkänna tio procent av teknologerna på varje tentamen, så att de inte behövde gå på Chalmers i mer än femton år! Per Leander fick fortsätta att jobba och lära mig att göra alla de uppgifter, som han redan kunde. Under hela tiden jag var kvar där. Det enda jag hade med mig till Chalmers var mina kompletta examina - dock inom områden, som saknade relevans för mina arbetsuppgifter där. Jag fick emellertid - under dessa mer än två och ett halvt åren - erfarenheter, som jag har haft stor nytta av under hela mitt liv. Jag lärde mig om överklasskvinnor, som tidigt bilvit jurister och som dessutom gift sig och fått barn - byrådirektör Lagercrantz till exempel - hur maktlösa de var. Jag lärde mig om chefer - som Arne Palmgren - hur meningslös han var i professorernas ögon. Jag lärde mig om rektorer och prorektorer - hur mycket makt de hade. En gång fick jag rektor Gralén att ställa upp i direktsändning i TV och erkänna att alla platser på Chalmers inte var besatta av sökande studenter (1969) och fick finansminister Gunnar Sträng att ge oss massor av pengar för att göra en extra antagning! Det var enda gången på Chalmers jag gjorde en verklig insats. Förutsättningen för denna kreativitet från min sida var att avdelningsdirektör Arne Palmgren just den vecka var inkallad i militärtjänstgöring eftersom han var kapten i reserven i den svenska armén. En gång drog jag upp byxorna på prorektor Sven Olving och såg efter om han hade vackra ben - eftersom han hade tittat på mina ben, när jag satt i Palmgrens rum och skrev ned vad herrarna sa på mitt block med mitt ena ben över det andra och Olving undslapp sig en fråga till Arne: Har alla intelligenta kvinnor vackra ben? Det var då jag lämnade min stol, gick fram till Olving och kavlade upp hans byxben och frågade Palmgren om samma sak gällde intelligenta män? Eller om män kunde ha fula ben och ändå vara intelligenta? Jag lärde mig också om den oerhörda tristessen i dessa förvaltningar. Om alla, som vantrivdes, hade affärer med varandra, bytte fruar och män - och framförallt om alla teknologer, som antingen var på frammarsch i sina och sina familjers liv - eller som var på det sluttande planet i jämförelse med sina fäder och sina morfäder. Jag lärde mig om gravallvaret och om bristen på humor. Jag blev förbannad, när fyra teknologer körde ihjäl sig på Boråsvägen på väg ut till cortegebygget - och man ändå genomförde cortegen! Jag hatadde ensidigheten, förutsägbarheten och bristen på fantasi och liv. Det första halvåret på Chalmers stod jag vid spårvagnshållplatsen varje lunch och önskade att jag skulle kunna få åka därifrån! Lena Olving är en generation yngre än jag. Hon är dotter till en professor vid Chalmers, vilket ökade hennes möjligheter att göra karriär i industrin i Sverige. Hennes egen mamma blev bara 59 år gammal och gjorde såvitt jag vet ingen karriär inom svensk industri. Men hon fick tre barn, varav Lena är det yngsta. För att göra karriär inom Chalmers hade Lena själv dessutom behövt vara gift med en man, som redan var professor på Chalmers. Det slipper hon på SAAB - hennes man är tandläkare, enligt vad som framkommer i dagens G-P! Eva Sternberg Torsdagen den 17 juli 2008 - 8:26:43

	Onsdagen den 16 juli 2008 Mentalisering Barnets hjärna börjar att utvecklas från elfte timmen i moderlivet - och fortsätter att påverkas till dödsögonblicket - och kanske i evighet därefter. Hjärnan är vårt relationsorgan. Slida, äggstockar,bröst och penis är våra reproduktionsorgan. Relationer och reproduktion hänger ihop - på ett helt avgörande sätt i våra sinnen. Men inte i vår tid. Vi lär de unga att leva ut sin sexualitet utan att ha ens en relation, som innebär att de vet namnet på den eller de som de för tillfället har sex ihop med. Hur har denna totala omsvängning av det mänskliga sinnet kunnat äga rum? Svaret ligger i dettta enda ord - mentalisering. Om barnet inte möter en förälder - helst mamman, vars förmåga till relation till barnet är ungefär tusen gånger så stor som den vanlige pappans - får barnets hjärna inget fäste i omvärlden. Om barnets hjärna inte får något fäste i omvärlden, får det inte tillgång till sitt eget känsloliv och inte till sin egen förmåga att styra och påverka sina relationer. Ett barn, som har mentaliserats av sin mamma och sin övriga familj är en person, som har tillgång till sina relationer. Som kan knyta an. Som kan ingå i ett sammanhang. Som kan se sig själv både som individ och som maskan i ett nät. På samma gång. Idag i DN skriver den förträfflige Tor Wennerberg ytterligare en avgörande essä om mentalisering. Läs den! Kort sagt beskriver Wennerberg att själva människoblivandet hänger ihop med den strävan, som mödrarna hade/har att knyta an till sitt nyfödda barn och låta barnet knyta an till dem själva under en kort tid i evolutionen. Den tid, som med all säkerhet nu är slut. För nu är det viktigare att mödrarna knyter an till den svenska arbetsmarknaden! Vilket innebär att barnets mentaliseringsprocess får sig en knäck! Eva Sternberg Onsdagen den 16 juli 2008 - 7:42:28

	Tisdagen den 15 juli 2008 Tasmansk djävul Under tiden jag vaknade i morse, hörde jag professor Jan Ekman från Uppsala beskriva ett exempel på fastställd biologisk evolution! Denna biologiska evolution hade dessutom ägt rum på mycket kort tid. Arten, som uppvisade denna biologiska förändring, är den tasmanska djävulen. Jag hade aldrig tidigare hört talas om detta djur från Australien, så jag hajade till. Heter djuret verkligen den tasmanska djävulen? På Georetown ägnade vi oss flera intressanta djurarter - mest dock den nakna ökenråttan. Vi lärde oss också om jordekorrar av vilka det finns två sorter. Dels monogama - och dels polygama. Den monogama (som bara har en partner hela livet) bestod av hannar, som bara var lite lätt aggressiva och väldigt omsorgsinriktade såväl mot sina honor som sina ungar. Den polygama (som har flera partners) var mera aggressiv och mindre omsorgsinriktad. Den monogama arten levde i trängsel med andra jordekorrar i sina revir. Denna trängsel ledde till biologisk evolution till fördel för monogami. Ju mer monogam en art är desto fredligare blir den. Hannarna ägnar sig åt nästa generations överlevnad istället för åt kamper med andra hannar om reviret (George Bush). Den tasmanska djävulen visade sig vara ett pungdjur, som är cirka en meter långt och väger tio kilo. Den tasmanska djävulen lever på att äta kött av andra arter - ekorrar och råttor. Det evolutionära problem, som har uppstått för den tasmanska djävulen är ,att den har drabbats av en smittsam cancer, som sprider sig genom öppna sår på dess kropp. Varför har detta djur öppna sår på sin kropp? För att vid parningen biter hannen och honan varandra så våldsamt att stora sår uppstår - i vilka cancer frodas och djuren smittar sedan andra djur av samma art! Hur löste arten detta problem - detta hot mot hela sin familj? Genom att para sig tidigare och tidigare i livet! Hur gick detta till? De yngre djävlarna var inte lika aggressiva som de äldre, när de parade sig. De bet inte lika hårt. Ungarna till dessa mindre aggressiva djur vann i det evolutionära loppet över de ungar till mer aggressiva djur, som aldrig kom att födas. Det var bara de mest flexibla djuren av arten tasmansk djävul, som förmådde sig att gå in i tidig pubertet. Det var de som överlevde. Så fort jag hör om någon art, om något sätt att påvisa den biologiska evolutionen, drar jag självklart paralleller till oss människor. Idag gick jag omvägen över de jordekorrar vi lärde oss om på Georgetown. Vi människor håller på att översvämma jorden. Kvinnor är monogama i nästan hundraprocentig utsträckning i revir med civilisation sedan mer än tre tusen år. Män är polygama - till dess att de blir civiliserade. Ju färre illusioner vi har om att erövra världen, tömma jorden på dess resurser och hålla vår egen art som slavar - desto mer monogama kommer vi att bli! De av oss som är tillräckligt flexibla, ser till att vi fördröjer vårt barnafödande så länge som möjligt - till dess att vi har hittat en stabil partner från en stabil familj i tre generationer. (Det är vad vi håller på med i Sverige just nu). Män som har omsorg och är mindre aggressiva blir fäder. Kvinnor som tänker sig för och inte går efter våldsamhet, fyrkantig haka och Davy Crockettsvans, blir mödrar. Jorden kommer att överleva! Gudrun Schyman och Maria Sveland kommer att gå under tillsammans med andra tasmanska djävulshonor! Eva Sternberg Tisdagen den 15 juli 2008 - 7:22:51

	Söndagen den 13 juli 2008 I mellanrummen I P1 sänds just nu repriser av dokumentärjournalisten Susann Björkmans dokumentärer för Sveriges radio under de senaste trettio åren. Igår lyssnade jag till andra delen av reportaget om en flicka från Malmö, som var fjorton år, när Susanne Björkman gjorde en dokumentär om henne. Efter tjugosju år hade Björkman sökt upp henne igen. Hon kände sig tvingad till det av sin intuition, säger hon i inledningen till första delen av programmet. Andra delen är spännande för mig att lyssna på - för redan genom att lyssna på den första delen om den fjortonåriga huvudpersonen , visste jag med mer än nittoåtta procents säkerhet hur det skulle komma att gå för henne! Hon lever i Sverige. Hon levde i det Sverige, som var vanligt för tjugosju år sedan. Sverige styrdes av medvetslösa föräldrar, okunniga socialarbetare och beskäftiga fosterhemsmammor - och av politiker, som fick röster genom att utsätta barn och unga för sin medvetslösa människouppfattning. Nästan alla svenska politiker är medvetslösa om familjen, om generationerna, om övergreppen, om den mänskliga hjärnan - ja, om allt! En fosterhemsmamm, som käckt uppmanar henne att skratta lite mer - när hon blir bortkörd från såväl sin egen mor som fosterhemsmodern - är bara ett exempel på den svenska \"modellen\" och dess idioti. När den manliga socialarbetaren - vars egen bakgrund säkert är den samma som fjortonåringens - på ett prästliknande sätt förmanar henne att ta vara på chansen att förstöra sitt eget liv, vill jag spy. Han har säkert gått på socialhögskolan i Örebro och blivit hjärntvättad till att utföra socialtjänstens övergrepp på henne. Samma övergrepp då som nu! Att flytta hemifrån för gott vid fjorton års ålder förstör en flickas liv. Oavsett anledningen. till flytten. Redan när jag hörde de första meningsutbytena mellan modern och dottern i den första delen såg jag hela hennes kommande liv framför mig: -Styvfadern förgriper sig på henne! -Hon är klar över att ingen vuxen kan - eller orkar - höra den sanna berättelsen om varför hon och styvfadern är i ständig konflikt. Nuförtiden. -Mamman är medskyldig genom att inte lägga märke till att dottern lider. -Styvfadern fortsätter att förgripa sig på styvdottern. -Styvfadern tycker att styvdottern blir mer och mer attaktiv som sexualpartner ju mer hon utvecklas till en vuxen kvinna. Han tar på hennes spirande bröst och för in sin penis i hennes sedan barndomen alltmer uttänjda slida. -Fjortonåringen börjar inse att andra flickor i hennes egen ålder inte utnyttjas av sina fäder som sexualpartner. -Hon förälskar sig i en äldre kille från ett annant land med en annan religion. -Hon värjer sig mot sin styvfar för första gången. Hon ställer inte upp längre som sexualpartner! -Styvfadern blir ännu mera elak och förföljer henne hemma och borta. -Modern står inte ut med grälen hemma. Hon vågar inte sätta sig upp mot styvfadern. Hon har ett barn även med honom.. -Socialtjänsten i Malmö - som är svensk och därmed med nittionio procents säkerhet totalt okunning, omedveten och politiskt maktgalen efter att ta hand om alla barn, som de kanhämta från sina familjer - vill \\\"ta hand om\\\" flickan. De misslyckas kapitalt. Som alltid. De utsätter barnen för än värre lidande! Av dessa anledningar vet jag redan hur det kommer att gå med den fjortonåriga flickan. När jag hörde andra delen igår kväll - för vi åt frukost på balkongen - Karin och Lars och jag, när programmet sändes klockan 10.03 - fick jag alla rätt! Flickan var utsatt för övergrepp från sin styvfar från sex års ålder! Modern har numera tagit tag i flickans och hennes barns liv - när styvfadern är borta och incesten har kommit upp till ytan i flickans hjärna (vilket skedde när hon födde sitt tredje barn - en flicka). Hon har gått i \"terapi\" för att lära sig sätta ord på allt hon var med om i hemmet mellan sex års ålder och fjorton års ålder. Nu berättar hon om styvfadern i radio. Alla som vill kan slå upp hans namn och hans adress genom folkbokföringen på tel:0771 - 567 567. Nu berättar hon att hon upprepat moderns mönster i sitt eget liv. Hennes egen förste man gick ifrån henne, när sonen var tre månader. Där slog hon sin mor med ett halvt år! Hennes förste man stannade kvar i ett halvår mer än hennes far. i övrigt har hon gjort allt det som hon sa till sin mor att hon själv inte skulle göra. Precis som vi alla gör. Mönstret inpräglas i vår hjärna tidigt. Men socialtjänsten lär sig ingenting. Socialtjänsten är fortfarande idag lika omedveten, okunnig och självuppblåsande som för tjugosju år sedan. Ingenting har skett, när det gäller incestbekämpningen i Sverige - ännu. Norge ligger ungefär trettio år före oss i kunskap och handlingsberedskap om incest. Allt blir bara värre och värre i Sverige. Vi talar om \"utanförskap\" - men inte om styvfäders, fäders och bröders \"innanförskap\" i sina styvdöttrars, döttrars och systrars slidor och analöppningar! Det enda som är annorlunda - nu mot då - är att ännu fler flickor utsätts för föräldrarnas parupplösning - eller för att deras fäder försvinner redan före deras födelse - som i Susannes fall. Eller att flickorna i ännu tidigare ålder förstår att styvfäder inte har i deras byxor att göra! Att deras upplevelser kanske till slut blir möjliga att tala om. Även med en journalist, som till slut kanske söker sig till andra lärosäten än socialhögskolan i Örebro! Så att hon inte kan bedras på sanningen! Så att det inte längre går att hålla tillbaka orsaken till alla ungdomars \"strulighet\"! Vi i den äldre generationen vill inte tänka på sådana obehagligheter som att våra barn och barnbarn hela tiden kan utsättas för de grövsta kränkningar, att deras hjärnor kan förstöras så att de måste dricka alkohol och ta andra droger - för att slippa tänka på vad de är med om. Flickor skär sig. De svälter. De tar livet av sig. De blir alkoholister vid fjorton år ålder. De rymmer och säljer sig för en korv med bröd. Lyssna på dessa program i P1 och lär! Lyssna på dem och inse hur många hundratusenstals liknande fall det fanns och finns i Sverige! Gör något åt den situation Dina egna döttar skall komma att möta i sina liv! Välj rätt man! Om Du har valt en annan man - efter det att Dina barns far har lämnat Dig - eller Du har slängt ut honom - inse då att det finns 60 gånger större risk att Dina barn blir utsatta för övergrepp från Din nye man! Även Dina söner! En man, som lever ihop med barn, som han inte är far till, har sextio gånger mindre spärrar emot att förgripa sig på Ditt barn än den biologiska pappan har/hade. Som Susannes styvfar. Och hundratusentals andra. Just nu! Eva Sternberg Söndagen den 13 juli 2008 - 7:49:19

	Lördagen den 12 juli 2008 Skilsmäsodiket Karin och jag har kommit hem från vår resa till Simmerud, Håverud, Sjötorp och Struppkärr. Hela jag är full av upplevelser, tankar och varma känslor. Veckan gick fort - och kändes som om den hade pågått hela min livstid. Igår var vi hela dagen i Sjötorp - Vänerns inlopp till Göta Kanal.Vädret var inte fullt så bra som under de föregående dagarna i veckan. I Håverud hade vädret överträffat sig självt - det vackraste vi hade haft det i Dalsland på 44 år. Karin skulle göra sitt TV-program och ville gärna att bilderna skulle bli så vackra som möjligt. Programmet skall sändas i januari nästa år. När det är kallt och mörkt ute. I Sjötorp fanns allt. Sjötorp har sin egen berättelse - genom filmerna om Göta Kanal. Alla, som kom in på besökscentret igår, när jag var där nästan hela dagen, sade genast något om filmen. Om den första filmen. Den andra filmen. Den nya filmen. Som skall spelas in i Sjötorp nästa sommar. Förberedelser sedan flera år pågår i Sjötorp inför nästa sommars filminspelning. För att komma ut ur Vänern och in i de högre belägna sjöarna måste skepparen klättra upp för åtta slussar i Sjötorp. Här kan allt mänskligt och alla mänskliga beteenden iakttagas. I dessa slussar. Vid infarten till en sluss, vid själva slussandet och vid utfarten ur slussen. Båtarna kommer in i olika ordning. Båtar, vars kapten har sin inkomst från sin båt, går före den kapten, som har sin båt som vittnesmål om sin inkomst någon annanstans - in i slussen. Möten sker i särskilda lugnvatten mellan slussarna. Klädseln på slussfolket skulle få en sådan som Barbro Hedvall att svimma och Göran Greider att glädja sig. Båtarna ser ut som gigantiska pilar med tre våningar eller som obyggda enplanshus, som skall få en ny trädgård att placers i. Och som allting däremellan. Båtfolket kastar kommandon till varandra - om tampar och fendrar. Åskådarna gottar sig i det maktspel, som nästan varje båt uppvisar. Kaptenerna och deras besättningar är inte alltid lika koordinerade som en balettföretsällning på Bolsjojoperan i början av nittonhundratalet. Filmen om Göta Kanal skulle lätt kunna spelas in varje dag i juli i Sjötorp. Dokumentärfilmas! Kanalen kallas "Skilsmässodiket". Kanske kommer denna benämning från den första filmen. Jag vet inte för jag har aldrig lyckats hålla mig vaken genom en hel film. En åskådare sa till Karin att hon aldrig skulle våga åka kanalen själv - med tanke på sitt äktenskaps eventuella upplösning i en sluss i Sjötorp! Kanalen har stor likhet med en modern tvårumslägeneht i Kallinge - åtminstone för besättningen och passagerarna - som jag ser det. Eva Sternberg Lördagen den 12 juli 2008 - 7:46:22

	Fredagen den 11 juli 2008 Pelargonier I fönstren står flera krukor med pelargonier. Flera av blomklasarna är överblommade och börjar gå i frö. När jag skall städa på morgonen, kan jag inte låta bli att knipsa av de överblommade klasarna. De nya knopparna kommer inte att slå ut på länge - om inte de överblommade tas bort. Precis som allt annat levande måste de gamla blomklasarna stå ut med att försvinna bort för att det nya skall kunna blomma. Jag vill se det nya växa. Fastän det inte är mina blommor. Var jag än är någonstans i världen, vänder jag på krukväxter så att de skall få sol från ett annat håll. Så att de inte skall växa snett och krulla sig kring sig själva. Jag knipsar bort gula blad och vissna blommor. I hotellkorridorer och föreläsningssalar. I fönstren på bensinstationer. På Sisjön och Torrekulla. På Sisjön har jag fyra krukväxter, som jag sköter själv. Vattnar och duschar. En av dem har stått i Martins rum medan han fortfarande bodde kvar hemma. Men idag fick jag mig en tankeställare. Eivor ville ha sina överblommade klasar kvar. Hon plockade upp dem ur soppåsen, när jag hade lämnat hennes vandrarhem idag på förmiddagen. Hon satte de överblommade klasarna i en vas. Och ringde upp mig och var ledsen över vad jag hade gjort. Jag sa att jag beklagade min insats för hennes blommor. Jag sa inte, att hon kommer att få nya vackra blommor i sina krukor inom en vecka. Jag frågade henne inte, om hon uppskattade att jag hade diskat och städat och torkat alla golven - även de andra gästernas. Att jag hade dammat alla fönstersmygarna och tvättat handfaten. Inget som jag hade gjort hade kunnat trösta henne. Jag hade gått över hennes gränser. Och det är inte bra. Det är en tankeställare för mig! Eva Sternberg Fredagen den 11 juli 2008 - 12:36:50

	Måndagen den 7 juli 2008 Simmerud Idag skall Karin och jag åka till Simmerud för vårt årliga sommaräventyr i Dalsland. För mig är det att åka till Simmerud med Karin, som det är för Jan att spela golf med Martin. Jag åker till Simmerud med Karin en gång om året nuförtiden. Jan spelar golf med Martin något oftare. I morse berättade nyhetsuppläsaren att mammor får en stark dopaminkick av att höra och se sina barn skratta. Hugo Lagercrantz var genast där i studion och sa att man säkert kan använda denna nya kunskap (detta är en ny kunskap hos Lagercrantz - inte hos mammor) till att låta deprimerade mammor se och höra sina barn skratta. Så att de blir mindre deprimerade. Han glömde att nämna att mammor, som är tvungna att lämna bort sina barn till pappor redan vid sex månaders ålder och till daghemspersonal vid ett års ålder, drabbas av samma sak. De blir också deprimerade. Och det har redan hälften av alla mammor till dagens mammor blivit. Deprimerade mormödrar. Att stå i en pressbyråkiosk och titta på porrtidningar på disken anses i Sverige vara självförverkligande för mammor. Att få en naturlig kick av att vara med sitt barn, som skrattar som Karin i morse, anses inte vara det! Det är män som har "forskat" om barn och förlossningar. Det är vi kvinnor, som har fött fram de sju miljarder männsikor, som lever nu! Skillnaden är stor mellan att prata och att prestera. Skilnaden är stor mellan att forska och känna och känna igen. Mycket stor! När Jan hör Karin och mig prata om vår förestående resa till Simmerud, säger han: "Så det blir en kvinnosaksvecka på Simmerud för Er två!" Jag instämmer. I jämförelse med Karin och hennes generation är jag dock mild som en västanvind. Inte ens i 45-årsåldern var jag lika uppmärksam och känslig, som hon är idag i frågor om förhållandet mellan könen. När Jan hade dukat bordet i går kväll till familjemiddagen vi hade här hemma i Alveredsdalen - på verandan, sa han, att nu hade han gjort sitt! Nu tänkte han inte göra mer. Karin och jag tittade på varandra och log! Det är detta leende och samförstånd, som vi kvinnor behöver ha - i familjen, mellan generationerna. Vi behöver en sådan dopaminkick. Ingen av de förmödrar, som har levat under min tid här på jorden har kunnat dela ett sådant leende. Mormor dog, när jag var ett halvt år. Mor skulle aldrig ha lett i samförstånd med mig om Far . Vi hade samma förhållande till varandra - Mor och jag - som Silvia och Viktoria. Rädsla från moderns sida och likgiltighet från dotterns. Far levde inte, när jag var lika gammal som Karin. Annars hade han kunnat säga samma sak om att ha dukat bordet! Förresten så dukade han aldrig bordet. Simmerud är min golfbana. Där har jag övat mig i allt från att satsa stort till att putsa på detaljerna. Där har jag bytt klubbor och skaft. Där har jag inbjudit till tävling, ändrat reglerna och skrivit texter och skickat ut bilder i etern. Där har jag inte väjt för något. Inte ens för åtta meter snö, tjugo grader kallt på natten eller 175 gäster, som vill ha kaffe med klengås. Där jag utmanat politikerna i Mellerud och Vänersborg och där byggde jag upp en ny "klubb" i Brålanda, som visade sig vara lika främmande för mig, som Hills blev för Martin. Men lärorikt var det! Är det! På Simmerud har jag känt igen mig från min egen barndom i växthusen på Hulta - ihop med Hugo Kristensson och hans fru Rut och tant Karlsson - hans svärmor. Där har jag byggt upp verksamheter, som på den tiden - 1960-talet - framstod som mera vågade än några SIDA-projekt i Afrika. Jan - som hela tiden har varit lojal mot mig om Simmerud - brukade ibland säga att enda skillnaden mellan mig och AMS eller SIDA var att jag betalade mina experiment själv! För mig är det många andra skillnader också. En viktig skillnad är att Karin vill åka med mig dit och att vi skall uppliva våra minnen från hennes barndom och min krafts dagar tillsammans i denna veckan. Sommarminnen. Det allra viktigaste är dock att vi alla - även Jan och barnen och barnbarnen fick uppleva 44 år av nära kontakt med riktiga människor - sådana som vet skillnaden mellan vete och havre, som kan slå ihjäl en råtta och som kan laga en slang med ett snöre! Som lever i verkligheten. Som aldrig har lämnat verkligheten och som är beredda att fortsätta livet på landet! Eva Sternberg Måndagen den 7 juli 2008 - 8:41:37

	Söndagen den 6 juli 2008 Vi betalar inte! Vi betalar inte! Stina - vår numera i USA bosatta dotter - fick, när hon var nitton år gammal och ännu inte hade lämnat sitt fosterland, ett brev från pensionsmyndigheten om att hon skulle få 55 kronor i pension i månaden - om 46 år! Detta gällde om hon fortsatte att tjäna lika mycet om året, som föregående år! Stina hade börjat att arbeta i Golfhörnan vid korsningen Engelbrektsgatan/Korsvägen, när hon var tolv år. När hon blev myndig började hon att deklarera. När hon var nitton år, fick hon alltså av den svenska staten det upppiggande budskapet att hon skulle få 55 kronor i månaden år 2036. Men förutsättningen var att hon fortsatte att tjäna minst lika mycket som föregående år - då hon gick till Golfhörnan och jobbade några timmar innan hon åkte hem med Jan eller Martin. När Stina visade mig detta pensionsbrev blev jag mycket upprörd. Tänk om jag hade fått veta samma sak, när jag var nitton år. Att staten redan hade räknat ut vad jag skulle leva på i pension! Att den skulle vara baserad på att jag bara hade jobbat extra några timmar i veckan innan jag tog studenten. Att den äldre generationen i mitt land hade bestämt långt, långt utanför sin av evolutionen givna ram! Att mitt framtida liv tillhörde staten - inte min familj! Jag sa till Stina att politikerna i Sverige är så absurt dumma i huvudet, att de verkligen tror att år 2036 kommer vi att ha samma samhällssystem (detta var före järnridåns fall till exempel), samma penningsystem (detta hände innan vi gick med i EU) och samma värderingsgrunder ( detta var innan Carl Bertil blev kronprins av Sverige genom den rokad, som kungen skall göra nu i år på Viktorias födelsedag) som vi har nu. Jag sa till Stina att riva kuvertet och att aldrig mera öppna dessa sagoberättelser från den socialdemokratiska eran i Sverige! (Jag skrev redan en bok om det svenska pensionssystemet 1975 "Arbeta för livet", där jag skrev att min pension aldrig kommer att falla ut, som det var tänkt 1975 och att jag hoppades att min svärdotter skulle tycka tillräckligt mycket om mig för att jag skulle kunna bo hos henne i källaren och virka grytlappar att försörja mig på genom byteshandel med förbipasserande på gatan utanför). Jag sa till Stina att jag skämdes över att tillhöra ett land, som inte tvekar att låta unga människor utsättas för dessa amsagor om sin utfallande pension om fyrtiosex år! Jag sa till Stina att vi är biologiska varelser, som föds och överlever vår ungdom genom att våra föräldrar sörjer för oss, som lever och reproducerar oss och ser till att våra barn överlever och reproducerar sig och som blir gamla och försörjs av sina barn - om vi behöver det - till dess att vi dör eller tar livet av oss. Stina hade för länge sedan gått till busshållplatsen, när jag kom till "dör eller tar livet av oss" - för det var ett uttryck, som hon visste skulle komma och som hon hatade. (Ett annat uttryck, som både Stina och Karin hatade var: "Ni kommer att få bo i enrumslägenhet, när Ni blir stora - om Ni inte städar och lagar mat, tvättar och stryker, klipper gräset och rensar rabatter och går och handlar, håller ordning i alla skåp och lådor, gör listor över det som fattas i alla våningar och går ut och går med hundarna fyra gånger om dagen och tvättar dem i badkaret fyra gånger, så att de inte smutsar ner i hela huset, när de kommer in (efter en sju timmar lång språngmarsch till Härryda - vi hade perfekt appell på dem!). Nu hör jag på nyheterna att 70- talisterna (Stina och Karins generation) är den största gruppen nolltaxerare hittills i Sveriges historia. Nu förstår jag att 70-talisterna inte behövde ha mig till mamma - de förstod ändå att alla de system, som vi i den äldre generatioenen hade beslutat om, bara var bra för oss! Det är sjuttiotalisterna, som får betala våra höga pensioner, våra bostäder, som vi fått i princip gratis - och våra fina titlar: överdirektör, projektchef, biskop och äldreomsorgsutvecklare och så vidare - under tiden 70-talisterna lever i kappsäckar, utbildar sig så att de har mer än en halv miljon i studieskulder och jobbar som timasntällda på snorkiga arkitektbyråer - till dess att de får barn med någon de träffar på en bar och inte ens kommer ihåg namnet på. Eller vill komma ihåg namnet på! Stina flyttade till USA för gott, när mina listor över vad hon borde göra hemma hos oss på Hackspettsgatan publicerades i Aftonbladet 1990 - som sommarläsning. Hon flyttar aldrig hem igen - som det ser ut nu i alla fall - så hon kommer säkert att bara få 55 kronor i månaden i pension år 2036! Eva Sternberg Söndagen den 6 juli 2008 - 8:44:08

	Lördagen den 5 juli 2008 Statssäkerhet En cancersjuk kvinna från Uddevalla knäckte det svenska STASI - försäkringskassan! Hurra! Äntligen en kvinna, som använder sitt liv på ett öppet och dräpande sätt! En kvinna från Sverige, som gråter, när hon berätar om hur hon fått brev från försäkringskassan om att hon nu - med cancer i ett långt framskridet stadium - skall söka jobb i Norrbotten! Som tur var svarade Kjell Albin Abrahamssson på hennes samtal till P1 - och inte en novis utan mod, utan kunskap om det svenska samhällets historia och utan moral själv! Som tur var använde Kjell Albin sedan hennes samtal - som påminnelse - under hela dagen och som tur var hörde den ansvariga ministern Christina Husmark - Persson av sig. Och som tur var vågade ministern ta försäkringskassan i örat! Och som tur var, är svenska STASI så medvetslösa, så självgoda, så helt utan god moral och mänsklig barmhärtighet att de anmälde ministern till KU för att fälla henne för ministerstyre! Och som tur var är Reinfelt själv i alla fall ingen räddhare - utan ser till nypa tillbaka i rumpan på försäkringskassan - så att den nu måste ta tillbaka sitt brev, så att den måste skriva till samtliga 80.000 männiksor i Sverige, som fått brevet och be om förlåtelse! Förlåt försäkringskassan! Förlåt oss svenskar, som går från sentimental välvilja - i begynnelsen av välfärdssamhället på trettiotalet - till rå grymhet i det som nu är vårt svenska samhälle! Förlåt oss människor i Sverige, som är så rädda att vi inte protetestera mot försäkrningskassan - som är på väg att äta upp våra liv! När jag kom till Georgetown Family Center var det en av mina lärare, som genast påpekade för mig att välvillig sentimentalitet ofelbart leder till grymhet. Till genomförd grymhet. Till samhällsupplösning. Till misär. Då i början av nittiotalet hade jag lite svårt att tro honom - Daniel Papero. Nu är jag glad att han sa det till mig - för nu har jag länge kunnat se denna grymhet mera tydligt. Jag har inte behövt vänta på Anna Olsson i Uddevalla. När jag under årens lopp har gjort uppdrag för försäkringskassan i alla hörn av Sverige, i Stockholm och i stora och små sammanhang - inte minst när jag har handeltt kvinnor, som är/har varit anställda på försäkringskassan, har jag ständigt påpekat försäkringskassans likhet med det östtyska STASI! Statssäkerheten - STASI i Sverige - har nu fått sig en knäck. Låt oss knäcka resten tillsammans! Tack, Anna Olsson! Eva Sternberg Lördagen den 5 juli 2008 - 7:06:36

	Torsdagen den 3 juli 2008 Svenska kyrkan 1939 förlovade sig mina föräldrar, gifte sig mina föräldrar, föddes jag och döptes jag. Om dessa tilldragelser kunde jag läsa i Borås Tidning från 1939 - så fort jag kom på den briljanta idén att gå till tidningsbiblioteket i Borås och läsa den tidningen. Detta hände redan tidigt i mitt liv. Anledningen till att jag var så ivrig, var inte, att jag själv förstod ,att jag skulle läsa tidningar från tiden, då jag föddes - för att förstå det samhälle och det tankekollektiv, som mina föräldrar levde i vid min födelse. Nej, anledningen var mera jordnära: jag ville veta, när mina föräldrar hade förlovat sig. Min mor var - som alla kvinnor - förtegen om det mesta. Åtminstone om det gällde henne själv och hennes familj. Om andra kan vi prata hur mycket som helst - men om oss själva vill vi inte berätta! Ändå är det så - som många fortfarande inte har förstått i dessa FRA-tider - att allt går att ta reda på i Sverige! Sedan 1500-talet i alla fall. Till slut fick jag reda på förlovningen, när jag läste Borås Tidning från 1939. Men jag hade ändå några frågor kvar, när det gällde själva bröllopet. Vem var med? Ägde det rum på Grand Hotel i Göteborg som det stod i lysningsannonsen att det skulle göra? Hur kunde då min yngste morbror och hans första fru ha varit med i kyrkan - som han berättade för mig en gång, när vi var hos dem på kalas? Inte förrän Mor dog hittade jag ett utdrag från Svenska Kyrkan om att själva bröllopet hade ägt rum i Gustaf Adolfskyrkan i Borås- och inte på Grand Hotel i Göteborg. Min yngste morbror och hans första fru hade mycket riktigt varit närvarande som bröllopsvitten. De skilde sig sedan själva 1946 - för jag hittade också bland Mors kvarlämnade papper ett brev från den före detta svägerskan Inger, som vlle ha hjälp med att få sin bror Orvar att skicka tillbaka till henne en obligation, som inte var hans. MIna gudföräldrar var min moster Eva, som var helt upprörd över att Mor och Far skulle få barn och gifta sig och som säkert hade kunnat tänka sig att abortera mig, samt Mors barndomsväninna - en kvinna, som var manodepressiv och enda barn till sina föräldrar. Hon greps senare av en sådan avund mot Mor över att hon inte själv hade barn - att hon rövade bort mig ur min vagn. Om detta talade aldrig någon högt. Mina frågor om denna händelse fick jag aldrig något svar på. Det hände inte kyrkan och det stod inte i tidningen. Min moster Eva kunde inte närvara vid mitt dop, för hon var på en av sina många utlandsresor - men Tant Evy var med. Av henne fick jag ett guldarmband, som jag under alla år har haft på mig då och då - till dess att en struts på Kolmårdens djurpark, vars avföring Karin skulle samla ihop i en påse att ha vid inspelningen av "Wild Kids," bet av mig det glänsande armbandet. Nu har jag det i bitar i en plastpåse i min byrå vid min säng. Svenska kyrkan har jag varit en medlem av sedan mitt dop. Jag är glad att mina föräldrar - mitt i allt det vansinne de var utsatta för under trettiotalet - i alla fall inte lämnade Svenska kyrkan. Så alla vi tre syskon är både döpta och konfirmerade och min yngsta syster är dessutom begravd sedan 43 år. Det är min faster Stina, som har hållit ett vakande öga över hela vår släkt på min Fars sida - att vi skulle hålla oss till Svenska kyrkan och följa de påbud, som stod i Luthers Lilla Katekes. Själv tillhörde hon Moralisk upprustning och var en rabiat lärare i Kristinehamns folkskolor. Ibland stod det om henne i Expressen. Det var mycket jag lärde mig av faster Stina - bland annat att inte bry mig om vad det står om mig i Expressen. Faster Stina var absolut förutsägbar. Man visste var man hade henne. Det har tagit mig lång tid för mig att förstå ,att det var hennes omutliga principer, som ledde till att jag i alla fall var helt övertygad om att jag skulle gifta mig i kyrkan - på sextiotalet då alla bara skulle bo ihop - och att Martin skulle döpas i den församlings kyrka, som vi tillhörde 1966. När Martin skulle konfirmeras hade jag vuxit in mycket starkare i den församlingen och jag var absolut övertygad om, att han skulle konfirmeras i samma kyrka och att han skulle gå i vanlig konfirmandundervisning och inte skickas bort till något kombinerat golf- och konfirmationsläger - eller liknande. Jag ville överhvudtaget inte skicka bort honom. Jag insåg att en son har man bara till dess han går in i puberteten - sedan är det kört. Och det var det! Karin hade varit med mig i kyrkan ända sedan hon kunde gå. Vi lyssnade på gudstjänsterna och när en församlingsassistent påpekade att hon skulle följa med de andra barnen till lekrummet, när vi vuxna deltog i gudstjänsten, nekade jag. "Detta barn skall vara i kyrkorummet - så mycket som möjligt!", sa jag, som hade blvit äldre och förstod lite bättre nu än när jag var tjugo år och var förbannad på faster Stina, som hela tiden undrade om Jan och jag skulle leva i ett vitt äktenskap. Åtminstone till en början? Jan föstod inte frågan - för flera medlemmar av hans fars familj hade tidigt lämnat kyrkan. Dock var hans egna föräldrar inte så "radikala" att de hade gjort det. Jan konfirmerades på det vanliga sättet samma år, som jag och min bror konfirmerades på Särö - där Fars goda vänners barn hade konfirmerats några år tidigare. Det var på Särö 1954, som jag första gången kom i kontakt med den göteborgska överklassmaffian och deras fasoner. Det har varit av god nytta för mig ända fram till den dag i idag är. Min konfirmationspräst - Isaac Béen - var en duktig präst och en förebild som retoriker för mig. Han kunde tala så att folket satt käpprätt upp i bänkarna. Hans fru var också en viktig bekantskap för mig - socialt uppåtsträvande kvinna, som vidhänger sin man som armbandet till uret . Av samma metall, som min svärmor skrev till mig före Jans och min vigsel att en fru skulle vara! Igår ringde jag igen till Svesnka kyrkan i Örgryte - Jan och jag tillhör numera Kållereds församling i Mölndal - och frågade om Stina och Matt - hennes man - kunde döpa sin nyfödde son Lukas Hogan Snow i Skårskyrkan, när de är hemma på besök i Sverige i början av augusti? Det var Karins konfirmationspräst Lars Winroth, som svarade. Jag följde honom under Karins konfirmationstid - precis som jag hade följt Maritn och Stina - och var glad att det var han som svarade - första veckan i juli! Ja, han kunde ordna dopet! Ja, det går bra! Ja, vi skall ordna musik och Stina och Matt skall få välja vilka psalmer de skall ha! Ja, prästen skall träffa föräldrarna före dopet! "Vilka psalmer tycker Du att vi skall ha?", frågar sedan Stina, när jag berättar i telefonen om mitt möte med Örgryte församlingspräst Lars Winroth och att det går bra med dopet under den veckan de är här. "Tryggare kan ingen vara!", säger jag och brister i gråt. Även Stina brister i gråt. Välkommen in i församlingen Lukas Hogan Snow! Eva Sternberg Torsdagen den 3 juli 2008 - 7:55:45

	Onsdagen den 2 juli 2008 Obama eller MacCain? I ett utttalande, som citeras i gårdagens New York Times, säger Barack Obama, att det är viktigare att ha en modern befälhavare som just lett ett störrre anfall, till sin partner i valet, än att själv ha deltagit som menig soldat i ett krig, blivit tagen krigsfånge och sedan suttit i fångenskap hos fienden i fem år! En överbefälhavare skulle alltså ha lärt sig mer genom att ha haft stor makt över en armé - när som helst i historien - än en man, som själv fått utstå krigets djävulskap genom att sitta i fängelse i fiendeland.! Låt mig nu ge Er en snabb lektion i hur hjärnan fungerar: Frihetsberövande förlamar hjärnan. Frihetsberövande ger mätbara förändringar - för gott - i en människas hjärna. Frihetsberövande ger tillfälle till reflektion, meditation, observation, kontemplation, vision, koncentration och passion. Passion för frihet och sanning! En befälshavarhjärna avger inga mätbara förändringar bara för att en man har haft makt över en armé! Hjärnan förändras knappast alls av att vara i en hierarki - det är först när något livshotande händer en person, som det sätter mätbara spår i en vuxen människas hjärna. Det har ingen betydelse vad en person har varit med om i sitt vuxna liv - om inget har hänt. Och det gör det ju nästan aldrig för amerikanska befälhavare! President Bushs hjärna bär tydligt mätbara spår av hans uppväxt med de föräldrarna och med systerns död och med hans akuta alkoholism under de viktigaste ungdomsåren - då hans vuxna hjärna formades. Den blev till motsatsen till McCains hjärna - cement! Resultatet av Bushs hjärnförändringar kan vi tydligt se nuförtiden - både här och i USA. Mc Cains erfarenhet ifrån Vietnamkriget är en tillgång för honom. Hans hjärna är präglad av erfarenheter, som väldigt många människor delar med honom. Fångenskap Hunger Svält Förödmjukelse Hån Desperation Längtan Hopplöshet Mod McCain överlevde fångenskapen. Hur dum i huvudet han än kan verka i många frågor i samhället - så har han en överlägsen egenskap: han överlevde fångenskap. Hans förståelse för krig sitter på ett djupare plan! Det är det planet, som vi människor behöver nå fram till - varje dag, överallt. Lär av Nelson Mandela! Eva Sternberg Onsdagen den 2 juli 2008 - 8:14:44