Eva Sternbergs Blogg

Juli - 2009

	Torsdagen den 30 juli 2009 Marianne Samuelsson I DN idag krävs på ledarplats att landshövdingen på Gotland - Marianne Samuelsson - skall avsättas. Hon har sagt att hon bryr sig om vem, som får bygga en anläggning intill strandskyddat område. Hon tycker att en arbetsgivare i länet, som ger jobb åt flera hundra gotlänningar, skall kunna få unna sig både det ena och det andra! Hennes yttrande togs upp på en ljudregistrerande mobil under ett möte. Hennes manliga medarbetare ville åtala Payex-ägaren för brott mot strandlagen. DN vill att hon skall få gå genast! För varje morgon jag får tidningarna inburna av Jan i vår sängkammare, blir jag mer och mer förvånad över hur snabbt Sverige och världen nu håller på att omvandlas! Förändringen går med en rasande fart. Liberala tidningar - som har varit särskilt medkännande med sådana som gamle Geijer i sexualbrottsutredningar, hejat på frisläppandet av både den ena och den andra, kräver nu en miljöpartistisk kvinnas avsättning, när hon säger något rakt ur, som är sant! Det finns ingen likhet inför lagen - absolut inte i Sverige i alla fall! Jag kämpar dagligen med offentliganställda, som säger rakt ut till mig att de tyvärr inte kan följa lagen - eller ens göra en utredning - av familjemedlemmar, vars förfäder är gamla liberala aristokrater eller förmögna fildelningskapitalister. DN har tydligen tagit till rutin att sila kvinnliga landshövdingar och svälja Stieg Larsson. Allt i samma anda som Herbert Tingsten, som kom överens med sin älskade av judisk börd om ett gemensamt självmord. Hon begick mordet på sig själv. Han var för feg och blev sedermera DN:s chefredaktör! Fy skam att använda DN:s ledarsida till en så medvetslös uppmaning! Vem skrev denna ledare? Kan det ha varit Barbro Hedvall, som ibland visar samma aningslösa tro på ord som andra gamla liberaler? Eva Sternberg Torsdagen den 30 juli 2009 - 7:18:07

	Onsdagen den 29 juli 2009 Per Jensens hönor Det finns en professor i etologi i Linköping, som heter Per Jensen. Han är en flitig arbetare i evolutionens vingård. Han inte bara pratar och åker på konferenser utan går direkt till handling, undersöker, antecknar och kommer ut med handfasta resultat! Omkring sig har han en pålitlig stab av unga manliga forskare, som inte drar sig för långtråkiga och tidskrävande observationer på individer av olika arter. Rätt som det är, kommer det ur denna forskargrupp de mest självklara resultat! Icke desto mindre blir de av högsta nyhetsvärde i Sverige - eftersom vi lever i en värld styrd av politiker helt utan hönsvett! Jensen och hans grupp har låtit hönor kläcka fram kycklingar och har gett dem helt olika uppväxtförhållanden. Den ena gruppen fick mat vid samma tid varje dag och ljuset släcktes för dem vid samma tid varje dag. Deras kycklingar blev inte särskilt bra på att sättas in i en annan hönsgård, där de fick mat vid olika tidpunkter varje dag - eller svältes helt och hållet under vissa tider. Den andra gruppen fick instabila måltider, vid olika tidpunkter och deras ljus släcktes och tändes helt utan tidtabell, som de kunde lära sig. (Höns är extremt känsliga för mörker - de kan inte försvara sig utan ljus). Dessa hönor fick lära sina kycklingar att ta för sig av både det ena och det andra på eget bevåg. Deras kycklingar lärde sig snabbt att överleva. Vad som uppfattades som märkligt, är att även dessa kycklingars egen avkomma var väsentligt bättre rustade för att livnära sig - än de bekväma hönornas barnbarn! Vi har ju redan i västvärlden bestämt att egenskaper inte kan ärvas! Vi har ju redan hos Darwin fått reda på att generna styr egenskaperna - inte den omgivande miljön och processen i gruppen! Redan för sextio år sedan fann en amerikansk forskare hos sina så kallat schizofrena patienter att de fungerade helt olika, när de var intagna på institution och när de var hemma hos sin familj! Dessa patienter var också helt annorlunda, när deras familj var hos dem på institutionen. När bara personal var med dem kunde man knappast känna igen dem! Denne forskare hette Murray Bowen och alla som läser min blogg regelbundet vet att det är hans forskning, som ligger till grund för Georgetown Family Center, som jag tillhör sedan tjugo år. Bowen hade en kollega, som hette JB Calhoun. Han tillverkade ett välfärdssamhälle för norska skogsråttor i stora, tomma oljetankar och lät NIH sponsra tre års forskning om hur det går för råttor, som inte behöver anstränga sig alls - utan får allt serverat åt sig av ett oändligt antal assisstenter till professor Calhoun. Det som hände var att råttorna förökade sig i en rasande takt - till dess att populationen kom till en vändpunkt och de vuxna råttorna bara kom att intressera sig för sitt utseende (Calhoun kallade dem The Beautiful Ones) och den yngsta generationen inte längre kunde bygga bon, ge di eller ta hand om sina ungar. De ville bara sitta i sina fönster tillsammans med alla andra unga råttor och gapa och kopulera och titta på varandra. Till slut var det bara tre kvar! På Georgetown har vi i mer än tio år mött forskare, som styrker Bowens teori om att föräldrar, som anstränger sig och försöker vara så stabila och omhändertagande som möjligt av sina barn - som till exempel slutar supa, knulla runt och vara borta på arbete utanför hemmet hela tiden - kommer att få barn, som blir mer och mer differentierade och kommer att klara sina liv bättre och bättre. Sådana föräldrar lockar fram genetiska egenskaper i barnets hjärna - empatisk förståelse, språklig kapacitet osv - som annars inte får komma fram! Generna är beroende av den miljö och de relationer, som barnet möter i sin ursprungsfamilj de första åren efter sin födelse. Denna process kallas för epigenetisk överföring. Den finns med alla sannolikhet hos alla arter, men den är särskilt viktig hos människan, eftersom vi har den sköraste och mest utvecklingsbara hjärnan - hittills - av alla arter. Familjen är den epigenetiska triggern till varje barns hjärna. Epigenetik kommer att vara ordet för dagen under de närmaste tio åren! Tack Per Jensen och kompani! Det gjorde Ni bra! Vid nästa val i Sverige kommer ingen att rösta på politiker, som inte åtminstone har höns- vett! Eva Sternberg Onsdagen den 29 juli 2009 - 9:33:46

	Söndagen den 26 juli 2009 Verklighetens folk I sitt tal i Almedalen vände sig Göran Hägglund till sina åhörare och kallade sig själv och sina partikamrater för VERKLIGHETENS FOLK. Cecilia Verdinelli skriver idag på G-P:s kultursida, att han därmed formulerade en kampanjfras som har allt: Begriplighet Slittålighet Clout (clout betyder att något är sant och att alla förstår det och att det väcker starka handlingsreaktioner hos människor - \"passande\" är ett annat ord för detta tillstånd!) Enligt Hägglund är verklighetens folk alla som har familj, arbetar,tar semester och lever sina liv som folk gör mest. För femtio år sedan i Sverige skulle en sådan politisk slogan ansetts ha kommit från socialdemokrater - inte från värdekonservativa! Så mycket har den politiska kompassen vänt sig på några decennier! Gammalkonservativa väljare har istället fått stå ut med att gamla socialdemokratiska kampanjfraser numera är deras ideologiska husmanskost. De får bita i sådana gamla brödkanter, som att arbete är livets mening och att unga människor skall diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag tror att det är fler människor i Sverige, som vill vara med i ett parti, som består av verklighetens folk, än något annat parti. Vem vill vara med i ett parti, som vill beröva Dig Dina resurser, peka finger åt Dig, när Du lever efter de mänskliga värderingar, som är inpräntade i Din hjärna sedan miljontals år eller struntar i att Du själv vill bestämma så mycket som möjligt i Ditt liv? Vem vill att politiker skall bestämma hur våra barn skall fostras och var? Vill Du, att Din gamla mamma skall behöva ligga kvar på sin dödsbädd i evighetslånga veckor - bara för att ingen vågar fatta ett vettigt beslut baserat på evidensbaserade religioner? I nästa val blir säkert VERKLIGHETENS FOLK den vanligaste kampanjfrasen! Om Ni inte tror på mig, så ta och titta på nästa avsnitt av Ordförande Persson på SVT på onsdag kväll klockan 19.00! Overklighetens ordförande! Eva Sternberg Söndagen den 26 juli 2009 - 16:25:07

	Lördagen den 25 juli 2009 Vattenfall Sverige är en kolonialiserande stat fortfarande! Vi har inte gett upp våra stormaktsdrömmar någon gång! Vi går på i ullstrumporna från femton- och sextonhundratalen och tar för oss! Vi släpper visserligen Norge utan blodsspillan, men vi är framme på många andra områden, som låter sig invaderas. Nu senast i Baltstaterna. Vi har kolonaliserat deras finansiella system. Om några år kommer en svensk författare att kunna skriva sin version av Mörkrets hjärta! Och i Tyskland. Vattenfall - ägt av den svenska staten - har roffat åt sig av de elbolag, som Hamburgische Elektricitätswerke AG fick göra sig av med vid den tyska återföreningen. RWE och E.ON tvingades också att göra sig av med sina tillgångar i det gamla Östtyskland - och - vips, vilka var framme om inte Vattenfalls hejdukar? Igår fanns en bild av Vattenfalls vd i Dagens Nyheter. Han såg ut som djävulen själv. Min far - ingenjör Daniel Jagner - föddes tre år innan Vattenfall bildades i Sverige. Han var en elektricitetens evangelist! Han trodde på vattenkraft och på att alla människor skulle bli kloka av att kunna se klart i ljussken - hela dygnet, var som helst på jorden. Han var glad över att vara svensk och blev kavallerist och hängiven fosterlandsförsvare och Finlandsvän. Södra Älvsborgs län var den elekticitetsstarkaste platsen i hela Sverige. Nästan inte ett enda hushåll var utan elström där. Inte när Far och jag hade varit hos varenda entandad kärring i backarna runt Borås och förmått henne att ta emot elström i sitt hus! Hur i alla sin dar kan vi ha hamnat i delo med den tyska regeringen och den baltiska frihetoptimismen på detta sätt? Enda förklaringen är självfallet att vi är gamla stormaktsidioter. Vi skäms inte för någonting! Om vi inte har något annat att komma med nuförtiden så kan vi alltid shanghaja tyska elbolag och sälja pengar till okunniga lettiska bönder. Norge bryr vi oss inte om - tack och lov - så där kan jag fortfarande vara verksam. Vårt senaste kolonialvarumärke är omhändertagande av små barn så tidigt som möjligt för placering utanför föräldrarnas revir - hemmet. När barnen senare - vid pubertetens inträdande - måste omhändertas tjugofyra timmar om dygnet, är vi experter på att utbilda icke-besläktade till att vara de föräldrar, som vi tidigare har sett till att barnet inte har fått vara tillsammans med. Kanske kan vi kombinera våra stormaktstilltag? Fostra våra barn i brunkolsgruvorna i Tyskland med hjälp av lettiska gästarbetare? Eva Sternberg Lördagen den 25 juli 2009 - 9:33:37

	Fredagen den 24 juli 2009 Folklighet Både i Dagens Nyheter och i Göteborgs-Posten finns idag artiklar om folklighet. Johan Dahlbäck skriver i G-P att vi - i vår tid - borde vara beredda att ta emot människor, som kan någonting, med öppna armar. Och inte stöta bort dem! Personer, som vet mycket, är liksom inte riktigt pålitliga. En politiker som Sarah Palin måste ju ha kommit fram på att ge sina republikanska kollegor en känsla av "normalitet" - som de trodde skulle gå hem i stugorna! Enligt Dahlbäck. På samma tema skriver Johan Croneman - som jag ofta slåss med nuförtiden - att Anne Lundberg som programledare i sommar har skrattat alldeles för mycket. Hon skrattar sig själv åt skogen - enligt Croneman. Själv har jag inte sett något av programmen, men jag blev intresserad i morse, när jag läste DN och förstår att Anne Lundberg har frågat Ingvar Oldsberg och han har svarat, att han aldrig har varit ute på nätet! Men hon ställde ingen följdfråga. Hon bara skrattade - som vanligt. Vi människor har svårt för att skilja mellan äkta skratt och styrt skratt. Jag ser heller aldrig på antikrundan och liknande program, så jag vet inte hur Lundberg skrattar. Men om hon skrattar hela tiden, kan jag inte föreställa mig annat, än att hon styr sig till skratt. Om Oldsberg aldrig har varit ute på nätet, håller jag med Croneman om, att hon borde ha frågat varför. Är det för att han är journalist och en gammal idrottsstjärna inom journalistiken? Är han en sådan, som har haft mycket makt i sina dagar - och som jag ganska ofta träffar på inom sporten golf - som helt enkelt inte förmår att lära sig något nytt, som är komplicerat? I varje fall om han är man. Är han som en fisk på land tillsammans med en dator? I så fall lär han snart kvävas! Ända sedan min barndom har jag försökt lära mig att tala. Jag har försökt lära mig att tala så att folk förstår. Jag har undvikit alla ceremonier, utmärkelser, innecirklar med akademiker, vars känsloliv är som ett paket Svinto. När någon ringer och frågar hur de skall presentera mig i sina program - vilken titel jag har - så brukar jag svara, att jag är sjuttioårig trebarnsmor gift med samme man, som jag träffade, när jag var sexton år. Pontus Dahlbäck har rätt i att de flesta människor - i såväl Sverige som andra länder - som kan någonting, har en konstig okänslighet. Snillena kan rota i kadaver men förstår sig inte på socialt umgänge och - framförallt - de är inte som vanligt folk! Jag skrattar nästan aldrig. Absolut inte om jag är programledare eller föreläsare! Jag har hållit på att lära mig att vara folklig genom att förstå mig själv - som är en del av folket! När jag talar, vill jag att folket skall känna igen sig själva - och mig! Det är det som är att ha humor! Inte att styra ett flatskratt ut i etern var och varannan minut! Problemet med folket är att vi ännu inte - i alla fall i Sverige - har lärt oss att skilja mellan ett riktigt skratt åt oss själva och ett styrt skratt åt någon, som för tillfället är syndabock! Vi går från att skratta åt Åsa-Nisse till att förstå vår mänskliga belägenhet här på jorden. Tillfällena till skratt är därför begränsade. Våra liv är sexuellt överförbara tillstånd med dödlig utgång. Den som har roligt hela tiden måste därför antingen vara totalt medvetslös eller förljugen ända in i märgen. Åtminstone nuförtiden! Eva Sternberg Fredagen den 24 juli 2009 - 10:05:34

	Torsdagen den 23 juli 2009 Vägkyrka Jag kommer in fel väg till kyrkan - min kyrka - som i sommar är vägkyrka. Jag läser i Mölndals-Posten att det skall vara andakt i kyrkan klockan 15.00. Skyltarna med "Vägkyrka" på ledde mig på en annan väg än den jag brukar ta. När jag kom fram var jag på andra sidan kyrkan och längst ned i backen står en stor bil - nästan inkörd i kyrkporten. Jag backar. Det är fel väg. Min hjärna - omgjort vänsterhänt till högerhänt och kvinna sjuttio år med starka kvinnliga hormonpåslag - kan inte backa. Inte lätt i alla fall. Parkeringsplatsen på den sidan kyrkan ligger flera hundra meter längre bort. Små flickor står utefter vägen och plockar hallon. När jag äntligen närmar mig kyrkan, vars port är öppen, ser jag en mängd blommor och "kransar" stå på grässlänten på höger sida. De doftar ljuvligt! Jag förstår att det var en kistbil, som hade stått på botten av kyrkbacken, när jag kom. Bilen var borta nu. Kyrkdörren var öppen. Hela kyrkan doftade av blommorna, som just hade blivit omplacerade till grässlänten. Framme i koret stod två pallar på tvärs, som tydligen hade burit upp kistan, Ingen människa syntes till. Det skulle ju vara andakt klockan 15.00! Visserligen hade jag nu blivit några minuter försenad, men bänkarna borde ju ändå ha varit upptagna av några vägfarare, som hittat fram till sin vägkykra! Det är meningen, tänkte jag, att jag skall vara ensam här nu. Jag gick fram till koret och la en femkrona i asken och tände ett ljus. Klockan inne kyrksalen tickade på ett klart och lugnande sätt. Jag tittade på ljuset - och på de ljus, som redan brann, när jag kom. Klockstapeln i backen upp mot kyrkogården lyste röd. En halvtimme kan jag stå, tänkte jag. Sedan gick jag ut mot kyrkbacken. Där stod Tomas och pratade med kyrkvaktmästaren. Var det inte meningen att det skulle vara en andakt här idag? Klockan 15.00? Jo, sa han. Prästen fick hålla en begravning här på eftermiddagen, så vi fick inte till det. Prästen är Du, sa jag. Ja, sa han. Så satte vi oss på bänken och han lyssnade på mig. Han bad för oss. Jag grät och tog honom i hand och gick tillbaka till bilen. Tack, Tomas Söderhjelm! Eva Sternberg Torsdagen den 23 juli 2009 - 9:40:44

	Tisdagen den 21 juli 2009 Elefanten på lina En elefant blev tränad att gå på lina. Över Niagarafallet. Väldigt många förberedde och tränade elefanten. Elefanten ville själv göra detta svåra och hade till och med deltagit i ett radioprogram och sagt att hon ville det! En tränare från Göteborg hörde programmet och bestämde sig för att erbjuda sig att träna elefanten. En cirkus ville vara med och visa upp numret för sina åskådare, när träningen var färdig. Alla hjälpte till. Alla gjorde sitt bästa. Den högre dagordningen lade allt tillrätta. En gång drattade elefanten på ända och det höll på att ta en ände med förskräckelse! Men tränaren räddade som genom ett mirakel elefanten, som började träningen igen. Flera gånger under våren började elefanten visa, att den höll på att nå fram till sitt mål. Människor började bli mer och mer intresserade av att hjälpa till och av att elefanten skulle nå ända fram. När numret skulle visas upp och elefanten verkligen gick på slak lina över Niagarafallet, då hade cirkusdirektören inte fattat skillnaden mellan en elefant, som går på lina och en lus, som går på lina. Då tyckte inte cirkusdirektören - och några i publiken - längre att tränaren hade gjort någon egentlig insats och ville låta bli att betala! Elefanten fick dessvärre även själv för sig att hon inte gått över Niagarafallet - utan över golvet på en manége! En dag kommer dock filmen om vandringen på lina att bli det vittnesbörd många har väntat på! Eva Sternberg Tisdagen den 21 juli 2009 - 18:38:15

	Lördagen den 18 juli 2009 Lars-Eric Hellquist Hanna Hellquists pappa är död. Hon skriver själv hans nekrolog i DN idag. Läs den! Det är den nya generationen journalisters sätt att uttrycka sorgen efter sin pappa! Mycket välskriven. Mycket bra beskrivning av en pappa, som för bara tjugo år sedan var ovanlig - men som nu håller på att bli vanlig. I våras kom Hanna Hellquist ut med en bok om sin uppväxt ihop med denna pappa och sin mamma och mammans nye man - Göran. Myclet välskriven. Mycket bra beskrivning av hur väldigt många barn har det nuförtiden. Väldigt många fler barn än för tjugo år sedan! Väldigt många pappor och mammor dör, när deras barn börjar skriva böcker om dem - eller börjar åka och besöka dem efter att ha varit avskurna eller bortadopterade i femtiotvå år. Väldigt många mammor också. Lars-Eric Hellqiust kommenterade ibland min blogg. Jag fick anstränga mig att försöka förstå vem han var. Till slut fattade jag det. Han skrev varje gång jag i bloggen skrev något om Liza Marklund och författare, som inte kan skilja mellan liv och dikt. Som inte kan skilja mellan en sann historia och en historia, som författaren själv hittar på och lägger tillrätta! Han skrev till mig, när jag skrev om hans dotters texter i DN. Jag svarade honom alltid - precis som jag gör till alla som kommenterar min blogg. Och vågar sätta ut sitt namn. Nu är han död. Nu måste Hanna Hellquist foga sig in i livet som faderlös. Det är inte lätt. Inte om man har haft en färgstark far, som dessutom inte förstod så mycket om sig själv. Eller henne. Eller den tid vi lever i. Tack i alla fall till Lars-Eric Hellquist, vars dotter är och kommer att bli en stor författare! Lika stor som Selma Lagerlöf - och från samma landskap! Eva Sternberg Lördagen den 18 juli 2009 - 21:30:20

	Fredagen den 17 juli 2009 På måfå Jag går fram till bokhyllan i vardagsrummet - på måfå - för att ta ut en bok, som står där. I förrgår var jag nämligen nere hos Allan och Berit och skulle titta på deras garage för att se om jag kan flytta ner några av mina böcker till det garaget. Hans - deras son - är nämligen här på semester i några dagar och han trodde att det skulle gå bra. Allan är död sedan flera år och Berit bor bara sällan över natten i den gamla sommarstugan, som redan brann ner 1947 och ersattes med ett uthus, som sedan dess har fungerat som sommarstuga. När jag kommer fram till bokhyllan i vardagsrummet tar jag ut en bok på måfå för att testa, om jag likaväl hade kunnat ha den boken i Berits garage. Det visar sig vara Ulla Isakssons roman \"Boken om E\" i sin andra eller tredje upplaga från 1994, utgiven av Bonniers förlag och tryckt på ScandBook AB i Falun. ISBN 91-0-055892- 3. På första sidan i boken hitar jag ett citat av Sören Kirkegaard: "Vi kan inte förstå förrän efteråt". När jag lägger ner boken på bordet öppnar den sig på sidan 71. Jag läser: Vintern 89. Någon ringde från Lund och ville ha E:s medverkan vid en stor psykologkonferens. Det var angeläget och bråttom, men E sov och jag ville inte väcka honom, han har blivit allt obenägnare att tala i telefon. Och plötsligt hör jag min röst säga vad jag ännu inte sagt till någon, knappt tänkt. Orden liksom pressade sig fram utanför min kontroll: -Jag tror inte att det går..... E.S universum håller visst på att brista sönder.... Mer förmådda jag inte, jag darrade i hela kroppen och lyssnade som i fasa till min egen röst. Vad var det jag sagt? Var fick jag så stort tilltagna ord ifrån? - Det är rätt ord för en sådan man! Den okända rösten var både sorgsen och förstående. Men när jag lagt på luren blev jag sittande i stolen bredvid telefonen utan att kunna röra mig. Aldrig har jag så tydligt förstått, hur instinktivt vi skyddar oss genom att INTE tala om det svåra som sker med oss. Före orden kan vi tränga undan och hålla borta, men när orden väl har kommit ut i luften förändrar de verkligheten, tvingar oss att se och begripa just det vi inte vill begripa. Och det upprättas styrka går ifrån oss." Den sista meningen tror jag först är ett tryckfel. "Och det upprättas styrka går ifrån oss". Det är ju ingen mening, tänker jag. Trycker Bonniers böcker så hafsigt? Fanns det ingen redaktör? Det är först nu, när jag sitter vid min dator och skriver ner stycket ordagrant, som jag inser vad meningen betyder: "Det upprättas styrka går ifrån os" . det vill säga, när vi har yttrat orden, när vi har beskrivit vår situaton sanningsenligt - då kan vi inte längre stå upp som tennsoldater och ljuga och se ut som om allting är bra! Som om allting går lätt som en plätt! Som om alla mår bra och har det lugnt och trevligt! Som om alla är fast anställlda på posten! Som om Posten är en trevlig arbetsplats! Denna förställelsens styrka går ifrån oss i samma ögonblick vi uttrycker vårt läge i ord! Vilken otroligt bra mening! Så väl formulerat av Ulla Isaksson! Vilken tur att en överambitiös textredaktör inte hann att ändra på den! Och vilken tur att jag fick fram just denna boken ur bokhyllan i vardagsrummet just idag på morgonen, när jag - håller på att skriva om min lilla bok "Rätt ord i rätt tid", som Björn Smith just har gjort en word-bilaga av så att jag kan ändra i manuskriptet sittande vid datorn och inte behöver kludda och klottra i det enda exemplaret jag har kvar av boken. -håller på och skriver fram och tillbaka med Ingrid - trädgårds-Ingrid - om ordens betydelse och om hur det går för en familj, som - likt Göran Perssons familj på femtiotalet - går från ordlös kommunikation inom familjen till ordkommunikation! Hur vansinnigt det kan bli, när en man på en generation får så mycket makt och blir så storhetsvansiinig att han spelar in sina Nerorepliker på TV-kassetter och låter sända dem i SVT och därmed utraderar sitt eget parti under de närmaste tjugo åren! Orden är sylvassa vapen, som det tar minst tjugo generationer att lära sig hantera på ett skickligt sätt! Mina böcker får stå kvar i vårt vardagsrum och inte stå i Berits källare! Eva Sternberg Fredagen den 17 juli 2009 - 7:52:09

	Onsdagen den 15 juli 2009 Carl Bildt På onsdagskvällen visade SVT första delen av "Ordförande Persson" i repris från 2007. Programmet är sanslöst intressant! Jag sitter som limmad vid TV:n och får till min förvåning lära mig - för första gången - varför de borgerliga inte tog makten 1998 - mitt framför näsan på Göran Persson! Socialdemokraterna förlorade nästan tio procent av sina väljare i det valet! Det var ett katastrofval för dem. Jag har aldrig förstått det tidigare. Det enda jag har fått veta är, att Fredrik Reinfeldt använde kunskap från regeringsbildningen 1998 ochh 2002 till att ta makten 2006. Nu förstår jag, att Bildt helt enkelt var medvetslös vid denna tidpunkt - september 1998. Han hade just skilt sig från Gösta Bohmans dotter Mia och var på väg in i ett nytt förhållande med Maria Corazza, som han hade träffat i Sarajevo under krigsbekämpningen där. Män som är på väg att svika sina äktenskapslöften och sina barn och ägna sig åt en yngre kvinnas gunster, är bara glada, när en sådan sak som valet i Sverige är över, så att han kan ge sig tillbaka till den italienska famnen och skita i regeringsbildningen! Göran Persson säger rätt ut i programmet om sig själv, att han bara gick ut nästa dag och sa att socialdemokraterna skall fortsätta att regera - som om ingenting hade hänt! Det var i valrörelsen 1998 som Persson hade hittat på att daghem skulle bli i princip gratis för alla barn. Han hade inte ens frågat sin socialminister - Margot Wallström - som sedan dess har hatat honom. Lars Lejonborg gjorde ett mycket dåligt val 1998 och Olof Johansson hade lämnat centerpartiet till Lennart Daléus - en man som passar bäst som varumärke för lättmargarin! Gudrun Schyman fick sig en knäck genom att en reporter på DN hade luskat ut att hon hade använt svart städhjälp - annars hade hon säkert fått femton procent 1998! Gud bevare oss! Om Alf Svensson har jag redan tidigare tagit reda på, att han gav sig iväg dagen efter valdagen till ett varmare land - med förbeställd biljett. Han var helt enkelt inte hemma och hade inte energi nog att begära misstroendevotum för Perssons regering. Efter väljarraset för Perssons parti! Tala om att inte ha alla hästar hemma! När de skulle ta makten låg de i famnen på italienskor, badade i Medelhavet eller gjorde reklam för lättmargarin! Nästa avsnitt av programmet om Mao (Persson) kommer nästa onsdag. Missa det inte! Fichtelius förstår inte vilken hovnarr han är! Eva Sternberg Onsdagen den 15 juli 2009 - 22:24:23

	Onsdagen den 15 juli 2009 I blåbärsskogen Linda och jag går till blåbärsskogen under tiden Ramtin servar min dator, som var föremål för kapning i januari i år. Jag fick mer än sjutusen mail från olika sorters lotterier ute i etern! Alla dessa mail talade om för mig, att jag hade vunnit större summor på en natt än Bernhard Madoff hade samlat ihop från rika amerikaner på femtio år! I och med att min e-postadress hade varit ute i etern på denna omfattande resa, hade så mycket skräp kommit in i den, att jag till slut fick vänta en halvtimme varje morgon på att få igång den. Och det har inte varit lätt för mig, som sitter där vid datorn med senaste numret av DN i knäet och vill skriva på min blogg - om vad Hanne Kjöller skriver om unga kvinnor på akutintaget! Linda föreslår genast de kommer hit den underbart vackra dagen igår, att vi skall gå ut i skogen och plocka blåbär. Äntligen, tänker jag, en kvinna, som är född i Småland och som växte upp vid sin mammas sida bland bärfyllda tuvor i skogen! Linda får låna mina gummistövlar - med piggar på sulorna. Vi tar med oss två bunkar och ett mindre mått till mig, så att jag inte ramlar med den stora bunken fylld med bär och häller ut alla bären. Som Mor gjorde. Vi vandrar utefter tretttonde hålet på Hills, som är omgivet av högt växande blåbärsbuskar på båda bergssidorna. Jag tycker att det är som att vandra i Padjelanta! Synen från marken och upp mot blåbärsriset är exkt lik! Linda uttalar sig om tillgången på stora, mogna bär och vi rör oss framåt i skogen - bort mot trettonde hålets green. Jag tittar bakåt för att se så att vi inte plötsligt får en golfboll i huvudet. Bakom greeenen hittar vi formidabelt stora och vackra bär. Några yngre spelare slår ut från tee. Linda blir inte det minsta rädd. Hon har snart sin bunke full med bär. Jag tittar på spelarna och märker till min lättnad att de båda yngre männen inte är några blåbär, utan spelar som singelhandikappare - trots att vi är mitt i turistsäsongen. När den ene får i sin putt på ett slag ropar jag \"bra\"! Spelaren tittar förvånat på mig i mina sjumilastövlar. Då säger Linda: "Hon äger banan!" Eva Sternberg Onsdagen den 15 juli 2009 - 7:03:53

	Söndagen den 12 juli 2009 Vänstern och familjen Vad skall vänstern göra för att inte helt tappa bort sig? Vilka visioner skall vänstern hylla framöver - över hela världen? Kajsa Ekis Ekman skriver en utmärkt debattartikel över detta ämne i DN/Kultur igår. Ja, i varje fall kan de inte längre tro på sina tidigare dogmer! För dessa dogmer passade bara in i det kommande industriella stadiet - där all upplösning hyllades och allt långsiktigt hållbart förkastades. I ett hållbart samhälle måste allting gå bakåt och samtidigt framåt. Det måste kunna ses och kontrolleras. Man måste veta vilka smitarna är och kunna bestraffa dem! Man måste också kunna känna igen sig själv i de hållbara målen och glädjas över att försöka uppnå dem i sitt eget liv. Vilka hållbara mål - annat än att få all makt själva - hade till exempel Hitler och Stalin och Mao? Inga! Hur kunde vi människor vara så dumma att vi trodde på deras rappakalja? Vi VAR helt enkelt för dumma! Vi gjorde som alla andra - eller tvärtemot alla andra. Sveriges Radio och Sveriges Television är det medium, som in i det längsta har släppt fram den generation, som gjorde uppror mot sina föräldrar, som tillhörde den dåtida svenska överklassen. SVT och SR är megafoner - och har framförallt varit - ljudförstärkare till upproret mot allt, som hade konservativt värde. I deras ögon. Nu är det slut med det! För nu finns det inget att längre göra uppror mot! Inte ett enda konservativt värde av den gamla sorten kan en enda programledare längre spy sin galla över. Allt är redan dött! Under tiden har en ny generation insett, att deras föräldrar, som slängde ut religionen, åt direkt från burken och klädde sig i trasor, inte lyckades med någonting annat än att förstöra sina egna barns liv. Och sina barnbarns liv. Det syns nu - klart och tydligt. Den nya generationen har redan börjat bygga upp sig med konservativa värderingar igen. För vi människor är så komplexa varelser att det inte går, att vara något annat än konservativ - om inte barnen skall gå under. Hur gör vänstern? Den fattar inget! Den går på i ullstrumporna med affischer på Mona och Marita, som skall skaffa jobb åt unga människor i Sverige i EU! Nej, det enda, som skulle kunna rädda den röd-gröna "alliansen" i Sverige vid nästa val vore att göra en helomvändning - som Reinfeldt till sist gjorde. Flytta politken i vinnarens riktning. Bli konservativ! Bli hem- och familjekramare! Hylla bestående värden! Ge premier åt föräldrar, som förstår sin uppgift och tacka mor- och farföräldrar, som stannar hemma med de unga i storstäderna istället för att befinna sig på redan döda semesterorter i Sverige och utomlands! Ge medaljer åt kommuner, som lyckas bygga upp en stark positiv känsla för hembygden - utan att trakassera människor, som kommit hit från andra länder! Kunde Reinfeldt få moderaterna att hylla den socialistiska svenska arbetsrätten, då kan socialdemokraterna börja värna om familjen! För Reinfeldt var steget mot mitten en helt ny väg. För socialdemokraterna är värnandet om familjen ingen ny väg - utan en väg tillbaka till sig själv. Förbi Myrdal och kompani, som var en avväg ut i ödsligheten! Eva Sternberg Söndagen den 12 juli 2009 - 7:37:28

	Fredagen den 10 juli 2009 Ett annat liv De senaste veckorna har jag lyssnat till radioföljetongen i P1. Varje dag. Sista avsnittet sändes idag i radio. P-O Enqvist har själv läst in sin biografiska roman tillsammans med producenten Kerstin Wixe. När boken kom ut i höstas skrev jag en blogg om den. Jag hade inte läst den för den fanns inte bokhandeln, när den recenserades i Dagens Nyheter. När jag skulle köpa den några dagar senare, ögnade jag igenom den och såg då att Enqvist inte hade skrivit i jag-form utan kallade sig själv för "han" - rakt igenom hela boken. Jag blev så förbannad att jag inte köpte den! Tänka sig en författare, som kallar sig själv för "han"! Där gick gränsen för mig! Många människor frågade mig, om jag hade läst den. De tyckte den var storslagen. Vår goda vän Barbro - själv uppvuxen i Västerbotten - blev besviken på mig, som dömde ut en bok bara därför att författaren kallade sig för "han". Förlåt mig, Barbro - det var verkligen helt idiotiskt! Att lyssna på Enqvist själv läsa upp romanen har varit högtidsstunder. Beskrivningen av barndomen rörde mig varje dag till tårar - liksom beskrivningen av hur han blev alkoholist och hur han till slut kämpade sig ur sitt beroende. Så fantastiskt med en författare, som har en klar minnesbild av sin barndom - och kan omsätta den i ord! Så enastående med en man, som kan beskriva sitt tilltagande drogberoende på det sätt som Enqvist gör i "Ett annat liv"! Det svenska språket äger fler suveräna barndomsskildringar än något annat språk. Nu har jag fått ta till mig den kanske främsta av dem - genom att lyssna till radioföljetongen i sommar! Eva Sternberg Fredagen den 10 juli 2009 - 17:42:20

	Torsdagen den 9 juli 2009 Michael Jackson För mig, som är sjuttio år gammal är en man (?) som Michael Jackson helt obegriplig - till dess att jag börja applicera mina kunskaper i antropologi på honom och på den reaktion världen har visat i samband med hans död. I vår upp- och ned-på-vända värld har Jackson tydligen fungerat som motsatsen till tidigare skedens syndabockar. Han har istället varit en gud, som - oavsett vad han gjorde - var gudomlig för många. Guden har nu dött och det är kanske först vid sin död, som han kan bli en syndabock! Nu kan människorna peka ut honom, köra ut honom och känna sig renare än syndabocken. Nu har han ändå gjort bort sig genom att dö! Innan han dog, gjorde han om sig från biologisk varelse till "ordvarelse" eller "musikvarelse" och han attraherade därmed självfallet alla människor, som vägrar att underkasta sig levandets lagar! Bara en ung nation som USA kan hylla en "musikvarelse" på det sätt som nu sker med Michael Jackson. Bara en ung generation, som aldrig egentligen har behövt använda sin raffinerade hjärna - utan bara har behövt flyta med - kan göra en gudom av en stelopererad pedofil. Den kris, som den industriella världen nu genomgår, kan bli det reningsbad ur vilket nya gudar framträder! I valet mellan att tro på jungfrufödsel och återuppståndelse eller på en urballad, könlös artist, väljer jag den förstnämnde. Till skillnad från Mona Sahlin. Eva Sternberg Torsdagen den 9 juli 2009 - 13:54:04

	Onsdagen den 8 juli 2009 Davids trädgård Idag skall jag inte skriva om hur åldringsvården i Sverige kommer att utvecklas eller om romanen Albatross, som Hans Gunnarsson har skrivit. Inte heller skall jag skriva om skattekontoret eller Linda Skugge, som efter tjugo års skrivande har lagt av. Under tiden hon skrev, var nästan inte ett enda ord sant enligt henne själv, Det skall jag inte heller skriva om. Idag skall jag skriva om Davids trädgård, som omger vårt hus. Strax efter första världskriget anlade David en trädgård uppe i skogen i Alveredsdalen. Han var trädgårsdmästare och stenhuggare och formade sin trädgård med vackert huggna stenar. Överallt. När jag går på trädgårdsstigarna, som är omgivna av djupt rotade stenar, tänker jag på att det finns två saker, som män och kvinnor kan lämna efter sig och som varar; stenmurar och broderier! Davids anlagda stengångar ger vår trädgård en vacker ram. Det är lätt att gå på dessa gångar! David räknade ut åt oss hur trädgården skulle se ut. Flera av hans buskar och växter lever fortfarande kvar. Idag, när jag rensade potatislandet gick det en frisk fläkt genom hela trädgården och de blommor, som sticker upp ur Davids stenlagda bäck är i år både lila, röda, vita, gula och rosa. Häromnatten låg älgen i bäcken och svalkade sig. Det var så jag upptäckte att näckrosen blommar i år igen! En rosa blomma stack upp ur gräset på sidan av bäcken. Jag såg den, när Jan visade mig var älgen hade legat. Älgen passade på att äta upp några äppelkart från Davids för nästan hundra år sedan planterade äppelträd. Jan fick kratta upp de kart, som älgen inte hann få i sig innan hundarna fick syn på honom (henne). Det är med stor tacksamhet jag tänker på David. Han gjorde en viktig insats för oss, när han levde här på jorden. Han anlade vår trädgård - långt innan en golfbana byggdes runt trädgården och innan vi kom hit och Victoria och Jasek kom hit och fick för sig att de skulle bygga just detta hus i urskogen, så att de skulle få vara ensamma! Hur Mölndals stad kunde komma på tanken att ge dem byggnadstillstånd har vi aldrig lyckats luska ut - men jag tyder det till att det måste vara den högre dagordningen, som har gett mig denna trädgård att vara i! Och i år - det sjunde året vi är här, slår den rekord! Allting blommar. Allting doftar och växer! Alla färger är starkare än någonsin tidigare! Tack, David, för att Du trodde på sten och växt - och för att vi fick ta över Din trädgård! Eva Sternberg Onsdagen den 8 juli 2009 - 15:29:49

	Lördagen den 4 juli 2009 Alex Schulmans onödiga bloggar I DN:s kulturdel ondgör sig idag Alex Schulman över oss bloggare. Vi är ointressanta, helt utan makt och läses av endast ett fåtal människor i Sverige! Utom Blondin-Bella och några andra, som dock bara skriver om mode och därför kan avfärdas direkt. Jag häpnar, när jag läser denna drapa i DN - av alla tidningar - idag på morgonen. Har Schulman fått värmeslag eller är han vaken hela nätterna nu, när han har fått en dotter och hallucinerar? Schulman menar att kvällspressen har lagt sig platt för de eterburna medierna och att de har misstagit sig, för bloggare har ändå ingen makt! Sedan jag började blogga för nu snart tre år sedan har jag skaffat mig mera makt och inflytande än jag haft sammanlagt under mina tidigare sextiosju år i livet! Jag använder bloggen främst för att skjuta tillbaka på journalister och politiker, som tills för bara ett decennium sedan, kunde sitta bakom sina egna murar och döda vem de ville! Jag skriver till Henrik Brors nästan varje gång han har en text i DN - för jag tycker att han är en urdålig inrikesreporter! Igår skrev jag till Johan Schuck och la till en länk med en artikel han skrev för ett halvår sedan i DN om ränteläget i framtiden. Jag frågade hur han känner sig, när den ekonomiska situationen i Sverige är katastrofal och han själv inte ens hade fattat något tre månader efter Lehman- Brothers kollaps? Min blogg läses av ett förvånansvärt stort antal kvinnor och män, som kan läsa svenska. Så har jag också talat varje år i femtio år inför mellan femtio- och hundratusen människor i Sverige och Norge - och USA. Jag har rest runt i världen och varit överallt. Människor känner igen min röst - nu senast i Hovåsbadet, när jag var där och badade. De vet att jag hela tiden har viktiga saker att säga - och de vill fortsätta att ta del av mina tankar genom att läsa min blogg! Till skillnad från Dig, Alex är jag en person, som har levat och tänkt. Den kusligt snabba förändringen i Sverige idag har jag redan förutsagt att den skulle komma - i en bok från början av sjuttiotalet. Varje gång jag sätter mig vid datorn, vet jag att jag kan fälla en styrelse, ändra människors politiska uppfattning och få ett par att låta bli att skilja sig. Det är ingen dålig genomslagskraft - annat än hos sådana som Du, Alex, som inte fattar något djupare än grädden i Ditt hittills skvalpiga liv! När jag skriver, tänker jag på att texten kommer att gå ut i etern och in i evigheten. Den kommer att kunna läsas av mina barn och barnbarn i all framtid. Jag vill inte att de skall behöva skämmas över mina texter - tvärtom vill jag att de skall få kraft genom dem! Kom igen, när Du själv har fått barnbarn och börjar fatta något! Eva Sternberg Lördagen den 4 juli 2009 - 17:18:59

	Fredagen den 3 juli 2009 Sara Eldén Idag i Göteborgs-Posten recenserar Eva-Lotta Hultén, som jag annars inte har haft anledning att gilla särskilt mycket, en doktorsavhandling om \\\"Konsten att lyckas som par\\\". Det som först fångar mitt intresse är, att Hultén uppfattar att doktorsavhandlingen handlar om populära TV-serier och böcker om parrelationer - och att dessa alltid har utgångspunkten, att det är möjligt att leva helt jämställt - det vill säga som om inga könsskillnader fanns, som om ingen biologi fanns och som om alla kunde göra om sig själva att fungera i den hopplösa modell av samlevnad och liv, som vänstern i Sverige - och även många liberaler - har propagerat för sedan andra världskrigets slut! Så otroligt bra att äntligen en recensent kan se att vi har haft denna \"bias\"! När jag läser artikeln en gång till, förstår jag, att en av de TV-serier, som avhandlingen bygger sina slutsatser på, är just den, som min kollega inom familjerådgivningen i Danderyds kommun var med om att producera för fem år sedan. Serien hette \\\"Mellan Dig och mig\\\" och den var fullständigt rabiat. Maria Hällström från Söderstöds familjerådgivning brukade på våra gemensamma möten i Danderyd - varje år i maj tillsammans med Nils-Erik Särnbrink - ledare för rådgivningen - hoppa på mig redan innan mötet hade börjat och peka finger åt min uppfattning att familjer, som sökte råd, i första hand skulle få rådgivning om hur de skulle kunna fortsätta tillsammans. Särskilt om de hade barn. Barn skadas inte av skilsmässor och vuxna måste få gå \\\"kärlekens väg\\\", sa Maria Hällström. Punkt slut! Min uppfattning om familjer var för Hällström rent ut sagt farlig - och hon anmälde mig också till bland annat JO och Socialstyrelsen! För att inte gå under vid dessa möten hade jag alltid med mig några av mina medarbetare, som heller inte trodde sina öron, när jag fick mig mina påhopp av kollegorna. På vägen hem till Göteborg i bilen kunde vi sedan tala om det inträffade och fatta mod att fortsätta med vårt arbete. Nu får jag läsa i Hulténs artikel i Göteborgs-Posten att doktorsavhandlingen visar på löjligheten i det svenska förhållningssättet! Sara Eldén uttrycker det tydligen som att : \\\"den inbillade jämlika ramen innebär att det är lika problematiskt i parförhållandet att utföra det det nödvändiga arbetet (kvinnorna) som att inte göra det (männen).\" Johan Croneman recenserade TV-serien Mellan Dig och mig i Dagens Nyheters nätupplaga den 26 oktober 2005 under rubriken: HÄNSYNSLÖS PSYKOLOGISK HUMBUG Denna recension skickade jag ut till mina egna elever och kursdeltagare i ett massutskick. När jag ser huvudet på e-posten, som jag skickade, är den lika lång som ett ösregn. Väldigt få svarade eller skickade tillbaka en reaktion till mig. Under tiden TV-serien pågick fick jag emellertid svara på frågor dagligen, om det är så jag arbetar, som Maria Hällström och hennes i gestaltterapi utbildade kompanjon Domenica La Corte? Hela svenska folket blev Maira och Domenica med dem under hösten 2005. Min värsta avtvålning av Maria fick jag i maj 2005, när inspelningarna pågick. Serien måste ha kostat TV2 stora summor - hur stora har jag inte tagit reda på. När jag ringer upp Sara Eldén idag på morgonen för att fråga henne om det verkligen inte är en dröm utan verklighet att denna TV-rappakalja har blivit föremål för en kritisk doktorsavhandling, svarar en ung kvinna, som just nu befinner sig i Berlin. Jodå, allting stämmer! Forskningen ligger nu idiotprogrammen i TV i bakhasorna! När jag på Google slår upp Maria Hällström, kan jag läsa att hon nu har utökat sitt revir med Söderstöd och tagit över hela familjerådgivningen i Uppsala kommun också! Och att hon använder Google Calendar för sina bokningar! Hon som anmärkte på mig, att jag använde e-post år 2002! Sådana medel skulle av sekretsskäl inte användas i familjerådgivning överhuvudtaget, enligt Maria Hällström. Tack snälla Sara Eldén! Du ger mig nytt hopp om Sverige! Eva Sternberg Fredagen den 3 juli 2009 - 15:15:05

	Torsdagen den 2 juli 2009 Sverige är bankrutt! Just nu lyssnar jag på presskonferensen om Riksbankens beslut att göra den svenska kronan värdelös och att sätta oss alla i ett ekonomiskt nödläge. För bara tio månader sedan HÖJDE Riksbanken den svenska räntan - efter Lehman Brothers och medvetenheten om den finansiella krisen i världen! På grund av det inflationshot, som chefen för Riksbanken då såg som ett spöke framför sig! Nu är han medvetslös åt andra hållet. Inget talar nämligen för att han skulle ha röstat för en bibehållen styrränta, om han inte varit intagen på sjukhus vid mötet igår Det är bankerna i Sverige, som till varje pris måste räddas - efter sina vidlyftiga bondfångerier i Baltikum! Om dessa vansinnigheter sägs emellertid inte ett ord på presskonferensen. Namnet på landet Lettland, hörs inte. Stefan Ingves är enligt uppgift sjuk - antagligen hemma i Finland. Barbro Wickman-Parak talar pedagogiskt och tålmodigt. Hon håller med om att beslutet om räntesänkningen helt strider mot de glada prognoser som lednngsgruppen i Sveriges Riksbank tidigare har låtit undslippa sig. Hon har i alla fall inte svårt för att föra fram sitt budskap! Hon behöver inte gå i Maud Olofssons mentorskola för blivande kvinnliga styrelseledamöter i börsnoterade svenska och statliga företag! Hon behöver därmed inte heller riskera att vara otrogen ihop med sin blivande mentor och därmed spoliera sitt eget och mentorns liv! Och deras familjers! Jan och jag tillhör dem, som tjänar på att stabiliteten i den svenska ekonomin är borta. Vi tjänar på ett garanterat lågt ränteläge under en lång tid framöver. Vi har hela tiden investerat våra pengar i det löpande. Vi har startat företag, tagit risker och blivit hånade av våra kollegor och grannar för att vi inte köpte aktier i svenska exportföretag istället. Eller satsade på att samla pengar till vår pension om tjugo år - utan gav det vi hade skapat till våra barn. Jag jobbade i nästan alla Sveriges exportföretag och mötte i princip bara medvetslöshet. För Volvo var det löjligt att skriva ett praktikfall för ledarskapsträningen, där beroendet av fossila bränslen hade minimerats. "Lådan" hette det praktikfallet. Jag har det på vinden här i Alveredsdalen. Jan och jag investerade i en nedläggningshotad gård i Dalsland och en sumpåker i Sisjön - förutom i de språkskolor vi hade i Sveriges större städer. Vi anställde så många vi kunde. Vi gick inte på grannarnas fyllekalas i Örgryte. Efter några år - med mig i media varje dag - blev vi inte ens bjudna! Om mig stod det, att jag ledde Nordiska Fredsmötet den 15 maj 1982 och hade tagit initiativ till och var ordförande i mässan Kvinnor Kan och att jag trodde på Gud. En granne knackade en dag 1982 på vår dörr på Hackspettsgatan och sa, att han inte gillade att bo som granne till en kommunist! Några veckor senare låg han död i sin egen trädgård, drabbad av hjärtinfarkt, när stöldlarmet till hans villa hade utlösts av misstag mitt i natten! När vi hade sålt våra språkskolor började jag lära mig mer om den mänskliga hjärnan och om familjen som den viktigaste livbojen i våra liv. Den barnlöse Pär-Arne Jigenius - G-P:s chefredaktör - startade ett stort mediedrev mot mig. Där lärde jag mig mycket! Den kunskapen hade jag kunnat dela med mig till Wanja Lundby-Wedin! En sådan person som jag platsade inte i Göteborgssocieteten - och inte heller någon annanstans. Jan har ju hela tiden varit fast förankrad i sitt spel - golfen. Men han har inte för den skull underkastat sig de ytterligheter i umgängesformer, som finns inom den sporten - liksom andra sporter. Nu bor vi här i Alveredsdalen vid de golfbanor, som vår familj har investerat i. Det var sådana som vi, som till slut skulle visa sig få rätt! Banorna ligger där - oavsett ränteläget! Grästäkten framför vårt hus ser däremot redan ut som en potatisåker! Nu är det dags att kavla upp ärmarna och ta nya tag - det gamla Sverige finns inte längre! Eva Sternberg Torsdagen den 2 juli 2009 - 11:35:55

	Onsdagen den 1 juli 2009 Fågelsången I morse fick vi veta i Vetenskapsradion att fågelsången är nedärvd i fåglarnas hjärna - inte inlärd, som tidigare har ansetts. Jag tänker , att det är bra, att någon äntligen börjar göra verkliga undersökningar - på verkliga fåglar - om hur de lär sig att sjunga! På samma sätt är nämligen också vår mänskliga språkinlärningsförmåga inprogrammerad i vår hjärna. Jag tänker också att mer än nittio procent av det som kallas vetenskapligt idag är ren lögn! Hur någon kan ta något på allvar, som kallar sig vetenskapligt bevisat i vår tid, fattar inte jag! Ett barn, som lever helt ensamt lär sig att tala det språk, som de omgivande djuren undsläpper sig. Eller de ljud, som fåglarna producerar. Evolutionsbiologen Magnus Enquist i Uppsala talar entusiastiskt i P1 om hur bra fågelsången stämmer med hans forskningsområde. Hjärnan. Zebrafinkarna, som hade blivit undersökta, blev bortförda från sin familj och sina revir - i naturen. De fick börja sjunga själva. I burar. Det gjorde de! De sjöng efterhand bättre och bättre. Hannarna, som hade fått upp den mest varierade sången, var de som hade hört sina fångade fäder sjunga! Det behövdes bara några generationer i fångenskap, för att den inneboende dirften och kunskapen om hur zebrafinkar skall sjunga, skulle välla fram i burarna! Vi har inte bara språkinlärningsförmågan inprogrammerad i vår hjärna - även den monogama familjen i tre generationer - är inprogrammerad. När vi föds letar vi efter en mor att dia och en far, som beskyddar henne och ser till att hon inte behöver arbeta på posten för att försörja sig de tre första åren efter vår födelse. Vi tror och hoppas att våra föräldrar skall tycka om varandra och att vår äldre bror skall vara hygglig mot oss - och att vi inte alltför snabbt skall få ett syskon, som tar bröstvårtan ur munnen på oss och tränger ut oss ur modersfamnen redan före sin födelse! Vi hoppas också att vi skall födas på en plats på jorden, där inte en massa socialingenjörer av Olof Palmes kaliber skall ha förstört våra levnadsmöjligheter. Och även om han har gjort det, så lever han inte längre utan är mördad. Vi hoppas självfallet att sådan kunskap, som Magnus Enquist har om zebrafinkars sång, skall gynna också oss! Vi hoppas att vi skall få möta politker, som bryr sig om fågelsången - även i våra mänskliga hjärnor. Vi vill gärna ha politiker, som i sina egna liv visar att de har förstått något mer än hur man räknar ut fastighetsskatt i överklassområden! Från och med idag kan vi dock ta det lite lugnare med förhoppningar om våra svenska politiker - för nu kommer vi att mista nästan alla beslutsmöjligheter, när hela folket skall doppas ner i EU-grytan. Och ur den kommer inte svensk familjepolitik att komma upp - annat än som en restprodukt! Eva Sternberg Onsdagen den 1 juli 2009 - 10:23:27