Eva Sternbergs Blogg

Juli - 2010

	Lördagen den 31 juli 2010 Anna och Martin Mig har det alltid förundrat varför just sexualbrottsutredningar och rättegångar skall hållas hemliga? Varför skall alltid dessa brottslingar få sådan exklusiv uppgörelse i blindo? Svaret jag har fått, har alltid varit, att det är för att skydda offren - det vill säga de barn och kvinnor som dessa förövare har utnyttjat. Offrens anonymitet sägs vara viktigare än fakta i målen! - Men den tiden är ju för länge sedan förbi, säger jag. Identiteter och händelser kan inte längre hemlighållas! Alla vet allting - inom fem minuter! Åtminstone i Sverige, där alla kan läsa och alla kan skriva och alla är så nyfikna att det inte går att förklara utomlands! (Vi är så nyfikna därför att vi har vårt eget språk och vi är tillräckligt få för att kunna identifieras och för att vi är och har varit så fattiga att ingen har fått sitta med en brödkant och knapra på den - om inte alla andra också får en brödkant etc etc etc.). Vi kvinnor har också kommit lätt undan genom denna tradition av särbehandling i rätten och i släkten. Vi väljer själva en man för att han har en fyrkantig haka eller för att han har en vacker lugg - och sedan flyttar vi ihop med honom och får barn med honom! Vi får inte stå till svars för det val vi gjorde! Vi får inte skämmas för att vi inte ens ringde till folkbokföringen (00771-567567) och tog reda på hur hans bakrgrund såg ut. Vi tog inte reda på hur många gånger han hade flyttat i sin barndom, hur många av hans släktingar som hade varit i fängelse och/eller blivit omhändertagna för samhällsvård under hans uppväxt eller ens hur många kreditanmärkningar han har - eller har haft. Vi bara följde den häftiga rektionen i vår hjärna och som kallas förälskelse - och den går fort över! I ett sådant samhälle - Sverige - vars religion är förälskelse och vars nådemedel är pengar, finns det två barn till den man, som numera är värre syndabock än någonsin Englas mördare var. De heter Anna och Martin Lindberg. Eller hette. Eftersom jag under dennna vår har varit föremål för fokuserat hat - det finns till och med en särskild face-bookgrupp för alla, som hatar mig - vet jag, att såväl barn som barnbarn till en förälder som förföljs, lider. Göran Lindberg och jag har flera andra gemensamma erfarenheter - förutom våra barns och våra barnbarns lidanden: Vi har varit engagerade i samma seminarier och samma konferenser. Vi har suttit vid samma bord. Vi har varit föreslagna som Sveriges bästa talare. Lindberg vann. Vi lever i ett Sverige, som totalt saknar moralisk och politisk kompass. Han fick sex och ett halvt års fängelse. Jag fick en bruten fotled. Hans barn skall leva med att ha honom till far - resten av livet. Min fotled läks. Den som själv är utan skuld kaste första stenen! Eva Sternberg Lördagen den 31 juli 2010 - 8:08:48

	Torsdagen den 29 juli 2010 Gör slut med Din bank! I morse sändes i morgonprogrammet i P1 en energisk amerikansk bankkvinnas uppmaning till såväl kvinnor som män: -Gör slut med Din bank! Hon sa att vi kvinnor vet precis hur vi skall göra slut med vår egen partner - ofta våra barns far - men att vi sällan eller aldrig gör slut med vår bank. Bankerna i världen har blivit så stora att de utan tvekan redan har kollapsat penningsystemet. Men det tar tid innan vi erkänner detta - eller märker det i våra egna liv. Vi behöver små banker - eller föreningar, som samlar in pengar lokalt och som stöttar kunder och delägare lokalt. Som har koll på vilka personer de lånar till - och från. Förra året vid denna tiden fick jag en idé om att vi här i Alveredsdalen i Mölndal skulle kunna instifta en egen krona - Mölndalskronan - så som människorna i Brixton - en liten förort till London hade gjort. Det var mycket intressant att ta emot reaktioner från mina bloggläsare på den texten om Mölndalskronan. Jag får fortfarande frågor om denna valuta. Redan på sextiotalet, när vi köpte Simmerud, gick jag över till den lilla fina bank, som finns i Dalsland och som då hette Nordals härads Sparbank. Numera heter den Dalslands Bank. Denna bank har varit mycket framgångsrik. Den har inte varit ute i Baltikum och lurat oskyldiga bönder att låna i Euro. Den har lånat ut till oss bönder i Dalsland. Den har inget flott huvudkontor med palmer högre än i Indonesien. Den har samma växter i fönstren som på sjuttiotalet. Och en stor växt vid entrén. Om man får något problem med sin internetbank så ringer man bara direkt till Peter Hultbäck och får svar genast. Om man vill känna igen sin tid i Dalsland går man bara upp på övervåningen och träffar sin arbetskamrat Eva Sandgärde - Dalslands svar på Annika Falkengren. Fast vackrare och gladare! Eva Sternberg Torsdagen den 29 juli 2010 - 9:20:33

	Onsdagen den 28 juli 2010 Lycka! Med en bruten fotled och ytterligare tre veckor kvar av gips, gäller det att varje dag hitta på något. Något, som är roligt, som inte tar plats och som inte kräver att jag får hjälp av någon. Mina anhöriga hjälper mig gärna - men de är inte alltid hemma eller i närheten av mig. Helst vill jag hitta på något, som gör mig glad. Själen är inte bruten! Glädjen gipsas aldrig! I morse kom jag på, att jag kunde slå upp i mina datorfiler från tio år tillbaka i tiden och se om de par, som jag hjälpte för många år sedan att komma ur sin fastlåsning och sin envetna uppfattning att de skulle skiljas, fortfarande bor ihop! Jag sparar på allt och arkiverar! Ända sedan jag var fyra år har jag haft en känsla av att mitt liv är viktigt och att allt jag gör är viktigt - och om ingen förstod det just då, när jag skrev det, så kommer människor att förstå att det var riktigt att göra så som jag gjorde! Sagt och gjort. Jan jobbar i receptionen på Torrekulla idag också, så jag är ensam. Till dess att Karin och Lars kommer hit. Jag tar fram några av de mest tragiska familjerna från för flera år sedan. Sådana familjer, som drabbas särskilt hårt på sommaren, när alla far åt olika håll och männen har fått för sig, att de inte längre har lust att vara vuxna - eller kvinnorna börjar knulla på stranden med grannens man. Sedan ringer jag till folkbokföringen och frågar om dessa par fortfarande bor ihop? Så många år efter det, att de aldrig skulle vilja se varandra igen! Så många år efter det, att de redan hade köpt en ny bostad till sig själva i närheten av barnen och den gamla frun/mannen och var på väg att flytta in! Så många helveten som paret redan hade genomlevat? Vem är jag att tro att de skulle kunna fortsätta att vara föräldrar och vara gifta - eller (min käpphäst!) gifta sig nu mitt i denna avgrund? Ja, de bor ihop! Ja, det är samma par, som bor ihop - inte hans pressekreterare utan hans fru, som är mor till alla hans fyra barn! Ja, alla barnen lever! Min lycka är fullständig - redan så här tidigt på morgonen! Tack, Henrik på folkbokföringen, som hjälpte mig med alla de uppgifter jag behövde! Tack också för att Du tog emot en minilektion i familjebildning och föräldrakunskap från mig, som är sjuttio år! Fastän Du bara är tjugoåtta år! Eva Sternberg Onsdagen den 28 juli 2010 - 7:12:33

	Tisdagen den 27 juli 2010 Kriget är slut! Idag har jag lyssnat i två timmar på Wikileaks läckta handlingar från kriget i Afghanistan. Det är tur att jag är gipsad och endast kan röra mig med svårighet! Det är tur att vädret är så fint att jag är ensam hemma - så när som på Elinor, som håller på att lära upp sig till sköterska - så att jag har kunnat fortsätta att lyssna på Julian Assanges presskonferens om de handlingar från kriget i Afghanistan, som han har läckt till oss i världen igår! Denne man måste ju vara Jesus återuppstånden, som har kommit för att lösa oss ur våra villfarelser om oss själva! Julian Assaange utstrålar mod, klarhet och auktoritet. Han ser ut som Jesus måste ha gjort på berget. Alla kan se denna presskonferens - gå in på Aftonbladets nätupplaga, eller på någon annan adress. Gå in och se hur den samlade journalistkåren böjer sig - som lärjungarna gjorde på Förklaringsberget. Jag väntade bara på att en ängel skulle stiga fram och säga att, denne man är min son, som Ni nu får tillbaka igen! Fattar Ni ingenting denna gången heller - då är det kört för Er. Och för mig! Efter detta avslöjande på Wikileak, kan ingen, som är inblandad i en hierarki gå säker. Ingen som är fast i något som helst system, kan längre tro på sekretess eller annan grogrund för lögner! Nu är det bara raka spår, som gäller - och människan kan höja sig till förut oanade höjder! Vi ses där! Eva Sternberg Tisdagen den 27 juli 2010 - 12:00:25

	Torsdagen den 22 juli 2010 Ulf Danielsson Sommarpratare idag är Ulf Danielsson (repirs klockan 22.00 i P1). Otroligt bra program! Stort och smått. Högt och lågt - och alla fragment blandade till en fantastisk enhet. Det var första gången, som jag i Sverige kunde höra en man utgå ifrån att han aldrig skulle ha blivit född om hans mellanbror inte hade dött i cancer vid tre års ålder! Danielsson hade en klart existentiell linje genom hela programmet - utan att bli banal eller onödigt långrandig. När Jan kom hem från Torrekulla, bad jag honom, att jag skulle få fortsätta att lyssna på detta spännande program - med spännande musik dessutom! Vid slutet av programmet hade jag förflyttat mig utomhus på mina kryckor för att börja göra mina dagliga övningar och hade radion med mig. Då kom det - separationen från hustrun! Hur kan någon kvinna lämna en sådan man med existentiellt gehör? undrade jag. Han blev lämnad. Han hade inte fattat något! De skulle bara vara vänner i fortsättningen - trots alla dessa år tillsammans och två barn i puberteten! Stycket, som Danielsson spelade som illlustration till separationen, grep mig så djupt att jag höll på att falla av Trudes pilatesboll, på vilken jag gör hälften av mina obligatoriska rörelser. Eriks sång heter den tydligen. Jag har aldrig hört den tidigare - men jag har träffat många män i 45-årsåldern, som kunde ha sjungit den för mig! Eva Sternberg Torsdagen den 22 juli 2010 - 13:55:19

	Torsdagen den 22 juli 2010 Meddelande om anslutningsfel! mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm mmm Eva Sternberg Torsdagen den 22 juli 2010 - 8:35:35

	Torsdagen den 22 juli 2010 Oberoende - ensam Just nu har jag skrivit en blogg, som försvann, när jag försökte sända den från min lap- top. Ämnet var detsamma som det, som står i denna rubrik! Nu skickar jag detta ut i rymden och hoppas att rubriken hittar texten - och för den tillbaka till mig! Eva Sternberg Torsdagen den 22 juli 2010 - 8:26:11

	Tisdagen den 20 juli 2010 Kommentar till min blogg från angelaa-123@hotmail.com Bäste Lars! Tack för Din kommentar till min blogg! Här får Du svar från mig - Eva Sternberg - som är hjärnforskare och familjerådgivare! Du och andra pappor har en manlig hjärna. Den manliga hjärnan fungerar i många avseenden annorlunda än den kvinnliga hjärnan. Evolutionen har främjat sådana hjärnor, som både kan ingå parbildning med en person av motsatt kön och ingå i en familjerelation, där alla kan få plats och kan stötta varandra. Evolutionen har gynnat sådana män och kvinnor, som kan vara olika och som ändå kan samarbeta! Den manliga hjärnan kan inte frambringa ägg. Den kan inte heller frambringa en livmoder med förmåga att ta emot det befruktade ägget. Den manliga hjärnan kan inte förbereda sig mentalt, fysiskt eller psykiskt på att föda fram ett barn, som föds två år och tre månader för tidigt för att ta sig fram på egen hand. Graviditeten, som egentligen skulle vara i tre år, avbryts vid nio månader för att modern skall kunna överleva. Den manliga hjärnan kan inte omge sig själv och det nyfödda barnet med näring ur sin egen kropp. Inte heller kan den få fram oxytocin eller de ljud och det språk - motherese - som den kvinnliga hjärnan kan. När Du med Dina stora händer och Din brist på fingertoppskänslighet tar tag i det späda barnet och håller det, så är Din framsida som en tvättbräda. Inte som en mjuk famn! När Du talar skrämmer Du det späda barnet med Din röst! Du skriver, att Du saknar ord för att fördöma mig. Det är inte konstigt - för män har väldigt dålig språkförmåga i jämförelse med oss kvinnor! Ja, jag har en allsmäktig kunskap i ämnet - jag är hjärnforskare och modig nog att föra ut mina kunskaper i landet Sverige, som har fostrat Dig och Dina manliga - och inte sällan kvinnliga - generationskamrater till okunnighet och övermod. Jag läser kritiken av mig och tar den till mig. Jag är glad över att jag har fått så mycket uppmärksamhet - till och med av Dig! Jag har redan dragit åt helvete. Där träffas vi alla vuxna i Sverige, som nu ser vad vi har fostrat fram för våra barnbarn att leva i! Vi är värda det helvetet - för vi stod inte upp för dem - våra barnbarn. Varma hälsningar från Eva Sternberg BREVET FRÅN LARS: Ämne: kvalificerad dyngspridning Lars sa: förväntar mig inget svar på det har så jag kommer inte att återvända till den här sidan, utan är bara här inne för att konstatera att det där djävla dravlet om att jag och andra pappor är en livsfara för barn är så fördömande, diskriminerande, obegåvat och sorgligt så man fan saknar ord. För hur fan kan du tycka att du har tillräckligt kött på benen för att döma mig eller någon annan? Känner vi varandra? Eller har du någon gudomlig, allsmäktig kunskap i ämnet så du per automatik kvalificeras som allvetare, eller är du kanske bara en tragisk, patetisk, korkad och numer utskrattad fosil som visar dinosurier visst lever? Either way.... En ursäkt lämpar sig inte antar jag, gudomlig som du måste se dig, så jag förväntar mig naturligtvis ingen. Men tro inte min och andras respekt för dig är större än de kunskaper du uppvisar. Och som du förstår av kritiken mot dig så är den ytterst begränsad. Är alldeles förjävla förbannad och förnärmad av det du uttrycker så finner det helt omöjligt att avsluta det här inlägget på nåt annat sätt än att ta ner det till din neandertalarnivå och avrunda med ett stort, eller nej, gigantiskt - DRA ÅT HELVETE! Date/Time: 07/19/2010 22:49:47 Eva Sternberg Tisdagen den 20 juli 2010 - 11:02:15

	Måndagen den 19 juli 2010 Människor och andra djur Går det att tala med djur? Kan djur förstå vad vi säger och menar? Är inte språket den skiljande faktor mellan människor och djur, som de flesta håller som bevis för en oöverstiglig klyfta mellan oss och andra arter? I en artikel i Dagens Nyheter idag beskriver författaren Mattias Hagberg relationen mellan oss och andra djur. Jag tänker på vårt årsmöte i Bowenföreningen i mars i Gävle, när schimpanskännaren Ing- Marie Eriksson höll en strålande framställning om sitt liv ihop med schimpanserna i Furuviks djurpark i Gävle. Det enda jag inte gillade i hennes framställning var hennes vördnad för "vetenskap och forskning" och underskattande av sina egna kunskaper! För enligt min mening är det just de, som kallar sig vetenskapliga, som har hindrat det mesta av kunskapen om oss själva och om andra djur. I varje fall de som kallar sig vetenskapliga i Sverige. En svensk läkare och psykolog kan mycket väl erkänna att han/hon inte har en aning om att den mänskliga familjen i princip fungerar precis som en schimpansfamilj. En svensk forskare kan helt bortse ifrån de senare decenniernas enorma landvinningar i vår kunskap om hjärnan. De kan helt enkelt vara ointresserade och inte känna sig tvungna att lära sig något om hur hjärnan fungerar. Utan att skicka tillbaka sin lön till landstinget! Våra svårigheter beror på att vi är förhäxade - fortfarande - av orden. Av språket. Överklassen gick i analys, som bestod i att patienten låg på en divan och knöt an med ord till analytikern. I minst fyra år. Sedan användes minst fyra år till att komma loss från varandra och de följande levnadsåren åt att tala om analysen, vilket gjorde att till slut alla med psykiskt tryck i Sverige skulle gå i psykonanalys. De lärde sig aldrig att djur kan göra samma sak utan ord. Däggdjur kommunicerar antagligen bättre med varandra än vad vi gör, eftersom orden i många fall kan betyda vad som helst. Eller uppfattas hur som helst. En inkännade hjärna - ett limbiskt system - kan självklart kommunicera med de flesta. I varje fall med dem som själva har ett relativt intakt limbiskt system. Mattias Hagberg avslutar sin artikel i DN med dessa optimistiska ord: - Human- animal studies har gett sig i kast med en av de mest grundläggande föreställningarna inom vår kultur - tanken att människan står utanför naturen. Förhoppningsvis kan de bidraga till att befria oss människor från humanismens galna föreställning om oss som radikalt annorlunda än resten av skapelsen! Låt oss hoppas det! Eva Sternberg Måndagen den 19 juli 2010 - 16:27:34

	Söndagen den 18 juli 2010 Ledarskribenten Maria Eriksson i SvD Idag avrättar ledarskribenten Maria Eriksson Svenska institutets skrift "Sverigebilden". Hon skär ner skriften utmed fotknölarna. Hon gör mos av den uppblåsta och totalt missvisande bild av Sverige, som Svenska institutet tror finns i utlandet! Alla vi som vistas mycket utomlands - och som är tvungna att möta kollegor och släktingar och vänner utomlands - vet att den roslagsidyll, som Svenska institutet försöker cirkulera i skriften Sverigebilden är rena rappakaljan! Vi som reser mycket - och har gkort det sedan tidig ungdom - och som dessutom talar flera av de ledande världsspråken, vet att bilden vi möter av Sverige utomlands inte stämmer med den av Svenska institutet rapporterade bilden. Allt detta har Maria Eriksson - en ny, ung ledarskribent på SvD - fångat i en elegant och välskriven text! Hoppas att denna kvinna får stanna kvar på tidningen! Då kanske Jan och jag kommer att prenumerera på SvD under hela året - inte bara på söndagarna! Eva Sternberg Söndagen den 18 juli 2010 - 8:52:36

	Lördagen den 17 juli 2010 Inte prata om det.................... I radions serie "Samta"l intervjuas idag Plura om sin barndom och sina föräldrar. Plura har en vanlig svensk barndom. Hans pappa hade barn med en annan kvinna, som han inte gifte sig med. De fick en son, som presenterades som en son till faderns bror. när han dök upp i familjens hem.Fadern slog alla barnen och drack antagligen hela tiden. En fem år äldre syster kom hem från en språkresa till Tyskland med en bekantskap,som senare kom till henne i Sverige för att undgå militärtjänst i Tyskland och bodde hos Pluras familj under nästan ett år. Sedan kastade pappan ut Jörgen från Tyskland och när systern skulle åka med honom till Helsingborg för att ta farväl, blev hon ihjälkörd i en biloycka. Ingen av föräldrarna talade sedan om den döda systern och Plura kommer inte ens ihåg henne nu i vuxen ålder. Den yngre brodern kommer ihåg den döda systern - Eva - och alla oförrätter, som begicks av föräldrarna. Plura själv är så skadad av sin barndom, att han har förträngt allting. Han tycker, att han har haft en fin barndom. Han har skrivit en bok, som heter "Resa genom ensamheten". Författandet av boken gjorde inget djupare intryck på honom överhuvudtaget. Plura har fått ärva sin döda systers dagböcker och han har läst dem. Han förstår att systern förstod allting, som han själv fortfarande inte förstår eller vill förstå. Pluras kringflackande liv har gjort det omöjligt för honom att hålla fast vid de kvinnor, som han har barn med. Men i Sverige gör det ju ingenting, för här tar staten hand om alla barn. Plura är en vanlig svensk man, som blev intervjuad av Katarina Hahr, som är en vanlig svensk kvinna, som är lika omedveten om familjen och om människor, som Plura! Varför ville hon prata med honom om hans liv, när hon inte har en aning om hur vi människor är och speciellt om hur vi svenskar är? Så dumma frågor, som hon ställde kan bara sändas i Sveriges radio. Så aningslös, som han är kan bara en svensk man vara! Nu måste vi börja prata om de liv vi lever! Vi måste våga fråga våra föräldrar och far- och morföräldrar! Vi måste bli vuxna - innan våra barnbarn blir det! Eva Sternberg Lördagen den 17 juli 2010 - 16:52:30

	Torsdagen den 15 juli 2010 Deflation När Jan och jag åkte till Landvetter idag för att hämta Martin, såg jag en skylt på det nya, gigantiska garagekomplexet på Landvetter - att de bjöd ut sina parkeringar till halva priset! Tänka sig - ett lyxgarage med biltvätt, rekonditioning, fettning och avfettning och särskild rengöring av lädersäten, som just står färdigt på den bästa platsen till vänster om ingången till flygplatsen, har inga kunder! Eller nästan inga kunder! - Deflation, tänker jag. Vi är nu innne i deflation, en sådan som vi fick lära oss om i gymnasiet och som alla lärare hade varit med om i sina egna liv på trettiotalet. Allting blir billigare. Inte bara parkeringen på Landvetters dyraste parkerinsplats med säkerhetsvakter runt bilarna dygnet runt - utan överhuvudtaget! Spanien är redan långt inne i en recession med ty åtföljande deflation. Irland och Italien likaså - katolska länder, som strävar med sin tudelade uppfattning om verkligheten! Ungdomsarbetslösheten är över trettio procent i Spanien - lika hög som i Sverige! Dock har ju Spanien, som är ett civiliserat land, inte fallit lika djupt ner i pragmatin som Sverige och kallar och betecknar fortfarande hushållsarbete för arbete! Endast barbarer i de nordligaste regionerna av Europa kan ju komma på något så rabiat som att kalla kvinnos arbete i hemmet meningslöst och utan värde. Endast förståndshandikappade kan komma på att hemarbete är värdelöst. Endast debila kan bita sig fast i uppfattningen, att allt arbete i hemmet är demeriterande och utan värde - samtidigt som samma arbete, om det utföres utanför hemmet och i främmande lokaler, är att betrakta som bruttonationalprodukt! Inget annat lands folk är så dumma i huvudet, att de tror att en tjugotvåårig tjej med sugmärke på halsen och tatuering på smalbenet, är bättre skickad att ta hand om ett barn i en barack med tjugotvå andra - icke besläktade barn -än en mor, som tar hand om sitt eget barn hemma! Våra unga människor är så aningslösa, att de tar av sina egna löner och skickar pengar till sådana politiker som Sven-Otto Littorin - i tron att de skall få pension från staten om fyrtio år! Läs en tidning på tidningsbiblioteket på Vasagatan från för fyrtio år sedan och betänk hur vansinnigt dumma våra barn har blivit av att ha oss som föräldrar - de tror på penningen och pensionssystemet och luras att lämna bort sina egna barn till främmande! Alla penningsystem är veritabla pyramidspel, som brakar samman vid minsta påfrestning. Som nu i deflationens Europa! Det finns väl knappast någon, som tror att vi först och främst kommer att rädda gamla och högmodiga människors alltför stora pensioner - under tiden som vi aborterar 38.000 friska barn med hjälp av skattesystemet? Bara i Sverige? Deflationen kommer att snabbt radera allt sådant tänkande. Ett uppvaknande och en stark självrannaskan kommer att komma i dess ställe! Unga människor kommer att få ny kraft - och vi kommer att stötta dem. Åtminstone de av oss, som har något vett i huvudet och som är varken politiker eller journalister! Eva Sternberg Torsdagen den 15 juli 2010 - 22:00:10

	Torsdagen den 15 juli 2010 Det svenska tåget är slut! Till slut måste väl ändå alla människor i Sverige förstå, att det är något fruktansvärt fel med det svenska tåget - det så kallade välfärds- och transporttåget mot framtiden. Hela systemet är sjukt! Det finns ingen mänsklig anknytning i våra svenska system! Vi är inte människor i våra makthavare ögon. Vi är utan biologi och vi är så fega att vi finner oss i det! Ingen har skuld och ingen tar ansvar! Vi röstar fram politiker, vars intelligensnivå på alla plan i hjärnan är så låg, att det inte går att beskriva - i varje fall inte för omvärlden utomlands, som jag ofta måste och/eller försöker göra. Vi diskuterar inför nästa val sådana infantila frågor att omvärlden inte vill ha med oss att göra. I Norge kan ingen förstå Almedalen - bara dårar samlas på detta sätt och låtsas att det har mänsklig betydelse. Samtidigt uppfattar vi oss som föregångare i världen. Vi är föregångare i tåget mot undergången! Och vi blir som sagt inte ens förbannade! Vi ringer inte ens till närmaste pressfotograf och ber honom/henne komma ut och filma oss i vår förtvivlan! Vi ger oss inte på SJ:s personal, när de låser in sig i sina skrubbar och borstar sina nyinköpta uniformer! Eftersom jag ofta reser mellan Göteborg och Stockholm och har gjort det med tåg oftare än med flyg, sedan X2000 kom på spåret här i Sverige - är jag van. Den första gången jag fick sitta still på järnvägsspåret - i Laxå - mer än en timme gick jag in i personalrummet efter att ha bankat upp en SJ-anställd med en annan passagerares kofot, och begärde att få veta villken policy SJ hade, för hur länge en passagerare skulle behöva stanna inne i ett X2000-tåg på en banvall omgiven av ett vetefält? SJ hade ingen policy. Personalen var livrädd och flera andra passagerare var upprörda över mitt påträngande sätt emot dem. Jag rinde med min mobil till taxi i Laxå och beställde två stora bilar till vetefältet utanför tågstoppet. Då hoppade en SJ- anställd till och sa att jag inte fick lämna tåget! Det var förbjudet att lämna ett X2000-tåg utan medgivande av personalen på SJ - och utan deras egen nödtrappa, som de inte tänkte släppa till till mig! När jag därefter gick runt i tåget och antecknade vilka som ville dela taxibilarna med mig och följa med till Göteborg i per bil, tittade jag efter någon lämplig yngre man, som skulle kunna lyfta ner mig och mina bilkamrater fyra meter ner på marken. På gruset på marken nedanför tåget. Alla svenskar frågade, om de själva skulle komma att få betala för taxin? Alla utlänningar var beredda att betala ur egen ficka! Till slut fick alla åka taxi - även personalen. Till slut fick vi alla ersättning av SJ - även om det tog flera månader! SJ är slut som organisation! Alla stora organisationer i Sverige står inför sin upplösning! Åk cykel! Eva Sternberg Torsdagen den 15 juli 2010 - 15:49:02

	Tisdagen den 13 juli 2010 Klockan Jag brukar ställa alla mina klockor en kvart eller en halvtimme för fort. Före den vedertagna tiden. I allmänhet behöver jag minst en timme extra varje dag. Eller två. Men nu, är jag inte kan röra mig så lätt, när jag behöver så mycket hjälp och när jag tänker framöver de närmaste veckorna med en viss ångest - ytterligare fyra veckor med gipsat ben och fot - då tycker jag att tiden går sakta. Jag försöker komma ihåg hur lång tid mina olika klockor går för fort. Väckarklockan går nästan en halvtimme för fort - det är den som jag annars mest behöver ha inställd på finsk eller rysk tid. Nu behöver jag inte ha någon klocka, som är för snabb. Utom i morgon bitti, när jag skall på återbesök till Mölndals lasarett - tidigt. Förra gången jag bröt en fotled - år 2005 - var jag inte lika aktiv på nätet eller i politiken, som jag är nu. Nu kan jag sitta med bruten fot och i princip ha lika stor genomslagskraft som om jag stod på ett podium och talade. Nu kan jag skriva och svar och skicka bilagor och korrespondera med journalister och politiker som om jag var helt frisk i foten! När jag föll ner i golvet från hävstången för tio dagar sedan, hade jag ju lika väl kunnat slå i huvudet och ha spräckt skallen och blivit mevetslös och aldrig ha vaknat upp igen till mitt vanliga jag. Även då hade jag ändå säkert till slut kunnat använda min lap-top. Jag har en så stor lust att kommunicera och vara i kontakt med mig själv och andra människor att jag säkert skulle ha fått till det på något sätt! Och om jag inte hade kunnat det, så hade jag ändå säkert varit nöjd med det. För jag tycker inte synd om mig själv - och inte heller om andra människor. Jag tor på att vi klarar våra liv och att vi får den hjälp vi behöver! Eva Sternberg Tisdagen den 13 juli 2010 - 13:41:41

	Måndagen den 12 juli 2010 Ragnar Thoursie På förmiddagen lyssnar jag till den gamle byråchefen på Arbetsmarknadsverket Ragnar Thoursie, som intervjuas från sitt äldreboende på Sjötäppan. För några år sedan kom han ut med en diktsamling,som heter: Dikter från äldreomsorgen. Thoursie berättar att allting, som en gammal människa är intresserad av att tala om, är tabu för äldreomsorgspersonalens utövare. Sina yrkesinsatser och sina lidanden, får de gamla inte tala om - för ingen inom vården vågar bryta detta tabu! De gamla skall lyssna till uppläsningar ur böcker av Frithiof Nilsson- Piraten eller sjunga i kör om ängsblommor, som Evert Taube har beskrivit i sina sångtexter. Personalen kommer från jordens alla flyktingproducerande platser och är koloniseringens offer - de kan inte tänka sig, att de skulle ha skickat sina egna gamla föräldrar till sådana ställen som Sjötäppan! Hur kan det komma sig att Ragnar Thorsie inte känner grämelse över att sitta ensam på Sjötäppan? Han är ju ändå en känslig man,som skrivit både dikter och självbiografier och romaner med det självupplevda som bakgrund? Thoursie har tre barn och sex barnbarn. Jag har ringt till folkbokföringen och bett att få reda på hur ensam han är. Visserligen skilde han sig, när han varit gift i arton år, men barnen finns ju ändå i livet! Thoursie vägrar att tänka på större sammanhang nu. Han är sjuk och tycker illa om sin gamla kropp istället. Själv tänker jag, att det verkligen tar minst nittio år, innan vi människor orkar fatta någonting om våra egna liv. Annars skulle Ragnar Thoursie vara förbannad på sitt socialdemokratiska parti, som inget fattade om hur hjärnan fungerar och som trodde, att det var den fysiska kroppen enbart, som skulle vårdas. Inte den själ, som han själv skrev om i Sundbyberg! Eva Sternberg Måndagen den 12 juli 2010 - 15:58:45

	Lördagen den 10 juli 2010 Äntligen en film inifrån hjärnan! I New York Times läser jag en recension över en ny amerikansk film, som heter "The Kids Are Alright" Jag blir genast intresserad, när jag läser texten i tidningen. En helt ny typ av film. En familjefilm med utgångspunkt i hjärnan - som den fungerar. Jag läser texten och tittar på alla trailers. Jag trycker ut texten på papper och börjar förstå att nu kommer äntligen en riktig film! Nu kommer en film om hur hjärnan styr oss. Hur familjesystemet är inprogrammerat i hjärnan - vad vi än försöker hitta på. Barnen i familjen fattar, att de har en spermdonator till pappa. En son och en dotter. Dottern - precis som i verkligheten - nöjer sig inte med att inte veta vem deras far är, utan tar reda på det. Fadern visar sig vara en happy-go- lucky man, som i ett altruistiskt ögonblick får för sig att han skall donera sina spermier till barnlösa kvinnor. Eftersom jag ännu inte sett filmen, är det svårt för mig att gå vidare i min analys. När jag går in på Google idag, visar det sig att filmen har väckt så mycket uppmärksamhet i USA, att fok är mest förbannade på att den inte visas överallt genast! Filmen får strålande recensioner och väcker häftiga reaktioner från läsarna av recensionerna. På åttiotalet fick jag vara med och skriva remiss till socialstyrelsen på en utredning om spermadonation, eftersom jag satt med i RFSU:s bolagsstyrelse. Debatten inför remisskrivandet var häftig. Hans Nestius hade aldrig hört något så dumt som min åsikt, att självklart skulle barn till donatorer ha rätt att få reda på sitt ursprung vid myndig ålder! När jag frågade honom om han själv någonsin träffade sin far, svarade han att det gjorde han nästan varje dag! - Det är ju tur för Dig då, sa jag, att han inte är en spermacocktail, som Du föreslår att dessa barns fäder skall vara! Barbro Westerholm gjorde en stark insats - så folkpartist hon är - för att inga donationer i Sverige skulle få vara anonyma. Det är de inte heller - trots att jag som ensam kvinna i RFSU:s bolagsstyrelse inte förmådde övertala sådana rabiata styrelseledamöter som Nestius och Hekscher. Eva Sternberg Lördagen den 10 juli 2010 - 17:21:21

	Torsdagen den 8 juli 2010 Är Littorin ett svin? Vi som bor på västkusten har idag fått ett underbart regn. Vi har längtat länge efter det - även om de varma sommardagana också är härliga. Men vi driver golfbanor - och för golfbanor är regnet oumbärligt. Det går inte att vattna en fin bana med bevattning utan att det till slut märks att den blir för torr. Den blir brungul - åtminstone på vissa ställen. Det var precis, när Jan hade börjat spela på Hills idag, som regnet bröt ut. Han hade spelat tre hål och låg två slag under par, när han var tvungen att bryta. Att ligga två slag under par efter tre hål har han bara gjort en gång tidigare, när jag har varit med (idag var jag självklart inte med, eftesom jag har brutit höger fotled). Det var i Ascona i Italien och det var i ett europeiskt mästerskap. Det var sällsamt att gå bredvid honom och se honom spela så bra. Han gick som i trans och varken pratade eller drack vatten. Han var i det, som golfspelare - och andra - kallar "the Zone". Hans hjärna styrde hela hans uppenbarelse och allt bara flöt för honom. Det gjorde det även för mig och för hans medspelare. Ingen sa något. Efter nionde hålet kom spelledaren fram och bad att få scorekorten, så att han kunde fylla i alla spelarnas resultat på de första nio hålen. Jag bad att få låna en kamera, så att jag kunde fotografera scoreboarden med Jans resultat på de första nio hålen. Sju under par. Jan slutade ronden på nio under par och ledde hela tävlingen inför andra dagen. Alla kom fram och gratulerade honom till det fantastiska resultatet. Till och med fransmän och italienare, som annars aldrig är intresserade av spelare, som kommer från norr om Donau. Ja, till och med fruar till spelare från England kom fram till mig och gratulerade mig till att ha lyckats coucha min man till ett sådant resultat! Engelska fruar är nästan alltid själva lika duktiga spelare som sina män och på deras tävlingar, drar de männnens golfvagn, lägger sig på marken och tar ut puttlinjen och ställer sig sedan bakom mannen och ser till att har har fått upp rätt linje innan han slår till! Inte ens när jag är frisk gör jag något sådant. Inte ens med friska fotleder drar jag Jans vagn - inte efter arton års ålder! Puttlinjen kan jag inte se - jag är omgjort vänsterhänt till högerhänt och var under flera år vindögd. Puttlinjerna går i kors framför ansiktet på mig! När jag själv spelar kan jag hålla ena handen bakom ryggen och putta - och det går inte sämre än annars -med båda händerna! Jan klagar aldrig på, att jag inte gör sådana saker - eller att jag helt enkelt inte kan göra sådana saker. Han är säkert glad att han får vara ifred och för att jag kan plocka en bukett blommor istället! Det är detta slags samarbete Jan och jag har haft sedan vi blev ett par för femtiofyra år sedan. Ingen vet hur det skulle ha gått för honom idag, om det inte hade börjat regna. Jag var ju inte med alls idag. Jag satt hemma och försökte formulera en blogg med den rubrik, som Du kan finna här idag! Det gick inte! Regnet kom. Eva Sternberg Torsdagen den 8 juli 2010 - 16:40:34

	Tisdagen den 6 juli 2010 Nicklas Lundblad Idag sommarpratar en verkligt begåvad man - Nicklas Lundblad! Han har något att säga - och han gör det på ett energigivande sätt! Han kan dessutom mycket. Han arbetar/arbetade på Google. Hans beskrivning av hur han lärde sig att skriva och vad det har lett honom till är obetalbar. Han till och med ringde upp sin gamle lärare i svenska, som aldrig förtröttades i att rätta hans krior för att tacka honom! Igår! Bra! Det är sådana lärare, som vi behöver i vår tid och i framtiden! Hans program gjorde mig så glad, att jag gärna hade börjat hoppa - om jag inte hela tiden måste påminna mig att jag är gipsad med en bruten fotled. I sex veckor till. Nicklas Lundblad är den förste, som har kunnat förklara för mig hur Google bygger upp sina hierarkier. Hur en hemsida - till exempel - kommer upp högt på deras rangordningstopp! (När jag skriver detta hör jag Gudrun Schyman i bakgrunden berätta hur hon just har bränt upp 100.000 kronor för att dra uppmärksamhet till det faktum att kvinnor inte har lika höga löner utanför familjen, som män har) Google ordnar sig efter hur människor länkar sig till vissa länkar från sina egan datorer. Google är efterfrågestyrt! Google är sammanhangsstyrt. På sin blogg skriver Nicklas Lundblad - jag går direkt efter programmet till hans blogg - hur totalt meningslöst finansdepartementets seminarium om e-förvaltning har varit i Almedalen. Lundblad jämför e-förvaltningen med Taylorismen i industrisamhällets barndom. Taylorismen gjorde anspråk på att överföra tidigare framgångar från ingenjörskonsten till personalhanteringen på fabriksgolven. På samma sätt har vi i Sverige - i större utsträckning än folket i något annat land - tayloriserat förhållandet mellan könen. Ingenjörskonstens män lyfte ut oss kvinnor och allt vi står för och gör och har gjort under historiens gång - till fabriksgolvet. Det vill säga den manliga hierarkien, som de själva hade kommit på för ungefär fyrtio tusen år sedan. Sedan kallade männen allt, som de gjorde - utanför hemmet - för BNP (bruttonationalprodukt). Sedan sa de, att det som vi gör och gjorde ( till exempel föda och fostra barnen, hålla hemmet fritt från brödbaggar och huvudlöss, gardiner i fönstren och deras varmlagade mat framför munnen på dem, när de kom hem) var värdelöst. Är värdelöst. Männen försökte på detta sätt separera allt sitt arbete från vårt arbete - och samtidigt sätta oss på pottan och kalla oss värdelösa! Föga förvånande ledde denna könstaylorism till ointresserade, utseendefixerade kvinnor, som knappt kan ta hand om våra barn. Självklart ledde detta övergrepp till ohälsa och missmod bland kvinnor och total urballning bland barnen. Männen håller också på att gå under i denna process - inte minst de unga männen, som verkar hopplöst förlorade i mycket stor utsträckning. Lundblad citerar filosofen Hayek, som menar att det som gör marknaden så fantastisk är att varje individ har en individuell och delvis tyst kunskap, som tillåter henne eller honom att agera utifrån sina förutsättningar på ett för henne eller honom optimalt sätt! Männen har gjort intrång i vår kvinnliga värld och tvingat ut oss på deras fabriksgolv. Vi skulle kunna göra, som Lundblad föreskriver, låta kvinnor definiera sina egna insatser och göra hela livet till en arbetsmarknad fylld med entusiastiska utövare! I morgon är vi där! Hela Sverige blir en offentlig sektor och Gudrun Schyman kan köpa skor till sin man istället för att bränna upp 100.000 kronor i sedlar! Eva Sternberg Tisdagen den 6 juli 2010 - 14:35:15

	Måndagen den 5 juli 2010 Att förlora ett syskon eller en förälder, som fortfarande lever. Vad gör man om en ens syskon eller förälder förlorar förståndet och övergår från att vara en vettig människa till att bli ens fiende eller ens förföljare? Vad gör man med orimliga anklagelser, nattliga telefonsamtal med beskyllningar och en allmänt förvirrad beskrivning av ett arvsskifte? Det finns ingenting att göra! En bror är en bror är en bror och en far är en far och en far - även om han är stollig. Släktband går inte att bryta. I allmänhet ligger flera generationers ondska bakom sådana utbrott, som jag har beskrivit här. En förälder kan ha varit helt lögnaktig mot ett av sina barn och favoriserat ett annat. I vår tid har de gamla kvinnorna ofta levat länge som änkor och fått vara med om så stora förändringar under sin livstid, att de inte klarat av att härbärgera sitt temperament eller sin avundsjuka. Den nu döende generationen har varit med om krig och folkförflyttningar. Vi har varit med om totalt sammanbrott i grundläggande värderingar och vi har gjort det privata offentligt och det offentliga privat. Inte konstigt om många familjer så här i sommartider är med om de mest bisarra utlevelserna i släktens historia. I Sverige har vi tidigare inte haft så många nyss avlidna med en större eller mindre förmögenhet, som skall gå i arv till barn och barnbarn. Vi är inte vana vid att ärva eller vid att få något överhuvudtaget från våra föräldrar. Våra ingifta har sällan lärt sig de olika turer, som familjen har genomgått, innan han eller hon blev ingift med oss. Ibland har föräldragenerationen bytt ut både den första frun och den andra frun med förödande konsekvenser för nästa och nästnästa generation. Våra politiker har tutat i oss ,att det inte spelar någon roll för någon om familjer upplöses, om barn omhändertas av staten och om vi struntar i att ta ansvar för oss själva och varandra. Vi har trott på detta. De starka känslor, som uppstår, när vi i verkligheten får uppleva konsekvenserna av våra tillkortakommanden, har vi svårt att inlemma i vår medvetenhet. Det är därför vi behöver dricka så mycket alkohol, när vi är tillsammans med vår släkt. Vi står inte ut med oss själva och varandra. Ju fler som lever länge - desto mer lär vi oss om oss själva. Även om det, som vi gärna hade sluppit att lära oss! Eva Sternberg Måndagen den 5 juli 2010 - 18:15:56

	Söndagen den 4 juli 2010 Sofies konfirmation Igår konfirmerades Sofie i kyrkan på Bohus Malmön. Jan och jag gick upp tidigt - med tanke på min nybrutna högra fot och det nypåsatta gipset ända upp till mitt högra knä. Vi kom fram i tid och jag fick hjälp av Jan att ta mig fram till de platser, som fanns anvisade till Sofies familj i den vackra, nyrenoverade kyrkan. För fyra år sedan konfirmerades Elin i samma kyrka. Igenkänningsgraden var mycket hög. Sofies konfirmationspräst - Jonas Eek - hade också konfirmerat Elin. Jonas Eek är en mycket duktig präst. Han var bra redan för fyra år sedan - men igår var han ännu bättre! Han var klarare, tydligare och mera energisk. Han började med att säga till oss - föräldrar, far- och morföräldrar och syskon och alla andra, att vi gärna fick använda våra medtagna vuvuzuelas, om vi tyckte att konfirmanderna hade gjort ett fint program under konfirmationen. Men först, när det hela var slut! Inte under själva akten! Jonas Eek påminner mig om min egen konfirmationspräst - Isac Been - på Särö, 1954. Han var också en duktig predikant och var en av de första svenska prästerna, som tog emot barn i sin sommarstuga och undervisade och konfirmerade dem. Far hade fått tipset av en av sina vänner i Borås om Isac Been och Särö. Han ville skicka min bror, som är ett år och sjutton dagar yngre än jag, och mig till Isac Been på Särö för att vara inackorderade och bli undervisade enligt Luthers dekret om bekräftelse av det dop, som vi hade undfått någon eller några månader efter födelsen. Mor tillstyrkte Fars förslag - för då kunde hon resa på sin första utlandsresa efter våra födelser - och efter andra världskriget. Hennes anteckningar från den resan håller jag på med denna sommaren att renskriva på datorn, så att de lätt kan läsas och så att de kan skickas över nätet till alla, som är intresserade. Det var på den resan till Jugoslavien, som Mor fick binnikemask och blev förälskad i en medresande präst, som jag skrev om häromdagen. Den stora skillnaden mellan Jonas Eek och Isac Been är, att Jonas Eek möter barn, som har blivit tagna på allvar under hela sitt liv. Vi var barn, som hängde som lösa trådar i familjens väv och vars föräldrar aldrig hade ställt sig en kritisk fråga om sig själva. Allesamman - hela konfirmandskaran. Jonas Eek mötte den nya tidens barn. De som kan kommunicera, agera, provocera och inte finner sig i lögner och floskler. De som kan respektera - både sig själva och sin präst och sina föräldrar. I den mån vi är värda det! Men inte annars! Barnen gjorde en formidabelt bra bekräftelse på de trossatser, som de var döpta till. Vädret var strålande - vindarna fläktade och höll borta den starka värme, som fyllde kyrkan, när Elin konfirmerades. Föräldrarna och far- och morföräldrarna verkade vara en helt annan grupp än för fyra år sedan! Alla var allvarliga, lyssnade noga på Jonas Eek och sina och de andras barn. Ingen såg ut som en målad lagårdsvägg - jo en äldre dam i min ålder med lila glasögon och sprängröda läppar och håret uppborstat i en sufflé bakom ena örat. Sofie, som jag har längtat efter i över en månad nu, var lugn och säker. Hon höll det sista anförandet ur konfirmandgruppen och avslutade med att tacka Jonas och alla sina kamrater på ett strongt sätt. Sofie är lång och vacker och säker på sig själv. Vi älskar henne! Eva Sternberg Söndagen den 4 juli 2010 - 16:24:36

	Fredagen den 2 juli 2010 Jag hänger upp mig! När Jan gick upp tidigt i morse och tog på sig sina kläder och deklarerade, att han skulle ge sig ut på bolljakt i det vackra solskenet, tänkte jag, att jag skulle somna om och vakna först, när han antagligen skulle komma tillbaka. Om två timmar. Så att vi skulle kunna äta frukost ute på verandan. Innan jag gick tillbaka till sängen fick jag syn på den hävstång i dörrkarmen, som jag har köpt i vintras och som jag brukar hänga mig i ibland - för att räta ut ryggen. Eftersom jag hade gott om tid, så hängde jag upp mig flera gånger på raken. Det var den tredje gången som stången lossnade från dörrkarmen. Det då jag föll rakt ned på mina fötter! Som tur var hade jag mina sandaler - från badet igår - på mig. Som tur var fick jag den högre foten först i golvet - inte den vänstra! Som tur var hade jag varit på gymmet och tränat fotlederna i onsdags - i den så kallade cirkelträningen på Gymnasium i Sisjön med Marcus Fuchsborg som tränare. (Han kom försent, så han kompenserade sig genom att fortsätta extra länge). Som tur var, hade ingen mer än jag en aning om att detta hade skett! Jag har lärt mig sedan länge, att det bästa man kan göra i ett utsatt läge är att samla sig. Ligga kvar på golvet och tänka. Inte förebrå mig för att jag omigen gör något så farligt, när jag är ensam hemma! Inte tro att höger ben och fot är brutna! Inte svimma! När Jan gav sig iväg, hade jag sagt till honom att vara försiktig i vattnet. Han sa inte till mig att låta bli att hänga mig i hävstången. Det tredje jag tänkte, var att jag var glad att jag inte låg i vatten utan på golvet i hallen! Sedan tänkte jag, att det inte kändes så farligt. Nu är jag uppe igen - på fötterna - även om jag har lite ont i höger ben och fot! Eva Sternberg Fredagen den 2 juli 2010 - 7:47:22

	Fredagen den 2 juli 2010 Jag hänger upp mig! När Jan gick upp tidigt i morse och tog på sig sina kläder och deklarerade, att han skulle ge sig ut på bolljakt i det vackra solskenet, tänkte jag, att jag skulle somna om och vakna först, när han antagligen skulle komma tillbaka. Om två timmar. Så att vi skulle kunna äta frukost ute på verandan. Innan jag gick tillbaka till sängen fick jag syn på den hävstång i dörrkarmen, som jag har köpt i vintras och som jag brukar hänga mig i ibland - för att räta ut ryggen. Eftersom jag hade gott om tid, så hängde jag upp mig flera gånger på raken. Det var den tredje gången som stången lossnade från dörrkarmen. Det då jag föll rakt ned på mina fötter. Som tur var hade jag mina sandaler från badet igår på mig. Som tur var fick jag den högre foten först i golvet - inte den vänstra! Som tur var hade jag varit på gymmet och tränat fotlederna i onsdags - i den så kallade cirkelträningen på Gymnasium i Sisjön med Marcus Fuchsborg som tränare. (Han kom försent, så han kompenserade sig genom att fortsätta extra länge). Som tur var hade ingen mer än jag en aning om att detta hade skett! Jag har lärt mig sedan länge att det bästa man kan göra i ett utsatt läge är att samla sig. Ligga kvar på golvet och tänka. Inte förebrå mig för att jag omigen gör något så farligt, när jag är ensam hemma! Inte tro att höger ben och fot är brutna! Inte svimma! När Jan gav sig iväg, hade jag sagt till honom att vara försiktig i vattnet. Han sa inte till mig att låta bli att hänga mig i hävstången. Det tredje jag tänkte, var att jag var glad att jag inte låg i vatten utan på golvet i hallen! Det andra jag tänkte var, att det inte kändes så farligt. Nu är jag uppe igen - på fötterna - även om jag har lite ont i höger ben och fot! Eva Sternberg Fredagen den 2 juli 2010 - 7:42:44

	Torsdagen den 1 juli 2010 0.25 % och 7 % Idag har reporäntan höjts med 0.25 procent här i Sveirge. Jag hoppas att alla förtår vad det betyder: total kollaps i världsekonomin. Idag har statistiska centralbyrån publicerat sina siffror om födelsetalet i Sverige: + 7 procent! Jag hoppas att alla förstår vad det betyder: total makt till den framtida generationen och dess föräldrar och far- och moföräldrar. Hur skall detta gå? Mycket bra! Vi är rustade inför den nya tid, som nu kommer. Hugg tag i det Du kan göra - där Du är! Gör det nu! Väntan är över! Eva Sternberg Torsdagen den 1 juli 2010 - 21:20:31