|
|
|
|
| | Torsdagen den 30 augusti 2007
Nervström
Innan jag dör, skulle jag väldigt gärna vilja ha kunnat förklara, varför vi barn och
föräldrar förhåller oss till varandra, som vi gör.
Evolutionen bygger helt och hållet på dett samband mellan föräldrar och barn.
Jag vet hur vi förhåller oss. Jag kan mäta det och jag kan visa det. Men jag kan nästan
aldrig få någon att fatta det!
Så här förhåller det sig:
Det går en nervström från barnet till föärldrarna redan i moderlivet. Barnet är helt inriktat
på att knyta an till sina föräldrar och hela sin familj.
Barnet kravlar fram till moderns bröst en sekund efter avnavlingen - som en följd av
denna nervström.
Barnet känner på lukten vilka, som är dess föräldrar - de båda människor, som barnet har
förenat i sina gener!
Denna nervström är själva förutsättningen för mänskligt liv - ja, för alla primaters och alla
däggdjurs liv.
Barnet styrs hela sitt liv av denna ström.
Om föräldrarna av någon anledning inte längre skulle tycka om varandra - eller rent av
komma att misshandla varandra - så är det ändå denna nervström, som styr barnets
välbefinnande.
Ett barn kan inte stryka en förälder ur sitt liv och ersätta med en annan människa. En
mamma, som kastar ut ett barns pappa, kan inte ersätta honom med den nye mannen.
Varje gång barnet hör att dess pappa eller mamma är undermålig, opålitlig eller
avskyvärd och förkastlig, kommer barnet att behöva försvara den anklagade föräldern -
antingen öppet eller i sina tankar och drömmar.
Ett barn har sina båda föräldrar i nervströmmar ut i verkligheten. Om föräldrarna inte är
där för barnet, om föräldrarna har skilt sig och bekämpar varandra inför barnet och inför
andra människor - då måste barnet använda nästan all sin tid och sin kraft för att skapa
balans i sitt liv genom att stötta den förkastade föräldern. Oavsett hur den föräldern har
burit sig åt!
Vi som är vuxna behöver så fort som möjligt lära oss detta. Därför hoppas jag att jag
kommer att hinna att lära mig att förklara detta innan jag dör.
Vi behöver själva ta ansvar för att vi fått barnet ihop med en människa, som vi visserligen
inte gillar beteendet hos - men som vi begriper att barnet har i sin nervström!
Vi kan inte överge barnet att självt handskas med den avskurenhet, som vi har åsamkat
det.
"Jag tar ansvar för att jag har fått barn ihop med en man/kvinna, som jag inte längre står
ut med - men jag vördar hans eller hennes del i mitt barns nervström!"
"Utan henne/honom hade jag inte haft detta barn - och barnet är den största gåvan i
mitt liv!"
Se barnet och hjälp den andre!
När jag läser denna text inser jag, att jag kanske aldrig kommer att lyckas förklara detta
evolutionära faktum.
Men vem som helst, som börjar tillämpa ansvarstagande för sitt val av livspartner,
kommer att förstå vad jag menar!
Eva Sternberg Torsdagen den 30 augusti 2007 - 8:42:44
|  | | | Onsdagen den 29 augusti 2007
Dead end
För oss kvinnor har det varit en "dead end" att göra som våra mödrar och far- och
mormödrar tjatade på oss att göra. För att inte tala om tjatet från våra ogifta mostrar och
fastrar!
De tjatade om, att vi skulle låta bli att gifta oss och få barn och istället satsa på
utbildning, utbildning - och mera utbildning.
När jag nuförtiden träffar kvinnor, som jag har samarbetat med under mitt liv och frågar
dem om hur de har det, inser jag att nästan alla, som lydde sina mödrar och farmödrar
etc. har dragit en nitlott.
De har inte samarbetat med en rekorderlig man, som de har kunnat få barn ihop med.
De har inte skaffat sig någon uthärdlig man alls. De har kastat ut sina män - för de var
inte den kombination av Jesus, Che Gue Vara och Einstein, som deras mamma hade
hoppats på åt dem.
De har få barn.
De har studieskulder istället för insatslägenheter på Östermalm.
De är ensamma och söker meningen med sitt liv.
De är bortglömda av sina tidigare arbetsgivare och de har inte fått det jobb deras mödrar
drömde om, att de skulle få.
Deras mödrar, som aldrig varit ute i det så kallade arbetslivet - förutom två månader före
sitt bröllop, i telefonväxeln i Kiruna, är missnöjda med dem och kan inte förstå varför de
har så låg lön.
Deras mödrar, som hejade på dem att läsa och jobba och stå i, sitter nu ensamma och
övergivna i den dötråkiga äldreomsorgen i Sverige, och ber dem komma och hälsa på
dem oftare. Ber dem att baka sockerkaka och ha med sig - som döttrarna till mer
lågutbildade kvinnor i samma långvård. Som om de vore riktiga kvinnor!
Vi är helt enkelt inga riktiga kvinnor.
Vi gick på tjatet om utbildning.
Vi fattade inte, att det bara var döttrar till professorer vid svenska universitet - eller fruar
till sådana professorer, som hade en chans överhuvdtaget att bli professorer!
Vi fattade inte graden av nepotism överallt i vårt svenska samhälle. Till och med inom
SJ är nepotismen det starkaste draget på arbetsplatsen.
Vi fattade helt enkelt inte graden av manlig uppblåsthet.
För Er som fortfarande inte fattar, behöver jag - efter denna dags nyhetsflöde - bara
nämna ett namn:
Lars Lejonborg
Han fattar aldrig att han skall avgå!
Han fattar aldrig att för kvinnorna, som fortfarande är kvar i folkpartiet, är det en mardröm
att han aldrig avgår!
Han fattar inte att han skall gå - även om inga (vilket jag tvivlar på) har bett honom fara
och flyga!
Nu tycker han att det är kul!
Eftersom han tycker att det är kul, skall han vara kvar!
Kvinnorna i folkpartiet har länge varit i en dead end.
De kommer att fortsätta att vara kvar där - för Lars Lejonborg kommer aldrig att avgå!
Så kul är det för honom!
Eva Sternberg Onsdagen den 29 augusti 2007 - 16:53:34
| | | | Tisdagen den 28 augusti 2007
Journalister
Äntligen har journalisternas makt brutits - i Sverige liksom i resten av världen!
Nu gräver de dessutom sin egen grav genom att strejka i Sverige.
Vår tidning i Dalsland tillhör den grupp, som redan tidigt i strejken är uttagen till
undergång. Chefredaktören får själv sätta ihop de tunna bladen och leva på gamla
artiklar - producerade av frilansare.
Under tiden vi trodde att det var prästerna, som hade makten, tog läkarna över.
Under tiden vi trodde, att folket hade makten tog politikerna över.
Under tiden politikerna trodde att de hade makten tog journalisterna över.
Under tiden journalisterna trodde, att de hade makten, har jag nu tagit över.
Jag skriver direkt till dem per e-post, vad jag tycker.
I början hörde de inte av sig.
Sedan började jag underteckna mina e-brev med:
Eva Sternberg
Hjärnforskare och familjerådgivare
Då började de svara. Sedan började de att bry sig - och nu skriver de själva och frågar!
Denna förändring av sakernas tillstånd gläder mig.
Jag har i alla fall ingen makt att helt utplåna dem, ruinera dem, låta deras barn gå
under och deras fruar/män bli vansinniga.
Inte har jag någon lust till det heller.
Jag vet, att för varje skandaliserad människa, som journalister fått vittring på, finns det
minst femhundra närstående, vars liv aldrig mer kommer att bli sig likt.
Jag vet detta,eftersom jag själv varit med om denna behandling tre gånger under mitt liv.
Den senaste gången är för sjutton år sedan.
Jag blev skandaliserad, ruinerad och utfryst ur alla gemenskaper. Mina grannar hälsade
inte på mig.
Banken sa upp mina lån och ville sätta mig i omedelbar konkurs.
Mina barn bragtes till förtvivlan.
Min mor blev som en furie. Min bror påminde mig omigen om, att han var glad över att
jag i alla fall inte hade kvar vårt familjenamn. Namnet, som Far hade gett oss! Han tyckte
synd om min man, vars namn drogs i smutsen av mina idiotier!
Journalisterna hade makten över mig.
Chefredaktören hade makten över mig. Han gav igen för gammal ost, när jag hade varit
med och startat Sveriges största gratistidning:GÖTEBORGS-REFLEXEN i början på
åttiotalet.
Chefredaktören hade redan retat sig på mig under tiden vi båda gick på
Handelshögskolan i Göteborg och jag hade skrattat åt hans lillgamla inlägg på
seminarierna i nationalekonomi.
Chefredaktören på Göteborg-Posten tog vid denna tid för sjutton år sedan ut sin
personliga hämnd mot mig. I tre dagar i sträck i sina ledare. Sedan i nyhetsmaterial,
krönikor, insändare och årssammandrag.
Han använde mitt företags logotyp som överskift till sitt totala fördömande av mig och
det jag stod för.
Hans ordvändningar var så infamiska, att djävulen själv skulle rodna av avundsjuka!
Hans karriär - efter denna seger över mig- kröntes med utnämnandet till PO!
Pressombudsman!
Kan Ni tänka Er hur jag kände mig, när en sådan man blir utsedd till pressombudsman i
mitt eget hemland?
Men jag behöver inte skriva en hel roman eller pamflett över den här mannen. Jag
skriver inget om myggor och tigrar (änni varje fall).
För jag har redan tagit ut min hämnd! Personligen. På tåget X2000 mellan Göteborg
och Stockholm i första klass. På den tiden, när frukost serverades och mannen i sätet snett
framför mig på andra sidan gången vände sig om - och jag såg att det var han!
Tåget skulle inte stanna förrän vid Stockholms central, det visste jag.
Under tiden han åt sin frukost skrev jag på en lapp, att jag satt två säten bakom honom
och att jag ville utmana honom på en uppgörelse över vad han hade ställt till med i mitt
liv! Fjorotn år tidigare.
Han fick frågan ,om han ville ha uppgörelsen i denna förstaklasskupé - eller om vi skulle
beställa en konferensvagn av konduktören.
Jag väntade medan han läste min lapp.
Han vände sig om och såg att det var jag, som satt där bakom honom.
Hans redan gråa ochh lillgamla ansikte blev helt förvridet.
Han tog fram en penna ur västfickan och skrev på min lapp:
KONFERENSVAGN
Jag beställde konferensvagn av konduktören. Hon kom och ledde oss ner till den - längst
bak i vår kupé.
Jag stängde de glasförsedda dörrarna.
På Georgetown Family Center har jag lärt mig, att aldrig sitta mitt emot en fiende. Då
kan ens egen hjärnas kontakt med cortex - den främre delen av hjärnan - helt förstöras.
Jag satte mig bredvid honom.
Han fick sitta vid fönstret - för han kunde behöva titta ut ibland - på de grönskande fälten
denna ljuva försommarmorgon!
Jag malde ner honom.
Under nedmalningen lärde jag mig att han helt saknade kunskap om mänskligt liv, om
samhället, om kvinnor, om medias makt - om någonting utanför sig själv!
Jag frågade honom ,om han inte hade skämts över att vara PO - och samtidigt ha gjort
allt för att förhindra det fria ordet att nå ut till läsarna i form av en gratistidning i
Göteborg - där hans egen tidning på ett skamlöst sätt hade monopol?
Hade han ingen skam i kroppen?
Hade han ingen ideologi som journalist?
Han kunde inte förstå att den miljonsatsning, som jag hade gjort i mitt företag - nystartat
och skandaliserat av honom, som det var, hade gått om intet.
Han hade aldrig satsat tio öre på någonting.
Han hade inte startat någonting.
Han ansåg att en tänkande och handlande människa som jag, måste tåla vad han än
skrev! Vad det än skulle ksoata mig hade han rätt att krossa det i en tidning, som han inte
ens ägde!
Han trodde dessutom, att det aldrig skulle komma fram hur han hade betett sig! Ingen
skulle någonsiin få veta det! Hans journalistkollegor skulle skydda honom!
I Södertälje tittade han vädjande på mig och frågade om han fick gå tillbaka till sin plats
i kupén.
Jag gick bakom honom till kupén.
När vi sedan har träffats här i Göteborg ,har han vänt bort sitt huvud och tittat åt ett annat
håll.
Då har jag varje gång skrivit ett vykort till honom och påtalat hans absoluta feghet,
ryggradslöshet och totala brist på kurage!
I julas träffades vi - sjutton år senare - på en julmottagning hos en gemensam vän.
Han gick då fram och hälsade på mig och tog mig i handen!
Heder åt en sådan man:
Pär-Arne Jigenius!
Göteborg-Posten var vid denna tid den enda tidningen av vikt i Göteborgsregionen
Eva Sternberg Tisdagen den 28 augusti 2007 - 7:01:59
| | | | Söndagen den 26 augusti 2007
Stina i Kina
Vår dotter Stina är i Kina. Hon reste idag från Newark till Hong Kong. Hon skall spela in
ytterligare ett TV-avsnitt av "Golf with Style" för Golf Channel under veckan, som kommer.
Jag har aldrig varit i Kina - men jag har läst kinesiska vid Göteborgs universitet. 1962-63.
Det var läraren och jag och ett tjugotal missionärer från Kina. Det var en kurs på
grundnivå - jag hade ju aldrig läst kinesiska tidigare - men missionärerna hade bott i
genomsnitt trettio år i Kina - och alla talade flytande kinesiska med läraren!
Efter en och en hal termin slutade jag - och lät de andra erfara en stor lättnad. Jag
lovade mig själv, att jag aldrig skulle åka till Kina eller försöka lära mig mer kinesiska.
Det löftet har jag hållit.
Men Stina är från och med idag i Kina! Hon skall spela in TV-program om golftävlingar.
Hon kommer inte att möta några 60+ svenska kinamissionärer!
Hon kommer inte att behöva propsa på , att läraren skall hålla sig på nybörjarnivå i golf -
för hon skall spela in de bästa, de duktigaste golfspelarna.
Skillnaden mellan ett spel, en idrott eller en ritual och en akademisk prestation är enorm.
I en idrott behöver man inte diskutera och munhuggas - för det finns regler. Det finns
avgöranden, som görs med blotta ögat. Det är bilogin och bollen, som talar.
I ett akademiskt sammanhang är blotta ordet ofta tillräckligt. Man behöver inte visa i
praktiken att man kan någonting - bara man kan argumentera för det i ord!
När jag började läsa kinesiska 1962, kunde jag aldrig föreställa mig, att min dotter ett
antal decennier senare skulle åka till Kina för att på TV spela in golftävlingar. Vid denna
tid kunde jag fortfarande inte tro, att golf skulle bli en så viktig del av mitt liv. Ännu
mindre kunde jag tro, att KIna skulle vara intresserat av upplåta sina landamären för
golfspel.
Men nu är Stina snart i Kina. Nu sitter jag här hemma i Sverige och hoppas att allt skall
gå bra för henne därborta!
Jag försöker hitta mitt gamla kinesiskt-ryska lexikon, som jag alltid har haft i en centralt
placerad bokhylla , men jag hittar det inte.
Jag ville se om ordet "golf" fanns med.
Jag tror det inte. Missionärerna spelade inte golf - och inte de ryska patriarkerna heller.
Lycka till Stina!
Eva Sternberg Söndagen den 26 augusti 2007 - 19:35:43
| | | | Lördagen den 25 augusti 2007
Moral
Människan och många insekter är de enda varleser i skapelsen, som är sociala och
samtidigt lever i stora skaror - tätt tillsammans.
Insekter har varit sociala varelser i mer än åtta miljoner år. Deras hjärnor är ofta mycket
små - men organisationen i deras sociala grupper är formidabelt framgångsrik.
De kommer alltid att överleva!
De finns överallt!
De förtär inte jordens resurser - annat än som avfallsförstörare.
Människor har i princip varit sociala varelser i ungefär 40.000 år. Det var för cirka 40.000
år sedan, som vi började samverka i jakt och nedläggning av större byten än kaniner,
harar och fåglar och andra smådjur. Vi började jaga stora djur - som älgar, bisonoxar och
mammutar. För denna jakt måste vi samverka även med sådana, som inte direkt tillhörde
vår egen familj. För att dela bytet innan det förstördes, var vi tvungna att lära oss
osjälviskhet och konsten att dela med oss.
Insekternas samhällen fungerar perfekt. De klarar allting. Den som vill lära sig hur
insektssamhällen fungerar kan med fördel läsa "Ants at Work" av professor Deborah
Gordon, som är en flitig föreläsare vid Georgetown Family Center.
En annan författare, som tidigt fascinerades av myror, var William Gould. I sin bok "An
account of Ants" från 1747 - och citerad i Deborah Gordons bok, skriver Gould:
Myror är moraliska. De älskar sina unga - av dem kan vi lära oss att uppskatta eftervärlden
och värna om dess lycka.
De dyrkar sina drottningar - av dem kan vi lära oss lydnad och underkastelse. Deras energi
torde kunna skrämma den lata delen av mänskligheten. Hur alla hjälper varandra och
bekynrar sig om varandra, skulle kunna lära oss att verka för alla våra egna artfränders
välfärd.
När vi ser deras hushållning med resurser skulle vi kunna lära oss återhållsamhet och
ödmjukhet inför jorden vi lever på. Ur deras livsgnista skulle vi kunna få visdom!
Alla individer, som lever i stora grupper, måste ha en moral. Alla flocklevare måste förstå
att de unga är allas ansvar och glädje.
Moral behöver vi, som är stora biologiska varleser med en enastående funktionsduglig
hjärna. Utan moral är vi livsfarliga. Hela tiden. Överallt.
De som föraktar moral och hånar människor, som till exempel vill vara föräldrar och ta
hand om sina unga, borde flytta ut i en grop i skogen och vara omoraliska där!
Ingen skulle sakna dem!
De unga, som växer upp i ett omoraliskt samhälle, har ett värre liv än en kackerlacka, som
lever i sitt insektssamhälle - som har moral, annars skulle det inte kunna överleva.
Eva Sternberg Lördagen den 25 augusti 2007 - 17:03:06
| | | | Fredagen den 24 augusti 2007
Vad skall Du bli?
Skolorna har börjat. Föräldrar har funderat sig sönder på vilken skola deras sexåring skall
gå i. Barn och ungdomar har använt sin tid till att välja vilke linje de skall gå på.
Livsavgörande val - enligt skolverket, högskolestyrelsen och alla andra instanser!
Hur kan vi fortarande tro på ,att det skulle vara av någon avgörande betydelse vilken linje
en ung människa - eller hennes föräldrar - väljer åt henne på gymnasiet?
Hur kan vi fortfarande tro på ,att det skall finnas organisationer och kapital och
arbetsgivare, som skall stå därute och invänta vårt barn elle barnbarn till den
rätta "arbetspatsen"? En arbetsplats som passar hans eller hennes studier mellan femton
och arton års ålder?
Vi tror det enbart därför, att våra hjärnor styr oss att göra det som våra föräldrar ville, att vi
skulle göra. Våra föräldrar styr oss genom sina uttalade - och outtalade - önskningar och
förhoppningar - om sig själva!
Det som våra föräldrar aldrig kunde eller ville göra - det försöker vi nu tuta i våra
barnbarn att de skall göra!
Vi frågar därför vad de skall bli. Trots att vi själva inte har förberett en millimeter för dem -
för att de skall få något sätt att försörja sig på.
Vi har inte skapat några arbetsplatser åt dem.
Vi har istället gått ut och "arbetat" i organisationer, som ine finns kvar eller som inte
komme att finnas kvar, när deblir stora.
Vi har byggt hus åt oss själva, som de inte kommer att kunna bo i.
Vi har satt våra resurser i "fonder" eller "aktier" istället för i dem och deras föräldrar.
När vi frågar dem vad de skall bli, hoppas vi att de skall säga att de skall
säga "tandläkare" eller "rörmokare" ( bara det senaste året ) eller "designer".
Själva kan de ju inte ha en aning.
Själva kan de ju knappast påverka någonting.
Pojkarna är fullt sysselsatta med att välja hårgelé.
Flickorna undrar hur de skall snabbt kunna få tag på någon att ge sin oskuld, som de
själva skäms över att ha kvar.
Samma oskuld som deras mödrar och mormödrar bevarade som sin dyrbaraste skatt.
Ingen i min gymnasieklass blev det som deras föräldrar trodde, att de skulle bli.
De "dummaste" blev de mest "framgångsrika" De kom inte in någonstans, hade inga
ambitioner och ingen energi - men - de kunde sitta på ett bankkontor och blev till slut
vrålrika.
Eller de blev rika på att göra affärer på gammaldags sätt - bytesaffärer.
Eller de blev fattiga och sjuka och dog.
De "klokaste" - de som var modiga och energiska och både kunde tala ock skriva - blev
absolut inte det de skulle bli - utan fortsatte sedan hela livet att säga: " Jag är ju
egentligen "jurist " eller "lärare" eller " jag har ju ingen utbildning, men jag arbetar
ändå som tekniker" etc.
Det enda vi är är vår syskonposition, vår ålder och vårt civilstånd. Vår hjärna är ingenting
annat än det.
Det enda en ung människa är är sin syskonposition. Det hon skall bli är - äldre och gift!
Något annat har ingen betydelse!
Eva Sternberg Fredagen den 24 augusti 2007 - 3:41:07
| | | | Söndagen den 19 augusti 2007
111 år
Idag skulle min far ha fyllt hundraelva år - om han hade levat.
Idag fyller min far 111 år - för hos mig lever han fortfarande! Han präglade mig så
oerhört starkt. Jag är lik honom och hans släkt genetiskt och retoriskt. Nu - vid sextioåtta
års ålder - ser jag precis ut som faster Stina - som Mor hatade - ända till dess Stina blev
senil och Mor blev hennes förmyndare och hjälpare och tillskyndare.
För mig var det inte lätt - särskilt inte som liten att - att liknas vid faster Stina av Mor. Far
talade aldrig annat än väl om henne. Hon var ett och ett halvt år äldre än Far - precis
samma ålderskillnad som mellan mig och min bror.
Därigenom att Far hade varit så nära sin äldre syster Stina, kom han att vara nära mig.
Jag är också storasyster. Min bror talar sällan annat än väl om mig. Vad min svägerska
tycker om mig, vet jag inte, men hon är en vetenskapskvinna inom naturvetenskapen så
jag tror inte, att hon funderar alltför mycket på mig.
Idag för 111 år sedan blev faster Stina lika upprörd över Far, som jag säkert blev över att
få en bror i november 1940.
Far hade en äldre bror också och flera systrar, när han föddes. Den äldre brodern och den
ena systern dog innan de blev tio år gamla. Far blev kvar som ende son.
Min bror är också ende son.
Min man var ende son i tre och ett halvt år - därefter påverkades han inte så starkt av sin
familj - så han är också som en ende son.
Jan och jag har också bara en son.
Vi är en familj av "enda söner".
Far satte mig verkligen högt. Han fordrade mycket av mig - men han beskyddade mig och
bar upp mig - utan att någonsin vackla - till sin död 1964.
När jag fyllde nitton år gav han mig 10.000 kronor i handen: "Så att Du aldrig skall tveka
att göra någonting, som Du vill! Här har Du pengar till allt Du behöver!"
Längre fram i livet, när jag hade börjat läsa av, hur män på den tiden tänkte om kvinnor,
började jag engagera mig för oss kvinnor.
Höjdpunkten för mitt engagemang för kvinnor blev mitt arbbete för mässan Kvinnor Kan,
som ägde rum första gången här i Göteborg 1984.
Inför Kvinnor Kan engagerade jag närmare tre tusen kvinnor som frivilliga. Det var i
början av åttiotalet - och kvinnorna i Sverige höll på att få upp ögonen för hur de själva
levde och - framförallt - för hur deras föräldrar levde eller hade levat.
Eftersom jag alltid har intresserat mig för mönster och frågat mig frågor om varför något
händer, hur något händer och när något händer - så jag lade jag snabbt märke till att
kvinnorna kom i massor till Kvinnor Kanrörelsen av tre olika skäl:
1. De hatade sin pappa.
2. De hatade sin mamma
3. De hatade båda sina föräldrar.
Själv tillhörde jag kategori 2 - i varje fall mer än kategori ett eller tre. Mor var aldrig nöjd
med mig. Hon var svartsjuk på mig från första stund. Hon var nära döden vid min
förlossning och hon hade svårt att förlåta mig för att jag nästan hade dödat henne
genom att bara låta mig födas.
På den tiden visste jag inte mycket om trianglar och om familjen som system.
Jag visste inte att, om fadern blir förtjust i sin äldsta dotter så finns det bara ytterst få
kvinnor, som inte blir svartsjuka på sin dotter. Etc Etc Etc.
På den tiden blev jag oerhört förvånad över hur många kvinnor, som faktiskt kom in i
kvinnorörelsen, därför att de hatade sina fäder.
Jag lärde mig emellertid att så fort som möjligt ta reda på varför en kvinna hade kommit
till rörelsen Kvinnor Kan.
De som kom för att de hatade sina fäder var mycket mindre handlingsinriktade, mycket
mindre modiga och mera gnälliga och sjuka.
De som kom för att de hatade sina mödrar var mera lika mig - självklart. Många var så
handlingskraftiga att de till exempel tog emot betalning för Kvinnofesten på Rondo av
tretusen anmälda deltagare - trots att lokalen bara fick ta emot ett tusen gäster!
När Far läser denna blogg idag på sin 111-årsdag hoppas jag, att han förlåter mig för att
jag inte har kommit längre i mitt tänkande.
När Mor läser denna blogg idag, hoppas jag att hon ler, när hon tänker på,att allt det
som jag själv upplevde som ung gentemot dem - mina föräldrar - upplever mina barn
numera gentemot mig!
Happy Birthday!
Eva Sternberg Söndagen den 19 augusti 2007 - 7:58:28
| | | | Lördagen den 18 augusti 2007
Om oss
I morse lyssnade jag till det sista programmet i relationsserien "Om oss" med Kattis
Ahlström, som programledare. Den minnesgode läsaren av mina blogg kommer ihåg,att
jag själv var med i prgrammet den 30 juni och talade om hur familjen sitter i vår hjärna
och självklart alltid också är med oss i våra förhållanden till vår man/fru under hela livet.
Idag handlade programmet om skilsmässor.
Till min stora glädje började den första halvtimmen med en intervju av två makar - hon
från Sverige och han från Iran - som hade flyttat ihop igen efter sin skilsmässa!
Reportern var otydlig och trevande - men paret var desto mera klarspråkiga.
"Härligt!, tänkte jag, nu kommer den tid, då vi kan göra TV-serier med människor, som
har tillräckligt mycket vett i skallen efter en separation, för att förstå, att den förste de skall
bjuda hem till sin nya skilsmässovåning är den gamle mannen/frun!
Ingen kan ha en säkrare plats i en vuxen människas liv än den, som är den andre
föräldern till ens barn!
Ingen har man så mycket gemensamt med som sina barns släkt på sin egen och sin
partners sida!
Inga vänner, inga grannar, inga kollegor - inga alls - har man så mycket att tjäna på att
man håller ihop med, stöttar och tycker om!
"Om oss" hade inbjudit flera andra deltagare än Kattis Ahlström. Till exempel Åsa
Lindeborg, författaren och journalisten, som har skrivit om sin moderlösa uppväxt hos sin
far. Och pappan, som förlorade sin son i TSunamin och har skrivit dikter om sin son i
samlingen "Annandagar".
Alla tre, som samtalade i programmet, uttalade - som ett mantra - att de absolut inte tror
på kärnfamiljen, som någonting gott. Alla uttalade, att det måste vara lika bra att bo
bara hos en förälder etc etc etc.
Jag vill som vanligt skrika högt, när jag hör denna rappakalja.
Familjen är inrpogrammerad i ett barns hjärna redan före födelsen.
Familjen är förutsättningen för att vi skall kunna leva det liv, vi lever nu. Med språk,
civilisation, demokratiska fri- och rättigheter, lagar och regler och - inte minst viktigt - ett
grundmurat förtroende för varandra sedan urminnes tider.
Hjärnan behövde familjen i tre generationer för att utveckla den främre del, som har
kunnat styra oss till att bygga det samhälle vi tillhör idag.
Finns det någon, som sitter i radio och tycker, att Volvo inte skulle ha satsat på sin
forsknings- och utvecklingsavdelning?
Finns det någon, som sitter i radio och tror att en ny PV skulle hoppa ut på gatan utanför
Torslandaverken och bara stå där och vänta på sin köpare?
Finns det någon som hånar Volvos utvecklingsavdelning, som bara kostar pengar och
inte leder till något?
Nej, alla begriper att inte ens en så enkel sak som en personbil, kommer fram utan
ansträngning och stora insatser!
Men när det gäller den mänskliga civilisationen - som enbart har kunnat komma fram
genom familjens insats i tre generationer i årmiljoner - då tror vi ,att vi kan håna den,
kasta bort den och missunna våra barn att få ta del av den!
Det finns skilsmässor.
Det finns hemska föräldrar.
Det finns gräsliga svärföräldrar och stupfulla mammor.
Det finns medvetslösa samhällen.
Familjen sitter ändå inprogrammerad i varje barns hjärna. Just den mamman och den
pappan sitter där inprogrammerad. Just den familjen på båda föräldrarnas sida sitter där
inrpogrammerad i det barnets hjärna.
Varje gång någon vuxen eller mindre vuxen klankar på ett barns förälder kör den
personen ner en stör i det barnets hjärna.
Varje gång någon säger, att den nye man, som jag nu har plockat upp i Folkets Park, är
bättre än den man, som jag avlade Dig med och som sitter i Din hjärna, är det som att
hälla salt i redan öppna sår.
Det vi borde säga är:
Jag stannar kvar. Jag valde honom/henne själv. Jag hade min chans - nu tar jag mitt
ansvar!
Jag skall göra så gott jag kan. Jag skall sluta att tro på det romantiska dravel, som
infekterar västvärlden.
Jag skall bli en vettig förälder och samarbeta med henne/honom.
Jag skall skämmas, om jag först väljer en idiot till partner, sedan avlar banr med
honom/henne och sedan låter barnen bära ansvaret för attt ta hand om den, som jag
själv inte längre står ut med!
"Om oss" handlar idag om familjen. Många, som var med i programmet hade samma
lösning på familjens problem, som den som säger, när luften är dålig i ett rum:
"Töm ut all luft!"
När människorna i rummet sedan ligger där kvävda, skulle säkert flera av programmets
medverkande säga:
"Det är bättre att kvävas helt än att andas dålig luft!"
Så går också vår svenska ungdomsgeneration under med rasande fart!
Eva Sternberg Lördagen den 18 augusti 2007 - 9:08:34
| | | | Onsdagen den 15 augusti 2007
Barbro Hedvall
I dagens nummer av Dagens Nyheter läser jag en sur kommentar av Barbro Hedvall om
Filippa Reinfelts sommarprogram i fredags. Hedvall raljerar om att Filippa Reinfelts
sommarprogram borde ha hetat "Ur en Täbyfrus känsloliv". Då hade hon - Hedvall -
nämligen garanterat inte lyssnat.
Det gör mig galen att DN, när de äntligen har fått tag på några kvinnliga ledarskribenter,
gett så hedersamma uppdrag åt kvinnor, som inte verkar ha någon kvinnlig intuition eller
själva verkar vara riktiga kvinnor. Jag tänker på Hanne Kjöller, som gör bra ifrån sig i så
många ledare och sedan inte vill erkänna att ett barn finns till från avlelseögonblicket -
inte efter tre till fem månader i moderlivet.
Jag tror inte att Barbro Hedvall har några barn. Jag tror att hon tillhör den falang inom
folkpartiet, som helt sonika har strukit känslor, som icke - relevanta. De finns inte. I varje
fall skall de inte tas någon notis om.
Jag hörde bara vissa brottstycken ur Filippa Reinfelts program - sent på kvällen efter det
att jag varit på begravning i Strängnäs. Men jag hörde,att hon berättade hur hon hade
känt på valdagen. Vad hon hade gjort, vad barnen hade gjort och hur hon tänkte på var
hon skulle befinna sig under dagen - utifrån hur det skulle passa hennes man.
Jag tyckte, att det jag hörde var rörande.
Det var absolut inte politiskt korrekt.
Det var inte särskilt framhävande av henne själv.
Jag tänkte att detta är en kvinna, som har fattat att äktenskapet går ut på att försöka se
den andre - utan att förlora sig själv helt och hållet.
Särskilt, när den andre skall stå i uppmärksamhetens centrum och vara den det handlar
om!
Under tiden Sverige är det mest känslostyrda landet i västvärlden idag - enligt min
mening - vill Barbro Hedvall få oss att tro att känslor inte har någon betydelse och att den
som talar om sina känslor bara är en "Täbyfru".
Själv är jag verkligt glad över ,att vi nuförtiden i Sverige har ett statsministerpar, som är
gifta, som har tre barn och som verkar kunna tackla både det ena och det andra på alla
livsområden.
För mig är det helt motbjudande att ha statsministrar, som inte är gifta med den, som är
den andre föräldern till deras barn. Hur skall man kunna lita på en människa, som inte
ens kan hålla sina vigsellöften? Hur kan en sådan person bli statsminister - i ett civiliserat
land?
Ingvar Karlsson, som gick i samma gymnasium hemma i Borås som jag, skulle väl aldrig
komma på tanken att skilja sig. Inte heller hans föräldrar gjorde det.
Det är bara sådana som Göran Persson och Lars Ohly och Lars Leijonborg, som gör det.
Inte vet jag hur Peter Erikssons fru skulle låta om hon fick tala i programmet "Sommar i
P1" - men jag tror,att hon skulle låta ungefär som Filippa Reinfelt. Jag tror att hon kan
både känna och beskriva känslor.
Vad den nye folkpartiledaren kan vet jag inte - men han är i alla fall gift med den
kvinna, som är mor till hans barn.
Vi går åt rätt håll!
Eva Sternberg Onsdagen den 15 augusti 2007 - 20:28:16
| | | | Tisdagen den 14 augusti 2007
Elin
Elin, vår äldsta sondotter har fyllt sexton år. Igår var vi på födelsedagskalas hemma hos
Martin och Pia. Alla var där. Mormor och morfar, goda vännerna och deras barn och Lea,
som bor i deras hus..
Elin hade just kommit hem från Irland - och hon var strålande glad att vara hemma igen.
Elin är vacker och begåvad och optimistisk. Det är en glädje att träffa henne igen.
I natt har jag legat och tänkt på vilken lycka det är, att vi kan sitta tillsammans vi vuxna -
med Elin, som ju också nu är vuxen, och tala med varandra. Om allting. Öppet.
De yngre barnen kan se på TV eller hålla på med TV-spel eller lära Lea att dansa ned
från datorstolen.
En riktig lyckotopp i födelsedagsfirandet var det ,när Martin visade den promotionfilm för
den nya golfbyn i Backa som Sofie, hans näst äldsta dotter hade gjort, och som han
hade presenterat i Nödinge tidigare på dagen.
Sofie har ännu inte fyllt tolv år! (Hon påpekade för oss i går att hon fyller precis två
månader efter Elin).
Med sin vana vid datorer, vid musik, vid golf och sina kontakter med kamrater, som
producerar videomaterial och musikinspelningar hade hon fått till en lysande show, som
hade gått hem hos gubbarna på PEAB!
Filmen över golfbanan vid Backa säteri, som Martin har byggt, var strålande vackra. En
hängflygare hade tagit dem.
När vi alla klappade i händerna efter visningen, lyste Sofies ansikte av glädje.
Vid bordet rådde en stämning av tillförsikt.
Inte minst lilla Lea, två år, bidrog till den. Jan och jag såg på Lea - min mor hette
dessutom Lea - i samförstånd.
Min mor skulle gärna få komma tillbaka till jorden!
Vi bara väntar på det!
Eva Sternberg Tisdagen den 14 augusti 2007 - 7:33:11
| | | | Söndagen den 12 augusti 2007
Den förestående börskraschen
I morgon är det måndag. Borta i Asien har måndagen redan börjat. Snart öppnar
börserna därborta - och börskraschen är ett faktum.
Det är likadant varje decennium - vid siffran sju: 1977, !987, 1997 och 2007 och så
vidare.
Det är bara att vänta på rapporter därbortifrån på radion och TV:n.
"Jag har inga aktier i bolag, som jag inte startat själv eller äger själv", säger jag till alla
som frågar, om jag inte är orolig för den förestående börskraschen.
"Men Du har väl fonder?", frågar grannen eller vännen eller kollegan.
"Skulle jag ha satt pengar i fonder istället för att använda dem på det bästa sätt jag har
kunnat komma på under min levnad?" Aldrig i livet.
Penningsystemet är inte evolutionärt utprövat.
Penningsystemet har ingen biologisk eller moralisk förankring.
En som har pengar behöver på intet sätt vara moraliskt högtstående eller biologiskt frisk i
fem generationer.
En som har pengar behöver inte vara klok och givmild - eller vara glad och optimistisk.
En som har pengar måste hela tiden själv i sin egen hjärna hitta på, hur dessa pengar
skall räcka till ålderdomen.
En som har barn och barnbarn behöver inte tänka på börsen och på fonder.
En som har barn och barnbarn behöver inte tänka på ålderdomen. Han/hon kommer att
leva vidare med hjälp av barn och barnbarn.
Det som jag tänker på i samband med den förestående börskraschen är hur arga
människor skall bli på sig själva, när de upptäcker att de satsat på det pyramidspel, som
aktiemarknaden utgör. Istället för på sina barn och barnbarn.
Hur dumma kommer Ni inte att känna Er, när Ni går ut i trädgården och gräver upp ett
potatisland för nästa års behov!
Hur kunde vi kvinnor någonsin bli så dumma att vi satsade på de pyramidspel, som
männen har lagt ut som snaror åt oss?
När jag träffar kvinnnor i min egen ålder, som har varit styrelseledamöter och allt möjligt
i stiftelsen Kvinnor Kan - som jag startade 1980 - så mår de kvinnor sämst, som har varit
bankdirektörer. Eller chefer för finansinstitut.
Ju högre placering i finanshierarkien - desto sämre mår de.
För mig är det självklart ,att den kvinnliga hjärnan måste bli sjuk av att behöva sitta varje
dag ihop med män, som tror på penningsystemet - vår tids överstepräster!
Börsen är som ett pyramidspel - som jag redan har skrivit i denna text. Det är bra de allra
första, som kan göra de stora "vinsterna".
MIna föräldrar fick på mitten av femtiotalet en större summa pengar kontant. Det var
betalningen för den gård, som min mor hade köpt år 1937 (ytterligare ett 7-år!) i Borås.
Gårdens mark skulle exploateras av Borås kommun.
Huset skulle rivas. Även ladugården skulle rivas.
Allt står kvar.
Mor delade köpesumman med min far, vilket var oerhört generöst gjort - med tanke på att
Far hade gett bort sin del av sin fädernegård utan ersättning och utan att ge Mor något.
Inte heller jag, min bror eller syster fick något. Far fick jakträttigheterna till sin död.
Sedan var det slut.
Mor och Far satsade sina pengar i aktier i Sverige i mitten av femtiotalet. Särskilt på
Volvo och Asea. Resten kan Ni räkna ut själva!
De jämförde varje dag sina satsningar. Läste i tidningen, diskuterade och berömde eller
kritiserade varandras placeringar.
Jag avskydde dessa samtal. Jag har alltid genast sålt alla börsnoterade aktier, som jag
har fått ärva eller som jag fått i bonus av något försäkringsföretag.
För mig är det orätt att pengar skall repoducera pengar.
Det måste vara något med mänsklig anknytning, som repoducerar mänskliga
betalningssystem.
Muslimernas vägran att ta emot eller betala ränta på pengar är ett sätt att bygga in
mänskliga relationer i betalningssytemet. Det måste vara säkrare än vårt västerländska
sätt!
När jag var ung och fick ärva aktier omsatte jag mina pengar i en bondgård i Dalsland
och i tre språkinstitut i Sverige största städer.
När jag sålde språkinstitutet 1987 (också ett 7-år1) fick jag pengar att åka till Washington
och lära mig hur familjesystemet är fastsatt i vår mänskliga hjärna sedan urminnnes tider.
Mina föräldrars aktier gav mig verkligen en smakstart i mitt ekonomiska liv. Men det var
då - 1957.
Idag borde vi ha hunnit utveckla alternativa system - så att vi inte skulle behöva vara
rädda för den förestående börskraschen i morgon!
Eva Sternberg Söndagen den 12 augusti 2007 - 11:23:00
| | | | Onsdagen den 8 augusti 2007
Efterkälken
Vilka är det som idag i Sverige kommer på efterkälken?
Svar: De som inte åker i strömriktningen.
Vilka är det som inte åker i strömriktningen?
De som tidigare har åkt med i det allmänna flytet! När strömriktningen gick mot utplåning
av en människas eget ansvar och tänkande!
Idag kan ingen flyta medströms, som inte är uppmärksam, lyhörd, sanningsmedveten
och orädd att åka med.
Idag kan ingen, som inte är duktig på att tala och skriva - och kvick i huvudet - ens hoppas
på att göra sin röst hörd. Inte ens riksdagsledamöter eller präster!
Idag läser ingen författare och journalister, som inget har att säga - eller som bara ljuger.
Idag går Strindbergs pjäs "Dödsdansen" som underhållning på Aftonstjärnan i Göteborg
med Kurt Olsson som familjerådgivare åt paret på skäret,
För nu känner alla igen sig. Det helvete, som Strindberg hade för hundra år sedan, har
nuförtiden alla i Sverige. Om inte själva så genom sina barn och barnbarn!
Inte heller kan någon rida på gamla lagrar från tidigare generationer, gamla
förmögenheter eller på sitt namn. Det är bara tillräckligt ovanliga namn, som går hem på
Google. Och sådana namn kan också bli farliga - få alltför mycket uppmärksamhet.
Strömriktningen går mot små, täta enheter med stark känsla för lojalitet och
igenkännande. Små sparsamma enheter med lång uthållighet.
Strömriktningen går mot total öppenhet och information om allt. En webbkamera i varje
hem och varje daghem!
Varje kvinna under fyrtio och över sjuttiofem kommer att bli utrustad med en GPS med
kamera.
Det pråliga, dumma och uppblåsta är dött eller döende.
Det klarar nämligen inte av den nya tidens öppenhet, snabbhet och sinne för humor!
Vi människor från efterkrigsgenerationen får passa oss. Snart kommer ingen under femtio
längre att tro på, att de kommer att få ut några pensionspengar från en klimatförstörd jord
eller ett sammanbrutet penningsystem!
Då kommer vi verkligen att förstå att vi är omkörda.
Ingen kälke kommer då att finnas för oss.
Det är inte meningen heller.
Det är våra barn och barnbarn, som håller sig till små enheter, som skall rädda oss.
Oavsett vilken "utbildning" vi hade eller vilken posisiton i det så kallade arbetslivet!
Eva Sternberg Onsdagen den 8 augusti 2007 - 11:32:49
| | | | Tisdagen den 7 augusti 2007
Peter Eriksson är död
Peter Eriksson är död. I morse läste Jan högt ur Göteborgs-Posten att Peter Eriksson, född
1959, hade dött på en semesterresa till Grekland natten mot fredagen i förra veckan.
Han hade känt sig lite matt vid sina dagliga joggingrundor i början av förra veckan, blivit
sämre under torsdagen, när han redan var framme i Grekland och sedan dött under
natten.
Peter Eriksson var en av världens främsta hjärnforskare - om inte den främste!
Han var den, som genom skarp slutledningsförmåga, klinisk begåvning och mod till slut
fick kål på myten om att den mänskliga hjärnan inte producerar några nya celler!
Det är en forskargärning i samma klass som Darwins och Galiliei!
Det är en enastående insats att stå emot alla instanser inom den akademiska forskningen
om hjärnan - i alla världsdelar - att hävda att kollegorna har fel, har haft fel och för alltid
kommer att stå där med sina namn på läroböcker och vetenskapliga artiklar!
Det är starkt att gå emot alla vetenskapliga råd, alla andra bidragsgivande instanser och
bara arbeta på oförtrutet för att få visshet.
Peter Eriksson och Kerstin Uvnäs Moberg är de båda hjärnforskare som Sverige har fått
fram under de senaste decennierna, som alla andra hjärnforskare i världen känner till.
Arvid Carlsoon är för gammal för att ha kvar den yngre generationen forskares
uppmärksamhet.
Peter Eriksson var en ödmjuk och direkt man. Man kunde stanna kvar efter hans
föreläsningar här i Göteborg och fråga honom hur mycket som helst.
Han ville gärna komma och föreläsa på ställen, som var intresserade av att ge honom
plats.
Han var gift med en kvinna, som var arbetskamrat med Karin, vår yngsta dotter.
Han var som levande en varm källa för alla omkring sig.
Han var på många sätt motsatsen till den gamle regissören, som dog i förra veckan.
Peter Eriksson ägnade sig åt att ta fram sanningen om vårt viktigaste organ - hjärnan.
Inte åt att förvrida hjärnan i allehanda för tillfället moderna riktningar.
Låt oss hylla denne man för all framtid i Sverige!
Låt oss börja tillbe hjärnan istället för allsköns politiska doktriner och rackarspel!
Eva Sternberg Tisdagen den 7 augusti 2007 - 7:43:27
| | | | Söndagen den 5 augusti 2007
Trädgården
Jan och jag arbetar i trädgården. Vi har en stor, vacker trädgård. Jan sköter sina delar av
den - och jag mina. Vi överskrider sällan varandras revir.
För Jan är gräsmattan och fruktträden och bärbuskarna det centrala. För mig är rabatterna
och prydnandsbuskarna det viktigaste.
När vi arbetar tillsammans i det vackra vädret - som igår - kommer en stark känsla av lycka
över mig.
Blommorna är frodiga i år. Förra året fanns de inte alls vid denna tiden på sommaren!
De var alla nedtorkade och låg som fnöske på jorden.
Buskarna är ännu frodigare i år. Förra året växte de inte alls. Inga nya skott, inga nya
skott - inte som jag kan komma ihåg i alla fall.
I år växer buskar och träd över alla bräddar!
Jag tar fram stora buskröjare och sekatörer och klipper ner syrenerna till roten. Jasminerna
stubbar jag med all kraft jag har. Pionernas utblommade stänglar är stora som knytnävar i
år. Jag klipper bort dem med en sax.
Spirean har växt som om den verkligen vore planterad i en regnskog. Jag skär ned hela
häcken till botten av slänten.
Förra årets sommar och detta årets sommar skiljer sig i alla avseenden, när det gäller
vädret.
I år har vi fått massor av hallon och blåbär. Förra året torkade nästan allt bort , som vi
hade tänkt att äta.
Jag tänker:
Vi hade aldrig lyckats välta den gamla regeringen förra året, om vi inte hade haft den
varma sommaren!
Vi har den regninga sommaren i år att tacka för, att vi nu kan sätta in den stora stöten
och genomföra våra vallöften!
Nu gäller det att ta fram - inte bara röjsågen utan motorsågen för att skära ned de gamla
föreställingarna, som alltför länge har fått växa sig starka i Sverige! Här kommer några
vanföreställningar grenar, som skall bort:
1. Att bara det som görs utanför hemmet är arbete.
2.Att familjen är onödig och skadlig.
3.Att samhället kan ta hand om allt - stort som smått.
4.Att penningsystemet på jorden är stabilt.
5.Att alla måste vara lika.
6.Att män och kvinnor är helt lika från början (hur dumma kunde vi bli?)
7.Att enskilda människor är maktlösa och inget kan göra.
Trädgården i Sverige ser helt annorlunda ut idag.
Det är bara att sätta igång och göra en handling ( se som exempel denna blogg från
den 17 juli i år)!
Väl mött på den nya politiksa barrikaden!
Eva Sternberg Söndagen den 5 augusti 2007 - 8:44:31
| | | | Lördagen den 4 augusti 2007
Skottlossning
Igår fick jag en kommentar till denna blogg från larsmartink@gmail.com.
Han skrev:
"Har Du några som helst vetenskapliga eller faktiska bevis för din "utvärdering" av den
svenska förskolan? Det var det roligaste och mest befängda jag läst sen Annica
Dahlströms bok kom ut. Samtidigt som jag skrattar så tårarna rinner blir jag lite orolig för
att folk tar Dig på allvar."
Date/time:08/03/2007 15:22:52
Jag svarade med en kanonad av vetenskapliga texter, bilagor och PM.
Jag skickade utsagor från världens främsta hjärnforskare - som aldrig annars får något
utrymme i den svenska daghemsdammen.
Jag skickade brev, som jag under årens lopp har skrivit till BO, P1, DN, G-P,Fp,V,Mp och
JO.
Jag avfyrade en salva av gigantiska mått!
Idag kan en ensam männsika sitta i sitt hem och ta kål på monumental okunskap - inte
med kanoner - men med kanonader från datorn!
Pang!
Där satt den!
Eva Sternberg Lördagen den 4 augusti 2007 - 5:49:33
| | | | Fredagen den 3 augusti 2007
Lilla Fridolf
I tisdags kastade Sveriges Televison tydligen om programmet på eftermiddagen. De
bytte ut filmen "Lilla Fridolf" mot den döde regissörens film "Det sjunde inseglet".'
I Sverige gör vi aldrig någonting styckevis och delt - utan helt.
Vi ändrar allt, tillsätter krisgrupper överallt och gör helomvändningar. ( Jag hoppas att vi
snart kommer att få användning av detta nationaldrag, när vi kommer att gå från totalt
förakt för familjen, som är hjärnans säte, till total dyrkan av familjen - och äktenskapet! Vi
är redan på väg- tack och lov!)
I tisdags innebar den svenska helomvändningen att hela programtablån i TV skulle
ändras. Visningen av filmen "Lilla Fridolf" på eftermiddagen fick stryka på foten för den
döde regissörens mest deprimerande film "Det sjunde inseglet", som handlar om
liemannen.
Vilka tittare ser på TV-film på eftermiddagen? Och vilka ser på "Lilla Fridolf" på
eftermiddagen?
Inte är det kultureliten.
Inte är det unga otubildade människor med föräldrar födda i andra delar av världen än
Sverige.
Det är gamla svenska pensionärer, som ser på "Lilla Fridolf" på äldreboendet eller i sina
hem.
Det är människor födda i Sverige före år 1950.
Det är människor, som har lämnat jordbrukarsamhället och förtryckarprästerna och som
har en känsla av att de har lyckats i livet, därför att de har mer mat på bordet än sina
föräldrar och de behöver inte längre gå med mössan i hand.
Det är människor, som inte vill tänka på liemannen, för de har levat i ett land, som har
förträngt döden helt och hållet (samma gamla svenska nationaldrag) .
Som underhållning uppskattar dessa tittare just sådana filmer som "Lilla Fridolf". De
känner igen sig i filmen - men de behöver inte tänka på att de känner igen sig! De kan
skratta åt sig själva - utan att känna någon tagg av medvetenhet!
För oss människor är denna förmåga oundgänglig. Vi är nyfikna. Vi vill se och veta allt -
bara vi slipper få veta något om oss själva!
"Lilla Fridolf är inte jag!", tänker den nittioåttaårige mannen, när han sitter med sina
boendekamrater på Dyrkällans äldreboende. Så tänker också alla hans boendekamrater!
Denna stunden på eftermiddagen framför TV:n fungerar som en lyckodrog för alla
boende, som fortfarande kan se på och förstå handlingen i en TV-film!
I tisdags, när dessa tittare satte på TV:n fick de istället möjlighet att se filmen "Det sjunde
inseglet"!
De hade inte bett om det.
Många av dem hade inte ens uppfattat ännu att regissören var död.
Många av dem hade sina egna föräldrars bild av den döde regissören som djävulens
hantlangare kvar i sin reptilhjärna. Några av kvinnorna skulle kanske ha accepterat
filmbytet om den nya filmen hade handlat om den döde - men inte att den handlar om
döden.
Ingen av dem ville se "Det sjunde inseglet". Det är bara människor i andra länder - och
en ytterst liten grupp cineaster i Sverige, som kan sitta kvar och se den filmen.
Människor i andra länder sitter kvar därför att de tänker: "så djävligt de har det däruppe i
Norden! Så djävligt har vi det ialla fall inte här!" - under tiden de har det ännu djävligare
utan att vara medvetna om det!
De gamla svenskarna på äldreboendet blev utan film i tisdags. Därför att Sveriges
Television böjer sig runt tre gånger om för att vara politiskt korrekta.
Därför att vi i Sverige alltid gör allting in absurdum.
Därför att ingen i ansvarig ställning vågar fråga: "Varför skall vi ta bort allt?"
Inom några veckor kommer jag - och säkert många med mig - att vara fylld med så
mycket avsky inför detta slags underdånighet för den så kallade kultur- och mediemaffias
krav, att jag kommer att köpa "Lilla Fridolf" på DVD.
Eva Sternberg Fredagen den 3 augusti 2007 - 7:25:36
| | | | Torsdagen den 2 augusti 2007
DN rättar
Igår, när jag skrev om "Fruar och barn", hade jag kulturdelen av DN som uppgiftskälla.
Jag har konstigt nog inte varit tillräckligt intresserad av att på pricken fastställa den
polygame mannens genogram - det har inte varit nog intressant för mig. Inte lika
intressant som Myrdals!
Kulturdelen i DN igår bjöd därför på ett för mig praktiskt "grafiskt" genogram över
mannens fruar och barn och knullkompisar. Äntligen, tänkte jag, kan jag få en helhetsbild
över denne erotoman, som först vid femtiotre års ålder hade levt ut sina lustar och fäst sig
vid en mammafigur - det stora modersbröstet - som han sedan kunde suga på tills hon
dog (precis som Jan Myrdal vid Gun kjessles bröst)!
Efter att ha läst det grafiska genogrammet ungefär hundra gånger - varvid jag upptäckte
massor av fel - ringde jag upp reportern Sara Ullberg på DN och frågade hur grafikern
hade fått sina uppgifter. Till exempel att han var gift med sin sista fru från 1943 till 1945!
Den förtvivlade Ullberg svarade mig, att hon inte haft något med grafikenn att göra och
att hon inte alls kan påverka vilka bilder, osm fästs vid hennes artiklar på DN!
Hennes förtvivlan påminde mig om förmannen på bana 2 i TB (måleriet) på Volvo, när
jag praktiserade på en balans i taggraggen. Gröndal - som han hette - kunde heller inte
påverka någonting! Han hade femtiotvå anställda på banan, som han var chef över.
Dessa anställda talade arton språk och tre var dövstumma och nu hade han fått mig - en
praktiserande tjänsteman från utbildningsavdelningen, som dessutom talade svenska och
var kvinna och ville få svar på en massa frågor!
Ullberg bad om ursäkt för missstagen i grafiken. Jag talade med henne en stund också
om min syn på erotomanens liv före det sista äktenskapet och om Johan Cronemans
förutsägelse i sin krönika igår - om alla de oplockade gäss, som kommer att plockas så
snart begravningen är över!
Grafikern heter Joakim Larsson. Han badar antagligen i kokande olja idag. Joakim
Larsson är man. Han vet inget om familjedynamik. Han vet inget om människor, som i
hela sitt liv har levat i en erotomans kölvatten. Han vet inget om fruar och barn.Han vet
inget om kartor. Familjekartor.
Han vet inget om vem han skall vända sig till. Han vet att DN alltid kan rätta - om det
skulle behövas. Men han vet inte att det inte går att rätta till, när en atlantaångare
fastnar i en dypöl i Sverige!
Mycket riktigt. Idag rättar DN med följande text:"I gårdagens grafik om ...:s familj förekom
flera felaktigheter. Ingrid von Rosen var han gift med från 1971 till sin död 1995, inget
annat. Else Fischer hade han bara ett barn med, Lena. Med Ellen Lundström fick han
fyra barn, Eva, Jan, Anna och Mats. DN beklagar misstagen.
För mig, som kan familjesystem, är artikeln igår i DN en påminnelse om, att vi i Sverige
kanske är bra på att göra bidragsblanketter och skattedeklaratationer lämpade för att e-
postas. Men att göra familjekartor är vi inte särkilt bra på.
Och det har sin randiga skäl:
Våra familjekartor är förödande läsning för nästa generation! Och för nästnästa!
Våra familjekartor är som en motorcrossbana efter novemberkåsan - kladdiga, farliga och
och helt ofarbara.
Eva Sternberg Torsdagen den 2 augusti 2007 - 8:06:18
| | | | Onsdagen den 1 augusti 2007
Fruar och barn
Om Ni fick höra talas om en man, som avverkade åtta fruar och producerade nio barn
under loppet av sin levnad, var tror Ni att den mannen var född? i Polynesien?
Om Ni fick höra talas om att mannen ifråga också var polygam - han var gift och levde
med flera fruar på samma gång, var tror Ni att den mannen bodde? Saudi Arabien?
Om Ni dessutom fick veta att mannen ifråga inte gifte sig med någon utlänning och inte
heller med någon, vars namn slutar på -son, hur skulle Ni tycka om den mannen? Bra?
Son - namnskvinnorna, som kommer från arbetarklassen,är också de enda, som han inte
får barn med. Varför?
Den fru som han sade sig vilja möta på andra sidan döden, fick han dessutom barn med,
när han var i förhållanden tre andra kvinnor! Detta barn fick inte veta att han var far till
henne förrän för några år sedan - då skrev de en bok tillsammans om detta spännande
faktum. Blir Ni förvånade?
Hur många barnbarn och barnbarnsbarn denne man har är omöjligt att fastställa - men
en sak är säker - dessa individer får ägna hälften av sin energi åt att försona sig med att
ha en polygam västerlänning till far, farfar/morfar och/eller farfarsfar,morfarsfar!
Inte ens filmen Fanny och Alexander kan lindra det trycket!
Det kommer att ta minst fyra generationer framöver i tiden att balanseras ut.
Eva Sternberg Onsdagen den 1 augusti 2007 - 13:21:14
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida