|
|
|
|
| | Fredagen den 29 augusti 2008
Mona och Barrack
I DN läser jag, hur Mona Sahlin, som är där, uttalar sig om sina intryck från det
amerikanska demokratiska partiets konvent i Denver, Colorado.
Mycket är bra tycker hon - men hela detta fokus på politikerna och på deras familjer -
tycker hon inte om!
"Tänk om Bosse skulle komma in på podiet på en kongress och börja uttala sig om mig!"
Enligt Mona Sahlin är ett sådant beteende helt osvenskt - och därför fel.
Det är bara att vänta på att amerikanerna skall lära sig att bli som vi! I politiken och i våra
övriga liv.
Helt döda. Urtåkiga, stela och spacklade.
Aldrig hälsa eller säga ett vänligt ord.
Hellre sitta hemma och kura skymning med taxerinskalendern i knäet och pricka av alla
på gatan, som tjänar mer elle mindre än jag själv!
Sveriges radios utsände, Daniel Alling, var inte lika negativ i sina omdömen om
konventet. Tvärtom var han tjusad av att höra Bidens son berätta om sin far, som blev
änkling tidigt i livet och som ständigt bemödade sig om honom och hans syskon. "Han är
en underbar far och människa!" berättade Alling att Bidens son hade sagt - och Alling
tänkte på, att han själv aldrig skulle få en möjlighet att på samma sätt lovprisa sin mor
och sin äldste bror, eftersom de har dött under den gångna sommaren!
Till slut måste väl även Mona Sahlin begripa, att det är likheterna, som vi människor har,
som är den främsta politiska och pedagogiska drivkraften.
Till slut måste väl även Mona Sahlin fatta, att det är just genom att visa upp våra
famlijer, genom att vara öppna om vår släkt, som vi kan nå alla människor med vårt
budskap!
Genom att visa våra skröpligheter och våra sjukdomar och våra slitna relationer och tala
om dem - hela tiden.
Genom att hylla våra föräldrar och våra förfäder och förmödrar och tala om dem hela
tiden - även på bussen.
Vid nästa val i Sverige kommer kanske Bosse att vara tvungen att komma in på podiet!
Amerikanerna har inte haft en sjuttioårsperiod med åsiktsdikatatur mot familjen!
Amerikanerna har inte totalt utrotat religiösa förhållningssätt i sitt land!
Amerikanerna har inte haft råd att skövla med allt mänskligt, med alla mänskliga
sammanhang, som socialdemokratin och vänstern i övrigt har gjort i Sverige i mer än
sjuttio år!
Familjen är det språk, som talar till alla. Därför att familjen är inprogrammerad i våra
mänskliga hjärnor sedan evolutionens morgon
Även vi i Sverige måste ju till slut börja använda ett språk, som visar på samhörighet och
kvalitet i relationer.
En ung människa, som möter en politiker, som låtsas som om han/hon inte hade någon
familj, aldrig har haft några svårigheter och vars högsta mål i livet är beröva arbetarna
deras skattesänkningar (tack också idag till Barbro Hedvall i DN), fylls av vämjelse - inte
av lust att förena sig med vederbörandes parti!
En ung människa i Sverige, som hör en politiker presenteras av sin egen far eller mor,
skulle visserligen svimma av förvåning - men i alla fall bli nyfiken!
En ensam statsminister på Harpsund, som genomgår sin andra skilsmässa ihop med Erik
Fichtelius - utan besök av sina egna döttrar ens på julen - framför en TV-kamera, måste
få utgöra slutpunkten i svensk familjenedmontering!
Den familj, som vi har runt omkring oss säger mer om oss än något partiprogram, någon
taxeringskalender eller något uppslag i MAMA.
Bara att kalla sig MAMA, när man knappt har varit en MAMA själv, tyder på politisk
intuition i den tid vi redan har gått in i i Sverige!
Daniel Allings tid!
Eva Sternberg Fredagen den 29 augusti 2008 - 7:06:30
|  | | | Torsdagen den 28 augusti 2008
Arbogamorden i tingsrätten
När jag kommer hem från en givande eftermiddag med deltagare, som var verkligt
intresserade av vad jag hade att säga - och som frågade och diskuterade med mig hela
passet, berättade Jan att Arbogamorden kanske måste processas igen i tingsrätten i
Västerås.
En nämndekvinna hade nämligen avgått - efter att ha låtit sig intervjuas av en
kvällstidningsreporter. Huruvida hon - liksom modern till barnen - hade fått ett fett arvode
för sin intervju, har jag fortfarande inte fått veta.
Om rättegången kommer att tas om, hoppas jag, att alla får tid att tänka lite STÖRRE
om Arbogamorden och den "tyska kvinnan"!
Jag hoppas att alla börjar tänka på hur farligt det är att:
- få barn med en man, som sedan fimpas redan innan barnen är födda (TV3:s "Ensam
mamma söker är en skymf mot kvinnorna själva, mot fäderna till deras barn och till
barnen och deras farföräldras hela släkt och deras morföräldrars hela släkt. Första
omgången av serien "Ensam mamma söker! " har satt irreparabla spår i seriens hela
persongalleri! Barnen kommer att få plikta för serien under hela sina liv.
- att direkt låta en annan man flytta in i det hus, som den gamle mannen varit med om
att bygga - ihop med morfadern.
- att direkt börja knulla med en kvinna, som man träffar på en strand och som sedan får
en fix idé i huvudet om livslångt äktenskap och reproduktion.
- att låta sina egna barn få en ersättande ny far, vars tidigare liv och leverne är en
livsfarlig risk för barnen (risken med styvfäder är sextio gånger större än med riktiga fäder)
- att hela tiden behöva tänka på att den svenska polismyndigheten inte fattar någonting
om familjen som system och att man därför när som helst kan arresteras för mord på sina
egna barn och mordförsök på sin gamla fru.
- att sitta häktad och hängas ut i media i Sverige - som är lika medvetslösa som
polismyndigheten.
-att inte tänka sig för innan man bestämmer sig för att bli förälder.
-att inte testa hela släktbakgrunden till den, som skall bli den andre föräldern till ens barn.
-att inte ha åkt runt till alla levande släktingar till den andre föräldern och få en sann bild
av det emotionella system han/hon kommer ifrån.
-att inte fatta att kvinnor, som är tränade idrottare med hög testosteronhalt kan vara
livsfarliga - särskilt tiden efter det att hon blivit given på båten.
-att inte tänka på att nuförtiden kan alla skaffa sig all information om alla - för att välja ut
en lämplig tidpunkt att skjuta och/eller sticka ihjäl dem man önskar livet ur.
-att inte tillhöra en religion eller annat sammanhang, där man får lära sig
grundläggande mänskliga regler!
En ny rättegång kan kanske ge utrymme för större reflektion för oss alla.
För kvällstidningarna kanske behöver något nytt att skriva om. Något som skulle leda i rätt
riktning!
Ingen vet vem, som kommer in och slår ihjäl eller skjuter våra barn och/eller barnbarn.
Kvällspressen kanske kan undervisa oss i dessa frågor - så att vi låter den rätte komma in!
Så att Arbogabarnen får undervisa oss, som är kvar här på jorden!
Eva Sternberg Torsdagen den 28 augusti 2008 - 11:30:08
| | | | Tisdagen den 26 augusti 2008
Lakan
Igår hade vi ett underbart augustiväder här i Göteborgstrakten. Varmt, helt stilla - ingen
vind.
Trädgården log mot mig på morgonen, när jag dukade vårt frukostbord på verandan.
Min stockros, som tydligen har läst min blogg om den för några dagar sedan, hade växt
ytterligare en decimeter under natten. Blommorna på stockrosen började slå ut för fem
dagar sedan: rosa - som läppstiftet i annonser riktade till unga flickor i min ungdom. En
helt overklig färg!
Stockrosen är så vacker, att jag ännu inte har kunnat förmå mig att fotografera den.
Hela mitt dagsschema påverkades naturligtvis av det vackra vädret. I varje fall i de
avseenden, som jag kan påverka själv.
Egentligen hade jag tänkt att tvätta våra lakan, som jag tvättar var fjortonde dag. I hela
mitt liv har jag tvättat mina lakan var fjortonde dag. Ända sedan barndomen på Hulta i
Borås.
Varför inte?, tänkte jag, när jag kom på att tvätt av lakanen, var en av de saker jag
egentligen skulle ha gjort. Innan jag visste vilket väder det skulle bli igår.
Så jag beslöt mig för att tvätta våra lakan på samma sätt som vi gjorde i min barndom.
Jag behövde inte gå ner i någon djupt belägen källare - här har vi alla utrymmen i ett
plan. Det var bara att gå in i tvättstugan, som vetter mot Alveredsvägen och börja stoppa
in de använda lakanen i maskinen.
När jag drog bort lakanen från vår säng var jag försiktig, så att jag inte knuffade till de
stolpar, som Jan har snickrat till i sitt nya garage och satt sängbenen i. Antagligen skulle
hela sängen ha rasat om jag så mycket som puffat till ett enda av de fyra benen!
Stolparna gör att vi ligger som på en paulun - högt, högt upp.
Vi har vidunderlig utsikt från vår säng över Hills elfte och tolfte hål. Jan har sedan han
var åtta år, haft en grön gräsvidd, där man kan spela golf, som sitt absoluta paradis.
Martin har sett till att hans pappa upplever paradiset varje morgon, när han vaknar!
Och jag är försiktig, när jag drar lakanen av sängen, så att inte hela härligheten rasar!
Det var först när lakanen var tvättade, som jag kunde börja upprepa tvättarna från min
barndom.
Jag hängde lakanen ute på verandan. I solskenet.
Det var inte lätt.
Jag hade inga tvättlinor. Men jag kom på att jag kunde använda samma ställningar, som
jag brukar hänga ut vår garderob på.
Det gick bra.
Lakanen hängde i solskenet och gnistrade.
Jag vände på dem då och då. Den översta ytan på lakanen blev torr nästan genast - den
andra sidan förblev blöt och måste hela tiden vändas ut.
När jag vände lakanen, kände jag den underbara doften från barndomen!
Soltorkade lakan måste vara det ljuvligaste som finns i ett hem.
Igår bäddade jag med soltorkade rena lakan och tackade den högre dagordningen för att
jag hade använt den soliga dagen till denna uppgift!
Eva Sternberg Tisdagen den 26 augusti 2008 - 7:19:38
| | | | Lördagen den 23 augusti 2008
Mycket snack och lite verkstad
I det gamla nordiska bondesamhället var samhällsstrukturer och roller förhållandevis
långlivade och förutsägbara.
Könsrollerna, klasstrukturerna och de materiella resurserna var utmejslade och
permanenta.
Den sociala rörligheten var inte särskilt hög. Dödligheten var stundtals högre än
födelsetalet. Kolera och andra pester utbröt i samhällena och narurkatastrofer var långt
ifrån sällsynta.
Människorna talade den dialekt, som för tillfället rådde i deras hemtrakt. Dialekten gav
dem en känsla av samhörighet och gjorde att alla förstod varandra.
Bostäderna var små. Boskap och släkt och familj trängdes på mycket små ytor. Vart femte
spädbarn dog före ett års ålder.
Så kom plötsligt industrisamhället. Normerna bland befolkningen bröts upp på mycket
kort tid. Arbetarna fick karismatiska ledare, som på kort tid fick folket att förstå att de, som
arbetar också skall ha mat och bostad. Och helst också utbildning i att tala, läsa och
skriva. Även räkna borde en arbetare kunna!
Vi gick ifrån en verklighet i såväl relationer - familjen och släkten - som i materiella
resurser - guldmyntfot - till en verklighet på retorisk nivå.
Plötsligt var det vad som skrevs, som gällde. Plötsligt var det dessutom viktigt vad som
sades - även inom den intima sfären!
Plötsligt hade familj och släkt inte längre någon betydelse och inte mycket annat heller.
Överklassen var de första, som lärde sig att tala utan förankring i verkligheten - läs Helga
Henschens nya roman om sin pappas faster Signe. Underklassen var tvungen att lyda vad
som än sades.
Freud hjälpte till med sina sagor och överklassens anammande av hans teser gjorde att
gemene man i Sverige också tog denna retorik till sig.
Processen tog ungefär hundra år i Sverige - och nu är vi framme.
Nu är vi framme vid det tillståndet då hela befolkningen har lärts att mera lita till orden
än till sin egen erfarenhet. Mera lita på någon persons examen från socialhögskolan i
Örebro 1973 än på sitt eget sunda förnuft.
Nu är vi framme i den totala dimma av ord, som alla har lärts upp i att tro på.
Nu skall alla "tala ut"! Det är farligt att hålla inne med sina känslor och tankar - särskilt i
nära relationer. Allt skall vädras!
Inte konstigt att vi lever i ett totalt upplöst samhälle. Inte konstigt att viktiga mänskliga
sammanhang går om intet varje dag - under tiden politikerna vill få oss att tro, att vi
är "innanför" om vi jobbar i en sorteringsanläggning för småfisk - men utanför om vi
stannar hemma och gör en vettig insats hemma.
Vi lever i världens dyraste samhälle, när det gäller miljöbelastning. Vi slår alla andra
länders folk. För vi tror på orden, att det är viktigt att alla människor över ett års ålder
skall lämna sina hem och fördriva sina dagar i de karantäner, som ordens mästare -
politikerna - har byggt åt oss.
Alla andra människor inser att ju mer vi kan göra hemma - desto billigare blir det för alla
och allting.
Färre skadade barn.
Färre ungdomsalkoholister.
Färre brottslingar.
Färre depressiva föräldrar.
Färre misslyckanden i skolorna.
Färre släktfejder.
Färre sjuka och döda.
Färre bilar.
Färre föroreningar.
Färre konflikter och påhopp.
Färre ensamma och utslitna.
Färre uppblåsta journalister och kulturarbetare.
Allt detta inser vi.
Men det är först nu det har slagit rot:
Allt snack om vilka enastående insatser Sverige skulle göra i OS visade sig bara vara
snack!
Ingen verkstad
Eva Sternberg Lördagen den 23 augusti 2008 - 15:29:17
| | | | Fredagen den 22 augusti 2008
Näckrosen
För många år sedan var våra vänner och grannar från Simmerud - Åke och Leila - här i
Göteborg och hälsade på oss. Det var innan vi flyttade till Alveredsdalen.
Solen sken från en klarblå himmel - precis som idag - och vi gick till Botaniska trädgården
och såg på allt vackert, som fanns där.
Det var precis då, när några kvinnliga trädgårdsarkitekter hade fått i uppgift att göra
särskilda \"rum\" i blått och rosa och gult - över hela Botaniska trädgården.
På vägen ut köpte jag en rosa näckros i kruka och gav till Leila.
Hon satte den i sin damm hemma på Simmerud.
Vid den dammen tillbringade Martin och Anders sin barndom.
Det tog många år innan några näckrosblad sköt upp ur dammen. Först trodde vi att
växten inte allas hade tagit sig.
Sedan trodde vi att det var något fel på vattnet - eller att karpen, som hade dväljts i
dammen sedan den gamle ägarens tid - hade ätit upp växten helt sonika.
Det dröjde ytterligare några år innan den första knoppen på näckrosen visade sig i
dammen.
Men sedan tog den fart och har sedan dess varit trogen varje år - i vått och torrt - och
blommar med flera blommor.
När vi flyttade hit till dalen och det fanns en bäck med stenmur på vår tomt, gick jag
genast tillbaka till Botaniska trädgården och köpte en näckrosplanta till mig själv.
Jag satte den i bäcken.
Jag satte en pinne bredvid den, så att jag skulle kunna hitta den även, när vattenståndet
i bäcken var så högt att hela trädgården var översvämmad.
Bladen växte till ofantlig storlek. De bredde ut sig ända upp på fastlandet.
Förra året kom en liten knopp, som aldrig slog ut innan den dränktes i det regn, som
hade börjat den första mars och som slutade först i februari i år.
Nu när jag gick runt bland rabatterna och såg på alla vackra blommor, kom jag att tänka
på näckrosen.
Hade den också fått blommor denna förunderliga sommar?
Ja, när jag hade plöjt bort ett helt sjok av stora näckrosblad, dök en djupröd blomma upp!
Det var som om den ville säga till mig:
Det som är vackert och sant måste ibland dölja sig under flera lager av annat!
Men hellre något som döljer sig än något, som exponerar sig innan blomman ens är i
knopp!
Som våra OS-hopp.
Eva Sternberg Fredagen den 22 augusti 2008 - 13:06:35
| | | | Torsdagen den 21 augusti 2008
Text
Igår skrev jag om en text, som jag skrev för precis tjugo år sedan. Jag la den gamla
texten bredvid mig på skrivbordet och skrev rakt av. Ordagrant. Igen.
Texten är ett brev, som jag skrev till min familj och släkt i augusti 1988. Jag skickade
texten till alla levande släktingar på min mors sida.
Texten ledde till en formlig jordbävning. Jag blev /persona non grata/ i min egen släkt.
När jag kom till Georgetown och professor Schulberg frågade mig om händelser i min
egen släkt under de båda åren kring min egen födelse och de båda åren, som just hade
gått (!988-1990), svarade jag så gott jag kunde.
Under 1988 ochh 1989 hade jag skickat en text till alla mina levande släktingar på min
mors sida, när jag hade varit på min kusins äldsta dotters begravning. Hans dotter hade
tagit livet av sig - efter ett antal försök under våren 1988.
Professor Schulberg lyssnade tålmodigt till min beskrivning av vad jag hade gjort. Han
ställde några frågor och bad mig fortsätta.
När jag hade kommit till slutet på historien, sa han att detta kommmer att ta fyra
generationer att balansera ut!
"Dina släktingar kommer aldrig att förlåta Dig!" Kanske kommer Dina barnbarns barn att
kunna få kraft ur Din text. Men då är ju både Du och Dina barn döda."
"Hur skall jag göra då?, frågade jag. "Hur skall jag skynda på förlåtelseprocessen och
försoningen med dem?"
Professor Schulberg lovade mig att tänka på min fråga till nästa gång vi skulle träffas.
Samtidigt sa han, att han under hela sitt liv, som familjerådgivare, inte hade träffat på
en så modig människa! Hans ögon fylldes med tårar, när han sa adjö till mig och jag gick
och satte mig i den väntande limousinen - som hade namnet "Silver Arrow" på
sidodörrarna - och for till flygplatsen i Kansas City.
Under de gångna tjugo åren har jag genomfört en Kanossavandring. Jag har utgått ifrån
att mina släktingar hatar mig.
Detta har varit särskilt svårt för mig, eftersom vi som tillhör Georgetown Family Center,
skall besöka alla levande släktingar minst vart tredje år - för att förstå vårt eget
familjesystem och därmed kunna fatta hur famlijen är inprogrammerad i våra egna
hjärnor.
Av denna jordbävning i familjen lärde jag mig på mycket kort tid tre viktiga fakta:
1. Den yngre genrationen läste texten, fattade vad som hade hänt och gick vidare med
sina egna liv.
2. Mellangenerationen - min egen generation - blev skitförbannade, upprörda och
hämndgiriga. Några ringde och hoppades att de aldrig mera skulle behöva se mig.
3. Den äldsta generationen - min mor och hennes syskon - blev helt förstummade. De
kunde överhuvudtaget inte fatta ,att en människa kunde skriva ned en sådan text - och
dessutom skicka den till alla i alla generationer.
Var inte vi en normal familj?
Hade inte vi högre utbildning än de flesta?
Hade inte flera av våra släkitngar framträdande ställningar inom viktiga områden av
samhället?
Skulle inte sådana viktiga förutsättningar ha stoppat mig från att skriva ned mina intryck
från en ung människas liv och död?
Flera i den äldre generationen påpekade för mig, att i vår släkt begås inga självmord!
Punkt slut!
När jag frågade om den unga kvinnan inte var dotter till min egen kusin, svarade dessa
äldre släkitngar, att de knappast hade träffat henne och därför inte hade någon
anledning att betrakta henne som släkt.
Jag skulle också ha förstått, att jag inte var släkt med henne och därmed ha avhållit mig
från att vara med på hennes begravning och sedan skriva till alla släktingar, som inte
hade varit med - vilket var alla utom den dödas faster - och skicka dem denna text!
Så gör man bara inte!
Hur kunde jag vara så vansinnig? Vad skulle min far, som hade varit död i tjugofyra år,
ha sagt?
När jag nu skriver ner texten ordagrant efter tjugo år, kan jag konstatera att allt, som står
där är sant.
Allt, som står i texten, var också sant för tjugo år sedan.
Men det verkar finnas en "ställtid" för hjärnan att ta in fakta om en situation i familjen,
som utlöser stort tryck. Självmord är en sådan händelse.
Det verkar som om den äldsta generationen måste ha längst ställtid - kanske nittio år - för
att ta till sig.
Mellangenerationen verkar ha en ställtid på sextio år.
Och den yngsta gneratioen verkar inte ha någon ställtid alls för att ta emot sanningen.
Men varifrån skall de få sanningen - om de äldre generationerna hellre sitter på cocktail-
partyn och talar om hur bra det går för deras barn och barnbarn - utan att våga tala om
sanningen? Inte ens, när ett syskonbarn tar livet av sig?
Eva Sternberg Torsdagen den 21 augusti 2008 - 11:32:47
| | | | Onsdagen den 20 augusti 2008
Dagen igår
Igår gick jag upp tidigt för att flyga till mitt arbete i Stockholm. Solen sken in genom
köksfönstret och piggade upp persiljeplantan, som står där.
Allting var förberett för min resa.
Alla samtal, avtal och resplaner var väl genomförda.
Jag skulle köra själv till Landvetter i den vackra sommarmorgonen. Dagen förut hade jag
ensam åkt till Sisjön och badat i det härliga, svalkande vattnet. Jag hade simmat så
långt jag hade orkat - om det skulle visa sig vara min sista simtur i år!
Allting fungerade på Landvetter.
Jag hittade en parkeringsplats i parkeringshuset. En som syntes så fort jag kom in - så att
jag slapp att vandra runt på kvällen på den öppna parkeringsplasten för att hitta min bil
bland tusen andra!
Jag behövde inte gå till incheckningen. Jag hade inga flaskor med mer än tio milliliter
vätska i, som jag måste tömma ut och slänga i en sopsäck.
Jag behövde inte ens ta av mig de högklackade skorna, som jag har fått av Stina. De
skor, som sådana, som ofta bryter fotleden, skall ha på sig.
Mitt Eurobonuskort hängde inte upp sig vid gaten. Jag fick en papperslapp med min
placering i flygplanskroppen ur apparaten.
16 C.
Vädret i Stockholm var glimrande. Lika fint som det hade varit dagen innan i Göteborg.
Jag kom fram i tid.
Jag går genom portarna till det som en gång var huvudkontoret till vårt företag. Vår
språkskola. Vårt institut för internationalisering av svenskt näringsliv!
Byggnaden och trädgården ser precis likadana ut, som år 1971, när jag gick in i denna
boning första gången.
Med Stina i en baby-lift - fyra veckor gammal!
De numera ännu högre träden susar i vinden.
De gamla rosorna från 1910 blommar. Som varje år!
En ung man kommer ut genom glasdörren till verandan och erbjuder sig att hjälpa mig
med väskan.
Ja, han känner igen mig! Jag är den, som har skapat det här språkinstitutet, som han
numera arbetar i. Vi har träffats en gång tidigare.
Jag går in i det stora rummet till höger med den tio meter höga guldspegeln och flygeln.
Rummet med Carl Larssons akvareller på kortväggen.
Jag öppnar de franska fönstren. Nyckeln ligger på samma plats som vanligt.
Jag sätter mig vid det stora vita matsalsbordet och tar fram min portfölj ur resväskan och
lägger alla papper på bordet.
Kvitto på mottagen egenavgift. Utvärderingsblankett. Kommunens broschyr med en
vacker vårblomma på.
Den unge mannen kikar in genom dörren och frågar om jag vill ha kaffe.
I detta rum är jag inte i exil.
Här är jag inte en flykting eller en tillfällig gäst.
Här är jag.
Här har jag varit i nästan fyrtio år.
Jag har aldrig ägt detta hus.
Ägarna har ärvt huset och den jättelika tomten av sina mor- och farföräldrar. De har
behållit allt som det var.
Bara hyrt ut det till oss och nu till Richard Lewis.
Jag började med att lära ut främmande språk till alla, som behövde det, här.
Nu lär jag ut det språk, som sitter djupast i vår mänskliga hjärna.
Det språk, som gör att vi hänger ihop och som gör att vi kan leva: familjespråket.
Språket, som talar till vårt sinne.
Det sinne, som sitter starkast hos oss: familjesinnet.
Det var en underbar dag igår!
Eva Sternberg Onsdagen den 20 augusti 2008 - 7:40:46
| | | | Lördagen den 16 augusti 2008
Endemi?
I natt har jag tänkt på hur en akut förändring, som har sin huvudsakliga rot i hjärnans
limbiska system, kan bli en endemi.
Endemi är en sjukdom, som är vanlig inom en begränsad grupp och/eller inom ett
begränsat geografiskt område.
Endemi är en epidemisk sjukdom. En epidemi är ett utbrott av något, som sprider sig
mellan människor (motsvarande för djur heter epizooti).
I natt undrade jag ,om vi i Sverige har drabbats av en epidemi - myten om den
romantiska kärleken - och på ett ursinnigt sätt låtit denna epidemi omvandla vårt
samhälle - så att vi nu är endemiska \"romantikidioter\".
Tänk Er om någon annan förändring i hjärnan - såsom psykos, schizofreni, mani och
eller delirium tremens - skulle leda till en av samhället sanktionerad
omflyttningsprocedur av omfattande mått!
Som dessutom skulle lagstiftas om och skulle leda till enorma ekonomiska, sociala och
hälsomässiga konsekvenser för i genomsnitt femtio till hundra närstående personer.
Tänk Er en medelålders schizofren man, som känner av sin hjärnas konvulsioner och som
direkt åker hem till sin fru, som just har lagt deras tre barn under sju år i sina sängar och
säger till henne att han vill flytta!
Han vill flytta ihop med en annan schizofren person, som han mött genom närkontakt på
nätet!
Vips, skall frun väcka de tre barnen nästa morgon och förklara för dem, att nu har något
hänt, som innebär att pappa skall flytta. De skall flytta inom ett halvt år (eftersom
föräldrarna i detta fall var gifta, kan fru och barn stanna kvar i sitt hem i ett halvt år) och
pappa skall bo ihop med en annan schizofren man/kvinna i en ny lägenhet eller i den
andre schizofrenes gamla lägenhet!
Tre barn tittar förundrat på sin mamma och i deras hjärnor spolas den alltför välbekanta
filmen om \"det svenska vansinnet\" fram.
De har sett sina kusiners och vänners föräldrar drabbas av samma farsot. Epidemin har
gått under längre tid i deras bostadsområde. Som en präriebrand.
De har varit med på fester där gamla föräldrapar har bytt plats med varandra och i
varandras sängar.
De har sett sina kamrater i skolan komma in i klassrummet en måndagsmorgon med
släckta ögon.
Även sådana barn, som annars också brukade komma utmattade till skolan på måndag
morgon efter att ha skött om två storsupande föräldrar hela helgen och torkat upp deras
spyor, handlat i Coop ensamma med gamla papperspåsar, som de har tömt på tomglas
för att få till mat under helgen!
Nu är deras ögon släckta - för nu skall föräldrarna skiljas!
Tänk Er att en manisk mamma kan komma hem och berätta att hon träffat en depressiv
kvinna på kursen i judo - och nu kräver hon att barnen, som redan hunnit komma i
puberteten, genast skall träffa denna nya depressiva kvinna, som passar till mammans
maniskhet och tycka om henne och lyssna på kvällen i den depressiva kvinnans lägenhet
till hur mamman och den depressiva kvinnan för upp de på apoteket nyss inhandlade
penisattrapperna till extrapris, som Eva Fernvall så stolt har introducerat på den svenska
marknaden, i varandras slidor. Häftigt stånkande!
Tänk Er att en pappa kommer hem och berättar att han har börjat dra in kokain och
kräver att hela familjen skall flytta till Sergels torg, där han kan få sina lustar snabbast
möjligt tillfredsställda. Helst skall även farmor flytta med, eftersom det är hon som hittills
har hållit honom någorlunda i schack!
Tänk Er alla dessa fall och se framför Er hur hela socialsverige hoppar till av lust och
energi att påskynda och underlätta dessa flyttningar till Sergerls torg och
depressivkvinnans lägenhet eller den homosexuelle mannens direktörsvilla i
Saltsjöbaden!
Se framför Er hur alla vänner och arbetskamrater hyllar den hjärnskadades val och
hans/hennes flytt och sönderkrossande av sin egen familj! Hurra!
Tänk Er alla advokater, finansiella rådgivare, bostadsmäklare, hjärnläkare,
behandlingshemsägare, SJ och SAS och andra reseförsäljares välvilliga insatser att
verkligen hjälpa till att ta kål på en trebarnsfamilj i Tensta!
Tänk Er alla doktorer, professorer, politker och präster, som ställer upp och sliter
sönder barnens hjärnbark!
Nej - så fungerar inte Sverige!
Den enda hjärnskada, som kan föranleda alla de ovan nämnda ingripandena i
familjernas liv i Sverige, är myten om den romantiska kärleken!
Myten om att man skall gå kärlekens väg och inte tveka och stanna kvar hos en som man
själv har valt och avlat barn ihop med. En som man valde, när hjärnan var yngre och
mera träffsäker i valet!
Myten om att man behöver förändring i sitt liv, när familjelivet blir för fyllt av ansvar,
ekonomiska åtaganden och moraliska prövningar.
Alla däggdjur kan bli förälskade.
Alla primater kan bli förälskade i brunsttid.
Alla människor - i alla åldrar - kan bli förälskade när som helst - hela året runt.
Förälskelse fungerar i hjärnan på samma sätt som en drog.
Andra hjärnskador leder inte till sådana frukatansvärda konsekvenser för omgivningen, för
familjen, för anhöriga och för arbetskamrater.
Den enda hjärnskada, som är verkligt förödande - åtminstone i ett land som Sverige som
lider av en endemisk idioti i frågan - är förälskelse.
Till slut finns det i mänskliga samhällen ingen annan lösning än att vi börjar använda
skammen som vapen.
Skäm ut politiker och journalister, som är idiotiproducerande i sina karriärer och i sina
egna liv!
Häng ut dem och deras barn och barnbarn till öppen betraktelse!
För många år sedan efterlyste Per Gahrtons ena barn sin far, som hade glömt att hämta
vid stationen, som han hade lovat, genom polismyndigheten. Efterlysningen lästes upp i
radio flera gånger på samma dag.
När jag ringde upp och talade med barnet förstod jag, att Per Gahrton lämnade mycket i
övrigt att önska som förälder. Sedan dess har han ju cokså visat, att han är en instabil
person med lika många visioner om hur andra skall vara, som en som vi tidigare satte på
dårhus, hade.
Inte många av de journalister och politiker, som vi ger en massa uppmärksamhet och
pengar och makt idag skulle finnas kvar i rampljuset, om vi hängde ut dem och deras
totalt omoraliska leverne i öppen dag!
Fram för att behandla förälskade dårar på samma sätt som andra med psykiska syndrom:
avskiljning, medicinering och vistelse på vilohem! med förhoppning om tillfrisknande!
Sluta bygga ett samhälle, där barnen går under!
Eva Sternberg Lördagen den 16 augusti 2008 - 8:34:32
| | | | Fredagen den 15 augusti 2008
Familj 1 och Familj 2
I slutet av augusti i år kommer jag att spränga vallarna till den bild vi har i Sverige om
familjens betydelse.
Snart kommer den bilden att ligga krossad på marken och en ny bild att träda fram.
Till och med Anne Lindén på DN:s ledarsida har börjat förstå att hjärnan är
avläsningsbar nuförtiden. Hon skriver ett ledarstick på sidan 4 i dagens tidning under
rubriken \"Du sköna nya teknik\"
Men hon tror inte på det i verkligheten. Hon är en sann representant för den svenska
mentaliteten - om vi i Sverige inte har hört talas om det och inte tror på det, så kan det
inte finnas - mentaliteten!
Funktionell MRI finns och har funnits under en längre tid.
Våra familjer är inprogrammerade i våra hjärnor redan från det ögonblick vår hjärna
börjar anläggas i moderlivet.
Vi kan mäta och visualisera hjärnans blodföde och mäta och på diagram ögonblickligen
visa hur en människa reagerar på att till exempel möta sin egen biologiska mamma för
första gången, när hon själv är fyrtio år.
Vi kan mäta stressnivån i hjärnan på våra barn, som vi i familjeupplösningens tidevarv i
Sverige utsätter för vad som närmast kan liknas vid barntortyr.
Inte minst i dessa dagar - i slutet på sommarlovet - skulle Anne Lindén bli förvånad över
hur precist hon skulle kunna få återkoppling om familjens betydelse för ung som gammal
i vårt land.
För att visa att alla familjer är lika och för att visa att vi alla kan känna igen oss i varenda
familj, som vi kommer i kontakt med och för att visa hur alla kan lära sig om familjer i
verligheten, har jag gjort två filmer om två vanliga svenska familjer i tre generationer.
Jag har arbetat med detta projekt i sexton år.
Stefan Jarl kan slänga sig i väggen, när han har sett mina filmer!
Den 25 augusti kommer tidningen Accent ut med ett stort reportage om mina filmer. Om
min familj och om Familj 1 och Familj 2.
Levande familjer - som alla kan kolla upp i verkligheten!
Modiga familjer, som vågar visa sig!
Läraktiga familjer, som till slut förstått så mycket om hur familjen fungerar att de kan resa
sig ur det träsk av social rappakalja, som överklassen under mer än sjuttio år har tryckt
ned alla andra med.
Överklassen, vars egna barn och barnbarn gått under framför ögonen på alla - utan att
man skivit om det eller ens har sett det!
Överklassen, som trodde att de kunde \"fostra\" bort de avarter i moraliskt och mänskligt
avseende, som de utan vidare själva ägnade sig åt!
Jag skall krossa hela den svenska sociala självbilden - som vi har lagt ned sjuttio års
arbete på och miljarder kronor om året på att upprätthålla!
Som våra politiker har skott sig på, fått ekonomisk och civil makt genom och som vi - de
fattiga medborgarna utan självförtroende - har trott på:
Att familjen är meningslös
Att andra än familjens medlemmar i tre generationer skall ta hand om späda barn i
främmande byggnader
Att självförverkligande är att stå i en pressbyråkiosk, när ens barn har hög feber och
barnets far ligger berusad i trappuppgången hemma.
Att penningsystemet i världen är säkrare att lita på än de egna barnen
Att \"utbildade\" människor i främmande miljöer vet hur barn skall uppfostras
Att ingen skall vara \"beroende\" av någon
Att ensamhet i äldreboende med eget rum är livets högsta mål
Att mäns sätt att tjäna pengar är överlägset kvinnors sätt att se till att vi nu har mer än
sex miljarder människor på jorden
Att sexualitet - knulla med alla - är livets högsta lycka för kvinnor (som det tydligen alltid
har varit för överklassens män)
Att sprit och droger kan ersätta gemenskap i livslånga relationer
Att hög utbildning leder till mognad, moralisk medvetenhet och livstillfredsställelse
Att religionerna skall utrotas så fort som möjligt
Att Maria Sveland är svaret på den existentiella ångesten i Sverige
Att män och kvinnor är helt lika . och om de inte är det så skall vi politiker göra om
kvinnor till män och män till kvinnor - för kunde Lysenko så kan vi
Att det inte märks längre fam i livet hur ett barn har haft det under sina första år utanför
moderlivet (när jag kom till Georgetown Family Center i början av nittiotalet kunde min
handledare direkt se genom funktionell MRI att jag hade förlorat min mor vid fem års
ålder)
Familjen är inprogrammerad i varje barns hjärna. Hur vi bär oss åt, när vi i tre
generationer tar hand våra barn och barnbarn, kommer att kunna avläsas på mycket
enkla sätt framöver. Av alla!
Detta är inte en teknik, som ligger i sin linda, Anne Lindén!
Genom att ha producerat filmerna om Familj 1 och Familj 2 och min egen familj visar
jag att denna teknik är inprogrammerad även i Din hjärna redan från början!
Välkommen in i verkligheten om sanning och lögn om relationer!
Adjö till löjliga, påhittade filmer och pjäser av upphaussade regissörer som Ingmar
Bergman, som måste vara glad över, att han i livet inte fick tillfälle att ta del av
funktionell MRI på sina nio barns hjärnor ihop med sina sju fruar!
Eva Sternberg Fredagen den 15 augusti 2008 - 7:28:09
| | | | Torsdagen den 14 augusti 2008
Stockrosen
Jag går genast ut på verandan, när jag vaknar, för att se hur det har gått med min
stockros, som växer till höger om räcket brevdvid vårt sovrum.
I höstas köpte jag en kvarbliven planta på rea i Isakssons handelsträdgård här nere på
andra sidan E6:an. Den stod i en liten kruka, var vissen och kostade - om jag minns rätt -
fem kronor.
När vi flyttade hit till Alveredsdaln för nu nästan sex år sedan, fanns det flera stockrosor i
rabatterna, som den föregående ägaren och byggaren Viktoria och hennes mamma
hade planlagt och planterat. Ingen av dessa stockrosor överlevde min första sommar här.
Sedan dess har jag köpt flera stockrosplantor hos Isakssons på vårarna, när man skall
plantera växter i trädgården. Men ingen av dem har klarat sig heller. Alla har dött innan
de kommit så långt som till möjlig blomning.
Den planta jag köpte i höstas fäste jag därför inte stora förväntningar på. Jag kom inte
ens ihåg i våras var jag hade stoppat ner den i jorden. I vilken rabatt.
Vintern var varm, som Ni alla kommer ihåg. Snön kom i april. Våren var rekordvarm
rekordtidigt.
Det mesta i våra rabatter, som planterades i höstas visade sig inte ha så stor
överlevnadsförmåga.
Ända in i juni trodde vi till exempel att Jans sibiriska valnötsträd från handelsträdgården i
Kungsbacka inte skulle ta sig alls. Nu har halva trädet fått liv och nya skott skjuter upp ur
jorden runt stammen.
Vi vattnade i trädgården varje kväll. Det är härligt att vattna, tycker jag, som kan stå med
vattenspridaren i timmar. Förra året vattnade vi överhuvudtaget aldrig i trädgården.
Efter den första värmen på våren i år kom skyfallen på sommaren.
Plantor, som vi aldrig tidigare hade sett blomma, log mot oss med de mest fantastiska
ansikten. Rosor, som vi hade satt för fyra år sedan blommade i potatislandet - för vi hade
glömt att vi hade satt rosor, som aldrig blommade på samma ställe året förut.
Efter skyfallet började en planta sticka upp till höger om vårt sovrum - alldeles intill räcket.
Först trodde jag att det var ogräs. Men jag tog inte bort det.
Sedan förstod jag att det var stockrosen från i höstas.
Den sköt upp som ett spjut - högt över de andra växterna. Lika högt som floxen, som vi
fått efter Gunnar, som bodde här från början i dalen.
Ännu högre växte stockrosen! Massor av blad och knoppar. Hur mycket styrka som helst i
den raka stammen, som nu går över räcket.
I söndags, när det började blåsa, föstod jag att jag måste stödja växten - om den skulle få
en chans att blomma. Jag gick ut på verandan med ett resårband och knöt fast stammen
i räcket.
I natt började det att storma. Genom mörkret i sovrummet såg jag något avteckna sig mot
väggen, som vajade fram och tillbaka. Månskenet var starkt. I morgon är det fullmåne, så
lyskraften var stark i det mörka rummet.
Efter ett tag förstod jag att det inte var en fågel, som flög fram och tillbaka i natten - utan
att det var stockrosen!
Jag hade använt ett tunt resårband att fästa plantan med. Jag hade tänkt ,att det är
precis så jag alltid själv har velat få stöd - av ett resårband. Ett som är flexibelt och följer
med mig i mina svängningar. Inte en pinne, som skaver och är orubblig.
Stockrosen hängde på tvären ifrån räcket i morse i det uttänjda gummibandet. Flera blad
var skadade, men stammen hade ännu inte gått av.
Resolut gick jag över till farstubron och hämtade en av mina stavar och körde ner den i
jorden bredvid stammen.
I vissa lägen, i vissa stormar räcker det inte med ett tunt resårband.
I varje fall inte om man vill att knopparna skall blomma!
Eva Sternberg Torsdagen den 14 augusti 2008 - 7:13:02
| | | | Onsdagen den 13 augusti 2008
Niklas Ekdal
Idag tillkännager DN, att chefen för ledarredaktionen - Niklas Ekdal - slutar. Det är en
katastrof för DN. Det är ytterligare ett säkert tecken på att dagstidningarnas tid är förbi.
Papperstidningen är slut!
Varje morgon, när vi går ut till brevlådan här i Alveredsdalen och hämtar tre
morgontidningar - för det mesta prompt levererade vid femtiden på morgonen, blir jag
lika tacksam och glad över denna otroliga service att få tryckta tidningar, som jag kan
ligga i sängen och läsa, lagda i vår brevlåda.
Det är en nästan lika stor lyx, som att få våra sopor hämtade varje torsdag morgon.
DN är och har - alltsedan Handelstidningen lades ned - varit mitt liv- och husorgan.
Göteborgs-Posten förhåller sig till DN som kaffe kokt på gammal sump förhåller sig till
nybryggt kaffe.
Göteborgs-Posten har en enda vettig ledarskribent - Gert Gelotte.
DN har en hel hop duktiga ledarskribenter - under Niklas Ekdals fasta \"ledar\"skap. Det är
kvalitet! Det är maximalt utbyte av ens prenumerationspengar. Det är en fröjd att läsa
DN:s ledare varje morgon!
Nu är det slut med den fröjden. Nu skall Niklas Ekdal bli frilansare.
Inga konflikter ligger bakom - enligt honom själv. Det är bara det, att han själv vill vara
fri. Inte vara chef. Inte behöva administrera en stor grupp skribenter och hålla koll på att
de åsikter DN står för, hänger ihop på ett för läsarna begripligt sätt. Inte behöva avsäga
sig uppdrag som konferensledare, TV- programledare och föreläsare.
Inte behöva läsa all smörja, som skrivs på andra ledarsidor och levereras i andra media.
Vara fri.
Frilans.
Niklas Ekdal är en av de få journalister, som alltid hör av sig, när man skriver till honom.
Som alltid svarar på brev. Åtminstone från mig. Han och Peter Wolodarski från samma
ledarredaktion svarar på alla mina e-brev. Ofta med långa, välformulerade svar.
Nu går de bort från papperstidningen DN och ut och är fria!
Båda ser förhållandevis bra ut och har flöde i sitt tal och i sin tankeförmåga - vilket ytterst
få män har. Inte att undra på att de ofta får framträda i TV och radio och i andra media.
Intelligenta män, som inte är fula och som dessutom kan tala, är synnerligen sällsynta i
Sverige!
Vem som skall efterträda Niklas Ekdal vet jag inte, men förlusten för DN går inte att
ersätta.
Stackars Torbjörn Larsson!
Lika bra att börja tänka på den definitiva nedläggningen av papperstidningen DN!
Slut för mig att hämta in rykande färska, aktuella frågeställningar med en intelligent knorr
på slutet ur brevlådan på morgonen.
Kanske blir det till slut bara Mölndals-Posten, som kommer med ett exemplar varje
onsdag, kvar.
Mölndals-Posten förhåller sig till DN som vatten till kaffe!
Eva Sternberg Onsdagen den 13 augusti 2008 - 20:47:42
| | | | Lördagen den 9 augusti 2008
Elin fyller sjutton år
Martin och Pias äldsta dotter och vårt äldsta barnbarn - Elin - fyller sjutton år idag. Vi har
just varit och gratulerat henne hemma på Drakenbergsgatan.
Ingen födelsedag känns väl så stark, som den när man fyller sjutton år! Inte om man är
flicka i varje fall.
Själv hade jag strax före min sjuttonårsdag börjat tvivla på om jag fortfarande var kär i
Jan eller om jag skulle bli kär i någon annan kille. Någon, som var lite äldre och som
bodde kvar hemma i Borås och inte hade en så komplicerad familjebakgrund som Jan.
Någon som inte hela tiden kom med nya besked om att han måste flytta för hans pappa
skulle ha ett nytt jobb och familjen inte kunde bo kvar i villan för den tillhörde företaget,
som pappan jobbade hos och som han inte längre skulle jobba för.
Eller en, som hade en mamma, som var lite mer tillmötesgående än Jans mamma, som
gjorde ett snorkigt intryck på mig - de få gånger jag hade träffat henne.
Gärna en, som inte var fullt så intresserad av någon löjlig sport, som jag knappast hade
hört talas om och helst en, som var duktig i skolan. Mina föräldrar gillade inte, att Jan
var kvarsittare och bara ägnade sig åt att spela golf - så fort marken låg bar.
Jan och hans bror Göran fick börja på Sigtunaskolan, när föräldrarna gav sig iväg med
mellansystern Karin till Pittsburgh på hösten 1958.
Sigtunaskolan var ett pojkinternat strax norr om Stockholm och Jans föräldrar var säkra på
att det skulle befordra deras söners karriärer i livet att vid späd ålder - Göran var bara
fjorton år - få åka till ett manligt reservat för utlandsanställdas söner, nu när de inte själva
kunde stanna kvar i sitt fosterland. Jans mors syster hade redan skickat sin näst äldsta son
dit och rekommenderade denna skola å det varmaste.
Jan skrev brev till mig varannan dag från Sigtuna och jag svarade honom med brev
varannan dag - till dess att jag hade träffat just en sådan kille, som jag hade spanat efter
på en dans på läroverket i Borås - som gick i sista ring och som verkade självsäker och
kunde dansa bra.
Det han hade hade han dessutom i Lissabon. Per Fernstedt hette han. Hur det har gått
för honom i livet får jag slå upp på Google, när jag har skrivit färdigt denna blogg.
Jag bjöd in Per Fernstedt till min födesledagsdans hemma på Hulta.
Jan hade skaffat sig tillåtelse från sin husfar på Sigtunaskolan att få åka till mig i Borås
och vara med på min födelsedag.
Det hade han gjort innan han fick brevet från mig, som talade om för honom att jag
hade förstått att han hade träffat en annan!
Alltså precis det, som jag själv hade gjort!
Inte han!
Jag skrev till Jan att det ju inte var någon idé att han kom till min födelsedagsfest, nu när
han hade träffat en annan flicka.
Därefter hörde jag ingenting från Jan.
Jag trodde att det var så lätt att göra slut med Jan!
Men där bedrog jag mig!
Jan kom och var med på min fest och puttade bort Per Fernstedt.
Min far var mycket nöjd med det.
Jan bodde hos sin golfkamrat - Pära Wikström - över natten och for tillbaka till Sigtuna
nästa dag.
Jan har en oerhörd tåga, en moral, som de flesta män saknar och en målmedvetenhet,
som liknar Davids - i hans kamp med Goliath!
Tack vare Din Farfars envishet, uthållighet och optimistiska läggning, Elin, kunde vi åka
och fira Dig i dag!
Jag är oerhört glad och tacksam över att Jan såg igenom mina lögner och inte gav upp.
Därigenom kunde vi få Din Pappa och hans systrar - och Dig och Dina systrar.
Och nu också Lukas - vårt yngsta barnbarn!
Gratulerar på födelsedagen och stor kram från
Farmor
Eva Sternberg Lördagen den 9 augusti 2008 - 16:00:25
| | | | Lördagen den 2 augusti 2008
Småfrysa
I morse, när vi skulle åka till Landvetter och hämta Stina och Matt och Lukas, tog jag inte
på mig någon jacka eller väst, för jag tyckte det skulle bli underbart att gå omkring och
småfrysa.
Så varmt som det ha varit de senaste dagarna här i göteborgstrakten har det väl aldrig
varit föut?
Så ändlösa varma dagar, som har passerat förbi har vi väl aldrig haft?
Igår, när jag städade hela huset för att Stina och Matt och Lukas skulle komma hem, fick
jag sätta mig ner på en stol hela tiden med golvmoppen eller dammsugarslangen i
handen. För att inte svimma!
Jag fick ta en paus och gå in och sätta mig på mitt svala kontor - med absolut inget ljus
alls sedan Jan har byggt sitt garage i mitt kontorsfönster.
Jag har varit väldigt glad över Jans garage under de gångna båda veckorna - för härinne
har det varit uthärdligt under värmeböljan.
Tänka sig att det skulle bli något eftersträvansvärt att gå omkring att småfrysa! Idag har
något nytt börjat.
Jag har småfrusit!
Eva Sternberg Lördagen den 2 augusti 2008 - 21:09:24
| | | | Fredagen den 1 augusti 2008
Ingrid, Kerstin och jag
Ingrid, Kerstin och jag har träffats lite längre fram i livet. Inte i barndomen och inte i
skolan. Inte heller på universitetet eller på jobbet.
Inte heller har våra män känt varandra - eller våra mödrar. Vi är inte födda i samma stad
och vi bor absolut inte nära varandra nuförtiden heller.
Vi är inte lika och vi har inte samma syskonpositioner, samma utseende eller kläder, som
liknar varandras.
Våra ekonomiska och geografiska och juridiska och religiösa uppväxtförhållanden är helt
olika.
Vi har olika intressen, olika politiska uppfattningar och jag har ingen sångröst.
Vi har emellertid en avgörande gemensam egenskap:
Vi är födda vänsterhänta - strax före och under andra världskriget!
Vi har alla tre utsatts för omvärldens överväldigande förtryck. I form av föräldrar, lärare,
släktingar, grannar, läkare, sköterskor och alla självutnämnda Prusseluskor, som Sverige
har kunnat frambringa under mitten av det tjugonde århundradet!
Vi har stått emot detta förtryck på olika sätt.
Ingrid använder stolt sin vänstra hand fortfarande. Hon till och med skär upp brödet till
lunchen, som vi skulle äta tillsammans på vår veranda i förrgår - med sin vänstra hand.
Hennes handstil lutar åt vänster, som den skall för en vänsterhänt skirbent.
Ingenting har kunnat rucka henne att ge upp sin riktiga hand! Trots att hennes mamma
var lärarinna och mammans kollegor säkert gjorde vad de kunde för att få Ingrid att ge
upp sitt jag - sin vänsterhänthet. Men mamman, som jag hann att träffa under flera år
inan hon dog, stod tydligen emot.
Kerstin skriver med både höger och vänster. När vi arbetar tillsammans som kursledare,
kan Kerstin börja skriva på tavlan till vänster med sin vänstra hand och fortsätta vid mitten
av tavlan med sin högra hand och avsluta sin text först vid tavlans högra kant!
Kerstin kan läsa spegelskrift. Hon har fullständig tillgång till alla tre delarna av sin hjärna -
på momangen. Hennes hår väger fyra kilo. Mitt väger fyra gram.
Jag fick sitta med min vänstra hand uppbunden med ett snöre på ryggen under första och
andra klass i Daltorpsskolan i Borås. Stina Sandberg lät mig inte hållas, när jag försökte
hinna ikapp mina klasskamrater i välskrivning och skrev med min vänstra hand istället för
den anbefallda högerhanden.
Varje morgon fick jag gå upp till henne vid katedern och få min högra hand uppbunden
med snöret.
På matrasten fick jag snöret uppknutet. I barnbespisningen var det ingen vuxen, som såg
att jag åt med sked med vänster hand. Det gör jag fortfarande! Varje dag. Alltid!
I syslöjden tyckte fröken Ella Henriksson fruktansvärt synd om mig. Att jag, som tyckte så
mycket om att sy och sticka, skulle vara tvungen att sy med höger hand! Hon sa till mig
att för henne fick jag gärna använda vänster hand i syslöjden. Hon ville att jag skulle
vara glad under hennes lektioner. Hon ville att jag skulle få någonting gjort på hennes
lektioner. Hon ville att jag skulle ta med mig välgjorda, handbroderade dukar i hålsöm
hem vid terminsslutet.
Ända fram till tjugofem års ålder höll jag dagligen på med att sy sådana dukar!
Jag syr fortfarande med vänster hand.
På kvällen, när jag skulle gå och lägga mig och låste badrumsdörren bakom mig, satte
jag över tandborsten i vänster hand.
När jag var mindre och Mor eller Far var med oss och hjälpte oss att borsta tänderna var
jag alltid tvungen att borsta med höger hand.
Sedan jag blev stor och fick vara ensam i badrummet har jag alltid borstat tänderna med
vänster hand. (Det innebär bland annat att jag i min glädje över att få använda "rätt"
hand borstar höger sida av tandraden med en sådan frenesi att emaljen redan vid tjugo
års ålder var bortborstad och att tandhalsen på högra översta hörntanden sedan dess är
helt bar. Helt utan emalj.)
Ingrid, Kerstin och jag möttes senare i livet. Men i våra tidigare liv hade vi varit med om
att vara olika de flesta andra (vänsterhänta är mellan tio och tolv procent av den svenska
befolkningen).
Ingrid, Kerstin och jag fann varandra så fort vi möttes. Kerstin läste en artikel om mig
iDagens Nyheter - pang så visste hon att vi skulle samarbeta resten av våra liv!
Ingrid, Kerstin och jag fortsatte tillsammans.
Vi har till och med gått den fantastiska vägen till Georgetown Family Centeri Washington
tillsammans!
Nu ligger vägen rak och bred framför oss.
För Er som inte är omgjort vänsterhänta, olika, har varit sämst i klassen och aldrig smakat
på att stå för något, som inte alla står för i just det ögonblicket,ligger vägen inte längre
helt rak och bred.
För oss anordnades ingen Europride!
Vi ordnade själva Kvinnor Kan.
För oss arbetade ingen vänsterhänthetsombudsman.
Vi hittade våra egna sätt att ta oss fram.
Idag får alla vara både vänsterhänta och högerhänta.
Också Ingrid, Kerstin och jag!
Eva Sternberg Fredagen den 1 augusti 2008 - 9:01:04
| |
|
|
|
|
|
|
|
Föregående sida