Eva Sternbergs Blogg

Augusti - 2009

	Måndagen den 31 augusti 2009 Vi är Era grannar nu! Vi har väntat länge på våra grannar. Ända sedan vi flyttade hit för nu snart sju år sedan. Vi har tittat på den tomma tomten, sett Er riva ned den gamla sommarstugan och fälla det jättestora äppelträdet mot marken - strax före blomningen. Vi hade gärna själva köpt den gamla sommarstugan och tomten. Vi försökte till och med fråga Torild om vi inte kunde få köpa den. Men Torild blev helt galen och lierade sig med en biltjuv, som kom och knackade på en dag - tillsammans med Torild - och krävde att vi inte längre skulle förhandla med Torild utan med honom. Biltjuven. Jag ringde direkt till folkbokföringen 0771-567567 och kollade honom. Så nu är Ni våra grannar. Och vi är Era grannar och vi bor inte själva på tomten - eller våra barn och barnbarn. Vi hör Era barnbarns röster i augustiskymningen. Vi ser ljus från Ert hus på kvällen - ett ovant ljus. Ni är de första, som flyttar in sedan vi kom hit och vars alla lykotr och motorljud vi kommer att höra. Vi är bara vana vid att se älgar röra sig på Er tomt - så länge äppelträdet stod kvar. Vi kom också hit till grannar, som inget visste om oss, men som inte hade alltför höga förväntningar. Vi hade också utnyttjat vägen och kört upp och ner med lastbilar vars storlek övergår allt mänskligt förstånd på den här lilla vägen - för att leverera ett kylskåp stort som en fingerborg! Vi har också lärt känna alla våra grannar. Vi har också blivit utskällda av Sandor - och blir det fortfarande - och vi har lärt oss att köra i tio kilometer i timmen förbi hans vackra trädgård. Vi har också träffats i vägföreningen, där Ni var med för första gångne i februari - dagen efter Jans sjuttioårsdag. Patrik hade köpt en god vetekrans hos Margaretas, som vi fick med oss resterna av och åt upp i förra veckan. Det var då vi kom på, att det har tagit precis ett halvt år för Er att bygga Ert hus på Torilds tomt. Inte etthundraett år - som det känns som! Välkomna hit! Eva Sternberg Måndagen den 31 augusti 2009 - 7:14:04

	Måndagen den 24 augusti 2009 Solheim Cup Jan och jag sitter och tittar på TV. Viasat Golf. Eller snarare - jag står bakom Jans fåtölj och stryker vår tvätt. På TV-skärmen ser vi den golftävling för kvinnor - eller snarare damer - som har vunnit störst gehör i världen. Förra gången tävlingen spelades var det här i Sverige. I Tylösand, där Martins frus Pias bror är klubbdirektör. Han hade varit med och sett till att Halmstad golfklubb hade fått sig tilldelat Solheim Cup för 2007. Mitt framför näsan på alla andra pretigebanor! Tävligen spelas varannan gång i Europa och varannan gång i USA. Med två års mellanrum. Jan och jag ser på TV-skärmen och samtidigt springer jag till min lap-top, som jag har placerad vid väggen - mitt inne i vårt kombinerade vardagsrum/matsal/bodega. Vår dotter Stina, som bor i USA och som är den enda kvinnan i Golf Digests "masthead" - det vill säga den kvinna i världen, som har lyckats placera sig högst upp i det av Condé Nast publicerade golfmagasinet - skriver hela tiden bloggar från tävlingen. Flera bloggar i timmen - med fotos och tabeller. Jag följer henne minut för minut. Jan följer TV-skärmen. Tillsammans får vi en perfekt bild av tävlingen. Tillsammans får vi en perfekt bild av, vad det är att vara förälder. Vi gläder oss och oroar oss om samma saker! Vi blir uppiggade av att se händelseförloppet i tävlingen. Europa gör bättre ifrån sig i USA i år, än vi gjorde för två år sedan på hemmaplan i Halmstad. Våra spelare ser mera avslappnade och glada ut än för två år sedan - i orkanen i Halmstad (tälten flög bortåt skogen, skyltar och papperskorgar slog i smalbenen och desperata funktionärer fick vara uppe hela nätterna för att förseningarna inte skulle bli för stora!). De flesta av de amerikanske spelarna känner jag igen från presstältet för två år sedan. Stina presenterade mig oavbrutet för sina kollegor och sina vänner bland de amerikanska elitspelarna. Jag satt och såg på vattnet från tälttaket, som formligen strömmade ner på marken utanför. Stina var första gången i sitt liv med på en stor golftävling i England år 1985. Tretton år gammal.Hela vår familj blev bjudna till en jurist, vars föräldrar jag var au pair hos 1956. Juristen är familjens yngste son och han ägde - förutom allt annat i England verkade det som - det hotell, där Ryder Cup spelades 1995. The Belfry. Martin gick på San Diego Golf Academy, så han kunde inte vara med. Någon måtta fick det ändå vara, tyckte jag, som knappast förstod skillnaden mellan Ryder Cup och Jans uttagningstävlingar till SM i matchspel. 1985 bodde vi alltså på samma hotell som spelarna - de europeiska såväl som de amerikanska i Ryder Cup. Stina var framme överallt och fick deras autografer, intervjuade dem och älskade att se sin far så lycklig, som han var på Ryder Cup 1995! Sin mor tänkte hon säkert föga på. Jag gick runt på denna tävling med tjocka rapporter om hur man skulle kunna föra ut Kvinnor Kan till hela världen på samma sätt, som vi hade infört den mässan i Göteborg år 1984. På den tiden trodde jag på rapporter. Ballesteros sprang på mig vid frukostbordet och jag frågade Jan vem han var. Föga anade jag vid denna tidpunkt att Stinas liv - och våra liv -skulle komma att färgas så starkt av denna samvaro med spelarna i Ryder Cup. Föga anade jag att hon - med sin stora energi och sin starka språkliga begåvning skulle ta sig fram till den främsta posten inom golfjournalisitiken. Inte för att hon spelar bättre än Annika Sörenstam - utan för att hon beskriver kvinnors golfverklighet bättre än alla andra - hittills i världen! I natt fick Stina ta emot sina chefers översvallande lovord för sina insatser under årets Solheim Cup. Tjugotre år efter debuten! Varma hälsningar till Dig, Stina, här hemifrån oss alla! Eva Sternberg Måndagen den 24 augusti 2009 - 5:45:42

	Söndagen den 23 augusti 2009 Bruttonationalprodukt Anders Wijkman skriver idag på DN Debatt om att BNP är ett alltför trubbigt mått för att mäta välfärden i ett samhälle. Det är på tiden, tänker jag, att någon mer än jag börjar ta upp denna fråga. Redan 1976 skrev jag en bok om detta ämne och påpekade redan då dessa självklara punkter: 1. Det är bara det, som görs utanför hemmet, som räknas som BNP. 2. Det är inte enbart det, som är bra och fungerar, som räknas som BNP - utan allting: från trafikolyckor till kärnvapenrustning! 3. För att höja BNP i sitt eget hem bör en kvinna - eller man - till exempel halka på en fettfläck på golvet i köket, då kan hon/han höja BNP rejält genom en lårbensoperation och en lång tids sjukhusvistelse och sjukskrivning (detta var innan vi kom på att sjukskrivning i sig självt är sjukdomsbefrämjande!). 4. Hur mycket vi än förstör naturen, så räknas nästan all naturförstöring som BNP. 5. Hur bra vi än är på allting, som ha med mänskligt liv att göra, så räknas det inte till förhöjd BNP (Barn, som inte är totalstressade före fem års ålder eller äldre, som klarar sig själva - räknas till exempel inte som en tillgång!). 6. Inga åtgärder vidtages i ett land för att sänka BNP genom att till exempel minska resande mellan alla möjliga arbetsplatser, fritidsplatser och olika hem, som alla helst skall vara på hela tiden. Ett barn, som är hemma med sina föräldrar och därmed får en lugn uppväxt är rena förlusten i termer av BNP! 7. Sveriges BNP är cirka 30 procent högre än motsvarande andra länders BNP - bara på grund av det faktum, att vi smäller upp kostnaderna för alla förskolor, resor och alla anställda inom barnomsorgssektorn samt alla VAB (vård av barn) som BNP - eftersom dessa uppgifte ju inte görs hemma utan utanför hemmet. Vi hatar att göra något hemma! Alltså är vår BNP cirka 30 procent större än den annars skulle ha varit! Inga av dessa punkter finns med i Anders Wijkmans artikel idag i DN! Han är ju man, så han kan ju inte skriva rent ut att vårt sätt att räkna välfärd är så långt från så kallad jämställdhet och vett och förnuft man kan komma! Vi kvinnor är och har också varit för dumma i huvudet för att använda detta beräkningssätt som exempel på den totala manskontrollen av oss! Vi vill vara som männen - inte tänka som kvinnor och inte heller agera som kvinnor gör och har gjort genom hela evolutionen. Hur mycket energi skulle vi inte spara om vi räknade samma BNP-effekt för omhändertagande av barn, sjuka och gamla i hemmet, som vi nu gör, när dessa uppgifter utförs utanför hemmet? Hur mycket bättre miljö skulle vi inte få om inte alla trängde sig ut ur Hammarby Sjöstad varje morgon - vid samma tid? Hur mycket skulle vi inte spara om inte våra barn vore så sjuka och dåliga och missmodiga? Eller våra gamla så uttjatade och illa omhändertagna? Eller våra politker så instängda i sitt livspussel? Jag tror inte, att Anders Wijkman skulle kunna hitta på ett nytt system istället för BNP. Det räcker med att det penningsystem, som har levat på dessa skeva föreställningar om välfärd, nu rasar med en svindlande takt i Sverige. Ur resterna kommer med all säkerhet ett vettigare system att uppstå! För något dummare är svårt att tänka sig! Eva Sternberg Söndagen den 23 augusti 2009 - 15:21:57

	Söndagen den 23 augusti 2009 Gift om Er med varandra! Nu börjar allting, som skall börja på hösten, igen! Nu börjar tidningarna med nya uppslag, anslag och inslag och annonserna på familjesdiorna - de mest lästa i alla media - skall formas om både i DN och i SvD. Jag orkar inte läsa G-P, när jag redan läst igenom de stora stockholmstidningarna. Kanske även G-P har nya former på sina bröllopsfoton idag! En vinjett på familjesidorna saknar jag dock fortfarande: VI HAR GIFT OM OSS! Det vore underbart om någon tidning i Sverige skulle vilja börja med en sådan vinjett! Jag har så många gånger fått höra av människor i min omgivning - när jag säger att de borde gifta om sig med varandra istället - att, det kan de inte, för det har de aldrig varit med om att någon har gjort! Självklart gör vi det hela tiden! Självklart fattar människor, som i några år har sett det förödande resultatet av sin skilsmässa, att de skall gifta om sig! Självklart utför präster och domare sådana ceremonier hela tiden - men de talar inte om det. Vi talar inte om sådant, som inte de flesta gör, i Sverige. Att många gör något, tar vi till intäkt för att det är rätt. Många kan inte vara dumma. Bara enstaka människor kan vara dumma! I själva verket är nästan alltid massan av människor dumma. Vi slutar tänka, när vi ser att vi gör samma sak som alla andra! Nu är det dags för tidningarna att upplåta en ny spalt för sådana, som har gift om sig med samma fru/man! Nu behövs en helt ny design på familjesidorna - inte bara, när det gäller foton och tryckta namn - utan helt nygamla konstellationer. Omgifta med varandra! Samma namn. Slut med den tillfälliga förbindelsen på jobbet. Slut med barnens lidande. Slut med farmors och farfars uppfordrande tillrop till äldsta sondottrn, att hon borde se till att mamman - deras egen svärdotter, numera övergiven av den egna sonen på grund av hans stora svårighet att stabilisera sig i livet - att hjälpa mamman att hitta en ny man. Så att det kan bli lugn och ro i släkten igen! Så att de - farmor och farfar - inte ser konstiga ut i sina kollegors och vänners ögon! Varför tror vi - vuxna människor - att vi skulle kunna lyckas bättre, högre upp i åldrarna, med någon vilt främmande människa? Som vi inte ens har barnen ihop med? Varför tror vi, att våra barn utan protester skall underkasta sig våra gåtfulla nycker och låta sina egna liv och framtidsmöjligheter gå förlorade? Varför dyrkar vi förälskelse, som samhällsförändrande kraft, när vi inte ens längre tror på någon gyllene regel - eller ens allmän hyfs? Svaret på dessa frågor ärr, att vi tror på allt, som alla andra gör - eller i varje fall många andra. Vi tror, att vi går fria och aldrig kommer att ifrågasättas. Men den tiden, då den äldre generationen kunde styra den yngre till underkastelse och lydnad är för länge sedan förbi. Om Du vill undkomma domen från Dina egna barn, finns det ett effektivt sätt: Gift om Dig med Din fru/man och fortsätt som vanligt! Och sätt ut omvigseln i tidningen! Med foto! Ingen kommer om tre år ens att minnas, att Du för fem år sedanflyttade hemifrån, Din fru togs in på sjukhus, Din son flyttade till Afrika och Din dotter började på Konstfack. För att Du - i ett anfall av vansinne - hade börjat knulla med Din sekreterare! Eva Sternberg Söndagen den 23 augusti 2009 - 7:25:50

	Lördagen den 22 augusti 2009 Lik Ända sedan jag föddes har jag trott att jag är helt lik alla andra. Åtminstone alla andra kvinnor. Jag har inte kunnat föreställa mig hur jag skulle kunna vara olik. Vem skulle ha hittat på mig eller mitt liv? Redan som fyrtioåring slutade jag därför att läsa så kallad skönlitteratur. Jag gillar inte på- hittade historier, som aldrig skulle kunna ha utspelats i verkligheten. Just för att jag alltid har trott att jag är lik alla andra har jag kunnat göra de mest vågade och ovanliga saker. Tänka de mest ovanliga tankar och se på mig själv och människorna omkring mig på många olika sätt. Jag är ju ändå lik alla andra! Till slut kommer de att förstå mig! Denna min inställnng har besparat mig en massa ansträngningar att göra mig unik, göra mig till någon, som andra skall komma ihåg och beundra. Jag har inte heller behövt bjuda på kalas för att människor skall förmås att tro att jag är olik, överlägsen, mer vetande eller mer förmögen! Dessutom har jag inställningen att jag är vacker och begåvad - som alla andra - så jag behöver inte lägga ner halva mitt liv på göra mig själv ännu mera osäker genom att måla upp mig i ansiktet, slita av mig varje hårstrå från kroppen eller färga om mitt numera vackert glänsande stålgrå hår. Jag tänker dessa tankar idag på morgonen, när jag läser recensionen över den nya pjäsversionen av Ingmar Bergmans TV-serie "Scener ur ett äktenskap". Så fort jag såg den serien - 1974 - förstod jag att så här är det! Så här är alla äktenskap! Jag kände igen mig direkt! Det finns inga "lyckliga" äktenskap - hur skulle det vara möjligt? Två främmande människor från olika släkter inklämda i en etta på Hisingen med två medvetslösa släkter i bakgrunden - hur skulle de kunna var lyckliga? Ingmar gör sin stora insats i vår kultur, menar jag, när han beskriver hur vi alla är lika. Inte när han skriver en massa tjafs och filmar ännu värre tjafs, som till exmepel Sommaren med Monika, som jag såg, när jag var tretton år vid mitt första besök i Stockholm. Min bror var tolv år. Min mor var helt upphetsad av filmen. Hon var fyrtiosex år. Jag hade sett mycket bättre gestaltning av ung, ansvarslös "kärlek" hemma i Borås, nere vid Kransån - efter fotbollslagens matcher. I och med att jag känner att jag är lik alla andra, så är jag också intresserad av andra. Inte så mycket intresserad av om de är imponerade eller intresserade av mig. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det är besvärande att möta människor, som tror att man är annorlunda. Det har ingen verklighetsförankring - och de flesta, som tror det, är själva helt upptagna av att vara unika genom att ha träffat mig. Eller Kikki Danielsson. Även Kikki Danielsson är lik alla andra. Det är det som gör det så intressant att vara med henne! I recensionen av Jonas Karlsson på Dramaten framhålls det, att han är en ekvilibrist på scenen med sina fötter! Det är inte jag - för jag är kvinna! Eva Sternberg Lördagen den 22 augusti 2009 - 6:55:01

	Fredagen den 21 augusti 2009 Lockerbie I dagarna kan vem som helst se de stora skillnaderna mellan den gamla världen och den nya - i form av USA. Vi som bor i länder med en lång historia av lagar och domstolsförfaranden, kan lättare se den enskilda människans likhet med oss - även om han är dömd för ett fruktansvärt brott. Vi kan ge nåd och hålla vårt hämndbegär någorlunda i schack. Så inte i den nya världen - utan längre historia än några sekler och med människor från helt olika ursprungsländer och lagstiftning. Där kan man inte se annat än öga för öga och tand för tand! Jan blev för första gången - igår - uprrörd över något, som USA:s nye president har sagt eller gjort. Han kan inte smälta, att Obama inte tyckte, att den för Lockerbieattentatet fällde libyern, skulle benådas och få tillbringa sina sista dagar i sitt hemland bland sina anhöriga. Innan han dör. Jan hade haft högre förväntningar på Obama! Så fort jag landsteg på amerikansk jord 1959, kände jag att det var som att återvända till ett primitivare stadium i mänsklighetens historia. Öga för öga - tand för tand! Jag ville inte bo där. Jag vill gärna åka dit. Det finns enormt mycket att lära där. Min ena dotter bor där och mitt ena barnbarn är amerikansk mdeborgare. Han kan därmed bli amerikansk president - men han kan också avrättas! I de äldre civilisationerna i Europa tror vi inte längre på varken det ena eller det andra. Och det är jag glad för! Därför är jag kvar här. Eva Sternberg Fredagen den 21 augusti 2009 - 9:04:26

	Torsdagen den 20 augusti 2009 Förstå - istället för förändra! Under de senaste femtio åren har vi i Sverige fått itutat oss att allt, som inte är perfekt, skall förändras. Väldigt lite kan förändras genom att utomstående lägger sig i. Väldigt lite kan förändras av samhället eller skolan. Samhället och skolan är inga personer, som kan ingripa och ta ansvar. Organisationer tar inte ansvar. Vi människor ingår som individer i sammanhang. Ungefär som lösa pinnar, som flyter på vattnet. Lösa pinnar kan visserligen vilja styra sin riktning, men det är sammanhanget, som avgör hur den lösa pinnen kommer fram. Utan vatten sjunker den lösa pinnen till botten. Idag på morgonen har TT meddelat att anhöriga till cancerpatienter själva blir sjuka och behöver vård! I mycket stor utsträckning! Sjuksköterskan från onkologen i Lund, som har undersökt 11.000 cancerpatienter, har till sin stora förvåning fått fram resultat, som visar på att de anhöriga drabbas av olika sjukdomar - såväl psykiska som fysiska! I Sverige tror vi inte att dessa två slags sjukdomar har något med varandra att göra. Vi tror inte heller, att om en familjemdlem drabbas av en dödlig eller kronisk sjukdom, så skall de anhöriga också börja visa upp symptom! Därav kommer sköterskans och nyhetsuppläsarens förvåning. När jag säger till ett par med barn att sannolikheten för att någon av föräldrarna inom tre år efter skilsmässan kommer att drabbas av en allvarlig sjukdom, som då också kommer att läggas till det tryck på barnen, som själva skilsmässan utgör, får jag ibland höra att jag kommer att anmälas till socialstyrelsen för detta uttalande. Så får man inte säga! Det kan skuldbelägga föräldrarna, som vill känna sig fria att gå ifrån sin familj, när som helst, när det behagar dem! Nu hoppas jag att denna sjuksköterksa i Lund inte också kommer att bli attackerad, när hon visar att en cancersjuk människa i Sverige inte fungerar som en pinne utan vatten. Patienten ingår i ett sammanhang. Patienten klarar sig inte själv! Nästa år vid denna tid kommer vi - om inget totalt oförutsett inträffar - att i valdebatten få höra från partier, som i flera decennier har gjort Sverige till ett "pinnland". Familj, grannskap, församling, släkt, hembygd och alla andra sammanhang har blivit bortsopade som löven i en rikemansträdgård nu på hösten. Inga sammanhang, ingen förankring och ingen ro att finna en rot! Ni som kommer att rösta på ett sådant parti, kan sedan få njuta av pinnvård - med eller utan vinst hos vårdaren. Vi som röstar på Kristdemokraterna har åtminstone röstat på ett parti med en värdegrund, som vilar på föreställningar, ceremonier, gemenskaper och riter, som bygger på tiotusenåriga traditioner. Sådana värdegrunder bildas knappast på kortare tid än tusen år. Sådana värdegrunder ger inte upphov till den syn på människor, som är förhärskande i Sverige idag. Jag röstar på kristdemokraterna för jag respekterar Jesus mer än Stalin. Och jag tror mera på förståelse än förändring utförd av ett medvetslöst samhälle. Eva Sternberg Torsdagen den 20 augusti 2009 - 8:10:24

	Måndagen den 17 augusti 2009 Swedbank är slut! I morse tillkännagav Swedbank att de skall göra en nyemission igen. De skall be sina största aktieägare att skjuta till femton miljarder kronro till - så fort de kan! Swedbank har fått mindre än hälften av beloppet bekräftat av Folksam och Sparbanksstiftelserna - resten får de låna upp mot höga räntor utomlands. I radio pratar en kommunikationsdirektör. Han låter som Kalle Anka på julafton, när han försöker få oss lyssnare att tro att Swedbank tar till detta sista steg - före döden - för att stärka sina kundrelationer! Jag är kund i Swedbank. Men jag har försäkrat mig om att jag är kund i en från huvudbanken fristående bank. Nordals härads sparbank. Så fort jag går in på min banks hemsida får jag veta att de i dagarna har ändrat namn till Dalslands sparbank och att de har tagit upp kontakten med andra fristående sparbanker i Swedbank De gör detta för att jag - deras kund - skall känna mig helt säker! De föreslår också att jag skall vända mig till dem för att få rådgivning om var på aktiemarknaden jag skall placera mina pengar. Jag har varit kund hos denna bank i fyrtiofem år - ända sedan jag köpte Simmerud. De har hjälpt mig hela tiden. De har en anställd, som är ett geni och som alltid är tillgänglig och glad. Som har hur mycket tålamod som helst. Han heter Peter Hultbäck och borde ha alla bankmedaljer som finns! Jag har inga pengar på banken. Så fort jag får ihop pengar gör jag något med dem. Det är jag glad för nu! Bättre tider kommer längre fram - kanske även för Swedbank! Men innan dess - ett reningsbad! Eva Sternberg Måndagen den 17 augusti 2009 - 8:20:59

	Söndagen den 16 augusti 2009 Rikard gifter sig Jag kommer direkt från Simmerud - i mina kortbyxor och min blå regnkappa - in i kyrkan. Jag har ett nybakat bröd från Hamrane Bak&Kaffestuga med mig in i bänken. Brödet doftar härligt - det var helt varmt, när Britt-Marie lade in det i en brödpåse. Rikard är lillebror till två syskon - en syster och en bror. Systern är äldst. Redan på kyrkbacken såg jag brodern stå med vit nejlika i knapphålet och på pricken lik sin far. Han är även lik Rikard. Föräldrarna är skilda sedan många år - samma slags skilsmässa som de flesta medelklassbarn i Sverige har gått igenom - eller kommer att få gå igenom. I kyrkan ser jag på brudens sida en lika stor grupp människor, som på Rikards sida. I ingången till kyrkan hade jag hälsat i hand på två damer, som var brudparets mödrar. Ingen av dem kände igen mig. Ingen visste vem jag var. Ingen hade hört talas om mitt namn. Ändå har jag varit djupt involverad i dessa familjers liv i nästan trettio år. Men det är inget medelklassen talar om! Man talar inte om hur idrott och förvärvsarbete har ätit familjerna inifrån. Man talar inte om hur rivalitet mellan syskon ger evighetslånga avskurenheter. Man talar inte om vilka svek föräldrarna har utsatt barnen för eller vilka svek föräldrarna har utsatt varandra för. Man talar inte om hur den äldre generationen - bara genom att stanna kvar efter en idrottstävling på Hunneberg, lyckades härja i kyrkböckerna och sedan dölja sina gärningar genom utvandring, invandring och omflyttning i nästan hundra år. Man talar inte om det! Men nu står han i koret - Rikard! Nu har han fått igenom sin vilja! Han vill gifta sig! Trots att hans föräldrars äktenskap gick åt helvete och hans frus föräldrars äktenskap också gick åt helvete! Trots att hans äldre syskon ännu inte - trots att de sedan länge är föräldrar - har vågat gifta sig! Han gifter sig i kyrkan - fastän alla i släkten för länge sedan har slutat ägna sig åt den gamla religionen och ersatt den med idrott och karriärer! Rikard är en framtidsman! Eva Sternberg Söndagen den 16 augusti 2009 - 6:45:11

	Fredagen den 14 augusti 2009 Ingmar Bergman I DN idag utgjuter sig två kvinnor över tragedin i att Ingmar Bergmans saker och ting skingras för vinden - på auktion. Kvinnorna anser att detta öde är förnedrande för hela Bergmanmyten. Och det är det! Det är förnedrande att allt Bergman hade på Gotland - och på andra ställen, kan ropas in i dollar och pund. Det är ingen stor man, som får sina ägodelar skingrade på detta sätt. Och Ingmar Bergamn är ingen stor man och ingen stor konstnär! Han är en lillebror i en psykotisk familj sedan flera generationer. En typisk svensk överklassfamilj med sina rötter i den svenska statskyrkan!Totalt utan empati, intellektuell skärpa - och - absolut utan ödmjukhet, självrannsakan och humor! Begrmans rykte är överdrivet i världen - och det är helt utan proportioner i Sverige. När min kollega från Georgetown Family Center var här i förra veckan - Pat Comella - frågade hon mig vad jag tyckte om Ingmar Bergman. -Total nolla, sa jag. Det enda väsentliga han gjorde var att få Sveriges television att visa "Scener ur ett äktenskap". Det var i och för sig en bragd. Han visade på hur ett äktenskap ser ut industrisamhället. Ingen rolig anblick! Men vi är inte roliga. Och vi har inga roliga äktenskap! Vi kunde alla känna igen oss i den bilden. Den var sann. Ingmar Bergman hade nio barn med sju olika fruar - han lärde sig ingenting av "Scener ur ett äktenskap". Han var lomhörd för sin egen undervisning! Hans barn vill inte ha någonting - inte ens hans kläder. När en människa dör, kan man direkt se vilket intryck han/hon har satt på denna jord. Redan vid begravningen kan man känna på sig, om den döde lämnar ett tomrum efter sig - eller en lättnad! I Bergmans fall var det ingen tvekan om saken. Bilder på sorgetåget i TV och tidningar visade på försmådda barn och fruar, på löjliga skådespelare, som slickade mästaren överallt och "folket" från Gotland, som stod utefter vägen och stirrade - men inte torkade några som helst tårar. Städerskan Anita Haglöf var den levande människa, som mest tog hand om Ingmar Bergman under hans sista levnadsår. Bara det - att ha nio barn, varav visserligen inte alla lever, men ändå främst bli omhändertagen av städerskan - säger något om den dyrkade regissören. Ingen av de närmaste fanns till hands. Inte heller Jan Malmsjö. Och vem skulle vilja ha Jan Malmsjö vid sin sida i dödsögonblicket? Nej, den enda, som Bergman själv suktade efter var den sista frun. Henne ville han uppsöka i himmelriket efter döden. Med henne hade han också ett barn - vilket inte fick tillkännages förrän den arma dottern var över trettiofem år och under en lång tid hade trott att moderns man - far till hennes syskon - var hennes far! Bergman och flickans moder satt därhemma på Fårö och plirade glatt åt varandra, när flickan kände på sig, att hon kanske var vilseförd om sitt ursprung och blev sjuk och svag. Fy faen, för att behöva köpa ett sådant ställe, där så mycket ondska, så mycket lögner och en sådan dödsångest har fått breda ut sig! Fy faen för att ha Bergmans skrivbord i sitt rum - eller hans nattduksbord med dödsångesten inskriberad i målfärgen i sitt sovrum! Låt allt detta spridas med vinden! Låt andra människor ta tag i detta och till slut börja förstå att prästsonen Bergman var skiträdd för döden - av samma anledning som Lucifer! Eva Sternberg Fredagen den 14 augusti 2009 - 8:36:15

	Söndagen den 9 augusti 2009 Elin, 18 år Idag fyller vårt äldsta barnbarn, Elin, 18 år. Idag blir vi ytterligare en myndig person i familjen - och en omyndig mindre! Elin har bringat oss en stor glädje. Från det första ögonblicket, då vi fick veta att hon var på väg, till idag. Vi var helt överväldigade av oro under tiden före förlossningen. Vi fick veta att hon väntades vilken timme som helst, när Martin kom till oss på Hackspettsgatan med sin hund Mimmi. Jag är innerligt glad, att jag är fostrad i en släkt med kvinnor på båda mina föräldrars sidor, som bad till Gud och som trodde på att Gud kunde hjälpa! När Martin ringde och berättade att Elin var född, var jag beredd att kasta mig in i bilen för att få komma till dem på Mölndals BB. Genast. När jag väl fick se Elin, utropade jag de omöjliga orden: Hon är ju helt lik Martin! Det var på den tiden, när jagännu inte hade börjat på Georgetown. Det var helt fel kommentar! Nu har arton år gått! Elin är nu rättskapabel, hon har inlett ett parförhållande med Paul och hon vet vad hon vill och skall göra. Hon tvekar inte och hoppar inte mellan den ena eller den andra livsinriktningen. Hon tar ansvar för områden, där hon är lik sina föräldrar och för områden, där hon är olik. Hon är nöjd med sitt utseende - en stor lycka i livet för en kvinna - och med sin partner. En ännu större lycka i livet! Elin är en intellektuell, reflekterande person. Hon kan vara i ett skeende och samtidigt beskriva detta skeende i ord. Något som är mycket ovanligt till och med hos sedan länge myndiga personer! Elin kan läsa. Hon läser oavbrutet. Hon kan läsa fyra böcker på en gång och kan återberätta en bok, som hon läste för fem år sedan, närhelst hon vill. Just nu har hon inte samma koll på allting, när hon är förälskad och främre delen av hennes hjärna ibland är ockuperad av hennes limbiska system! Elin kan skriva och hon kan få till ett sammanhang i skrift - såväl på svenska som på engelska - på nolltid. Hon ser den springande punkten i ett resonemang och hon kan utveckla en tankegång. Hon påminner om vår aldsta dotter Stina, som är suverän på att skriva. Vi - hennes farföräldrar - önskar henne lycka till i sitt vuxna liv! Vi lovar också att göra allt vi kan för att jämna vägen för henne i det samhälle hon tillhör! Stor kram från Farmor Eva Sternberg Söndagen den 9 augusti 2009 - 10:51:47

	Lördagen den 8 augusti 2009 Upplösning Nu när höstterminens start närmar sig, får många kommuner förbereda sig på högljudda protester mot upplösning av skolklasser, som har varit formade under tidigare terminer. Upplös inga klasser! lyder det vanliga stridsropet från föräldrar och andra - även nuförtiden far- och morföräldrar. Barnen skadas av att inte känna igen sig i sin klass och av att se gamla klasskamrater gå in genom dörren bredvid - istället för den gemensamma dörr, som de gick in i förra terminen! Lärare och admnistratörer, kommunernas budgetpolitker, skolläkaren och skolsköterskan kommer och håller ändlöst långa möten på skolan om det stundande katastrofen, när en femte klass inte får fortsätta exakt på samma sätt, som under de föregående åren. För mig, som varit aktiv både som elev, lärare och förälder i skolan, är detta drama, som spelas upp varje höst, helt obegripligt. För jag arbetar med parförhållanden och släkters förhållande till varandra! I mina sammanhang hör jag nästan aldrig någon säga, att det skulle vara skadligt för barnen att få flytta från sitt hem sedan flera år, därför att den ene föräldrern har börjat knulla i ett klädskåp på sjukhuset med sin assisterande sjuksköterka (läs gårdagens DN, där en läkare just stöter ut glädjetjut över att ha gjort just detta och därmed krossat livet för fem barn och deras andre förälder, för sina egna föräldrar och för alla andra, som känner dem! (Jag hör heller aldrig någon säga, att det är en svår förlust för barnen att aldrig mer få träffa sin farmor - det är oftast farmodern, som stryks bort helt och hållet i dagens familjer.) Barnen får ofta kortare tid än en vecka på sig innan allting rasar för dem hemma! Inom en vecka skall de träffa sjuksköterskan i fråga och se pappa slicka henne i ansiktet oavbrutet och dra sig tillbaka tillsammans med henne på den från Myrorna inköpta soffan i den lilla andrahandslägenhet han har fått låna av sin chef, som skaffade den för flera år sedan - i samma ärende. Genom väggen kan de sedan höra hur bra den nya sköterskan knullar och suger i sig pappas könsorgan och andra organ. Varför protesterar nästan ingen mot denna upplösning i barns liv? Är det för att vi i Sverige helt har tappat moral och allmän hyfs? Är det för att vi har strukit föräldraansvaret ifrån alla agendor och bara kan och vill tala om fastighetsskatt, underhållsbidrag och rätten att bli kär? På en fråga om inte fyra föräldrar kan vara mycket bättre för ett barn att ha - än bara två föräldrar, svarar Göran Hägglund i det sista programmet i serien Den heliga familjen, att han inte tror, att små barn kan knyta an till mer än en vuxen - mamman - till en början. Flera medverkande - bland annat den så kallade professorn Lars Jalmert, som har surfat fram på svenska idiotier i snart tre decennier - sa att det är gammaldags och helt förlegat att tro, att inte barn kan knyta an till hur många som helst! Moderna tider råder! Anknytning äger rum på samma sätt som på SJ! Fördraskapet i Sverige är som Hallsbergs station - anknytning till alla stationer finns att tillgå. Jag tänker på Jalmerts barnbarn - hur de skall skriva böcker om sin förfader - på samma sätt som Eva Dahlgren numera skriver om sin farfar - den store rasbiologen! Faktum är att vi numera vet säkert, att barn till en början bäst kan knyta an till sin mamma. Faktum är att vi kan testa stressnivån i ett barns hjärna och jämföra sådana barn med massor av vuxna i sin omedelbara närhet från baybystadiet - med sådana som togs om hand av sin mamma. Det är lögn, att det inte finns forskning, som visar dessa fakta helt klart! Men i Sverige lever vi i en Lysenkovärld, där Stalin bestämde genetiken och bönderna dog av svält - eller sattes i fängelse, om de protesterade. Men Jalmerts stjärna är i dalande - och Göran Hägglund är den främste företrädaren för sunt förnuft och vettiga familjer för barn att växa upp i - efter Lysenko -Persson! Eva Sternberg Lördagen den 8 augusti 2009 - 10:43:21

	Fredagen den 7 augusti 2009 Ekonomi idag fick jag betalt för en tre månader gammal faktura. Under tiden, som gått, har jag gått omkring och tänkt på hur jag skulle klara min likviditet över sommaren. Det är alltid sommaren, som är det största hotet mot likviditeten för oss småföretagare. När jag dessutom - mitt under midsommaren - fick ett krav från skatteverket på mer än 15.000 kronor att betalas den 24 juli - tänkte jag på mina egna råd till kvinnliga företagare genom åren: Ge inte upp! Begär omprövning! Be om uppskov! Försök igen! Jag gav inte upp. Jag skrev en inlaga och protesterade. Jag bad om uppskov. Till slut fick jag ett pappersbrev från en Björn Pontén på skatteverket. Han tog tillbaka allt, som hade ålagts mig. Jag hade inte vägrat lämna deklaration. Jag hade inte haft någon anställd i februari, när jag var i USA. Jag behövde därför inte betala den skönsbeskattning och de skattetillägg, som skatteverket hade ålagt mig att betala före den 24 juli! Björn Pontén ringde själv till mig, när jag var på släktträff i Åtvidaberg. Jag trodde inte mina öron! Ringer en man från skatteverket och säger att de har haft fel? Och ber om ursäkt? Idag är jag på grön kvist igen. Jag har fått betalt. Jag är inte skyldig skatteverket någonting. Jag är dessutom företagare sedan fyrtio år och räknar aldrig med fast lön eller fast pension - eller något annat för den delen. Jag vet att ekonomin kan gå upp och ner. Jag drar mig inte för att distribuera allt möjligt utan att få betalt. Inte eller tvekar jag att ta olika arvode för olika uppgifter och av olika människor och organisationer. Inte heller tror jag, att mitt människorvärde sitter i hur mycket betalt jag får för olika uppdrag! Min handledare Pat Comella, som just har varit här i Göteborg och besökt sin son och sonhustru, tillhör Georgetown Family Center, där hela fakulteten bidrar utan arvode till att hålla centret igång och alla deltagare försedda med ny kunskap om hur familjen fungerar och hur organisationerna fungerar. Hon har inga bonusar och är heller inte arbetslöshetsförsäkrad. Men hon är nöjd och en av de klokaste människor jag känner. I hennes sällskap kan jag tala utan att tänka på vad som är politiskt korrekt i Sverige för tillfället. Det är oerhört lugnande! Eva Sternberg Fredagen den 7 augusti 2009 - 15:39:21

	Torsdagen den 6 augusti 2009 Barndomen Denna strålande vackra morgon ligger vi och pratar om, att vi inte skall ta upp något allvarligt - inte så här tidigt på morgonen en så här vacker dag! Jag säger ingenting - för så fort jag börjar tänka och prata så kommer jag in på något känsligt ämne. Och Jan vill inte tala om känsliga ämnen - i alla fall inte på morgonen! Han vill helst inte ha några slag under bältet från mig - och han har bältet kring pannan! Plötsligt säger han, att han tänker på sin barndom hemma på Österlånggatan i Borås. Hur underbart det var med akvarierna, det elektriska tåget och golfbanan ute på Gässlösa - som han kunde cykla till när som helst den varma tiden av året. Han var helt fri och allting var roligt! Kommer Du inte ihåg någonting om hur det var, när hela detta paradis kollapsade på en Kvart? frågar jag, som kommer att tänka på hur sorgsen han såg ut, när jag blev kär i honom. Nej, han kommer inte ihåg någonting från denna fruktansvärda tid i sitt liv. Han kommer bara ihåg mig - och att han bestämde sig för mig då - och struntade i den kollapsade familjen, pappans förlorade jobb, flytten till Amerika och sin hund Jockey, som han var tvungen att lämna, när han for till Sigtunaskolan. Jag kommer ihåg allt, som hände mig - och att jag blev kär i honom. Jag kommer ihåg den våren 1956 som om den vore etsad in i min hjärnan. Mina föräldrars reaktion på Jan - till exempel: Var han inte lite väl mörk? Hurdan var hans familj egentligen? Hans pappa hade ju blivit petad från Konstsilke! Han gick ju om första klassen i gymnasiet! Var han dum i huvudet? Jans föräldrars reaktion på mig var heller inte nådig! Hon spelar ju inte golf! Jans golf skall rädda vår familjs rykte! Han måste ju välja en flicka, som spelar golf! Hennes pappa är ju bara en vanlig ingenjör vid elverket i Borås och mamman är visst lite stollig. Hon spelar teater på Hemgården i Borås - ihop med kreti och pleti! Men jag har också haft en tid i tioårsåldern då allt var underbart. När jag satt i en björk vid Kransån och iakttog de våryra grodorna från klockan tre på morgonen. Även här i Alveredsdalen har vi mängder med grodor. De hoppar runt på golfbanan utanför vårt sovrumsfönster på kvällen i fullmånens ljus! Eva Sternberg Torsdagen den 6 augusti 2009 - 9:13:58

	Onsdagen den 5 augusti 2009 Äntligen en kvinna, som gör skillnad! Äntligen har vi i Sverige fått en kvinna med makt, som gör skillnad! I dubbel bemärkelse! Marianne Samuelsson gör skillnad mellan dem, som ordnar jobb på Gotland och dem som inte gör det. Marianne Samuelsson skiter i om en företagsägare hoppar runt i sin egen pool - särskilt om den redan har funnits i tjugofem år på Gotland utan att någon har brytt sig. Marianne Samuelsson är en riktig kvinna. Hon är gift och har tre barn och hennes man har följt med henne till Gotland. Marianne Samuelsson bryr sig inte om att lära sig de politiskt korrekta sätten att uttala sig, när en djävul till medarbetare i smyg spelar in vad hon säger vid ett möte! Hon säger rakt ut att kejsaren inte har några kläder i Sverige. Och att han aldrig har haft det och att han heller aldrig kommer att få det! Vilken modig kvinna! Nu får alla de som vill ha fler kvinnor i styrelser och ledningar äntligen smaka på en kvinna, som verkligen gör skillnad! Vilket Maj-Inger Klingvall och Ulrica Messing och Ulrika Schenström inte har gjort. Inte heller Wanja Lundby-Wedin eller Anne Wibble. Lena Mellin i Aftonbladet borde hoppa runt av glädje, när det äntligen visar sig att kvinnor gör skillnad! Marianne Samuelsson är ingen pudel! Hon gör det som vi kvinnor alltid har gjort - hon behandlar människor rättvist! Hon tillhör ett parti, som kom upp med en ny tanke i det kompakta socialliberala mörkret i Sverige för mer än tjugo år sedan. Att detta parti - ända till på senare år - har haft mer eller mindre vilseförda män som ledare, har gjort att jag inte har röstat på dem på länge. Maria Wetterstrand är dock en politisk begåvning. Hon skulle kunna komplettera Marianne Samuelsson som partiledare inför nästa val i Sverige! Hade Tage Danielsson levat, hade han kunnat formulera en slogan för dessa kvinnor: Karl Bertil Jonsson är tillbaka! Denna gång heter han: MARIANNE SAMUELSSON! Eva Sternberg Onsdagen den 5 augusti 2009 - 13:11:21

	Måndagen den 3 augusti 2009 Familjens betydelse för idrottsutövare I helgen har en ny svensk golfstjärna tänts. Jag har väntat på det länge. Nu har det hänt! Stjärnan ifråga heter Oscar Henningsson och fyller 24 år i år. Han vann en tävling på Europatouren igår. Han vann 3.4 miljoner kronor. Äntligen - tänker jag, kan jag kolla om jag har rätt i hur en sådan golfstjärnas bakgrund ser ut! Enligt Bowens teori skulle en ung man från Sverige, som kan vinna en tävling på Europatouren, när han kommer dit vid tjugotre års ålder och får tävla, ha denna bakgrund: Han skall vara yngst i en syskonskara, som består av flera än två syskon. Hans föräldrar skall inte vara skilda och de skall helst inte ha flyttat sedan han föddes. Han skall komma från en liten kommun med en acceptabelt bra golfbana. I en kulturrik bygd med en stolt historia. Han skall komma från en religiös familj med föräldrar, som också själva har sina föräldrar kvar i sina äktenskap. Föräldrarna skall ha minst två syskon. Föräldern av samma kön - fadern alltså - skall ha syskon i samma position, som sonen ifråga och helst skall även modern ha det. När jag ringer upp folkbokföringen för att testa min hypotes, så stämmer hela denna bild: Oscar Henningsson är lillebror till två systrar. Fadern har en syster och tre yngre bröder. Modern har en yngre bror. Familjen har inte flyttat sedan äldsta dottern föddes. Föräldrarnas föräldrar är inte skilda. Om de spelar golf? Har ingen betydelse! Jag vet inte och bryr mig inte! Vilken utrustning han hade? Har ingen betydelse. Jag undrar, när idrotter och sporter i vår tid skall börja se sig om efter rätt familjebakgrund på sina blivande stjärnor - istället för att skicka dem till allehanda /idrottsgymnasier/ långt bort från familjen - som är direkt förödande, i varje fall för flickorna! När skall journalister börja fatta att det är familjebakgrunden, som skall belysas i detalj - inte resultatet på träningsronderna! I TV och i andra media. Antagligen aldrig. Sportjournalister är för dumma i huvudet för sådana teoretiska resonemang. Och vi tittare och lyssnare är också för dumma. När jag lade fram det perfekta resultatet på mitt bakgrundstest om Oscar Henningsson för Jan nu på lunchen, så tror han inte för ett ögonblick att mina teser är sanna. Men han kan inte hitta ett enda exempel inom golfvärlden, som motsäger dem! Han skall tänka på saken! Det har jag redan gjort i sextiosju år! Eva Sternberg Måndagen den 3 augusti 2009 - 13:19:24

	Måndagen den 3 augusti 2009 Vi arbetar En skön stämning av lugn arbetsgemenskap lägrar sig över vårt hem. Vi arbetar alla fyra. Vi sitter i var sitt rum med var sin dator och går upp med liv och lust i beställningar, svarar på frågeställningar, packar ihop alla verifikationer för första halvåret 2009 och trycker ut kartor på skrivaren. Kartor, som vi skall använda längre fram i veckan. Vi vet att Martin är framme och att dollarn sjunker i kostnad i Sverige och att Henrik Berggren i DN helt har tappat kompassriktningen, när han skriver att en liberal person eller tidning skall ägna sig åt att beskriva de svårigheter, som uppstår, när hållbara värden har lagts på hyllan! Inte värdena i sig. Vi hämtar gamla brev på vinden, för att ha som illustration i ett TV-program längre fram i höst. Jag gråter, när jag läser Mors svar på mitt brev till henne från sommaren 1958, där jag har skrivit, att jag börjar bli helt tveksam till om Jan och hans familj verkligen är den rätta för mig att gå in i? Mor skriver att jag måste förstå, att jag är så mycket mera begåvad än han, men att han kanske kan få något ut av detta obegripliga spel - golf - och då kommer det kanske också att hjälpa mig så att min begåvning får blomma ifred! Vi kontaktar våra arbetskamrater, som just har lämnat sin semester och hejar på dem att arbeta inför den höst, som kommer och som är som ett vitt ark framför oss. Ingen vet någonting. Ingen förstår någonting. Bara några enstaka ekonomiska /experter/ anser sig veta att det har vänt. Vändningen är densamma, som den Örgryte Idrottssällskap upplevde häromveckan, när de vann en match! Det vände för ÖIS! Men vändningen går rätt ner i division 1. Vi frågar varandra och hjälper varandra. Vi skrattar och gråter. Vi äter tillsammans och ler mot varandra. Vi är som vi var för tvåhundra år sedan - en familj i flera generationer i arbetsgemenskap - hemma! Vi har det bra! Eva Sternberg Måndagen den 3 augusti 2009 - 10:36:51

	Lördagen den 1 augusti 2009 Döden, livet och försäkringskassan Vi människor i Sverige har varit så rädda för döden att vi blev religiösa. Sedan har vi blivit så rädda för livet att vi inte vågar leva. Inte känna oss fria, inte vara med och skapa, inte avvika utan bara vika oss direkt för överhögheten! Till sist blev vi så rädda för livet att vi skapade försäkringskassan, som enligt min mening har större makt hos oss än Mao hade på sin tid i Kina. Vi viker oss, krullar oss och rullar oss i stoftet inför försäkringskassan. Kassan bestämmer hur vi skall leva, om vi skall leva, om läkare och präster skall ha någon auktoritet och om vi skall rånas på vår självkänsla och på vårt hopp om livet. Till slut måste vi förstå, att det är vi själva, som ger all denna makt till försäkringskassan! De flesta andra människor på jorden ger samma makt till Gud, Buddha eller Elvis Presley. För de är ännu inte så dumma att de kan tänka sig att ge sitt liv till en institution, som suger dem på pengar från första andetaget till det sista! Som inte ger dem nåd, försoning, frälsning eller ens ett förlösande skratt! Försäkringskassans bästa litterära motsvarighet är Dantes Divina Commedias första del om nedstigningen mot helvetet. Någon uppstigning ur styrelseordförande Erik Åsbrinks och gamle avsatte generaldirektör Curt Malmborgs helvete är inte inom synhåll för oss i Sverige idag. Tvärtom blir vi mer och mer missnöjda, självmordsbenägna och hopplösa ju fler nyheter vi får höra om hur många tusen som skall kastas ut ur försäkringskassans helvete nästa år! Radiorösten talar som om domedagen redan är här, om denna katastrof, som väntar dem som snart skall få leva på socialbidrag istället blir verklighet. Varför har vi dessa inrättningar om de både rövar oss på våra pengar, gör oss sjuka av oro och kränker oss, när vi vill ha tillbaka några av våra surt inskickade slantar till dessa herrar? Varför gör vi det? För att vi i Sverige inte har några andra skyddsnät! Ingen familj, inga grannar, ingen gemenskap i samhället eller någon annanstans heller för den delen - och - ingen Gud. Ingen Jesus, som vårt hembiträde Margit hemma på Hulta var hängiven och gick barfota för att höra om i Filadelfiaförsamlingen i Borås. Hon var skinande lycklig, när hon gick och helt salig, när hon kom hem! Ändå hade hon inte knullat med Mikael Persbrandt eller Alex Schulman! Eller låtsats att hon hada gjort det. Eller målat upp sig i ansiktet innan hon gick. I tre timmar. Vi har försäkringskassan som vår tro, vårt hopp och vår framtid. Det kommer att dröja innan vi når fram till tredje stadiet i Divina Commedia - Paradiset! Eva Sternberg Lördagen den 1 augusti 2009 - 8:39:53